Kan inte låta bli att tänka på vad som hänt här under de senaste månaderna. Attacker mot kvinnan som bar hijab i Fagersjö, där jag delvis vuxit upp, detta med registreringen av romer och resande. Vad det, återigen, sätter min tvångssterilisering 2008 i för sken, och det fortsatta familjebildningsförbudet som kvarstår och som fortfarande förhindrar mig att bilda familj.
Tänker på Ungern, Grekland, Ryssland, rörelser i Baltikum, Storbritannien och på många andra håll, stålrör på gatorna i Stockholm.
Tänker på nynazister som intar en liten småstad i North Carolina, samtidigt som hela USA i tysthet ser på, bara för att ett bortglömt folk i ursinne ska ta saken i egna händer och vägra se hur dessa hakkorsbärande människor ska utropa en egen liten nation med början i den lilla staden utan att någon reagerar. Det bortglömda folket som ingen vill kännas vid, men som finns där än och som har mer rätt till landet än någon annan av alla dem som står där tysta och ser på.
Men tystnaden ekar när vi låter detta ske igen. Och ska jag vara helt ärlig, så knyter sig rädslan i magen och i bröstet på mig och obehaget krälar längsmed ryggraden när jag ser vad som händer med världen omkring oss.
Det här är inte en enda människas problem. Det här är inte en konstapels verk. Det är inte en avdelnings tystnad. Det är inte en ministers sak att uttala sig om. Det är inte en nyhetsredaktions sak att skriva om. En människas sak att facebooka, gilla eller äcklas av.
Det är var och en av oss som måste ställa sig upp nu. För att gör vi inte det, så vet vi inte var samhället slutar om fem eller tio år.
Detta är inte en persons sak. Detta är inte en persons kamp.
Detta är tio miljoner svenskars kamp. Detta är hela Europas kamp. Detta är miljarder människors gemensamma kamp.
En världs överlevnad. En världs gemensamma mänsklighet. En världs gemensamma värdighet.
Gör vi ingenting nu, så förtjänar vi inte att kalla oss människor överhuvudtaget.
Då förtjänar vi inte den här Jorden idag.
Då förtjänar vi den än mindre imorgon.
Visar inlägg med etikett Tvångssterilisering. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tvångssterilisering. Visa alla inlägg
2013-09-24
2013-05-22
Alla märkliga resonemang kring tvångssteriliseringen i Riksdagens kammare
Jag kan inte låta bli att fundera över Tuve Skånberg och de idéer han hävdar i Riksdagens talarstol just nu.
1. Ingen människa ska någonsin steriliseras av tvång. Därför ska det vara ett absolut krav att en person som inte kan leva i ett kön som inte fungerar för denna individ MÅSTE just steriliseras för att få göra en könskorrigering juridiskt för att kunna fungera i framtiden.
Slutsats: Kravet att människor inte ska steriliseras bygger på en grundläggande princip om att "vanliga" människor är riktiga människor. Transpersoner är inte riktiga människor.
Det kallas rasbiologi. Sverige är som bekant världsmästare i den sporten. Men det är ingenting vi ska vara stolta över.
Skämmes!
2. Referenser till diagnoser över ett tillstånd ska kallas referenser till ett tillstånd. Inte till en sjukdom. Tillstånd och sjukdom är inte samma sak.
3. Om man nu ska hänvisa till definitioner av transsexualism, så kanske man borde låta bli att referera definitioner som anses obsoleta och som står i begrepp att ersättas inom en mycket snar framtid. Då DSM-IV blir DSM-V och ICD-10 blir ICD-11 finns inte psykiatriska diagnoskriterier kvar, som det ser ut idag. Utan man pratar om rätten till identitet. Om rätten till kroppslig autonomi. Om rätten till att inte bli klassad som psykiskt sjuk på grund av sin identitet. Samt om rätten till vård, samt rätten att själv avgöra vilken vård som är aktuell för var individ.
Transsexualism är inte längre en medicinsk diagnos. Faktum är att även då den var det, så var det en politisk diagnos, så tillvida att den i praktiken är ett politiskt beställningsjobb och har sitt ursprung i en rasbiologisk politisk föreställning om rasers renhet och synen på människors kroppar, identiteter och sexualiteter.
4. Att referera till Patientföreningen Benjamin är förstås smidigt att göra. De kallar sig en patientförening och säger sig själva företräda alla transsexuella i landet. Det gör de inte. Ingen vet hur många medlemmar de idag har. De lever fortfarande kvar i en skräck för att leva öppet och att kunna bli avslöjade som transsexuella, eller före detta transsexuella, som i sig är ett resultat av den förföljelsepolitik Sverige och stora delar av omvärlden länge ägnat sig åt. Benjamin företräder extrema åsikter som väldigt få transsexuella och andra transpersoner känns vid. Orsakerna till detta är att de är livrädda för den diskriminering som existerar idag. De är livrädda för de hatbrott transpersoner utsätts för idag. De är rädda för att någon ska överhuvudtaget kunna lista ut att de har en sådan bakgrund. Vilket är förståeligt! Att ett fåtal transsexuella valt att agera genom Benjamin för att skydda sin rätt att leva i så kallad "STEALTH" är inte konstigt. Med tanke på hur samhället så länge hotat förgöra den som på något vis lever öppet som transperson i Sverige och i omvärlden.
Detta innebär inte att Benjamin talar för alla transpersoner i Sverige. De transpersoner som är aktiva i föreningar som arbetar för transpersoners rättigheter i Sverige är i regel representerade i föreningar som RFSL, RFSL Ungdom, FPE-S, KIM och New Renaissance.
Benjamin får gärna tala för sig själva. Jag hyser ingen agg. Men dock en förtvivlan över att se hur hårt förtrycket format så många människor i deras rädsla för en utveckling som i grunden borde gynna dem, men som de fruktar kommer slå tillbaka på dem själva och deras egna framtider, drömmar och liv.
De talar dock för inte mycket mer än någon promille av transpersoner i Sverige idag. De talar för människor som skäms för sitt förflutna, alternativt är rädda för att bli påkomna pga risken för samhälleliga repressalier och så vidare. Detta är en liten grupp människor som i praktiken drabbats av vad vi borde kunna sammanfatta som transvärldens svar på Stockholmssyndromet. Och det bör vi förmodligen ta med i viktskålen i detta.
5. Att lyfta Bygdeman är också märkligt. Den mannen må ha arbetat inom vården länge, men har dålig koll på forskning, rättsläge och nuvarande sk diagnoskriterier. Eller vill kort och gott inte kännas vid dem. Precis som Skånberg, för övrigt. Att Bygdeman dessutom är kopplad till, inte minst i dessa sammanhang, extrema religiösa högerorganisationer blir förstås också väldigt tydligt i den ställning Bygdeman tar i dessa frågor.
Att en person som med så mycket hat och fördomar skriver om transpersoner som Bygdeman gör har svårt att vänja sig vid tanken på att inte få hålla i kniven själv och göra sin plikt mot tvångsmässig rasbiologi förstår jag. Men är han värd att lyssna på? Knappast, enligt mig.
6. Vem, annat än Skånberg, Bygdeman, ett par ytterligare kristdemokrater (och ett gäng sverigedemokrater som jag inte ens orkar gå in på just nu) och den så kallade patientföreningen utan synliga företrädare och utan redovisat medlemsantal, har hävdat att transpersoner inte vill ha barn? Att det skulle vara kontraindikativt? Mig veterligen är det inte könsidentitet som avgör viljan att få barn. Både män och kvinnor vill tämligen ofta, förr eller senare i livet, förstås bli föräldrar. Och oavsett vad som står för bokstav i våra pass, så har även våra biologiska klockor förstås en viss talan i den frågan. Vi kommer, helt enkelt, inte undan dem.
Förutsatt att vi alla betraktas vara människor, eller åtminstone levande varelser från planeten Jorden, så får vi lov att konstatera att även transpersoner lider av den åkomma som kallas för livet. Och som ofta leder till allvarliga symtom, såsom barnlängtan och en vilja att föra våra gener vidare. Det är, för övrigt, sant även för fiskar, plankton, koraller, hundar, katter, valar, insekter, ekar, björkar, maskrosor och till och med bakterier och virus. Jag vill bara förtydliga det.
Längtan, viljan, drömmen om, eller strävan efter att föra sina gener och därmed släktet vidare är lika starkt för alla levande varelser. Att hävda att transpersoner skulle strida mot eller inte vara en del av hela livets grundpelare och motor, som i regel anses vara basen för allt livs fortlevnad når en nivå av patetisk dumhet som, i sig, kanske rent av borde förbjudas.
Men vi kan förenkla det ytterligare, förstås. Vem har sagt något om biologiska barn? Det vore ju trevligt om vi fick bestämma det själva. Men idag är det litet svårt för en kvinna utan äggstockar och livmoder att föda barn. De tekniker som utvecklas idag för att transplantera eller odla organ för att göra det möjligt lär inte erbjudas transpersoner varken i första eller tionde hand. En transman eller någon som kort och gott inte ser sig som kvinna kanske, förståeligt nog, inte riktigt klarar av att bära och föda ett barn själv. Och än idag är presumtionslagar, surrogatmödraskapsförbud och inte minst samhällets och sociala myndigheters fördomar så starka att det i praktiken inte ens är säkert att man får behålla sitt eget barn. I praktiken har vi dessutom fortfarande mycket små chanser att få adoptera idag. Inte minst med tanke på att så många av oss än idag diskrimineras i samhället. Transpersoner har idag en extremt hög arbetslöshet, troligen den högsta bland alla minoriteter i landet. Vår psykiska hälsa är inte alltid helt där den borde vara. Inte minst på grund av utanförskap, diskriminering, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer och psykiska, samt känslomässiga, ärr efter år av förföljelser, hot, våld och övergrepp.
Att försöka övertyga adoptionsbyråer, socialnämnder och andra om att få rätten att adoptera är i praktiken omöjligt. Ens om man ännu inte hunnit steriliseras på grund av statligt tvång är det troligt att man kommer att bli förälder idag, utan att bryta mot såväl lagar som moraliska värderingar som starkt påverkar samhället och samhällets syn på människor och deras rätt eller möjligheter att bli föräldrar. Det må bli bättre i framtiden, möjligen, men i dagsläget är det aningen surt.
Jag själv är förstås redan steriliserad och det innebär förstås att alla mina möjligheter att få barn är borta. Det är för sent för mig. Trots detta historiska beslut som väntas tas under dagen.
Jag har förbjudits att spara mina könsceller, med hot om evig diskvalificering från all vård och alla möjligheter att byta juridiskt kön om jag nu ändå gjorde det. Jag kan i praktiken inte adoptera. Surrogatmödraskap är förbjudet. Av moralistiska och patriarkala skäl, är jag rädd, men dock. Och jag har inte råd, eller vilja, att resa till någon barnalstringsfabrik i någon annan del av världen för att bryta mot svensk lag och mitt eget samvete för att göra det ändå.
Eftersom surrogatmödraskap förstås är otillåtet i Sverige hindras i praktiken även transmän (personer som går från kvinnlig till manlig juridisk identitet) att få barn, ens om de får spara könsceller. Annat än om de bär barnet själv, vilket alltså inte alltid känns helt aktuellt för väldigt många. Inte minst för transpersoners skull behövs en översikt av lagstiftningen rörande surrogatmödraskap. Annars är dagens seger en pyrrhusseger av historiska mått.
Räkna dock med att vi kommer att få se fler män som föder barn under de kommande åren. Det är heller inte så himla konstigt att så blir fallet. Längtan efter barn finns där. Någonstans är det naturligt att livet finner en väg och att människor tar de chanser de finner och kan få. Finns det inte fler alternativ, så tar man det alternativ som faktiskt fortfarande existerar. Och samhället får nog helt enkelt leva med det.
Förstås finns alltså också en hel del lagstiftning kvar som omöjliggör att en transkvinna (som går från manlig till kvinnlig juridisk identitet) kan använda sina könsceller, förutsatt att de finns sparade. Föräldraskapspresumtioner som rör definitioner av faderskap och moderskap samt uppbärandet av dessa, regler som avgör att bara män får bli fäder och dylikt. Krav på hur könsceller får användas och orättvisor rörande kostnader för insemination omöjliggör också detta. Och även om man genomförde en sådan handling ändå, så finns det ingen garanti, på grund av surrogatmödraskapslagar och presumtionslagar, för att personen i fråga faktiskt får bli juridisk förälder till sitt eget barn.
Redan idag blir svenska föräldrar till transidentifierade barn av med vårdnaden för att de bejakar barnens identitet och strävan att få bli sig själva. Naturligtvis sker motsvarande åt andra hållet också. Om någon nu undrar över varför transpersoner är så infernaliskt trötta på att höra floskler om barns rättigheter och att föräldraskap inte är en rättighet, så ligger en del av svaret här.
Det finns oändliga mängder hinder kvar. Och förmodligen är folk med så starkt antika åsikter och värderingar som Bygdeman och Skånberg bara det mindre av problemen som fortfarande hopar sig idag och även fortsatt, i framtiden.
Men ska vi vara helt ärliga, så finns det just nu många transpersoner som fortfarande inte vågar drömma om att bli biologiska föräldrar. Trots avskaffandet av tvångssteriliseringen, så finns fortfarande mycket begränsade möjligheter att bli förälder i vilket fall. Och än idag blockeras adoptioner och surrogatmödraskap likafullt. Vilket innebär att alla möjligheter även imorgon och om ett par veckor fortfarande är uttömda.
Vi kanske skulle börja med, nu, att se över vad vi kan göra för att förenkla möjligheten att bli förälder överhuvudtaget. Inte minst för dem som redan idag är steriliserade. Eller, förstås, för dem som trots den nya lagändringen likafullt hindras effektivt från att bli föräldrar också i fortsättningen.
7. Naturligtvis finns det många transpersoner som är föräldrar. En hel del i Sverige. Inte minst de som fått barn innan utredningen påbörjats. Och naturligtvis på många andra håll i världen. Att hävda något annat än att det finns ett stort erfarenhets- och kunskapsunderlag rörande barn till transpersoner och deras mående är en absurditet.
