När jag gav mig in i politiken igen efter ett antal år utanför alltihop så gjorde jag det för att jag ville påverka och skapa en öppnare och varmare värld som är anpassad för att ge fler möjligheter att förverkliga en fungerande tillvaro som de verkligen känner sig bekväma med. Periodvis kan jag känna att partiet är litet grann ute på fel spår, och har väl varit rätt tydlig i min kritik i de sammanhangen.
Samtidigt finns det så mycket som andas positivism inom den liberala sfären och Alliansen också. Som kampen för ett värdigt liv inte minst för äldre, eller kampen för lika rättigheter för hbt-personer.
Nu senast har Barbro Westerholm förtydligat vilken väg partiet vill gå rörande äldre och deras situation. Det är verkligen ett steg i rätt riktning, känner jag. Det handlar inte minst om parboendegarantin som Folkpartiet nu har drivit en stund och som jag ser som helt och hållet självklar. Samtidigt har Westerholm nu lyckats få upp bland annat rätten till vettig mat på agendan. Gärna med en möjlighet för de äldre att själva kunna välja vad de vill äta från en anständig meny. Och varför inte? Det känns stjälvklart att vi måste fundera på vilka förhållanden våra gamla lever under och det känns viktigt att vi uppgraderar omsorgen mångfalt med tanke på att detta ändå är de människor som skapat det samhälle vi lever i idag. Vi är skyldiga dem det.
Jag har ofta tänkt att jag inte vill bli gammal i Sverige för egen del. Med ett folkpartistiskt Sverige kanske jag kan överväga att ändra mig. Vi är inte där än. Jag känner själv att jag vill och kommer att kräva mer. Men äntligen börjar stegen tas för ökad valfrihet och en bättre levnadsstandard tillslut. Det känns betryggande på många vis. Jag hoppas att vi kan fortsätta driva på en utveckling för ökad individualisering och ökad levnadsstandard även under nästa mandatperiod. För att gudarna ska veta att det verkligen behövs. Vi har inte direkt haft en hög kvalitét på vården av äldre att utgå ifrån (snarare beroende på brister i finansiering och styrning än på den personal som sliter hårt för att göra vad de kan med de medel de haft till buds), så det krävs verkligen att vi lägger manken till så att vi någon dag kan sluta skämmas över hur det ser ut.
Alliansen har redan utlovat skattesänkningar för pensionärer på nu 9,8 miljarder kronor med de extra 2,5 miljarder som aviserats idag.
Jag noterar förresten förundrat att sossarna inte har så mycket att kritisera med regeringens förslag. De är mest bara sura över att statsministern tidigare sagt att en viss skillnad troligen kommer att bestå i beskattningen av arbetande och pensionärer. De verkar mest tycka att det är osportsligt av regeringen att faktiskt satsa på pensionärer och äldre. Litet grann verkar de tycka att vi borde ha rätten att göra det. Vad ska man säga om det? Uppgivenhet? Tough luck.
För att dessutom kunna åstadkomma positiva förändringar inom vården kommer Alliansen nu också att lägga till en rätt bra slant till välfärdsprojektet (5,8 miljarder kronor mellan år 2011-2014) och med den hoppas man kunna bygga upp en fungerande och acceptabel nivå inom vården i allmänhet och inom vissa nyckelområden i synnerhet. Det är inte första gången en ordentlig ekonomisk tilldelning görs av Alliansregeringen.
Nu hoppas jag bara att vi dessutom gör något åt kontrollen av vad pengarna går till, då det ofta visat sig att väldigt litet har kommit de faktiska vårdavdelningarna till del ordentligt. Det finns all anledning att se över rutiner och de tilldelade resursernas väg från regeringens anslag hela vägen ner på golvet. En självklarhet inom alla företag idag, men tyvärr inte lika självklart inom kommuner och landsting, tyvärr. Kan vi lösa en fungerande knuff i rätt riktning är det något såväl patienter, boende och förstås anställda säkert kommer uppskatta. Det är en hård värld att leva i för den som är anställd inom vården. Och även i vissa fall för pateinterna. Det vore skönt om en avlastning och bättre möjligheter att styra sin arbetssituation och den givna vården kunde komma även de vårdanställda till del. De som gör ett fantastiskt arbete, men med alldeles för små resurser och alltför små möjligheter att själva påverka.
Under nästa mandatperiod kommer alltså Alliansen att skjuta till kraftiga förstärkningar på en rad områden, såsom förstärkt patientsäkerhet (tackar och niger djupt efter att ha varit djupt olycklig över att exempelvis HSAN lagts ner), en utvecklad tandvårdsreform, en permanent psykatrisatstning (definitivt inte en dag för tidigt) fortsatta insatser för förbättrad tillgänglighet (kortare köer) och skärpt vårdgaranti.
Med de reformer som nu dessutom föreslås för förbättrad vård av äldre, ökad valfrihet och utökade rättigheter, ökad kvalitet och större självbestämmande inom äldreomsorgen samt satsningar på en bättre situation för sektorns medarbetare kan det verkligen bli fråga om ett rejält lyft. Jag känner mig uppmuntrad.
Då har man redan konstaterat sedan tidigare inom Folkpartiet och Alliansen att exempelvis vården av transpersoner måste ses över drastiskt under den kommande mandatperioden, så jag börjar känna att lutar åt något riktigt bra tillslut.
Samtidigt i en annan del av valsverige... Miljöpartiet vill införa clowner på ålderdomshemmen, säger de. Och det kan jag känna kanske är bra. Men varför i hela friden just clowner? Är inte det att totalt sänka sig under sin egen värdighet att antyda att äldre inte har en vidare hög intelligens eller förmåga att uppfatta något mer kulturellt än så? Otroligt degraderande och bara löjligt, är jag rädd. Gärna mer kultur, gärna mer tid utomhus, gärna mer tid med djur, med barn omkring sig och så vidare. Det behövs så otroligt väl. Men hur i hela friden kom Miljöpartisterna fram till att man skulle erbjuda en generation som är vana vid Tjechov, Shakespeare och Brecht en massa clowner? Inget fel i clowner i sig, men det känns verkligen som om Miljöpartiet bestämt sig för att bara clowner duger för att underhålla de där gamlingarna på hemmet. Det är, i brist på bättre ord, genant. Bara för att man hamnat på ett boende för äldre innebär det varken att man gått i barndom eller blivit lobotomerad. Tack så hemskt mycket!
Jag vågar förresten lova exempelvis Högberg och Johan Westerholm att dessa miljardsatsningar på vård och på äldre kommer att upplevas som allt annat än kosmetiska hos de människor som blir direkt berörda. Att vi har råd att även sänka skattenivån för pensionärerna efter ett antal genomförda jobbskatteavdrag är något väldigt positivt och i mina ögon nödvändigt. Något som många inom Alliansen drivit hårt och nu fått gehör för. Vi har genomdrivit en fungerande politik, helt enkelt. Det är ett systemskifte på gång. Det är helt sant. Nu riskerar socialdemokratin troligen att förlora valet på grund av att vårdvalet och de stora skattelättnaderna på arbete knappast varit kosmetiska i plånböckerna och i människors vardag under de sista fyra åren. Mer valfrihet, högre kvalitet och samtidigt mer pengar i plånboken spelar en stor roll i att Alliansen sannolikt blir omvald om en knapp månad. Jag har svårt att se en fortsättning på fyra års framgångsrik politik som särskilt mycket valdesperation. Men jag är ju bara jag, förstås.
Intressant.
Borgarbarnet, Lotta, Raymond, Anna, Johan, Kalle, Niklas, Thomas, Ankersjö, Altenberg, Mikael,
Visar inlägg med etikett Miljöpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Miljöpartiet. Visa alla inlägg
2010-08-23
2010-06-14
Johan Westerholm, nästan helt rätt
Jag är nästan litet besviken över att min gissning inte föll helt rätt ut. Tänkte att förmodligen var det Westerholm eller möjligen Ulvenlöv (min andra gissning) som stod för översteskapet. Ulvenlöv hade varit för lätt, tänkte jag. Det hade varit roligare om det varit gamle vännen Westerholm. Mycket mera underhållande och tilltalande. Nu har jag fått degradera Westerholm från överste till löjtnant, men det kan inte hjälpas. Antar att det återstår en i vilket fall. Hade bara inte trott han hade det i sig, med tanke på hur undfallande karln kan vara när man faktiskt vill honom något. Munvädret finns, tycks det mig, endast där på avstånd - ett dovt muller som håller sig snällt på sin egen sida och inte gör en fluga förnär. Jag har sällan varit med om så mycket grå skugga som den karln varit då jag försökt engagera honom och sosseriet i integritetskampen och det internationella partipolitiskt obundna arbetet för demokrati, digital rätt och mänskliga fri- och rättigheter.
Väldigt undandragen och utan förmåga att verkligen få initiativ att hända har jag upplevt honom. Det lovas en del, men levereras mindre än föga. Kanske ett nät-alter ego är just vad som behövs för att få litet bett tillslut? Vad vet jag... I så fall kanske det är en bra sak om så skulle vara fallet och det alltså surrar om översten ändå. Jag gillar ju karln. Jag bara önskar han kunde ta litet fler initiativ och faktiskt göra saker också. Inte bara sitta i sin egen hörna och skälla.
Detta trots att ju partiet säger sig vara för samma utveckling som de obundna organisationerna jag i de fallen företräder (Svart Måndag, AK Vorrat och FNF) står för. Makes you wonder... Det visar kanske litet grann också hur mycket man ska lägga sin tilltro till ärlighet och förmåga hos SAP att hålla löften på det området. Speciellt om nu Bodström och gänget kommer åt att baka kaka igen. Bodströmssamhälleskakan verkar inte ett dugg bättre än den askgrå jeppekakan jag gnällt över en tid. Faktiskt nästan värre. Med askgrått och gredelint vet man vad man har och kan mota fadda Olle i grind. Bodströmiana kan gå hur snett som helst utan att någon riktigt fattat vad som hänt. Vi är många som minns ännu. Och om SAP nu knappt kan baxas till Sergels Torg för en partipolitiskt obunden människorättsfest dit andra partier sänder riksdagsledamöter, ungdomsförbundsordföranden och partiledare... hur ska jag då - i den kontexten - tolka den rödgröna driven rörande Lundin Oil?
Handlar hela det här projektet överhuvudtaget om mänskliga rättigheter alls, då de knappast framstår som särskilt viktiga till vardags annars? Eller handlar det enbart om det faktum att det skulle vara Bildt som var inblandad?
Hade det alls haft någon betydelse för Netroots och för sossarna om inte en moderat minister haft kopplingar till skiten?
För visst vore det jävligt beklämmande om det stämmer att Bildt varit inblandad i detta. Men jag ser för egen del lika allvarligt på skiten oavsett om det är Bildt, Kungen, Jesus eller Hin Håle själv som ligger bakom det hela. Eller ingen av dem alls. Jag tillåter mig dock tvivla rörande Netroots och sossedrevet. Och era intentioner.
Att det genom Bildt skulle kunna dras ut till någon slags yttepyttetunn koppling till Alliansen som sådan och dess trovärdighet? En koppling så på gränsen att brista att jag nog i så fall helst gömmer mina ögon i händerna och tittar bort. Jag tycker inte om att se självklara olyckor faktiskt ske. Inte ens rödgröna olyckor och tankevurpor. Jag är den sortens mestjej som hellre reser mig ur tv-soffan och går ut i köket och kokar te då förvecklingarna börjar bli pinsamma eller filmens korkade bergsguide faller utför kanten på klippan och slinter ner i fördärvet.
Själv föredrar jag att hålla mig till sakfrågan och skiter faktiskt, inte minst när det gäller något så väldigt allvarligt som övergrepp på folkrätt och mänskliga rättigheter, högaktningsfullt och högoktanigt i att blanda in partiretorik och unken rättshaveristisk kollektivskuldspropaganda i hela smeten. Det brukar vara kladdigt nog som det är!
Jag blir förbannad mest över att de rödgröna så utan någon som helst form av finess försöker kladda skiten på mig och de andra bloggarna inom Alliansen istället för att bara ta tag i det förbaskade problemet och reda ut vad som faktiskt skett. Så oändligt billigt att det blir smärtsamt.
Jag tydliggjorde igår mer än väl att jag anser det vara patetiskt att blanda in så låga dumheter i den här soppan och att även mitt ifrågasättande i retur byggde på samma principer för att demonstrera detsamma. Mest för att sätta saker i perspektiv. Jag ville framhäva hur löjligt jag tyckte att det blev. För den sortens övergrepp hör inte hemma som billiga partipolitiska poänger.
Skillnaden är att där Westerholm och övriga nätrötter gärna skuldbelägger kollektivt på absurt lösa boliner så skulle jag faktiskt aldrig på fullt allvar anklaga Westerholm eller någon annan individ inom de rödgröna för att ha en historisk hand med i det spelet eller för den delen det som drabbat mig själv. Därmed kan ett par av er andas ut, antar jag. Ett par av er som satte andan i halsen rejält där en stund.
Däremot kan det finnas goda skäl att fundera på det faktum att detta med steriliseringarna jag tog upp överhuvudtaget är så sjukt känsligt att ingen vågar ta upp det än idag. Inte ens någon av er rättskaffens människor som blivit så förtvivlat chockade över Lundin Oil. Än mindre kan ni eller era företrädare tänka er att driva det i kammaren, stötta motioner, debattera, ställa obekväma frågor och faktiskt göra något åt det mer än att skriva flygblad som aldrig ens delas ut. Var är munvädret då ni möter mig på gatan? Då ni ser mig och mina medsystrar och medbröder i ögonen? Får jag fråga det? Var är ni då?
Det kan vara värt att fundera över varför människorätts- och frihetsrörelser fortfarande dissas. Att man fortfarande vägrar göra upp med sitt gamla folkhemsarv och att man fortfarande bygger delar av sin retorik på att man längtar hem till hur det var då. Det Myrdalskt genmodifierade, renrasiga och ariskt perfekta superfolkhemmet. Den svenska biologiskt och genetiskt renade idyllen. Och samtidigt vägrar skriva om och debattera resterna som fortfarande lever kvar. Trots att väldigt många människor far illa just här, just nu. I detta samma nu.
Det enda jag kräver är litet handling. Ingen av oss kan göra så mycket för att förändra det förflutna. Få av oss har några som helst möjligheter att göra ett smack åt Lundin Oil och övergreppen som skett och som nu debatteras över hela världen. Annat än att låta åklagare och domstolar sköta det hela och hoppas att de har råg i ryggen och lagstöd nog att göra vad som krävs för att reda upp vad som redas upp kan.
MEN! Det går att göra något åt det faktum att jag sitter fast i det folkhemsliga skithuset och att någon dum fan har kastat bort nyckeln.
Vill ni, så går det att bryta upp den förbannade dörren nu. Och då har ni min tacksamhet. Vänder ni återigen ryggen till och går därifrån utan att fundera en extra sekund, så kommer jag aldrig att förlåta er. Och det gäller även på det allra högsta och det allra djupaste av personliga plan.
Känn de orden i ryggmärgen! Och var medvetna om att jag tänker påminna er. Om och om igen. Liksom jag tänker påminna var och en över hela det politiska spektrat om deras skyldighet rörande detta fram till den dagen jag dör.
---------------------------------
Annars måste jag säga att det är finhet och mycket uppskattning jag känner inför Johan Westerholms betydligt mycket mer hyfsade ton i tilltalet när battlandet fortsätter. Det gränsar mot ren artighet, vilket känns nästan litet förvånande och snopet. Det hade jag nästan inte väntat mig efter det tämligen konfliktsökande höga tonläget på sistone.
