När livet hinner ikapp och tankar och känslor hopas

Livet hann ikapp mig fastän jag inte tänkt mig det. Det fick ju inte hända förrän tidigast efter den 19:e september. Den magiska söndagen. Men livet fanns där och det nöjde sig inte med att bli undanskuffat, undanskaffat, bortrövat, bortskjutet.

Livet hann ikapp och min privata sfär är återigen i häftig och kalabalistisk gungning. Jag kan just nu inte tänka klart, andas ordentligt, fokusera eller glädjas. Livet känns tungt igen. Det privata. Det som gör så ont och som man så gärna vill blunda för.

Börjar fundera mer på vad som är viktigt i livet. Vad som betyder något för mig. Vad som får mig att gå igång och vad som faktiskt överhuvudtaget rubbar mina cirklar. Jag har goda skäl att börja undra.

Jag kanske förstås hade velat att livet tagit en paus under ett par veckor till. Att jag kunnat glömma bort det och prioritera ner det en tid till. Det hade varit praktiskt. Jag säger inget annat. Men verkligheten är sällan praktisk. Den bara är. Och ibland är den glad och lycklig och solig. Ibland gör den bara ont och känns så infernaliskt becksvart. Den kan göra verkligt ont. På riktigt. Bortom allt det där som är jag utåt. Bortom allt jag arbetar med. Bortom precis allt som normalt är min tillvaro.

Av miljarder skäl stannar jag upp och tänker och minns och funderar över vad jag gjort under de senaste åren, vad jag vill, vart jag vill. Inser att jag just nu mest av allt saknar människovärde, människorätt, tunga djupa värden och allt det där som är viktigt i livet. Det vill jag ju se så mycket mer av. Vart tog det vägen? Är det någon som fortfarande bryr sig? För att... jag bryr mig.

Det där som är livet och brinnet och kärleken och kallet. Det där som är hela min tillvaro normalt sett. Det jag står för, är och andas. Det vill jag se mer av i årets valrörelse. Men framför allt se mer av i vardagen. Vart tog exempelvis Iran och hela eländet där vägen? Vem bryr sig om att folk avrättas och förföljs än idag? Vem bryr sig om varför vi finns i Afghanistan och vilken roll vi vill eller inte vill spela där? Vem bryr sig om kampen för rättigheter och demokrati i Ukraina, Vitryssland, Kuba? Vart tog hela djupet vägen? Vart tog världen vägen? Allt det där viktiga som jag inte kan släppa om jag alls ska kunna sova om nätterna... Jag bara undrar.

Ska jag kunna sova inatt, så måste jag börja fundera över allt det här. För att det är vad som blivit luften jag andats ändå. Och just nu har jag glömt hur man gör. Jag måste lära mig andas igen.

Med ens är det viktiga i livet så mycket mer dyrbart, så mycket mer sällsamt, så mycket starkare. Med ens kan jag inte längre prioritera smutsen som är en valrörelse. För att idag känns den bara meningslös. Jag längtar upp på barrikaderna. Jag vill få bygga en ny värld. En bättre värld. För mig och för andra. För att jag återigen påmints om hur skört livet är. Hur ont livet gör. Hur värdefull tillvaron är. Och om vad som verkligen är viktigt när allting kokat ner till inget annat än rena essenser.

Intressant.

Skummis!

Jag behöver väl inte säga så himla mycket mer än så angående varken debatten om burkor eller den fruktansvärda reklamfilm Sverigedemokraterna slängde upp för några dagar sedan? Jag tror att ni fattar min pik ändå. Men... nu kan jag ju faktiskt inte låta bli i alla fall.

Själv funderar jag ju på att söka en distansutbildning till nästa termin (...).

Nej, jag stöder alltså inte "partilinjen" riktigt här heller. Och tar mig dessutom friheten att mucka gräl med alla de där icke pålästa kalhyggena också.

Det är litet kul att ingen sverigedemokrat resonerar i banor som att det kan finnas skäl att tro att många pensionärer är rätt glada för alla de människor som har en utländsk bakgrund och som hjälper till att hålla Sveriges ekonomiska motor igång. Eller för den delen hjälper till att skapa en bra tillvaro för dem också på nära håll. Som i vården, till exempel. Som ju faktiskt inte riktigt skulle funka utan alla de människor som arbetar där idag och är en del av vårdapparaten lika självklart som den luft vi andas. Och också ska vara det. Liksom de självklart ska vara en del av hela samhället. Ett samhälle utan nya influenser och utan nytt blod tynar bort. Och Sverige är inte stort nog att leka mittens rike direkt.

För min egen del är jag betydligt mer orolig för att hamna i händerna på en fascistisk och främlingsfientlig bitterkrita då jag söker vård eller blir äldre än jag är för särskilt mycket annat idag. Jag kan inte köpa den människosynen. Jag kan inte köpa den världsbilden. Jag kan inte köpa den attityden. Men det finns väl inget vidare nytt i det. Jag vet ju hur människor med mitt ursprung historiskt har blivit sedda och har behandlats av den sortens människor. Och jag kan inte tolerera eller acceptera det. Aldrig någonsin. Därför att... det har jag inte råd med. Där fascistiska idéer frodas kommer människor alltid att sorteras ut och råka illa ut.

Jag tror inte vi behöver varken nödbroms för pensionärer eller utländskt härstammande människor. Själv är jag fullt upptagen med att leta efter gaspedalen istället. Lösningen är förstås mer utbildning, fler nya företagare, fler jobb och större intäkter för staten. Snarare än en massa idiotiska besparingar och stängda gränser.

När ska vi sluta se människor som invandrare och svenskar till att börja med? Människor är människor. Problemet ligger fortfarande inte i kultur, religion, gener eller dylika dumheter. Det handlar fortfarande inte om hudfärg. Vi borde lärt oss det vid det här laget.

Vi är alla människor. Vi äter, sover, skiter, knullar och dör. Det är liksom inte mycket mer mystik i det än så.

En som fattat är Eva Diesen, jurist och forskare på Stockholms Universitet, som deltagit i arbetet med en studie rörande 10000 förundersökningar av och 1200 domar rörande våldtäkter, sexuella övergrepp mot barn, barnmisshandel och kvinnomisshandel inom relation samt barnpornografibrott. Ett underlag som dels är betydligt mycket större än Sverigedemokraternas i samband med deras uppmärksammade rapport. Och dessutom inte utsatt för samma godtyckliga urval för att skapa ett visst önskat resultat på beställning.

Problem som finns i samhället idag ska rimligen inte knuffas åt sidan och gömmas undan. Men vi måste börja se till orsakerna snarare än söka efter godtyckliga syndabockar. Rimligen måste vi snarare börja gräva i sociala och ekonomiska missförhållanden för att råda bot på en ickefungerande situation i det ena eller andra området. Att påstå att det har att göra med etnicitet och religion är trams. Att däremot våga se att en taskig grundsituation skapar taskiga förutsättningar för ett fungerande liv och därmed också kan agera som en utlösande faktor för oroligheter, missnöje, dåligt mående och så vidare... det är att börja nysta i verkliga problem som måste lösas.

Enda sättet att lösa problemen som finns idag är att sluta dela in människor i en massa olika grupper och att rangordna dem på olika vis. En människa är en människa är en människa. Ingen seriös utredning påvisar att människor med en utländsk härkomst är överrepresenterade när det gäller brott av olika slag. Däremot tycks fler människor med utländsk härkomst bli dömda vid en rättegång. Men det tycks snarare bero på att för få svenskar blir dömda, aka det är lättare att komma undan om man är svensk. Vilket i sig är ett enormt demokratiproblem som borde ses över. Och överhuvudtaget måste vi börja arbeta mer förebyggande i samhället för att komma tillrätta med problematiken istället för att hamna i total panik över en massa påhittade fördomar eller för den delen lappa något som redan havererat.

Det havererade systemet beror dock snarare på utanförskap än på någon annan udda faktor som födelseort eller religiös övertygelse. Bättre och betydligt mer utbyggd psykiatri skulle förmodligen kunna innebära stora skillnader över tid rörande brottsligheten på många plan. 

Jag är övertygad om att ekonomiska problem, bristande utbildning, avsaknad av arbete, obehandlade psykiatriska problem och andra tuffa sociala förhållanden spelar in otroligt mycket mer än etnicitet, religion, kultur eller något annat. Hopplöshet, uppgivenhet och sjukt dålig framtidstro är en viktig faktor. Ska vi rensa upp i de problem samhället står inför idag, så är det där vi ska börja. Helt enkelt.

Kanske ska vi rentav börja med Sveridedemokraterna själva?

Diesen skriver:

”Kriminella personer döms oftare för våldtäkt. Jag skulle inte förvånas om just Sverigedemokrater också var överrepresenterade i våldtäktsmål. De passar in i profilen för vilka som har lättast för att bli dömda.”

Åter till burkadebatten. Om en kvinna tvingas att bära en heltäckande ansiktsbonad så ska hon få stöd och hjälp att kunna bryta mot det tvånget. Ingen ska tvingas att bära burka eller liknande i Sverige. En kvinna som blir diskriminerad, förnedrad, förhindrad att leva sitt liv eller ta del i undervisning och arbete ska få all hjälp, allt stöd och alla möjligheter att bryta med den situation hon befinner sig i.  
Att som kvinna bli diskriminerad, förminskad, nedvärderad och attackerad på grund av sitt kön är aldrig någonsin ok!