Att hävda att det inte finns transsexuella som vill behålla möjligheter att få barn är ren goja. Långt ifrån alla transsexuella vill behålla fel könskörtlar. Men om det är enda chansen att få bilda familj, så finns det många som tvekar. Jag var en av dem, men tvingades av livet och risken för dåligt mående att stå över familj för att kunna överleva.
Att sedan många väljer bort kirurgier på grund av rädsla för de uppenbara risker som förknippas med dem (vi har ett flertal konstaterade vårdolyckor, dödsfall och omfattande skador relaterade till dessa kirurgier, ÄVEN i Sverige, så det är inte så konstigt), eller för att de i första hand känner att det är den sociala aspekten, hormoner och dylikt som är viktigt, är inte heller konstigt. Men de måste få chansen att göra det valet själva. Av hälsoskäl avstår många, likaså. De tvivlar på att de skulle må bra av, eller ens överleva en så omfattande kirurgi som en könskorrigerande behandling innebär. Jag förstår dem. Somliga kanske ogillar kroppen och den sociala och kulturella situation de landas i genom att de känner sig tillhöra fel kön. Men sexuellt vill de inte byta något som faktiskt fungerar mot något som kanske faktiskt löper en stor risk att inte fungera om något inte går riktigt enligt planerna. Inga kirurgier är enkla procedurer. En av världens mest välkända kirurger inriktade på könskorrigerande operationer sa en gång att en underlivsoperation på en transperson medicinskt motsvarar att bli sliten i två delar i en bilolycka och sedan sammansatt igen med ståltråd. Så komplext är det. Ofta går moderna kirurgier väldigt bra och resultatet är definitivt makalöst. Inte minst för transkvinnor, eftersom en snippa är lättare att skapa än en fullt fungerande snopp. Men riskerna finns där. Och är mer än verkliga. Det måste, trots allt, tas på allvar.
Lagen har för övrigt enbart stipulerat sterilisering eller kastrering. Det har aldrig funnits krav på hur man ska se ut i underlivet för att accepteras som det ena eller andra könet och få räknas till detta juridiskt. Det handlar alltså inte om snippor och snoppar. Det handlar enbart om rasbiologi och genetisk utrensning av icke önskvärda element i den svenska genpoolen.
8. Nu har vi inte ens gått in på de många personer som idag på ett eller annat vis inte fungerar i det kön de fötts in i biologiskt eller juridiskt och som heller inte känner sig självklart tillhöra enbart det andra könet. Det finns många som inte är bekväma med den kropp de fötts med eller som helt enkelt inte fungerar i den tvåkönsnorm vi har idag. De finns där. Att födas med en fot i bägge läger är självklart någonting som påverkar en människa och synen på sig själv om man fötts in i den verkligheten. Att tvingas från en garderob till en annan eller från något man inte trivs i till något man till stor del kanske är, men inte enbart är fungerar dåligt. De har alltid funnits där. De där transpersonerna. De där queera. De där hen. Det är historiskt och kulturellt bekräftat att bokstavligen alla kulturer historiskt har bestått av såväl män som kvinnor (förstås), men också av transpersoner på olika vis. Det spelar ingen roll om vi pratar om vikingar, australiska aboriginer, native americans, folkgrupper som tillber den ena eller andra religionen, eller vad det nu må vara. Namnen på företeelsen och de kulturella och samhälleliga lösningarna för att åstadkomma utrymme för de här människorna har varierat, men i grunden har de mänskliga variationerna alltid funnits där och varit fullt självklara.
Vi finns. Vi har alltid funnits. Vi är inte tysta längre. Och vi tar inte längre förtryck och osynliggörande. Det är den stora skillnaden mellan idag och de senaste 100 åren eller så av mänsklighetens historia.
Vi må vara män, kvinnor, tredje kön eller åttionde kön. Eller inget kön alls. Men vi är människor. Och vi kräver härmed våra mänskliga fri- och rättigheter. Och att få bli betraktade som människor, även med en biologisk klocka, om så är.
Vi är många som kommer fira idag.
Och vi gör det på bättre grunder än Skånbergs åldriga, förvirrade, inkonsekventa och obsoleta citat, vilka inte längre ses som vetenskapligt, juridiskt eller medicinskt aktuella överhuvudtaget för att beskriva oss.
Orsaken till det är förstås att vi tillåtit oss att tala själva. Att vi krävt en egen röst. Att vi inte sitter förtryckta och tysta längre. Att vi tagit tillbaka vår plats i samhälle efter samhälle. Och det är en utveckling som säkerligen kommer fortsätta. Vad än världens alla värderingsmässiga arkaister tycker om det.
Vi kommer fira idag. Och det är fan i mig på tiden!
Imorgon, när vi vaknat upp igen, så börjar nästa kamp. Har du läst hela vägen hit, så vet du hur den kampen kommer att se ut.
SKÅL!
1. Ingen människa ska någonsin steriliseras av tvång. Därför ska det vara ett absolut krav att en person som inte kan leva i ett kön som inte fungerar för denna individ MÅSTE just steriliseras för att få göra en könskorrigering juridiskt för att kunna fungera i framtiden.
Slutsats: Kravet att människor inte ska steriliseras bygger på en grundläggande princip om att "vanliga" människor är riktiga människor. Transpersoner är inte riktiga människor.
Det kallas rasbiologi. Sverige är som bekant världsmästare i den sporten. Men det är ingenting vi ska vara stolta över.
Skämmes!
2. Referenser till diagnoser över ett tillstånd ska kallas referenser till ett tillstånd. Inte till en sjukdom. Tillstånd och sjukdom är inte samma sak.
3. Om man nu ska hänvisa till definitioner av transsexualism, så kanske man borde låta bli att referera definitioner som anses obsoleta och som står i begrepp att ersättas inom en mycket snar framtid. Då DSM-IV blir DSM-V och ICD-10 blir ICD-11 finns inte psykiatriska diagnoskriterier kvar, som det ser ut idag. Utan man pratar om rätten till identitet. Om rätten till kroppslig autonomi. Om rätten till att inte bli klassad som psykiskt sjuk på grund av sin identitet. Samt om rätten till vård, samt rätten att själv avgöra vilken vård som är aktuell för var individ.
Transsexualism är inte längre en medicinsk diagnos. Faktum är att även då den var det, så var det en politisk diagnos, så tillvida att den i praktiken är ett politiskt beställningsjobb och har sitt ursprung i en rasbiologisk politisk föreställning om rasers renhet och synen på människors kroppar, identiteter och sexualiteter.
4. Att referera till Patientföreningen Benjamin är förstås smidigt att göra. De kallar sig en patientförening och säger sig själva företräda alla transsexuella i landet. Det gör de inte. Ingen vet hur många medlemmar de idag har. De lever fortfarande kvar i en skräck för att leva öppet och att kunna bli avslöjade som transsexuella, eller före detta transsexuella, som i sig är ett resultat av den förföljelsepolitik Sverige och stora delar av omvärlden länge ägnat sig åt. Benjamin företräder extrema åsikter som väldigt få transsexuella och andra transpersoner känns vid. Orsakerna till detta är att de är livrädda för den diskriminering som existerar idag. De är livrädda för de hatbrott transpersoner utsätts för idag. De är rädda för att någon ska överhuvudtaget kunna lista ut att de har en sådan bakgrund. Vilket är förståeligt! Att ett fåtal transsexuella valt att agera genom Benjamin för att skydda sin rätt att leva i så kallad "STEALTH" är inte konstigt. Med tanke på hur samhället så länge hotat förgöra den som på något vis lever öppet som transperson i Sverige och i omvärlden.
Detta innebär inte att Benjamin talar för alla transpersoner i Sverige. De transpersoner som är aktiva i föreningar som arbetar för transpersoners rättigheter i Sverige är i regel representerade i föreningar som RFSL, RFSL Ungdom, FPE-S, KIM och New Renaissance.
Benjamin får gärna tala för sig själva. Jag hyser ingen agg. Men dock en förtvivlan över att se hur hårt förtrycket format så många människor i deras rädsla för en utveckling som i grunden borde gynna dem, men som de fruktar kommer slå tillbaka på dem själva och deras egna framtider, drömmar och liv.
De talar dock för inte mycket mer än någon promille av transpersoner i Sverige idag. De talar för människor som skäms för sitt förflutna, alternativt är rädda för att bli påkomna pga risken för samhälleliga repressalier och så vidare. Detta är en liten grupp människor som i praktiken drabbats av vad vi borde kunna sammanfatta som transvärldens svar på Stockholmssyndromet. Och det bör vi förmodligen ta med i viktskålen i detta.
5. Att lyfta Bygdeman är också märkligt. Den mannen må ha arbetat inom vården länge, men har dålig koll på forskning, rättsläge och nuvarande sk diagnoskriterier. Eller vill kort och gott inte kännas vid dem. Precis som Skånberg, för övrigt. Att Bygdeman dessutom är kopplad till, inte minst i dessa sammanhang, extrema religiösa högerorganisationer blir förstås också väldigt tydligt i den ställning Bygdeman tar i dessa frågor.
Att en person som med så mycket hat och fördomar skriver om transpersoner som Bygdeman gör har svårt att vänja sig vid tanken på att inte få hålla i kniven själv och göra sin plikt mot tvångsmässig rasbiologi förstår jag. Men är han värd att lyssna på? Knappast, enligt mig.
6. Vem, annat än Skånberg, Bygdeman, ett par ytterligare kristdemokrater (och ett gäng sverigedemokrater som jag inte ens orkar gå in på just nu) och den så kallade patientföreningen utan synliga företrädare och utan redovisat medlemsantal, har hävdat att transpersoner inte vill ha barn? Att det skulle vara kontraindikativt? Mig veterligen är det inte könsidentitet som avgör viljan att få barn. Både män och kvinnor vill tämligen ofta, förr eller senare i livet, förstås bli föräldrar. Och oavsett vad som står för bokstav i våra pass, så har även våra biologiska klockor förstås en viss talan i den frågan. Vi kommer, helt enkelt, inte undan dem.
Förutsatt att vi alla betraktas vara människor, eller åtminstone levande varelser från planeten Jorden, så får vi lov att konstatera att även transpersoner lider av den åkomma som kallas för livet. Och som ofta leder till allvarliga symtom, såsom barnlängtan och en vilja att föra våra gener vidare. Det är, för övrigt, sant även för fiskar, plankton, koraller, hundar, katter, valar, insekter, ekar, björkar, maskrosor och till och med bakterier och virus. Jag vill bara förtydliga det.
Längtan, viljan, drömmen om, eller strävan efter att föra sina gener och därmed släktet vidare är lika starkt för alla levande varelser. Att hävda att transpersoner skulle strida mot eller inte vara en del av hela livets grundpelare och motor, som i regel anses vara basen för allt livs fortlevnad når en nivå av patetisk dumhet som, i sig, kanske rent av borde förbjudas.
Men vi kan förenkla det ytterligare, förstås. Vem har sagt något om biologiska barn? Det vore ju trevligt om vi fick bestämma det själva. Men idag är det litet svårt för en kvinna utan äggstockar och livmoder att föda barn. De tekniker som utvecklas idag för att transplantera eller odla organ för att göra det möjligt lär inte erbjudas transpersoner varken i första eller tionde hand. En transman eller någon som kort och gott inte ser sig som kvinna kanske, förståeligt nog, inte riktigt klarar av att bära och föda ett barn själv. Och än idag är presumtionslagar, surrogatmödraskapsförbud och inte minst samhällets och sociala myndigheters fördomar så starka att det i praktiken inte ens är säkert att man får behålla sitt eget barn. I praktiken har vi dessutom fortfarande mycket små chanser att få adoptera idag. Inte minst med tanke på att så många av oss än idag diskrimineras i samhället. Transpersoner har idag en extremt hög arbetslöshet, troligen den högsta bland alla minoriteter i landet. Vår psykiska hälsa är inte alltid helt där den borde vara. Inte minst på grund av utanförskap, diskriminering, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer och psykiska, samt känslomässiga, ärr efter år av förföljelser, hot, våld och övergrepp.
Att försöka övertyga adoptionsbyråer, socialnämnder och andra om att få rätten att adoptera är i praktiken omöjligt. Ens om man ännu inte hunnit steriliseras på grund av statligt tvång är det troligt att man kommer att bli förälder idag, utan att bryta mot såväl lagar som moraliska värderingar som starkt påverkar samhället och samhällets syn på människor och deras rätt eller möjligheter att bli föräldrar. Det må bli bättre i framtiden, möjligen, men i dagsläget är det aningen surt.
Jag själv är förstås redan steriliserad och det innebär förstås att alla mina möjligheter att få barn är borta. Det är för sent för mig. Trots detta historiska beslut som väntas tas under dagen.
Jag har förbjudits att spara mina könsceller, med hot om evig diskvalificering från all vård och alla möjligheter att byta juridiskt kön om jag nu ändå gjorde det. Jag kan i praktiken inte adoptera. Surrogatmödraskap är förbjudet. Av moralistiska och patriarkala skäl, är jag rädd, men dock. Och jag har inte råd, eller vilja, att resa till någon barnalstringsfabrik i någon annan del av världen för att bryta mot svensk lag och mitt eget samvete för att göra det ändå.
Eftersom surrogatmödraskap förstås är otillåtet i Sverige hindras i praktiken även transmän (personer som går från kvinnlig till manlig juridisk identitet) att få barn, ens om de får spara könsceller. Annat än om de bär barnet själv, vilket alltså inte alltid känns helt aktuellt för väldigt många. Inte minst för transpersoners skull behövs en översikt av lagstiftningen rörande surrogatmödraskap. Annars är dagens seger en pyrrhusseger av historiska mått.
