att jag under kvällen skulle få ihop ett inlägg med all den där bloggkärleken jag tänkt sprida eftersom det ju var temavecka bloggkärlek denna veckan. Och jag har så oändligt mycket kärlek att ge så att jag inte vet var jag ska försvinna med den. Kan inte göra av den ordentligt någonstans.
Men sedan kom all denna hysterin kring mitt inlägg rörande mors dag och min statligt påtvingade barnlöshet. Jag är verkligen helt mållös. Helt och hållet skjuten i sank av förundran. Jag förstår inte vad det var som hände och jag har varit tvungen att helt stänga ner allt digitalt och bara andas. Komma till sans och finna någon sorts fattning igen. För genomslaget var verkligen helt enormt.
Tack till er alla!!! Vilken absurd upplevelse! Har nog aldrig i hela mitt liv känt mig så lovebombad som idag.
Men jag har verkligen inte lyckats få ordning på alla de där människorna jag skulle vilja länka och ge en extra knuff. Jag blir tvungen att be om tillgift och återkomma kanske imorgon.
Nu tänker jag ägna mig åt att fortsätta försöka lära mig andas igen. Jag är helt färdig.
2010-05-30
Mors dag, men inte för alla
Solen skiner. Jag springer upp och ner till källaren för att hantera all tvätten som ska tvättas. Min och min mans tvätt, mestadels. Vi hjälps åt. Sådär duktigt som två moderna människor gör. Det är jämställt i hushållet här. Om en stund ska vi förbi min mor. Ska försöka hinna med svärmor också så snart det går och hinns med. Det är mors dag. Och mina tankar går förstås till dem båda. Och till mina systrar. Två har egna barn. En är bonusmamma. Själv har jag förstås inga barn.
Mina tankar ligger idag mycket hos alla vänner och bekanta som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Det är många nu. Jag är något år och trettio, så de flesta i omgivningen är fullt upptagna med att bilda familjer. Det är magarna i vädret precis överallt. Och det är så fint. Så vackert. Och så alla vagnarna. Det finns så många modeller, färger, mönster. Så mycket att tänka på. Vartän jag går ser jag dessa magar och dessa barnvagnar. Lekande barn. Och jag älskar det. För att det är en så viktig bit i mitt eget liv.
Eller... Det kanske hade kunnat vara det.
Om jag själv ansågs vara tillräckligt mycket människa. Om jag ansågs tillräckligt mycket medborgare. Om jag inte ansågs vara Untermensch. För kontroversiell. För queer. För pervers. För sjuk. För störd. För problematisk. För normbrytande.
För att i en sådan värld där jag vill leva, där hade jag varit tillåten att skaffa barn; jag också.
I dagens Sverige får jag inte det. Enligt lag steriliserad för att den svenska genpoolen ska hållas ren från sjukliga sexuella perversioner. För könsbytare anses ännu idag vara perversa normbrytare. Så enkelt är det tydligen. Jag vet inte om jag anses vara skadlig för barnen, deras utveckling eller så. Eller om man fortfarande tror att jag smittar.
Men inga könsceller får sparas. Könskörtlarna ska bort. Det ska klippas till vilket pris som helst.
Surrogatmödraskap är otillåtet. Adoptioner är inte att tänka på. För att kunna adoptera måste jag bli godkänd av någon av alla dessa adoptionsbyråer som allihopa styrs av frikyrkliga moralister som så gärna ser ner på mig som något inte riktigt mänskligt.
Min längtan efter barn, en familj, ett hem, den där speciella kärleken, en möjlighet att få se mina barn växa upp... Den är dock väldigt mänsklig. Den är oerhört verklig. Och den finns här nu. Nu i denna stund. Och den kväver mig. Den tvingar fram tårarna, ångesten, sorgen, smärtan och saknaden varje sekund jag är vaken. Varje sekund jag kan minnas, snart, av vad jag drömmer. Och jag vet att det inte kommer hända. För att jag anses inte vara en medborgare i mitt eget land. Jag anses inte vara en fullvärdig människa i mitt eget land. Jag förlorade mina rättigheter och mitt medborgarskap i samma stund jag inte längre kunde bära smärtan över att inte få vara mig själv, inte få känna mig som en hel människa. Och på grund av ett märkligt genetiskt fel som drabbar upp till 1 på 200 människor i den generella befolkningen på ett eller annat vis ska jag alltså inte få rätten att bilda en familj.
Är det rimligt?
Jag längtar till dagen då även trans- och intersexuella anses tillräckligt riktiga och fullvärdiga människor, tillräckligt fullvärdiga medborgare, tillräckligt värdefulla på något som helst vis för att också tillåtas bli föräldrar.
Jag antar att det kommer dröja till dess det är alldeles, alldeles för sent för mig. Jag har slutat hoppas. Men drömmen, sorgen, längtan, drivkraften finns kvar, även då hoppet lämnat.
Och där finns inga fler ord.
Fastän jag känner värme för er alla därute som kan, på ett eller annat vis, bli föräldrar till egna eller adopterade barn, så känner jag också denna smärtan. Fastän jag känner kärlek till er alla, så rinner tårarna. Jag vet... det är hemskt. Jag borde inte. Antar jag borde skylla mig själv.
Den gången då det stod mellan att genomgå processen att byta juridiskt kön eller att lämna er... den gången kändes det självklart. Jag hade inget annat val. Ett liv på ett eller annat vis i motsats till att stå där vid räcket på Västerbron. Det fanns inte så mycket val. Jag antar att jag borde skylla mig själv. Jag valde bort barnen...
Eller gjorde jag det? Hade jag funnits idag om jag inte valt bort dem? Och skulle det ha varit ett nödvändigt val? Skulle det verkligen behöva ingå i dealen?
Jag ger all min kärlek till alla er därute som inte behövt tvångssteriliseras. Till alla er som inte behövt välja. Och förstås till alla som av olika anledningar känner samma smärta som jag. Men som förmodligen åtminstone kan adoptera. För att ni fortfarande är människor.
I än högre grad ger jag all min kärlek till alla som, liksom jag, blivit berövade möjligheten att få känna den speciella kärlek som är kärleken till ett barn, en familj, till små liv som blir stora och unika individer och personer på vägen.
Jag önskar. Det är försent för mig, med all sannolikhet. Det gör sjukt ont. Men jag ber er tänka på de som kommer efter mig. Jag ber er tänka på alla de andra som lider så otroligt som jag. Jag ber er tänka på vad det här gör med människor som har så ont av att inte anses vara hela, värdiga, riktiga, dugliga nog, människor nog.
Tänk på oss en stund idag. Även om det känns och även om det förtar en del av glädjen. Även om det blir smolk i bägaren.
För vår smärta kommer inte att försvinna. Inte idag. Inte imorgon. Inte någonsin.
Till alla er därute som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Och till alla er som inte kan och till er som berövats rätten:
Kärlek till er alla på denna Mors Dag, i Sverige år 2010.
SvD Brännpunkt.
Intressant.
2010-05-29
Mir Abbas, ditt minne ska föda något nytt!
Till minne av Mir Abbas som jordfästes på Skogskyrkogården i Gävle i torsdags. Ett år för sent, trots den islamska sed som säger att en död ska begravas inom tre dygn från frånfället.
Kroppen skulle skickas till Afghanistan, tänkte man sig från svensk sida. Ingen kunde eller ville ta emot kistan. Vilket tyvärr är föga förvånande. Det fanns ingen släkt. Det fanns inga vänner. Ingen som kunde ta emot kistan då den väl kom dit. Och så är det rätt ofta. Världens ensammaste människor är de som förlorat allt. De som kanske inte har någon familj på grund av krig eller sjukdom. De som kanske har haft en familj, men förlorat den på grund av sin kamp för att få vara sig själva. På grund av sin kamp för att få älska vem de vill. På grund av sin kamp för att få vara den de vill och uttrycka sig som den de är. Vi har sett det här förr. Vi ser det nästan dagligen (pdf). Ändå sker ingen förändring. Det är skamligt!
Ingen vill kännas vid en person som sticker ut från normerna. Ingen vågar ifrågasätta och stå upp mot fördomar och hederskultur. En hederskultur som är precis lika vanlig, tyvärr, även i Sverige. Oförståelsen finns även här. Hur ska man annars förklara det totalhaveri från svenska myndigheters sida som drabbade Mir Abbas och som drabbat ytterligare många fler? Hur ska vi annars förklara det faktum att människor som jag själv mist i stort sett samtliga vänner från förr efter en sådan egentligen enkel sak som ett könsbyte. Att människor mister sina arbeten eller motarbetas av vården, Migrationsverket, sociala myndigheter, försäkringskassa, arbetsförmedlingar och många andra instanser som borde finnas där för att hjälpa, stötta och bereda vägen för ett fungerande liv?
”Mir Abbas Safari var den ensammaste människa jag träffat. Han hade bara ett enda nummer inlagt i sin mobiltelefon.” En vän berättar.
”Jag tror aldrig att jag träffat en så olycklig människa. Och jag vill aldrig göra det igen. Vi hade ofta bra samtal, om livet och vädret. En dag bad han oss om hjälp att dö. Han hade bestämt sig.” -En sjuksköterska på häktet i Gävle, där Abbas placerades i väntan på att utvisas. Han spenderade även tid fängslad för att ha försökt ta sitt eget liv.
Det tog bara 68 dagar i häktescellen för det svenska systemet att knäcka Mir Abbas. Därefter tog han sitt liv. Då var det över.
Jag hoppas att det svenska samhället känner sig jävligt strongt och stolt och duktigt nu.
För att om så inte är fallet så förväntar jag mig att något görs jävligt snart! Det är fanimej dags nu. Det är fanimej inte ok att detta ska få ske bara hur som helst, i skymundan eller öppet. Inte här. Inte i Sverige.
Det är med sorg jag tänker på hur många vi skadat och lett i döden med den omänskliga och kränkande politik som förs rörande hbt-personer från hela världen i detta land. Låt det inte hända igen. Det har redan hänt alltför många gånger i onödan och varje gång är tusen för mycket.
Att Sverige kan med att som land tolerera den homo- och transfobi som leder till att människor utvisas med uppmaningen att hålla sig i garderoben är så otroligt sjukt att jag kan explodera. Gråter gör jag redan. Kippar efter andan. Varje gång. Och ser på när respekten för mitt eget land bryts ner bit för bit för bit. När förtroendet för det svenska systemet och den svenska mentaliteten går i kras på så många vis att jag omöjligt vet var jag ska börja att beskriva det.
ProjO, Trollhare, Opassande, Livbåten, Sultan, Min plats bland orden, Anna Troberg, Johan Folin, Veronica Svärd, P2, Leva, Catrine,
Kroppen skulle skickas till Afghanistan, tänkte man sig från svensk sida. Ingen kunde eller ville ta emot kistan. Vilket tyvärr är föga förvånande. Det fanns ingen släkt. Det fanns inga vänner. Ingen som kunde ta emot kistan då den väl kom dit. Och så är det rätt ofta. Världens ensammaste människor är de som förlorat allt. De som kanske inte har någon familj på grund av krig eller sjukdom. De som kanske har haft en familj, men förlorat den på grund av sin kamp för att få vara sig själva. På grund av sin kamp för att få älska vem de vill. På grund av sin kamp för att få vara den de vill och uttrycka sig som den de är. Vi har sett det här förr. Vi ser det nästan dagligen (pdf). Ändå sker ingen förändring. Det är skamligt!
Ingen vill kännas vid en person som sticker ut från normerna. Ingen vågar ifrågasätta och stå upp mot fördomar och hederskultur. En hederskultur som är precis lika vanlig, tyvärr, även i Sverige. Oförståelsen finns även här. Hur ska man annars förklara det totalhaveri från svenska myndigheters sida som drabbade Mir Abbas och som drabbat ytterligare många fler? Hur ska vi annars förklara det faktum att människor som jag själv mist i stort sett samtliga vänner från förr efter en sådan egentligen enkel sak som ett könsbyte. Att människor mister sina arbeten eller motarbetas av vården, Migrationsverket, sociala myndigheter, försäkringskassa, arbetsförmedlingar och många andra instanser som borde finnas där för att hjälpa, stötta och bereda vägen för ett fungerande liv?
”Mir Abbas Safari var den ensammaste människa jag träffat. Han hade bara ett enda nummer inlagt i sin mobiltelefon.” En vän berättar.
”Jag tror aldrig att jag träffat en så olycklig människa. Och jag vill aldrig göra det igen. Vi hade ofta bra samtal, om livet och vädret. En dag bad han oss om hjälp att dö. Han hade bestämt sig.” -En sjuksköterska på häktet i Gävle, där Abbas placerades i väntan på att utvisas. Han spenderade även tid fängslad för att ha försökt ta sitt eget liv.
Det tog bara 68 dagar i häktescellen för det svenska systemet att knäcka Mir Abbas. Därefter tog han sitt liv. Då var det över.
Jag hoppas att det svenska samhället känner sig jävligt strongt och stolt och duktigt nu.
För att om så inte är fallet så förväntar jag mig att något görs jävligt snart! Det är fanimej dags nu. Det är fanimej inte ok att detta ska få ske bara hur som helst, i skymundan eller öppet. Inte här. Inte i Sverige.
Skämmes ta mig fan!!!
Det är med sorg jag tänker på hur många vi skadat och lett i döden med den omänskliga och kränkande politik som förs rörande hbt-personer från hela världen i detta land. Låt det inte hända igen. Det har redan hänt alltför många gånger i onödan och varje gång är tusen för mycket.
Att Sverige kan med att som land tolerera den homo- och transfobi som leder till att människor utvisas med uppmaningen att hålla sig i garderoben är så otroligt sjukt att jag kan explodera. Gråter gör jag redan. Kippar efter andan. Varje gång. Och ser på när respekten för mitt eget land bryts ner bit för bit för bit. När förtroendet för det svenska systemet och den svenska mentaliteten går i kras på så många vis att jag omöjligt vet var jag ska börja att beskriva det.
Skämmes ta mig fan!!!
Låt det aldrig någonsin hända igen!!!
ProjO, Trollhare, Opassande, Livbåten, Sultan, Min plats bland orden, Anna Troberg, Johan Folin, Veronica Svärd, P2, Leva, Catrine,
Regeringen har en stor roll i den nya tillväxten
Ja, vad ska man säga? Jag håller väl inte med Östros, helt enkelt. Jag är övertygad om att regeringen har skött detta förträffligt bra. Att inte erkänna det hårda arbete regeringen lagt ner under krisen för att hålla Sverige så skadeslöst som möjligt vore naivt. Det är ingen slump att Sverige är den största tillväxtmotorn i Europa idag och även slår USA på fingrarna. 3,0% snarare än beräknade 0,8% är inte en lustig ödets nyck. Det är hårt arbete. Borg har för övrigt rätt i att den stora frågan vi måste oroa oss för nu är att vi ser till att leda denna tillväxt in i en positiv spiral även arbetsmarknadsmässigt. Större sysselsättning motarbetar även ökade klyftor, vilket många fortfarande oroar sig för. Även jag.
