Förlåt mig fader, ty jag har syndat.
För att jag är så himla förtvivlad och uppgiven. Igen.
Det finns de som verkligen sticker ut litet mer än andra och som gör litet extra intryck på mig då och då. De där som liksom tar sig tid att stanna till. De som tar sig tid att se och känna och lyfta sig över den stora gruppen människor litet extra. De som då och då sträcker ut hakan och talar om att... jag finns.
Och människor som aktivt knuffar på mig för att visa att de finns är ofta människor som på något vis faktiskt, i min erfarenhet, gör det därför att de verkligen har något att säga.
Så kan man säga att det är med Maloki. Som litet då och då nuddar vid min tillvaro litet grann extra och liksom sprider... värme, bara. Det är skönt med sådana människor i ens liv. Inte minst då man känner att man verkligen behöver mer av det där med fina människor som sprider lugn och välmående och agerar en sorts kylande balsam i tillvaron..
Vaknade i morse av att det sken till i läsaren här hemma. Jag är på väg bort en stund. Tagit ledigt, vilket är likt mig, för att jobba ännu mera. Förbereder mig på att lämna över liv, hem och verklighet åt mannen en stund. Men innan jag kommit igång med alltihop sprakade det alltså till. Och jag läser Malokis senaste inlägg. Nyligen postat, uppenbarligen, och med en kraft att hugga tag i mig och sända skälvningar upp och ner och fram och tillbaka innan alltihop stannar en bit bakom ögonen och börjar pressa fram tårar. Igen.
Amanda som ett flipperspel klockan halv sex på morgonen.
Det har varit mycket gråt sista dagarna. Jag skrev mitt inlägg om Mors dag och gjorde det mest för att få ur mig. Det skedde per automatik. Det gjorde ont. Jag bölade som en barnunge på slutet. Och sedan, när jag tryckte på skickaknappen, bröt halva helvetet löst. Jag förväntade mig 70 läsare och total tystnad. Det var inget världspolitiskt utspel, inget tungt angrepp på någondera sidan i höstens val. Det var bara en osminkad väg in i allt det som är jag.
Det har varit väldigt mycket nu sista dagarna. Sista knappa veckan eller så. Hysteri, stormar, massor med människor och tidningar och allt vad det är som hört av sig. Människor som skriker om att de vill vara den som lyfter detta. De vill vara den som stöttar. De vill vara den som driver igenom förändringen. Och jag som är van vid att det alltid är komplett kav lugnt.
Det här är ju något jag skrivit om i flera år. Det här är en av de stora orsakerna till att jag gav mig in i politiken till att börja med. För att det var, för mig, enda sättet att göra ogjort det som i så hög grad har sabbat mitt liv. Men tystnaden har alltid varit kompakt. Försöken att intyga mig att det är ok ändå och att det visserligen är förjävligt men att jag måste förstå att det ju faktiskt inte går att driva igenom den typen av förändringar och att man nog inte vinner något på att försöka och så vidare. Eller att man som ledamot i riksdagen måste prioritera sådant som faktiskt är viktigt. Och till viktigt hör inte jag. Hör inte tvångssteriliseringar. Hör inte något som kan bli jobbigt och tabubelagt och smärtsamt och som partiet inte ställer sig bakom att man börjar bråka om. Oavsett vilket parti man nu tillhör. Och man har ju faktiskt skrivit ihop ett flygblad för fem år sedan som aldrig delades ut för att det ansågs för kontroversiellt. Så man har ju faktiskt gjort något.
Jag har hört dem alla. Det har hetat att... jag tycker synd om dig, men jag tänker inte utnyttja min plats i riksdagen till att ta upp det här. Du vet ju att... jag vinner ju inte på det själv och det är på tok alldeles för känsligt... Det förstår du väl?
Men så kom nu de sista dagarna. Jag och Immanuel har gjort en räd och verkligen jobbat upp ämnet nu efter att bollen helt plötsligt började rulla i söndags och det där jag skrev då tog tydligen skruv utan dess like. Helt plötsligt är det som om himlens alla portar har öppnats samtidigt. När kan det ha hänt senast?
Kanske är det dags nu Kanske har den här frågan uppnått någon slags momentum som är tillräckligt för att sätta detta på kartan. Kanhända finns faktiskt möjligheten nu.
Och samtidigt faller jag som en sten. Skakar, gråter, försöker lära mig att andas igen. Plötsligt kom allting för nära. Alldeles för nära. Plötsligt slog det emot mig med en sådan kraft att jag omöjligt kan hålla emot. Plötsligen tog det fart på ett sätt jag inte alls förberett mig på och jag känner att inte klarar av pressen. Det här är ju så privat. Har alltid varit. Den innersta av alla mina smärtor. Och så är den plötsligt fritt flygande därute som en fågel som kretsar kring mig. Och som bara växer och växer och växer till dess att dess vingslag är starka nog att liksom skaka hela fundamentet för min existens. Det är storm därute och marken skakar. Och i centrum ligger mitt mest privata. Det gör ont. Så ont.
Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd.
Jag vet helt enkelt inte vad jag släppt lös och vart detta kan leda. Men det är möjligen så att det är nödvändigt. Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här har helt övergått alla breddar av mitt förstånd. Men att något händer nu, att något rör på sig, det är tydligt. Kanske denna märkliga stormen kan få de som aldrig skriver och de som aldrig tar i det att göra det. Kanske är opinionen på väg att vakna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men jag ber.
Och mitt i allt detta kaoset är Malokis ord och Immanuels kamp och alla de andras stöd så infernaliskt viktigt.
Första försöket att börja sammanfatta alla de där ovärderliga människorna därute som betyder massor för mig. Det kommer mer av det.