Det finns de som upplever mitt svar till Westerholm som skrivet i glödgad vrede. Jag antar att det inte blir bättre denna gången. Jag kan inte säga att så är fallet riktigt. Jag är förbannad på allmänt agerande och taskig retorik samt obefintlig eftertanke. Snarare än att jag är ilsk på individer på något som helst plan. Den huvudlösa och själlösa gruppmentaliteten inom den röda sfären får mig att må illa. Helt enkelt.
Jag är dock inte direkt okänd för att använda vass udd på mina digitala pennor vid tillfälle och jag tror inte att jag någonsin kommer hyfsa till mig nog för att göra den biten så värst annorlunda. Men faktum kvarstår att jag blir irriterad över den socialistiska konfrontationsprylen, kollektivskuldsscenariot och de grova förenklingarna överhuvudtaget. Det är så inihelsike 70-tal! Och det är så naivt att till och med Arnold Kramer skulle fått magkramp. Jag menar det. Lika mycket lackar jag normalt sett till på mina egna om de saknar argument och bara raljerar ut i det tomma blå utan något att egentligen säga. Och jag tillhör det där fåtalet som inte backar för att faktiskt säga det.
I fallet Westerholm och utmaningen rörande Lundin Oil sköts det hejvilt och en bra bit vid sidan av målet och jag står fortfarande undrande till vilken typ av förvirrat resonemang som måste till för att kunna resonera på det viset.
Jag ser inte att jag på något sätt skulle vara relaterad till Lundin Oil. Inte heller till Carl Bildts eventuella roll i vad som hände under de åren han satt i dess styrelse. Var jag står folkrättsligt är tämligen klart nu, antar jag. Inga konstigheter. Att en drös konfliktsökande rödluvor ränner omkring och ska fladdra i ansiktet på mig eller någon annan begriper jag därmed än mindre. Det heter att utmaningen skulle ha trampat på ömma tår (?). Jag ser inte varför mina tår skulle ha drabbats av nageltrång på grund av unken olja.
Det är ungefär lika mycket min skuld att Bildt suttit i styrelsen för Lundin Oil som det är min skuld att BP läcker ut hela sitt hjärta och sin ryggrad över världen bara för att en fd VD hos en av mina fd uppdragsgivare nu arbetar för pumpfolket. Med andra ord ohyggligt långsökt.
Det var det jag litet grann ville visa genom att ställa saker på sin spets och ifrågasätta miljöpartisterna för deras inblandning i sosselands forna folkhemsdrömmar. Det var det som var grunden i min utmaning till sosseland själva. Något som somliga snubblade betänkligt över. Det var inte meningen att skrämma livet ur er alla. Jag brukar vara snällare än så. Men nog verkade skon klämma något så inihelvete här och var. Jäklar vad det blev rättning i ledet och undanflykter...
Och undanflykter var det ju mest, ändå.
Min första tanke då blir... hur mår ert eget samvete nuförtiden, bröder och systrar? Hur mår ert samvete nuförtiden?
Det var ordentliga undanflykter rörande det faktum att det inte skrivits särskilt många spaltcentimetrar hos sosseriet och även vänsterfolket rörande tvångssteriliseringarna. Ursäkter som handlade om... jag vet faktiskt inte. Det fanns inte mycket substans.
Jag har blåslampan efter er nu, ni som vacklade till för den granskande blicken. Jag nöjer mig inte med partiprogram och mumlande gester inne på muggen. Ni kan bättre än så och jag förväntar mig åt fanders mycket mer än så.
Om Lundin Oil nu varit känt någon dag och hela Netroots fått panikshivers över att alliansbloggarna inte svarat på uppgifterna... hur kommer det sig då att tvångssteriliseringarna i Sverige har pågått sedan 1940-talet och fortfarande pågår än idag - mitt under näsan på er - och ni fortfarande knappt skriver en centimeter kring det. Fortfarande? Än idag. Måndagen efteråt.
Svart måndag indeed!
Var i hela friden har ni gjort av ert sinne för proportionalitet, människor?
Var har ni gjort av er heder?
Fint att där finns initiativ till att skriva program här och var. Fint att det börjar tas ställning. Men när i hela friden ska det bli mer än vagt frammumlade och endast nödgat pliktskyldiga ord med kniven mot strupen eller något som enbart göms undan effektivt i ett handlingsprogram som endast dammråttorna på arkivet någonsin sett utskrivet? När blir det handling av?
Borgerliga ledamöter har motionerat om detta ett par gånger. Barbro Westerholm har slitit med detta i åratal. Inte sant, Johan? Du borde väl veta det, eller har det verkligen aldrig pratats om det? Inbilla mig inte att du inte vetat detta sedan 70-talet. All things considered.
Jag för själv ingående diskussioner med såväl en eller två ministrar, med riksdagsledamöter och med tjänstemän inom Alliansen. Jag är ute i landet och föreläser om det. Nu senast för Sörmlands Läns Landsting. Åtminstone en eller ett par av era hbt-sossevänner kan nog bekräfta det. Skulle jag tro. Jag har till och med fantastiskt givande diskussioner med Piratpartiet och Feministiskt Initiativ om detta. Har diskuterat med utredare, kirurger, terapeuter, forskare och statliga utredare. Jag har till och med spenderat sittande tid även med socialministern själv. Men nog fan är jag lämnad ensam att driva eländet. Och nog tusan stjälper ni återigen skiten i knät på allianspartierna och hoppas att ingen ska se er smita från sysslorna.
Det går fanimej inte att få de rödgröna att säga flaskhals! Och så länge ni ignorerar tvångssteriliseringarna och inte tar frågan på det allvar en rättsstat fanimej förtjänar så sitter jag fast i skiten. Till minne av de fina folkhemsåren och makarna Myrdals förbannade bigotta och surrealistiska Dystopia!
Det är jag trött på nu.
Nästa gång di rödgröna anklagar mig (även via proxy) för att stödja folkrättsbrott, så kommer jag vara där som uven om natten och bita tillbaka, viska i ert öra och fråga om och om igen hur ert eget samvete mår och hur lång tid det tar innan jag får mina mänskliga rättigheter och mitt medborgarskap tillbaka. Hur länge det tar innan jag får någon som helst möjlighet att bilda den familj som på så många vis tagits ifrån mig.
Kan ni leva med det? Klarar ni av att tänka efter först och sätta saker i perspektiv?
Detta händer just nu. Inte för tio eller sjuttio år sedan. Och jag ser nada engagemang annat än vita lögner om intresse som inte finns. Och detta sker helt öppet i vårt eget land. Eller jag borde säga ert. Ert. Land.
Det är ert land. Som tillkommer er, vilka fortfarande passar in i normerna och inte sticker ut nog för att få folkhemsnormen att komma efter och bita er i rumpan. Tänker ni släppa in mig och andra som mig i det vackra utopiska bror duktiglandet Sverige igen - eller tänker ni återigen göra som så många gånger förr: kasta nyckeln till vargarna och vända på klacken och gå? För detta har ju varit öppet känt och öppet ignorerat länge nu. Jag vill se om ni kommer vända er om och gå.
Try me! Ni kommer inte att uppskatta den vreden.
Westerholm skriver att:
Väldigt undandragen och utan förmåga att verkligen få initiativ att hända har jag upplevt honom. Det lovas en del, men levereras mindre än föga. Kanske ett nät-alter ego är just vad som behövs för att få litet bett tillslut? Vad vet jag... I så fall kanske det är en bra sak om så skulle vara fallet och det alltså surrar om översten ändå. Jag gillar ju karln. Jag bara önskar han kunde ta litet fler initiativ och faktiskt göra saker också. Inte bara sitta i sin egen hörna och skälla.
Detta trots att ju partiet säger sig vara för samma utveckling som de obundna organisationerna jag i de fallen företräder (Svart Måndag, AK Vorrat och FNF) står för. Makes you wonder... Det visar kanske litet grann också hur mycket man ska lägga sin tilltro till ärlighet och förmåga hos SAP att hålla löften på det området. Speciellt om nu Bodström och gänget kommer åt att baka kaka igen. Bodströmssamhälleskakan verkar inte ett dugg bättre än den askgrå jeppekakan jag gnällt över en tid. Faktiskt nästan värre. Med askgrått och gredelint vet man vad man har och kan mota fadda Olle i grind. Bodströmiana kan gå hur snett som helst utan att någon riktigt fattat vad som hänt. Vi är många som minns ännu. Och om SAP nu knappt kan baxas till Sergels Torg för en partipolitiskt obunden människorättsfest dit andra partier sänder riksdagsledamöter, ungdomsförbundsordföranden och partiledare... hur ska jag då - i den kontexten - tolka den rödgröna driven rörande Lundin Oil?
Handlar hela det här projektet överhuvudtaget om mänskliga rättigheter alls, då de knappast framstår som särskilt viktiga till vardags annars? Eller handlar det enbart om det faktum att det skulle vara Bildt som var inblandad?
Hade det alls haft någon betydelse för Netroots och för sossarna om inte en moderat minister haft kopplingar till skiten?
För visst vore det jävligt beklämmande om det stämmer att Bildt varit inblandad i detta. Men jag ser för egen del lika allvarligt på skiten oavsett om det är Bildt, Kungen, Jesus eller Hin Håle själv som ligger bakom det hela. Eller ingen av dem alls. Jag tillåter mig dock tvivla rörande Netroots och sossedrevet. Och era intentioner.
Att det genom Bildt skulle kunna dras ut till någon slags yttepyttetunn koppling till Alliansen som sådan och dess trovärdighet? En koppling så på gränsen att brista att jag nog i så fall helst gömmer mina ögon i händerna och tittar bort. Jag tycker inte om att se självklara olyckor faktiskt ske. Inte ens rödgröna olyckor och tankevurpor. Jag är den sortens mestjej som hellre reser mig ur tv-soffan och går ut i köket och kokar te då förvecklingarna börjar bli pinsamma eller filmens korkade bergsguide faller utför kanten på klippan och slinter ner i fördärvet.
Själv föredrar jag att hålla mig till sakfrågan och skiter faktiskt, inte minst när det gäller något så väldigt allvarligt som övergrepp på folkrätt och mänskliga rättigheter, högaktningsfullt och högoktanigt i att blanda in partiretorik och unken rättshaveristisk kollektivskuldspropaganda i hela smeten. Det brukar vara kladdigt nog som det är!
Jag blir förbannad mest över att de rödgröna så utan någon som helst form av finess försöker kladda skiten på mig och de andra bloggarna inom Alliansen istället för att bara ta tag i det förbaskade problemet och reda ut vad som faktiskt skett. Så oändligt billigt att det blir smärtsamt.
Jag tydliggjorde igår mer än väl att jag anser det vara patetiskt att blanda in så låga dumheter i den här soppan och att även mitt ifrågasättande i retur byggde på samma principer för att demonstrera detsamma. Mest för att sätta saker i perspektiv. Jag ville framhäva hur löjligt jag tyckte att det blev. För den sortens övergrepp hör inte hemma som billiga partipolitiska poänger.
Skillnaden är att där Westerholm och övriga nätrötter gärna skuldbelägger kollektivt på absurt lösa boliner så skulle jag faktiskt aldrig på fullt allvar anklaga Westerholm eller någon annan individ inom de rödgröna för att ha en historisk hand med i det spelet eller för den delen det som drabbat mig själv. Därmed kan ett par av er andas ut, antar jag. Ett par av er som satte andan i halsen rejält där en stund.
Däremot kan det finnas goda skäl att fundera på det faktum att detta med steriliseringarna jag tog upp överhuvudtaget är så sjukt känsligt att ingen vågar ta upp det än idag. Inte ens någon av er rättskaffens människor som blivit så förtvivlat chockade över Lundin Oil. Än mindre kan ni eller era företrädare tänka er att driva det i kammaren, stötta motioner, debattera, ställa obekväma frågor och faktiskt göra något åt det mer än att skriva flygblad som aldrig ens delas ut. Var är munvädret då ni möter mig på gatan? Då ni ser mig och mina medsystrar och medbröder i ögonen? Får jag fråga det? Var är ni då?
Det kan vara värt att fundera över varför människorätts- och frihetsrörelser fortfarande dissas. Att man fortfarande vägrar göra upp med sitt gamla folkhemsarv och att man fortfarande bygger delar av sin retorik på att man längtar hem till hur det var då. Det Myrdalskt genmodifierade, renrasiga och ariskt perfekta superfolkhemmet. Den svenska biologiskt och genetiskt renade idyllen. Och samtidigt vägrar skriva om och debattera resterna som fortfarande lever kvar. Trots att väldigt många människor far illa just här, just nu. I detta samma nu.
Det enda jag kräver är litet handling. Ingen av oss kan göra så mycket för att förändra det förflutna. Få av oss har några som helst möjligheter att göra ett smack åt Lundin Oil och övergreppen som skett och som nu debatteras över hela världen. Annat än att låta åklagare och domstolar sköta det hela och hoppas att de har råg i ryggen och lagstöd nog att göra vad som krävs för att reda upp vad som redas upp kan.
MEN! Det går att göra något åt det faktum att jag sitter fast i det folkhemsliga skithuset och att någon dum fan har kastat bort nyckeln.
Vill ni, så går det att bryta upp den förbannade dörren nu. Och då har ni min tacksamhet. Vänder ni återigen ryggen till och går därifrån utan att fundera en extra sekund, så kommer jag aldrig att förlåta er. Och det gäller även på det allra högsta och det allra djupaste av personliga plan.
Känn de orden i ryggmärgen! Och var medvetna om att jag tänker påminna er. Om och om igen. Liksom jag tänker påminna var och en över hela det politiska spektrat om deras skyldighet rörande detta fram till den dagen jag dör.
---------------------------------
Annars måste jag säga att det är finhet och mycket uppskattning jag känner inför Johan Westerholms betydligt mycket mer hyfsade ton i tilltalet när battlandet fortsätter. Det gränsar mot ren artighet, vilket känns nästan litet förvånande och snopet. Det hade jag nästan inte väntat mig efter det tämligen konfliktsökande höga tonläget på sistone.
Det finns de som upplever mitt svar till Westerholm som skrivet i glödgad vrede. Jag antar att det inte blir bättre denna gången. Jag kan inte säga att så är fallet riktigt. Jag är förbannad på allmänt agerande och taskig retorik samt obefintlig eftertanke. Snarare än att jag är ilsk på individer på något som helst plan. Den huvudlösa och själlösa gruppmentaliteten inom den röda sfären får mig att må illa. Helt enkelt.
Jag är dock inte direkt okänd för att använda vass udd på mina digitala pennor vid tillfälle och jag tror inte att jag någonsin kommer hyfsa till mig nog för att göra den biten så värst annorlunda. Men faktum kvarstår att jag blir irriterad över den socialistiska konfrontationsprylen, kollektivskuldsscenariot och de grova förenklingarna överhuvudtaget. Det är så inihelsike 70-tal! Och det är så naivt att till och med Arnold Kramer skulle fått magkramp. Jag menar det. Lika mycket lackar jag normalt sett till på mina egna om de saknar argument och bara raljerar ut i det tomma blå utan något att egentligen säga. Och jag tillhör det där fåtalet som inte backar för att faktiskt säga det.
I fallet Westerholm och utmaningen rörande Lundin Oil sköts det hejvilt och en bra bit vid sidan av målet och jag står fortfarande undrande till vilken typ av förvirrat resonemang som måste till för att kunna resonera på det viset.