Sedan kan man tycka vad man vill om coacher, exempelvis. Jag tror inte det hjälper mig vidare mycket med någon som tar reda på mina olika chakran och energier för att jag ska komma ut i arbete. Jag behöver inte i första hand hjälp med självförtroendet. Och det gäller nog många andra också. Jag kanske snarare vill ha aktiv hjälp att finna rätt arbetsgivare och hjälp att presentera en bra bild av mig själv, ett bra cv och för att göra en bra intervju. Vilket ju känns som en självklar inriktning för arbetsmarknadscoacher om vi nu ska vara sådana.
Vad jag hoppas på annars är kanske inte större satsningar på coacherna, i och för sig. Även om jag tror att det kunde fungera bra om vi bara sorterar ut de där humdrumdoktorerna det var så mycket tal om för ett tag sedan. Vi behöver inte humdrum. Vi behöver akivitet och ett starkt fokus för att sätta folk i arbete och för att de ska komma till sin rätt.
Vi behöver förmodligen också skapa privata alternativ till Arbetsförmedlingen och avreglera hela den marknaden, anser jag. Arbetsförmedlingen är ineffektiv, har bevisat sin oförmåga att hjälpa svagare grupper på arbetsmarknaden och har inte levererat i närheten av tillräckligt i förhållande till sina kostnader. Men ska vi nu avreglera arbetsförmedlingsbiten, så ska det inte för den skull vara fritt fram för en massa bemanningsföretag i första hand. De har bevisat sig vara extremt dåliga på att se människor och att ta sig förbi fördomar av alla möjliga slag. Diskrimineringen vid rekrytering och anställning hos bemanningsföretagen avskräcker.
Dock kan seriösa företag inom arbetsförmedling mycket väl vara en nyckelfaktor på framtidens arbetsmarknad. Det vill jag gärna se hända inom en mycket snar framtid, förutsatt att jag fick bestämma.
Intressant.
Mer här:
Sörliden, Basse, Lindgren, Kent P, Mary, Tokmoderaten, Axelsson, Anders S, Hökmark, Moderata perspektiv,
Sedan kan man tycka vad man vill om coacher, exempelvis. Jag tror inte det hjälper mig vidare mycket med någon som tar reda på mina olika chakran och energier för att jag ska komma ut i arbete. Jag behöver inte i första hand hjälp med självförtroendet. Och det gäller nog många andra också. Jag kanske snarare vill ha aktiv hjälp att finna rätt arbetsgivare och hjälp att presentera en bra bild av mig själv, ett bra cv och för att göra en bra intervju. Vilket ju känns som en självklar inriktning för arbetsmarknadscoacher om vi nu ska vara sådana.
Vad jag hoppas på annars är kanske inte större satsningar på coacherna, i och för sig. Även om jag tror att det kunde fungera bra om vi bara sorterar ut de där humdrumdoktorerna det var så mycket tal om för ett tag sedan. Vi behöver inte humdrum. Vi behöver akivitet och ett starkt fokus för att sätta folk i arbete och för att de ska komma till sin rätt.
Vi behöver förmodligen också skapa privata alternativ till Arbetsförmedlingen och avreglera hela den marknaden, anser jag. Arbetsförmedlingen är ineffektiv, har bevisat sin oförmåga att hjälpa svagare grupper på arbetsmarknaden och har inte levererat i närheten av tillräckligt i förhållande till sina kostnader. Men ska vi nu avreglera arbetsförmedlingsbiten, så ska det inte för den skull vara fritt fram för en massa bemanningsföretag i första hand. De har bevisat sig vara extremt dåliga på att se människor och att ta sig förbi fördomar av alla möjliga slag. Diskrimineringen vid rekrytering och anställning hos bemanningsföretagen avskräcker.
Dock kan seriösa företag inom arbetsförmedling mycket väl vara en nyckelfaktor på framtidens arbetsmarknad. Det vill jag gärna se hända inom en mycket snar framtid, förutsatt att jag fick bestämma.
Intressant.
Mer här:
Sörliden, Basse, Lindgren, Kent P, Mary, Tokmoderaten, Axelsson, Anders S, Hökmark, Moderata perspektiv,
2010-05-28
Brev till UD och Carl Bildt
Herr Utrikesminister:
Detta brev skrivs med anledning av de senaste avrättningarna som har skett i Iran och som Utrikesministern säkerligen är bekant med. Tidigt på söndag morgon den 9:e maj avrättades fem människorättsaktivister, som grundlöst anklagats för att utgöra ett hot mot landets säkerhet. Med en rättegång som hölls bakom stängda dörrar och utan att ha fått en rättvis prövning enligt FN stadgarna och EU deklarationen, dömdes dessa fem personer till döden.
Fyra av de fem avrättade var från den kurdiska provinsen i Iran.
Farzad Kamangar, 35 år (man)
Ali Heidarian, 31 år (man)
Farhad Vakili, (man)
Shirin Alam Holi, 29 år (kvinna)
Mehdi Eslamian, 30 år (man)
Vi och våra svensk-iranska vänner, är djupt bekymrade över händelseutvecklingen i Iran. Vi befarar att många fler politiska fångar kommer att avrättas inom en snar framtid, som ett led i den Iranska regimens politiska terrorstrategi för att skrämma och kuva befolkningen samt eliminera all politisk opposition. Det är inte acceptabelt, att sitta tysta och inte göra något. Vi måste säga ifrån.
Vi begär därför att Utrikesdepartementet kallar in den iranska ambassadören och avkräver en förklaring till dessa summariska avrättningar, av den egna befolkningen och deras språkrör.
Vi begär att Utrikesministern förklarar för den iranska ambassadören att "Svensk utrikespolitik verkar för frihet, fred och försoning i såväl vår egen som i andra delar av världen".
Dessa värderingar kan enbart upprätthållas om vi tydligt tar avstånd från dessa brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Fri åsiktsbildning och yttrandefrihet.
Denna vädjan skrivs till dig av svenska medborgare och svensk-iranier som verkar för ett fritt Iran, undertecknat av:
Människorättsnätverket, Föreningen Svart Måndag
Jens Odsvall Ordförande
Amanda Brihed Språkrör
Niklas Starow Aktivist
Michael Gajditza Ledamot
Christine Sahlström Ledamot
Även hos Människorättsnätverket Svart Måndag. Gajditza, Psychebella, DNMR, Scabbe, JensO,
Detta brev skrivs med anledning av de senaste avrättningarna som har skett i Iran och som Utrikesministern säkerligen är bekant med. Tidigt på söndag morgon den 9:e maj avrättades fem människorättsaktivister, som grundlöst anklagats för att utgöra ett hot mot landets säkerhet. Med en rättegång som hölls bakom stängda dörrar och utan att ha fått en rättvis prövning enligt FN stadgarna och EU deklarationen, dömdes dessa fem personer till döden.
Fyra av de fem avrättade var från den kurdiska provinsen i Iran.
Farzad Kamangar, 35 år (man)
Ali Heidarian, 31 år (man)
Farhad Vakili, (man)
Shirin Alam Holi, 29 år (kvinna)
Mehdi Eslamian, 30 år (man)
Vi och våra svensk-iranska vänner, är djupt bekymrade över händelseutvecklingen i Iran. Vi befarar att många fler politiska fångar kommer att avrättas inom en snar framtid, som ett led i den Iranska regimens politiska terrorstrategi för att skrämma och kuva befolkningen samt eliminera all politisk opposition. Det är inte acceptabelt, att sitta tysta och inte göra något. Vi måste säga ifrån.
Vi begär därför att Utrikesdepartementet kallar in den iranska ambassadören och avkräver en förklaring till dessa summariska avrättningar, av den egna befolkningen och deras språkrör.
Vi begär att Utrikesministern förklarar för den iranska ambassadören att "Svensk utrikespolitik verkar för frihet, fred och försoning i såväl vår egen som i andra delar av världen".
Dessa värderingar kan enbart upprätthållas om vi tydligt tar avstånd från dessa brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Fri åsiktsbildning och yttrandefrihet.
Denna vädjan skrivs till dig av svenska medborgare och svensk-iranier som verkar för ett fritt Iran, undertecknat av:
Människorättsnätverket, Föreningen Svart Måndag
Jens Odsvall Ordförande
Amanda Brihed Språkrör
Niklas Starow Aktivist
Michael Gajditza Ledamot
Christine Sahlström Ledamot
Även hos Människorättsnätverket Svart Måndag. Gajditza, Psychebella, DNMR, Scabbe, JensO,
Repskap
Mark Klamberg rapporterar från repskapet Folkpartiet håller för att enas om riktlinjer för den kommunala politiken. Jag tycker det känns rätt så lovande, faktiskt.
En halv framgång var, enligt Klamberg, att vårdnadsbidragets effekter i Stockholm ska utredas.
Klamberg drev också frågor om att möjligheten för rörelsehindrade att välja bostad måste stärkas, samt att Staden måste verka för att inga psykiskt funktionshindrade eller barnfamiljer blir bostadslösa.
Vilket känns som en självklarhet, men hittills inte varit det. Det här är något som jag anser är otroligt viktigt och som jag gärna arbetar för att det ska bli något riktigt självklart även på riksnivå och utanför Folkpartiets egna skrivelser.
Representantskapet tog också ställning för ett yrkande inom kulturområdet som inom kort kanske kan komma att få mycket uppmärksamhet.
Jag antar att mer information kommer vartefter. Vi kan hoppas i alla fall. Kultur och utbildningspolitiken hamnar annars självklart i centrum i Stockholms stad eftersom de två främsta företrädarna för Folkpartiet, borgarråden Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt ansvarar för dessa områden. Det skulle förvåna mig om de vilar på lagrarna, så det ska bli spännande att se vad de och repskapet har tänkt sig.
"Stockholms stad bör ta initiativ för att en innovationshögskola etableras i Stockholm. De utbildningar på grund- och forskningsnivå i entreprenörskap och innovationskunskap som finns vid KI, KTH, Handels och Stockholms universitet bör föras samman till ett kluster som kallas innovationshögskola."Den skrivelsen ska vi ha fått nu, inte minst tack vare Klamberg och Fp Östermalm. Det är en fantastiskt framgång på många vis. Vi behöver satsa mer på innovation om Sverige ska kunna fortsätta hålla sig i framkant i den allt hårdare internationella konkurrensen i framtiden. Utan bra produkter och tjänster att sälja kommer vi heller inte kunna hålla den svenska ekonomin flytande i någon större omfattning gentemot de "nya" jättarna i Asien, Afrika och Sydamerika.
En halv framgång var, enligt Klamberg, att vårdnadsbidragets effekter i Stockholm ska utredas.
Klamberg drev också frågor om att möjligheten för rörelsehindrade att välja bostad måste stärkas, samt att Staden måste verka för att inga psykiskt funktionshindrade eller barnfamiljer blir bostadslösa.
Vilket känns som en självklarhet, men hittills inte varit det. Det här är något som jag anser är otroligt viktigt och som jag gärna arbetar för att det ska bli något riktigt självklart även på riksnivå och utanför Folkpartiets egna skrivelser.
Representantskapet tog också ställning för ett yrkande inom kulturområdet som inom kort kanske kan komma att få mycket uppmärksamhet.
Jag antar att mer information kommer vartefter. Vi kan hoppas i alla fall. Kultur och utbildningspolitiken hamnar annars självklart i centrum i Stockholms stad eftersom de två främsta företrädarna för Folkpartiet, borgarråden Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt ansvarar för dessa områden. Det skulle förvåna mig om de vilar på lagrarna, så det ska bli spännande att se vad de och repskapet har tänkt sig.
Bara saker som hon gör...
Eftersom det är så himla mycket som händer hela tiden och som man liksom inte hinner med att blogga om eller berätta om, utan som bara liksom rinner iväg med tiden, så måste jag då och då göra en recap för mig själv. Så att jag minns att det var så det var och att det var så det blev.
Har lyckats samla på mig bilder från en liten bråkdel av allt som hänt nu under våren. Skickar vidare.
Nånstans mellan allting annat blev jag vald till ledamot i styrelsen för HBT-liberalerna under tiden snön fortfarande låg tjock och dan över landet. I samband med detta avtackades f.d. ordföranden Martin Andreasson av nya ordföranden Catrine Norrgård (ascool, självutnämnd borgarbohem och gucciflata) samt Lisbeth Kågö.
Passade på att besöka riksmötet Folkpartiet höll i Västerås. Var rätt coolt att se alla dessa folkisar där. Riktigt livat var det, här med underhållning av Wallmans scenartister.
Första kvällen spenderade jag dessutom med Svart Måndags eminente styrelseledamot och grävande juridikexpert Michael Gajditza, samt piraterna Jonas Nordgren och Johanna "Vidde" Julén. Litet whiskey och god kvällsresandeanpassad nattamat blev det nog alls. Har jag för mig i alla fall.
Och så var det ju dags för Alliansen att presentera en ny logga. Det skedde på ett café intill Sergels Torg i Stockholm. Min första reaktion var att... den är.... O-R-A-N-G-E!!! Det var den verkligen. Och det har ju många konstaterat tillsammans med mig efteråt. Men jag var först! Tillsammans med bland andra coola moderata bloggaren Mary X Jensen. Ett par glada partisekreterare poserar vid frigolitskapelsen om blivit tämligen omtalad vid det här laget. Snygg? Det vete fan. Men litet cool och dan ändå nånstans. Jag har lärt mig digga den trots allt.
Valgeneralen Erik Bratthall gör en Moby och ser ball ut med sin hood i motljuset. Litet urban popsnörekänsla ger det väl allt. Inte sant? Men jag får nog faktiskt erkänna att jag tror på att Moby fortfarande är en bättre DJ, konstnär och sångare. Men vad fasen vet jag. Bratthall kanske har oanade resurser?
Och då kanske han hamnar här nedan vartefter...
Det vill säga på en av Vikings finlandsfärjor. Här hängde jag i alla fall under en dag tillsammans med nya styrelsen för HBT-liberalerna. Vi måste ju få ordning på styrelsearbetet och planera glamour och partyn så att det räcker hela året. Eller åtminstone fram till Stockholm Pride och valet. Inte sant. Här Rebecca Bakszt och Christoffer Jönsson. Bägge två superballa luf-kollegor, förresten. Gillar skarpt!
Just det... samma dag blev jag också invald som ersättare i styrelsen för Liberal Mångfald i Stockholm. Många styrelseuppdrag blir det, men det är finhet så.
I samma veva steg jag också av som ordförande i Människorättsnätverket Svart Måndag för att kunna satsa på arbete och valrörelse. Så kom det sig att Jens Odsvall tog över.
På tal om Luf! Såhär kan det se ut då tjejtrupperna i Luf Storstockholm samlas. Då kallar vi oss Radikala Kvinnofronten. Åtminstone till dess den nästan litet knäppvänsterorienterade Kvinnofronten har bestämt sig för att stämma oss och kanske vunnit. De har nämligen hotat med det. I ett gäng mail av olika hotfull karaktär. Vi har tydligen tummat in oss på deras gamla namn som de använt för att sprida struntprat om (har jag för mig jag läste för någon månad sedan på deras hemsida, men hittar just nu inte länken) att liberaler är slavägare, att män som tror på feministiska idéer bara är onda infiltratörer som genom sin könsliga grupptillhörighet per definition i stort sett är våldtäktsmän och att transsexuella är litet grann som "lurendrejare" och gärna med en retorik som liknar den om untermensch (precis som kristdemokraterna och många frikyrkor brukar hävda). Minns en incident på Kvinnohuset för ett gäng år sedan bland annat. Hela det där ganska underhållande grälet mellan Kvinnofronten och RKF hade tydligen sin bas i detta. En artikel jag skrev tillsammans med ett gäng av de andra tjejerna i RKF och som inte uppskattades av Kvinnofronten, uppenbarligen. Tror inte det blir en stämning, men det vore ju faktiskt litet underhållande. Bring it on!