Jag kommer fokusera mer på sådant en stund. För att jag behöver det. För att det är viktigt för mig. För att det är viktigt att också visa stöd för de fina, underbara människor som håller mig uppe och lär mig andas.
Det är så helt sjukt viktigt. Glöm inte det själva, ni. Att stötta era nära. Att stötta era vänner.
För vänner har jag uppenbarligen. Och det gör mig glad och stolt och nära på litet hoppfull ändå.
Och jodå, Maloki. Eftersom du ställde frågan; om du inte varit en vän tidigare, så är du det banne mig nu. Du har all min kärlek.
Intressant.
Visar inlägg med etikett Vänner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vänner. Visa alla inlägg
2010-06-03
2010-05-30
Jag hade tänkt...
att jag under kvällen skulle få ihop ett inlägg med all den där bloggkärleken jag tänkt sprida eftersom det ju var temavecka bloggkärlek denna veckan. Och jag har så oändligt mycket kärlek att ge så att jag inte vet var jag ska försvinna med den. Kan inte göra av den ordentligt någonstans.
Men sedan kom all denna hysterin kring mitt inlägg rörande mors dag och min statligt påtvingade barnlöshet. Jag är verkligen helt mållös. Helt och hållet skjuten i sank av förundran. Jag förstår inte vad det var som hände och jag har varit tvungen att helt stänga ner allt digitalt och bara andas. Komma till sans och finna någon sorts fattning igen. För genomslaget var verkligen helt enormt.
Tack till er alla!!! Vilken absurd upplevelse! Har nog aldrig i hela mitt liv känt mig så lovebombad som idag.
Men jag har verkligen inte lyckats få ordning på alla de där människorna jag skulle vilja länka och ge en extra knuff. Jag blir tvungen att be om tillgift och återkomma kanske imorgon.
Nu tänker jag ägna mig åt att fortsätta försöka lära mig andas igen. Jag är helt färdig.
Men sedan kom all denna hysterin kring mitt inlägg rörande mors dag och min statligt påtvingade barnlöshet. Jag är verkligen helt mållös. Helt och hållet skjuten i sank av förundran. Jag förstår inte vad det var som hände och jag har varit tvungen att helt stänga ner allt digitalt och bara andas. Komma till sans och finna någon sorts fattning igen. För genomslaget var verkligen helt enormt.
Tack till er alla!!! Vilken absurd upplevelse! Har nog aldrig i hela mitt liv känt mig så lovebombad som idag.
Men jag har verkligen inte lyckats få ordning på alla de där människorna jag skulle vilja länka och ge en extra knuff. Jag blir tvungen att be om tillgift och återkomma kanske imorgon.
Nu tänker jag ägna mig åt att fortsätta försöka lära mig andas igen. Jag är helt färdig.
2009-11-24
Får jag tillåta mig att bli litet privat en stund?
Jag har väldigt ofta funderat på att sluta blogga. På att sluta engagera mig politiskt. På att sluta vara politisk. Med betoning på att verkligen just VARA politisk och inte bara ägna mig åt politik. Jag insåg för länge sedan att hur jag än bär mig åt, så är jag väldigt ofta inte bara någon som arbetar med politik. Min varelse och min historik har ofta varit ren politik - i sig. Något jag inte riktigt menade skulle hända. Och något jag kanske inte var beredd på och inte riktigt alltid har klarat av.
Det kanske ni har märkt, att jag varit borta från bloggosfären väldigt mycket under en förhållandevis lång tid. Jag har inte riktigt orkat med att ständigt per definition vara politisk, inte hunnit med eller orkat med att ständigt sköta min "plikt" och blogga. Många bitar har varit viktiga i mitt liv för att det skulle bli såhär. Det finns många bakomliggande faktorer
En bit är förstås att jag arbetat väldigt mycket politiskt men på andra plan. Mycket lobbying, långa rader mail i inboxen, möten på riksdagen, kanslier, byråer och allt vad det varit. Demonstrationer, resor, telefonsamtal.
Det har varit mycket.
Jag har arbetat mycket med integritetsfrågan också. Förstås. Det känner många av er till, och det är säkerligen för många av er orsaken till att ni överhuvudtaget läst eller läser mig. Men jag har även arbetat mycket aktivt som hbt- och transaktivist. Jag har arbetat mycket med folkrätt. Jag har ägnat mycket tid åt att agera stödperson för andra som sitter i min situation och som behövt vägledning på sin resa till sig själva. Jag har även arbetat för att läsa upp kring klimat och energi, integration och mycket annat.
Det har funnits mycket annat också. En tung transitionsprocess med målet att byta juridiskt kön. Inklusive hormonbehandlingar, eviga samtal med vårdgivare, smärtsamma epileringar, en tvångssterilisering. Tre tunga kirurgier på ett och ett halvt år har jag avverkat. En på grund av omfattande skador efter en överfallsvåldtäkt för ganska snart ett år sedan. Genus- och identitetsrelaterade konflikter inom arbete, familj, vänkrets och på många andra håll har också spelat in i hög grad. Övergrepp. Stalkers. Hot av olika slag riktade mot min privata person som droppat in i rent löjliga mängder. Där har som bekant funnits en eller två väldigt kraftfulla konflikter på det politiska planet som tog väldigt mycket kraft från mig och som jag är glad har somnat in nu. De var helt och hållet onödiga, men de skadade mig på ett vis som jag har svårt att helt och fullt beskriva och uttala.
Faktum är att... jag har inte riktigt orkat med pressen. Det har varit litet mycket nu under en stund. Jag har fallit. Jag har ramlat och på många vis slagit mig. Fysiskt, psykiskt, känslomässigt.