Men en kvinna som har gjort ett eget val ska inte tvingas att avstå sin rätt att själv välja och styra sitt eget liv.
Det behöver inte vara så mycket svårare än så. Egentligen.

Det enda skälet till att inte tillåta ett sådant plagg är om det inte fungerar rent praktiskt med en yrkesroll. Om det kan leda till skada, bristande hygien i en känslig miljö eller liknande. Det är ytterst, ytterst få yrken som egentligen skulle vara berörda. Och i de fall det verkligen behövs, så litar jag faktiskt på att marknaden och de berörda parterna ska kunna finna en fungerande lösning.

Och om vi nu inte kan undervisa på grund av att någon i klassrummet bär burka, så borde vi fort som tusan förbjuda alla distansutbildningar också. Litet mer konsekvens, tack.
Helst innan jag hunnit skriva in mig på någon sådan själv. För min egen skull hoppas jag det. Så att jag inte i onödan ger mig in i en omöjlig undervisningssituation där jag absolut inte kan lära mig något på grund av att jag måste läsa böcker snarare än att begrunda mina medmänniskors vackra ansikten. Snälla samhälle... rädda mig från mitt dumma och ogenomtänkta beslut att plugga utan att se mina kursledares och kurskamraters ansikten. Jag förstår inte bättre och måste nog förlita mig på omvärldens kollektiva beslut om hur jag ska göra. För säkerhets skull...



Intressant.

Visioner om arbete även för unga! Unga Folkpartiets valfilm.

Unga Folkpartiet släpper idag en film kopplad till vad vi verkligen bryr oss om i valrörelsen. Ungdomar, arbete och framtid. I ett och i kluster. I ett och var för sig.

En hoppfull film som handlar om att det går att lösa de problem som ungdomar ställs inför. Samtidigt konstaterar vi att det inte alltid är mer politik som är lösningen utan att det kanske snarare är det som varit problemet.

- Vår film handlar om hur en vanlig ung människa ställs inför onödigt krångel, byråkrati och överheten. Hur mycket välvilliga byråkrater än vill så går vissa problem inte att lösa med mer byråkrati och politik – ofta kan det till och med förvärra problemet, säger Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman.

Filmen fokuserar på de tre problem som ungdomar ställs inför. Långsamma asylprocesser som håller människor utanför samhället och arbetsmarknaden, bostadsmarknaden som är genomsyrad av besvärliga regler och långa köer, samt arbetsmarknaden som utestänger ungdomar idag. Detta är alla områden där Folkpartiet har trovärdiga idéer för att förbättra Sverige.

- Budskapet är solklart: Det är inget konstigt med friheten – och världen behöver mer frihet, säger Adam Cwejman.

Intressant.

Tillåt värdmödraskap och lesbisk insemination för bägge parter!

Idag har vi fått ytterligare ett mycket positivt besked från Folkpartiet och Barbro Westerholm. Nu går Folkpartiet ytterligare en stor bit framåt i sin kamp för hbt-personers lika rättigheter. Bland annat genom att man nu kräver en utredning rörande värdmödraskap och värdmödrars situation som ett steg i en legalisering av processen. Något som kommer vara extremt viktigt för mig och många andra transsexuella som idag har berövats möjligheten att bilda familj på grund av tvångssterilseringar. Det skulle även underlätta för många homosexuella par på många vis om en sådan möjlighet blev verklighet.

Idag finns en lag som tillåter homosexuella par att adoptera, men vi kan ju bara konstatera väldigt konkret att då inget enda fall har godkänts på nio år så fungerar det uppenbarligen väldigt dåligt. Lösningar på denna problematik måste till. Surrogatmödraskap är definitivt en bra väg att gå.

Dessutom vill Folkpartiet gärna se att lesbiska par ska ha rätten att inseminera bägge kvinnorna i relationen. Något annat är en enorm orättvisa och kan även slå väldigt fel periodvis.

Det gläder mig att Folkpartiet fattat det och verkligen nu börjar driva på i de här frågorna. Det är verkligen något som jag hoppas ska få ordentligt fäste i partiet och även inom Alliansen så att vi kan få se de här förändringarna genomförda under den kommande mandatperioden.

Det är inte svårt att konstatera att med den radikalfeministiska tradition som råder inom den rödgröna världen, så kommer det ju knappast att ske under en socialdemokratisk regering.

Samboendegaranti och bättre omsorg

När jag gav mig in i politiken igen efter ett antal år utanför alltihop så gjorde jag det för att jag ville påverka och skapa en öppnare och varmare värld som är anpassad för att ge fler möjligheter att förverkliga en fungerande tillvaro som de verkligen känner sig bekväma med. Periodvis kan jag känna att partiet är litet grann ute på fel spår, och har väl varit rätt tydlig i min kritik i de sammanhangen.

Samtidigt finns det så mycket som andas positivism inom den liberala sfären och Alliansen också. Som kampen för ett värdigt liv inte minst för äldre, eller kampen för lika rättigheter för hbt-personer.

Nu senast har Barbro Westerholm förtydligat vilken väg partiet vill gå rörande äldre och deras situation. Det är verkligen ett steg i rätt riktning, känner jag. Det handlar inte minst om parboendegarantin som Folkpartiet nu har drivit en stund och som jag ser som helt och hållet självklar. Samtidigt har Westerholm nu lyckats få upp bland annat rätten till vettig mat på agendan. Gärna med en möjlighet för de äldre att själva kunna välja vad de vill äta från en anständig meny. Och varför inte? Det känns stjälvklart att vi måste fundera på vilka förhållanden våra gamla lever under och det känns viktigt att vi uppgraderar omsorgen mångfalt med tanke på att detta ändå är de människor som skapat det samhälle vi lever i idag. Vi är skyldiga dem det.

Jag har ofta tänkt att jag inte vill bli gammal i Sverige för egen del. Med ett folkpartistiskt Sverige kanske jag kan överväga att ändra mig. Vi är inte där än. Jag känner själv att jag vill och kommer att kräva mer. Men äntligen börjar stegen tas för ökad valfrihet och en bättre levnadsstandard tillslut. Det känns betryggande på många vis. Jag hoppas att vi kan fortsätta driva på en utveckling för ökad individualisering och ökad levnadsstandard även under nästa mandatperiod. För att gudarna ska veta att det verkligen behövs. Vi har inte direkt haft en hög kvalitét på vården av äldre att utgå ifrån (snarare beroende på brister i finansiering och styrning än på den personal som sliter hårt för att göra vad de kan med de medel de haft till buds), så det krävs verkligen att vi lägger manken till så att vi någon dag kan sluta skämmas över hur det ser ut.

Alliansen har redan utlovat skattesänkningar för pensionärer på nu 9,8 miljarder kronor med de extra 2,5 miljarder som aviserats idag.

Jag noterar förresten förundrat att sossarna inte har så mycket att kritisera med regeringens förslag. De är mest bara sura över att statsministern tidigare sagt att en viss skillnad troligen kommer att bestå i beskattningen av arbetande och pensionärer. De verkar mest tycka att det är osportsligt av regeringen att faktiskt satsa på pensionärer och äldre. Litet grann verkar de tycka att vi borde ha rätten att göra det. Vad ska man säga om det? Uppgivenhet? Tough luck.

För att dessutom kunna åstadkomma positiva förändringar inom vården kommer Alliansen nu också att lägga till en rätt bra slant till välfärdsprojektet (5,8 miljarder kronor mellan år 2011-2014) och med den hoppas man kunna bygga upp en fungerande och acceptabel nivå inom vården i allmänhet och inom vissa nyckelområden i synnerhet. Det är inte första gången en ordentlig ekonomisk tilldelning görs av Alliansregeringen.

Nu hoppas jag bara att vi dessutom gör något åt kontrollen av vad pengarna går till, då det ofta visat sig att väldigt litet har kommit de faktiska vårdavdelningarna till del ordentligt. Det finns all anledning att se över rutiner och de tilldelade resursernas väg från regeringens anslag hela vägen ner på golvet. En självklarhet inom alla företag idag, men tyvärr inte lika självklart inom kommuner och landsting, tyvärr. Kan vi lösa en fungerande knuff i rätt riktning är det något såväl patienter, boende och förstås anställda säkert kommer uppskatta. Det är en hård värld att leva i för den som är anställd inom vården. Och även i vissa fall för pateinterna. Det vore skönt om en avlastning och bättre möjligheter att styra sin arbetssituation och den givna vården kunde komma även de vårdanställda till del. De som gör ett fantastiskt arbete, men med alldeles för små resurser och alltför små möjligheter att själva påverka.

Under nästa mandatperiod kommer alltså Alliansen att skjuta till kraftiga förstärkningar på en rad områden, såsom förstärkt patientsäkerhet (tackar och niger djupt efter att ha varit djupt olycklig över att exempelvis HSAN lagts ner), en utvecklad tandvårdsreform, en permanent psykatrisatstning (definitivt inte en dag för tidigt) fortsatta insatser för förbättrad tillgänglighet (kortare köer) och skärpt vårdgaranti.