Jag ser inte att jag på något sätt skulle vara relaterad till Lundin Oil. Inte heller till Carl Bildts eventuella roll i vad som hände under de åren han satt i dess styrelse. Var jag står folkrättsligt är tämligen klart nu, antar jag. Inga konstigheter. Att en drös konfliktsökande rödluvor ränner omkring och ska fladdra i ansiktet på mig eller någon annan begriper jag därmed än mindre. Det heter att utmaningen skulle ha trampat på ömma tår (?). Jag ser inte varför mina tår skulle ha drabbats av nageltrång på grund av unken olja.
Det är ungefär lika mycket min skuld att Bildt suttit i styrelsen för Lundin Oil som det är min skuld att BP läcker ut hela sitt hjärta och sin ryggrad över världen bara för att en fd VD hos en av mina fd uppdragsgivare nu arbetar för pumpfolket. Med andra ord ohyggligt långsökt.
Det var det jag litet grann ville visa genom att ställa saker på sin spets och ifrågasätta miljöpartisterna för deras inblandning i sosselands forna folkhemsdrömmar. Det var det som var grunden i min utmaning till sosseland själva. Något som somliga snubblade betänkligt över. Det var inte meningen att skrämma livet ur er alla. Jag brukar vara snällare än så. Men nog verkade skon klämma något så inihelvete här och var. Jäklar vad det blev rättning i ledet och undanflykter...
Och undanflykter var det ju mest, ändå.
Min första tanke då blir... hur mår ert eget samvete nuförtiden, bröder och systrar? Hur mår ert samvete nuförtiden?
Det var ordentliga undanflykter rörande det faktum att det inte skrivits särskilt många spaltcentimetrar hos sosseriet och även vänsterfolket rörande tvångssteriliseringarna. Ursäkter som handlade om... jag vet faktiskt inte. Det fanns inte mycket substans.
Jag har blåslampan efter er nu, ni som vacklade till för den granskande blicken. Jag nöjer mig inte med partiprogram och mumlande gester inne på muggen. Ni kan bättre än så och jag förväntar mig åt fanders mycket mer än så.
Om Lundin Oil nu varit känt någon dag och hela Netroots fått panikshivers över att alliansbloggarna inte svarat på uppgifterna... hur kommer det sig då att tvångssteriliseringarna i Sverige har pågått sedan 1940-talet och fortfarande pågår än idag - mitt under näsan på er - och ni fortfarande knappt skriver en centimeter kring det. Fortfarande? Än idag. Måndagen efteråt.
Svart måndag indeed!
Var i hela friden har ni gjort av ert sinne för proportionalitet, människor?
Var har ni gjort av er heder?
Fint att där finns initiativ till att skriva program här och var. Fint att det börjar tas ställning. Men när i hela friden ska det bli mer än vagt frammumlade och endast nödgat pliktskyldiga ord med kniven mot strupen eller något som enbart göms undan effektivt i ett handlingsprogram som endast dammråttorna på arkivet någonsin sett utskrivet? När blir det handling av?
Borgerliga ledamöter har motionerat om detta ett par gånger. Barbro Westerholm har slitit med detta i åratal. Inte sant, Johan? Du borde väl veta det, eller har det verkligen aldrig pratats om det? Inbilla mig inte att du inte vetat detta sedan 70-talet. All things considered.
Jag för själv ingående diskussioner med såväl en eller två ministrar, med riksdagsledamöter och med tjänstemän inom Alliansen. Jag är ute i landet och föreläser om det. Nu senast för Sörmlands Läns Landsting. Åtminstone en eller ett par av era hbt-sossevänner kan nog bekräfta det. Skulle jag tro. Jag har till och med fantastiskt givande diskussioner med Piratpartiet och Feministiskt Initiativ om detta. Har diskuterat med utredare, kirurger, terapeuter, forskare och statliga utredare. Jag har till och med spenderat sittande tid även med socialministern själv. Men nog fan är jag lämnad ensam att driva eländet. Och nog tusan stjälper ni återigen skiten i knät på allianspartierna och hoppas att ingen ska se er smita från sysslorna.
Det går fanimej inte att få de rödgröna att säga flaskhals! Och så länge ni ignorerar tvångssteriliseringarna och inte tar frågan på det allvar en rättsstat fanimej förtjänar så sitter jag fast i skiten. Till minne av de fina folkhemsåren och makarna Myrdals förbannade bigotta och surrealistiska Dystopia!
Det är jag trött på nu.
Nästa gång di rödgröna anklagar mig (även via proxy) för att stödja folkrättsbrott, så kommer jag vara där som uven om natten och bita tillbaka, viska i ert öra och fråga om och om igen hur ert eget samvete mår och hur lång tid det tar innan jag får mina mänskliga rättigheter och mitt medborgarskap tillbaka. Hur länge det tar innan jag får någon som helst möjlighet att bilda den familj som på så många vis tagits ifrån mig.
Kan ni leva med det? Klarar ni av att tänka efter först och sätta saker i perspektiv?
Detta händer just nu. Inte för tio eller sjuttio år sedan. Och jag ser nada engagemang annat än vita lögner om intresse som inte finns. Och detta sker helt öppet i vårt eget land. Eller jag borde säga ert. Ert. Land.
Det är ert land. Som tillkommer er, vilka fortfarande passar in i normerna och inte sticker ut nog för att få folkhemsnormen att komma efter och bita er i rumpan. Tänker ni släppa in mig och andra som mig i det vackra utopiska bror duktiglandet Sverige igen - eller tänker ni återigen göra som så många gånger förr: kasta nyckeln till vargarna och vända på klacken och gå? För detta har ju varit öppet känt och öppet ignorerat länge nu. Jag vill se om ni kommer vända er om och gå.
Try me! Ni kommer inte att uppskatta den vreden.
Westerholm skriver att:
Du kan förvänta dig samma sak från mig, att jag kommer försvara det Rödgröna alternativet men aldrig de frågor som (V) och (MP) driver separat. Visst, det kan hända att jag kan hålla med men det är inte alltid så.
2010-05-19
Tidigare betyg, samt seriös diskussion om arbetstiden
Dags för ytterligare ett steg i den livsviktiga upprustningen av Kunskapssverige. Vi pratar nu mer och mer, tack och lov, om behovet av betyg i skolan, om kraven på Sverige och det svenska näringslivet i förhållande till den skenande globaliseringen och den ökande konkurrensen från omvärlden.
Det är många som slagit larm kring detta under en längre tid och det är inget vi längre kan knussla med. Sverige tappar i kunskap eller står som bäst stilla gentemot en omvärld som visslar framåt på ett högst oroande vis. Det är fantastiskt att världen utvecklas och att stora delar av världen uppnår helt nya kunskapsnivåer. Det är bara litet illa att vi hemma i Sverige tenderar att stå vid sidan numera och titta på. När vänstern i stort sett vill avskaffa kunskap helt och helst inte ha några betyg alls går Folkpartiet på en helt annan linje, vilket känns väldigt lättande och lugnande för mig.
Om jag någon gång tvivlat på huruvida jag är vänster eller liberal, så behöver jag helt enkelt inte tvivla längre. Jag har spenderat så mycket tid utomlands under mitt liv att jag inte har några som helst problem att se vad människor som Hans Rosling och Fredrik Härén pratar om sedan länge. Jag förstår precis vad allt detta bottnar i.
Jag fick för övrigt litet kritik från coola miljöpartisten Max Andersson för att jag kritiserade Miljöpartiets linje om 35 timmars arbetsvecka nyligen. Det är klart att... jag kan ha missuppfattat det där med att Miljöpartiet vill se en arbetstidsminskning med just bibehållen lön och jag får be om ursäkt till Miljöpartiet i så fall. Om jag missuppfattat.
Men saken är den att... det är egentligen i sig irrelevant. Den stora viktiga delen i det hela är fortfarande problemet med arbetstiden i sig. De rödgröna satsar just nu allt på att införa högre skatter, minska disponibel inkomst hos hushållen och företagarna, avrätta det svenska utbildningssystemet och slösa enorma summor pengar på ofärdiga och närmast slumpartade infrastrukturlösningar de själva knappast kan tro på om de överhuvudtaget ska antas vara seriösa. Vilket är himla tråkigt. Inte minst som jag alltid haft en stark vurm inte minst för just den gröna rörelsen. Det vet de flesta som arbetat med mig de sista åren.
Därtill vill man nu alltså införa kortare arbetstid för att det är bekvämare för människor därute i samhället om de inte behöver arbeta så mycket. Vilket jag kan hålla med om. Det skulle vara bekvämare. Men skulle det ens räcka för att väga upp vad som riskerar hända med ett land som inte klarar att bära sina egna kostnader? Tänker på hur det ser ut i Grekland, Island, Spanien, Storbritannien och på många andra håll. Jag vill allra helst stötta en politik som innebär att jag inte behöver sitta i den situationen, därför att jag är självisk och vet att jag som individ också drabbas om landet åker framstupa ner i lervällingen på grund av knackigt skötta finanser. Jag har inte tid med det. Jag ska ju försöka starta föreläsningsverksamhet, ägna mig åt tung politik, aktivism och dessutom hinna med att rädda världen.
Och till saken hör att vi redan idag arbetar mindre än de flesta i världen. Jag ser ingen point i att det skulle vara charmigt att arbeta sjukt mycket och sjukt länge för någon slavdrivare i Kina. Det är inte det jag säger. Men allvarligt talat är vi tvungna att diskutera hur vi ska mäta oss med de nya tigerekonomierna. De är litet större än vi är. Har något fler medborgare än vi har. Och producerar mer och billigare än vi gör. Per arbetad timme, rent av. Vilka de har många fler av även på individnivå. Att blunda för det och låtsas att vi lever i en lokal liten romantisk och pittoresk bubbla hjälper liksom ingen.
Vi arbetar mindre än omvärlden för för mycket pengar och med för höga kringliggande produktionskostnader. Vilket kanske inte behöver vara ett problem, så länge vi inte minskar arbetstiden ytterligare. Men minskad arbetstid behöver inte automatiskt leda till mer effektivitet, även om det låter fint som snus på pappret. Och om sanningen ska fram, så kan svenskarna mycket väl komma att behöva finna sig i en situation där vi måste arbeta mer istället för mindre inom en inte alltför avlägsen framtid. Trots allt. Och trots att det inte låter som en direkt valvinnare att säga det. Känner mest att det vore höjden av naivitet att blunda för det och därifrån närmast brottsligt att ignorera det och tala bort det.
Vi har för låg produktivitet och alldeles för höga kostnader för den produktion vi faktiskt lever på ändå. Och vi har, vilket Max missade att kommentera på, en situation där vi kommer att få enorma problem att försörja en allt större åldrande del av befolkningen. Och där det blir allt svårare att kunna bekosta den vården de självklart ska kunna förvänta sig ha rätten till. Att försörja en allt större åldrande befolkning är inte gratis. Det har aldrig varit det och det kommer aldrig att bli det.
Ska vi dels ha råd att försörja den äldre delen av befolkningen som är på väg att pensioneras just nu och en tid framöver och ska vi dessutom ha råd att ta hand om alla de som idag far illa på grund av arbetsskador, dåligt mående på ena eller andra viset och så vidare - ja, då måste vi helt enkelt börja se om vårt hus. Och producera nog för att hushållet Sverige ska kunna sälja tillräckligt mycket av tillräckligt attraktiva produkter och tjänster för att nå en bit över break even. Det är ingen hokus pokus i det. Det är enkel matematik. Jag pluggade dans och teater på gymnasiet. Jag lärde mig detta inte minst i företagsekonomin redan då. För nu snart femton år sedan. Och samma grundprinciper gäller, tro det eller ej, även på en nation som Sverige.
Ska Sverige ha en framtid i den stora vida världen utanför 50-skyltarna så måste vi inse att vi dels kan komma att behöva ha betydligt fler människor i arbete, att vi kan komma att behöva öka antalet arbetade timmar per individ och att vi utan några som helst tvivel måste, måste, måste satsa mycket mer på utbildning från lägsta skolålder upp till de allra mest avancerade spetsutbildningarna.
Sveriges framtid ligger i att specialisera sig, satsa mycket mer på entreprenörskap och nyföretagande, erbjuda marknaden spetskompetens och nyskapade lösningar som utan tvekan innebär att vi går cutting edge all the way.
Jag kan därför instämma i vad Helena von Schantz skriver om Björklunds besked rörande betyg från årskurs sex. Det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver mer. Betydligt mycket mer. Ett steg till skulle kunna vara betyg ännu tidigare. Överhuvudtaget måste vi ta itu med flummet som skolan råkat ut för på sistone. Det kan finnas skäl till att öka lärartätheten, höja löner och förbättra villkoren för lärarna så att vi kan få tillbaka en del av yrkets förlorade status igen. Det kan finnas skäl att kika på hur mycket kunnandet och resultaten ökar om fler lärare och mindre klasser skapar bättre förutsättningar för en fungerande lärandemiljö. Och vi måste verkligen se över betygssystemen på fullaste allvar. Inte för att det är hippt. Utan för att vi verkligen inte har något annat val.
Just sayin'.
Runo skriver, liksom Pär, Frykman och Altenberg. Även hos Anna, Maria, Seved, Hanna, Mikael och Mats.
Intressant.
Det är många som slagit larm kring detta under en längre tid och det är inget vi längre kan knussla med. Sverige tappar i kunskap eller står som bäst stilla gentemot en omvärld som visslar framåt på ett högst oroande vis. Det är fantastiskt att världen utvecklas och att stora delar av världen uppnår helt nya kunskapsnivåer. Det är bara litet illa att vi hemma i Sverige tenderar att stå vid sidan numera och titta på. När vänstern i stort sett vill avskaffa kunskap helt och helst inte ha några betyg alls går Folkpartiet på en helt annan linje, vilket känns väldigt lättande och lugnande för mig.
Om jag någon gång tvivlat på huruvida jag är vänster eller liberal, så behöver jag helt enkelt inte tvivla längre. Jag har spenderat så mycket tid utomlands under mitt liv att jag inte har några som helst problem att se vad människor som Hans Rosling och Fredrik Härén pratar om sedan länge. Jag förstår precis vad allt detta bottnar i.
Jag fick för övrigt litet kritik från coola miljöpartisten Max Andersson för att jag kritiserade Miljöpartiets linje om 35 timmars arbetsvecka nyligen. Det är klart att... jag kan ha missuppfattat det där med att Miljöpartiet vill se en arbetstidsminskning med just bibehållen lön och jag får be om ursäkt till Miljöpartiet i så fall. Om jag missuppfattat.
Men saken är den att... det är egentligen i sig irrelevant. Den stora viktiga delen i det hela är fortfarande problemet med arbetstiden i sig. De rödgröna satsar just nu allt på att införa högre skatter, minska disponibel inkomst hos hushållen och företagarna, avrätta det svenska utbildningssystemet och slösa enorma summor pengar på ofärdiga och närmast slumpartade infrastrukturlösningar de själva knappast kan tro på om de överhuvudtaget ska antas vara seriösa. Vilket är himla tråkigt. Inte minst som jag alltid haft en stark vurm inte minst för just den gröna rörelsen. Det vet de flesta som arbetat med mig de sista åren.