Ofta har jag undrat om jag alls är redo för det jag givit mig in i. Jag har undrat om jag är skapt för det. Om jag är stark nog. Om jag klarar det. Oftast har svaret varit nej. Jag är inte så stark. I alla fall inte för det mesta. Det finns alldeles för många delar av mig som är alldeles för mjuka, alldeles för sköra, alldeles för lätta att klippa till och skära i så att de faller i tusen och åter tusen bitar. En mosaik av rester från ett liv jag inte alltid längre känner att jag har och som jag till stor del sörjer.
Jag har lyckats komma tillbaka till bloggandet en stund nu på sistone.
Det känns skönt. Jag behöver det. Varje morgon då jag vaknat, har jag tänkt mig att jag ska börja blogga igen. Att jag ska skriva om vad jag tänker och tycker.
Men också till viss del om vad som händer i mitt liv. Det har sällan blivit så, och därför har jag också haft en oerhört tung känsla av otillräcklighet och dåligt samvete också. För att jag inte orkat. För att en stor del av min tid på sistone gått åt till läkarbesök, behandlingar, samtal med psykologer och så himla mycket annat.
För att jag även försökt att periodvis vara privat. Egen. Fri.
Den sista tiden har jag insett att just det där med att få vara privat och skyddad är oerhört
viktigt för mig. Det har att göra med så många fler bitar än att driva en blogg. Det har att göra
med att vara just sådär kontroversiell, just sådär omänsklig som man blir då man skapat sig någon sorts offentligt namn och någon sorts bas. Med offentligheten dör den privata människan bakom. Jag har känt mig som om jag periodvis har slutat att existera. Åtminstone på det privata planet. Jag tappade bort mig själv, min identitet, mitt liv, min framtid och det som var allra mest privat. Jag är just nu på jakt efter att återvinna den delen av mitt liv. Eller att skapa den på nytt om jag nu måste det. Det innebär att jag längtat efter att inte bli stoppad på gatan, jagad på gatan av människor som inte uppskattar sexuella minoriteter, att slippa bli stalkad av grannar och liknande. Att slippa att alltid ha rättsprocesser liggande i pipeline mot olika människor som inte vill mig väl.
Ofta har jag funderat på att lägga ner. Att bara sluta med allt det här. Att byta namn - igen - och att bara sjunka ner under jorden och försvinna från alltihop. Jag har drömt om en total anonymitet någonstans långt, långt borta. Jag har velat flytta någonstans, försöka än hårdare än jag redan gör för att finna ett nytt arbete och sedan nöja mig om jag har råd att betala mina räkningar, ha mat på bordet och kanske med litet tur fylla mitt liv med kärlek.
Och under tiden hittade jag faktiskt kärleken. Den finns där nu, tillslut. Men jag är orolig att min stress ska hindra mig att förvalta och uppskatta den så som jag borde.
Problemet är att jag inte riktigt har de möjligheterna jag behöver för att skapa mig ett fungerande liv idag. Har just kikat på en debatt på tv som handlade om arbetsmarknaden. Mycket av debatten handlade om utanförskapet. Det där hemska ordet som alla tydligen slåss om att göra till sitt numera. Jag trodde aldrig att jag skulle tillhöra det utanförskapet. Jag slogs gärna för de som var drabbade, därför att det är viktigt för mig och för många av mina nära vänner och även delar av min egen familj. Men jag trodde inte att jag skulle hamna där själv. Att jag skulle bli diskvalificerad på arbetsmarknaden på grund av den jag är och det jag är. Det
har varit ett uppvaknande. Ett mycket bryskt uppvaknande. Jag tänker inte hymla med det. De gjorde väldigt ont.
Så även om jag idag känner mer och mer att jag måste ta mitt behov av att vara privat och fri och ledig på fullt allvar, så kan jag inte det. Jag tillåts inte. Och därför måste jag slåss för min rätt att kunna göra det. Inte förrän jag har återvunnit den rätten för mig själv och för andra i min situation kan jag vila.
Inte förrän dess jag vunnit rätten för människor som jag att:
Det kanske ni har märkt, att jag varit borta från bloggosfären väldigt mycket under en förhållandevis lång tid. Jag har inte riktigt orkat med att ständigt per definition vara politisk, inte hunnit med eller orkat med att ständigt sköta min "plikt" och blogga. Många bitar har varit viktiga i mitt liv för att det skulle bli såhär. Det finns många bakomliggande faktorer
En bit är förstås att jag arbetat väldigt mycket politiskt men på andra plan. Mycket lobbying, långa rader mail i inboxen, möten på riksdagen, kanslier, byråer och allt vad det varit. Demonstrationer, resor, telefonsamtal.
Det har varit mycket.
Jag har arbetat mycket med integritetsfrågan också. Förstås. Det känner många av er till, och det är säkerligen för många av er orsaken till att ni överhuvudtaget läst eller läser mig. Men jag har även arbetat mycket aktivt som hbt- och transaktivist. Jag har arbetat mycket med folkrätt. Jag har ägnat mycket tid åt att agera stödperson för andra som sitter i min situation och som behövt vägledning på sin resa till sig själva. Jag har även arbetat för att läsa upp kring klimat och energi, integration och mycket annat.