Räkna dock med att vi kommer att få se fler män som föder barn under de kommande åren. Det är heller inte så himla konstigt att så blir fallet. Längtan efter barn finns där. Någonstans är det naturligt att livet finner en väg och att människor tar de chanser de finner och kan få. Finns det inte fler alternativ, så tar man det alternativ som faktiskt fortfarande existerar. Och samhället får nog helt enkelt leva med det.
Förstås finns alltså också en hel del lagstiftning kvar som omöjliggör att en transkvinna (som går från manlig till kvinnlig juridisk identitet) kan använda sina könsceller, förutsatt att de finns sparade. Föräldraskapspresumtioner som rör definitioner av faderskap och moderskap samt uppbärandet av dessa, regler som avgör att bara män får bli fäder och dylikt. Krav på hur könsceller får användas och orättvisor rörande kostnader för insemination omöjliggör också detta. Och även om man genomförde en sådan handling ändå, så finns det ingen garanti, på grund av surrogatmödraskapslagar och presumtionslagar, för att personen i fråga faktiskt får bli juridisk förälder till sitt eget barn.
Redan idag blir svenska föräldrar till transidentifierade barn av med vårdnaden för att de bejakar barnens identitet och strävan att få bli sig själva. Naturligtvis sker motsvarande åt andra hållet också. Om någon nu undrar över varför transpersoner är så infernaliskt trötta på att höra floskler om barns rättigheter och att föräldraskap inte är en rättighet, så ligger en del av svaret här.
Det finns oändliga mängder hinder kvar. Och förmodligen är folk med så starkt antika åsikter och värderingar som Bygdeman och Skånberg bara det mindre av problemen som fortfarande hopar sig idag och även fortsatt, i framtiden.
Men ska vi vara helt ärliga, så finns det just nu många transpersoner som fortfarande inte vågar drömma om att bli biologiska föräldrar. Trots avskaffandet av tvångssteriliseringen, så finns fortfarande mycket begränsade möjligheter att bli förälder i vilket fall. Och än idag blockeras adoptioner och surrogatmödraskap likafullt. Vilket innebär att alla möjligheter även imorgon och om ett par veckor fortfarande är uttömda.
Vi kanske skulle börja med, nu, att se över vad vi kan göra för att förenkla möjligheten att bli förälder överhuvudtaget. Inte minst för dem som redan idag är steriliserade. Eller, förstås, för dem som trots den nya lagändringen likafullt hindras effektivt från att bli föräldrar också i fortsättningen.
7. Naturligtvis finns det många transpersoner som är föräldrar. En hel del i Sverige. Inte minst de som fått barn innan utredningen påbörjats. Och naturligtvis på många andra håll i världen. Att hävda något annat än att det finns ett stort erfarenhets- och kunskapsunderlag rörande barn till transpersoner och deras mående är en absurditet.
Att hävda att det inte finns transsexuella som vill behålla möjligheter att få barn är ren goja. Långt ifrån alla transsexuella vill behålla fel könskörtlar. Men om det är enda chansen att få bilda familj, så finns det många som tvekar. Jag var en av dem, men tvingades av livet och risken för dåligt mående att stå över familj för att kunna överleva.
Att sedan många väljer bort kirurgier på grund av rädsla för de uppenbara risker som förknippas med dem (vi har ett flertal konstaterade vårdolyckor, dödsfall och omfattande skador relaterade till dessa kirurgier, ÄVEN i Sverige, så det är inte så konstigt), eller för att de i första hand känner att det är den sociala aspekten, hormoner och dylikt som är viktigt, är inte heller konstigt. Men de måste få chansen att göra det valet själva. Av hälsoskäl avstår många, likaså. De tvivlar på att de skulle må bra av, eller ens överleva en så omfattande kirurgi som en könskorrigerande behandling innebär. Jag förstår dem. Somliga kanske ogillar kroppen och den sociala och kulturella situation de landas i genom att de känner sig tillhöra fel kön. Men sexuellt vill de inte byta något som faktiskt fungerar mot något som kanske faktiskt löper en stor risk att inte fungera om något inte går riktigt enligt planerna. Inga kirurgier är enkla procedurer. En av världens mest välkända kirurger inriktade på könskorrigerande operationer sa en gång att en underlivsoperation på en transperson medicinskt motsvarar att bli sliten i två delar i en bilolycka och sedan sammansatt igen med ståltråd. Så komplext är det. Ofta går moderna kirurgier väldigt bra och resultatet är definitivt makalöst. Inte minst för transkvinnor, eftersom en snippa är lättare att skapa än en fullt fungerande snopp. Men riskerna finns där. Och är mer än verkliga. Det måste, trots allt, tas på allvar.
Lagen har för övrigt enbart stipulerat sterilisering eller kastrering. Det har aldrig funnits krav på hur man ska se ut i underlivet för att accepteras som det ena eller andra könet och få räknas till detta juridiskt. Det handlar alltså inte om snippor och snoppar. Det handlar enbart om rasbiologi och genetisk utrensning av icke önskvärda element i den svenska genpoolen.
8. Nu har vi inte ens gått in på de många personer som idag på ett eller annat vis inte fungerar i det kön de fötts in i biologiskt eller juridiskt och som heller inte känner sig självklart tillhöra enbart det andra könet. Det finns många som inte är bekväma med den kropp de fötts med eller som helt enkelt inte fungerar i den tvåkönsnorm vi har idag. De finns där. Att födas med en fot i bägge läger är självklart någonting som påverkar en människa och synen på sig själv om man fötts in i den verkligheten. Att tvingas från en garderob till en annan eller från något man inte trivs i till något man till stor del kanske är, men inte enbart är fungerar dåligt. De har alltid funnits där. De där transpersonerna. De där queera. De där hen. Det är historiskt och kulturellt bekräftat att bokstavligen alla kulturer historiskt har bestått av såväl män som kvinnor (förstås), men också av transpersoner på olika vis. Det spelar ingen roll om vi pratar om vikingar, australiska aboriginer, native americans, folkgrupper som tillber den ena eller andra religionen, eller vad det nu må vara. Namnen på företeelsen och de kulturella och samhälleliga lösningarna för att åstadkomma utrymme för de här människorna har varierat, men i grunden har de mänskliga variationerna alltid funnits där och varit fullt självklara.
Vi finns. Vi har alltid funnits. Vi är inte tysta längre. Och vi tar inte längre förtryck och osynliggörande. Det är den stora skillnaden mellan idag och de senaste 100 åren eller så av mänsklighetens historia.
Vi må vara män, kvinnor, tredje kön eller åttionde kön. Eller inget kön alls. Men vi är människor. Och vi kräver härmed våra mänskliga fri- och rättigheter. Och att få bli betraktade som människor, även med en biologisk klocka, om så är.
Vi är många som kommer fira idag.
Och vi gör det på bättre grunder än Skånbergs åldriga, förvirrade, inkonsekventa och obsoleta citat, vilka inte längre ses som vetenskapligt, juridiskt eller medicinskt aktuella överhuvudtaget för att beskriva oss.
Orsaken till det är förstås att vi tillåtit oss att tala själva. Att vi krävt en egen röst. Att vi inte sitter förtryckta och tysta längre. Att vi tagit tillbaka vår plats i samhälle efter samhälle. Och det är en utveckling som säkerligen kommer fortsätta. Vad än världens alla värderingsmässiga arkaister tycker om det.
Vi kommer fira idag. Och det är fan i mig på tiden!
Imorgon, när vi vaknat upp igen, så börjar nästa kamp. Har du läst hela vägen hit, så vet du hur den kampen kommer att se ut.
SKÅL!
2012-12-21
Tvångssterilisering: Socialstyrelsen väljer att INTE överklaga Kammarrättens beslut.
Socialstyrelsen väljer alltså att inte överklaga Kammarrättens dom, varför vi nu kan konstatera att domen ligger fast. Det är därmed tämligen olagligt och stridande mot såväl regeringsformen (så nära vi nu kommer en grundlag) som mot EU's konventioner att tvinga någon till sterilisering som krav för könskorrigering.
Det känns väldigt skönt och som en verklig befrielse. Inte minst för dem som levt under hotet om tvångssterilisering utan även för oss som redan tvingats genomgå ingreppet.
För mig handlar det till stor del om upprättelse. Om min rätt att kallas människa. Om min rätt att få stå upp för mig själv, mina rättigheter, min rätt till min egen kropp och min plats i samhället.
Detta leder också till att vi kommer få en snabbare resa till dess en grupptalan mot staten för utfördra övergrepp kan bli verklighet.
Under våren kommer processen att påbörjas. Där finns såväl män som kvinnor som utsatts för dessa ingrepp i syfte att påtvinga oss sterilitet och i praktiken förhindra våra möjligheter att bilda familj och reproducera oss. Ett sjuttiotal personer kommer att delta i processen. Somliga öppet. Somliga kommer att värna om sin anonymitet.
Jag vill be er alla att respektera och värna anonymiteten hos alla dem som kommer att delta i den här kommande processen. Vill ni tala med någon som deltar i processen, välj då att kontakta någon av oss som är öppna med vårt deltagande i processen. Lämna de övriga ifred. De har lidit nog som det är och kan verkligen behöva sin frihet att slippa vara i fokus för detta.
Vill ni veta mer om den kommande processen och hur den kommer att gå till rent praktiskt, förväntad tidsrymd osv, så vill jag be er att kontakta i första hand RFSL eller vår jurist Kerstin Burman.
2010-11-25
Någon skrattade åt könsneutrala toaletter?
Ja, jag vet. Det är inte lätt att behöva vara helt och hållet cis-hetero-normativ och lyssna på alla galningar därute som kräver en massa saker och inbillar sig att de också ska ha rätt att göra... rätt vanliga saker. Som att kunna besöka en vanlig offentlig toalett då och då när naturen kallar.
Bland kommentarerna finner man bland annat sådant här. Det känns väldigt mycket bättre då, eller hur?
..
Att vara transperson i den perfekta jättebinära världen därute är inte alltid lätt, vilket en kvinna i Houston fick erfara för inte så länge sedan. Hon blev nämligen fängslad på grund av att hon besökt en offentlig toalett. Och "gått in genom fel dörr". Ja, det var en transsexuell kvinna. Ja, hon använde damernas - för att hon tidigare blivit trakasserad på herrarnas. Nej, hon hade inte genomgått genital kirurgi ännu. Men likförbannat.
Själv har jag vid ett par tillfällen blivit nekad att gå på offentliga toaletter, jag har blivit hotad med anmälan för att jag gått på damernas, jag har blivit nerslagen (!) vid två-tre tillfällen på herrarnas för att jag uppenbart inte passade in där heller. Och jag har fått ta emot fler hot, gliringar, spottloskor i ansiktet och så vidare än jag tror att jag vill upprepa här. Trots att jag och även kvinnan i Houston faktiskt har lagen på vår sida... egentligen.
Idag har jag förstås inga problem med sånt, eftersom det ju står fint och prydligt i mitt pass och id (för det ser ju alla - vi visar väl alla leg när vi går på muggen) att jag faktiskt är juridisk kvinna och eftersom alla i detta landet vet att jag därmed inte bara blivit opererad så att jag ser "rätt" ut, utan även har blivit avkönad efter konstens alla regler. Att det inte syns värst mycket av mitt förflutna spelar förstås in, men det viktigaste måste rimligen vara att jag är avkönad och därmed borde kunna välja fritt vart jag går och gör mina naturliga behov. Det känns ju så mycket tryggare för omgivningen att veta att jag är just ingetdera egentligen. Då blir det enklare att spela med i spelet. Men tänk om jag faktiskt behållit mina könskörtlar ändå? Vilket liv det skulle bli!
Sen sitter folk och skrattar hånfullt åt förslag om könsneutrala offentliga toaletter och hur löjligt det faktiskt är. Jag vet inte, jag.
Jag säger... get over it! Det är nog tur att många av er inte har en aning om att för somliga medborgare i detta samhället innebär toalettbesök ute på stan halvt om halvt fara för eget liv. Eller åtminstone fara för att bli arresterad. I Sverige på samma vis som i Houston, Texas. Och jag känner mig inte ett dugg lugnare eller tryggare för det.
Jag säger... get over it! Det är nog tur att många av er inte har en aning om att för somliga medborgare i detta samhället innebär toalettbesök ute på stan halvt om halvt fara för eget liv. Eller åtminstone fara för att bli arresterad. I Sverige på samma vis som i Houston, Texas. Och jag känner mig inte ett dugg lugnare eller tryggare för det.
Bland kommentarerna finner man bland annat sådant här. Det känns väldigt mycket bättre då, eller hur?
Typical. I’m a friend of Houston’s only transgendered police officer and the department even treats her disrespectfully. If HPD treats their own that way, how else are they going to treat citizens and visitors of Houston????
..
2010-11-04
Den industriella erans döende upphovsrättsdrakar skrämmer med sin dumhet!
Kan det verkligen vara sant, tänker man då man hör sådant här. En amerikansk fyrabarnsmor som för fyra år sedan laddade ned hela 24 låtar och därmed gjorde sig till storbrottsling av gigantiska mått. Bötesstraff är nu utdömt. Om 420000kr per nedladdad låt! Bakom åtalet ligger skivbolaget Capitol. Det kanske inte är en slump att då jag tänker på Capitol så tänker jag på stenkakor (ni vet de där stora skrapande rågkakorna man använde innan LP-skivan dök upp i skivdiskarna - eller så var det Dödahavsrullarna jag tänkte på; vet inte riktigt säkert). Vet du inte vad en LP eller en skivdisk är, så är det lugnt. Det innebär bara att du befinner dig i nutiden till skillnad från den industriella tidsålderns gamla döende drakar som kämpar desperat för att få gamla uråldriga affärsmodeller att leva vidare i ytterligare ett par år. Dödfött, men man kan ju alltid tvinga politiker att skriva nya lagar, så kan man leva på böter snarare än på den fallande försäljningen.