Därtill vill man nu alltså införa kortare arbetstid för att det är bekvämare för människor därute i samhället om de inte behöver arbeta så mycket. Vilket jag kan hålla med om. Det skulle vara bekvämare. Men skulle det ens räcka för att väga upp vad som riskerar hända med ett land som inte klarar att bära sina egna kostnader? Tänker på hur det ser ut i Grekland, Island, Spanien, Storbritannien och på många andra håll. Jag vill allra helst stötta en politik som innebär att jag inte behöver sitta i den situationen, därför att jag är självisk och vet att jag som individ också drabbas om landet åker framstupa ner i lervällingen på grund av knackigt skötta finanser. Jag har inte tid med det. Jag ska ju försöka starta föreläsningsverksamhet, ägna mig åt tung politik, aktivism och dessutom hinna med att rädda världen.
Och till saken hör att vi redan idag arbetar mindre än de flesta i världen. Jag ser ingen point i att det skulle vara charmigt att arbeta sjukt mycket och sjukt länge för någon slavdrivare i Kina. Det är inte det jag säger. Men allvarligt talat är vi tvungna att diskutera hur vi ska mäta oss med de nya tigerekonomierna. De är litet större än vi är. Har något fler medborgare än vi har. Och producerar mer och billigare än vi gör. Per arbetad timme, rent av. Vilka de har många fler av även på individnivå. Att blunda för det och låtsas att vi lever i en lokal liten romantisk och pittoresk bubbla hjälper liksom ingen.
Vi arbetar mindre än omvärlden för för mycket pengar och med för höga kringliggande produktionskostnader. Vilket kanske inte behöver vara ett problem, så länge vi inte minskar arbetstiden ytterligare. Men minskad arbetstid behöver inte automatiskt leda till mer effektivitet, även om det låter fint som snus på pappret. Och om sanningen ska fram, så kan svenskarna mycket väl komma att behöva finna sig i en situation där vi måste arbeta mer istället för mindre inom en inte alltför avlägsen framtid. Trots allt. Och trots att det inte låter som en direkt valvinnare att säga det. Känner mest att det vore höjden av naivitet att blunda för det och därifrån närmast brottsligt att ignorera det och tala bort det.
Vi har för låg produktivitet och alldeles för höga kostnader för den produktion vi faktiskt lever på ändå. Och vi har, vilket Max missade att kommentera på, en situation där vi kommer att få enorma problem att försörja en allt större åldrande del av befolkningen. Och där det blir allt svårare att kunna bekosta den vården de självklart ska kunna förvänta sig ha rätten till. Att försörja en allt större åldrande befolkning är inte gratis. Det har aldrig varit det och det kommer aldrig att bli det.
Ska vi dels ha råd att försörja den äldre delen av befolkningen som är på väg att pensioneras just nu och en tid framöver och ska vi dessutom ha råd att ta hand om alla de som idag far illa på grund av arbetsskador, dåligt mående på ena eller andra viset och så vidare - ja, då måste vi helt enkelt börja se om vårt hus. Och producera nog för att hushållet Sverige ska kunna sälja tillräckligt mycket av tillräckligt attraktiva produkter och tjänster för att nå en bit över break even. Det är ingen hokus pokus i det. Det är enkel matematik. Jag pluggade dans och teater på gymnasiet. Jag lärde mig detta inte minst i företagsekonomin redan då. För nu snart femton år sedan. Och samma grundprinciper gäller, tro det eller ej, även på en nation som Sverige.
Ska Sverige ha en framtid i den stora vida världen utanför 50-skyltarna så måste vi inse att vi dels kan komma att behöva ha betydligt fler människor i arbete, att vi kan komma att behöva öka antalet arbetade timmar per individ och att vi utan några som helst tvivel måste, måste, måste satsa mycket mer på utbildning från lägsta skolålder upp till de allra mest avancerade spetsutbildningarna.
Sveriges framtid ligger i att specialisera sig, satsa mycket mer på entreprenörskap och nyföretagande, erbjuda marknaden spetskompetens och nyskapade lösningar som utan tvekan innebär att vi går cutting edge all the way.
Jag kan därför instämma i vad Helena von Schantz skriver om Björklunds besked rörande betyg från årskurs sex. Det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver mer. Betydligt mycket mer. Ett steg till skulle kunna vara betyg ännu tidigare. Överhuvudtaget måste vi ta itu med flummet som skolan råkat ut för på sistone. Det kan finnas skäl till att öka lärartätheten, höja löner och förbättra villkoren för lärarna så att vi kan få tillbaka en del av yrkets förlorade status igen. Det kan finnas skäl att kika på hur mycket kunnandet och resultaten ökar om fler lärare och mindre klasser skapar bättre förutsättningar för en fungerande lärandemiljö. Och vi måste verkligen se över betygssystemen på fullaste allvar. Inte för att det är hippt. Utan för att vi verkligen inte har något annat val.
Just sayin'.
Runo skriver, liksom Pär, Frykman och Altenberg. Även hos Anna, Maria, Seved, Hanna, Mikael och Mats.
Intressant.
2010-05-17
Den förbryllande gröna världsfrånvändheten
Bara funderar litet grann löst sådär...
Hur har Miljöpartiet tänkt sig - ALLS - att de ska kunna hålla Sverige vid liv med 35 timmars arbetsvecka på bibehållen lön?
Just nu kanske vi har arbetslöshet. Granted - givetvis. Det kallas lågkonjunktur, även om det är ett okänt fenomen hos många av de rödgröna drömmare jag twittrat och argumenterat med på sistone. Men problemet i det här landet är inte att vi jobbar för mycket utan för litet.
Om bara något decennium har alla 40- och 50-talister gått i pension. Har Miljöpartiet och Vänstern någon som helst aning om hur många det är? Och hur tungt det kommer bli att försöka se till att de får ut sina pensioner och har rätt till en välfungerande vård samtidigt som inte hela landet fullständigt går i konkurs. Jag tänker inte vräka ur mig något i allmänhet korkat kring detta (det brukar annars gammsossarna sköta alldeles utmärkt på egen hand), men det är ett faktum att vi har en enorm pensionsavgång att se fram emot och som just satt igång under de sista åren.
Vi måste ha råd att finansiera en växande skara pensionärer inte bara inkomstmässigt (gärna med mer pengar kvar på hundringen dessutom), utan också i vård och omsorg. Det är inte billigt. Och det tycker jag inte att det ska vara heller. Man har goda skäl att förvänta sig en värdefull och trygg ålderdom utan ekonomisk panik efter att ha arbetat rumpan av sig för det här landet och dess framtid under ett helt arbetsliv. Något annat vore löjligt att hävda.
Samtidigt sitter vi i skiten litet grann. Vi klarar inte detta om vi inte ser till att så många som möjligt kommer i arbete. Vi klarar det inte med begränsningar i arbetstiden liknande de tyvärr vansinniga idéerna hos Vänstern och Miljöpartiet.
Hur Mp kan hävda sig ta ansvar för den svenska ekonomin undgår mig synnerligen effektivt.
Jag skulle förmodligen uppskatta kortare arbetstid också, personligen, men det kan bero på att jag arbetar betydligt mycket mer än jag borde. 40 timmars arbetsvecka för min del känns för det mesta som en ren utopi. Samtidigt kan det vara nyttigt att behålla någon sorts förankring i verkligheten, trots allt. Jag tänker att vi har inte råd att gå medeltid på hela bygget oavsett hur gulligt och romantiskt det kan verka för delar av 2000-talets miljörörelse. Häst och vagn behåller inte arbeten och tillväxt kvar i landet.
Vi kommer förmodligen snarare att bli tvungna att fortsätta bygga ut våra städer och samhällen, producera el som aldrig förr och lära oss att inte bara acceptera utan också välkomna och försöka släpa hit utländsk arbetskraft nära på med våld. Det är det enda sättet att lösa situationen vi står inför. Utan tillväxten är vi körda. Därför är det skrämmande att Miljöpartiet på fullt allvar hävdar att det är ett uttalat mål att minska konsumtionen och att minska tillväxten. Man har verkligen inte tänkt till.
Och samtidigt bara drar Asien iväg som jag vet inte vad. Singapore kommer troligen att ligga på över 9% plus i sin tillväxt i år (+13% under Q1). Singapores handel ökade med 30,9% mellan april 2009 och 2010. Industriproduktionen ökade med 19,1% från februari till februari. De bara blixtrar fram!
Tror de rödgröna att detta är ett skämt? En dålig dröm? Seriöst!?
Vem är det som lever i en dröm egentligen? En nostalgisk och oerhört orealistisk dröm om att Sverige lever i sin egen lilla bubbla utan kontakt med resten av världen!
Och så har vi förstås Kina, Indien, Malaysia, Pakistan, Thailand (förutsatt att rödskjortor och gulskjortor slutar skjuta på varann förstås), osv osv osv. Och visste ni att en dansk datortillverkare som kursade för en kort tid sedan numera har återuppstått - I GHANA! Snacka om att det händer saker i världen när man sitter och rullar tummarna i gungstolen. Och bra är väl det. Men är det inte dags att vakna nu?
När Ghana börjar tillverka datorer ska vi gå tillbaka till häst och vagn och som bäst leva på kolkraft om vi ska ha någon el alls. För det ska inte skapas någon el i det gröna Sverige. Därmed kan vi inte driva de nya höghastighetstågen man samtidigt planerar. Valbluff så det står härliga till. Och vi ska inte ha bilar, flyg eller andra transportmedel heller. Därtill ska vi arbeta betydligt mindre än vi gör idag och fortfarande klara av att behålla Sverige konkurrenskraftigt.
Vad Miljöpartiet än vurmar om som mest, så inte bär det en tillstymmelse till likhet med ett modernt samhälle i alla fall. Vem satsar du på som vinnare i racet mellan Sverige och Ghana i framtiden? Jag håller på Ghana any day. Det är dem förmodligen mer än väl förunnat. En rödgrön valseger vore en katastrof helt enkelt på grund av just den naivitet de uppvisar i förhållande till den globala ekonomin.
Vi har inte råd att vara gullmysiga och lusekoftiga längre. Vi kan inte springa runt och leka amish (vilka jag visserligen tycker är rätt coola i sig själva på något vis - jag vill bara inte leva i ett sånt samhälle själv) om Sverige ska hänga med in i framtiden.
Mp borde ha sumpat ett stort antal röster på sina sista utspel. Detta sista, att de förespråkar 35-timmars arbetsvecka i sitt valmanifest efter festligheterna i helgen kan bara inte falla väl ut. Utan sysselsättning, utan el att driva industrierna, utan en fungerande ekonomi och en förmåga att slåss på den allt hårdare globala marknaden finns snart inga arbeten kvar att beskatta. Vem tar man ut de tunga skattehöjningarna på då? Skatter är ingen automatisk pengamaskin. Det enda jag ser som en lösning då arbetena och entreprenörskapet lämnar Sverige är en radda nya sedelpressar för att råda bot på underskottet i finanserna. Och det fungerade ju bra i mellankrigstidens Europa också? Så låt oss hjälpas åt att hjälpa dem falla.
För en liten chans att klara den svenska ekonomin och hindra Sverige från att falla efter i den globala ekonomin i framtiden måste det till en alliansseger. Det finns inget annat sätt.
Mats Sander, Anne-Marie Ekström, Rasmus Jonlund,
Intressant.
Hur har Miljöpartiet tänkt sig - ALLS - att de ska kunna hålla Sverige vid liv med 35 timmars arbetsvecka på bibehållen lön?
Just nu kanske vi har arbetslöshet. Granted - givetvis. Det kallas lågkonjunktur, även om det är ett okänt fenomen hos många av de rödgröna drömmare jag twittrat och argumenterat med på sistone. Men problemet i det här landet är inte att vi jobbar för mycket utan för litet.
Om bara något decennium har alla 40- och 50-talister gått i pension. Har Miljöpartiet och Vänstern någon som helst aning om hur många det är? Och hur tungt det kommer bli att försöka se till att de får ut sina pensioner och har rätt till en välfungerande vård samtidigt som inte hela landet fullständigt går i konkurs. Jag tänker inte vräka ur mig något i allmänhet korkat kring detta (det brukar annars gammsossarna sköta alldeles utmärkt på egen hand), men det är ett faktum att vi har en enorm pensionsavgång att se fram emot och som just satt igång under de sista åren.
Vi måste ha råd att finansiera en växande skara pensionärer inte bara inkomstmässigt (gärna med mer pengar kvar på hundringen dessutom), utan också i vård och omsorg. Det är inte billigt. Och det tycker jag inte att det ska vara heller. Man har goda skäl att förvänta sig en värdefull och trygg ålderdom utan ekonomisk panik efter att ha arbetat rumpan av sig för det här landet och dess framtid under ett helt arbetsliv. Något annat vore löjligt att hävda.
Samtidigt sitter vi i skiten litet grann. Vi klarar inte detta om vi inte ser till att så många som möjligt kommer i arbete. Vi klarar det inte med begränsningar i arbetstiden liknande de tyvärr vansinniga idéerna hos Vänstern och Miljöpartiet.
Hur Mp kan hävda sig ta ansvar för den svenska ekonomin undgår mig synnerligen effektivt.
Jag skulle förmodligen uppskatta kortare arbetstid också, personligen, men det kan bero på att jag arbetar betydligt mycket mer än jag borde. 40 timmars arbetsvecka för min del känns för det mesta som en ren utopi. Samtidigt kan det vara nyttigt att behålla någon sorts förankring i verkligheten, trots allt. Jag tänker att vi har inte råd att gå medeltid på hela bygget oavsett hur gulligt och romantiskt det kan verka för delar av 2000-talets miljörörelse. Häst och vagn behåller inte arbeten och tillväxt kvar i landet.
Vi kommer förmodligen snarare att bli tvungna att fortsätta bygga ut våra städer och samhällen, producera el som aldrig förr och lära oss att inte bara acceptera utan också välkomna och försöka släpa hit utländsk arbetskraft nära på med våld. Det är det enda sättet att lösa situationen vi står inför. Utan tillväxten är vi körda. Därför är det skrämmande att Miljöpartiet på fullt allvar hävdar att det är ett uttalat mål att minska konsumtionen och att minska tillväxten. Man har verkligen inte tänkt till.
Och samtidigt bara drar Asien iväg som jag vet inte vad. Singapore kommer troligen att ligga på över 9% plus i sin tillväxt i år (+13% under Q1). Singapores handel ökade med 30,9% mellan april 2009 och 2010. Industriproduktionen ökade med 19,1% från februari till februari. De bara blixtrar fram!
Tror de rödgröna att detta är ett skämt? En dålig dröm? Seriöst!?
Vem är det som lever i en dröm egentligen? En nostalgisk och oerhört orealistisk dröm om att Sverige lever i sin egen lilla bubbla utan kontakt med resten av världen!
Och så har vi förstås Kina, Indien, Malaysia, Pakistan, Thailand (förutsatt att rödskjortor och gulskjortor slutar skjuta på varann förstås), osv osv osv. Och visste ni att en dansk datortillverkare som kursade för en kort tid sedan numera har återuppstått - I GHANA! Snacka om att det händer saker i världen när man sitter och rullar tummarna i gungstolen. Och bra är väl det. Men är det inte dags att vakna nu?
När Ghana börjar tillverka datorer ska vi gå tillbaka till häst och vagn och som bäst leva på kolkraft om vi ska ha någon el alls. För det ska inte skapas någon el i det gröna Sverige. Därmed kan vi inte driva de nya höghastighetstågen man samtidigt planerar. Valbluff så det står härliga till. Och vi ska inte ha bilar, flyg eller andra transportmedel heller. Därtill ska vi arbeta betydligt mindre än vi gör idag och fortfarande klara av att behålla Sverige konkurrenskraftigt.