Det har funnits mycket annat också. En tung transitionsprocess med målet att byta juridiskt kön. Inklusive hormonbehandlingar, eviga samtal med vårdgivare, smärtsamma epileringar, en tvångssterilisering. Tre tunga kirurgier på ett och ett halvt år har jag avverkat. En på grund av omfattande skador efter en överfallsvåldtäkt för ganska snart ett år sedan. Genus- och identitetsrelaterade konflikter inom arbete, familj, vänkrets och på många andra håll har också spelat in i hög grad. Övergrepp. Stalkers. Hot av olika slag riktade mot min privata person som droppat in i rent löjliga mängder. Där har som bekant funnits en eller två väldigt kraftfulla konflikter på det politiska planet som tog väldigt mycket kraft från mig och som jag är glad har somnat in nu. De var helt och hållet onödiga, men de skadade mig på ett vis som jag har svårt att helt och fullt beskriva och uttala.
Faktum är att... jag har inte riktigt orkat med pressen. Det har varit litet mycket nu under en stund. Jag har fallit. Jag har ramlat och på många vis slagit mig. Fysiskt, psykiskt, känslomässigt.
Ofta har jag undrat om jag alls är redo för det jag givit mig in i. Jag har undrat om jag är skapt för det. Om jag är stark nog. Om jag klarar det. Oftast har svaret varit nej. Jag är inte så stark. I alla fall inte för det mesta. Det finns alldeles för många delar av mig som är alldeles för mjuka, alldeles för sköra, alldeles för lätta att klippa till och skära i så att de faller i tusen och åter tusen bitar. En mosaik av rester från ett liv jag inte alltid längre känner att jag har och som jag till stor del sörjer.
Jag har lyckats komma tillbaka till bloggandet en stund nu på sistone.
Det känns skönt. Jag behöver det. Varje morgon då jag vaknat, har jag tänkt mig att jag ska börja blogga igen. Att jag ska skriva om vad jag tänker och tycker.
Men också till viss del om vad som händer i mitt liv. Det har sällan blivit så, och därför har jag också haft en oerhört tung känsla av otillräcklighet och dåligt samvete också. För att jag inte orkat. För att en stor del av min tid på sistone gått åt till läkarbesök, behandlingar, samtal med psykologer och så himla mycket annat.
För att jag även försökt att periodvis vara privat. Egen. Fri.
Den sista tiden har jag insett att just det där med att få vara privat och skyddad är oerhört
viktigt för mig. Det har att göra med så många fler bitar än att driva en blogg. Det har att göra
med att vara just sådär kontroversiell, just sådär omänsklig som man blir då man skapat sig någon sorts offentligt namn och någon sorts bas. Med offentligheten dör den privata människan bakom. Jag har känt mig som om jag periodvis har slutat att existera. Åtminstone på det privata planet. Jag tappade bort mig själv, min identitet, mitt liv, min framtid och det som var allra mest privat. Jag är just nu på jakt efter att återvinna den delen av mitt liv. Eller att skapa den på nytt om jag nu måste det. Det innebär att jag längtat efter att inte bli stoppad på gatan, jagad på gatan av människor som inte uppskattar sexuella minoriteter, att slippa bli stalkad av grannar och liknande. Att slippa att alltid ha rättsprocesser liggande i pipeline mot olika människor som inte vill mig väl.
Ofta har jag funderat på att lägga ner. Att bara sluta med allt det här. Att byta namn - igen - och att bara sjunka ner under jorden och försvinna från alltihop. Jag har drömt om en total anonymitet någonstans långt, långt borta. Jag har velat flytta någonstans, försöka än hårdare än jag redan gör för att finna ett nytt arbete och sedan nöja mig om jag har råd att betala mina räkningar, ha mat på bordet och kanske med litet tur fylla mitt liv med kärlek.
Och under tiden hittade jag faktiskt kärleken. Den finns där nu, tillslut. Men jag är orolig att min stress ska hindra mig att förvalta och uppskatta den så som jag borde.
Problemet är att jag inte riktigt har de möjligheterna jag behöver för att skapa mig ett fungerande liv idag. Har just kikat på en debatt på tv som handlade om arbetsmarknaden. Mycket av debatten handlade om utanförskapet. Det där hemska ordet som alla tydligen slåss om att göra till sitt numera. Jag trodde aldrig att jag skulle tillhöra det utanförskapet. Jag slogs gärna för de som var drabbade, därför att det är viktigt för mig och för många av mina nära vänner och även delar av min egen familj. Men jag trodde inte att jag skulle hamna där själv. Att jag skulle bli diskvalificerad på arbetsmarknaden på grund av den jag är och det jag är. Det
har varit ett uppvaknande. Ett mycket bryskt uppvaknande. Jag tänker inte hymla med det. De gjorde väldigt ont.
Så även om jag idag känner mer och mer att jag måste ta mitt behov av att vara privat och fri och ledig på fullt allvar, så kan jag inte det. Jag tillåts inte. Och därför måste jag slåss för min rätt att kunna göra det. Inte förrän jag har återvunnit den rätten för mig själv och för andra i min situation kan jag vila.
Inte förrän dess jag vunnit rätten för människor som jag att:
- Skaffa sig och behålla ett arbete
- Få tillgång till en fungerande vård i rätt tid (Av troligen upp till 50000 individer i den nuvarande populationen får f.n. upp till 50-60 personer en ny fastställd könsidentitet varje år. Totalt har inte ens 1000 individer fått den möjligheten i Sverige sedan 1960-talet)
- Få skapa en familj (det inbegriper ett stopp för tvångssteriliseringar och en möjlighet att adoptera eller att bli godkänd som fosterfamilj, få rätten att spara undan könsceller i samband med ett könsbyte, få hjälp via surrogatmödraskap och liknande)
- Få delta i det politiska livet utan att bli klappade på huvudet
- Kunna gå på svenska gator utan risk för att bli nedslagen, våldtagen eller mördad
- Få möjligheten att få hjälp inom psykiatri och annan vård för att undvika att fler försöker ta sitt liv (enligt den internationella statistiken kan så många som 50% av de människor som står i skor liknande mina ha tagit livet av sig innan de fyllt 30 år om de inte fått adekvat hjälp - enligt en rätt begränsad rapport från svenska FHI har åtminstone 52% verkligen försökt och mörkertalet är som alltid enormt)
- Jag kan heller inte med att se hur vi fortsätter att förneka de problem vi skapat klimatmässigt.