Med de reformer som nu dessutom föreslås för förbättrad vård av äldre, ökad valfrihet och utökade rättigheter, ökad kvalitet och större självbestämmande inom äldreomsorgen samt satsningar på en bättre situation för sektorns medarbetare kan det verkligen bli fråga om ett rejält lyft. Jag känner mig uppmuntrad.

Då har man redan konstaterat sedan tidigare inom Folkpartiet och Alliansen att exempelvis vården av transpersoner måste ses över drastiskt under den kommande mandatperioden, så jag börjar känna att lutar åt något riktigt bra tillslut.

Samtidigt i en annan del av valsverige... Miljöpartiet vill införa clowner på ålderdomshemmen, säger de. Och det kan jag känna kanske är bra. Men varför i hela friden just clowner? Är inte det att totalt sänka sig under sin egen värdighet att antyda att äldre inte har en vidare hög intelligens eller förmåga att uppfatta något mer kulturellt än så? Otroligt degraderande och bara löjligt, är jag rädd. Gärna mer kultur, gärna mer tid utomhus, gärna mer tid med djur, med barn omkring sig och så vidare. Det behövs så otroligt väl. Men hur i hela friden kom Miljöpartisterna fram till att man skulle erbjuda en generation som är vana vid Tjechov, Shakespeare och Brecht en massa clowner? Inget fel i clowner i sig, men det känns verkligen som om Miljöpartiet bestämt sig för att bara clowner duger för att underhålla de där gamlingarna på hemmet. Det är, i brist på bättre ord, genant. Bara för att man hamnat på ett boende för äldre innebär det varken att man gått i barndom eller blivit lobotomerad. Tack så hemskt mycket!

Jag vågar förresten lova exempelvis Högberg och Johan Westerholm att dessa miljardsatsningar på vård och på äldre kommer att upplevas som allt annat än kosmetiska hos de människor som blir direkt berörda. Att vi har råd att även sänka skattenivån för pensionärerna efter ett antal genomförda jobbskatteavdrag är något väldigt positivt och i mina ögon nödvändigt. Något som många inom Alliansen drivit hårt och nu fått gehör för. Vi har genomdrivit en fungerande politik, helt enkelt. Det är ett systemskifte på gång. Det är helt sant. Nu riskerar socialdemokratin troligen att förlora valet på grund av att vårdvalet och de stora skattelättnaderna på arbete knappast varit kosmetiska i plånböckerna och i människors vardag under de sista fyra åren. Mer valfrihet, högre kvalitet och samtidigt mer pengar i plånboken spelar en stor roll i att Alliansen sannolikt blir omvald om en knapp månad. Jag har svårt att se en fortsättning på fyra års framgångsrik politik som särskilt mycket valdesperation. Men jag är ju bara jag, förstås.

Intressant.

Borgarbarnet, Lotta, Raymond, Anna, Johan, Kalle, Niklas, Thomas, Ankersjö, Altenberg, Mikael,

Ett par gäss oplockade rörande våld mot kvinnor och hedersvåld

Jag tror att få som kikat i tidningarna missat att F! tagit sig an Sd och diskuterat våld mot kvinnor sista stunden. Har hur som helst en eller ett par oplockade med Sd just nu i vilket fall, efter alla invasioner i mina kommentarsfält här och på andra håll, så jag kan gott lägga mig i.

I grunden borde vi egentligen tala om det faktum att vi ju ändå har lagar till skydd för kvinnor idag, men att de sällan används eller inte används fullt ut. Vi har en lagstiftning för att förhindra dels våld i hemmet och dels för att stoppa och, i de fall det förekommer, kraftfullt bestraffa sexuellt våld. Men det lagrum som finns används alltför sällan. Att bara skrika efter fler och hårdare lagar hjälper inte. Det som är fel är ofta snarare kunnandet om genus och våld inom rättsväsendet, hos polisen och andra berörda myndigheter. Man använder inte möjligheten att ge besöksförbud och liknande. Man använder inte det fulla lagrummet att döma. Och det är ett jätteproblem. Det är svårt att på något som helst vis skydda sig mot såväl anhöriga som stalkers idag och det är svårt att ens få någon att lyssna på de problem som finns. Det ser jag själv efter att också för egen del ha råkat ut för övergrepp, stalkers och överfall vid ett flertal tillfällen under de sensaste åtminstone 15-20 åren.

Våldtäkter och våld mot kvinnor är ju något Nyamko brinner mycket för, vilket Helene Odenjung skriver om också. En del har gjorts för att förbättra situationen inte minst för kvinnor i Sverige som råkar illa ut idag. Men mycket återstår att göra. Jag hoppas att vi får en möjlighet att göra det under kommande mandatperiod.

Det som betecknas som lägenhetsbråk, familjeangelägenhet och övrig orsak är ofta rent våld mot kvinnor och/eller barn och ungdom. På samma vis döljer man också statistiskt att hedersvåld också förekommer i svenska hem och bygger därmed en felaktig och farlig grund för exempelvis Sd att hävda att hedersvåld enbart förekommer bland invandrare. Vilket inte på något vis överensstämmer med verkligheten. Svenskar är, även om det inte är populärt att höra det, precis lika goda kålsupare.

Inte minst kvinnor och HBT-personer kan ofta intyga att i väldigt många fall är hedersrelaterat våld mycket vanligt även i svenska hem. Svartsjukerelaterat våld är också mycket vanligt förekommande och tyvärr även rena våldtäkter och andra övergrepp på kvinnor och barn. Föräldrar, syskon och andra har samma motiv för att bete sig på samma vis gentemot även svenska kvinnor och HBT-personer. Och i vissa fall även mot pojkar/män. Senast i slutet av förra veckan kunde jag påbörja en stöttningsprocess för en transsexuell tjej som hotas till livet av sina syskon och sin far på grund sin vilja att byta juridiskt kön. Det är varken första eller sista gången. Efter drygt ett och ett halvt decennium som stödperson inom HBT-världen har jag fått en rätt klar bild av läget inom den gruppen och tyvärr måste jag säga att svenskar är mycket tydligt representerade i gruppen som slår, hotar och begår övergrepp mot HBT-personer. Det pratas tyst om det, men det borde inte behöva vara tabu idag. Det är dags att lyfta det.

När det gäller våld mot kvinnor i hemmet, våldtäkter och andra övergrepp kan jag även där se en tydlig bild av att det är gott om svenska män som slår, hotar och våldtar. Även i fall då en svensk kvinna börjar dejta en utländsk man eller kvinna och dylikt. I de fallen skulle det vara intressant att se vilka partisympatier föräldrar, släktingar och syskon har och om det är så att det kan röra sig om en vurm för samma ideal som genomsyrar exempelvis Sd och andra liknande partier.

Jag håller med Gudrun då hon kritiserar Sd för att vara dåligt insatta och fördomsfulla. Det blir lätt väldigt genant och löjligt då man diskuterar med argument som knappt ens gick hem på 1930-talet. Och framför allt gör man kvinnor och andra grupper en väldig otjänst genom att man därmed osynliggör en stor del av den problematik som faktiskt finns i ett försök att gynna sina egna intressen. Det är knappast de utsatta kvinnorna som vinner på det.

Man kan prata om utvisningar hur mycket man vill, men ska vi då även utvisa svenska våldtäktsmän? Man kan prata om fler kameror, men det enda det leder till är ytterligare övervakningshysteri och tyvärr väldigt ofta en falsk känsla av trygghet. Kameror förhindrar inte brott och upptagningarna är sällan bra nog för att duga som bevis vid en rättegång. Att där finns en kamera innebär inte att ett ingripande från polisens sida sker särdeles mycket snabbare, då polisens fysiska närhet till brottet ändå alltid är det avgörande. Tydliga rapporter finns från Storbritannien som är världens mest tv-övervakade nation. Där har brottsligheten inte minskat överhuvudtaget på grund av kamerorna. Däremot lever befolkningen med falska förhoppningar om en trygghet som inte finns. Och jag förstår att somliga av de unga män som röstar på Sd säkert skulle älska att även montera in kameror i vartenda sovrum i landet i jakt på människor som begår övergrepp mot kvinnor och barn? Det vore verkligen en syn för gudarna, känner jag.

Samma sak gäller den angiverilag som finns idag och som säger att en person är skyldig att ingripa direkt vid åsyn av våld. Plötsligt har en hel befolkning blivit såväl blind som döv och stum. Av rädsla för att ingripa väljer man att blunda. Ingen vill ju bli dömd för att inte ha gjort tillräckligt och därmed försvann även de vittnen som tidigare funnits. Vilket säkerligen inte var grundtanken då lagen infördes.

Där finns andra möjligheter att agera. Exempelvis genom att se över hur våld i hemmet bemöts i vården, i rättsväsendet och på andra håll. Förmodligen behöver man se över möjligheter till skydd och stöd en hel del. Mer utbildning behövs absolut för att bryta mönster som är så fastlagda i samhället som dessa.