Vad Miljöpartiet än vurmar om som mest, så inte bär det en tillstymmelse till likhet med ett modernt samhälle i alla fall. Vem satsar du på som vinnare i racet mellan Sverige och Ghana i framtiden? Jag håller på Ghana any day. Det är dem förmodligen mer än väl förunnat. En rödgrön valseger vore en katastrof helt enkelt på grund av just den naivitet de uppvisar i förhållande till den globala ekonomin.
Vi har inte råd att vara gullmysiga och lusekoftiga längre. Vi kan inte springa runt och leka amish (vilka jag visserligen tycker är rätt coola i sig själva på något vis - jag vill bara inte leva i ett sånt samhälle själv) om Sverige ska hänga med in i framtiden.
Mp borde ha sumpat ett stort antal röster på sina sista utspel. Detta sista, att de förespråkar 35-timmars arbetsvecka i sitt valmanifest efter festligheterna i helgen kan bara inte falla väl ut. Utan sysselsättning, utan el att driva industrierna, utan en fungerande ekonomi och en förmåga att slåss på den allt hårdare globala marknaden finns snart inga arbeten kvar att beskatta. Vem tar man ut de tunga skattehöjningarna på då? Skatter är ingen automatisk pengamaskin. Det enda jag ser som en lösning då arbetena och entreprenörskapet lämnar Sverige är en radda nya sedelpressar för att råda bot på underskottet i finanserna. Och det fungerade ju bra i mellankrigstidens Europa också? Så låt oss hjälpas åt att hjälpa dem falla.
För en liten chans att klara den svenska ekonomin och hindra Sverige från att falla efter i den globala ekonomin i framtiden måste det till en alliansseger. Det finns inget annat sätt.
Mats Sander, Anne-Marie Ekström, Rasmus Jonlund,
Intressant.
2010-02-03
Dinosaurier lade ägg, Kjöller och Sternberg!
Nu har väl den kristna högern totalt skjutit sig i huvudet ändå?
Jag kan bli allergisk av många saker och den som normalt sett läser min blogg är nog inte främmande för att hålla med mig om det. Men är det någonting som jag verkligen inte klarar av, så är det brottslig jävla dumhet!
Läser på Expressens sidan 4 hur Eva Sternberg sågar kvinnor som arbetar och på fullt allvar hävdar att kvinnors plats minsann är vid spisen där de ska stå och föda barn. För kvinnors plats är tydligen i år 2010 i hemmet. En kvinna duger enbart till att vara mamma och stanna hemma - ingenting mer.
Hanne Kjöller följer upp, som hon så gärna gör, på DN idag. Dock inte i nätupplagan, så jag tar mig friheten att citera hemskheten här:
Alltså...
Till att börja med fick dinosauriemammor ägg, snälla Hanne Kjöller. För det andra har vi ett par miljoner år av evolution emellan oss och dinosaurierna. Du vet sånt som alla utom ni kristdemokr.... kreationister tror på. Förb.....de sågspån!
Kjöller kandiderar väl i valet för Kd nu, efter vad jag hört. Undrar om ett krav för att få kandidera är att man gått med på att bli hjärntvättad i Hägglunds verklighetsmaskin?
Och så Sternberg som en gång i tiden trodde att "Kvinnor kan". Vad i hela friden hände egentligen? Vad råkade människan slinta med foten på? Och framför allt... vad var det hon slog huvudet i när hon väl föll?
(Jag antar att det är för mycket begärt att kräva att en kreationist faktiskt vet åtminstone ABC om vad dinosaurier faktiskt är, men det skulle inte förvåna mig om de flesta av dem visade sig ha svårt att skilja på en T-rex och en fiskpinne).
Att en kvinna idag på fullt allvar sedan kan springa runt och vräka ur sig sådan totalt vilsen semiseriös kritik mot en annan kvinna för att hon är en yrkesmänniska och har andra drömmar än att slava vid spisen och föda barn... det är ingenting mindre än rent patetiskt.
Det säger förstås en hel del om hur långt kvar kristdemokraterna har till att förstå sig på såväl den feministiska kampen och dess ursprung. Det säger också en hel del om vad de anser om kvinnor, mammor och män.
Att så totalt slakta alla världens män i rollen som föräldrar på det sätt Sternberg sedan gör är på gränsen till så brottsligt dumt att det gör fysiskt ont i mig.
Men vad vet jag? Med tanke på att jag själv är diskvalificerad som förälder enligt Kristdemokraterna och deras kreationistiska anhang antar jag att jag saknar talan?
Ibland börjar jag undra vad som skulle krävas för att knuffa Kd ur riksdagen och ersätta dem i alliansen med ett par gröna, sjyssta liberaler. Hallelujah!
Ansats, Unni Drougge, Linnéa Darell, Utsikt från höjden, Calle Fridén, Feminix, Philip Wildenstam, Barcelona - Stockholm, Trollhare, Palena Inn, UNT - ledarbloggen, Karin Sennefelt, Politik och poesi, Mellan Sabb och Skogis, Another CyborgManifesto, Helena Bergman, John Johansson, Per Pettersson, HBT-sossen, Liberati, Maria Abrahamsson, Carina Boberg, Adventskalendern, Kraschkurs, Skriet från kärnfamiljen, Intersektionell Solidaritet och frihetlig socialism, Linus Fremin, F! Västra Götaland, Christian Valtersson, Runo, Ansats, Rooten, Anna Kaagaard Kristensen, Maria Byström, Yami och pandorna.
(Ta det lugnt, vänner. Jag är lugn. Jag är sansad. Jag bara... behöver... ventilera litet grann. Igen!)
Intressant!
Jag kan bli allergisk av många saker och den som normalt sett läser min blogg är nog inte främmande för att hålla med mig om det. Men är det någonting som jag verkligen inte klarar av, så är det brottslig jävla dumhet!
Läser på Expressens sidan 4 hur Eva Sternberg sågar kvinnor som arbetar och på fullt allvar hävdar att kvinnors plats minsann är vid spisen där de ska stå och föda barn. För kvinnors plats är tydligen i år 2010 i hemmet. En kvinna duger enbart till att vara mamma och stanna hemma - ingenting mer.
Hanne Kjöller följer upp, som hon så gärna gör, på DN idag. Dock inte i nätupplagan, så jag tar mig friheten att citera hemskheten här:
"Dinaurier fick ungar
Jag har en modern man, inte en dinosaurie. Det säger
Sveriges nya EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) apropå det faktum att hon
förväntas föda barn halvvägs in i det blotta halvår som återstår av
mandatperioden.
Själv funderar jag lite över vad det betyder. Oavsett
manlig modernitet är detta med att få barn en av de mest känslostormande
upplevelserna i livet för de flesta kvinnor. Kvinnor, precis som
dinosauriehonor, fylls av omhändertagandehormoner oavsett hur moderna deras män
är.
Jag tror inte att barnet mår det minsta sämre av att
tas om hand av sin pappa eller någon annan vårdnadshavare direkt efter
förlossningen. Men jag undrar hur många mammor som mäktar med att vinka adjö
till den lilla och åka direkt från BB till en nattmangling i
Bryssel.
Det ska nog till en hårdhudad dinosauriemamma till det.
Om ens det.-Hanne Kjöller"
(Förlåt mig, Fader, ty jag har syndat genom att referera sådana avskyvärda monstrositeter på min blogg).
Alltså...
Till att börja med fick dinosauriemammor ägg, snälla Hanne Kjöller. För det andra har vi ett par miljoner år av evolution emellan oss och dinosaurierna. Du vet sånt som alla utom ni kristdemokr.... kreationister tror på. Förb.....de sågspån!
Kjöller kandiderar väl i valet för Kd nu, efter vad jag hört. Undrar om ett krav för att få kandidera är att man gått med på att bli hjärntvättad i Hägglunds verklighetsmaskin?
Och så Sternberg som en gång i tiden trodde att "Kvinnor kan". Vad i hela friden hände egentligen? Vad råkade människan slinta med foten på? Och framför allt... vad var det hon slog huvudet i när hon väl föll?
(Jag antar att det är för mycket begärt att kräva att en kreationist faktiskt vet åtminstone ABC om vad dinosaurier faktiskt är, men det skulle inte förvåna mig om de flesta av dem visade sig ha svårt att skilja på en T-rex och en fiskpinne).
Att en kvinna idag på fullt allvar sedan kan springa runt och vräka ur sig sådan totalt vilsen semiseriös kritik mot en annan kvinna för att hon är en yrkesmänniska och har andra drömmar än att slava vid spisen och föda barn... det är ingenting mindre än rent patetiskt.
Det säger förstås en hel del om hur långt kvar kristdemokraterna har till att förstå sig på såväl den feministiska kampen och dess ursprung. Det säger också en hel del om vad de anser om kvinnor, mammor och män.
Att så totalt slakta alla världens män i rollen som föräldrar på det sätt Sternberg sedan gör är på gränsen till så brottsligt dumt att det gör fysiskt ont i mig.
Men vad vet jag? Med tanke på att jag själv är diskvalificerad som förälder enligt Kristdemokraterna och deras kreationistiska anhang antar jag att jag saknar talan?
Ibland börjar jag undra vad som skulle krävas för att knuffa Kd ur riksdagen och ersätta dem i alliansen med ett par gröna, sjyssta liberaler. Hallelujah!
Ansats, Unni Drougge, Linnéa Darell, Utsikt från höjden, Calle Fridén, Feminix, Philip Wildenstam, Barcelona - Stockholm, Trollhare, Palena Inn, UNT - ledarbloggen, Karin Sennefelt, Politik och poesi, Mellan Sabb och Skogis, Another CyborgManifesto, Helena Bergman, John Johansson, Per Pettersson, HBT-sossen, Liberati, Maria Abrahamsson, Carina Boberg, Adventskalendern, Kraschkurs, Skriet från kärnfamiljen, Intersektionell Solidaritet och frihetlig socialism, Linus Fremin, F! Västra Götaland, Christian Valtersson, Runo, Ansats, Rooten, Anna Kaagaard Kristensen, Maria Byström, Yami och pandorna.
(Ta det lugnt, vänner. Jag är lugn. Jag är sansad. Jag bara... behöver... ventilera litet grann. Igen!)
Intressant!
2009-11-07
Modern miljösyn inkluderar kärnkraft?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte förstår polackerna som nu vill bygga nya kärnkraftverk för att komma ifrån beroendet av rysk gas i samband med att den nya gasledningen byggs (förbi och runt Polen) och med tanke på de enorma utsläppen som produceras av den traditionella kolindustrin.
Många är kritiska idag till kärnkraften. Jag kan inte säga, trots att jag är folkpartist, att jag älskar den. Men jag kan se behovet av den för att komma tillrätta med beroendet av kol, olja och andra fossila bränslen. Tekniken utvecklas och det går idag att producera oerhörda mängder el på ett väldigt säkert vis. Men jag är, som alltid, rätt skeptisk till frågan om slutförvaringen.
Ändå är jag glad att Polen idag väljer att acceptera fransk hjälp och expertis istället för att producera kärnkraft med den gamla ryska tekniken som vi fortfarande har i relativt färskt minne sedan Tjernobyl.
Sedan önskar jag att vi vore litet mer visionära i Europa än så. Det går att producera väldigt mycket el med väldigt små medel. Och det går att göra kraftiga miljöbesparingar också.
* Men vart är satsningarna på att införa LED-lampor utan att de kostar en förmögenhet? Vart går LED-lampor ens att köpa idag? (Någon som vet får gärna höra av sig och berätta det för mig. Jag vore hemskt tacksam).
* Och vart är all hem-el som kunde produceras genom små, effektiva och tysta vindkraftverk (som inte alls behöver vara av den gamla trebladiga rotortypen längre)?
* Vart är alla solpaneler på fasader, balkonger och tak? Det kunde ge en oerhörd besparing under mycket lång tid, men det motverkas i stort sett aktivt av myndigheter, bostadsbolag, elbolag och andra. Vilket känns oerhört gammalmodigt på fler vis än jag orkar tänka på.
* Vart är alla hundratusentals elbilar vi drömde om för ett antal år sedan? I inte minst storstadsregionerna skulle vi absolut kunna ha elbilar i mängder.
* Vart är elmopparna? Fatta vilka besparingar vi kunde göra om vi hade fler som reste korta sträckor med hjälp av elmopeder istället för ensamma i en bil byggd för fem och utan att behöva spy ut koldioxid varje gång vi ska någonstans. Cyklarna ökar ju rätt mycket just nu, åtminstone i Stockholm, vilket är superbra. Men alla lär inte vilja eller kunna ta cykeln till jobbet ändå. En moped kunde för en del vara ett bra alternativ? Tänker jag där jag sitter och spånar nu i alla fall.
* Vart är den havsbaserade vattenkraften och vågkraften?
* Vart är de havsbaserade vattenkraftparkerna?
* Solkraftparker någon?
Men hur som helst måste vi komma tillrätta med de fossila bränslena och tiden rinner iväg. Och om vi kikar på utsläppen i exempelvis de forna öststaterna och i länder som Kina, så blir vi förmodligen tvungna att inse att vi nog måste acceptera den utvecklingen en tid framöver. Här hemma är det kanske inte mycket bättre egentligen. Skillnaden här är att det i första hand hänger på brist på politisk vilja mer än något annat. Ingen vill bygga ut vattenkraften och förstöra älvarna ännu mer. Till dess vi sänkt förbrukningen kraftigt (vilket alltså motarbetas kraftigt från många håll) och funnit andra fantastiska lösningar ser jag det som nödvändigt att vidareutveckla kärnkraften. Även om mina miljöpartistiska vänner lär hugga huvudet av mig för det.
Det är lugnt. Jag kan bjuda på litet kärnkraftsvärmd kladdkaka för att muntra upp litet grann om de blir alldeles för ledsna på mig, tänker jag. Man vet aldrig, det kanske duger, det också.
Förresten skriver fler om detta där med gasledningen också:
2009-08-28
How I Met Maria Ferm
Ja, det där med Maria. Det är litet lustigt, för det är nästan svårt att minnas vart jag såg henne och träffade henne första gången. Dagens födelsedagsbarn är ju en sån där som man liksom bara känner att tiden smälter samman med på något vis. Tidlöshet, kanske? Vad vet jag?
Första gången vi fick chansen att prata ordentligt var i samband med att jag hade gjort ett tappert försökt att starta upp något liknande ett pyttelitet hobbyprojekt som hade med konstiga lagar och folkrätt och sånt att göra. Litet hippiedrömmar om att alla ska jobba tillsammans, tycka om varandra och prata över partigränser för att skapa en bättre värld. Jag är ganska övertygad om att en eller annan övervakningslag hade med saken att göra.
Efter något samtal här och där i den politiska världen och efter att ha fixat ett möte med den alltid lika hippa, leende och glada Anders Wallner inför en demonstration jag blev inknuffad på (jag blev kapad av pirater den gången, de krävde mig på eldunderstöd och sambadansande och sen var jag tydligen fast i aktivistträsket), så såg allt ljust ut. Det fanns de partier som gärna svarade upp litet halvt och sa hej i alla fall. Jag fick en massa glada miner från Luf, förstås, som hjälpte till med både det ena och det andra. Men det fanns en person, ett ungdomsförbund, ett parti som liksom var sådär sjukt outstanding så jag började undra vad det var för fel på alltihop. Sen insåg jag att jag hamnat i den gröna vågen...
Hur bättre kan man beskriva det än ett skånskt leende, en varm och supervänlig blick, fantastiska kramar och en massa intresse vad jag än vräkte ur mig för goja? Det går liksom inte att säga det på något annat vis.