Och om de lyckas så kanske det är sjysst så. Bra med läromästare inom den feministiska rörelsen som verkligen förstår att stötta andra unga tjejer på väg fram inom politiken och livet och verkligen bryr sig om att systerskap bygger den sociala kampen.
Fram till dess vi alla sitter i kurran har vi "!A BLAST!". Här ovan illustrerat av fantastiska Johanna Sundberg.
När jag inte bråkar med den feministiska vänsterfåran, så umgås jag gärna med roliga och intressanta vänner som här Brit Stakston och Johan Lange.
Och förstås Mikumaria Gustafsson.
Kan ni gissa på vilken världsberömd jazzpub vi hängde? Grymmare musikaliska upplevelser och härligare blandning av människor får man leta efter. Inte bara i Stockholm utan i världen.
Annars kan det bli litet kul ibland när man ska ha möten med Luf Storstockholm. Vi har en ganska liberal hållning till det där med möteslokaler, skulle man kunna säga. Karl Axelsson, Susanne Hedberg, Johanna Sundberg och jag (bakom kameran) väntar på ordföranden Christoffer Fagerberg som säkert dyker in snart. Men jag tror inte att vi led just då, faktiskt.
Well... Är man nu Luf's egen transic goddess, så får man väl leva upp till namnet, tänkte jag och länsade skåpen i klubblokalen som också råkar vara mitt kontor. Dammit! Här försöker jag leva upp till ryktet som nästan druga och så misslyckas. Jag ser bara ut som en liten rund och glittrig kerub med taxichaufförsmössa.
Har lyckats samla på mig bilder från en liten bråkdel av allt som hänt nu under våren. Skickar vidare.
Nånstans mellan allting annat blev jag vald till ledamot i styrelsen för HBT-liberalerna under tiden snön fortfarande låg tjock och dan över landet. I samband med detta avtackades f.d. ordföranden Martin Andreasson av nya ordföranden Catrine Norrgård (ascool, självutnämnd borgarbohem och gucciflata) samt Lisbeth Kågö.
Passade på att besöka riksmötet Folkpartiet höll i Västerås. Var rätt coolt att se alla dessa folkisar där. Riktigt livat var det, här med underhållning av Wallmans scenartister.
Första kvällen spenderade jag dessutom med Svart Måndags eminente styrelseledamot och grävande juridikexpert Michael Gajditza, samt piraterna Jonas Nordgren och Johanna "Vidde" Julén. Litet whiskey och god kvällsresandeanpassad nattamat blev det nog alls. Har jag för mig i alla fall.
Och så var det ju dags för Alliansen att presentera en ny logga. Det skedde på ett café intill Sergels Torg i Stockholm. Min första reaktion var att... den är.... O-R-A-N-G-E!!! Det var den verkligen. Och det har ju många konstaterat tillsammans med mig efteråt. Men jag var först! Tillsammans med bland andra coola moderata bloggaren Mary X Jensen. Ett par glada partisekreterare poserar vid frigolitskapelsen om blivit tämligen omtalad vid det här laget. Snygg? Det vete fan. Men litet cool och dan ändå nånstans. Jag har lärt mig digga den trots allt.
Valgeneralen Erik Bratthall gör en Moby och ser ball ut med sin hood i motljuset. Litet urban popsnörekänsla ger det väl allt. Inte sant? Men jag får nog faktiskt erkänna att jag tror på att Moby fortfarande är en bättre DJ, konstnär och sångare. Men vad fasen vet jag. Bratthall kanske har oanade resurser?
Och då kanske han hamnar här nedan vartefter...
Det vill säga på en av Vikings finlandsfärjor. Här hängde jag i alla fall under en dag tillsammans med nya styrelsen för HBT-liberalerna. Vi måste ju få ordning på styrelsearbetet och planera glamour och partyn så att det räcker hela året. Eller åtminstone fram till Stockholm Pride och valet. Inte sant. Här Rebecca Bakszt och Christoffer Jönsson. Bägge två superballa luf-kollegor, förresten. Gillar skarpt!
Just det... samma dag blev jag också invald som ersättare i styrelsen för Liberal Mångfald i Stockholm. Många styrelseuppdrag blir det, men det är finhet så.
I samma veva steg jag också av som ordförande i Människorättsnätverket Svart Måndag för att kunna satsa på arbete och valrörelse. Så kom det sig att Jens Odsvall tog över.
På tal om Luf! Såhär kan det se ut då tjejtrupperna i Luf Storstockholm samlas. Då kallar vi oss Radikala Kvinnofronten. Åtminstone till dess den nästan litet knäppvänsterorienterade Kvinnofronten har bestämt sig för att stämma oss och kanske vunnit. De har nämligen hotat med det. I ett gäng mail av olika hotfull karaktär. Vi har tydligen tummat in oss på deras gamla namn som de använt för att sprida struntprat om (har jag för mig jag läste för någon månad sedan på deras hemsida, men hittar just nu inte länken) att liberaler är slavägare, att män som tror på feministiska idéer bara är onda infiltratörer som genom sin könsliga grupptillhörighet per definition i stort sett är våldtäktsmän och att transsexuella är litet grann som "lurendrejare" och gärna med en retorik som liknar den om untermensch (precis som kristdemokraterna och många frikyrkor brukar hävda). Minns en incident på Kvinnohuset för ett gäng år sedan bland annat. Hela det där ganska underhållande grälet mellan Kvinnofronten och RKF hade tydligen sin bas i detta. En artikel jag skrev tillsammans med ett gäng av de andra tjejerna i RKF och som inte uppskattades av Kvinnofronten, uppenbarligen. Tror inte det blir en stämning, men det vore ju faktiskt litet underhållande. Bring it on!
Och om de lyckas så kanske det är sjysst så. Bra med läromästare inom den feministiska rörelsen som verkligen förstår att stötta andra unga tjejer på väg fram inom politiken och livet och verkligen bryr sig om att systerskap bygger den sociala kampen.
Fram till dess vi alla sitter i kurran har vi "!A BLAST!". Här ovan illustrerat av fantastiska Johanna Sundberg.
När jag inte bråkar med den feministiska vänsterfåran, så umgås jag gärna med roliga och intressanta vänner som här Brit Stakston och Johan Lange.
Och förstås Mikumaria Gustafsson.
Kan ni gissa på vilken världsberömd jazzpub vi hängde? Grymmare musikaliska upplevelser och härligare blandning av människor får man leta efter. Inte bara i Stockholm utan i världen.
Annars kan det bli litet kul ibland när man ska ha möten med Luf Storstockholm. Vi har en ganska liberal hållning till det där med möteslokaler, skulle man kunna säga. Karl Axelsson, Susanne Hedberg, Johanna Sundberg och jag (bakom kameran) väntar på ordföranden Christoffer Fagerberg som säkert dyker in snart. Men jag tror inte att vi led just då, faktiskt.
Well... Är man nu Luf's egen transic goddess, så får man väl leva upp till namnet, tänkte jag och länsade skåpen i klubblokalen som också råkar vara mitt kontor. Dammit! Här försöker jag leva upp till ryktet som nästan druga och så misslyckas. Jag ser bara ut som en liten rund och glittrig kerub med taxichaufförsmössa.
Kan vi inte lösa CSN-strulet nu?
Vill, litet sent omsider, knuffa litet grann för Linus inlägg på Liberati.se för någon dag sedan.
Handlar om dumheterna hos CSN som tydligen nu Tobias Krantz måste försöka lösa på grund av att man är för jäkla inkompetenta och otåliga för att bry sig om att lyssna med högskolor och studenter innan man klassar en enormt stor grupp hårt slitande studenter som skattesmitare.
Inte kan man väl på allvar mena att det är Krantz uppgift att agera barnvakt åt korkade utredare och tjänstemän på diverse olika myndigheter? Det frågar sig Linus. Det frågar sig Liberati. Och det frågar jag mig också. Så här ska det förstås inte vara! Ta förnuftet till fånga och lös detta nu. Krantz har viktigare saker att göra än att rycka klåfingriga tjänstemän i örat.
Handlar om dumheterna hos CSN som tydligen nu Tobias Krantz måste försöka lösa på grund av att man är för jäkla inkompetenta och otåliga för att bry sig om att lyssna med högskolor och studenter innan man klassar en enormt stor grupp hårt slitande studenter som skattesmitare.
Inte kan man väl på allvar mena att det är Krantz uppgift att agera barnvakt åt korkade utredare och tjänstemän på diverse olika myndigheter? Det frågar sig Linus. Det frågar sig Liberati. Och det frågar jag mig också. Så här ska det förstås inte vara! Ta förnuftet till fånga och lös detta nu. Krantz har viktigare saker att göra än att rycka klåfingriga tjänstemän i örat.
Allians med vinden i ryggen
Jag har ju dissat hela prylen med för många opinionsmätningar alldeles nyligen, mestadels för att för många blir tjatigt och kanske inte ger en så vidare exakt bild. Man tröttnar, helt enkelt. Underlaget brukar också vara i minsta laget för att säga något riktigt konkret och det är inte sällan man undrar litet över hur underlaget är valt. Men vi kan ändå konstatera att nu har flera opinionsmätningar på kort tid visat ett försprång för Alliansen och de övriga har i regel visat på att de rödgrönas ledning systematiskt minskat.
En undersökning kanske inte gör ett smack, men en radda av dem uppvisar en trend. Tillsammans kanhända de visar något som är litet grann ett trendbrott och en ny utveckling och det vore väl förmodligen tjänstefel av mig att inte påvisa just det. Det händer saker, nämligen. Det händer massor just nu. Folket har börjat vakna och förstår mer och mer av vad en borgerlig politik innebär. Och att den faktiskt kanske inte är så illa ändå som somliga rödgröna gärna vill tro.
Det här kan alltså innebära att vi har goda chanser att vinna valet om ett par månader. Och trevligare nyheter är svåra att få tag i bara sådär. Det känns bra.
Nu vinner vi valet, vänner!
Marcus, Anna, Christer,
En undersökning kanske inte gör ett smack, men en radda av dem uppvisar en trend. Tillsammans kanhända de visar något som är litet grann ett trendbrott och en ny utveckling och det vore väl förmodligen tjänstefel av mig att inte påvisa just det. Det händer saker, nämligen. Det händer massor just nu. Folket har börjat vakna och förstår mer och mer av vad en borgerlig politik innebär. Och att den faktiskt kanske inte är så illa ändå som somliga rödgröna gärna vill tro.
Det här kan alltså innebära att vi har goda chanser att vinna valet om ett par månader. Och trevligare nyheter är svåra att få tag i bara sådär. Det känns bra.
Nu vinner vi valet, vänner!
Marcus, Anna, Christer,
2010-05-27
Folkpartiet vill förstatliga a-kassan
Folkpartiet ser ut att under helgens partiråd stödja idén om att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en statlig försäkring och inte förlagd till facket som den varit tidigare.
Jag kan bara hålla med. Av flera skäl. Dels för att den idag mest används av facken för att ragga medlemmar. Vilket visserligen är fint så. Facket ska egentligen vara en viktig arbetsmarknadspart och ett skyddsnät för sina medlemmar och har under lång tid också varit det. Medlemskap ser jag inte något problem i. Och jo, jag är själv ansluten. Men är det gott skäl nog för att lägga just hela arbetslöshetsförsäkringen och tillhörande ersättning i fackliga händer? Jag tycker inte det.
Dessutom kanske facket skulle må bra av att börja leva på sina egna meriter istället för att få en stor del av sin verksamhet och sina inkomster betalade av staten. För så är det ju ändå idag. En del av arbetarrörelsen som är statligt finansierad och ändå står delvis på sina egna ben, förknippar sig mest med en enda sida av det politiska spektrat, et c. Och också i sin tur fördelar stora summor pengar till denna ena sidan av det politiska spektrat. Vilket jag kan se som ett demokratiskt problem, och förmodligen hade gjort oavsett vilken sida jag själv gjort till min hemvist.
Jag kan dessutom av egen erfarenhet konstatera att delar av den fackliga rörelsen litet grann spelat ut sin roll. Då stora fackliga organisationer väljer att helt och hållet ställa sig på arbetsgivarpartens sida uppstår problem för de arbetare man finns där för att skydda. Numera talar man om den goda relationen till arbetsgivarparten. Man talar inte längre om fackliga processer, arbetsrätt, rätten att inte bli diskriminerad eller lurad på sin lön. Nu talar man om "lärandeprocesser". Vilket i praktiken innebär att arbetstagaren ska lära sig att hålla tyst och vara snäll och lära sig at säga ja och amen till vad som helst som droppar ur en arbetsgivares mun. Oavsett hur kränkande eller problematiskt detta kan vara. Det man värnar idag är relationen till arbetsgivaren och inte arbetstagaren i många fall. Varför jag anser att facket till sist har spelat ut sin roll.
Jag menar på att om en arbetsgivare och arbetstagare hamnar i konflikt och den fackliga organisationen arbetar aktivt för att få en anställd uppsagd och till så låga skadestånd eller avgångsvederlag de möjligen alls kan åstadkomma och tillslut blir utskällda av arbetsgivarorganisationens representanter för att vara omänskliga, elaka och diskriminerande så väljer jag hellre att bli representerad av arbetsgivarorganisationen ( ! ).
På något vis tycks ansvarskänslan mellan dessa två parter ha vänt sina poler, vilket är en väldigt märklig situation. Och min spontana tanke är att då kanske man faktiskt inte behöver lämna över något så viktigt till fackliga organisationer som en arbetslöshetsföräkring heller. Utan göra den de facto statlig liksom alla andra socialförsäkringar.
I förlängningen anser jag rentav att man bör avveckla hela den fackliga rörelsen. Bryta ner den i dess beståndsdelar och med en helt ny grupp anställda och ansvariga, med en helt ny målsättning för ett modernt samhälle sätta samman en helt ny facklig sfär som inte består av företagskorrumperade fackpampar utan av andra arbetare och tjänstemän som ännu inte hunnit falla för frestelsen att konstant ställa sig antingen på den röda rörelsens eller arbetsgivarens sida i alla lägen. Kanske är det dags för en förnyelse av hela den fackliga rörelsen? Kanske är det dags att facket även i Sverige handlar om att ta ansvar för de människor de en gång i tiden kom till för att värna?
En facklig rörelse är viktig och ska finnas i ett fungerande modernt samhälle, anser jag, men då ska den också göra det den är till för och den ska vara anpassad efter ett modernt samhälle och efter sina medlemmars behov av idag.