Vi behöver också sluta inbilla oss att exempelvis alla våldtäkter sker i hemmen. Det har varit litet grann den linje man drivit från stödgrupper under en tid, vilket säkert varit bra just för att uppmärksamma att våld i hemmet varit vanligare än man tidigare velat erkänna. Men det har gjorts till priset av att man slutat diskutera utomhusvåldtäkter och stalkerfenomen istället. Än idag är arbetet för att skapa tryggare utomhusmiljöer och fungerande miljöer i hemmets närmiljö väldigt eftersatt.

Det behövs en mer sammanhållen och konsekvent satsning för att komma tillrätta med den här problematiken. Det behövs mer kunskap om övergrepp och våldsproblematik i skolorna, på arbetsplatser och överallt i samhället. Det behövs en översyn rörande myndigheters och rättsväsendets roll i att hantera och beivra våldet och förmodligen en ny praxis vid rättsliga prövningar. För att förändra denna trenden måste vi se till att betacka oss fördomsfullt predikande om att en eller annan specifik grupp ligger bakom detta. Vi måste se att detta är ett genomgripande mönster i hela samhället och att det måste tas itu med som ett sådant. Inga andra vägar duger. Inga andra vägar är tillräckliga.

Beelzebjörn gillade inte riktigt upplägget på Sd/F!-debatten. F! Västra Götaland skriver, inte helt otippat. Vargek talar om knock-out. Mikael Andersson skriver om det pinsamma kunskapsföraktet samtidigt som Peter Andersson är kritisk mot att Sd får mediautrymme för att trumma ut sina fördomar. Fantastiska Trollhare har ett sätt att uttrycka sig som verkligen förundrar. Som vanligt träffande.

Intressant.

Kvinnans rätt inte självklar i Sverige

Det finns så mycket som gör ont i mig så som samhället ser ut idag. Det är så mycket som jag anser vara så väldigt fel. Cynismer som skadar människor allvarlig på så många vis. Insortering i första, andra, tredje och tjugofjärde klassens medborgare. Första, andra, tredje och trehundranittionde klassens människa. Avståndstaganden, övergrepp, administrativa spärrar skapade för att stänga människor ute och visa dem att de inte duger som de är, att de inte är bra nog, fina nog. Inte hör hemma. Inte har rätten till rättigheter. Utanförskapsvurmen. Insortering och utsortering. Legal, illegal. Människa, undermänniska. Äkta, falsk, fel ond, farlig... Det gör ont att se.

Därför har kampen för gömdas och papperslösas rätt varit viktig för mig och varit en av de kampanjer jag varit med att driva inom Luf och Folkpartiet som känts hela vägen rakt igenom min kropp på många vis.

Kanske för att jag själv råkar veta vad det innebär att inte ha fulla rättigheter i ett samhälle som slår sig för bröstet i sin strävan att hävda att inga orättvisor och skillnader mellan människor existerar. Men det gör de.

Som den gången jag själv blev överfallen och sönderskuren så pass att en enda läkare i landet kunde hävdas ha kompetensen att laga och sy ihop på rätt vis. Hon sade att hon visst kunde, men sade också att... "jag gör inte trans". Varför jag tvingades att under stora risker resa över halva världen för att låta mig bli sammansydd av en läkare i ett annat land. Helt och hållet på egen bekostnad. Skadorna jag fick och bär på kommer jag aldrig bli av med. Och flera av dem hade inte varit nödvändiga om jag inte nekats vård.

Som den gången jag insåg att mina drömmar om ett litet liv att se växa upp i min närhet tog slut på grund av fruktan och avsky inför den människa jag är och som jag mot min egen önskan och förskyllan alltid har varit. Det var den dagen jag insåg att hela mitt liv, hela min existens, allt jag är och varit och någonsin kommer att bli, allt jag står för, är politiskt på ett sätt som de flesta av er därute inte ens kan drömma om.

Och på samma vis som jag inte på något vis kan styra över vad i mitt liv som är offentligt eller privat, vad som är jag och vad som är något slags politiskt slagträ, finns där många andra grupper som hamnat i samma situation men av många olika skäl. Sexsäljare, drogbrukare, invandrade svenskar, och inte minst de papperslösa. De gömda. De så kallat illegala. De som inte har rätten att existera. De som ska svältas och straffas och kastas ut till vilket pris som helst och som nekas de grundläggande rättigheter världssamfundet enats om och som nekas rätten att bli behandlade som de människor de faktiskt är.

Människovärde är faktiskt någonting som inte på något vis är en självklarhet i Sverige idag. Människovärde är en bonus som bara förunnas somliga.

När blev världen så kall? När blev den så omänsklig och så uteslutande? När blev världen sådan att den liksom började skära i mig som infekterade törnen och ståltråd om mitt hjärta? Jo, precis så. För att det är olidligt att höra om hur människor behandlas av vårt stolta samhälle idag. Varje dag.

Bland dagens papperslösa och gömda i Sverige är många kvinnor. Kvinnor utan rättigheter. De har ingen rätt till vård i många fall. De har ingen möjlighet att söka hjälp om deras tillvaro rasar och de utsätts för hot, övergrepp, våldtäkter eller bara ett vardagligt helvete som straff för något så naturligt grundläggande som att ha haft ett sexuellt samliv som lett till graviditet.

En papperslös kvinna som misshandlats eller våldtagits vågar ofta inte söka hjälp. Hon vågar sällan begära hjälp om hon lever under hot och hon har ofta få möjligheter att vända sig någonstans överhuvudtaget för hjälp, stöd eller någon som helst möjlighet till vård. Hon har inte rätt till preventivmedelsrådgivning eller annan relaterad vård, annat än rent faktisk mödravård. Och även den rätten varierar runtom i landet. Hon har inte rätt till abort. Hon kan inte hämta ut p-piller även om hon skulle få dem utskrivna, då hon ju saknar legitimation och personnummer. Och skulle oturen vara framme och hon ändå blir gravid, finns risken att det lilla livet i magen riskerar avslöja henne. Avslöja hennes dolda tillvaro i Sverige. Något de flesta helt enkelt inte har råd med. Inte sällan på grund av risken att förvisas tillbaka till ett samhälle där enorm fattigdom, hot, övergrepp, miserabla förhållanden och i värsta fall fara för livet väntar.

För dessa kvinnor finns sällan något annat alternativ vid sidan av en abort. En abort som utan subventioner kostar 20 000 kronor. En ofattbar summa för de allra flesta. Återstår gör endast en medicinsk abort i en lägenhet eller ett hyrt hotellrum och som riskerar leda till omfattande blödningar, skador och i värsta fall dödsfall.

Vi vet att detta försiggår i Sverige idag. Vi vet att där finns en marknad. Samtidigt vet vi från exempelvis Region Skåne att kostnaderna inte behöver bli enorma för att inkludera även papperslösas rätt till vård i landstingens verksamheter. Det är förhållandevis små pengar det rör sig om, men det är resurser som kan rädda liv, som kan förebygga allvarliga skador och sjukdomar. Som vi borde kunna erbjuda av den simpla anledningen att vi alla faktiskt är medmänniskor. Och för att om oturen varit framme hade det kunnat vara vi.

På samma vis som kvinnor nekas aborter, preventivmedel och annan vård, nekas de också grundläggande undersökningar i form av exempelvis cellprover. Därför att ett resultat från en cellprovsundersökning alltid skickas hem till folkbokföringsadressen. Något som papperslösa och gömda mycket sällan kan eller vågar tillhandahålla.

Synen på de här potentiellt rätt makabra problemen varierar kraftigt mellan olika vårdinrättningar. Det förvånar inte. Det är olika kulturer mellan olika avdelningar, där finns olika lösningar och personalen är inte densamma. Ofta sprids ryktet om välvilligt inställd vårdpersonal inom slutna nätverk och där finns den enda lindringen, den enda mildringen av problemet. Men det räcker inte.

Vi måste verkligen se över rätten till vård för papperslösa nu. Inte minst för de kvinnor som far så oändligt illa idag och som verkligen behöver samhällets stöd på så otroligt många vis.

Vi har en skyldighet som medmänniskor. Vi har inte rätten att slappna av, släppa, blunda, förneka och sedan slå oss för bröstet i vår självgoda övertygelse om svensk jämställdhets enorma förträfflighet förrän sådana här vansinnigheter sopats upp på historiens soptipp där de hör hemma.

Intressant.

Vem är papperslös?
En papperslös person är någon som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om tillstånd, eller efter att ha ansökt om tillstånd men fått avslag. Hur många personer som lever som papperslösa i Sverige går inte att säga, men det rör sig antagligen om 10 000 - 30 000.

Papperslösa personer delas in i två grupper: 1) De som blivit avvisade eller utvisade och håller sig undan i Sverige för att de inte kan eller vill återvända till landet de kommer ifrån, de som ”gömmer sig”. Och 2) Personer som befinner sig i Sverige men aldrig har ansökt om något tillstånd för att vistas i här.

Vad säger lagen om vård för asylsökande och papperslösa?
Papperslösa vuxna, samt papperslösa barn som aldrig varit inne i asylprocessen, har endast rätt till omedelbar hälso- och sjukvård, men ingen subventionering utgår.