Jag och min dåvarande pressansvariga för det då mycket unga Nätverket Svart Måndag hade hur som helst den där första gången fått till DET mötet med språkisarna på Grön Ungdom. Det var stort när man inte knappt hade hunnit börja tala om att man fanns. Vi var inte helt säkra på att vi gjorde det, pressfiguren Petter Axén och jag. Under de första veckorna när man skapar något sånt som ett aktivistnätverk så springer man mest runt och kollar om man är osynlig eller inte. Men tydligen syntes vi. När vi promenerade upp till det gröna kansliet på riksdagen fick vi sätta oss och prata med bägge de unggröna språkrören och vi blev bägge förundrade över hur mycket just Maria hängde på i allt det vi sa. Hon liksom brann. Lika mycket som vi, verkade det.
Det måste ju bara vara något misstag eller så...?
Jo, men si här skulle det ordnas saker, och Maria kunde tala på demos och det var en himla massa förklara vad vi var för kufar. Hela tiden kände jag mig mer hemma i det och någonstans där landade jag i den där fixa-demos-och-rädda-världen-mentaliteten. Jag tror inte jag hade kommit så långt eller känt mig så motiverad om det nu inte varit för just Maria Ferm. Det var det gensvaret som skapade monstret ni numera alla känner som Amanda.
Känn dig träffad. Känn dig skyldig.
Sedan dess har vi kommit en liten bit på vägen. Maria har närvarat på (nästan) allt vi gjort och har ett brinnande integritets- och demokratiintresse som jag sällan har mött någon annanstans. Om någonstans. Och hon är nästan (!) lika mycket flower-power som jag är bakom alla mina gothiga kläder och mina hinkar av mörkrött läpptstift, svart kajal och mascara. För jag föredrar ju att röra mig litet incognito, trots allt. Liberal som jag är, så har jag ju inte riktigt råd att komma ut som hippie, hur mycket jag än vill.
När Svart Måndag har växt, så har även Marias intresse växt. Liksom därmed Grön Ungdoms. Och Miljöpartiets.
Det finns inget annat ungdomsförbund, ingen annan UF-ledare, inget annat parti som är så grymt snabba att svara upp, så otroligt på och så otroligt framåt i allt så fort jag sätter igång och ropar efter uppmärksamhet och är ute och skapar nya hyss. Och det har jag förmodligen Maria att tacka för till mycket stor del.
Det finns en enda sak jag tycker är mindre ok. Det är att jag ännu inte fått chansen lära känna Maria bakom röret nog för att sjunga falskt (det lär bara vara jag som sjunger falskt i och för sig) i duett på någon karaoke nånstans. Jag är för feg - jag vet. Men det är liksom inte ok. Det måste rättas till. Mmmmm...
Finns det någon som lämnat ett starkt intryck på mig i den politiska sfären och som människa under det märkliga äventyr jag roat mig med sista åren, så är det utan tvekan Maria. Det finns ingen UF-ledare som varit riktigt, riktigt, riktigt så tillgänglig, så framåt, så brinnande och så levande. Det finns få alls inom politiken som alltid känns så spontant som en nära vän då man träffas och det finns få jag respekterar och beundrar så himla mycket och så rakt igenom.
En kort liten hyllning till Maria Ferm på den stora 24-årsdagen.
Grattis!!
Du är helt och hållet fantastisk!
Första gången vi fick chansen att prata ordentligt var i samband med att jag hade gjort ett tappert försökt att starta upp något liknande ett pyttelitet hobbyprojekt som hade med konstiga lagar och folkrätt och sånt att göra. Litet hippiedrömmar om att alla ska jobba tillsammans, tycka om varandra och prata över partigränser för att skapa en bättre värld. Jag är ganska övertygad om att en eller annan övervakningslag hade med saken att göra.
Efter något samtal här och där i den politiska världen och efter att ha fixat ett möte med den alltid lika hippa, leende och glada Anders Wallner inför en demonstration jag blev inknuffad på (jag blev kapad av pirater den gången, de krävde mig på eldunderstöd och sambadansande och sen var jag tydligen fast i aktivistträsket), så såg allt ljust ut. Det fanns de partier som gärna svarade upp litet halvt och sa hej i alla fall. Jag fick en massa glada miner från Luf, förstås, som hjälpte till med både det ena och det andra. Men det fanns en person, ett ungdomsförbund, ett parti som liksom var sådär sjukt outstanding så jag började undra vad det var för fel på alltihop. Sen insåg jag att jag hamnat i den gröna vågen...
Hur bättre kan man beskriva det än ett skånskt leende, en varm och supervänlig blick, fantastiska kramar och en massa intresse vad jag än vräkte ur mig för goja? Det går liksom inte att säga det på något annat vis.
Jag och min dåvarande pressansvariga för det då mycket unga Nätverket Svart Måndag hade hur som helst den där första gången fått till DET mötet med språkisarna på Grön Ungdom. Det var stort när man inte knappt hade hunnit börja tala om att man fanns. Vi var inte helt säkra på att vi gjorde det, pressfiguren Petter Axén och jag. Under de första veckorna när man skapar något sånt som ett aktivistnätverk så springer man mest runt och kollar om man är osynlig eller inte. Men tydligen syntes vi. När vi promenerade upp till det gröna kansliet på riksdagen fick vi sätta oss och prata med bägge de unggröna språkrören och vi blev bägge förundrade över hur mycket just Maria hängde på i allt det vi sa. Hon liksom brann. Lika mycket som vi, verkade det.
Det måste ju bara vara något misstag eller så...?
Jo, men si här skulle det ordnas saker, och Maria kunde tala på demos och det var en himla massa förklara vad vi var för kufar. Hela tiden kände jag mig mer hemma i det och någonstans där landade jag i den där fixa-demos-och-rädda-världen-mentaliteten. Jag tror inte jag hade kommit så långt eller känt mig så motiverad om det nu inte varit för just Maria Ferm. Det var det gensvaret som skapade monstret ni numera alla känner som Amanda.
Känn dig träffad. Känn dig skyldig.
Sedan dess har vi kommit en liten bit på vägen. Maria har närvarat på (nästan) allt vi gjort och har ett brinnande integritets- och demokratiintresse som jag sällan har mött någon annanstans. Om någonstans. Och hon är nästan (!) lika mycket flower-power som jag är bakom alla mina gothiga kläder och mina hinkar av mörkrött läpptstift, svart kajal och mascara. För jag föredrar ju att röra mig litet incognito, trots allt. Liberal som jag är, så har jag ju inte riktigt råd att komma ut som hippie, hur mycket jag än vill.
När Svart Måndag har växt, så har även Marias intresse växt. Liksom därmed Grön Ungdoms. Och Miljöpartiets.
Det finns inget annat ungdomsförbund, ingen annan UF-ledare, inget annat parti som är så grymt snabba att svara upp, så otroligt på och så otroligt framåt i allt så fort jag sätter igång och ropar efter uppmärksamhet och är ute och skapar nya hyss. Och det har jag förmodligen Maria att tacka för till mycket stor del.
Det finns en enda sak jag tycker är mindre ok. Det är att jag ännu inte fått chansen lära känna Maria bakom röret nog för att sjunga falskt (det lär bara vara jag som sjunger falskt i och för sig) i duett på någon karaoke nånstans. Jag är för feg - jag vet. Men det är liksom inte ok. Det måste rättas till. Mmmmm...
Finns det någon som lämnat ett starkt intryck på mig i den politiska sfären och som människa under det märkliga äventyr jag roat mig med sista åren, så är det utan tvekan Maria. Det finns ingen UF-ledare som varit riktigt, riktigt, riktigt så tillgänglig, så framåt, så brinnande och så levande. Det finns få alls inom politiken som alltid känns så spontant som en nära vän då man träffas och det finns få jag respekterar och beundrar så himla mycket och så rakt igenom.
En kort liten hyllning till Maria Ferm på den stora 24-årsdagen.
Grattis!!
Du är helt och hållet fantastisk!
2009-07-02
Almedalen, Jönköping, Freedom Not Fear
Jag är ledsen att det gått ett par dagar nu igen sedan jag bloggade sist. Det har varit ett stressigt och fullt schema sedan dess. Spenderar min tid i Almedalen och har haft en fantastisk tid. Varmt, soligt, svettigt och jätteroligt har det varit. Men sömntimmarna är för få.
Jag har ikväll festat loss med Miljöpartiet och Grön Ungdom på O'Learys i Visby och deltagit i den röjigaste karaokekvällen jag varit med på. Donners var inte alls vad det brukar vara - alla var på den gröna karaoken. Och det var superbra. Tack för en superfin kväll.
Har även fått klart besked om att Maria Wetterstrand ställer upp som talare på Freedom Not Fear i Stockholm 12 september. Och Zaida Catalán.
Vi har även fått lovande signaler från Muf, Cuf, Ung Vänster, med flera och troligen får vi sällskap av såväl Sossar mot storebror och Centeruppropet. Sedan tidigare är Linda Nordlund (Luf), Annika Beijbom och Mark Klamberg (Fp), samt Mattias Bjärnemalm (Piratpartiet) klara för FNF2009. FNF kan komma att bli riktigt stort. Se till att boka in den 12 september redan nu. Det kommer bli en jättegrej om vi alla vill att det ska bli det.
Annars har sista knappa veckan i Visby och Almedalen varit guld värd. En hel del kära återseenden med fior, pirater och andra. Massor av intressanta seminarier och liknande. En massa uppståndelse överallt, förstås. Men nyttigt och kul och med massor av värme. Det händer saker och det känns skönt att det går så mycket framåt. Debatten har börjat mogna nu. Den har absolut börjat mogna. Vi är på väg någonstans. Vi vill någonting. Det tycker jag om.
Jag är jättetrött nu, mitt i natten, och ska försöka sova en skvätt, men jag skriver mer så snart jag hinner.
Talarlistan för Jönköping ser annars ut såhär:
Eventuellt klara, men inte helt spikade:
Muf (Niklas Wykman eller Rola Brentlin, skulle jag tro)
Med andra ord goda skäl att kika förbi och leka med oss då vi firar Folkfest Jönköping den 4-5 juli i Rådhusparken. Den politiska manifestationen är lagd till söndag 5 juli klockan 12-16. Vi kommer också att bjuda på musik, poesi och bra stämning övrig tid mellan 12-21 bägge dagarna.
Freedom Not Fear i Stockholm 12 september har börjat landa nu också. En än så länge väldigt preliminär och prototypisk lista ser, med reservation för ändringar, hittills ut såhär (observera att talare kan komma till eller falla bort innan listan spikas under den närmsta tiden):
Jag har ikväll festat loss med Miljöpartiet och Grön Ungdom på O'Learys i Visby och deltagit i den röjigaste karaokekvällen jag varit med på. Donners var inte alls vad det brukar vara - alla var på den gröna karaoken. Och det var superbra. Tack för en superfin kväll.
Har även fått klart besked om att Maria Wetterstrand ställer upp som talare på Freedom Not Fear i Stockholm 12 september. Och Zaida Catalán.
Vi har även fått lovande signaler från Muf, Cuf, Ung Vänster, med flera och troligen får vi sällskap av såväl Sossar mot storebror och Centeruppropet. Sedan tidigare är Linda Nordlund (Luf), Annika Beijbom och Mark Klamberg (Fp), samt Mattias Bjärnemalm (Piratpartiet) klara för FNF2009. FNF kan komma att bli riktigt stort. Se till att boka in den 12 september redan nu. Det kommer bli en jättegrej om vi alla vill att det ska bli det.
Annars har sista knappa veckan i Visby och Almedalen varit guld värd. En hel del kära återseenden med fior, pirater och andra. Massor av intressanta seminarier och liknande. En massa uppståndelse överallt, förstås. Men nyttigt och kul och med massor av värme. Det händer saker och det känns skönt att det går så mycket framåt. Debatten har börjat mogna nu. Den har absolut börjat mogna. Vi är på väg någonstans. Vi vill någonting. Det tycker jag om.
Jag är jättetrött nu, mitt i natten, och ska försöka sova en skvätt, men jag skriver mer så snart jag hinner.
Talarlistan för Jönköping ser annars ut såhär:
Elizabeth Morseby (Nätverket Svart Måndag)
Linda Nordlund (Luf)
Hanna Wagenius (Cuf)
Peter Sunde (tidigare Pirate Bay)
Annika Beijbom (Folkpartiet, Liberati, Nätverket Svart Måndag)
Amanda Brihed (Folkpartiet, Liberati, Nätverket Svart Måndag)
Mattias Bjärnemalm (Piratpartiet)
Klara Ellström (Nätverket Svart Måndag)
Sossar mot storebror (ev. Erik Laakso)
Jens Odsvall (Nätverket Svart Måndag)
Eventuellt klara, men inte helt spikade:
Muf (Niklas Wykman eller Rola Brentlin, skulle jag tro)
Ung vänster (Ida Gabrielsson) eller Vänsterpartiet (Alice Åström)
Med andra ord goda skäl att kika förbi och leka med oss då vi firar Folkfest Jönköping den 4-5 juli i Rådhusparken. Den politiska manifestationen är lagd till söndag 5 juli klockan 12-16. Vi kommer också att bjuda på musik, poesi och bra stämning övrig tid mellan 12-21 bägge dagarna.
Freedom Not Fear i Stockholm 12 september har börjat landa nu också. En än så länge väldigt preliminär och prototypisk lista ser, med reservation för ändringar, hittills ut såhär (observera att talare kan komma till eller falla bort innan listan spikas under den närmsta tiden):
Mark Klamberg (Jurist, Bloggare, Folkpartiet)
Elizabeth Morseby (Nätverket Svart Måndag)
Jens Odsvall (Nätverket Svart Måndag)
Amanda Brihed (Nätverket Svart Måndag, Liberati, Folkpartiet)
Annika Beijbom (Nätverket Svart Måndag, Liberati, Folkpartiet)
Sossar mot storebror (eventuellt Erik Laakso)
Centeruppropet (eventuellt Erik Hultin)
Mattias Bjärnemalm (Piratpartiet)
Feministiskt Initiativ (person ej fastställd, men medverkan är bekräftad)
Ida Gabrielsson (Ung Vänster)
Hanna Wagenius o/e Magnus Andersson (Cuf)
Niklas Wykman o/e Rola Brentlin (Muf)
Linda Nordlund (Luf)
Maria Wetterstrand (Mp)
2009-06-04
Debatt i Stockholm idag
Stockholm torsdagen den 4 juni:
Miljöpartiet på Stockholms Centralstation, medarrangör Nätverket Svart Måndag
Kontakt: Miljöpartiet Christian Valtersson (mp).
Kontakt: Svart Måndag Jens Odsvall (arrangör, opol.)
08:00-10:00 Morgonsoffa och ev. boksignering med Isabella Lövin
10:00-12:00 Träffa riksdagsledamot Mikaela Valtersson
12:00-13:00 Grön Ungdoms språkrör Jakop Dalunde och riksdagsledamot
Mehmet Kaplan frågar ut varandra om
varför de ska rösta grönt
Nätverket Svart måndag
arrangerar och står för moderator.
Vi välkomnar pressen till vår EU-valsdebatt om integritetsfrågor i
Stockholm den 4/6.
Ämnen som kommer att avhandlas blir bland annat:
Lagar och direktiv, vilka lagar och direktiv känner kandidaterna till
och som direkt påverkar vår personliga sfär och vad de anser om dessa.
Hur ser kandidaterna på det ökande hemlighetsmakeriet vad gäller
framtagningen av nya direktiv och vad har det för risker rent
demokratiskt?
