Mir Abbas, ditt minne ska föda något nytt!

Till minne av Mir Abbas som jordfästes på Skogskyrkogården i Gävle i torsdags. Ett år för sent, trots den islamska sed som säger att en död ska begravas inom tre dygn från frånfället.

Kroppen skulle skickas till Afghanistan, tänkte man sig från svensk sida. Ingen kunde eller ville ta emot kistan. Vilket tyvärr är föga förvånande. Det fanns ingen släkt. Det fanns inga vänner. Ingen som kunde ta emot kistan då den väl kom dit. Och så är det rätt ofta. Världens ensammaste människor är de som förlorat allt. De som kanske inte har någon familj på grund av krig eller sjukdom. De som kanske har haft en familj, men förlorat den på grund av sin kamp för att få vara sig själva. På grund av sin kamp för att få älska vem de vill. På grund av sin kamp för att få vara den de vill och uttrycka sig som den de är. Vi har sett det här förr. Vi ser det nästan dagligen (pdf). Ändå sker ingen förändring. Det är skamligt!

Ingen vill kännas vid en person som sticker ut från normerna. Ingen vågar ifrågasätta och stå upp mot fördomar och hederskultur. En hederskultur som är precis lika vanlig, tyvärr, även i Sverige. Oförståelsen finns även här. Hur ska man annars förklara det totalhaveri från svenska myndigheters sida som drabbade Mir Abbas och som drabbat ytterligare många fler? Hur ska vi annars förklara det faktum att människor som jag själv mist i stort sett samtliga vänner från förr efter en sådan egentligen enkel sak som ett könsbyte. Att människor mister sina arbeten eller motarbetas av vården, Migrationsverket, sociala myndigheter, försäkringskassa, arbetsförmedlingar och många andra instanser som borde finnas där för att hjälpa, stötta och bereda vägen för ett fungerande liv?

”Mir Abbas Safari var den ensammaste människa jag träffat. Han hade bara ett enda nummer inlagt i sin mobiltelefon.” En vän berättar.


”Jag tror aldrig att jag träffat en så olycklig människa. Och jag vill aldrig göra det igen. Vi hade ofta bra samtal, om livet och vädret. En dag bad han oss om hjälp att dö. Han hade bestämt sig.” -En sjuksköterska på häktet i Gävle, där Abbas placerades i väntan på att utvisas. Han spenderade även tid fängslad för att ha försökt ta sitt eget liv.

Det tog bara 68 dagar i häktescellen för det svenska systemet att knäcka Mir Abbas. Därefter tog han sitt liv. Då var det över.  
Jag hoppas att det svenska samhället känner sig jävligt strongt och stolt och duktigt nu.

För att om så inte är fallet så förväntar jag mig att något görs jävligt snart! Det är fanimej dags nu. Det är fanimej inte ok att detta ska få ske bara hur som helst, i skymundan eller öppet. Inte här. Inte i Sverige.

Skämmes ta mig fan!!!

Det är med sorg jag tänker på hur många vi skadat och lett i döden med den omänskliga och kränkande politik som förs rörande hbt-personer från hela världen i detta land. Låt det inte hända igen. Det har redan hänt alltför många gånger i onödan och varje gång är tusen för mycket.

Att Sverige kan med att som land tolerera den homo- och transfobi som leder till att människor utvisas med uppmaningen att hålla sig i garderoben är så otroligt sjukt att jag kan explodera. Gråter gör jag redan. Kippar efter andan. Varje gång. Och ser på när respekten för mitt eget land bryts ner bit för bit för bit. När förtroendet för det svenska systemet och den svenska mentaliteten går i kras på så många vis att jag omöjligt vet var jag ska börja att beskriva det.

Skämmes ta mig fan!!!

Låt det aldrig någonsin hända igen!!!

ProjO, Trollhare, Opassande, Livbåten, Sultan, Min plats bland orden, Anna Troberg, Johan Folin, Veronica Svärd, P2, Leva, Catrine,