Asylsökande vuxna har rätt till vård som ”inte kan anstå” – som om den uteblir innebär en risk för patientens hälsa. Den bedömningen görs av läkaren i varje enskild situation. En helt klar definition för vad ”vård som inte kan anstå” är finns inte. Asylsökande vuxna har dessutom rätt till mödravård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning.

Asylsökande och gömda barn under 18 år har samma rättigheter till hälso- och sjukvård som svenska barn.

Behåll kärnkraften, behåll jobben

Nej, integritetsfrågan är inte död

... även om somliga gärna vill inbilla sig att så skulle vara fallet. Jag blev, liksom många andra rätt besviken då jag hörde att frågan nu inte längre är så vidare viktig i centerlägret. Det gör mig ont. För att detta är något som i allra högsta grad lever där aktivt kvar för många av oss.

Det är inte samma mängd demonstrationer längre, men däremot en ny gräsrotsrörelse som kommit till. Som sträcker sig från det ena partiet till det andra i en lång kedja av utsträckta händer. Vi pratar om den nya svenska frihetsrörelsen. Den som binder samman människorätt, folkrätt, digital rätt, integritetsfrågorna och sådana saker som hbt-rörelsen, den feministiska kampens förnyelse och modernisering och frågor som i grunden berör morfologisk frihet på ett eller annat vis.

Och idag är det ett annat samhällsklimat som möter oss. Vi har hunnit en bra bit på väg i vårt arbete med att befästa vår agenda inte som en enstaka liten sakfråga, utan som någonting som genomsyrar hela den politiska debatten. Kampen för vår frihet att styra våra egna liv, kommunicera fritt och dylikt har kommit att ge avtryck långt borta från de där numera litet mytomspunna demonstrationsvågorna rörande FRA för ett par år sedan.

Nu pratar vi papperslösas rätt till vård, stopp för tvångssteriliseringar, ett stopp för batongpolitiken, tvångskissningarna och de gredelina kuverten. Vi pratar om sprutbytesprogram och en omarbetad sexköpslag av hänsyn till de mest utsatta. Integritetsrörelsen har blivit den nya tidens frihetsrörelse. Den nya tidens människorättsrörelse. Bland människorna därute som tillhör såväl de verkliga som de overkliga folken.

Det finns fortfarande gott om goda skäl att engagera sig för en frihetsrörelse på frammarsch. En rörelse som går över alla parti- och blockgränser, som berör många av de tunga och komplicerade frågor vi möts av idag, men som till stor del kommer att påverka en mycket stor del av vårt framtida samhälle imorgon och i övermorgon.

Niklas Starow skriver bra om det här också. Lyfter bland annat den fascinerande historierevision som råder rörande Människorättsnätverkets Svart Måndag del i den här kampen då och nu.

Än idag är det så att bakom de portalfigurer för Svart Måndag som syns mest i olika sammanhang, däribland jag själv, så finns gott om personer som på olika vis stöder organisationen. Den är väldigt starkt bunden till ett personligt engagemang hos många. Arbetssättet och kulturen är relativt fri av rent praktiska skäl. Det är så man binder ihop grupper som har helt olika bakgrund och helt olika ideologisk bakgrund. Men förvånansvärt ofta är det till Svart Måndag länkade aktivister, debattörer, politiker och andra som uttalar sig i dessa frågor fortfarande.

Sedan får man ju hoppas att det finns de väljare därute som inte givit upp sitt engagemang helt och hållet sedan tiden det begav sig. Som kan tänka sig att leta reda på en bra kandidat att lägga sin röst på och som fortfarande står för frihet, demokrati, digital rätt och ett framtida öppet samhälle för alla. Vi finns där, men många behöver kryssas fram. Det är upp till er väljare därute att göra det.

För min del skulle jag på rätt många vis önska att partier som Piratpartiet och Feministiskt Initiativ kom in i riksdagen i år. Det kanske är önskedrömmar, om man ska tro på opionionsinstituten. Men jag tror att de bägge skulle göra nytta. Inte minst som de två partierna till väldigt stora delar förstått frågan om integritet bättre än många andra. Det skulle onekligen vara en blåslampa i häcken på alla oss som sitter i de etablerade partierna om så blev fallet. Det skulle kunna medföra en ytterligare förskjutning och förändring i det politiska klimatet och landskapet. Jag tror det vore positivt.

Oavsett vad. Då du har röstsedeln i din hand och ska göra ditt val. Tänk på att kampen för ett fritt samhälle inte är avslutad. Den är inte förbi. Det här är något som vi kommer få leva med och behöva ta ställning kring i framtiden - under en lång tid framöver.

Kryssa en kandidat som du tror på. Kryssa en kandidat som förstår och som verkligen förtjänar din röst. Någon som verkligen brinner för friheten, för folkrätten, för alla människors lika värde och för en värld fri från massövervakning, förföljelser och ett allt hårdare samhällsklimat som riskerar att skada oss alla. Kryssa en kandidat som tror på yttrandefrihet, ett fritt internet, ett frihetligt sinne och en känsla för att framtiden är något vi alla ska vara rädda om. Och varann. Vi måste bli bättre på att vara rädda om varann.

Vi finns därute. Vi är röda, gröna, lila, blå, orange och rosa.

Vi behöver alla din röst för att kunna skapa en framtid vi alla kan stå för och som vi verkligen vill leva i i en närliggande och mer långväga framtid.

FRA-frågan och arvet efter den tunga kampen 2008 och dessförinnan lever kvar, måhända i en ny form. Men kanske ser vi det tydligare i samband med valet den 19 september. Valet, mina vänner, är nu ändå upp till er.


Intressant.

Helsjukt

Lagen måste skrivas om - papperslösa ska ha rätt till vård!

Den 10/8 2010 skrev folkpartisterna Birgitta Rydberg och Christoffer Fagerberg på DN Debatt om Folkpartiets och Liberala Ungdomsförbundets långvariga kamp för att Stockholms Läns Landsting borde öppna upp för att ge vård åt papperslösa. Jag har skrivit om det förr och i samband med det förstås blivit överöst av snåla, livrädda sverigedemokratiska sympatisörer. Det kan inte hjälpas. Nu är jag igång igen.

Eftersom det här är en fråga som skulle kunna vara så lätt att fixa. Dels lokalt genom enklare ändringar i praxis och dels genom att bara ta fram en ny lag som stöder sig på FN's deklaration om mänskliga rättigheter, så skulle det vara möjligt att göra stor skillnad. Uppenbarligen fungerar det i Region Skåne, där den astronomiska siffran för denna vård varje år är en hel miljon. Med tanke på den hjälp denna vård innebär och med tanke på hur många som berörs och det faktum att vi människor faktiskt borde vara litet, litet mer medmänskliga i grunden så är det verkligen småpengar. Det är faktiskt inte mycket alls. Motsvarande en enda läkarlön, i praktiken. Kanske ett par läkarlöner för Stockholms del då. Med tanke på att vi ju ändå är något litet större som region än Skåneregionen befolkningsmässigt.

Rydberg och Fagerberg skrev såhär i DN:

Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård.

Vi välkomnar regeringens utredning kring vård till papperslösa, men som liberaler ser vi det redan som självklart att vi ska erbjuda papperslösa vård. Mänskliga rättigheter ska inte vara kopplade till medborgarskap.

Jag kan bara instämma.

I en replik av Raymond Wigg och Helene Sigfridsson (MP) den 14/8 2010 välkomnar man en förändring och vill att Stockholms Läns Landsting föregår ett eventuellt riksdagsbeslut och alltså ger alla gömda rätt till vård enligt FN's konvention. Man hävdar också att mycket av problemet ligger i att reglerna är aningen suddiga. Fint så. 

Men det är inte hela sanningen. Faktum är att man helt och hållet från Miljöpartiets sida missar det faktum att vi enligt lag idag inte får ge vård till papperslösa, oavsett om vi vill eller inte. Det är inte praxis eller lokala regelverk som är otydliga. De luckras snarare upp av de få läkare som vågar bryta mot lagen för att kunna stå för den ed de en gång svor för att få kalla sig läkare. Det är inte acceptabelt.

Man ska inte behöva bryta mot lagen för att kunna stå för sin läkared. Man ska inte behöva bryta sin läkared för att kunna följa lagen.

Detta tydliggör nu Christoffer Fagerberg och Birgitta Rydberg i sin slutreplik på DN Debatt igår 17/8 2010.

Vi hoppas nu på att Miljöpartiet, som ändå är rätt ute i grunden, ställer sig bakom vår önskan att skriva om lagen så att den ger utrymme för att erbjuda vård av papperslösa och gömda i Sverige inom en snar framtid. Visst är detta något vi kan enas om är fullständigt rimligt och väldigt lätt att komma överens om?

Intressant.

När ska Trollhare få vård?

Trollhare skriver...  och jag kan inte låta bli att lyfta detta för ytterligare ett par av er.