När nu skivindustrin ska fatta att vi som kunder gått vidare till den digitala tidsåldern, tycker att skivspelare, hårddiskar och annat trams är stenålder, borde grävas upp och katalogiseras av arkeologer och helst vill ha saker streamade och jävligt praktiskt mjukvaruförpackade framgår inte av historien. Jag tror det beror på att idén inte slagit draken än. Drakar sägs ju i och för sig ha episkt små hjärnor om man nu ska tro nutida fantasylitteratur. Men jag antar att när det är dags kommer nog detta urtidsmonster lägga sig under klubban och svärdet likafullt och godta det dödande hugget. För ingen uråldrig affärsmodell kan ersättas genom att försöka överleva på bötesbelopp snarare än försäljning. Tror att det stod i någon gammal förbiblisk text nånstans, men är osäker. Kilskrift och vittrade grottmålningar är så jäkla svårtytt!
Inte för att naturlagar från forntiden hjälper de människor som hamnar mitt i den eldsprutande galningens väg under tiden dödskampen pågår. Det är otäckt och trist och fruktansvärt, fruktansvärt dumt.
Men det hade väl lika gärna kunnat vara Sverige, tänker jag. Och hade det varit det, så hade dessutom denna fyrabarnsmamman som gjort sig skyldig till att ha laddat ned en enda cd-skiva (motsvarande) blivit tvungen att själv bekosta en publicering av domen i lokala media. För att vi vet ju alla att vår tyvärr rätt så okunniga justitieminister bara ääääälskar spöstraff, skamstraff och offentliga uthängningar. Kanske mer så att Beatrice gillar medeltid än vad Capitol gillar bestraffningsmetoder från tidig industrialism? Vad vet jag...
Men det passar ju förstås bra, med tanke på att vi kommit fram till att svensk lagstiftning på andra områden är mer brutal och blodstörstande än självaste gamla testamentet. Blodsstraff, kroppsstraff och offerriter är ju trots allt vardagsmat i Sverige idag. Tänker förstås på de bestialiska genetiska utrensningar av sexuella minoriteter som pågår i Sverige idag. Skrivit litet om det tidigare.
Hej urtid! När får jag titta på trollen? Går turen via alver och orcher också?
10.080.000kr säger att jag (och denna fyrabarnsmamman, ni minns) betalat nog inträde för att se dem!
Intressant.
När nu skivindustrin ska fatta att vi som kunder gått vidare till den digitala tidsåldern, tycker att skivspelare, hårddiskar och annat trams är stenålder, borde grävas upp och katalogiseras av arkeologer och helst vill ha saker streamade och jävligt praktiskt mjukvaruförpackade framgår inte av historien. Jag tror det beror på att idén inte slagit draken än. Drakar sägs ju i och för sig ha episkt små hjärnor om man nu ska tro nutida fantasylitteratur. Men jag antar att när det är dags kommer nog detta urtidsmonster lägga sig under klubban och svärdet likafullt och godta det dödande hugget. För ingen uråldrig affärsmodell kan ersättas genom att försöka överleva på bötesbelopp snarare än försäljning. Tror att det stod i någon gammal förbiblisk text nånstans, men är osäker. Kilskrift och vittrade grottmålningar är så jäkla svårtytt!
Inte för att naturlagar från forntiden hjälper de människor som hamnar mitt i den eldsprutande galningens väg under tiden dödskampen pågår. Det är otäckt och trist och fruktansvärt, fruktansvärt dumt.
Men det hade väl lika gärna kunnat vara Sverige, tänker jag. Och hade det varit det, så hade dessutom denna fyrabarnsmamman som gjort sig skyldig till att ha laddat ned en enda cd-skiva (motsvarande) blivit tvungen att själv bekosta en publicering av domen i lokala media. För att vi vet ju alla att vår tyvärr rätt så okunniga justitieminister bara ääääälskar spöstraff, skamstraff och offentliga uthängningar. Kanske mer så att Beatrice gillar medeltid än vad Capitol gillar bestraffningsmetoder från tidig industrialism? Vad vet jag...
Men det passar ju förstås bra, med tanke på att vi kommit fram till att svensk lagstiftning på andra områden är mer brutal och blodstörstande än självaste gamla testamentet. Blodsstraff, kroppsstraff och offerriter är ju trots allt vardagsmat i Sverige idag. Tänker förstås på de bestialiska genetiska utrensningar av sexuella minoriteter som pågår i Sverige idag. Skrivit litet om det tidigare.
Hej urtid! När får jag titta på trollen? Går turen via alver och orcher också?
10.080.000kr säger att jag (och denna fyrabarnsmamman, ni minns) betalat nog inträde för att se dem!
Intressant.
2010-11-03
EXTRA: Sahlin och Åkesson om rasbiologi och tvångssteriliseringar i kammaren
EXTRA EXTRA!!
Mona Sahlin (S) och Jimmie Åkesson (Sd) debatterar i kammaren i första partiledardebatten. Upp kommer diskussionen om rasbiologiskt institut och tvångssteriliseringar. Intressant kamp, måste jag säga. Om de egentligen nu ens vågat peta i frågan på riktigt och inte bara använt den som ett ihåligt och tämligen mjäkigt slagträ mot varann.
Frågan är nu hur Mona Sahlin ställer sig till att riva ner de sista resterna av rasbiologins Sverige. Hur ställer sig resten av den forna rödgröna samlingen och hur ställer sig Alliansen.
Och, inte minst, hur ställer sig de hbt-hatande Sverigedemokraterna?
Hur lång tid kommer det dröja innan tvångssteriliseringarna verkligen upphör? När försvinner de sista resterna från folkhemmets makabra bakgård? Vem vågar ta upp handsken? Vem vågar uppfylla sju partiers löften från i somras om att transpersoner också ska få bli fullvärdiga medborgare och räknade som hela människor även i Sverige? Hur lång tid ska det ta? När händer det? När kommer lagförslaget? När diskuteras tvångssteriliseringarna på allvar i riksdagen?
Mona Sahlin (S) och Jimmie Åkesson (Sd) debatterar i kammaren i första partiledardebatten. Upp kommer diskussionen om rasbiologiskt institut och tvångssteriliseringar. Intressant kamp, måste jag säga. Om de egentligen nu ens vågat peta i frågan på riktigt och inte bara använt den som ett ihåligt och tämligen mjäkigt slagträ mot varann.
Frågan är nu hur Mona Sahlin ställer sig till att riva ner de sista resterna av rasbiologins Sverige. Hur ställer sig resten av den forna rödgröna samlingen och hur ställer sig Alliansen.
Och, inte minst, hur ställer sig de hbt-hatande Sverigedemokraterna?
Hur lång tid kommer det dröja innan tvångssteriliseringarna verkligen upphör? När försvinner de sista resterna från folkhemmets makabra bakgård? Vem vågar ta upp handsken? Vem vågar uppfylla sju partiers löften från i somras om att transpersoner också ska få bli fullvärdiga medborgare och räknade som hela människor även i Sverige? Hur lång tid ska det ta? När händer det? När kommer lagförslaget? När diskuteras tvångssteriliseringarna på allvar i riksdagen?
2010-11-02
Trollhare äntligen en man, men bara nästan
Idag har min fina vän och valdabror Immanuel varit på besök hos Socialstyrelsen i Stockholm. Det obligatoriska besöket hos Rättsliga Rådet för att få besked om huruvida han är duglig nog som man eller inte. Inte för att någon i omgivningen överhuvudtaget tvivlar, utan för att samhället liksom bara bestämt sig för att det är så det ska vara. Skitsamma vad du känner dig som eller ser ut som, du ska fanimej inte inbilla dig att du är något om du inte får godkänt av juntan att känna så. Punkt.
Men nu har han i alla fall varit där. En lång väntan, en lång strävan, en massa blod, svett och tårar.
Mycket förväntat, kanske, så går det utan några större problem att ta sig igenom denna sista kontrollen. Immanuel får reda på att han är man och att beslutet alltså är ett positivt besked. Lättnad snarare än glädje. Det finns nämligen ett litet aber.
Immanuel har fått beslutet om att han är en man, men det kommer inte att verkställas förrän den dagen han blivit kastrerad med tvång. För att ska man byta, så måste man först bli avkönad. Avidentifierad. Avförd från de hela människornas leende skara. För att få bli man måste han alltså skiljas från äggstockar och livmoder, varken han vill eller inte. En operation som gör det omöjligt för Immanuel att någonsin bli förälder. Något som, även om det möjligen inte är aktuellt för alla, ändå är en oerhörd kränkning. Det är också en operation som medför direkt livsfara och som kan sluta väldigt illa. Det är inte direkt tandläkarbesök vi pratar om.
För att det redan fastställda beslutet ska verkställas, vill det alltså till att Immanuel lägger sig på operationsbordet och tar bort en del av sin kropp som straff för att han valt att vara man. Eller som en slags avgift? Det ultimata mandomsprovet som det nu anstår en precivilisation på barbarnivå.
Så nu är det upp till min valdabror att, liksom jag en gång, se till att få allt reproduktivt i kroppen att försvinna för att han ska få kvittera ut det egentligen redan fattade beslutet. Ingenting får sparas, ingenting får frysas ned. Nu är det slut på reproduktion hos den queera djävulshunden (Trollharen). Utan kastrering inget beslut. Utan kastrering ingen framtid. Det är bara att välja. Det är ju bara en människas liv vi pratar om här. Det är ju så det brukar vara. Och Immanuel är bara en i mängden som råkar ut för detta. En av många. Vi får alla samma sjuka ultimatum. Välj att göra detta "frivilligt" så får du ditt redan beslutade personnummer sedan. Annars inte. Vi håller din reproduktion och delar av din kropp som gisslan. Minns någon berättelsen om Abraham som skulle offra sin son Isaac till Gud för att visa sin gudstro och kärlek till mannen på molnet? Gud krävde av Abraham att Isaac skulle offras för att Abraham därigenom skulle kunna visa sin sanna gudstro.
Idag offras transpersoners hälsa, välmående och förmåga att bilda familj på samma principer som i uppenbarelseboken. Tror du på Staten av Guds nåde? Tror du på vårt dekret om vår odöende kärlek? För att få fortsätta leva, så är du tvungen att offra en stor del av dig själv, nämligen dina framtida barn och möjligen även din fortsatta framtida hälsa.
Vem av er därute vill hävda att detta har i en modern lagstiftning att göra? Vem av er kan hävda att detta är vad den svenska staten ska hävda?
Uppenbarelseboken är inte direkt tidernas mest vänliga och gulliga lilla godnattsaga. Vi hävdar ständigt att vi ska vara mer moderna än de många tusen år gamla texterna i gamla testamentet. Ändå kunde vi inte komma närmre den primitiva människosyn och lagstiftning som det gamla testamentet nu ändå representerar idag. Hur i helvete är detta möjligt?
Enligt Bibeln hindrades Abraham i sista sekunden av en Guds ängel. Finns det några änglar som hindrar att den svenska statens urtida blodsofferriter fortsätter och att min valdabror Immanuel drabbas innan tiden är ute? Det är bråttom nu! Finns det en enda ängel kvar i riksdagen efter det sista valet? Någon som förstår hur illa det är då svensk lagstiftning fortsätter verka på samma blodiga och bronsåldersmässiga nivå som det gamla testamentet?
(Länk: Förlåt mig Fader, ty jag har syndat).
Om han nu väljer att inte genomföra operationen (inte för att han verkligen har något val i realiteten), så får han alltså inte sitt nya personnummer och får alltså inte rätten till rätt bokstav i pass och på id-kort och så vidare. Trots att beslutet alltså egentligen redan är fattat! För att om han inte finner sig i att utsätta sig för livshotande kirurgier med endast rent symbolvärde, så tas rätten till den egna identiteten ifrån honom. Visst är världen fantastisk?
Dagens utpressarsystem mot transsexuella i vården och i den så kallade rättsstaten Sverige MÅSTE upphöra!!
Kroppsbestraffning och tvångssterilisering som villkor för vård och för rent administrativa juridiska beslut är alltså inte på något vis ett avslutat kapitel i det här landet. Den diaboliska blodstörsten härskar ännu inom svensk offentlig administration. De gamla offerriterna sedan tiden långt innan Romarriket pågår fortfarande i det gudsfruktiga Sverige; vi har lagstiftning som skulle kunna vara hämtad bokstav för bokstav ur gamla testamentet och det skrämmer mig. Och det gör ont i mig. Ännu, flera år efteråt. Det gör ont i många av oss. Väldigt ont. Men vi har ingen talan, vi undermänniskor. Vi overklighetens folk. Vi lamm som förs till altaret för att slaktas och offras till den allvetande svenska überstaten.
Kommer regeringen tillåta sig att uppfylla de löften partiledarna gav i samband med sommarens intensiva transdebatt och under Stockholm Prides partiledardebatt? Är det dags för en förändring av lagen nu snart? Kommer det vara försent för Immanuel, liksom det idag redan är för sent för mig?
Har regeringen överhuvudtaget ryggrad nog att ta beslut om något så självklart som alla människors lika värde, alla medborgares rätt till skydd mot övergrepp? Med tanke på att det inte ens tog veckor innan den känsliga datalagringslagen kom upp på bordet, så borde väl en så självklar fråga som alla människors lika värde och likhet inför lagen vara en enkel match? Det förvånar mig att ingenting hänt redan. Det lät ju på nu nyblivne ministern Ullenhag som att detta var något som självklart skulle vara löst redan under år 2011. Om så är det verkligen dags att börja spotta upp realistiska förslag för en avveckling av dessa urtida barbarier nu omgående!
VI HAR INTE RÅD ATT VÄNTA LÄNGRE!!!
NI HAR INGEN RÄTT!!!
Om regeringen behöver hjälp av sakkunnig som överhuvudtaget vet vad transsexualism är, så ställer jag fortfarande gärna upp. Inte för att intresset någonsin varit särdeles omfattande förstås. Vi pratar ju bara 50.000 svenskar och deras liv eller icke liv. Vi pratar ju bara urtida offerriter i svensk statlig regi. Men jag menar... litet förstånd i de här frågorna vore ju faktiskt synnerligen lämpligt. Även i närheten av Rosenbad!
Intressant.