Kanske är en avskillnad från arbetslöshetskassorna ett första steg i att de fackliga organisationerna får mer tid och större möjligheter att fundera på sitt uppdrag och sin egen roll. Kanske kan de då gå tillbaka till att ägna sig åt sin kärnverksamhet - det vill säga att värna sina medlemmar i alla lägen och ta tillvara deras intressen snarare än arbetsgivarpartens.
Intressant.
Share your links easily.
Jag kan bara hålla med. Av flera skäl. Dels för att den idag mest används av facken för att ragga medlemmar. Vilket visserligen är fint så. Facket ska egentligen vara en viktig arbetsmarknadspart och ett skyddsnät för sina medlemmar och har under lång tid också varit det. Medlemskap ser jag inte något problem i. Och jo, jag är själv ansluten. Men är det gott skäl nog för att lägga just hela arbetslöshetsförsäkringen och tillhörande ersättning i fackliga händer? Jag tycker inte det.
Dessutom kanske facket skulle må bra av att börja leva på sina egna meriter istället för att få en stor del av sin verksamhet och sina inkomster betalade av staten. För så är det ju ändå idag. En del av arbetarrörelsen som är statligt finansierad och ändå står delvis på sina egna ben, förknippar sig mest med en enda sida av det politiska spektrat, et c. Och också i sin tur fördelar stora summor pengar till denna ena sidan av det politiska spektrat. Vilket jag kan se som ett demokratiskt problem, och förmodligen hade gjort oavsett vilken sida jag själv gjort till min hemvist.
Jag kan dessutom av egen erfarenhet konstatera att delar av den fackliga rörelsen litet grann spelat ut sin roll. Då stora fackliga organisationer väljer att helt och hållet ställa sig på arbetsgivarpartens sida uppstår problem för de arbetare man finns där för att skydda. Numera talar man om den goda relationen till arbetsgivarparten. Man talar inte längre om fackliga processer, arbetsrätt, rätten att inte bli diskriminerad eller lurad på sin lön. Nu talar man om "lärandeprocesser". Vilket i praktiken innebär att arbetstagaren ska lära sig att hålla tyst och vara snäll och lära sig at säga ja och amen till vad som helst som droppar ur en arbetsgivares mun. Oavsett hur kränkande eller problematiskt detta kan vara. Det man värnar idag är relationen till arbetsgivaren och inte arbetstagaren i många fall. Varför jag anser att facket till sist har spelat ut sin roll.
Jag menar på att om en arbetsgivare och arbetstagare hamnar i konflikt och den fackliga organisationen arbetar aktivt för att få en anställd uppsagd och till så låga skadestånd eller avgångsvederlag de möjligen alls kan åstadkomma och tillslut blir utskällda av arbetsgivarorganisationens representanter för att vara omänskliga, elaka och diskriminerande så väljer jag hellre att bli representerad av arbetsgivarorganisationen ( ! ).
På något vis tycks ansvarskänslan mellan dessa två parter ha vänt sina poler, vilket är en väldigt märklig situation. Och min spontana tanke är att då kanske man faktiskt inte behöver lämna över något så viktigt till fackliga organisationer som en arbetslöshetsföräkring heller. Utan göra den de facto statlig liksom alla andra socialförsäkringar.
I förlängningen anser jag rentav att man bör avveckla hela den fackliga rörelsen. Bryta ner den i dess beståndsdelar och med en helt ny grupp anställda och ansvariga, med en helt ny målsättning för ett modernt samhälle sätta samman en helt ny facklig sfär som inte består av företagskorrumperade fackpampar utan av andra arbetare och tjänstemän som ännu inte hunnit falla för frestelsen att konstant ställa sig antingen på den röda rörelsens eller arbetsgivarens sida i alla lägen. Kanske är det dags för en förnyelse av hela den fackliga rörelsen? Kanske är det dags att facket även i Sverige handlar om att ta ansvar för de människor de en gång i tiden kom till för att värna?
En facklig rörelse är viktig och ska finnas i ett fungerande modernt samhälle, anser jag, men då ska den också göra det den är till för och den ska vara anpassad efter ett modernt samhälle och efter sina medlemmars behov av idag.
Kanske är en avskillnad från arbetslöshetskassorna ett första steg i att de fackliga organisationerna får mer tid och större möjligheter att fundera på sitt uppdrag och sin egen roll. Kanske kan de då gå tillbaka till att ägna sig åt sin kärnverksamhet - det vill säga att värna sina medlemmar i alla lägen och ta tillvara deras intressen snarare än arbetsgivarpartens.
Intressant.
Share your links easily.
2010-05-26
De rödgröna sågar sig själva
Eller det kan man nästan tro i alla fall. Ingen gör ett bättre jobb för att dissa rödgrön infrastrukturpolitik än de rödgröna själva.
Läser idag om hur de rödgröna tänkt sig Stockholm med omnejd om de vinner valet. Från drömmarna som gav oss höghastighetsspår från Borås till Göteborg kommer nu förslaget som kommer att förlama inte bara Storstockholm och Mälardalsregionen, utan även stora delar av resten av landet.
Chockhöjda trängselavgifter, avstängda filer på Essingeleden kombinerat med trängselavgifter även där, kommunala avgifter på privata arbetsparkeringar, omdirigering av all trafik som passerar Stockholm till väg 55 mellan Strängnäs och Enköping (miljövänligt var ordet), ingen förbifart Stockholm, ingen Österled och ingen avgiftsbefrielse för miljöbilar.
Och detta alltså i en stad som redan går på knäna och håller på att falla samman fullständigt trafikmässigt och som beräknas växa med åtminstone en halv miljon invånare under de kommande 20 åren.
Det stavas K-A-T-A-S-T-R-O-F!
Allt annat än miljövänligt lär det bli när än fler bilar står ännu mycket längre i köer på gatorna. Road rage på Essingeleden när fullt farbara filer stängs ned för att stockholmarna ska "lära sig" att det är fult att åka bil. Många mil långa omdirigeringar av all trafik som ska förbi Stockholm eller som har behov av att passera från nord till syd inom storstadsområdet. Inga varutransporter undantas, vilket ökar kostnaderna för alla former av konsumtion inom staden och även i samtliga orter som vägledes är förbundna med eller via Stockholm. Matpriserna ökar, materialpriserna ökar, priserna på hemelektronik likaså. Kläder... allt! Och till råga på allt ska vi nu betala kommunala straffskatter på privata tjänsteparkeringar och avgiftsbefrielsen för miljöbilar försvinner. Också klokt och bra för att komma från miljöpartiet och de röda kamraterna.
Och jag förväntar mig att alla satsningar på spårvagnar lär frysa inne om de rödgröna får sin vilja igenom. För att spårvagnar i innerstan som sväljer många fler passagerare än de redan överfulla bussarna och som går på ren elkraft kan man ju inte ha. Speciellt inte i innerstan. För att det blir ju bara en NK-express, eller hur var det? Antar att vagnarna som går utmed Avenyn i Göteborg också är att betrakta som NK-express. Borde åka ner till västkusten och göra en opinionsundersökning bland människorna där.
Den borde inkludera frågor som:
1. Är det en lyxexpress för slöa överklassare, detta, som går utanför NK vid Avenyn och upp till Brunnsparken?
2. Borde vi göra oss av med alla hemska spårvagnar inne i stan och ersätta dem med en massa korta bussar istället som spyr ut dieselångor och koldioxid i massor?
3. Ska vi inte ta och stänga av litet billeder runtom stan så att det blir svårare att ta sig fram? Kanske man kan stänga Tingstadstunneln eller så för att lära privatpersoner och yrkesförare att det är fult att köra bilar och lastbilar?
4. Ska vi stänga av kringfarten och leda trafiken in via Kungsportsplatsen och se vad som händer? Det kan ju inte bli annat än hyfsat mysigt och gôtt!?
Mer trängsel åt folket! Och sedan kan vi ju alltid skatta litet också...
Det är inne att skatta nu. Vi kommer snart att skatta för regnvattnet som faller på våra tak och gårdar. Och för solen som skiner och för vinden som blåser. Jag hoppas på en andetagsskatt för att medborgarna ska lära sig att inte slösa med sina andetag och hjärtslag. För att forskningen visar ju att vi bara har ett visst antal andetag och hjärtslag att ta av innan vi stannar upp och går bort.
Låt oss dessutom utrusta våra medmänniskor med pedometrar som mäter hur många steg vi tar. För att vi sliter ju ut skor och vi sliter på våra kläder och dessutom på marken vi går på. Jag tycker att vi ska skatta även för varje steg vi tar. Så kanske Sverige snart går runt igen, även utan människor som arbetar, med alla andra skattehöjningar, alla bidragshöjningar, med sex timmars arbetsdag och med trafikkaos över hela staden och landet.
Det känns jäkligt lovande att vi har börjat få besked kring vad den rödgröna politiken faktiskt innebär. Det blir lättare att ta ställning till vad vi faktiskt vill ha efter valet 2010.
Själv väljer jag sannolikt ett alternativ som inte helt krossar den svenska ekonomin, som inte blir en miljömässig katastrof och som inte leder till en fullkomligt makaber internationell kris då de rödgröna förklarar diplomatiskt krig med hela världen på en gång.
Själv litar jag för övrigt på trafikprofessorn Jonas Eliasson som hävdar att det finns tydliga bevis för att det behövs såväl vägar som kollektivtrafik för att en region som Stockholm ska fungera.
Själv väljer jag att satsa på Förbifarten, Österleden, mer tunnelbana och pendeltåg, utbyggnad av spårvagnstrafiken inte minst i innerstan, ytterligare ökad busstrafik, ytterligare vägar, upprustningar och förstås cykelbanor. För en hel stad. För en stad jag som folkpartist känner att jag kan stå för, vill bo i och tar ansvar för. För att jag tror på långsiktiga och funktionella lösningar som håller staden och landet igång och för att jag tror på en positiv framtid även för oss häruppe i Norden.
Men jag vet inte. Det kanske bara är jag.
Intressant.
Martin Persson, SKTF, skriver. Gunilla Hjelm skriver ur ett landsortsperspektiv. Centerpartisten, Christian Ottosson, skriver ur ett lokalt Huddingeperspektiv som jag också kan skriva under på som Huddingepolitiker själv.
.
Läser idag om hur de rödgröna tänkt sig Stockholm med omnejd om de vinner valet. Från drömmarna som gav oss höghastighetsspår från Borås till Göteborg kommer nu förslaget som kommer att förlama inte bara Storstockholm och Mälardalsregionen, utan även stora delar av resten av landet.
Chockhöjda trängselavgifter, avstängda filer på Essingeleden kombinerat med trängselavgifter även där, kommunala avgifter på privata arbetsparkeringar, omdirigering av all trafik som passerar Stockholm till väg 55 mellan Strängnäs och Enköping (miljövänligt var ordet), ingen förbifart Stockholm, ingen Österled och ingen avgiftsbefrielse för miljöbilar.
Och detta alltså i en stad som redan går på knäna och håller på att falla samman fullständigt trafikmässigt och som beräknas växa med åtminstone en halv miljon invånare under de kommande 20 åren.
Det stavas K-A-T-A-S-T-R-O-F!
Allt annat än miljövänligt lär det bli när än fler bilar står ännu mycket längre i köer på gatorna. Road rage på Essingeleden när fullt farbara filer stängs ned för att stockholmarna ska "lära sig" att det är fult att åka bil. Många mil långa omdirigeringar av all trafik som ska förbi Stockholm eller som har behov av att passera från nord till syd inom storstadsområdet. Inga varutransporter undantas, vilket ökar kostnaderna för alla former av konsumtion inom staden och även i samtliga orter som vägledes är förbundna med eller via Stockholm. Matpriserna ökar, materialpriserna ökar, priserna på hemelektronik likaså. Kläder... allt! Och till råga på allt ska vi nu betala kommunala straffskatter på privata tjänsteparkeringar och avgiftsbefrielsen för miljöbilar försvinner. Också klokt och bra för att komma från miljöpartiet och de röda kamraterna.
Och jag förväntar mig att alla satsningar på spårvagnar lär frysa inne om de rödgröna får sin vilja igenom. För att spårvagnar i innerstan som sväljer många fler passagerare än de redan överfulla bussarna och som går på ren elkraft kan man ju inte ha. Speciellt inte i innerstan. För att det blir ju bara en NK-express, eller hur var det? Antar att vagnarna som går utmed Avenyn i Göteborg också är att betrakta som NK-express. Borde åka ner till västkusten och göra en opinionsundersökning bland människorna där.
Den borde inkludera frågor som:
1. Är det en lyxexpress för slöa överklassare, detta, som går utanför NK vid Avenyn och upp till Brunnsparken?
2. Borde vi göra oss av med alla hemska spårvagnar inne i stan och ersätta dem med en massa korta bussar istället som spyr ut dieselångor och koldioxid i massor?
3. Ska vi inte ta och stänga av litet billeder runtom stan så att det blir svårare att ta sig fram? Kanske man kan stänga Tingstadstunneln eller så för att lära privatpersoner och yrkesförare att det är fult att köra bilar och lastbilar?
4. Ska vi stänga av kringfarten och leda trafiken in via Kungsportsplatsen och se vad som händer? Det kan ju inte bli annat än hyfsat mysigt och gôtt!?
Mer trängsel åt folket! Och sedan kan vi ju alltid skatta litet också...
Det är inne att skatta nu. Vi kommer snart att skatta för regnvattnet som faller på våra tak och gårdar. Och för solen som skiner och för vinden som blåser. Jag hoppas på en andetagsskatt för att medborgarna ska lära sig att inte slösa med sina andetag och hjärtslag. För att forskningen visar ju att vi bara har ett visst antal andetag och hjärtslag att ta av innan vi stannar upp och går bort.
Låt oss dessutom utrusta våra medmänniskor med pedometrar som mäter hur många steg vi tar. För att vi sliter ju ut skor och vi sliter på våra kläder och dessutom på marken vi går på. Jag tycker att vi ska skatta även för varje steg vi tar. Så kanske Sverige snart går runt igen, även utan människor som arbetar, med alla andra skattehöjningar, alla bidragshöjningar, med sex timmars arbetsdag och med trafikkaos över hela staden och landet.
Det känns jäkligt lovande att vi har börjat få besked kring vad den rödgröna politiken faktiskt innebär. Det blir lättare att ta ställning till vad vi faktiskt vill ha efter valet 2010.
Själv väljer jag sannolikt ett alternativ som inte helt krossar den svenska ekonomin, som inte blir en miljömässig katastrof och som inte leder till en fullkomligt makaber internationell kris då de rödgröna förklarar diplomatiskt krig med hela världen på en gång.
Själv litar jag för övrigt på trafikprofessorn Jonas Eliasson som hävdar att det finns tydliga bevis för att det behövs såväl vägar som kollektivtrafik för att en region som Stockholm ska fungera.
Själv väljer jag att satsa på Förbifarten, Österleden, mer tunnelbana och pendeltåg, utbyggnad av spårvagnstrafiken inte minst i innerstan, ytterligare ökad busstrafik, ytterligare vägar, upprustningar och förstås cykelbanor. För en hel stad. För en stad jag som folkpartist känner att jag kan stå för, vill bo i och tar ansvar för. För att jag tror på långsiktiga och funktionella lösningar som håller staden och landet igång och för att jag tror på en positiv framtid även för oss häruppe i Norden.