14:00-15:00 Debatt om integritetsfrågorna.
Integritetsdebattörer från flera olika partier, inte minst vår gröna
europaparlamentskandidat Zaida Catalán.
Moderator under integritetsdebatten, blir juristen och doktoranden
Mark Klamberg (Fp).
Debattörer:
Annika Beijbom (fp)
Zaida Catalán (mp)
Cecilia Billskog (fi)
Erik Josefsson (v)
Nätverket Svart Måndag (NSM) är ett partipolitiskt obundet nätverk,
som välkomnar alla som vill stödja eller kämpa för de rättigheter vi
står för.
Det viktiga är att man tror på och kämpar mot samma mål: demokrati,
integritet och frihet.
Den juridiska personen bakom nätverket, är Föreningen Svart Måndag (FSM).
Miljöpartiet på Stockholms Centralstation, medarrangör Nätverket Svart Måndag
Kontakt: Miljöpartiet Christian Valtersson (mp).
Kontakt: Svart Måndag Jens Odsvall (arrangör, opol.)
08:00-10:00 Morgonsoffa och ev. boksignering med Isabella Lövin
10:00-12:00 Träffa riksdagsledamot Mikaela Valtersson
12:00-13:00 Grön Ungdoms språkrör Jakop Dalunde och riksdagsledamot
Mehmet Kaplan frågar ut varandra om
varför de ska rösta grönt
Nätverket Svart måndag
arrangerar och står för moderator.
Vi välkomnar pressen till vår EU-valsdebatt om integritetsfrågor i
Stockholm den 4/6.
Ämnen som kommer att avhandlas blir bland annat:
Lagar och direktiv, vilka lagar och direktiv känner kandidaterna till
och som direkt påverkar vår personliga sfär och vad de anser om dessa.
Hur ser kandidaterna på det ökande hemlighetsmakeriet vad gäller
framtagningen av nya direktiv och vad har det för risker rent
demokratiskt?
14:00-15:00 Debatt om integritetsfrågorna.
Integritetsdebattörer från flera olika partier, inte minst vår gröna
europaparlamentskandidat Zaida Catalán.
Moderator under integritetsdebatten, blir juristen och doktoranden
Mark Klamberg (Fp).
Debattörer:
Annika Beijbom (fp)
Zaida Catalán (mp)
Cecilia Billskog (fi)
Erik Josefsson (v)
Nätverket Svart Måndag (NSM) är ett partipolitiskt obundet nätverk,
som välkomnar alla som vill stödja eller kämpa för de rättigheter vi
står för.
Det viktiga är att man tror på och kämpar mot samma mål: demokrati,
integritet och frihet.
Den juridiska personen bakom nätverket, är Föreningen Svart Måndag (FSM).
2009-06-03
Debatt i Göteborg ikväll
För alla er Göteborgare har vi en godbit för kvällen.
EP-kandidater i debatt om integritet, övervakningssamhälle och Europas framtid.
Plats:
Folkets Hus
Lokal:
Asperö (220 personer)
Tid:
3 juni klockan 17-21
Deltagare:
Max Andersson (Mp)
Annika Beijbom (Fp)
Björn Felten (PP)
Moderator:
Karl Palmås
Arrangör:
Nätverket Svart Måndag
i samarbete med Miljöpartiet
Intressant
EP-kandidater i debatt om integritet, övervakningssamhälle och Europas framtid.
Plats:
Folkets Hus
Lokal:
Asperö (220 personer)
Tid:
3 juni klockan 17-21
Deltagare:
Max Andersson (Mp)
Annika Beijbom (Fp)
Björn Felten (PP)
Moderator:
Karl Palmås
Arrangör:
Nätverket Svart Måndag
i samarbete med Miljöpartiet
Intressant
2009-05-13
Mp vill skydda rätten till fri abort
Sånt här tycker jag om. Nu vill Mp äntligen gå i försvar för rätten till fri abort. Skönt. Det händer saker. Och just nu, med de moralistiska tongångar som går i Europa idag och där inte minst Katolska Kyrkan spelat en väldigt stark och negativ roll, behövs det mer än någonsin.
Välkomna, miljöpartister. Ett stort steg mot liberalismens kärna är återigen taget.
2008-12-14
Tillbakablick över 2008
Så... Det har varit ett stressigt och välfyllt år för min del. Mycket av det som hänt i år hade jag inte direkt skrivit in i mina nyårslöften inför det kommande 2008, men det blev väl egentligen ganska bra ändå.
Det finns bra saker och dåliga saker. Det jobbiga är väl att jag blivit någon sorts pseudooffentlig person, vilket jag har haft väldigt svårt att vänja mig vid. Jag undrar om jag någonsin kommer att göra det. Det är rätt märkligt att inse att folk känner igen mig på stan och att det dyker upp unga tjejer som vill fotograferas tillsammans med mig en vanlig måndag förmiddag utanför Riksdagen. Men kan jag vara någon form av vettig förebild, så fine.
Jag bara undrar om jag verkligen är gjord av rätt material för att vara en sån himla bra och fin förebild.
Det har också varit väldigt jobbigt privat på många plan. Jag har levt under hot, jag har arbetat sönder mig och insåg för några månader sedan att allt som hänt sedan sommaren tagit mycket mer av min energi än jag hade vågat tro och erkänna. Det är väl lika bra att erkänna det och att säga det högt. Det blir åtminstone en aning avdramatiserat då.
Jag gick in i väggen.
Oavsett hur många vi var som arbetade med Svart Måndag och hur roligt jag än tyckte det var, så kraschlandade jag någonstans i början av oktober och det har tagit mig en himla tid att komma till sans med vad det inneburit för mig. Jag har varit osedvanligt tyst sedan dess och det är ju förstås hemskt tråkigt. Det var å andra sidan nödvändigt.
Jag har inte ägnat mig åt så vidare mycket politik, vid sidan av att skriva mastodontlånga inlägg här på bloggen som vänder upp och ner på mångt och mycket. Tyvärr väntar jag fortfarande på den där fikan och det långa samtalet med Bjärnemalm, men jag hoppas att det kommer en stund då vi kan sy ihop våra agendor snart ändå.
För jag har inte direkt tagit det lugnt sista tiden. Jag har haft en hel del annat att stå i. Det har nämligen hänt väldigt mycket utanför politiken också i år.
Jag började året med att lägga mig under skalpellen och reda upp ett par kroppsliga bitar jag var tvungen att ordna till. I mars reste jag till Chonburi i Thailand för att genomgå en könskorrigerande kirurgi. Det är en oerhört tung kirurgi som är bland det tyngsta och svåraste man kan utsätta en människas kropp för idag. Jag borde förstås ha lyssnat på min läkare som talade om för mig att det skulle ta ett fullt år innan dess jag var färdigläkt. Då kanske jag hade varit mindre välkänd för många av er, men jag hade tagit hand om mig själv och låtit läkningsprocessen ha sin gång. Jag hade kanske sluppit bli utbränd genom att jag försökte arbeta för tio personer under tiden vi slogs mot FRA-lagen.
Nu är det ju redan gjort och jag kan konstatera att jag genomfört mirakulöst mycket från min sjukbädd ändå i år. Det räckte inte hela vägen fram till nyår detta året, men att kämpa på med en värkande buk och ett värkande underliv, utan att alls vara helt återställd på något plan, tycker jag faktiskt har varit en jäkla bedrift.
Dessutom tillkommer många andra saker också. Att lära sig hur man fungerar, lära sig hur man går på toa igen, börja lära känna sig själv och allt det där fantastiska det medför att äntligen ha en kropp man tycker om och faktiskt kan känna sig sexig och vacker i... Det är stort. Det är superstort!
Men förstås hade jag kanske inte behövt satsa på att bli en relativt välkänd människorättsaktivist och politiker på köpet. Det bara blev så.
Jo, faktiskt. Det bara blev så. När jag väl var klar med den tunga biten och landade på Arlanda igen i slutet av april i år; tyckte jag att jag faktiskt kunde känna rent fysiskt hur mitt liv stått stilla under alla dessa år som ledde upp till operationen. Mitt liv hade stått på paus i så många år och bara väntat på att jag skulle vara redo att börja leva på riktigt. Vad jag än har tagit i sedan dess, så har det blivit bra mycket större och mer omfattande än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Svart Måndag blev ju helt och hållet gigantiskt. Inte sant? På många plan blev det verkligen det. Och för mig personligen var det förstås ett alldeles speciellt uppvaknande. Jag kunde och jag ville och det hände. Jag är otroligt stolt över det arbetet jag lagt ner i år avseende FRA-lagen. Visst hade jag velat hinna med att driva på IPRED-frågan också och jag känner nästan litet av ett tvång att verkligen ta tag i datalagringsdirektivet också. En del prylar är på väg upp. Det kan bli hemskt intressant när jag väl känner att jag är på benen igen. Jag tror nog att det kan bli rätt kul att ge sig ut och leka igen alldeles snart.
Liberati blev ju nästa stora grej. Det har varit både positivt och negativt. Jag har funnit en plattform som i mångt och mycket står för precis det jag står för. Vilket inte exempelvis mycket av Folkpartiets politik har gjort. Liberati innebar också en öppning för mig att kunna säga vad jag ville, debattera vad jag kände var viktigt för mig. Det kunde jag inte riktigt göra som enbart den superneutrala ledaren för Svart Måndag. Det kunde jag tyvärr inte heller göra som grön liberal och medlem i Miljöpartiet. Att lämna Mp var lika mycket ett val som byggde på min önskan att känna mig fri och obunden som ett val av nödhävd utifrån behovet av att kunna diskutera fritt utan att mina åsikter automatiskt fångades upp och antogs vara miljöpartistisk ideologi och ståndpunkt. Jag ville inte förstöra relationen till partiet genom att, så att säga, smutsa ner deras väl inarbetade policys med mina egna bara för att det tillslut läckte ut vart jag hade min politiska hemvist. Det var litet smärtsamt att lämna partiet bakom mig, eftersom jag har så otroligt fina kontakter såväl inom partiet som inom Grön Ungdom.
Idag ser jag mig som fristående liberal och medlem i Liberati. Det ger mig möjligheten att kommunicera på många plan med många olika parter, men det hindrar mig inte från att tycka och säga vad jag vill och vad jag själv står för. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli tillräckligt bekväm för att kunna bli en partimänniska i grund och botten. Jag vet inte om jag kommer att vara tillräckligt icke-provokativ och icke-kontroversiell för att egentligen på alla plan vara välkommen i ett parti. Jag kanske bäst står utanför och samarbetar med många istället.
Hur som helst är min politiska bas idag det partipolitiskt obundna Svart Måndag och förstås även Liberati. Jag trivs bra med det.
Vad har vi mer gjort i år?
Jo, vid sidan av just operationen har jag även i oktober fått min juridiska fastställelse som kvinna. Det var en otrolig befrielse på många plan. Men det har också varit rent ut sagt ett helsike rent praktiskt. Nytt personnummer och nytt namn innebär att alla konton måste skrivas om och flyttas. Det innebär att lånen måste skrivas om. Liksom telefonabonnemang, försäkringar, nätbutikskonton, kundkort, internetabonnemang, tv (om man nu har någon - mina tv-apparater brukade ha en otrevlig ovana att brinna upp av någon anledning, så de är rätt så bortrationaliserade numera), klubb- och föreningsmedlemskap och allt vad det är.
Till mina tjänsteleverantörers försvar har det gått otroligt smidigt på många plan. Bortsett från att min ena mobilteleoperatör av misstag råkade spärra mitt simkort på vägen och jag just nu väntar på ett nytt. Och förstås att banken nu har tagit en och en halv månad på sig för att försöka reda upp mina affärer - och misslyckats! Jag ska skriva ett långt och välformulerat mail till dem nu i dagarn. Sedan ger jag dem en vecka på sig att reda ut mina affärer innan jag hänger ut dem här på bloggen. Undrar om det hjälper?
Det har varit rätt mycket läkarundersökningar, springande hos kirurger, logopeder, endokrinologer, gynekologer och allt vad det varit. Det är rätt spännande att känna hur kroppen förändras och det är rätt tufft att som trettioåring påbörja en alldeles ny pubertet. Och åt rätt håll den här gången. Oj! Det är mycket nu...
Och jodå... Även t-tjejer har PMS! Hjälp!
Jag har också upptäckt, via Facebook, att jag har en hittills okänd lillebror. Bara en sån sak. Det var bara någon månad sedan det liksom rasslade till i min värld och jag fick ett till syskon. Så ja, man kan väl säga att jag har haft att göra ändå de sista två månaderna eller så. Även om jag alltså inte riktigt hunnit med att på fullt allvar engagera mig personligen i kampen mot övervakningssamhället.
Jag har under tiden helt enkelt försökt läka, tillsist, byggt upp ett nytt liv och försöka landa i mig själv med allt vad det innebär. Och förstås vara behjälplig litet här och där i arbetet med att få ordning på det fortfarande rätt nyfödda Liberati.
Så jag ber väl tillslut om ursäkt för min tystnad under de sista månaderna och lovar samtidigt att det kommer att hända mycket under nästa år och att det kommer att bli en rätt duktig aktivitet under år 2009.
Jag vill också passa på att tacka er alla för det året som varit. För allt stöd jag fått. Politiskt, privat, känslomässigt, logistiskt och allt vad det varit. Det har varit ett år som varit litet väl tungt för en enda tjej att bära, men det har samtidigt varit otroligt spännande, fascinerande, intressant, roligt, tokigt, fartfyllt, underbart, knäppt, häftigt och alldeles... alldeles underbart!
Jag är glad för 2008. Och trots att det periodvis varit otroligt tungt att bära allt det som hänt och fastän jag alls inte fått den tid jag behövt för att vila, landa och läka; så har det varit så otroligt intressant och jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag tror på många vis att året som snart tar slut har varit det bästa någonsin i hela mitt liv.
Jag ser fram emot att dela 2009 med er allihopa och jag ser fram emot att fortsätta driva kampen för ett bättre, öppnare, friare och mer frihetligt samhälle för oss alla.
Tack!
2008-11-08
Svar till Mikael Nilsson ang. mitt engagemang i Liberati
Eftersom jag med stort intresse har följt diskussionen mellan Nilsson (PP) och Alexander Bard (Liberati), tänker jag att det kan vara lika bra att ge ett tydligt svar direkt här på bloggen.
Blir kort och fokuserat
(as if...) på grund av bristande tidsutrymme för mitt bloggande idag, men jag hoppas att jag härmed är tydlig nog.
I vilket parti är jag medlem?
Ja, jag har varit medlem i Mp ett tag. Jag har tidigare sett mig som liberal och i första hand som folkpartist, men lackade till på den väldigt stelbenta kravretoriken och bristen på ett liberalt tänk som moderpartiet kunde erbjuda mig. Jag befinner mig just nu i processen att reda upp ett par identitetsfrågor kring min egen existens. Jag har fått ett nytt namn och ett nytt personnummer och är alltså i juridisk mening en helt annan juridisk person, om jag förstått saken rätt. Exakt hur det där fungerar i praktiken tror jag knappt ens att lagstiftarna är medvetna om - personer som reser mellan könen brukar inte vara överprioriterade när det gäller sådana analyser, trots allt. Det innebär att Mp just nu, med all sannolikhet, har en "avliden" person (rent juridiskt) i sina rullor och att jag har för avsikt att skriva av mig från medlemsregistret snarast. En död person gör inte mycket nytta i något medlemsregister trots allt.