Och så tillsist ett stort grattis till min fina valdabror Immanuel som dock äntligen nästan fått bli man på riktigt enligt staten Sverige. Även om han förstås enbart får beslutet verkställt om han finner sig i att vara halv och lovar att aldrig någonsin fortplanta sig, bilda familj eller försöka vara en hel människa någonsin igen. Likväl grattis! Måhända är det en pyrrhusseger då man kommit så långt, men det är ändock en seger. Och ett stort steg mot att få bli betydligt mycket helare än systemet och samhället alls egentligen har förmågan att förstå.
Immanuel! Jag är oändligt stolt över dig och jag gläds med dig, samtidigt som jag återigen laddar för en strid utmed barrikaderna för att vi en dag ska ha samma rättigheter som de riktiga människorna och det verklighetens folk som än så länge styr våra liv.
Men nu har han i alla fall varit där. En lång väntan, en lång strävan, en massa blod, svett och tårar.
Mycket förväntat, kanske, så går det utan några större problem att ta sig igenom denna sista kontrollen. Immanuel får reda på att han är man och att beslutet alltså är ett positivt besked. Lättnad snarare än glädje. Det finns nämligen ett litet aber.
Immanuel har fått beslutet om att han är en man, men det kommer inte att verkställas förrän den dagen han blivit kastrerad med tvång. För att ska man byta, så måste man först bli avkönad. Avidentifierad. Avförd från de hela människornas leende skara. För att få bli man måste han alltså skiljas från äggstockar och livmoder, varken han vill eller inte. En operation som gör det omöjligt för Immanuel att någonsin bli förälder. Något som, även om det möjligen inte är aktuellt för alla, ändå är en oerhörd kränkning. Det är också en operation som medför direkt livsfara och som kan sluta väldigt illa. Det är inte direkt tandläkarbesök vi pratar om.
För att det redan fastställda beslutet ska verkställas, vill det alltså till att Immanuel lägger sig på operationsbordet och tar bort en del av sin kropp som straff för att han valt att vara man. Eller som en slags avgift? Det ultimata mandomsprovet som det nu anstår en precivilisation på barbarnivå.
Så nu är det upp till min valdabror att, liksom jag en gång, se till att få allt reproduktivt i kroppen att försvinna för att han ska få kvittera ut det egentligen redan fattade beslutet. Ingenting får sparas, ingenting får frysas ned. Nu är det slut på reproduktion hos den queera djävulshunden (Trollharen). Utan kastrering inget beslut. Utan kastrering ingen framtid. Det är bara att välja. Det är ju bara en människas liv vi pratar om här. Det är ju så det brukar vara. Och Immanuel är bara en i mängden som råkar ut för detta. En av många. Vi får alla samma sjuka ultimatum. Välj att göra detta "frivilligt" så får du ditt redan beslutade personnummer sedan. Annars inte. Vi håller din reproduktion och delar av din kropp som gisslan. Minns någon berättelsen om Abraham som skulle offra sin son Isaac till Gud för att visa sin gudstro och kärlek till mannen på molnet? Gud krävde av Abraham att Isaac skulle offras för att Abraham därigenom skulle kunna visa sin sanna gudstro.
Idag offras transpersoners hälsa, välmående och förmåga att bilda familj på samma principer som i uppenbarelseboken. Tror du på Staten av Guds nåde? Tror du på vårt dekret om vår odöende kärlek? För att få fortsätta leva, så är du tvungen att offra en stor del av dig själv, nämligen dina framtida barn och möjligen även din fortsatta framtida hälsa.
Vem av er därute vill hävda att detta har i en modern lagstiftning att göra? Vem av er kan hävda att detta är vad den svenska staten ska hävda?
Uppenbarelseboken är inte direkt tidernas mest vänliga och gulliga lilla godnattsaga. Vi hävdar ständigt att vi ska vara mer moderna än de många tusen år gamla texterna i gamla testamentet. Ändå kunde vi inte komma närmre den primitiva människosyn och lagstiftning som det gamla testamentet nu ändå representerar idag. Hur i helvete är detta möjligt?
 |
| Rembrandt. Sacrifice of Isaac (1635). Hermitage (Vinterpalatset), St Petersburg. Avraham stretched out his hand, he took the knife to slay his son. But YHWH’s messenger called to him from Heaven and said: Avraham! Avraham! He said: Here I am. He said: Do not stretch out your hand against the lad, do not do anything to him - Genesis 22, verses 10-12 (1 Moseboken, 22 kap) |
(Länk: Förlåt mig Fader, ty jag har syndat).
Om han nu väljer att inte genomföra operationen (inte för att han verkligen har något val i realiteten), så får han alltså inte sitt nya personnummer och får alltså inte rätten till rätt bokstav i pass och på id-kort och så vidare. Trots att beslutet alltså egentligen redan är fattat! För att om han inte finner sig i att utsätta sig för livshotande kirurgier med endast rent symbolvärde, så tas rätten till den egna identiteten ifrån honom. Visst är världen fantastisk?
Dagens utpressarsystem mot transsexuella i vården och i den så kallade rättsstaten Sverige MÅSTE upphöra!!
Kroppsbestraffning och tvångssterilisering som villkor för vård och för rent administrativa juridiska beslut är alltså inte på något vis ett avslutat kapitel i det här landet. Den diaboliska blodstörsten härskar ännu inom svensk offentlig administration. De gamla offerriterna sedan tiden långt innan Romarriket pågår fortfarande i det gudsfruktiga Sverige; vi har lagstiftning som skulle kunna vara hämtad bokstav för bokstav ur gamla testamentet och det skrämmer mig. Och det gör ont i mig. Ännu, flera år efteråt. Det gör ont i många av oss. Väldigt ont. Men vi har ingen talan, vi undermänniskor. Vi overklighetens folk. Vi lamm som förs till altaret för att slaktas och offras till den allvetande svenska überstaten.
 |
| Like lambs to the slaughter |
Kommer regeringen tillåta sig att uppfylla de löften partiledarna gav i samband med sommarens intensiva transdebatt och under Stockholm Prides partiledardebatt? Är det dags för en förändring av lagen nu snart? Kommer det vara försent för Immanuel, liksom det idag redan är för sent för mig?
Har regeringen överhuvudtaget ryggrad nog att ta beslut om något så självklart som alla människors lika värde, alla medborgares rätt till skydd mot övergrepp? Med tanke på att det inte ens tog veckor innan den känsliga datalagringslagen kom upp på bordet, så borde väl en så självklar fråga som alla människors lika värde och likhet inför lagen vara en enkel match? Det förvånar mig att ingenting hänt redan. Det lät ju på nu nyblivne ministern Ullenhag som att detta var något som självklart skulle vara löst redan under år 2011. Om så är det verkligen dags att börja spotta upp realistiska förslag för en avveckling av dessa urtida barbarier nu omgående!
VI HAR INTE RÅD ATT VÄNTA LÄNGRE!!!
NI HAR INGEN RÄTT!!!
Om regeringen behöver hjälp av sakkunnig som överhuvudtaget vet vad transsexualism är, så ställer jag fortfarande gärna upp. Inte för att intresset någonsin varit särdeles omfattande förstås. Vi pratar ju bara 50.000 svenskar och deras liv eller icke liv. Vi pratar ju bara urtida offerriter i svensk statlig regi. Men jag menar... litet förstånd i de här frågorna vore ju faktiskt synnerligen lämpligt. Även i närheten av Rosenbad!
Intressant.
Och så tillsist ett stort grattis till min fina valdabror Immanuel som dock äntligen nästan fått bli man på riktigt enligt staten Sverige. Även om han förstås enbart får beslutet verkställt om han finner sig i att vara halv och lovar att aldrig någonsin fortplanta sig, bilda familj eller försöka vara en hel människa någonsin igen. Likväl grattis! Måhända är det en pyrrhusseger då man kommit så långt, men det är ändock en seger. Och ett stort steg mot att få bli betydligt mycket helare än systemet och samhället alls egentligen har förmågan att förstå.
Immanuel! Jag är oändligt stolt över dig och jag gläds med dig, samtidigt som jag återigen laddar för en strid utmed barrikaderna för att vi en dag ska ha samma rättigheter som de riktiga människorna och det verklighetens folk som än så länge styr våra liv.
2010-09-01
Besöker Expressens valstuga idag
Idag besöker jag Expressens valstuga på Sergels Torg. Jag kommer bland annat att diskutera hbt-frågor, människorätt och integritet.
Kom gärna förbi om du har möjlighet. Klockan 15-16 är det dags. Grilla mig och diskutera igenom allt det där som du inte har stenkoll på. Tvångssteriliseringar, könsbyten, morfologisk frihet, min koppling till demokratirörelser runtom i världen och allt det där som hände bakom kulisserna då FRA-lagen var som hetast i debatten. Vad hände egentligen? Vad innebär det idag? Vart vill vi imorgon?
Intressant!
Kom gärna förbi om du har möjlighet. Klockan 15-16 är det dags. Grilla mig och diskutera igenom allt det där som du inte har stenkoll på. Tvångssteriliseringar, könsbyten, morfologisk frihet, min koppling till demokratirörelser runtom i världen och allt det där som hände bakom kulisserna då FRA-lagen var som hetast i debatten. Vad hände egentligen? Vad innebär det idag? Vart vill vi imorgon?
Intressant!
2010-08-23
Tillåt värdmödraskap och lesbisk insemination för bägge parter!
Idag har vi fått ytterligare ett mycket positivt besked från Folkpartiet och Barbro Westerholm. Nu går Folkpartiet ytterligare en stor bit framåt i sin kamp för hbt-personers lika rättigheter. Bland annat genom att man nu kräver en utredning rörande värdmödraskap och värdmödrars situation som ett steg i en legalisering av processen. Något som kommer vara extremt viktigt för mig och många andra transsexuella som idag har berövats möjligheten att bilda familj på grund av tvångssterilseringar. Det skulle även underlätta för många homosexuella par på många vis om en sådan möjlighet blev verklighet.
Idag finns en lag som tillåter homosexuella par att adoptera, men vi kan ju bara konstatera väldigt konkret att då inget enda fall har godkänts på nio år så fungerar det uppenbarligen väldigt dåligt. Lösningar på denna problematik måste till. Surrogatmödraskap är definitivt en bra väg att gå.
Dessutom vill Folkpartiet gärna se att lesbiska par ska ha rätten att inseminera bägge kvinnorna i relationen. Något annat är en enorm orättvisa och kan även slå väldigt fel periodvis.
Det gläder mig att Folkpartiet fattat det och verkligen nu börjar driva på i de här frågorna. Det är verkligen något som jag hoppas ska få ordentligt fäste i partiet och även inom Alliansen så att vi kan få se de här förändringarna genomförda under den kommande mandatperioden.
Det är inte svårt att konstatera att med den radikalfeministiska tradition som råder inom den rödgröna världen, så kommer det ju knappast att ske under en socialdemokratisk regering.
Idag finns en lag som tillåter homosexuella par att adoptera, men vi kan ju bara konstatera väldigt konkret att då inget enda fall har godkänts på nio år så fungerar det uppenbarligen väldigt dåligt. Lösningar på denna problematik måste till. Surrogatmödraskap är definitivt en bra väg att gå.
Dessutom vill Folkpartiet gärna se att lesbiska par ska ha rätten att inseminera bägge kvinnorna i relationen. Något annat är en enorm orättvisa och kan även slå väldigt fel periodvis.
Det gläder mig att Folkpartiet fattat det och verkligen nu börjar driva på i de här frågorna. Det är verkligen något som jag hoppas ska få ordentligt fäste i partiet och även inom Alliansen så att vi kan få se de här förändringarna genomförda under den kommande mandatperioden.
Det är inte svårt att konstatera att med den radikalfeministiska tradition som råder inom den rödgröna världen, så kommer det ju knappast att ske under en socialdemokratisk regering.
2010-08-12
Tidstypisk lobbyistbloggare - Kandidat42 utsatt för Peer Review
"tidstypisk lobbyistbloggare som under våren lyckats driva på och aktualisera frågan om tvångssterilisering av transsexuella – visar hur aktiva bloggare kan skugga och påverka politiker".
Det här med erkännande genom Peer Review. Den allra största äran inom de nya medierna.
Blir stolt över att läsa om hur Brit Stakston hävdar att jag skulle tillhöra de där viktiga förebilderna bland politiskt aktiva inom politiken. Oavsett om folk ser mig som lobbyist/aktivist eller som någon slags politiker i mer traditionell mening, så har jag kommit in i detta med politiken via mitt intresse för människorättsfrågor och jämställdhet. Jag vill att det ska vara en sammanhängande röd tråd genom hela samhällsväven och arbetar aktivt för att det ska kunna bli verklighet. Oavsett om det gäller nätdemokrati, rätten till sin egen kropp eller kommunikation. Hamnade nu inte på SvD's stora sammansatta lista, men det hade jag inte räknat med. Däremot väger Stakstons ord väldigt tungt i min egen värld då hon är en inspiration och förebild på många vis.
Det är förstås otroligt smickrande, även om jag också håller med Brit om att det är väldigt vanskligt med den här formen av listor. Speciellt som de skapas av experterna på området, vilka redan är insatta och har stenkoll på sfären. Det vore förstås mer intressant att se en lista skapad av politiker själva, eller av väljarna därute i samhället. Utifrån faktisk synlighet och resultat snarare än bara antalet tweets eller inlänkningar.
Fram till dess de listorna dyker upp, vilket inte borde dröja alltför länge, så är jag fortfarande jätteglad. Det innebär framför allt att jag känner att jag kanske gör något rätt ändå, att jag har skäl att fortsätta arbeta som jag gör och utveckla mitt arbete med sociala medier ytterligare. Det är en positiv och uppmuntrande knuff i ryggen, förstås. Och jag kan inte annat än gilla det.