Men jag vet inte. Det kanske bara är jag.
Intressant.
Martin Persson, SKTF, skriver. Gunilla Hjelm skriver ur ett landsortsperspektiv. Centerpartisten, Christian Ottosson, skriver ur ett lokalt Huddingeperspektiv som jag också kan skriva under på som Huddingepolitiker själv.
.
I am very sociable.
Jag skriver under
Nu är det officiellt. Jag har skrivit under och markerat mitt nej till datalagring. Jag kommer alltså inte att stödja en utveckling som innebär att trafikdata lagras. Ingen hade väl förväntat sig något annat, men nu har jag satt min kråka under det i vilket fall. Så att ni vet. För sådant kan vara bra att veta. Inte minst då det är dags att kryssa ett lämpligt namn på valsedeln i september.
.
.
I am very sociable.
Spännande att vara yr i huvudet?
Ja, vad ska man säga? Det måste vara spännande att vara rödgrön nuförtiden. Det känns ganska yrt på något vis, och det vet vi ju att karuseller har alltid varit populära. Men har det inte gått litet väl kringkring i den alltmer vänsterdominerade rödgröna rörans huvuden? Dags att stanna karusellen och fokusera på att driva politik istället för att ösa det drömfyllda karet tomt?
När vänsterfolket talar utrikespolitik beter de sig nämligen så drömskt och så korkat att klockorna stannar, känner jag efter att ha haft ett dygn att fundera på ett bättre sätt att uttrycka mig. Olustigt nog utan framgång. Hur i hela friden har man tänkt att man från vänsterexperimentets sida ska kunna ge sig ut i världen och kräva att USA lämnar alltihop och överger samtliga sina militära baser och dessutom bli tagna på allvar. Ett så kallat seriöst regeringsalternativ, som de rödgröna ändå påstår sig vara, kan inte räkna med att ge uttryck för en sådan idé utan att göra hela landet till åtlöje internationellt. Det kan väl ändå inte vara meningen?
Så urbota, infernaliskt världsfrånvänt.
Det är inte så att alla gillar de amerikanska interventionerna historiskt sett. Och alla gillar inte den amerikanska dominansen. Fint. Jag köper det. Jag är inte övertygad 24 timmar om dygnet heller alla gånger. Om vi nu ska vara sådana. Men faktum är att USA idag har en väldigt stark roll i världspolitiken och att de till mycket stor del faktiskt också står för stabilitet och fred i många delar av världen. Varken man gillar det eller inte. De agerar maktbalans gentemot inte fullt demokratiska länder (kan vi ju säga, för att uttrycka oss litet fint i kanten) som Kina och Nordkorea. Och en rad andra länder, även på närmre håll från oss sett.
Skulle amerikanerna lämna samtliga sina baser och sluta utöva något som helst tryck internationellt, skulle vi hamna i en situation som mest av allt liknar fullkomligt kaos. Jag vågar inte ens föreställa mig vad som skulle kunna hända i en sådan situation. Köper jag allt jänkarna gör? Det vågar jag inte påstå, även om jag säkert har en helt annan syn på vissa sidor av USA än Ohlyansen har. Är jag då så dum att jag springer runt och hävdar att USA ska bort från hela världspolitiken och lämna samtliga sina baser? Skulle jag någonsin, så hoppas jag att ni stoppar mig. Med våld och bed straps om så behövs. För att världen skulle inte se så otroligt munter ut om vi nu faktiskt "slapp" amerikanerna.
Något så dumt kan bara vara signerat Ohly och den allra mest mörkröda falangen inom vänstern. Jag undrar litet grann hur Mona, Maria och Peter kan gå med på det? Att gammkommunisterna inte gillar USA är ju inget nytt. Men jag önskar någonstans att mörkröd vänster av 2010 ändå hade någon sorts verklighetsförankring i vilket fall. Och att om de inte hade det, så skulle ändå sossar och miljöpartister ta sitt förnuft till fånga och hindra de värsta katastroferna och grodorna från att ta sig ut.
Jag sträcker mig så långt som till att säga att kan inte de rödgröna bättre än såhär så måste jag tyvärr klassa dem som rent ut sagt samhällsfarliga. Vi har inte råd att ha en regering som begår inte bara inrikespolitiskt utan även utrikespolitiskt harakiri. Och vi har inte råd att möta den värld som deras politik skulle medföra. Vi har så inte råd med den världen. Varken igår, idag eller imorgon.
Nej, jag ska nog inte upprepa mig ytterligare. Inte fortsätta gissa och fundera kring hur de tänker. Jag kommer ändå aldrig lyckas. Vi kan väl bara konstatera att jag är förundrad. Aningen besviken, kanske, också. Jag hade inbillat mig att det fanns litet mer substans i vänsterexperimentets politik än såhär.
Kanske är det så att miljöpartistiska väljare är ganska smarta ändå, som håller dörren öppen för något litet klyftigare än en totalt tvärgalen extremvänsterpolitik ändå. Vi får sannerligen hoppas det. Ska vi på något som helst vis kunna rädda det svenska anseendet i världen, slippa göra bort oss fullkomligt och kanske dessutom fortsätta ha en värld som alls går att leva i och som inte abdikerar sitt fulla ansvar i framtiden; då får vi hoppas att de tar sitt förnuft till fånga på valdagen. Annars finns risken att vi blir fast med den rödgröna röran i fyra år ändå.
Gud bevare oss väl om de där snurriga drömmarna kommer till makten i höst. Jag menar verkligen det. Gud bevare oss väl.
Intressant.
.
När vänsterfolket talar utrikespolitik beter de sig nämligen så drömskt och så korkat att klockorna stannar, känner jag efter att ha haft ett dygn att fundera på ett bättre sätt att uttrycka mig. Olustigt nog utan framgång. Hur i hela friden har man tänkt att man från vänsterexperimentets sida ska kunna ge sig ut i världen och kräva att USA lämnar alltihop och överger samtliga sina militära baser och dessutom bli tagna på allvar. Ett så kallat seriöst regeringsalternativ, som de rödgröna ändå påstår sig vara, kan inte räkna med att ge uttryck för en sådan idé utan att göra hela landet till åtlöje internationellt. Det kan väl ändå inte vara meningen?
Så urbota, infernaliskt världsfrånvänt.
Det är inte så att alla gillar de amerikanska interventionerna historiskt sett. Och alla gillar inte den amerikanska dominansen. Fint. Jag köper det. Jag är inte övertygad 24 timmar om dygnet heller alla gånger. Om vi nu ska vara sådana. Men faktum är att USA idag har en väldigt stark roll i världspolitiken och att de till mycket stor del faktiskt också står för stabilitet och fred i många delar av världen. Varken man gillar det eller inte. De agerar maktbalans gentemot inte fullt demokratiska länder (kan vi ju säga, för att uttrycka oss litet fint i kanten) som Kina och Nordkorea. Och en rad andra länder, även på närmre håll från oss sett.
Skulle amerikanerna lämna samtliga sina baser och sluta utöva något som helst tryck internationellt, skulle vi hamna i en situation som mest av allt liknar fullkomligt kaos. Jag vågar inte ens föreställa mig vad som skulle kunna hända i en sådan situation. Köper jag allt jänkarna gör? Det vågar jag inte påstå, även om jag säkert har en helt annan syn på vissa sidor av USA än Ohlyansen har. Är jag då så dum att jag springer runt och hävdar att USA ska bort från hela världspolitiken och lämna samtliga sina baser? Skulle jag någonsin, så hoppas jag att ni stoppar mig. Med våld och bed straps om så behövs. För att världen skulle inte se så otroligt munter ut om vi nu faktiskt "slapp" amerikanerna.
Något så dumt kan bara vara signerat Ohly och den allra mest mörkröda falangen inom vänstern. Jag undrar litet grann hur Mona, Maria och Peter kan gå med på det? Att gammkommunisterna inte gillar USA är ju inget nytt. Men jag önskar någonstans att mörkröd vänster av 2010 ändå hade någon sorts verklighetsförankring i vilket fall. Och att om de inte hade det, så skulle ändå sossar och miljöpartister ta sitt förnuft till fånga och hindra de värsta katastroferna och grodorna från att ta sig ut.
Jag sträcker mig så långt som till att säga att kan inte de rödgröna bättre än såhär så måste jag tyvärr klassa dem som rent ut sagt samhällsfarliga. Vi har inte råd att ha en regering som begår inte bara inrikespolitiskt utan även utrikespolitiskt harakiri. Och vi har inte råd att möta den värld som deras politik skulle medföra. Vi har så inte råd med den världen. Varken igår, idag eller imorgon.
Nej, jag ska nog inte upprepa mig ytterligare. Inte fortsätta gissa och fundera kring hur de tänker. Jag kommer ändå aldrig lyckas. Vi kan väl bara konstatera att jag är förundrad. Aningen besviken, kanske, också. Jag hade inbillat mig att det fanns litet mer substans i vänsterexperimentets politik än såhär.
Kanske är det så att miljöpartistiska väljare är ganska smarta ändå, som håller dörren öppen för något litet klyftigare än en totalt tvärgalen extremvänsterpolitik ändå. Vi får sannerligen hoppas det. Ska vi på något som helst vis kunna rädda det svenska anseendet i världen, slippa göra bort oss fullkomligt och kanske dessutom fortsätta ha en värld som alls går att leva i och som inte abdikerar sitt fulla ansvar i framtiden; då får vi hoppas att de tar sitt förnuft till fånga på valdagen. Annars finns risken att vi blir fast med den rödgröna röran i fyra år ändå.
Gud bevare oss väl om de där snurriga drömmarna kommer till makten i höst. Jag menar verkligen det. Gud bevare oss väl.
Intressant.
.
I am very sociable.
2010-05-24
Alla dessa opinionsmätningar
Jag kan tycka det är litet väl mycket tjafs kring egentligen rätt oviktiga och intetsägande opinionsmätningar numera. Det är för många, för ofta och med alldeles för osäkra resultat. Nyss var Alliansen i ledning. Nu är de rödgröna i ledning. Och nästa vecka visar det sig att det är gröna gubbar från Yr som är i ledning och ingen av oss i något av blocken överhuvudtaget. Och allting ska presenteras som om det hade med hela jordens och mänsklighetens framtid att göra. Det känns verkligen mer och mer som om den enda verkligt seriösa opinionsmätningen egentligen är den som sker en gång vart fjärde år under en söndag i september.
Om man ska lita på någon annan mätning så är det väl junimätningen från SCB. Annars är det väl ganska kackigt i urval och statistiskt underlag. Och jag litar inte vidare mycket på något annat om jag ska vara riktigt ärlig.
Men, men... Det är ju bara jag, förstås.
Och ändå är det förstås litet glädjande att vi kan konstatera att Sverigedemokraterna backar i dagens nya presentation av opinionen. Denna gång är det Skop som presenterar sin barometer och vi kan där konstatera ett ras för SD från 5,0 till 2,9 procentenheter.
Tyvärr sjunker även Fp, vilket jag inte är lika glad över. Föga förvånande, kanske, men ändå. M går i alla fall framåt och det innebär att Alliansen ändå har fler väljare totalt som är intresserade av att rösta på oss. Tack och lov.
Alliansen har nu 45,3% av rösterna, samtidigt som den rödgröna röran lyckas ägga till det med en 50,4 procentsomelett. Och det är dem säkert väl unnt, höll jag på att säga. Men vi ska också ha i åtanke att Allianspartierna brukar hämta upp en hel del röster ju närmare valet kommer och väljarna blir tvungna att tänka till och ta ställning litet mer på riktigt.
Jag har fortfarande rätt så gott hopp, känner jag. Även om jag hoppas att vi faktiskt blir bättre på att förmedla vad vi faktiskt vill och inte bara teknokratiskt meddela vad vi gör utan att ge en ordentlig bakgrund till det. För där har vi verkligen varit för dåliga under lång tid. Tecken på att våra partiledare i Alliansen tagit till sig av den kritiken har vi redan sett. Nu får vi bara hoppas att det leder till att fler lyssnar och förstår. Och att vi inte är så jäkla omänskliga som de rödgröna gärna målar ut oss som.
Valet kommer bli väldigt färgat i orange i år, känner jag. Det liksom ligger i luften.
Vad som liksom ligger i luften annars också, det är ju förstås det positiva att svenskarna börjar bli mindre intoleranta gentemot invandrare och invandring än de varit. Det märks som sagt även på Sd's siffror och det kan inte hjälpas att jag känner en gnutta skadeglädje i det. Jag vill verkligen inte ha en massa fördomsfulla dumbomar i riksdagen som absolut inte fattar jota av vad som händer i världen utanför. Jag har inte tid att uppfostra folk som inte vågar sig utanför 50-skyltarna, helt enkelt. Även om det säkert vore en fin sak att göra eller så. I just couldn't be bothered.
Mer här:
Bjereld, Moderata Perspektiv, Kent Persson (veckans bloggdebatt), Per Altenberg skriver om paradoxen att förtroendegapet mellan blocken är enormt just nu till Alliansens fördel, men att opinionsmätningarna visar stöd för de rödgröna. Och jag håller med. Det är en sjukt märklig paradox. Liberati skriver om hur Sd sparkar ut oliktänkande för att de uttalar sig positivt om invandrare. Enfrågeparti så det förslår. Och med tvivelaktiva grunder. Stardust är också glad över att det rör sig nedåt för de främlingsfientliga. HD Ledarbloggen kommenterar och Assarsson pratar om en Skåneeffekt. Johan Westerholm undrar, med rätta, vart PP tog vägen. Jag kan inte låta bli att ställa mig samma fråga.
Tokmoderaten är som vanligt läsvärd och har sin egen turf litet grann. Röda Huddingekollegan skriver också. Och så har vi Gunnar Hökmark som har intressanta infallsvinklar. Dagens mest ohängda skadeglädje finner vi annars hos Hannastacia. Elkers skriver här. Maria Byström är klok som alltid. Seved visar upp skön attityd också. Det måste liksom nämnas.
Intressant.
.
Om man ska lita på någon annan mätning så är det väl junimätningen från SCB. Annars är det väl ganska kackigt i urval och statistiskt underlag. Och jag litar inte vidare mycket på något annat om jag ska vara riktigt ärlig.
Men, men... Det är ju bara jag, förstås.
Och ändå är det förstås litet glädjande att vi kan konstatera att Sverigedemokraterna backar i dagens nya presentation av opinionen. Denna gång är det Skop som presenterar sin barometer och vi kan där konstatera ett ras för SD från 5,0 till 2,9 procentenheter.
Tyvärr sjunker även Fp, vilket jag inte är lika glad över. Föga förvånande, kanske, men ändå. M går i alla fall framåt och det innebär att Alliansen ändå har fler väljare totalt som är intresserade av att rösta på oss. Tack och lov.
Alliansen har nu 45,3% av rösterna, samtidigt som den rödgröna röran lyckas ägga till det med en 50,4 procentsomelett. Och det är dem säkert väl unnt, höll jag på att säga. Men vi ska också ha i åtanke att Allianspartierna brukar hämta upp en hel del röster ju närmare valet kommer och väljarna blir tvungna att tänka till och ta ställning litet mer på riktigt.