- Jag kan inte med att acceptera den intolerans som genomsyrar samhället.
- Jag kan inte med att se hur kvinnor förtrycks och hur jag själv gått från att vara en vuxen människa till att bara vara kvinna i samhällets ögon. Skillnaden är tyvärr än idag väldigt påtaglig, är jag rädd.
- Jag kan inte med att se människor lida för att de inte får tillgång till rätt vård, oavsett sjukdom och oavsett skäl.
- Jag kan inte med att se att människor far illa för att de inte anses passa in i samhället och kanske har råkat falla utanför normen, utanför arbete, utanför det normala radhuslivet.
- Jag kan inte med att se hur våra friheter och vår rätt till en egen identitet och ett eget privatliv mer och mer inskränks.
- Jag kan inte tillåta att vår demokrati slås i spillror av människor som är rädda för sin egen skugga.
- Jag kan inte tillåta att vi idag på fullt allvar tycker att det är bäst att stifta morallagar vars enda syfte går ut på att stigmatisera de människor som idag anses stå allra längst ner i den samhälleliga pyramiden och där vi inte bryr oss ett skit om att faktiskt hjälpa transpersoner, sexsäljare, narkomaner, invandrarungdomar eller vad det nu kan handla om för grupp. Min inställning är att vi alla är människor. Då ska vi inte stigmatiseras och då ska vi inte ställas utanför samhället. Särdeles viktigt är det att vi inte påstår att vi hjälper dem genom att fortsätta att trycka ned dem än mer.
- Jag vill inte tillåta ett svenskt apartheidsystem. Jag vill inte tillåta ett Fort Europa. Jag vill inte tillåta att vi pratar om människor utanför Sveriges gränser som mindre vetande eller mindre värda.
- Jag vill inte tillåta att Sverige och Västvärlden går in i en ny medeltid för att vi sticker huvudet i sanden och vägrar inse att vi blir teknologiskt och kulturellt omsprungna av omvärlden. Vi lever i en global värld. Vi måste lära oss att vara en del av den.
Det finns mycket annat jag vill kunna påverka och jag har insett att jag har en unik position att göra det. Jag har en unik position att göra skillnad för andra könsöverskridare, för stora delar av den mindre kända sidan av hbt-världen, men också för många liberaler, demokratikämpar, folkrättskämpar, feminister och andra. Just för att jag är den jag är. Just för min ovanliga bakgrund. Just för att jag tar mig uttryck och tar mig utrymme som många andra inte har tagit eller kanske har turen att kunna ta sig.
Därför är det viktigt för mig att inte försvinna. Inte just nu. Jag kommer att stanna kvar en stund, men jag måste göra det i än högre grad på mina egna villkor.
Jag kandiderar till riksdagen för Folkpartiet i Stockholms Län.
Jag kandiderar från plats 42 på länslistan, vilket innebär ytterligare en lång resa. Med all sannolikhet ingen riksdagsplats, men dock en möjlighet att föra fram min kamp för ett mänskligare och varmare samhälle och min kamp för en framtid och en värld som jag och många med mig vill se och hoppas på. Fortfarande hoppas på. Och det tänker jag göra. Jag tänker vara där och kampanja med alla mina vänner inom Folkpartiet. Och jag kommer även att fortsätta driva många av mina hjärtefrågor även partipolitiskt obundet och blocköverskridande. Jag arbetar så. Jag ser människor. Inte politiska färger.
Jag hoppas på en möjlighet att fortsätta driva mina frågor en stund till. Så länge jag känner att jag orkar det. Men om jag även i fortsättningen försvinner understundom, så ber jag om ert överseende och er förståelse. Jag finns här ute i skuggorna även om jag behöver tid att andas och samla mig ibland.
Jag har valt att inte återkandidera till ordförandeposten i Nätverket Svart Måndag i samband med årsmötet 2010. Dels för att jag inte hinner och orkar. Dels för att Svart Måndag är partipolitiskt obundet och kanske rimligen inte borde styras av någon som kandiderar till en plats i riksdagen för ett politiskt parti. Jag lämnar alltså över till nya krafter, lämnar presidiet och känner efter vilken roll jag kommer att vilja och kunna ha i ledningen för Svart Måndag därefter.
Jag får se hur jag känner att mitt engagemang i Liberati fungerar. Jag är inte säker på att jag har den kraft och energi som behövs för att verkligen hinna och samtidigt må bra. Det innebär dock ingen konflikt med Liberati att jag inte skrivit på Liberatis blogg på ett tag. Jag bara omprioriterar i mitt liv och skapar utrymme för mig själv i första hand, mina nära och kära i andra hand och resten av mitt liv i tredje till sjuttiotionde plats i en inbördes lämplig ordning.
Jag kommer att i högre grad fokusera på att finna en fungerande tillvaro som får mig att må bra. Det innebär sysselsättning, en ekonomi som fungerar, ett schema som inte gör min (smarta)telefon förvirrad nog för att kasta bort hälften av alla appointments jag skriver in i den. Jag har börjat undra om den faktiskt inte är smartare än jag och helt enkelt har börjat prioritera åt mig istället för att lita på min egen förmåga att hålla ordning på mig själv och mitt liv...