30 månader i utredning för att få rätten till en könskorrigering. Därefter nästan 14 månader på hormonbehandling, en inskickad ansökan till Socialstyrelsens rättsliga råd om ändring av juridiskt kön, tvångssterilisering och allt annat som hör till. Då kunde man tyckt att Immanuel åtminstone skulle ha hunnit få bli av med sina bröst. Som ju inte alls hör hemma där längre. Det är tio månader nu sedan remissen skrevs. Mer än så. Och ännu har ingenting hänt. På grund av postslarv, på grund av besynnerligt långa väntetider. På grund av att det uppenbarligen inte är vidare prioriterat? Alls?

Fortfarande ingen aning om när det ska ske. Fortfarande ingen som vill ge några besked. Inte ens en uppskattning...

Var det någon som hörde mig eller någon annan gnälla nyligen över att vi verkligen har behov av att se över lagen om ändrad könstillhörighet nu nyligen?

Herregud, vad jag hoppas att den regering som sitter där om en dryg månad och börjar planera den kommande tiden ser till att hålla alla fina löften och verkligen inför Lex Amanda så inibomben fort som det alls är möjligt. För det här är verkligen tidernas skämt.

Anropar könsbytesteamen! Vart är ni någonstans?


EDIT: Nu verkar det som om det kanske skulle kunna bli oktober. Men det vet vi inte helt säkert än. Vi vet alltså bara att det blir TIDIGAST i oktober... Jag trodde att rätten att välja vård och slippa vårdköer gällde alla. Det gör den inte. Det insåg jag så snart jag började kämpa för min rätt till vård själv. Hoppas verkligen att Immanuel slipper vänta längre än så nu. Det har gått på tok för länge... Och jag hoppas fortfarande att en ordentlig förändring blir av väldigt, väldigt snart. Det här är faktiskt inte ok nånstans.

Har vi människor ryggrad nog att stoppa detta?

Snappar upp hos Jens Odsvall en text som verkligen, verkligen berör mig. Jag låter den gå till er. Oförändrad, i sin helhet, precis som den är.

Anledningen till att jag blir så förbannad på påhopp under en politisk valrörelse i Sverige är att jag tycker att den därmed förringas och håller sådan ohygglig sandlådenivå!

Jag har smädat litet grann av ren ilska. Jag har surat. Jag har dragit igång en kampanj för att prata visioner istället. Åtminstone det sista är åtminstone något som är litet kreativt och positivt laddat mitt i allting. Jag hoppas att ett par av er vill följa efter och hjälpa till att lyfta den linjen i valrörelsen istället, hädanefter.

Så varför blir jag så in i helvete förbannad för jämnan då? Det har inte bara att göra med att jag sitter här och råkar vara känslomänniska. Det har att göra med att saker sker därute i världen som vi fullständigt ignorerar. Skiter i. Så länge vi kan kasta skit på varann och sedan glada i hågen gå ut och köpa oss ytterligare en ny iPhone.

Men ta gärna del av vad livet därute innebär. Utanför femtioskyltarna. Jag vill be er att läsa och verkligen känna efter. Ni kan förresten gärna läsa detta också. Bara för att.

Kan vi sluta med dumheterna nu och börja jobba för en framtid som är värd att stå för nu? Vi alla?

För att ingen del av världen är bättre än den värsta skadan någon av oss åsamkar en annan individ. Ingen är värd det öde ni kan läsa om nedtill. Inte heller det öde ni kan läsa om via länken strax här ovanför. Vi skulle vara politiker, vad? Inte clowner? Väx upp! Ta ett ansvar för världen! Börja jobba för förändring!

"Hur känns det hos kvinnan som ska amputeras i ögonen för att försvarat sig?

Kan vi kalla oss kvinnor med medmänsklighet så länge sådana fruktansvärda verkligheten händer någonstans i världen? Räcker det bara att benämna en dag för kvinnorna i världen nämligen 8 mars kvinnodagen, när vi läser och hör om föraktet mot kvinnor och flickor varje dag? Vi får en tillfällig empati och dagen efter glömmer vi det. Nej, bakom dessa namn och siffror och hemska händelser finns människor med känslor som har hamnat i Djävulens händer. Men vi människor…

Nu läser vi om Azam ,inte bara om hennes hemska öde utom om hennes känslor och upplevelse.

Azam, gift, 21år bodde med sin svärmor. En dag när hon är ensam hemma kommer någon och vill våldta henne. I Försvar kastar hon lutet på förövaren. Mannen förlorar ett öga och hon dömdes till att bli blind (att hennes båda ögon tas ut enligt mulornas lag 269 och 270). Hade hon varit en man skulle hon då ha straffats med ett öga men hon är en kvinna. (Mans ett öga mot kvinnas två ögon)

Domen fastställdes enligt iranska tidningar på ett offentligt ställe.

Har Du någon gång tänkt hur de sista stunderna kan gå för dessa kvinnor. När jag tänkte lite djupare kände jag mig precis bredvid henne. Rum och tid spelade ingen roll, bara känslor, gråt, förakt, hämnd…

”Gårdagens skymning är min sista gång, sista gång att se solens nedgång. Gryningen också blir, solens sista uppgång. Det var värt att vara vaken och se de sista gudomliga skeendena. Solen kommer och går men grymheten i detta land är kvar. Den sista upplevelsen att …”, det bankar i hennes hjärta … Hon suckar, ”det kan inte vara sant”. Hon sätter sin hand på hjärtat och fortsätter neråt. Med skakade hand känner hon på magen och sina långa ben för att bli säker att detta är sant och ingen dröm. Tyvärr hennes röra på den fuktiga kalla fängelsehålan bekräftar hennes tvekan.

Har Du någon gång tänkt på hur gryningen och skymningen är vackra.

Afsaneh"

Jag vet inte hur det är med er, men jag är så jävla förbannad att jag inte kan låta bli att gråta och skrika just nu. Jag tål det tamejfan inte!

Om ni någonsin undrat varför jag gav mig in i politiken, så behöver ni inte undra så himla mycket mer. Välkomna till verkligheten.

Intressant. 

Dunderdumt

LO kan bättre


Hälften av LO's medlemmar röstar på ett annat parti än Socialdemokraterna. Många röstar inte ens rödgrönt. Jag är inte helt hundra på att de medlemmarna är superförtjusta i hur LO framställer fyra statsråd, varav den ena är vår nuvarande statsminister. Speciellt som det ju är av samma medlemmars medlemsavgifter kampanjen betalas. 

Att sänka sig så lågt och att som facklig organisation överhuvudtaget överväga en sådan fånig kampanj är verkligen #EpicFail och borde ju faktiskt ha stoppats innan den här karln var klar och tryckte på beställningsknappen.


Det är bara för löjligt.


Ett fackligt förbund borde inte välja sida i en demokratisk valrörelse. De borde alltså också veta bättre än att på så sätt förskingra sina medlemmars avgifter för att betala en sådan här kampanj.


Och de borde ha bara aningen litet mer respekt för landets ledning än så.


Negative campaigning i all ära. Men detta var alldeles för lågt för att vi inte skulle svara. Vi kan ju faktiskt inte låta bli.


Innan vi börjar leverera våra visioner på löpande band måste vi alltså bara bjuda litet grann på vår söta satir.


Hoppas ni gillar den.

Intressant.

En Visionär Allians

Så har vi då fått ta del av den hysteri och valdepp som speglar sig från så många håll och vinklar inför valet nu. Den desperation som skiner precis överallt där ideologi och drömmar rasat och sammansatta visioner och idéer lyser med sin frånvaro på ett så högst markant vis att man faktiskt blir riktigt mörkrädd.

Som när man stirrar in i de rätt smaklösa affischerna som LO klistrar landet med för att brännmärka Alliansens partiledare som inte så fräscha. Som när överhuvudtaget en facklig organisation så ogenerat tar sina medlemmars pengar för att stödja en specifik sida i valet. Inte så att det skulle vara något nytt. Det är bara väldigt oetiskt. Jag har väldigt svårt att se att alla medlemmar i LO per definition är rödgröna och att de alla uppskattar att deras fackförbund tar politisk ställning och dessutom på ett så omoget vis skändar fyra partiledare, tillika statsråd och i ett fall en statsminister. Det framstår gärna i ett löjets skimmer. Eller betydligt värre.

När det inte räcker och opinionen ändå sticker iväg saknas fortfarande förslag för att vinna väljarna tillbaka. Inga drömmar finns där. Inga visioner finns där. Den stolta oppositionen springer på efterkälken och saknar dessutom riktning. Det blir mest till att springa i cirklar. Liksom det lilla modelltåget föreställande X2000 i de rödgrönas reklamfilm. Illustrativt nog, kanske man kan säga, just ett X2000. Som de flesta av oss annars förknippar med brutna löften, förseningar, inställda avgångar, tiotals timmar inlåsta i bastuvarma vagnar utan luft, vatten, mat eller fungerande toaletter. Och likheten är faktiskt uppenbar. Utan drömmar, visioner och riktning stannar landet. Eller världen, beroende på hur spridd sjukan är.