Tack till alla andra som lyfter mig och alla andra som jobbat med mig under de sista åren. Med FRA, med tvångssteriliseringarna och transpersoners rättigheter. Och allt annat vi varit involverade i tillsammans. Det är ju så med sociala medier att det ändå handlar om peer acceptance. Att det är omvärlden, de andra användarna, de andra aktiva, som skapar en storhet på grund av att de ser värdet av vad man gör. På grund av att de anser att man gör rätt saker, har kloka åsikter eller vad det nu kan vara. Utan att bli accepterad och uppburen av de andra inom branschen kommer man helt enkelt ingenstans. Meritokrati, helt enkelt.
Hör jag hemma på Brits lista över inflytelserika politiskt aktiva inom sociala medie-världen, så beror det på att jag fått ett förtroende och en massa kärlek från min SM-omvärld. Och för det är jag tacksam. Och stolt.
Förstår att Brit inte är jätteladdad inför att skriva liknande listor, men har själv ändå blivit litet extra motiverad nu inför framtiden. Genom att få ta del av någon slags erkännande från omgivningen och sfären som arbetar med de nya medierna ändå.
Det här med erkännande genom Peer Review. Den allra största äran inom de nya medierna.
Blir stolt över att läsa om hur Brit Stakston hävdar att jag skulle tillhöra de där viktiga förebilderna bland politiskt aktiva inom politiken. Oavsett om folk ser mig som lobbyist/aktivist eller som någon slags politiker i mer traditionell mening, så har jag kommit in i detta med politiken via mitt intresse för människorättsfrågor och jämställdhet. Jag vill att det ska vara en sammanhängande röd tråd genom hela samhällsväven och arbetar aktivt för att det ska kunna bli verklighet. Oavsett om det gäller nätdemokrati, rätten till sin egen kropp eller kommunikation. Hamnade nu inte på SvD's stora sammansatta lista, men det hade jag inte räknat med. Däremot väger Stakstons ord väldigt tungt i min egen värld då hon är en inspiration och förebild på många vis.
Det är förstås otroligt smickrande, även om jag också håller med Brit om att det är väldigt vanskligt med den här formen av listor. Speciellt som de skapas av experterna på området, vilka redan är insatta och har stenkoll på sfären. Det vore förstås mer intressant att se en lista skapad av politiker själva, eller av väljarna därute i samhället. Utifrån faktisk synlighet och resultat snarare än bara antalet tweets eller inlänkningar.
Fram till dess de listorna dyker upp, vilket inte borde dröja alltför länge, så är jag fortfarande jätteglad. Det innebär framför allt att jag känner att jag kanske gör något rätt ändå, att jag har skäl att fortsätta arbeta som jag gör och utveckla mitt arbete med sociala medier ytterligare. Det är en positiv och uppmuntrande knuff i ryggen, förstås. Och jag kan inte annat än gilla det.
Tack till alla andra som lyfter mig och alla andra som jobbat med mig under de sista åren. Med FRA, med tvångssteriliseringarna och transpersoners rättigheter. Och allt annat vi varit involverade i tillsammans. Det är ju så med sociala medier att det ändå handlar om peer acceptance. Att det är omvärlden, de andra användarna, de andra aktiva, som skapar en storhet på grund av att de ser värdet av vad man gör. På grund av att de anser att man gör rätt saker, har kloka åsikter eller vad det nu kan vara. Utan att bli accepterad och uppburen av de andra inom branschen kommer man helt enkelt ingenstans. Meritokrati, helt enkelt.
Hör jag hemma på Brits lista över inflytelserika politiskt aktiva inom sociala medie-världen, så beror det på att jag fått ett förtroende och en massa kärlek från min SM-omvärld. Och för det är jag tacksam. Och stolt.
Förstår att Brit inte är jätteladdad inför att skriva liknande listor, men har själv ändå blivit litet extra motiverad nu inför framtiden. Genom att få ta del av någon slags erkännande från omgivningen och sfären som arbetar med de nya medierna ändå.
2010-08-06
Kort sammanställning av det genomslag Luf och Fp haft rörande tvångssteriliseringarna
Det blir en ganska diger lista om man lägger ihop alla de artiklar som skrivits. Och då har jag säkert missat en hel del av dem (vilket innebär att den som känner sig manad gärna får höra av sig med tips på fler ställen där vi eller vårt arbete rörande tvångssteriliseringarna uppmärksammas).
Jag har även inkluderat, nertill, en liten kort sammanställning av relaterade länkar. Men uppetill ligger Folkpartiet, Luf och våra medarbetare med. Det är en liten del i det arbete vi gjort för att förändra lagen så att tvångssterilisering av transsexuella tillslut kan upphöra. För att nog är det väl dags att lämna det förflutna bakom oss ändå?
Utöver det har förstås Människorättsnätverket Svart Måndag, Liberati, RFSL och Föreningen KIM varit delaktiga och ska absolut ha en stor eloge för sitt engagemang.
Fyrtio års kamp är snart över. 16 års aktiv kamp för min del. Nu börjar nästa kamp. Nu ska vi se till att de drabbade av steriliseringarna får upprättelse, ekonomisk ersättning samt möjligheten att bilda familj ändå. Trots att det egentligen, så att säga, redan är försent.
För att den nya lagen kommer inte att beröra mig eller hjälpa mig. Den kommer dock att hjälpa många tusen andra som kommer efter mig.
Jag tänker dock inte ge upp drömmen om en familj. Jag anser att möjligheten stals ifrån mig. Jag får ofta höra att det inte är en mänsklig rättighet att få barn. Det är sant. Men det är en mänsklig rättighet att slippa att staten gräver sig ner i människors trosor (95% av alla nästan 64000 steriliserade mellan 1934-2010 har varit kvinnor eller transpersoner) och stjäl möjligheten genom påtvingad sterilisering eller kastrering.
Ett stort steg har vi tagit genom detta. Nu ska vi driva följande frågor:
1. Fungerande adoptioner för alla HBT-personer. En lag som ger homosexuella rätten att adoptera har funnits i nio år. Inte en enda adoption har genomförts, på grund av de avtal och den praxis som råder idag. Transsexuella och intersexuella är inte i praktiken inkluderade alls, i vilket fall som helst.
2. Inhemska adoptioner. Det skulle underlätta oerhört för många HBT-personer om vi tillät inhemsk adoption. Att slussa runt barn till än det ena familjehemmet och än det andra och ibland flera stycken på ett år är inte en välfungerande lösning. Inte heller de gruppboenden som finns idag. Adoptionsmöjligheten i Sverige av svenska barn måste ses över.
3. Värdmödraskap eller surrogatmödraskap. Det kan hända att detta är känsligt för de grupper i samhället som hävdar att allt som har med en kvinnas sexualitet och barnafödande är extremt känsligt och laddat. Det finns de som hävdar att det handlar om förnedring och slaveri. Jag har mycket svårt att föreställa mig att särskilt många kvinnor som ställer upp upplever det så. Självklart kan man se över reglering, men ett totalt förbud är absurt! Och det skulle kunna vara en fungerande lösning för många människor som idag lider av ofrivillig barnlöshet. Inklusive de grupper som redan är steriliserade idag.
Som sagt. Första steget är taget. Nu tar vi nästa steg.
Vårt arbete hittills finns redovisat här nedtill. Förhoppningsvis kanske jag får tips på ytterligare ett par ställen där våra ansträngningar givit genomslag.
Fortsätt att driva kampen tillsammans med oss även i framtiden. Jag hoppas på ett eller ett par kryss för våra liberala hjältar i samband med valet om en dryg månad. Vi förtjänar det. Men det gör också de som i slutändan blir berörda av vad vi lyckas med att åstadkomma.
Intressant.
Länkningar:
Kvinnor, kvinnor, kvinnor - i Prideparaden
QX 1 Augusti 2010
40 000 gick i Prideparaden
QX 31 Juli 2010
Transsexuella: Kanske ett svenskt rekord i synliggörande
Dagens Nyheter Ledare 31 Juli 2010
Nyheterna 22:00
TV4 Nyheterna 30 Juli 2010
Har samhället sagt ja till könsbyte, måste man ställa upp på allt
Expressen 29 Juli 2010
Aftonbladet TV
Aftonbladet 28 Juli 2010
Folkpartiet: Tio punkter för att stärka HBT-personers rättigheter
Politikerbloggen 28 Juli 2010
FP lovar ökat skydd för transpersoner
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Krönika: Mänskliga rättigheter går inte och lägger sig
Aftonbladet Wendela 27 Juli 2010
RFSL:s utmaning: Att bli fler, för att kunna göra mer
Makthavare 27 Juli 2010
Jag fick heta Trollhare, men inte Immanuel...
Makthavare 27 Juli 2010
Sveket mot de transsexuella
Expressen Ledare 27 Juli 2010
Makten över din integritet
Stockholm Pride 26 Juli 2010
Intervju med Amanda Brihed
Malmö Gay Radio 14 Juli 2010
Årets lobbyist
Liberala Nyhetsbyrån 2 Juli 2010
Per Pettersson: Det är dags för Lex Amanda
Newsmill 1 Juli 2010
Folkpartiet Liberalerna: Nu river vi lagen om tvångssterilisering!
Kyrkpressen 1 Juli 2010
FP: Vi river lagen om tvångssteriliseringar
Aftonbladet Debatt 1 Juli 2010
Amanda tvångssteriliserades: "En otrolig sorg"
Dagens Nyheter 30 Juni 2010
Villkorad vård är oförsvarbart
Aftonbladet Debatt 30 Juni 2010
Alliansen sviker transpersoner
Aftonbladet Debatt 18 Juni 2010
Lisa Olsson: När livet blir bättre förlorar vissa rätten till barn
Newsmill 17 Juni 2010
Transpersoner ska bemötas bättre
Aftonbladet Debatt 17 Juni 2010
Staten låter mig inte bli mamma
Aftonbladet Debatt 13 Juni 2010
Relaterat:
Tvångssteriliseringar kan slopas
Expressen 30 Juli 2010
Tvångssterilisering kan slopas
Dagens Nyheter 30 Juli 2010
Göran Hägglund öppnar för slopat krav på skilsmässa
Dagens Nyheter 30 Juli 2010
KD öppet för stopp av sterilisering vid könsbyte
Sveriges Radio Ekot 30 Juli 2010
Att behöva sterilisera sig känns väldigt fel
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Rapport
SVT 28 Juli 2010
Föråldrad tvångslag ifrågasätts
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Politiker vill slopa krav på sterilisering vid könsbyte
Dagens Medicin 28 Juli 2010
Hbt-personer får inte den vård de har rätt till
Dagens Nyheter Debatt 26 Juli 2010
Ett omskrivet Pride
Makthavare.se 26 Juli 2010
Könsbyte: Låt pappa få rätt att bli mamma
Dagens Nyheter 2 Juli 2010
Könsbytare måste steriliseras
SvD 30 Juni 2010
Transsexuella ska inte tvingas sterilisera sig
Dagens Nyheter 30 Juni 2010
Förslag: Könsbytare bör slippa sterilisering
Dagen 30 Juni 2010
RFSL: Hägglund, här är din chans att stoppa tvångssteriliseringarna
Aftonbladet Debatt 30 Juni 2010
Jag har även inkluderat, nertill, en liten kort sammanställning av relaterade länkar. Men uppetill ligger Folkpartiet, Luf och våra medarbetare med. Det är en liten del i det arbete vi gjort för att förändra lagen så att tvångssterilisering av transsexuella tillslut kan upphöra. För att nog är det väl dags att lämna det förflutna bakom oss ändå?
Utöver det har förstås Människorättsnätverket Svart Måndag, Liberati, RFSL och Föreningen KIM varit delaktiga och ska absolut ha en stor eloge för sitt engagemang.
Fyrtio års kamp är snart över. 16 års aktiv kamp för min del. Nu börjar nästa kamp. Nu ska vi se till att de drabbade av steriliseringarna får upprättelse, ekonomisk ersättning samt möjligheten att bilda familj ändå. Trots att det egentligen, så att säga, redan är försent.
För att den nya lagen kommer inte att beröra mig eller hjälpa mig. Den kommer dock att hjälpa många tusen andra som kommer efter mig.
Jag tänker dock inte ge upp drömmen om en familj. Jag anser att möjligheten stals ifrån mig. Jag får ofta höra att det inte är en mänsklig rättighet att få barn. Det är sant. Men det är en mänsklig rättighet att slippa att staten gräver sig ner i människors trosor (95% av alla nästan 64000 steriliserade mellan 1934-2010 har varit kvinnor eller transpersoner) och stjäl möjligheten genom påtvingad sterilisering eller kastrering.
Ett stort steg har vi tagit genom detta. Nu ska vi driva följande frågor:
1. Fungerande adoptioner för alla HBT-personer. En lag som ger homosexuella rätten att adoptera har funnits i nio år. Inte en enda adoption har genomförts, på grund av de avtal och den praxis som råder idag. Transsexuella och intersexuella är inte i praktiken inkluderade alls, i vilket fall som helst.
2. Inhemska adoptioner. Det skulle underlätta oerhört för många HBT-personer om vi tillät inhemsk adoption. Att slussa runt barn till än det ena familjehemmet och än det andra och ibland flera stycken på ett år är inte en välfungerande lösning. Inte heller de gruppboenden som finns idag. Adoptionsmöjligheten i Sverige av svenska barn måste ses över.
3. Värdmödraskap eller surrogatmödraskap. Det kan hända att detta är känsligt för de grupper i samhället som hävdar att allt som har med en kvinnas sexualitet och barnafödande är extremt känsligt och laddat. Det finns de som hävdar att det handlar om förnedring och slaveri. Jag har mycket svårt att föreställa mig att särskilt många kvinnor som ställer upp upplever det så. Självklart kan man se över reglering, men ett totalt förbud är absurt! Och det skulle kunna vara en fungerande lösning för många människor som idag lider av ofrivillig barnlöshet. Inklusive de grupper som redan är steriliserade idag.
Som sagt. Första steget är taget. Nu tar vi nästa steg.
Vårt arbete hittills finns redovisat här nedtill. Förhoppningsvis kanske jag får tips på ytterligare ett par ställen där våra ansträngningar givit genomslag.