Juridiskt sett är jag alltså inte med i Mp längre, men jag kommer också, så snart mitt schema låter mig, avsäga mig min forna identitets medlemskap för att ingen ska behöva känna sig förvirrad i längden. För att kunna gå vidare och ta tag i sådana frågor har jag dock ansett att det varit en bra förutsättning att alls ha en identitet till att börja med. Något jag fått först nu i veckan som gått.
Huruvida det innebär att jag kommer att flytta min tillhörighet till Fp's register? Vi får se, se litet längre ner.
Angående Liberatis koppling till Folkpartiet och pragmatisk liberalism.
Jag ser inga som helst konstigheter i att Liberati har en koppling till ett visst politiskt parti. Vårt mål, så som jag ser det, är att där det går samarbeta med Folkpartiet och att där det behövs påverka partiet i en riktning vi tycker är rimligare för ett liberalt parti. Det är ingen issue på något sätt att vi inte har medlemmar tillhöriga andra partier än Folkpartiet. Regeln är generell och väldigt odramatisk. Ska vi arbeta på något vis med Folkpartiet, så ska vi också ha en koppling dit. Så enkelt är det.
Liberalismen har dessutom rätt stor variation, de olika inriktningarna emellan. Det är heller inget konstigt. Liberati har kommit till som en plattform för en av dessa inriktningar. Jag ser inte att jag har behov av att sitta och diskutera självupphöjande anarkistliberalism med någon bara för att jag engagerar mig i Liberati. De diskussionerna kan föras i det öppna och jag tycker personligen inte att jag måste tillåta vem som helst att delta i våra möten bara för att de ska ha en chans att slå oss i huvudet med sina egna åsikter. På samma vis som Folkpartiet inte nödvändigtvis måste ge utrymme för kristdemokrater att uttala inom partiet och delta i dess möten, tycker jag det är självklart att Liberati ska kunna bestå av likasinnade som diskuterar sinsemellan och i övrigt agerar utåt från en gemensam plattform. Fungerar inte även Piratpartiet likadant? Jag har svårt att se att en antipirat skulle känna sig särdeles välkommen på PP's partistämma (?).
What´s the big deal? Det finns inget att diskutera.
Vad är min politiska avsikt?
Min avsikt är att inte tillhöra Mp i förlängningen. Det var en lösning jag trivdes bra med - i brist på en fungerande politik förd från Fp's sida. Huruvida jag kommer att registrera mitt medlemskap i Fp återstår att se, men det är inte alls otroligt. Förutsättningen är att partiet uppvisar en vilja att ta emot mig och att lyssna på mina och Liberatis idéer.
Min avsikt i dagsläget är att agera utifrån min koppling till Liberati. Det kan hända att jag även i framtiden fortsätter att engagera mig i hjärtefrågor som integritets- och övervakningssamhället. Jag har dock tagit mig en välförtjänst semester efter sommaren och hösten, men är snart tillbaka i hetluften igen. Jag har helt enkelt haft fullt upp med att hantera slutfasen av min transitionsprocess från juridisk man till juridisk kvinna, vilket är en oerhört tungrodd och tidskrävande process. Jag har alltså inte lämnat politiken på något vis, utan tagit en timeout på grund av att jag har haft en väldig massa annat att reda upp den sista tiden.
(Det har inte hindrat mig från att delta i diverse forum och seminarier för det, och jag planerar att under våren engagera villiga debattörer från olika sidor av det politiska spektrat under en större diskussionshelg i Stockholm. Arrangör är Nätverket Svart Måndag och lokal, tid och upplägg kommer att presenteras inom kort).
Men jag kommer även i fortsättningen att utvidga min egen politiska debattbas, vilket kommer innebära att jag även kommer debattera HBT-politik, infrastruktur, miljö, politikerrollen, kopplingen mellan staten och religiösa grupperingar (såsom ex. Svenska Kyrkan), framtidspolitik, sexualpolitik, utrikespolitik, biståndspolitik, samt ungdomars situation i dagens samhälle, till exempel. Ämnesområden jag länge har brunnit för, hur som helst. Min roll kommer alltså att vidgas betydligt i förhållande till mitt engagemang i Nätverket Svart Måndag. Ett nätverk där jag lade min partipolitiska tillhörighet åt sidan och enbart drev de aktuella frågorna i samarbete med andra partier, ungdomsförbund och organisationer.
Vad kommer att hända med Svart Måndag?
Svart Måndag kommer att kvarstå ett tag till. Vi är en grupp bestående av mängder av olika personer med vitt skilda politiska uppfattningar och tillhörigheter i övrigt. Att jag agerar vidare inom Svart Måndag hindras inte av mitt övriga politiska arbete. Jag kommer dock att, precis som tidigare, skilja på mina partipolitiska engagemang och engagemanget i Svart Måndag.
Som medlem i NSM arbetar jag med stor behållning i mycket hög grad med Mp, Grön Ungdom, Vänstern, Ung Vänster, Folkpartiet, Luf, Centern, Cuf, Moderaterna, Muf m.fl.
Alltså i stort sett vartenda politiskt parti och ungdomsförbund, tyvärr med undantag från Piratpartiet. Det beror dock på Piratpartiets ställningstaganden kring att fullkomligt ignorera Svart Måndag. Om det beror på att PP nu tydligen anser att Svart Måndag har agerat för kraftfullt på PP's "egen arena" eller om de inte gillar den svansföring vi hållt vet jag inte. Men jag kunde inte bry mig mindre. Jag samarbetar för övrigt även med Junilistan, Feministiskt initiativ och ett par andra grupper. På alla övriga håll fungerar samarbetet fantastiskt. Jag hade velat ha ett fungerande samarbete även med PP, men då det tycks vara en omöjlighet att driva en fungerande och partipolitiskt obunden kamp mot övervakningssamhället och stämningen från PP's sida varit allt annat än varm och kärvänlig, hoppar jag gärna det samarbetet. Jag klarar mig bra ändå. Det gör även Svart Måndag.
Vad är min roll i Liberati?
Jag är medlem av kärntruppen i Liberati. Det innebär att jag deltar i arbetet med att bygga upp Liberati från grunden, vilket är ett otroligt spännande arbete. Jag kommer sannolikt att vara involverad som debattör och skribent, förstås, vilket känns naturligt med tanke på mitt tidigare arbete och mitt bloggande sedan förr. Jag kommer med all sannolikhet att blogga i större utsträckning utifrån mitt engagemang i Liberati, vilket ger mig friheten att se vidare bortom övervakningslagarna och att föra min talan på ett betydligt mer omfattande plan. Huruvida det innebär att jag kommer att stänga eller på något vis förändra denna bloggen eller inte återstår att se. Jag har ännu inte tagit ställning till det, men det är inte helt otroligt.
I övrigt kommer jag att berätta mer om mitt deltagande i Liberatis arbete när vi hunnit en bit på väg. Mycket av Liberatis syften och karaktär kommer inom kort att klarna - ni ska inte behöva vänta för länge. I dagsläget ser jag dock inte att jag har skäl att gå in för mycket i detalj kring vårt nyligen påbörjade arbete, utan hänvisar till det fempunktsprogram som utgör basen för vårt arbete och som även Alexander Bard och Camilla Lindberg har nämnt sedan tidigare.
Inlägget är pingat på intressant.se.
Amanda Brihed, Liberati
Blir kort och fokuserat
(as if...) på grund av bristande tidsutrymme för mitt bloggande idag, men jag hoppas att jag härmed är tydlig nog.
I vilket parti är jag medlem?
Ja, jag har varit medlem i Mp ett tag. Jag har tidigare sett mig som liberal och i första hand som folkpartist, men lackade till på den väldigt stelbenta kravretoriken och bristen på ett liberalt tänk som moderpartiet kunde erbjuda mig. Jag befinner mig just nu i processen att reda upp ett par identitetsfrågor kring min egen existens. Jag har fått ett nytt namn och ett nytt personnummer och är alltså i juridisk mening en helt annan juridisk person, om jag förstått saken rätt. Exakt hur det där fungerar i praktiken tror jag knappt ens att lagstiftarna är medvetna om - personer som reser mellan könen brukar inte vara överprioriterade när det gäller sådana analyser, trots allt. Det innebär att Mp just nu, med all sannolikhet, har en "avliden" person (rent juridiskt) i sina rullor och att jag har för avsikt att skriva av mig från medlemsregistret snarast. En död person gör inte mycket nytta i något medlemsregister trots allt.
Juridiskt sett är jag alltså inte med i Mp längre, men jag kommer också, så snart mitt schema låter mig, avsäga mig min forna identitets medlemskap för att ingen ska behöva känna sig förvirrad i längden. För att kunna gå vidare och ta tag i sådana frågor har jag dock ansett att det varit en bra förutsättning att alls ha en identitet till att börja med. Något jag fått först nu i veckan som gått.
Huruvida det innebär att jag kommer att flytta min tillhörighet till Fp's register? Vi får se, se litet längre ner.
Angående Liberatis koppling till Folkpartiet och pragmatisk liberalism.
Jag ser inga som helst konstigheter i att Liberati har en koppling till ett visst politiskt parti. Vårt mål, så som jag ser det, är att där det går samarbeta med Folkpartiet och att där det behövs påverka partiet i en riktning vi tycker är rimligare för ett liberalt parti. Det är ingen issue på något sätt att vi inte har medlemmar tillhöriga andra partier än Folkpartiet. Regeln är generell och väldigt odramatisk. Ska vi arbeta på något vis med Folkpartiet, så ska vi också ha en koppling dit. Så enkelt är det.
Liberalismen har dessutom rätt stor variation, de olika inriktningarna emellan. Det är heller inget konstigt. Liberati har kommit till som en plattform för en av dessa inriktningar. Jag ser inte att jag har behov av att sitta och diskutera självupphöjande anarkistliberalism med någon bara för att jag engagerar mig i Liberati. De diskussionerna kan föras i det öppna och jag tycker personligen inte att jag måste tillåta vem som helst att delta i våra möten bara för att de ska ha en chans att slå oss i huvudet med sina egna åsikter. På samma vis som Folkpartiet inte nödvändigtvis måste ge utrymme för kristdemokrater att uttala inom partiet och delta i dess möten, tycker jag det är självklart att Liberati ska kunna bestå av likasinnade som diskuterar sinsemellan och i övrigt agerar utåt från en gemensam plattform. Fungerar inte även Piratpartiet likadant? Jag har svårt att se att en antipirat skulle känna sig särdeles välkommen på PP's partistämma (?).
What´s the big deal? Det finns inget att diskutera.
Vad är min politiska avsikt?
Min avsikt är att inte tillhöra Mp i förlängningen. Det var en lösning jag trivdes bra med - i brist på en fungerande politik förd från Fp's sida. Huruvida jag kommer att registrera mitt medlemskap i Fp återstår att se, men det är inte alls otroligt. Förutsättningen är att partiet uppvisar en vilja att ta emot mig och att lyssna på mina och Liberatis idéer.
Min avsikt i dagsläget är att agera utifrån min koppling till Liberati. Det kan hända att jag även i framtiden fortsätter att engagera mig i hjärtefrågor som integritets- och övervakningssamhället. Jag har dock tagit mig en välförtjänst semester efter sommaren och hösten, men är snart tillbaka i hetluften igen. Jag har helt enkelt haft fullt upp med att hantera slutfasen av min transitionsprocess från juridisk man till juridisk kvinna, vilket är en oerhört tungrodd och tidskrävande process. Jag har alltså inte lämnat politiken på något vis, utan tagit en timeout på grund av att jag har haft en väldig massa annat att reda upp den sista tiden.
(Det har inte hindrat mig från att delta i diverse forum och seminarier för det, och jag planerar att under våren engagera villiga debattörer från olika sidor av det politiska spektrat under en större diskussionshelg i Stockholm. Arrangör är Nätverket Svart Måndag och lokal, tid och upplägg kommer att presenteras inom kort).
Men jag kommer även i fortsättningen att utvidga min egen politiska debattbas, vilket kommer innebära att jag även kommer debattera HBT-politik, infrastruktur, miljö, politikerrollen, kopplingen mellan staten och religiösa grupperingar (såsom ex. Svenska Kyrkan), framtidspolitik, sexualpolitik, utrikespolitik, biståndspolitik, samt ungdomars situation i dagens samhälle, till exempel. Ämnesområden jag länge har brunnit för, hur som helst. Min roll kommer alltså att vidgas betydligt i förhållande till mitt engagemang i Nätverket Svart Måndag. Ett nätverk där jag lade min partipolitiska tillhörighet åt sidan och enbart drev de aktuella frågorna i samarbete med andra partier, ungdomsförbund och organisationer.
Vad kommer att hända med Svart Måndag?
Svart Måndag kommer att kvarstå ett tag till. Vi är en grupp bestående av mängder av olika personer med vitt skilda politiska uppfattningar och tillhörigheter i övrigt. Att jag agerar vidare inom Svart Måndag hindras inte av mitt övriga politiska arbete. Jag kommer dock att, precis som tidigare, skilja på mina partipolitiska engagemang och engagemanget i Svart Måndag.
Som medlem i NSM arbetar jag med stor behållning i mycket hög grad med Mp, Grön Ungdom, Vänstern, Ung Vänster, Folkpartiet, Luf, Centern, Cuf, Moderaterna, Muf m.fl.
Alltså i stort sett vartenda politiskt parti och ungdomsförbund, tyvärr med undantag från Piratpartiet. Det beror dock på Piratpartiets ställningstaganden kring att fullkomligt ignorera Svart Måndag. Om det beror på att PP nu tydligen anser att Svart Måndag har agerat för kraftfullt på PP's "egen arena" eller om de inte gillar den svansföring vi hållt vet jag inte. Men jag kunde inte bry mig mindre. Jag samarbetar för övrigt även med Junilistan, Feministiskt initiativ och ett par andra grupper. På alla övriga håll fungerar samarbetet fantastiskt. Jag hade velat ha ett fungerande samarbete även med PP, men då det tycks vara en omöjlighet att driva en fungerande och partipolitiskt obunden kamp mot övervakningssamhället och stämningen från PP's sida varit allt annat än varm och kärvänlig, hoppar jag gärna det samarbetet. Jag klarar mig bra ändå. Det gör även Svart Måndag.
Vad är min roll i Liberati?
Jag är medlem av kärntruppen i Liberati. Det innebär att jag deltar i arbetet med att bygga upp Liberati från grunden, vilket är ett otroligt spännande arbete. Jag kommer sannolikt att vara involverad som debattör och skribent, förstås, vilket känns naturligt med tanke på mitt tidigare arbete och mitt bloggande sedan förr. Jag kommer med all sannolikhet att blogga i större utsträckning utifrån mitt engagemang i Liberati, vilket ger mig friheten att se vidare bortom övervakningslagarna och att föra min talan på ett betydligt mer omfattande plan. Huruvida det innebär att jag kommer att stänga eller på något vis förändra denna bloggen eller inte återstår att se. Jag har ännu inte tagit ställning till det, men det är inte helt otroligt.
I övrigt kommer jag att berätta mer om mitt deltagande i Liberatis arbete när vi hunnit en bit på väg. Mycket av Liberatis syften och karaktär kommer inom kort att klarna - ni ska inte behöva vänta för länge. I dagsläget ser jag dock inte att jag har skäl att gå in för mycket i detalj kring vårt nyligen påbörjade arbete, utan hänvisar till det fempunktsprogram som utgör basen för vårt arbete och som även Alexander Bard och Camilla Lindberg har nämnt sedan tidigare.
Inlägget är pingat på intressant.se.
Amanda Brihed, Liberati
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