Svaret från oppositionen har inte blivit en storm av idéer för att visa och berätta vad man faktiskt vill. Utan snarare en häxjakt på artister som någon gång röstat borgerligt, på retorikexperter och andra som faktiskt trots allt bara sköter sitt arbete på diverse nyhetsredaktioner. Människor som ju aldrig någonsin stuckit under stol med sina politiska åsikter eller åtaganden. Och jag bara undrar över det här med att man då inte har några som helst problem med att anställa en person som verkligen är tokvänster, som Lena Sundström, exempelvis. Det är tydligen skillnad på folk och folk. Men nu ska de borgerliga medarbetarna alltså offras och hängas till allmänhetens löjets beskådande. På samma vis som man utmålar en av landets mest aktiva feminister på ett så taffligt vis som någon som inte står för den hon är. Därför att hon är ett hot. En gång i tiden var det tänkt att kvinnor skulle ställa upp på varann och stötta varann, alla delta i kampen. Det gäller uppenbarligen inte längre.  På samma vis som gravida och/eller våldtagna kvinnor en gång paraderades genom kyrkgångarna för att lida samhällets skam. En typ av normativ skammens kyrkogång som tack och lov inte förekommer så ofta i dagens Sverige ändå. Men det var inte många decennier sedan som detta var vanligt och idag är den istället ersatt av så många andra normativ och jantelagar att det egentligen kvittar fullt. Vänsterrörelsen har blivit en hatfylld rörelse. En rörelse där få människor idag kan känna igen sig. Men vi vet ju att socialism alltså är genetiskt och att alla andra former av ideologisk övertygelse egentligen är genetiska defekter, resultat av mutor eller hjärntvätt? Har vi hört den förut?

Tänk att en valrörelse kan bli så fylld med hat, fördomar, censur och polarisering att människor alltså mister sina jobb och blir så häftigt baktalade. Bara för att argumenten för att kunna driva en clean valrörelse helt enkelt inte existerar. Jag tycker det är skamligt. Det är barnsligt och jag vill inte spela det spelet mer. Jag är väl förbannad, antar jag. Negative campaigning har nått en helt ny nivå i år och måste snart definieras om. Det är läskigt vad man är villig att göra för att få sno åt sig en valseger ändå. Speciellt då argumenten i sig uppenbarligen tryter.

Just kvinno- och människosynen kan jag känna blir väldigt skrämmande periodvis.

1, 2, 3, 4, 5, 6,

Vi har alltså en vänsterrörelse som inte klarar av att se att de blivit omsprungna av andra. Som inte vill minnas den feministiska kampens historia, som inte vill minnas vilka som faktiskt tagit ställning för hbt-personers rättigheter och lika värde. Som inte vill kännas vid det faktum att folkhemsåren är över och att det kollektivistiska förtrycket inte längre gäller. Och som därmed är låsta, blinda, förvirrade och mållösa. Vad ska man göra nu?
Det är intressant att jämföra hur socialistiska feminister och rättighetsaktivister låter i olika sammanhang. Det kan lätt bli schizofrent.

Och denna opposition skulle vi vilja ledde landet? En opposition som inte kan lämna ett enda positivt besked som inte är en övertrumfning av ett redan befintligt alliansbesked. Som inte förstår hur det sticker i ögonen på folk då hjälp i hemmet via RUT helt plötsligt blir en manlig butler i tunnelbanan, enbart för Stockholmare.

Jag förstår, och många med mig, hur det irriterar. I ärlighetens namn har inte Alliansen heller skött sig exemplariskt alla gånger, men dessa sista veckor nu har varit låga. På en sådan nivå att det blivit rakt igenom smärtsamt.

Därför vill vi nu ge en motbild. Vi vill visa er vår framtidsbild. Våra drömmar. Våra orsaker till att vi hamnade i politiken. Vi vill visa vart vi är på väg.

Vi kommer att under en månads tid tala om en Visionär Allians, #vallians.

För att vi när visioner, drömmar, målsättningar, idéer och framtidsanda. För att vi vill bygga ett fungerande samhälle för framtiden. Som tål att mäta sig med den resterande globala världen därute och inte bara med byn ett par kilometer från egna gården.

Vi har inom Alliansen länge varit dåliga på att berätta vår historia. Vi har varit dåliga på att berätta om vad de borgerliga faktiskt åstadkommit rörande demokrati, jämlikhet, hbt-rättigheter och ekonomisk utveckling. Vi har varit ännu sämre på att berätta varför vi gör som vi gör och vad vi faktiskt vill.

Därför gör vi en kraftansträngning nu och börjar så ta bladet från munnen. Vi lämnar teknokratin bakom oss och berättar vad vi faktiskt tror på. Vad vi faktiskt vill. Och hur vi tänkt oss att uppnå det.

Det kan bli en spännande resa.

Intressant.

Först ut var faktiskt Daniel Rhodin (ordförande, Folkpartiet i Eslöv), på Liberati.se för ett par månader sedan. Läs gärna och inspireras. Det är en bra början, tycker jag. Nu vill vi höra era drömmar.

Victor, Andreas, .

Barns rätt ska vara okränkbar

Det finns mycket man kan säga om hur vi behandlar människor i samhället idag. Det finns många som far illa, många som vill hjälpa, och så finns det alla sverigedemokrater som brukar infestera mina och andras kommentarsfält som anser att alla som inte är ariska och vikingaättade nog egentligen borde må bäst av att slippa leva.

Tyvärr är det förstås en grov förenkling, det jag skrev ovan. Det finns så otroligt mycket mer som komplicerar situationen här och annorstädes. Ett av våra verkliga problem som vi faktiskt måste ta tag i är hur migrationspolitiken i Europa ser ut idag. Det har tidigare demonstrerats kraftfullt mot att HBT-flyktingar blir utvisade utan någon möjlighet att klara sitt eget liv eller slippa tortyr och förföljelser i hemlandet.

Jag och många med mig, inte minst inom Liberala Ungdomsförbundet i Stockholm, har slagits hårt för de papperslösas rätt till vård. Vilket visserligen är en integrationsfråga och människorättsfråga snarare än migrationspolitik. Det är inte riktigt samma sak, men vi får köpa att det är länkade företeelser.

I Europa har vi idag ett system som innebär att flyktingar som kommer till Europa ska behandlas som asylsökande i det första land inom EU vars mark de beträder. Det vill säga en "första lands-princip". Tyvärr kan vi konstatera att vissa länder sköter sig utifrån EU's riktlinjer på ett mer eller mindre bra vis. Grekland undantogs för en tid sedan från första lands-principen gällande ensamkommande flyktingbarn, för att de helt enkelt inte skötte sig. Protester uppstod inom EU då man hävdade att grekerna minsann inte skulle få komma undan sitt ansvar och kunna knyckla över det på andra genom att missköta sig. Risken finns ju att andra tar efter. Men Sverige bryter idag med grundregeln och behandlar dessa barns behov av asyl och uppehälle som vore de förstkomna till Sverige.

Det är en bra sak, tycker jag. Ett bra ställningstagande. Vi kan inte låta barn bli brickor i de europeiska ländernas interna stridigheter och dragkamper om vem som ska göra vad och vem som har mest rätt och mest fel. Barns rätt ska vara okränkbar.

Om vi vet att barn far väldigt illa på ett eller anant vis, har vi också en skyldighet att ingripa för att förhindra att detta får fortgå.

Nu har det visat sig gång på gång att vi får höra väldigt oroande berättelser om hur ensamkommande barn på Malta behandlas. Barnen behandlas oerhört illa och får inte tillgång till skola, vård, god man eller någon som helst information om sin situation eller om asylprocessen som sådan. Somliga hålls under fängelseliknande förhållanden, vilket torde vara oacceptabelt i vilken demokratisk stat som helst. Somliga tvingas på flykt och hamnar då ofta i andra europeiska länder. Däribland Sverige. I Sverige, i sin tur, lever många av dessa barn gömda i rädsla för att bli sända åter till de horribla förhållandena på Malta eller i värsta fall i hemlandet.

Det är, i min värld, fullständigt oacceptabelt att Sverige, med full vetskap om dessa barns situation på Malta, ens kan överväga att sända tillbaka dem för en första lands-prövning av asylrätten. Det är oacceptabelt att utsätta barn för en sådan situation och det är gräsligt att ingenting görs. På fullaste allvar.

Självklart ska inte Malta belönas för sin dåliga hantering av dessa barn, men vi har inte råd att svika en ung generation på ett så absurt vis som förekommer idag, då Sverige fortsätter att sända dessa barn åter till en misär som är - i brist på bättre ord - oanständig!

Nog borde Sverige och övriga EU besitta kraft nog att utöva påtryckningar mot länder som Grekland och Malta för att se till att dessa länder sköter sina åtaganden? Nog kan vi finna oss i att den lilla våg av ensamkommande barn som passerar Malta på vägen till Sverige får sin asylrättsprövning gjord här och under tiden och därefter får en dräglig och trygg tillvaro värd namnet. Värd ett mänskligt samhälle.

Idag har redan Tyskland gjort det ställningstagandet. Norge, som visserligen är fristående från den Europeiska Unionen, har valt att låta barnen själva få välja i vilket land deras ärende ska prövas enligt ett undantag i Dublinförordningen - det styrdokument som hanterar dessa frågor inom Europa. Frankrike och Spanien har helt slutat tillämpa Dublinförordningen på ensamkommande barn.