Jag kommer helt enkelt att i högre grad lyssna på mig själv.
Nu har jag rensat ut litet grann och delat med mig av mitt liv. Varför jag egentligen gör det vet jag kanske inte säkert. Mest för alla de frågor jag har fått. Mest för att så många undrar vad som händer och var jag varit. Hur jag mår och vart jag egentligen tog vägen då jag försvann i så hög grad. Jag inbillar mig att ni förtjänar att veta det.
Jag har haft ett väldigt snurrigt och stressigt liv under de sista åren. Det har varit väldigt känslomässigt och psykiskt påfrestande. Det har varit för mycket periodvis. Och jag var aldrig egentligen tänkt att vara den där offentliga personen. Jag var inte redo för vad det skulle innebära. Jag var inte redo att möta den press från omgivningen och omvärlden som helt plötsligt omgärdade mig. Jag är inte byggd för att vara den offentliga Amanda som jag nu blivit. Jag var inte redo eller stark nog att klara av det. Det var inte jag. Och den bilden av mig som ofta skapats hos mina politiska motståndare, i media och på andra håll har ofta kanske inte riktigt motsvarat verkligheten i någon högre grad.
Eller så har den det. Det kanske är så att det finns två av mig. En offentlig Amanda och en privat Amanda. Problemet är att samtidigt som den offentliga Amanda blivit väldigt upphaussad här och var och väldigt ifrågasatt här och var, så har den privata Amanda dels blivit väldigt undanskuffad. Dels har hon blivit väldigt mycket blygare, mer försiktig och kanske även till stor del alltmer rädd. Tillbakadragen.
Det är skönt att veta att människor runtomkring mig ändå har till viss del uppskattat det jag gjort. Det jag har stått för. Det är viktigt för mig att det jag gör inte enbart ses som väldigt kontroversiellt eller att jag blir stämplad som en total foliehatt. Jag anser att jag har en väl grundmurad ideologi och en världsbild som jag kan stå för. Att jag har något att säga och något att tillföra. Även om jag inte alltid har kraften och den känslomässiga orken att stå upp och faktiskt göra just det - att tillföra något vettigt.
Det är skönt att veta att jag faktiskt inte alltid har varit ute och cyklat ändå. Det är tufft nog ibland som det är.
Därför blev jag också så himla glad när min vän och folkpartikollega Jessica skrev ner ett par rader åt mig på Facebook efter mitt senaste utbrott här på bloggen. Hon skrev att:"Ditt engagemang är helt underbart och ditt sätt att skriva väcker engagemang
hos andra. Det får mig att le, skratta, fnysa och hoppa högt och att kunna
skriva så att andra reagerar är en en otroligt värdefull kompetens för vem vill
lämna sin omgivning oberörd. Jag håller inte alltid med dig (det hade både varit
orealistiskt och tråkigt) men tycker alltid att det är givande att läsa det du
skrivit eftersom det ibland vidgar mitt eget sätt att se på omgivningen. Stor
kram!"
Det kom verkligen precis i rätt tid. Jag vet att jag får många att hoppa högt ibland då jag skriver. Men jag är väl helt enkelt en väldigt känslomässig människa och jag skriver från hjärta, mage och skrev till stor del.
Jag antar att jag är såväl barfotabarn, estet, gothjävel och hippie i samma person. Ganska mycket av en övervintrad hippie är jag nog innerst inne. Och inte alls gjord för de fina sociala rummen, även om jag ständigt skapar mycket uppmärksamhet och tumult när jag väl är där - till nytta eller till last för många och inte minst mig själv.
Och det är ju förstås på gott och ont. Så är det. Men att jag berör och att jag faktiskt säger saker på ett sätt som människor kan ta till sig och om saker som faktiskt spelar roll... det är viktigt. När jag tappar den förmågan eller för den delen min motivation att göra det, så finns en risk att jag lämnar och lägger av. Så länge jag fortfarande kan beröra och göra skillnad, så väljer jag att fortsätta. Om än i en något liten annan takt. Förstås. Det är ändå livsviktigt för mig att vila en aning nu. Att ta det litet lugnare.
Men all cred till Jessica som verkligen är en bidragande orsak till att jag orkar fortsätta. Dina ord gav mig orken att fortsätta en stund till när jag funderade på att stänga av och lägga av. De gav mig också mer motivation att fortsätta arbeta för en valseger 2010 och för ett varmare och mer värdigt Folkparti inför framiden.
Tack! Och tack till er andra som också stöttat en tid. Ni är ovärderliga och ni är otroliga. Jag är oerhört glad att ni finns, allihopa.
All min värme! Vi ses på de politiska barrikaderna. Åtminstone en stund till.
2009-10-30
Den fortsatta kampen post-FRA drivs med hjälp av kulturen
Det är rätt kul när bekanta från förr dyker upp från (nära nog) ingenstans och börjar engagera sig i de frågor man själv driver. Speciellt när det kommer från ett ganska oväntat håll.