Jag har fortfarande rätt så gott hopp, känner jag. Även om jag hoppas att vi faktiskt blir bättre på att förmedla vad vi faktiskt vill och inte bara teknokratiskt meddela vad vi gör utan att ge en ordentlig bakgrund till det. För där har vi verkligen varit för dåliga under lång tid. Tecken på att våra partiledare i Alliansen tagit till sig av den kritiken har vi redan sett. Nu får vi bara hoppas att det leder till att fler lyssnar och förstår. Och att vi inte är så jäkla omänskliga som de rödgröna gärna målar ut oss som.
Valet kommer bli väldigt färgat i orange i år, känner jag. Det liksom ligger i luften.
Vad som liksom ligger i luften annars också, det är ju förstås det positiva att svenskarna börjar bli mindre intoleranta gentemot invandrare och invandring än de varit. Det märks som sagt även på Sd's siffror och det kan inte hjälpas att jag känner en gnutta skadeglädje i det. Jag vill verkligen inte ha en massa fördomsfulla dumbomar i riksdagen som absolut inte fattar jota av vad som händer i världen utanför. Jag har inte tid att uppfostra folk som inte vågar sig utanför 50-skyltarna, helt enkelt. Även om det säkert vore en fin sak att göra eller så. I just couldn't be bothered.
Bjereld, Moderata Perspektiv, Kent Persson (veckans bloggdebatt), Per Altenberg skriver om paradoxen att förtroendegapet mellan blocken är enormt just nu till Alliansens fördel, men att opinionsmätningarna visar stöd för de rödgröna. Och jag håller med. Det är en sjukt märklig paradox. Liberati skriver om hur Sd sparkar ut oliktänkande för att de uttalar sig positivt om invandrare. Enfrågeparti så det förslår. Och med tvivelaktiva grunder. Stardust är också glad över att det rör sig nedåt för de främlingsfientliga. HD Ledarbloggen kommenterar och Assarsson pratar om en Skåneeffekt. Johan Westerholm undrar, med rätta, vart PP tog vägen. Jag kan inte låta bli att ställa mig samma fråga.
Tokmoderaten är som vanligt läsvärd och har sin egen turf litet grann. Röda Huddingekollegan skriver också. Och så har vi Gunnar Hökmark som har intressanta infallsvinklar. Dagens mest ohängda skadeglädje finner vi annars hos Hannastacia. Elkers skriver här. Maria Byström är klok som alltid. Seved visar upp skön attityd också. Det måste liksom nämnas.
Intressant.
.
I am very sociable.
Gillar Moderaternas översyn av pumplagen
Inte alltid jag känner att det ligger helt rätt, det som mina vänner i Moderaterna presenterar och driver. Men visst kan det finnas en point i att se över pumplagen så att den ger större utrymme för glesbygdsmackarna att slippa ha fullt utbud av alternativa bränslen.
Det gynnar knappast någon, om man inte vill gå tillbaka till häst och vagn ute på landsbygden, att man omöjliggör verksamhet för mackägare genom att lasta dem med krav på att erbjuda bränslen som knappast är aktuella på landsorten till att börja med.
Självklart är alternativa bränslen bra i sig och ska förstås gynnas. Men inom rimliga gränser. Och där det är på något som helst vis ekonomiskt försvarbart att man gör det. Större orter kan mycket väl ha kvar ett krav på sig att erbjuda bra alternativt utbud, men är det verkligen nödvändigt att driva varenda pump utanför större städer i konkurs på grund av att man ställer orimliga krav som de helt enkelt inte klarar av att uppfylla med mindre än en nedläggning till följd?
Kanske litet mindre utarmning och en omsorg om att hålla landsorten vid liv kan vara mer värt? Kanske även de arbetstillfällena detta rör sig om kan vara värt något. Och de skatteintäkter mackarna idag ändå åstadkommer och som stärker såväl lokalt som nationellt.
Bra förslag så som marknaden ser ut just idag. Det blir tummen upp. För att hela Sverige faktiskt ska få en chans att leva. Även utan att gå tillbaka till häst och vagn ändå.
.
Det gynnar knappast någon, om man inte vill gå tillbaka till häst och vagn ute på landsbygden, att man omöjliggör verksamhet för mackägare genom att lasta dem med krav på att erbjuda bränslen som knappast är aktuella på landsorten till att börja med.
Självklart är alternativa bränslen bra i sig och ska förstås gynnas. Men inom rimliga gränser. Och där det är på något som helst vis ekonomiskt försvarbart att man gör det. Större orter kan mycket väl ha kvar ett krav på sig att erbjuda bra alternativt utbud, men är det verkligen nödvändigt att driva varenda pump utanför större städer i konkurs på grund av att man ställer orimliga krav som de helt enkelt inte klarar av att uppfylla med mindre än en nedläggning till följd?
Kanske litet mindre utarmning och en omsorg om att hålla landsorten vid liv kan vara mer värt? Kanske även de arbetstillfällena detta rör sig om kan vara värt något. Och de skatteintäkter mackarna idag ändå åstadkommer och som stärker såväl lokalt som nationellt.
Bra förslag så som marknaden ser ut just idag. Det blir tummen upp. För att hela Sverige faktiskt ska få en chans att leva. Även utan att gå tillbaka till häst och vagn ändå.
.
I am very sociable.
Björklund pratar om konkret orsak och verkan
på SVT1 just nu, såhär på morgonen. Äntligen. Det är litet dåligt med det annars, från väldigt många liberaler. Gud, vad vi varit teknokratiska väldigt länge. Skönt att se att det börjar ändras.
Och så skiner solen också. Finhet.
Det kanske kan bli något av det här ändå. Datumen tickar vidare och även om det ser smådystert ut i opionionsmätningarna nu, så tror jag på ett lyft nu inom kort. Det vore bra för det här landet. Vi har inte råd med något annat.
Cred till Björklund som faktiskt pratar om verkliga konsekvenser och om vad vi ideologiskt vill. Vi får hoppas att det räcker.
I korthet, från tv-soffan och på väg till bussen.
2010-05-22
Explode, exploding, exploded
Excuse me
But I just have to
Explode
Explode this body
Off me
I’ll be brand new
Brand new tomorrow
A little bit tired
But brand new
’
-Björk
Är det helt säkert att Björk aldrig har transitionerat...?
Oavsett är hon en otroligt cool människa och jag blir bara mer och mer nöjd med att hon plockade hem Polarpriset nu nyligen.
But I just have to
Explode
Explode this body
Off me
I’ll be brand new
Brand new tomorrow
A little bit tired
But brand new
’
-Björk
Är det helt säkert att Björk aldrig har transitionerat...?
Oavsett är hon en otroligt cool människa och jag blir bara mer och mer nöjd med att hon plockade hem Polarpriset nu nyligen.
2010-05-19
Tidigare betyg, samt seriös diskussion om arbetstiden
Dags för ytterligare ett steg i den livsviktiga upprustningen av Kunskapssverige. Vi pratar nu mer och mer, tack och lov, om behovet av betyg i skolan, om kraven på Sverige och det svenska näringslivet i förhållande till den skenande globaliseringen och den ökande konkurrensen från omvärlden.
Det är många som slagit larm kring detta under en längre tid och det är inget vi längre kan knussla med. Sverige tappar i kunskap eller står som bäst stilla gentemot en omvärld som visslar framåt på ett högst oroande vis. Det är fantastiskt att världen utvecklas och att stora delar av världen uppnår helt nya kunskapsnivåer. Det är bara litet illa att vi hemma i Sverige tenderar att stå vid sidan numera och titta på. När vänstern i stort sett vill avskaffa kunskap helt och helst inte ha några betyg alls går Folkpartiet på en helt annan linje, vilket känns väldigt lättande och lugnande för mig.
Om jag någon gång tvivlat på huruvida jag är vänster eller liberal, så behöver jag helt enkelt inte tvivla längre. Jag har spenderat så mycket tid utomlands under mitt liv att jag inte har några som helst problem att se vad människor som Hans Rosling och Fredrik Härén pratar om sedan länge. Jag förstår precis vad allt detta bottnar i.
Jag fick för övrigt litet kritik från coola miljöpartisten Max Andersson för att jag kritiserade Miljöpartiets linje om 35 timmars arbetsvecka nyligen. Det är klart att... jag kan ha missuppfattat det där med att Miljöpartiet vill se en arbetstidsminskning med just bibehållen lön och jag får be om ursäkt till Miljöpartiet i så fall. Om jag missuppfattat.
Men saken är den att... det är egentligen i sig irrelevant. Den stora viktiga delen i det hela är fortfarande problemet med arbetstiden i sig. De rödgröna satsar just nu allt på att införa högre skatter, minska disponibel inkomst hos hushållen och företagarna, avrätta det svenska utbildningssystemet och slösa enorma summor pengar på ofärdiga och närmast slumpartade infrastrukturlösningar de själva knappast kan tro på om de överhuvudtaget ska antas vara seriösa. Vilket är himla tråkigt. Inte minst som jag alltid haft en stark vurm inte minst för just den gröna rörelsen. Det vet de flesta som arbetat med mig de sista åren.
Därtill vill man nu alltså införa kortare arbetstid för att det är bekvämare för människor därute i samhället om de inte behöver arbeta så mycket. Vilket jag kan hålla med om. Det skulle vara bekvämare. Men skulle det ens räcka för att väga upp vad som riskerar hända med ett land som inte klarar att bära sina egna kostnader? Tänker på hur det ser ut i Grekland, Island, Spanien, Storbritannien och på många andra håll. Jag vill allra helst stötta en politik som innebär att jag inte behöver sitta i den situationen, därför att jag är självisk och vet att jag som individ också drabbas om landet åker framstupa ner i lervällingen på grund av knackigt skötta finanser. Jag har inte tid med det. Jag ska ju försöka starta föreläsningsverksamhet, ägna mig åt tung politik, aktivism och dessutom hinna med att rädda världen.
Och till saken hör att vi redan idag arbetar mindre än de flesta i världen. Jag ser ingen point i att det skulle vara charmigt att arbeta sjukt mycket och sjukt länge för någon slavdrivare i Kina. Det är inte det jag säger. Men allvarligt talat är vi tvungna att diskutera hur vi ska mäta oss med de nya tigerekonomierna. De är litet större än vi är. Har något fler medborgare än vi har. Och producerar mer och billigare än vi gör. Per arbetad timme, rent av. Vilka de har många fler av även på individnivå. Att blunda för det och låtsas att vi lever i en lokal liten romantisk och pittoresk bubbla hjälper liksom ingen.
Vi arbetar mindre än omvärlden för för mycket pengar och med för höga kringliggande produktionskostnader. Vilket kanske inte behöver vara ett problem, så länge vi inte minskar arbetstiden ytterligare. Men minskad arbetstid behöver inte automatiskt leda till mer effektivitet, även om det låter fint som snus på pappret. Och om sanningen ska fram, så kan svenskarna mycket väl komma att behöva finna sig i en situation där vi måste arbeta mer istället för mindre inom en inte alltför avlägsen framtid. Trots allt. Och trots att det inte låter som en direkt valvinnare att säga det. Känner mest att det vore höjden av naivitet att blunda för det och därifrån närmast brottsligt att ignorera det och tala bort det.
Vi har för låg produktivitet och alldeles för höga kostnader för den produktion vi faktiskt lever på ändå. Och vi har, vilket Max missade att kommentera på, en situation där vi kommer att få enorma problem att försörja en allt större åldrande del av befolkningen. Och där det blir allt svårare att kunna bekosta den vården de självklart ska kunna förvänta sig ha rätten till. Att försörja en allt större åldrande befolkning är inte gratis. Det har aldrig varit det och det kommer aldrig att bli det.
Ska vi dels ha råd att försörja den äldre delen av befolkningen som är på väg att pensioneras just nu och en tid framöver och ska vi dessutom ha råd att ta hand om alla de som idag far illa på grund av arbetsskador, dåligt mående på ena eller andra viset och så vidare - ja, då måste vi helt enkelt börja se om vårt hus. Och producera nog för att hushållet Sverige ska kunna sälja tillräckligt mycket av tillräckligt attraktiva produkter och tjänster för att nå en bit över break even. Det är ingen hokus pokus i det. Det är enkel matematik. Jag pluggade dans och teater på gymnasiet. Jag lärde mig detta inte minst i företagsekonomin redan då. För nu snart femton år sedan. Och samma grundprinciper gäller, tro det eller ej, även på en nation som Sverige.
Ska Sverige ha en framtid i den stora vida världen utanför 50-skyltarna så måste vi inse att vi dels kan komma att behöva ha betydligt fler människor i arbete, att vi kan komma att behöva öka antalet arbetade timmar per individ och att vi utan några som helst tvivel måste, måste, måste satsa mycket mer på utbildning från lägsta skolålder upp till de allra mest avancerade spetsutbildningarna.
Sveriges framtid ligger i att specialisera sig, satsa mycket mer på entreprenörskap och nyföretagande, erbjuda marknaden spetskompetens och nyskapade lösningar som utan tvekan innebär att vi går cutting edge all the way.
Jag kan därför instämma i vad Helena von Schantz skriver om Björklunds besked rörande betyg från årskurs sex. Det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver mer. Betydligt mycket mer. Ett steg till skulle kunna vara betyg ännu tidigare. Överhuvudtaget måste vi ta itu med flummet som skolan råkat ut för på sistone. Det kan finnas skäl till att öka lärartätheten, höja löner och förbättra villkoren för lärarna så att vi kan få tillbaka en del av yrkets förlorade status igen. Det kan finnas skäl att kika på hur mycket kunnandet och resultaten ökar om fler lärare och mindre klasser skapar bättre förutsättningar för en fungerande lärandemiljö. Och vi måste verkligen se över betygssystemen på fullaste allvar. Inte för att det är hippt. Utan för att vi verkligen inte har något annat val.
Just sayin'.
Runo skriver, liksom Pär, Frykman och Altenberg. Även hos Anna, Maria, Seved, Hanna, Mikael och Mats.
Intressant.
Det är många som slagit larm kring detta under en längre tid och det är inget vi längre kan knussla med. Sverige tappar i kunskap eller står som bäst stilla gentemot en omvärld som visslar framåt på ett högst oroande vis. Det är fantastiskt att världen utvecklas och att stora delar av världen uppnår helt nya kunskapsnivåer. Det är bara litet illa att vi hemma i Sverige tenderar att stå vid sidan numera och titta på. När vänstern i stort sett vill avskaffa kunskap helt och helst inte ha några betyg alls går Folkpartiet på en helt annan linje, vilket känns väldigt lättande och lugnande för mig.
Om jag någon gång tvivlat på huruvida jag är vänster eller liberal, så behöver jag helt enkelt inte tvivla längre. Jag har spenderat så mycket tid utomlands under mitt liv att jag inte har några som helst problem att se vad människor som Hans Rosling och Fredrik Härén pratar om sedan länge. Jag förstår precis vad allt detta bottnar i.
Jag fick för övrigt litet kritik från coola miljöpartisten Max Andersson för att jag kritiserade Miljöpartiets linje om 35 timmars arbetsvecka nyligen. Det är klart att... jag kan ha missuppfattat det där med att Miljöpartiet vill se en arbetstidsminskning med just bibehållen lön och jag får be om ursäkt till Miljöpartiet i så fall. Om jag missuppfattat.