Fortsätt att driva kampen tillsammans med oss även i framtiden. Jag hoppas på ett eller ett par kryss för våra liberala hjältar i samband med valet om en dryg månad. Vi förtjänar det. Men det gör också de som i slutändan blir berörda av vad vi lyckas med att åstadkomma.
Intressant.
Länkningar:
Kvinnor, kvinnor, kvinnor - i Prideparaden
QX 1 Augusti 2010
40 000 gick i Prideparaden
QX 31 Juli 2010
Transsexuella: Kanske ett svenskt rekord i synliggörande
Dagens Nyheter Ledare 31 Juli 2010
Nyheterna 22:00
TV4 Nyheterna 30 Juli 2010
Har samhället sagt ja till könsbyte, måste man ställa upp på allt
Expressen 29 Juli 2010
Aftonbladet TV
Aftonbladet 28 Juli 2010
Folkpartiet: Tio punkter för att stärka HBT-personers rättigheter
Politikerbloggen 28 Juli 2010
FP lovar ökat skydd för transpersoner
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Krönika: Mänskliga rättigheter går inte och lägger sig
Aftonbladet Wendela 27 Juli 2010
RFSL:s utmaning: Att bli fler, för att kunna göra mer
Makthavare 27 Juli 2010
Jag fick heta Trollhare, men inte Immanuel...
Makthavare 27 Juli 2010
Sveket mot de transsexuella
Expressen Ledare 27 Juli 2010
Makten över din integritet
Stockholm Pride 26 Juli 2010
Intervju med Amanda Brihed
Malmö Gay Radio 14 Juli 2010
Liberati 6 Juli 2010
Årets lobbyist
Liberala Nyhetsbyrån 2 Juli 2010
Per Pettersson: Det är dags för Lex Amanda
Newsmill 1 Juli 2010
Folkpartiet Liberalerna: Nu river vi lagen om tvångssterilisering!
Kyrkpressen 1 Juli 2010
FP: Vi river lagen om tvångssteriliseringar
Aftonbladet Debatt 1 Juli 2010
Amanda tvångssteriliserades: "En otrolig sorg"
Dagens Nyheter 30 Juni 2010
Villkorad vård är oförsvarbart
Aftonbladet Debatt 30 Juni 2010
Alliansen sviker transpersoner
Aftonbladet Debatt 18 Juni 2010
Lisa Olsson: När livet blir bättre förlorar vissa rätten till barn
Newsmill 17 Juni 2010
Transpersoner ska bemötas bättre
Aftonbladet Debatt 17 Juni 2010
Staten låter mig inte bli mamma
Aftonbladet Debatt 13 Juni 2010
Relaterat:
Tvångssteriliseringar kan slopas
Expressen 30 Juli 2010
Tvångssterilisering kan slopas
Dagens Nyheter 30 Juli 2010
Göran Hägglund öppnar för slopat krav på skilsmässa
Dagens Nyheter 30 Juli 2010
KD öppet för stopp av sterilisering vid könsbyte
Sveriges Radio Ekot 30 Juli 2010
Att behöva sterilisera sig känns väldigt fel
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Rapport
SVT 28 Juli 2010
Föråldrad tvångslag ifrågasätts
Dagens Nyheter 28 Juli 2010
Politiker vill slopa krav på sterilisering vid könsbyte
Dagens Medicin 28 Juli 2010
Hbt-personer får inte den vård de har rätt till
Dagens Nyheter Debatt 26 Juli 2010
Ett omskrivet Pride
Makthavare.se 26 Juli 2010
Könsbyte: Låt pappa få rätt att bli mamma
Dagens Nyheter 2 Juli 2010
Könsbytare måste steriliseras
SvD 30 Juni 2010
Transsexuella ska inte tvingas sterilisera sig
Dagens Nyheter 30 Juni 2010
Förslag: Könsbytare bör slippa sterilisering
Dagen 30 Juni 2010
RFSL: Hägglund, här är din chans att stoppa tvångssteriliseringarna
Aftonbladet Debatt 30 Juni 2010
2010-08-05
Det är så tragiskt...
Köper inte tygbitspolitiken alls. Ledsen, partikamrater, men detta är så oerhört fel och så oerhört korkat. Vi behövde inte det nu. Var nästan övertygad om att jag skulle få gå en hel valrörelse utan att skämmas, men tycker nog nu att vi måste göra upp med vår muslimskräck en gång för alla. För det är vad det handlar om och den här symbolpolitiken blir bara skrämmande och skrattretande.
Jag är så sjukt jävla besviken på demoniseringen, den islamofoba populismen och hårdaretagismen nu att jag allvarligt funderar på om det verkligen är värt det. Det här är ingenting jag under några som helst omständigheter kan stå för. Nu vet ni.
Jag vill ha det förklarat och utrett en gång för alla.
Adam Cwejman är inne på samma linje.
Jag förstår inte varför niqab och burka bör förbjudas som religiösa symboler om vi nu inte ska stoppa nunnor, munkar eller bara människor som jag som bär ett krucifix för att manifestera min egen tro.
På samma vis som jag inte heller tror på att förbjuda minareter om vi nu inte ska riva vartenda kyrktorn i landet också.
Jag köper inte att det skulle vara svårt att undervisa eller bli undervisad iklädd burka eller niqab. För att uppenbarligen fungerar det alldeles väldigt utmärkt med distansutbildning via internet, brev och dylikt. Och om man nu kan hjälpa patienter som lider av tunga depressioner, ångest och andra problem alldeles förträffligt via telefon- och mailkontakt, så vari ligger problemet med att man inte ser ansikte eller ögon på den som undervisar eller undervisas?
Man har även, i diskussioner på maillistor och på Facebook, tagit upp risken för att barn ska må dåligt av att de eller någon i omgivningen bär burka eller niqab. Och jo, barnargumentet har vi hört förr. Kristna rådet, Kristdemokraterna, somliga moderater och andra har använt det flitigt som ett argument för att behålla tvångssteriliseringarna av transsexuella i många år nu. Liksom Sverigedemokraterna, lustigt nog. Samma argument användes tidigare mot homosexuella och bisexuella. Och används även mot de individer som lever i flersamma förhållanden.
Barnen ska visst fara hemskt illa, sägs det. Bli förvirrade, ta skada mentalt och känslomässigt, och bli mobbade till döds så snart de lämnar hemmet för den kortaste exkursion.
Konstigt nog visar de rapporter som presenterats rörande forskning på området något helt annat. Och jag tror faktiskt inte att en tygbit lyckas ta livet av några barn heller. Faktiskt inte.
Jag kanske inte gillar vad niqab och burka står för i alla lägen och i samband med vissa yttringar inom islam. Men jag uppskattar heller inte heller alla varianter av kristendom (fastän jag själv är djupt troende kristen) och jag hävdar inte att allt hedersvåld har sitt ursprung i islam eftersom jag vet att det lika ofta sker även i kärnsvenska hem. Fastän då kallar vi det förstås inte för hedersvåld utan för familjetragedi, familjeangelägenhet eller min egen personliga favorit: annan orsak.
Hur som haver, så kan jag inte på några som helst vis köpa att man väljer att gå till attack mot bärare av de här plaggen, när det så uppenbart är en flirt med sverigedemokratiska väljare, när det så uppenbart handlar om ett sätt att komma åt en religion och en kultur som man avskyr, är oerhört livrädda för och inbillar sig ska krossa hela det västliga sättet att leva.
I've got news for you!
Det finns över en miljard människor i världen som bekänner sig till islam. Och Jorden finns fortfarande kvar.
Bara för att det tydligen är sjukt inne i Europa idag att hata muslimer och att springa runt och demonisera främmande kulturer som vore de en jäkla massa klonade manifestationer av Hin Håle själv, så tänker inte jag böja mig för det.
Det här handlar om ren populism, om rädsla för det som är främmande och om människor som är så himla rädda för allt de inte känner till och förstår att man kan undra om det verkligen är riktigt hälsosamt.
Senast vi ägnade oss på allvar åt den sortens populism och demonisering av religiösa och andra grupper, så gick det inget vidare bra. Eller hur? Och det ser vi fortfarande resultatet av genom inte minst de påtvingade steriliseringsprocesser som även jag drabbats av. Kopplingarna mellan dagens rädsla för det okända och vårt gamla folkhemsliga arv är otäcka och synnerligen påtagliga. Det är dags att vi gör upp med vårt fascistiska arv och det är dags att vi står upp för den frihetlighet och modernism vi säger oss vilja stå upp för. Ingen annan kommer göra det.
En reglering av vad som är okej att bära och vad som är praktiskt att bära ska vara upp till arbetsgivare och arbetstagare. I skolan ser jag inte att det hindrar undervisningen nämnvärt, med tanke på alla dessa distanskurser folk läser vareviga dag. Och på fritiden får vi fanimej låta människor bestämma över sina egna liv och låta dem ta sina egna beslut!
Vad gäller barn och ungdomar, så tycker jag nog att vi kan skapa ett samhälle där man själv får välja utan att någon annan lägger sig i - och göra det utan nya idiotiska rädslolagar. Om en ung kvinna vill slippa bära burka, så ska samhället uppmuntra henne och stötta henne i det beslutet. Om hon vill bära burka, så ska samhället uppmuntra henne och stötta henne i det beslutet. Valet ska tillfalla den berörda kvinnan själv.
Det här är inget väldigt utbrett fenomen. Det är inte ett gigantiskt problem. Jag ser inte meningen i att lyfta den här frågan så nära inpå valet överhuvudtaget. Och jag ser inte att det här är ett ställningstagande som alls hör hemma i ett liberalt parti. Jag skäms! Jag skäms så in i norden.
Jag har tidigare sagt att jag vill kasta ut GUD från lagboken. Jag står för det. Det är bland de bästa ställningstaganden jag någonsin gjort. För att hade det skett tidigare, så hade jag sluppit vara tvångssteriliserad idag!
GUD har ingenting i lagboken att göra! Det ställningstagandet har jag gjort för att jag själv är troende och för att jag anser mig ha rätten att definiera min tro och mina religiösa ställningstaganden alldeles på egen hand. Jag anser att om kyrkan ger själva tusan i att styra mig via lagboken, så kommer den heller inte åt att styra tillvaron för mina judiska, hindustiska, buddhistiska, muslimska eller zoroastriska vänner. Det ger frihet åt dem att leva sina liv och att styra sina liv som de finner gott för dem.
Att ensidigt förbjuda allt som påminner om en enda av alla dessa mängder av religioner för att man avskyr den och bär på en orimlig rädsla kopplad till den är skamligt! Vi borde veta bättre än så.
Jag kommer aldrig acceptera detta. Det här var att gå för långt och det var oerhört olyckligt.
Tänk att jag skulle behöva skämmas igenom en hel valrörelse till. Det hade jag hoppats så innerligt att jag skulle slippa! Det är med sorg, vänner och partikollegor, som jag blir tvungen att å det allra skarpaste ta avstånd från detta utspelet från min egen partiledare. Jag kan inte köpa det och det tänker jag stå för.
Nu har jag ätit av desserten. Jag är beredd att ta hand om disken. Men detta är vad jag står för och från det tänker jag inte backa.
Intressant.
26. Jesus said, "You see the sliver in your friend's eye, but you don't see the timber in your own eye. When you take the timber out of your own eye, then you will see well enough to remove the sliver from your friend's eye."
- The Gospel of St Thomas
Lotta, GP,
Jag är så sjukt jävla besviken på demoniseringen, den islamofoba populismen och hårdaretagismen nu att jag allvarligt funderar på om det verkligen är värt det. Det här är ingenting jag under några som helst omständigheter kan stå för. Nu vet ni.
Jag vill ha det förklarat och utrett en gång för alla.
Adam Cwejman är inne på samma linje.
Jag förstår inte varför niqab och burka bör förbjudas som religiösa symboler om vi nu inte ska stoppa nunnor, munkar eller bara människor som jag som bär ett krucifix för att manifestera min egen tro.
På samma vis som jag inte heller tror på att förbjuda minareter om vi nu inte ska riva vartenda kyrktorn i landet också.
Jag köper inte att det skulle vara svårt att undervisa eller bli undervisad iklädd burka eller niqab. För att uppenbarligen fungerar det alldeles väldigt utmärkt med distansutbildning via internet, brev och dylikt. Och om man nu kan hjälpa patienter som lider av tunga depressioner, ångest och andra problem alldeles förträffligt via telefon- och mailkontakt, så vari ligger problemet med att man inte ser ansikte eller ögon på den som undervisar eller undervisas?
Man har även, i diskussioner på maillistor och på Facebook, tagit upp risken för att barn ska må dåligt av att de eller någon i omgivningen bär burka eller niqab. Och jo, barnargumentet har vi hört förr. Kristna rådet, Kristdemokraterna, somliga moderater och andra har använt det flitigt som ett argument för att behålla tvångssteriliseringarna av transsexuella i många år nu. Liksom Sverigedemokraterna, lustigt nog. Samma argument användes tidigare mot homosexuella och bisexuella. Och används även mot de individer som lever i flersamma förhållanden.
Barnen ska visst fara hemskt illa, sägs det. Bli förvirrade, ta skada mentalt och känslomässigt, och bli mobbade till döds så snart de lämnar hemmet för den kortaste exkursion.
Konstigt nog visar de rapporter som presenterats rörande forskning på området något helt annat. Och jag tror faktiskt inte att en tygbit lyckas ta livet av några barn heller. Faktiskt inte.
Jag kanske inte gillar vad niqab och burka står för i alla lägen och i samband med vissa yttringar inom islam. Men jag uppskattar heller inte heller alla varianter av kristendom (fastän jag själv är djupt troende kristen) och jag hävdar inte att allt hedersvåld har sitt ursprung i islam eftersom jag vet att det lika ofta sker även i kärnsvenska hem. Fastän då kallar vi det förstås inte för hedersvåld utan för familjetragedi, familjeangelägenhet eller min egen personliga favorit: annan orsak.