Jag lärde känna Tuva rätt väl under ett par år i gymnasiet, då hon gick en klass under mig och vi bägge pluggade för att ge oss på teater, dans, sång och allt vad det var. Hon gick musikal. Jag gick dans och teater. Hon lyckades bygga en framgångsrik karriär och blev Tuva med hela svenska folket (och litet senare även med växande delar av Europa och USA). Mina dans- och teaterdrömmar gavs upp därför att jag helt enkelt inte var bra nog på att ta betalt för det jag gjorde och säkert saknade en himla massa av den utstrålning Tuva nu har. Jag fick det inte att gå runt, helt enkelt. Jag var definitivt inte bra nog. Hyran skulle betalas, en ny person skulle födas från det rätt tomma skal jag var på den tiden och därmed gick jag in i skuggorna istället under rätt många år. Jag föddes på nytt en stund senare och blev Amanda. Kort efter att jag blivit Amanda, så föddes också en annan person. Den där integritetskämpen, eller vad man nu ska kalla mig, som låg bakom Svart Måndag och som skrämde slag på mitt eget moderparti och min egen alliansregering genom det arbete som ledde till verbal revolution på Sergels Torg den 16 september 2008 och en kort stund senare till septemberöverenskommelsen kring FRA. Det som nyligen ledde till en ny omröstning i riksdagen och blev den FRA-lag som idag styr över våra liv, vår integritet och all information om hur vi lever våra liv, kommunicerar och tänker.
Nej, jag var för guds skull inte ensam. Tack och lov, med tanke på hur många gånger jag totalt baxnat under trycket av allt jag måste göra, allt jag måste hinna, allt jag måste tänka och skriva och även förstås tycka till om. Jag har varit långt ifrån ensam. Det har varit alla de där piraterna. Det har varit alla sossar, centerpartister, folkpartister, liberatister, vänsterpartister, miljöpartister och allt vad det varit. Förstås. Vi har varit som en liten familj ändå, rätt ofta. Ibland har vi arbetat ihop och dragit tillsammans, ibland har vi grälat och ibland har vi rentav till och med hatat varann.
Det är precis som i den lilla transsexuella communityn som jag en gång för något eller några år sedan lämnade på grund av de inre striderna som slet sönder mig. Alla hoten, allt förtal, alla elaka gliringar och den där prylen om att ingen ska sticka ut och vara förmer än någon annan. Och så vidare. Men jag har insett rörande transvärlden, alldeles i dagarna då jag fått en hoper nya vänner som inte hunnit lika långt som jag i sin transitionsprocess, att jag faktiskt ändå fortfarande är en del i familjen ändå. Fortfarande. Även om jag fjärmat mig en aning från den världen, så inser jag att jag är som en storasyster för dem därute ändå. Det spelar ingen roll om de är tio eller tjugo år yngre än jag. Eller om de är fyrtio år äldre. Jag blir en storasyster just för att jag gått igenom den resan de just har påbörjat.
En av mina nya vänner har påpekat det för mig så sent som i förrgår - att alla de som redan passerat nålsögat och skaffat sig ett liv på andra sidan har en tendens att stänga ute de som inte hunnit lika långt. Det är inte så konstigt, kanske. Man vill vidare och man vill slippa tänka på det, minnas och må dåligt över det som varit. Nu är man en ny person med nya möjligheter och man har också tröttnat på tjafset i den lilla unkna fiskdammen som transcommunityn ändå är. Man går vidare helt enkelt. Men vem ska då finnas där och stötta? Vem ska då finnas där och guida, lugna, bistå med tips och råd och bara vara... storasyster? Eller storebror för den delen. Eller bara storperson eller vad man nu ska kalla det när man inte hör hemma varken på ena eller andra sidan. Vi har så få bra ord och pronomen för det i Sverige idag. Måste jobba på det. Men grejen är att...
Vi behövs där, vi "gamlingar". Vi behöver finnas där för att vägleda, styrka, lära upp och ge alla de där tipsen och råden.
Och på sätt och vis är det väl samma sak här och nu i integritetsdebatten också. Det slog mig när jag såg Tuva Novotnys fantastiska inlägg där hon säger sig ha vaknat upp tillsist med insikten om vad integritetskampen egentligen handlar om.
Jag insåg det när många i min omgivning litet surt och muttert gnällde över att "det är så dags nu". Eller då de tyckte att "jasså, nu passar det att stämma i bäcken"?
Well. Det kanske är så att jo... Just det... Nu var det faktiskt dags. För många behövs det ett reellt skäl till att de ska vakna upp. Att de ska förstå. Vägen till en mans hjärta går via hans mage, heter det. Väldigt stereotypt, även om det kanske till viss del råkar stämma med min egen pojkvän i just det fallet. Får erkänna det. Eller politikens framgång mäts i individens plånbok. Kampen förs där den känns, helt enkelt. Du bryr dig inte om du inte själv är berörd. Och så vidare. I Tuvas fall vaknade hon upp då hennes bloggportal blev filtrerad och bommad nere i Danmark och hon insåg vad censur och brist på yttrande- och informationsfrihet faktiskt innebär.
Var det då för sent? Nej, jag tycker faktiskt inte det.
För Tuva är en stark röst. Hon är oerhört intelligent, säger jag som en gång kände henne väl och saknar den kontakten mycket. Det är väldigt lätt att sakna Tuva. Mestadels för hennes intellekt, humor, värme, integritet (just det) och för de härligt galna upptåg vi i kompisgänget hittade på, festerna vi hade och de där uppläsningarna av poesi hon ägnade sig åt innan hon slog igenom med sitt skådespeleri.
Men hon är smart och hon kan vara en bra och viktig röst om detta nu inte bara är en flyktig insikt som försvinner snart igen. Med det jag vet om Tuva, så tror jag att oavsett vad så kommer detta att ligga där och gro länge än. Oavsett vad. Och hon kommer att debattera det med sina vänner som hon alltid gör med allting annat. Tuva har ett starkt intresse även för feminism, för kulturella frågor, för mänskliga rättigheter och så mycket annat. Och hon har aldrig lärt sig att hålla tyst. Jag tror att i hennes fall är det en fysisk omöjlighet. Där har vi mycket gemensamt.