Idag skriver samtliga ungdomsförbundens ordföranden om behovet av att Sverige bryter med det förfarande som gäller idag. Ungdomsförbunden står därmed enade i kravet på att undantagsmöjligheten och principen om barnets bästa SKA användas vid bedömningen av barns rätt till asyl i Sverige. Inte minst i fallet Malta.

Vi i Sveriges ungdomsförbund kräver av landets riksdag och regering att de ska tydliggöra för Migrationsverket att kränkningar av barns rättigheter aldrig får förekomma. Att Sverige under inga omständigheter får sticka huvudet i sanden och skylla på att barnets rättigheter ska prövas i ett annat land. Det är lika mycket vår skyldighet att se till att barnets rätt är okränkbar. Varje förvisning av ett ensamkommande barn tillbaka till Malta är ett övergrepp från den svenska statens sida. Och de övergreppen ska upphöra nu!

Mitt i valrörelsen ställer vi oss alla sida vid sida och kräver med en röst barnens okränkbara rättigheter till en trygg och värdig framtid fri från statliga övergrepp och fri alla former av strategiska spel mellan Europas regeringar.


Artikeln finns att läsa på DN Debatt idag. Den är underskriven av:

Magnus Andersson
Förbundsordförande Centerns Ungdomsförbund

Adam Cwejman
Förbundsordförande Liberala Ungdomsförbundet

Maria Ferm
Språkrör Grön Ungdom

Ida Gabrielsson
Förbundsordförande Ung Vänster

Jytte Guteland
Förbundsordförande Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund

Charlie Weimers
Förbundsordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

Niklas Wykman
Förbundsordförande Moderata Ungdomsförbundet


Fler skriver:
Christoffer Fagerberg (ordförande, Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm), Scaber Nestor, Unga Folkpartiet, Andreas Froby, Caroline Szyber, Linnébloggen, Gert Gelotte/GP Ledare,


Intressant.

Tack, sossar, för kneget

Jag tycker det är tur att vi som bor utmed tunnelbanans sträckning äntligen får något för oss själva och slipper känna att kreti och pleti faktiskt ska ha samma rätt som vi andra.

Det här är en otroligt viktig valfråga. Ska någon ha tillgång till RUT, så ska det fanimej vara en riktigt snygg ung karl med manér och som passar upp på oss kvinnor ordentligt. Själv känner jag absolut att jag kommer hålla mig till sossarna hädanefter. För att jag äntligen får chansen att känna mig unik och utvald.

Jag menar... vad ska man med det övriga landet och den övriga befolkningen till? Pöbeln. Egentligen.

(I dessa galna dagar är det bäst att jag tydligt påpekar att detta ovan är IRONI och ingenting annat. Igår hade vi vetat säkert. Efter det sista utspelet från Socialdemokraterna i Stockholm vet ingen riktigt säkert).

Något som inte riktigt andas samma ironi och som sätter saker i perspektiv är onekligen detta.

Fp, M, C, Fredrik, Laakso, Sandra, Federley, Adam, Malin, Sjölander (som nog är litet upprörd på mig idag), Olsson, Tokmoderaten, Beijbom, Beijbom, Klamberg, Annie, Hans, SvD Ledarred.,  Mary XJ, Magnus, Magnus (AB Debatt), Peter, SVT, Rydfeldt, Anna, Rasmus, Olov,

Intressant.

Butlern har kommit till Second Opinion

Jo, jag vill också lämna ifrån mig barn och skitiga trosor till en okänd man vid närmsta tunnelbanespärr i utbyte mot dagens första latte. Absolut! Vart finns kön nånstans?

Sågar Carin Jämtin och Ilija Batljan (S) vid fotknölarna och spyr litet galla över de rödgrönas kvinnosyn och syn på arbetare idag på Second Opinion. 

Magnus Andersson skriver också idag, på Aftonbladet Debatt.

Intressant.

Ett ord för de hemlösa

Visst går det att stoppa hemlösheten. Visst går det att göra något åt den situation som råder i Sverige idag och där det inte är en självklarhet att ha tak över huvudet. Frågan om de hemlösa är en fråga som många glömmer bort nu när det är rätt så varmt ute för det mesta, då solen skiner som idag och då sossarna helt svänger om rörande RUT-avdraget och helst vill se butlers stryka skjortor i tunnelbanan. Samtidigt är det en fråga som drivits av Folkpartiet en tid och som exempelvis partisekreteraren Erik Ullenhag har arbetat för.

Det är tusentals människor som spenderar varje given natt utan tak över huvudet. Oavsett väder eller årstid. Den extrema vintern och de häftiga skyfallen nu nyligen har varit förödande. Det anstår inte ett land som Sverige att inte ta tag i ett sådant problem. Vi har råd att lösa det. Vi har inte råd att inte göra det!

Inom Folkpartiet pratar vi ofta om det glömda Sverige. Med det menar vi vad som sker där ingen normalt sett kikar efter. Vi syftar på de människor som lever som hemlösa, som papperslösa, som sexsäljare, drogbrukare och på andra vis har en mycket hårdare tillvaro än de skulle behöva ha om samhället bara för en gångs skull kunde ställa sig på deras sida.

Detta är något jag brinner väldigt starkt för. Jag gav mig in i politiken med en stark vilja att påverka och att arbeta med mänskliga fri- och rättigheter. Det kommer alltid att stå över allt annat jag gör politiskt och därför är det för mig skönt att känna att Folkpartiet vill driva dessa saker med mig och alla andra som känner att de vill förändra på allvar.

Nu har jag fått en oerhörd massa kritik av sverigedemokrater efter att ha givit mig in i getingboet kring de papperslösa, men jag kan lova att vi kommer fortsätta driva den frågan inom såväl Folkpartiet som Liberala Ungdomsförbundet. För att medmänsklighet inte har en prislapp.

Hemlösheten i Sverige fördubblades mellan 1999-2005. År 2005 beräknades den berörda gruppen bestå av 3600 individer. Nästa mätning kommer först nästa år. Vi vet alltså att under socialdemokratiskt styre fördubblades gruppen hemlösa, trots högkonjunktur. Vi vet ännu inte resultatet efter fyra år med Alliansen i regeringsställning, men uppskattningar från de tre största städerna antyder en svag minskning. En svag minskning är bättre än en fördubbling, men det är fortfarande under inga omständigheter försvarbart att flera tusen människor ska sakna ett tryggt hem år 2010. Det får aldrig någonsin vara ok.

Många av de som saknar bostad idag och som lever på gatan gör det på grund av psykiska besvär eller missbruk. Kan vi börja arbeta tillsammans för att underlätta deras situation, tror jag att vi kan komma åt stora delar av grundproblemen till att verkligheten ser ut som den gör.

På sistone har attityden förändrats gentemot drogbrukare inte minst i Stockholm. Det sprutbytesprogram som nu införs är ett led i detta. Det minskar dödlighet i blodburna sjukdomar. Men det ger också möjligheter till sociala kontaktytor där samhället har en chans att komma i kontakt med de berörda. Något som inte funnits tidigare.

Jag själv skulle också gärna se ett totalt stopp för det som kallas "terapeutiska vräkningar". Det vill säga vräkningar av drogbrukare och deras familjer (även barn) för att lära dem att bo. För att man lär sig mycket bättre hur man ska klara av att bo om man bor under Västerbron? Och miljön ute på gatorna i Sveriges städer är kanske inte den bästa alla gånger för att motverka ett beroende av droger heller. Ändå förekommer terapeutiska vräkningar litet titt som tätt idag. Jag vill se ett omgående stopp för denna omänskliga hantering av utsatta människor omgående!

Ullenhag skriver såhär:

"Om vi kan ge bra stöd och vård åt personer med missbruk och psykiska besvär kommer färre bli hemlösa. Platsbristen i psykiatri måste byggas bort. Det behövs även fler platser i missbruksvård. Samtidigt ska fokus ligga på att alla vårdbehövande så fort det är möjligt ska flyttas över till gruppbostäder eller egna lägenheter med stöd.

Det måste finnas behandlingar tillgängliga i hela landet där vård och socialtjänst klarar att hantera personer med mycket komplexa problem, till exempel missbruk, psykiska problem och hemlöshet samtidigt. Vi vill också sluta en uppgörelse mellan staten och kommunerna om en månads vårdgaranti till missbruksvård, och fortsätta utvecklingen mot en missbruksvård som bygger på de senaste forskningsrönen."

Isabel Sommerfeld skriver såhär:

"Det har med åren vuxit fram bra metoder som kraftigt skulle kunna minska hemlösheten. Det gäller bara att vi alla samarbetar. Vi liberaler tror att det inom en snar framtid skulle gå att minska hemlösheten till i alla fall en fjärdedel. De hemlösa är en del av "det glömda Sverige" - några av samhällets mest sårbara, som dessutom har svårt att göra sina röster hörda. Därför kommer vi i Folkpartiet inte glömma bort dessa, mitt i en valrörelse. Vi måste föra deras talan och satsa på att lyfta upp dem i samhället. Alla ska vara delaktiga i ett liberalt samhälle."

Word!

Intressant.