Men saken är den att... det är egentligen i sig irrelevant. Den stora viktiga delen i det hela är fortfarande problemet med arbetstiden i sig. De rödgröna satsar just nu allt på att införa högre skatter, minska disponibel inkomst hos hushållen och företagarna, avrätta det svenska utbildningssystemet och slösa enorma summor pengar på ofärdiga och närmast slumpartade infrastrukturlösningar de själva knappast kan tro på om de överhuvudtaget ska antas vara seriösa. Vilket är himla tråkigt. Inte minst som jag alltid haft en stark vurm inte minst för just den gröna rörelsen. Det vet de flesta som arbetat med mig de sista åren.
Därtill vill man nu alltså införa kortare arbetstid för att det är bekvämare för människor därute i samhället om de inte behöver arbeta så mycket. Vilket jag kan hålla med om. Det skulle vara bekvämare. Men skulle det ens räcka för att väga upp vad som riskerar hända med ett land som inte klarar att bära sina egna kostnader? Tänker på hur det ser ut i Grekland, Island, Spanien, Storbritannien och på många andra håll. Jag vill allra helst stötta en politik som innebär att jag inte behöver sitta i den situationen, därför att jag är självisk och vet att jag som individ också drabbas om landet åker framstupa ner i lervällingen på grund av knackigt skötta finanser. Jag har inte tid med det. Jag ska ju försöka starta föreläsningsverksamhet, ägna mig åt tung politik, aktivism och dessutom hinna med att rädda världen.
Och till saken hör att vi redan idag arbetar mindre än de flesta i världen. Jag ser ingen point i att det skulle vara charmigt att arbeta sjukt mycket och sjukt länge för någon slavdrivare i Kina. Det är inte det jag säger. Men allvarligt talat är vi tvungna att diskutera hur vi ska mäta oss med de nya tigerekonomierna. De är litet större än vi är. Har något fler medborgare än vi har. Och producerar mer och billigare än vi gör. Per arbetad timme, rent av. Vilka de har många fler av även på individnivå. Att blunda för det och låtsas att vi lever i en lokal liten romantisk och pittoresk bubbla hjälper liksom ingen.
Vi arbetar mindre än omvärlden för för mycket pengar och med för höga kringliggande produktionskostnader. Vilket kanske inte behöver vara ett problem, så länge vi inte minskar arbetstiden ytterligare. Men minskad arbetstid behöver inte automatiskt leda till mer effektivitet, även om det låter fint som snus på pappret. Och om sanningen ska fram, så kan svenskarna mycket väl komma att behöva finna sig i en situation där vi måste arbeta mer istället för mindre inom en inte alltför avlägsen framtid. Trots allt. Och trots att det inte låter som en direkt valvinnare att säga det. Känner mest att det vore höjden av naivitet att blunda för det och därifrån närmast brottsligt att ignorera det och tala bort det.
Vi har för låg produktivitet och alldeles för höga kostnader för den produktion vi faktiskt lever på ändå. Och vi har, vilket Max missade att kommentera på, en situation där vi kommer att få enorma problem att försörja en allt större åldrande del av befolkningen. Och där det blir allt svårare att kunna bekosta den vården de självklart ska kunna förvänta sig ha rätten till. Att försörja en allt större åldrande befolkning är inte gratis. Det har aldrig varit det och det kommer aldrig att bli det.
Ska vi dels ha råd att försörja den äldre delen av befolkningen som är på väg att pensioneras just nu och en tid framöver och ska vi dessutom ha råd att ta hand om alla de som idag far illa på grund av arbetsskador, dåligt mående på ena eller andra viset och så vidare - ja, då måste vi helt enkelt börja se om vårt hus. Och producera nog för att hushållet Sverige ska kunna sälja tillräckligt mycket av tillräckligt attraktiva produkter och tjänster för att nå en bit över break even. Det är ingen hokus pokus i det. Det är enkel matematik. Jag pluggade dans och teater på gymnasiet. Jag lärde mig detta inte minst i företagsekonomin redan då. För nu snart femton år sedan. Och samma grundprinciper gäller, tro det eller ej, även på en nation som Sverige.
Ska Sverige ha en framtid i den stora vida världen utanför 50-skyltarna så måste vi inse att vi dels kan komma att behöva ha betydligt fler människor i arbete, att vi kan komma att behöva öka antalet arbetade timmar per individ och att vi utan några som helst tvivel måste, måste, måste satsa mycket mer på utbildning från lägsta skolålder upp till de allra mest avancerade spetsutbildningarna.
Sveriges framtid ligger i att specialisera sig, satsa mycket mer på entreprenörskap och nyföretagande, erbjuda marknaden spetskompetens och nyskapade lösningar som utan tvekan innebär att vi går cutting edge all the way.
Jag kan därför instämma i vad Helena von Schantz skriver om Björklunds besked rörande betyg från årskurs sex. Det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver mer. Betydligt mycket mer. Ett steg till skulle kunna vara betyg ännu tidigare. Överhuvudtaget måste vi ta itu med flummet som skolan råkat ut för på sistone. Det kan finnas skäl till att öka lärartätheten, höja löner och förbättra villkoren för lärarna så att vi kan få tillbaka en del av yrkets förlorade status igen. Det kan finnas skäl att kika på hur mycket kunnandet och resultaten ökar om fler lärare och mindre klasser skapar bättre förutsättningar för en fungerande lärandemiljö. Och vi måste verkligen se över betygssystemen på fullaste allvar. Inte för att det är hippt. Utan för att vi verkligen inte har något annat val.
Just sayin'.
Runo skriver, liksom Pär, Frykman och Altenberg. Även hos Anna, Maria, Seved, Hanna, Mikael och Mats.
Intressant.
2010-05-17
IDAHO!!!
Idag uppmärksammas världen över den internationella dagen mot homofobi och transfobi. Vill nämna det här eftersom det är jäkligt viktigt att fortsätta driva kampen för lika rättigheter, rätten till sin egen kropp, rätten till sin sexualitet, rätten till sin reproduktion, rätten till sina egna livsval.
Idag är det allt annat än självklart att människor respekteras om de har en sexuell läggning, identitet eller ett uttryck som skiljer sig mot traditionella normer. Såväl här som utomlands. Vi har på inget vis kommit så långt som vi tror att vi har.
Det är viktigt att vi tar till orda och att vi tar vår plats. Att vi visar att människovärde och mänskliga fri- och rättigheter gäller alla. Det är vi inte direkt kända för i Sverige. Fortfarande år 2010.
Fortfarande skyddar vi inte flyktingar som kommer hit på grund av fruktan för sitt liv. Fortfarande tvångssteriliserar vi. Fortfarande måste transsexuella skilja sig för att få byta juridiskt kön, fortfarande pågår en omfattande diskriminering på många platser i samhället och många lever ännu under tyngden av dagliga hot och förföljelser. Ännu idag finns glastaket kvar som förhindrar hbtq-personer från att ta sig uppåt i samhället på samma villkor som alla andra. Och då anses ändå Sverige, märkligt nog, fortfarande vara ett föregångsland.
Kampen har varit lång och den kommer att vara betydligt mycket längre. Ännu finns oändligt många människor som måste lära sig oändligt mycket mer om livet, universum och allting.
För att vi ska kunna ha ett samhälle där alla kan leva sina egna liv och drömmar utan fara för sitt liv och sin hälsa är vi skyldiga att ta ställning mot hatet, mot homofobin, mot transfobin.
Visa ditt stöd för homo-, bi- och transpersoner över hela världen idag. Gör din egen markering på något vis, någonstans. Bidra till en öppnare och friare värld för alla.
Cecilia skriver också.
Idag är det allt annat än självklart att människor respekteras om de har en sexuell läggning, identitet eller ett uttryck som skiljer sig mot traditionella normer. Såväl här som utomlands. Vi har på inget vis kommit så långt som vi tror att vi har.
Det är viktigt att vi tar till orda och att vi tar vår plats. Att vi visar att människovärde och mänskliga fri- och rättigheter gäller alla. Det är vi inte direkt kända för i Sverige. Fortfarande år 2010.
Fortfarande skyddar vi inte flyktingar som kommer hit på grund av fruktan för sitt liv. Fortfarande tvångssteriliserar vi. Fortfarande måste transsexuella skilja sig för att få byta juridiskt kön, fortfarande pågår en omfattande diskriminering på många platser i samhället och många lever ännu under tyngden av dagliga hot och förföljelser. Ännu idag finns glastaket kvar som förhindrar hbtq-personer från att ta sig uppåt i samhället på samma villkor som alla andra. Och då anses ändå Sverige, märkligt nog, fortfarande vara ett föregångsland.
Kampen har varit lång och den kommer att vara betydligt mycket längre. Ännu finns oändligt många människor som måste lära sig oändligt mycket mer om livet, universum och allting.
För att vi ska kunna ha ett samhälle där alla kan leva sina egna liv och drömmar utan fara för sitt liv och sin hälsa är vi skyldiga att ta ställning mot hatet, mot homofobin, mot transfobin.
Visa ditt stöd för homo-, bi- och transpersoner över hela världen idag. Gör din egen markering på något vis, någonstans. Bidra till en öppnare och friare värld för alla.
Cecilia skriver också.
Att bli trakasserad för sina politiska åsikter är inte ok!
Tydligen har en medlem i Liberala Ungdomsförbundet blivit trakasserad på grund av sitt arbete i förbundet och för sin politiska övertygelse. Det börjar bli alltmer vanligt överhuvudtaget, tycks det mig, att sådant förekommer och oavsett partitillhörighet och övertygelse är det aldrig någonsin ok. Jag vill föra fram det budskapet tydligt så att ingen kan missförstå det.
Jag kan tolerera och även uppskatta hårda ideologiska debatter och jag kan absolut ta en fullskalig strid rörande sakfrågor. Men jag blir ruskigt förbannad då människor jagas och förföljs för sina åsikter oavsett var eller varför.
Det är inte och kommer aldrig vara acceptabelt i min värld att människor utsätts för den här sortens ageranden och jag vill tydligt markera mitt stöd och hela LUF's stöd för den medlem som råkat illa ut för sitt arbete med förbundet.
Ingen politiskt aktiv ska behöva riskera hot och förföljelser i det här landet eller någon annanstans i världen. Det är aldrig försvarbart. Det är aldrig något en demokratisk stat kan ta lätt på. Riskerar vi förföljelser för våra politiska åsikter är vi snart jävligt illa ute och då förtjänar vi heller inte att kalla oss en demokrati.
Skämmes ta mig fan! Barn!
Väx upp och gör litet nytta och ge fan i att trakassera varann!
Point taken?
Jag kan tolerera och även uppskatta hårda ideologiska debatter och jag kan absolut ta en fullskalig strid rörande sakfrågor. Men jag blir ruskigt förbannad då människor jagas och förföljs för sina åsikter oavsett var eller varför.
Det är inte och kommer aldrig vara acceptabelt i min värld att människor utsätts för den här sortens ageranden och jag vill tydligt markera mitt stöd och hela LUF's stöd för den medlem som råkat illa ut för sitt arbete med förbundet.
Ingen politiskt aktiv ska behöva riskera hot och förföljelser i det här landet eller någon annanstans i världen. Det är aldrig försvarbart. Det är aldrig något en demokratisk stat kan ta lätt på. Riskerar vi förföljelser för våra politiska åsikter är vi snart jävligt illa ute och då förtjänar vi heller inte att kalla oss en demokrati.
Skämmes ta mig fan! Barn!
Väx upp och gör litet nytta och ge fan i att trakassera varann!
Point taken?
Den förbryllande gröna världsfrånvändheten
Bara funderar litet grann löst sådär...
Hur har Miljöpartiet tänkt sig - ALLS - att de ska kunna hålla Sverige vid liv med 35 timmars arbetsvecka på bibehållen lön?
Just nu kanske vi har arbetslöshet. Granted - givetvis. Det kallas lågkonjunktur, även om det är ett okänt fenomen hos många av de rödgröna drömmare jag twittrat och argumenterat med på sistone. Men problemet i det här landet är inte att vi jobbar för mycket utan för litet.
Om bara något decennium har alla 40- och 50-talister gått i pension. Har Miljöpartiet och Vänstern någon som helst aning om hur många det är? Och hur tungt det kommer bli att försöka se till att de får ut sina pensioner och har rätt till en välfungerande vård samtidigt som inte hela landet fullständigt går i konkurs. Jag tänker inte vräka ur mig något i allmänhet korkat kring detta (det brukar annars gammsossarna sköta alldeles utmärkt på egen hand), men det är ett faktum att vi har en enorm pensionsavgång att se fram emot och som just satt igång under de sista åren.
Vi måste ha råd att finansiera en växande skara pensionärer inte bara inkomstmässigt (gärna med mer pengar kvar på hundringen dessutom), utan också i vård och omsorg. Det är inte billigt. Och det tycker jag inte att det ska vara heller. Man har goda skäl att förvänta sig en värdefull och trygg ålderdom utan ekonomisk panik efter att ha arbetat rumpan av sig för det här landet och dess framtid under ett helt arbetsliv. Något annat vore löjligt att hävda.
Samtidigt sitter vi i skiten litet grann. Vi klarar inte detta om vi inte ser till att så många som möjligt kommer i arbete. Vi klarar det inte med begränsningar i arbetstiden liknande de tyvärr vansinniga idéerna hos Vänstern och Miljöpartiet.
Hur Mp kan hävda sig ta ansvar för den svenska ekonomin undgår mig synnerligen effektivt.
Jag skulle förmodligen uppskatta kortare arbetstid också, personligen, men det kan bero på att jag arbetar betydligt mycket mer än jag borde. 40 timmars arbetsvecka för min del känns för det mesta som en ren utopi. Samtidigt kan det vara nyttigt att behålla någon sorts förankring i verkligheten, trots allt. Jag tänker att vi har inte råd att gå medeltid på hela bygget oavsett hur gulligt och romantiskt det kan verka för delar av 2000-talets miljörörelse. Häst och vagn behåller inte arbeten och tillväxt kvar i landet.
Vi kommer förmodligen snarare att bli tvungna att fortsätta bygga ut våra städer och samhällen, producera el som aldrig förr och lära oss att inte bara acceptera utan också välkomna och försöka släpa hit utländsk arbetskraft nära på med våld. Det är det enda sättet att lösa situationen vi står inför. Utan tillväxten är vi körda. Därför är det skrämmande att Miljöpartiet på fullt allvar hävdar att det är ett uttalat mål att minska konsumtionen och att minska tillväxten. Man har verkligen inte tänkt till.
Och samtidigt bara drar Asien iväg som jag vet inte vad. Singapore kommer troligen att ligga på över 9% plus i sin tillväxt i år (+13% under Q1). Singapores handel ökade med 30,9% mellan april 2009 och 2010. Industriproduktionen ökade med 19,1% från februari till februari. De bara blixtrar fram!
Tror de rödgröna att detta är ett skämt? En dålig dröm? Seriöst!?
Vem är det som lever i en dröm egentligen? En nostalgisk och oerhört orealistisk dröm om att Sverige lever i sin egen lilla bubbla utan kontakt med resten av världen!