Hur som haver, så kan jag inte på några som helst vis köpa att man väljer att gå till attack mot bärare av de här plaggen, när det så uppenbart är en flirt med sverigedemokratiska väljare, när det så uppenbart handlar om ett sätt att komma åt en religion och en kultur som man avskyr, är oerhört livrädda för och inbillar sig ska krossa hela det västliga sättet att leva.
I've got news for you!
Det finns över en miljard människor i världen som bekänner sig till islam. Och Jorden finns fortfarande kvar.
Bara för att det tydligen är sjukt inne i Europa idag att hata muslimer och att springa runt och demonisera främmande kulturer som vore de en jäkla massa klonade manifestationer av Hin Håle själv, så tänker inte jag böja mig för det.
Det här handlar om ren populism, om rädsla för det som är främmande och om människor som är så himla rädda för allt de inte känner till och förstår att man kan undra om det verkligen är riktigt hälsosamt.
Senast vi ägnade oss på allvar åt den sortens populism och demonisering av religiösa och andra grupper, så gick det inget vidare bra. Eller hur? Och det ser vi fortfarande resultatet av genom inte minst de påtvingade steriliseringsprocesser som även jag drabbats av. Kopplingarna mellan dagens rädsla för det okända och vårt gamla folkhemsliga arv är otäcka och synnerligen påtagliga. Det är dags att vi gör upp med vårt fascistiska arv och det är dags att vi står upp för den frihetlighet och modernism vi säger oss vilja stå upp för. Ingen annan kommer göra det.
En reglering av vad som är okej att bära och vad som är praktiskt att bära ska vara upp till arbetsgivare och arbetstagare. I skolan ser jag inte att det hindrar undervisningen nämnvärt, med tanke på alla dessa distanskurser folk läser vareviga dag. Och på fritiden får vi fanimej låta människor bestämma över sina egna liv och låta dem ta sina egna beslut!
Vad gäller barn och ungdomar, så tycker jag nog att vi kan skapa ett samhälle där man själv får välja utan att någon annan lägger sig i - och göra det utan nya idiotiska rädslolagar. Om en ung kvinna vill slippa bära burka, så ska samhället uppmuntra henne och stötta henne i det beslutet. Om hon vill bära burka, så ska samhället uppmuntra henne och stötta henne i det beslutet. Valet ska tillfalla den berörda kvinnan själv.
Det här är inget väldigt utbrett fenomen. Det är inte ett gigantiskt problem. Jag ser inte meningen i att lyfta den här frågan så nära inpå valet överhuvudtaget. Och jag ser inte att det här är ett ställningstagande som alls hör hemma i ett liberalt parti. Jag skäms! Jag skäms så in i norden.
Jag har tidigare sagt att jag vill kasta ut GUD från lagboken. Jag står för det. Det är bland de bästa ställningstaganden jag någonsin gjort. För att hade det skett tidigare, så hade jag sluppit vara tvångssteriliserad idag!
GUD har ingenting i lagboken att göra! Det ställningstagandet har jag gjort för att jag själv är troende och för att jag anser mig ha rätten att definiera min tro och mina religiösa ställningstaganden alldeles på egen hand. Jag anser att om kyrkan ger själva tusan i att styra mig via lagboken, så kommer den heller inte åt att styra tillvaron för mina judiska, hindustiska, buddhistiska, muslimska eller zoroastriska vänner. Det ger frihet åt dem att leva sina liv och att styra sina liv som de finner gott för dem.
Att ensidigt förbjuda allt som påminner om en enda av alla dessa mängder av religioner för att man avskyr den och bär på en orimlig rädsla kopplad till den är skamligt! Vi borde veta bättre än så.
Jag kommer aldrig acceptera detta. Det här var att gå för långt och det var oerhört olyckligt.
Tänk att jag skulle behöva skämmas igenom en hel valrörelse till. Det hade jag hoppats så innerligt att jag skulle slippa! Det är med sorg, vänner och partikollegor, som jag blir tvungen att å det allra skarpaste ta avstånd från detta utspelet från min egen partiledare. Jag kan inte köpa det och det tänker jag stå för.
Nu har jag ätit av desserten. Jag är beredd att ta hand om disken. Men detta är vad jag står för och från det tänker jag inte backa.
Intressant.
26. Jesus said, "You see the sliver in your friend's eye, but you don't see the timber in your own eye. When you take the timber out of your own eye, then you will see well enough to remove the sliver from your friend's eye."
- The Gospel of St Thomas
Lotta, GP,
2010-08-04
Rebecca, transsexualismen och barnen
Såg ni förresten denna?
Vännen, stöttepelaren under min egen transitionsprocess, föreläsaren, VD'n, vice ordföranden i RFSL Jönköping, HBT-liberalen och Folkpartisten Rebecca Stork. En hjältinna i TS-sammanhang. En verklig förebild för många.
Och här pratas det barn, förstår ni. Det där som är så jäkla otäckt. För att det är ju så himla farligt det där med barn. Inte sant? Det finns en oerhörd rädsla över det här med barn och hur barn ska reagera på att föräldrar har bytt eller kommer att byta. Konstigt nog är det inga större problem. Visst finns funderingar och allt, men vilket barn har inte funderingar kring sina föräldrar och deras liv i vilket fall som helst? Men det är sällan några gigantiska issues, eller för den delen särskilt mycket mobbing i skolan på grund av något sånt här. Liksom det visat sig att det inte är några större problem med homosexuella eller bisexuella föräldrar. Eller familjer med fler än två vårdnadshavare. Så vad är problemet?
Rädslan för att transsexuella ska vara så farliga eller så olämpliga som föräldrar eller överhuvudtaget som närvarande i barns liv bygger på en oresonlig rädsla för det som är annorlunda, men har ingen evidensbaserad grund överhuvudtaget. Vid sidan av att vilja leva sitt liv i en kropp man förstår sig på, så är transsexuella inte så otroligt annorlunda än vilken annan människa som helst. Glada ibland, ledsna ibland, arga ibland, fikar, går på restauranger, går till jobbet, åker på förkylningar, drömmer om semesterresor och längtar efter släkten och vännerna, vidareutbildar sig, har skafferiet fullt med te, lagar husmanskost och allt vad det kan vara. Till och med tittar på tv då och då, eller läser tidningen. Man kan till och med vara postkassör eller politiker. Det ni! Vi är inte så himla annorlunda. Egentligen. Och det är dags att lagstiftningen skildrar det. Transfobin har fått härska oinskränkt under allt för lång tid och det är dags att göra upp med det mörka medeltida förflutna den hör hemma i. En gång för alla.
Om det nu varit så himla farligt på riktigt att en transsexuell individ kom i närheten av barn i ena eller andra situationen, så borde kanske jämställdhetsministern Nyamko Sabuni tänkt till en extra gång innan hon satte sina barn i samma bilbaksäte som mig i Folkpartiets sektion av Prideparaden i Stockholm då den drog genom stan i förra veckan. Kan ett statsråd anförtro sina barn till en transsexuell kvinna, så borde det inte vara så jäkla farligt att tillåta transsexuella individer att bli föräldrar heller. Jag kan ha fel, men jag tror faktiskt inte det...
Intressant.
Vännen, stöttepelaren under min egen transitionsprocess, föreläsaren, VD'n, vice ordföranden i RFSL Jönköping, HBT-liberalen och Folkpartisten Rebecca Stork. En hjältinna i TS-sammanhang. En verklig förebild för många.
Och här pratas det barn, förstår ni. Det där som är så jäkla otäckt. För att det är ju så himla farligt det där med barn. Inte sant? Det finns en oerhörd rädsla över det här med barn och hur barn ska reagera på att föräldrar har bytt eller kommer att byta. Konstigt nog är det inga större problem. Visst finns funderingar och allt, men vilket barn har inte funderingar kring sina föräldrar och deras liv i vilket fall som helst? Men det är sällan några gigantiska issues, eller för den delen särskilt mycket mobbing i skolan på grund av något sånt här. Liksom det visat sig att det inte är några större problem med homosexuella eller bisexuella föräldrar. Eller familjer med fler än två vårdnadshavare. Så vad är problemet?
Rädslan för att transsexuella ska vara så farliga eller så olämpliga som föräldrar eller överhuvudtaget som närvarande i barns liv bygger på en oresonlig rädsla för det som är annorlunda, men har ingen evidensbaserad grund överhuvudtaget. Vid sidan av att vilja leva sitt liv i en kropp man förstår sig på, så är transsexuella inte så otroligt annorlunda än vilken annan människa som helst. Glada ibland, ledsna ibland, arga ibland, fikar, går på restauranger, går till jobbet, åker på förkylningar, drömmer om semesterresor och längtar efter släkten och vännerna, vidareutbildar sig, har skafferiet fullt med te, lagar husmanskost och allt vad det kan vara. Till och med tittar på tv då och då, eller läser tidningen. Man kan till och med vara postkassör eller politiker. Det ni! Vi är inte så himla annorlunda. Egentligen. Och det är dags att lagstiftningen skildrar det. Transfobin har fått härska oinskränkt under allt för lång tid och det är dags att göra upp med det mörka medeltida förflutna den hör hemma i. En gång för alla.
Om det nu varit så himla farligt på riktigt att en transsexuell individ kom i närheten av barn i ena eller andra situationen, så borde kanske jämställdhetsministern Nyamko Sabuni tänkt till en extra gång innan hon satte sina barn i samma bilbaksäte som mig i Folkpartiets sektion av Prideparaden i Stockholm då den drog genom stan i förra veckan. Kan ett statsråd anförtro sina barn till en transsexuell kvinna, så borde det inte vara så jäkla farligt att tillåta transsexuella individer att bli föräldrar heller. Jag kan ha fel, men jag tror faktiskt inte det...
Intressant.
Kampanjen mot tvångssteriliseringar är inte riktigt över än...
Och när ni trodde att Pride var över, och tvångssteriliseringarna var över, så fick ni så himla fel.
Jag är otroligt glad över den uppmärksamhet jag fått efter mina avslöjanden om vad som pågår. Efter mediahetsen och allt liv som varit kring mig i sommar. Almedalen och Stockholm Pride var helt och hållet hysteriskt. Fullkomligt galet.
Men nu har vi i alla fall fått samtliga partiledare att ta avstånd från detta. Förstås utom Sverigedemokraterna, men vad kan man begära? De har aldrig varit så himla medmänskligt och tolerant lagda till att börja med, speciellt inte om man skrapar på ytan och ser hur de ser ut då kamerorna slocknat och de bara har tangentbordet och skärmen framför sig. Ointelligens brukar straffa sig på så vis att då man tror att ingen ser...
Annars har vi dem alla nu. Folkpartiet, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Piratpartiet och Feministiskt Initiativ. Med andra ord, de partier som jag anser faktiskt räknas, vid sidan av mininassarna som jag tyvärr har svårt att ta på allvar fortfarande. Mestadels för att de själva har svårt att ge ett seriöst intryck nog. Kalla mig elak.
Men allvarligt talat, hur många av er tror att vi hade kunnat få stopp på detta i och med två månaders kampanj, efter fyrtio år av försök att nå igenom mediekylan och det politiska tomrummet om nu inte den där bråkiga bruden som kallar sig Kandidat 42 hade dykt upp och börjat skrika?
Hur många tror att partierna hade tagit ställning utan Svart Måndag, Liberati, Liberala Ungdomsförbundet och till sist Folkpartiet? Jag tror inte det hade varit möjligt. Det hade bara aldrig hänt. Och, faktiskt, det hade nog inte hänt utan att Aftonbladets debattredaktion bestämt sig för att ta tag i och driva frågan heller. Litet mediemakt skadar inte ibland. Tredje statsmakten gjorde sitt jobb och såg till att granska makten för att komma åt ett omfattande demokratiproblem och jag måste säga att äras den som äras bör.
Nu har vi kommit så långt som att vi hoppas på en förändring av lagen. Lex Amanda ska den visst heta, säger folk runtomkring. Döpt efter mig. Det är litet pinigt, men inte så litet smickrande. Och jag har trots allt jobbat hårt för det här, så ok då.
Nu återstår frågan... är det verkligen så att det blir av nu? Lagen är inte omskriven än. Den gamla gäller fortfarande.
Min partisekreterare Erik Ullenhag tror att vi kan få till en ändring till någon gång 2011. Det vore bra. Men till dess har upp till 70 personer till blivit tvångssteriliserade av den svenska staten. Det brinner i knutarna nu! Lagen måste ändras!
Ingen av oss är förtjänt av att detta fortsätter nu. Vi har inte råd att vänta och vi har inte tid med att detta hålls i långbänk eller begravs i någon jäkla skrivbordslåda igen.
Vi har heller inte råd att inte ta ansvar för alla de som redan steriliserats på grund av denna vansinniga lagen.
Jag själv blir inte hjälpt ett dugg av den nya lagen, därför att för mig är det redan försent. Min möjlighet att bilda familj är redan fråntagen mig sedan mars 2008. Jag kräver därför att följande kollas upp också:
1. Möjligheten till adoption för hbt-personer måste ses över igen. Att inte ett enda fall har gått igenom efter att den nya lagen började gälla för nio år sedan är skamligt bortom alla ramar!
2. Möjligheten till inhemsk adoption, samt adoption av något äldre barn måste också ses över!
3. Surrogatmödraskap måste bli tillåtet!
4. Patologiseringen av transsexuella måste tas bort och diagnosen flyttas från psykiatrin till den somatiska delen av behandlingsmanualen.
5. Även transsexuella kan vara goda fosterföräldrar. Det är dags att erkänna det och slopa den pågående diskrimineringen mot individer som erbjuder sig som fosterföräldrar, men som inte anses vara lämpliga på grund av sin medicinska historik.
6. Hade tvångssteriliseringen skett enligt samma regelverk som idag och på samma vis, men innan 1975, så hade jag haft rätten till skadestånd från svenska staten. Det har jag inte idag, för att lagen från 1999 är skriven på så vis. Den lagen bör ses över och hädanefter även inkludera de som drabbats efter 1975. Något annat vore bara löjligt!
Intressant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