Och så har vi förstås Kina, Indien, Malaysia, Pakistan, Thailand (förutsatt att rödskjortor och gulskjortor slutar skjuta på varann förstås), osv osv osv. Och visste ni att en dansk datortillverkare som kursade för en kort tid sedan numera har återuppstått - I GHANA! Snacka om att det händer saker i världen när man sitter och rullar tummarna i gungstolen. Och bra är väl det. Men är det inte dags att vakna nu?
När Ghana börjar tillverka datorer ska vi gå tillbaka till häst och vagn och som bäst leva på kolkraft om vi ska ha någon el alls. För det ska inte skapas någon el i det gröna Sverige. Därmed kan vi inte driva de nya höghastighetstågen man samtidigt planerar. Valbluff så det står härliga till. Och vi ska inte ha bilar, flyg eller andra transportmedel heller. Därtill ska vi arbeta betydligt mindre än vi gör idag och fortfarande klara av att behålla Sverige konkurrenskraftigt.
Vad Miljöpartiet än vurmar om som mest, så inte bär det en tillstymmelse till likhet med ett modernt samhälle i alla fall. Vem satsar du på som vinnare i racet mellan Sverige och Ghana i framtiden? Jag håller på Ghana any day. Det är dem förmodligen mer än väl förunnat. En rödgrön valseger vore en katastrof helt enkelt på grund av just den naivitet de uppvisar i förhållande till den globala ekonomin.
Vi har inte råd att vara gullmysiga och lusekoftiga längre. Vi kan inte springa runt och leka amish (vilka jag visserligen tycker är rätt coola i sig själva på något vis - jag vill bara inte leva i ett sånt samhälle själv) om Sverige ska hänga med in i framtiden.
Mp borde ha sumpat ett stort antal röster på sina sista utspel. Detta sista, att de förespråkar 35-timmars arbetsvecka i sitt valmanifest efter festligheterna i helgen kan bara inte falla väl ut. Utan sysselsättning, utan el att driva industrierna, utan en fungerande ekonomi och en förmåga att slåss på den allt hårdare globala marknaden finns snart inga arbeten kvar att beskatta. Vem tar man ut de tunga skattehöjningarna på då? Skatter är ingen automatisk pengamaskin. Det enda jag ser som en lösning då arbetena och entreprenörskapet lämnar Sverige är en radda nya sedelpressar för att råda bot på underskottet i finanserna. Och det fungerade ju bra i mellankrigstidens Europa också? Så låt oss hjälpas åt att hjälpa dem falla.
För en liten chans att klara den svenska ekonomin och hindra Sverige från att falla efter i den globala ekonomin i framtiden måste det till en alliansseger. Det finns inget annat sätt.
Mats Sander, Anne-Marie Ekström, Rasmus Jonlund,
Intressant.
Hur har Miljöpartiet tänkt sig - ALLS - att de ska kunna hålla Sverige vid liv med 35 timmars arbetsvecka på bibehållen lön?
Just nu kanske vi har arbetslöshet. Granted - givetvis. Det kallas lågkonjunktur, även om det är ett okänt fenomen hos många av de rödgröna drömmare jag twittrat och argumenterat med på sistone. Men problemet i det här landet är inte att vi jobbar för mycket utan för litet.
Om bara något decennium har alla 40- och 50-talister gått i pension. Har Miljöpartiet och Vänstern någon som helst aning om hur många det är? Och hur tungt det kommer bli att försöka se till att de får ut sina pensioner och har rätt till en välfungerande vård samtidigt som inte hela landet fullständigt går i konkurs. Jag tänker inte vräka ur mig något i allmänhet korkat kring detta (det brukar annars gammsossarna sköta alldeles utmärkt på egen hand), men det är ett faktum att vi har en enorm pensionsavgång att se fram emot och som just satt igång under de sista åren.
Vi måste ha råd att finansiera en växande skara pensionärer inte bara inkomstmässigt (gärna med mer pengar kvar på hundringen dessutom), utan också i vård och omsorg. Det är inte billigt. Och det tycker jag inte att det ska vara heller. Man har goda skäl att förvänta sig en värdefull och trygg ålderdom utan ekonomisk panik efter att ha arbetat rumpan av sig för det här landet och dess framtid under ett helt arbetsliv. Något annat vore löjligt att hävda.
Samtidigt sitter vi i skiten litet grann. Vi klarar inte detta om vi inte ser till att så många som möjligt kommer i arbete. Vi klarar det inte med begränsningar i arbetstiden liknande de tyvärr vansinniga idéerna hos Vänstern och Miljöpartiet.
Hur Mp kan hävda sig ta ansvar för den svenska ekonomin undgår mig synnerligen effektivt.
Jag skulle förmodligen uppskatta kortare arbetstid också, personligen, men det kan bero på att jag arbetar betydligt mycket mer än jag borde. 40 timmars arbetsvecka för min del känns för det mesta som en ren utopi. Samtidigt kan det vara nyttigt att behålla någon sorts förankring i verkligheten, trots allt. Jag tänker att vi har inte råd att gå medeltid på hela bygget oavsett hur gulligt och romantiskt det kan verka för delar av 2000-talets miljörörelse. Häst och vagn behåller inte arbeten och tillväxt kvar i landet.
Vi kommer förmodligen snarare att bli tvungna att fortsätta bygga ut våra städer och samhällen, producera el som aldrig förr och lära oss att inte bara acceptera utan också välkomna och försöka släpa hit utländsk arbetskraft nära på med våld. Det är det enda sättet att lösa situationen vi står inför. Utan tillväxten är vi körda. Därför är det skrämmande att Miljöpartiet på fullt allvar hävdar att det är ett uttalat mål att minska konsumtionen och att minska tillväxten. Man har verkligen inte tänkt till.
Och samtidigt bara drar Asien iväg som jag vet inte vad. Singapore kommer troligen att ligga på över 9% plus i sin tillväxt i år (+13% under Q1). Singapores handel ökade med 30,9% mellan april 2009 och 2010. Industriproduktionen ökade med 19,1% från februari till februari. De bara blixtrar fram!
Tror de rödgröna att detta är ett skämt? En dålig dröm? Seriöst!?
Vem är det som lever i en dröm egentligen? En nostalgisk och oerhört orealistisk dröm om att Sverige lever i sin egen lilla bubbla utan kontakt med resten av världen!
Och så har vi förstås Kina, Indien, Malaysia, Pakistan, Thailand (förutsatt att rödskjortor och gulskjortor slutar skjuta på varann förstås), osv osv osv. Och visste ni att en dansk datortillverkare som kursade för en kort tid sedan numera har återuppstått - I GHANA! Snacka om att det händer saker i världen när man sitter och rullar tummarna i gungstolen. Och bra är väl det. Men är det inte dags att vakna nu?
När Ghana börjar tillverka datorer ska vi gå tillbaka till häst och vagn och som bäst leva på kolkraft om vi ska ha någon el alls. För det ska inte skapas någon el i det gröna Sverige. Därmed kan vi inte driva de nya höghastighetstågen man samtidigt planerar. Valbluff så det står härliga till. Och vi ska inte ha bilar, flyg eller andra transportmedel heller. Därtill ska vi arbeta betydligt mindre än vi gör idag och fortfarande klara av att behålla Sverige konkurrenskraftigt.
Vad Miljöpartiet än vurmar om som mest, så inte bär det en tillstymmelse till likhet med ett modernt samhälle i alla fall. Vem satsar du på som vinnare i racet mellan Sverige och Ghana i framtiden? Jag håller på Ghana any day. Det är dem förmodligen mer än väl förunnat. En rödgrön valseger vore en katastrof helt enkelt på grund av just den naivitet de uppvisar i förhållande till den globala ekonomin.
Vi har inte råd att vara gullmysiga och lusekoftiga längre. Vi kan inte springa runt och leka amish (vilka jag visserligen tycker är rätt coola i sig själva på något vis - jag vill bara inte leva i ett sånt samhälle själv) om Sverige ska hänga med in i framtiden.
Mp borde ha sumpat ett stort antal röster på sina sista utspel. Detta sista, att de förespråkar 35-timmars arbetsvecka i sitt valmanifest efter festligheterna i helgen kan bara inte falla väl ut. Utan sysselsättning, utan el att driva industrierna, utan en fungerande ekonomi och en förmåga att slåss på den allt hårdare globala marknaden finns snart inga arbeten kvar att beskatta. Vem tar man ut de tunga skattehöjningarna på då? Skatter är ingen automatisk pengamaskin. Det enda jag ser som en lösning då arbetena och entreprenörskapet lämnar Sverige är en radda nya sedelpressar för att råda bot på underskottet i finanserna. Och det fungerade ju bra i mellankrigstidens Europa också? Så låt oss hjälpas åt att hjälpa dem falla.
För en liten chans att klara den svenska ekonomin och hindra Sverige från att falla efter i den globala ekonomin i framtiden måste det till en alliansseger. Det finns inget annat sätt.
Mats Sander, Anne-Marie Ekström, Rasmus Jonlund,
Intressant.
2010-05-10
Cis People for Transgender Rights
Såg ni förresten den fantastiska artikeln som det nya nätverket Cis People for Transgender Rights (C4T) publicerade på Politikerbloggen härom sistens? Jag har försökt få tid att skriva om det en stund, men har haft litet för mycket i schemat och även i halsen, tyvärr. Är man risig och ändå har ett schema som lämpar sig för tre-fyra personer snarare än en, så kommer saker ibland på efterkälken. Men har ni inte läst detta, så beordrar jag er att faktiskt ta er tid att göra det. Så mycket för liberalism och frihetlighet här... ni SKA läsa detta!
Det är nämligen inte bara därute i stora världen som hbt-personer diskrimineras, berövas sina mänskliga rättigheter, steriliseras och utsätts för grova övergrepp - även från statligt håll. Det sker ju också i Sverige. Även om det uppmärksammas rent ut sagt skrämmande dåligt här och var.
Tack till Catrine, Per och Jens som skrev om detta. Och till mitt fina gamla nätverk Svart Måndag som lyfte det också. Finhet till er alla!
Även Gajditza uppmärksammade.
Det är nämligen inte bara därute i stora världen som hbt-personer diskrimineras, berövas sina mänskliga rättigheter, steriliseras och utsätts för grova övergrepp - även från statligt håll. Det sker ju också i Sverige. Även om det uppmärksammas rent ut sagt skrämmande dåligt här och var.
Tack till Catrine, Per och Jens som skrev om detta. Och till mitt fina gamla nätverk Svart Måndag som lyfte det också. Finhet till er alla!
Även Gajditza uppmärksammade.
Mötet med Hägglund
Under min tågresa med ministrar och partiledare under förra veckan passade jag på att ta en kort prata med Göran Hägglund (Kd) rörande ett par frågor som verkligen ligger mig varmt om hjärtat, men som Alliansen faktiskt schabblat bort till mycket stor del.
Framför allt det faktum att transsexuella och intersexuella i Sverige fortfarande lever under kniven från statens sida. Tvångssteriliseringarna måste bort till vilket pris som helst. Och dessutom ville jag veta vad som händer rörande regelverken som styr det praxisförbud som finns mot att transsexuella ska få adoptera och inte minst börja gräva där man senast såg till SOU 2007:16 (pdf) i färd med att bli permanent nedgrävd.
Förstås hinner inte mycket sägas på ett kort samtal och jag förväntade mig inga storvulna gester från pappan till hela den intressanta berättelsen om Verklighetens folk. Men vad jag fick reda på var bland annat följande:
SOU'n kommer troligen inte att nystas upp i sin helhet i första taget.
Mina försök att dela upp SOU'n i flera lagom stora munsbitar beroende på ämne och sedan dela ut dem till ett flertal respektive ansvariga ministrar uppmuntras av Hägglund som tycker att det är nästan så det måste göras om något alls ska hända. Av flera skäl.
1. Till att börja med finns det definitivt saker som ingen av oss vill se i framtiden. Kravet att behöva skilja sig för att få genomgå ett juridiskt könsbyte är absurt. Tvångssteriliseringarna verkar inte ens Hägglund vilja ha. Även om han förstås inte riktigt verkar bekväm med tanken på att transpersoner ska kunna få barn eller att pappor ska belamra sängarna på BB, annat än om de svimmar av pappaförlossningsskräck. Men det innebär kanske inte att Hägglund till nöds är jätteförtjust i själva tvångssteriliseringsförfarandet som sådant. Han verkar faktiskt på något vis mer liberal än många andra i partiet han företräder. Även om det knappast kan sägas vara mycket att skryta med (pdf). Och jag kommer nog att hålla honom hårt bunden vid skampålen för verklighetens folk ett tag till.
2. Och här har vi förstås den andra anledningen. Hägglund är förstås för slipad för att säga det rätt ut, men han verkar ganska beklämd av hela frågan och jag undrar om inte en uppdelning på andra ministrar skulle underlätta för såväl Hägglund som för hela kristdemokratin på något vis, genom att vi alltså inte längre behöver lasta allt detta jobbiga i knät på honom. Kristdemokraterna slipper framstå som alltför hbt-vänliga, vilket skulle göra betydligt mycket ondare än något annat rent politiskt och vi andra skulle vara så vansinnigt nöjda med att äntligen förpassa de stenåldersmässiga lagarna 1972:119 och 1944:133 till historien. Win win...
3. Rent praktiskt skulle en uppdelning kunna innebära att vissa vansinniga förslag förpassas till cylinderarkivet mer permanent och att en del andra lösningar dyker upp istället. Det kan hända att vi får igenom vissa saker snabbare om vi inte måste ha otäcka fascistoida kvarnstenar om nackarna då vi springer mot mål med de godbitar vi egentligen vill ha.
Jag hoppas kunna muta till mig ett eller ett par möten till nu inom en framtid, med tanke på att Göran numera vet vem jag är. Vi sågs ytterligare litet grann dagarna efter detta, bland annat i samband med släppet av Politik 2.0. Och uppenbart är att jag är väl igenkänd idag. Vilket jag inte var förr.
Och däri ligger nog den allra största framgången med såväl mötet som med hela tågresan för min del. Att människor som verkligen borde ha träffat en transperson in real life och som verkligen borde komma över skräcken över att trans kanske eventuellt skulle smitta nu har ett ansikte på en person i den egna organisationen och som visat sig inte smitta.
Nu vet ju statsråden vem jag är ändå efter de sista åren. Riskerar man att åka pulka nerför regeringsberget och ut i tomma intet på grund av en sådan dumhet som FRA, så brukar man vårda sina oförrätter. Och det räknar jag ändå med att de gör. Jag skulle nästan bli besviken annars.
Men det lilla pseudokändisskap FRA och integritetskampen nu eventuellt har givit mig spelar mig förstås i händerna litet grann här. Och jag ser fram emot att fortsätta driva kampen för att även jag ska ha mänskliga rättigheter och betraktas som en medborgare i mitt eget land någon dag i framtiden. Även om det säkerligen kan tänkas dröja en bra stund till innan något praktiskt sker.
För det ska vi vara helt på det klara med. Inga löften om att något kommer att hända på länge än gavs överhuvudtaget under mötet med Göran Hägglund på Allianståget förra veckan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