Och än så länge är inte kampen över. Tystnaden inom integritetsrörelsen är just nu rätt kompakt. Inte särskilt många skriver. Många tycks ha tystnat helt. Piratpartiet kämpar för att dels finna en struktur som fungerar i en ny värld där de blir tvungna att anpassa sig till hur ett modernt och seriöst parti ska se ut för att hålla litet mer långsiktigt, dra väljare och kunna erbjuda kandidater osv. Man måste lära sig en del om interndemokrati och allt vad det är, samtidigt som opinionssiffrorna dalar. Inom Svart Måndag är vi rätt slitna och periodvis även uppgivna efter de här sista årens kamp. Vi kom rätt långt, men med FRA nådde vi inte hela vägen fram. Och mitt i allting omorganiserar även vi och söker en ny form för vårt arbete.
Kort efter att FRA 2.1 röstades igenom står vi alltså i en situation där ett par av de starkaste rösterna inom integritetsrörelsen synbarligen har tystnat.
Jag är dock övertygad om att tystnaden kommer att vara kortlivad. Omorganisationer tar mycket tid och kraft. Att hitta en ny identitet, nya verktyg, vässa argumenten och ta nya tag... det tar tid. Det måste få göra det. Men kommer integritetsrörelsen att låta sig höras igen?
Garanterat!
Det är av nödhävd. För att striden inte är över än. För att demokratin fortfarande hotas. För att integritet, yttrande- och informationsfrihet fortfarande inte är i närheten av att befinna sig där de måste vara för att vi ska kunna hävda oss leva i en demokrati.
FRA-kampen kommer troligen att bedrivas något annorlunda i framtiden. Vi har historiskt sett kunnat lära oss hur liknande övervakningssystem fallit på andra platser i världen genom långsiktigt malande, gnatande och bråkande. Inte minst på den kulturella scenen (hej igen, Tuva!).
Det är ironin, kulturscenen, författarskapet och det eviga samtalet som kommer att knäcka övervakningshysterin, FRA och kravpopulismen.
Jag tror att fler utspel som Tuvas, tillsammans med krönikor, debatter, böcker, artiklar, scenproduktioner, flashmobs, performances, happenings, konstverk och allt vad det kan vara är en framgångsrik väg. Många håller inte med mig. Men säg det till tyskarna, polackerna, ryssarna, etiopierna och så många andra. Eller till alla sydamerikaner som använt samma medel för att knäcka fascismen. De flesta som levt under liknande förtryck förr har sin konstscen att tacka för väldigt mycket. Jag tror att även i det västliga Europa, Nordamerika och Australien kommer vi att finna oss i att gå mer underground i framtiden. Och vi kommer att finna nya allianser.
Feminsmen, HBT-kulturen, den persiska motståndsrörelsen, moskéerna, synagogorna, kyrkorna (även om just nu den romersk-katolska kyrkan från Rom sprider helt andra budskap och idag hotar rätten för inte minst kvinnor och sexuella minoriteter att styra över sig själva, sin kropp, sin sexualitet och sitt skydd mot sjukdomar och förtryck - katolska kyrkan har lång väg kvar att gå; mycket lång väg kvar att gå), teaterscenen, musikvärlden, konstnärerna, ståuppkomikerna och alla de där andra som är vana att uttrycka sig, stå för sina värden och skapa uppmärksamhet och debatt.. Det är bland dem vi har våra bundsförvanter i framtiden. Och tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi vända detta.
Tuva visar precis på detta. Det är först nu även människor som Tuva Novotny drabbas av övervakningen och censuren. Nu är början på tiden post-FRA. Nu är tiden då många som tidigare trott sig gynnade kommer att finna sig i en obehaglig situation då även de kommer känna sig övervakade, förföljda, tystade, censurerade och på så många vis hotade. Och med den insikten kommer integritetsrörelsen att växa.
Välkommen till tiden Post-FRA.
Kampen har bara börjat och med tiden kommer FRA att bli lika aktuell igen som den var under sommaren 2008. Inom kort kommer troligen INDECT att smälla till hårt i våra medvetanden. Då vi inser att det så kallade forskningsprojektet ger just de där möjligheterna till ett federaliserat och internationaliserat övervakningssystem byggt på information om exempelvis:
* Föreningstillhörigheter (även fackligt och politiskt)
* Politiska åsikter
* Religiösa åsikter
* Filosofiska åsikter
* Umgängeskrets
* Shopping- och matvanor
* Betalningshistoriker
* Sexuella kontakter och uttryck (kön, identitet, uttryck, läggning, sängpartners, et.c.)
* Arbete
* Familjerelationer
* Korrespondens (all digital och i framtiden eventuellt även på papper)
och så mycket mer.
INDECT som en del i Stockholmsprogrammet, FRA, IPRED, ACTA-överenskommelsen, de resterande frågetecknen inom telekompaketet... De är bara pusselbitar i ett betydligt högre spel på en internationell nivå och i en värld där fruktan har blivit ett vapen i sig - ett verktyg i sig själv. Rädsla som religion.
Jag brukade tro att religion skulle bygga på värme, öppenhet, välkomnande och förståelse. Att det skulle vara något moderligt och tryggt och varmt som bjöd in och som erbjöd tröst och styrka och en knuff i ryggen. Idag är världens allra främsta världsreligion byggd på att motverka precis det genom att på traditionellt vis hävda sig ha svaret på alla våra frågor och rädslor i en övertro på teknisk och överstatlig övervakning. Övervakning, skräck och förföljelse fungerade inte i väst på den tiden vi stängde gränserna, pratade om judar och muslimer som jävlar och brände häxor på bål. Det fungerar inte i länder där man stenar människor till döds och det fungerar mycket dåligt där man ser snett på sin nästa och lever i skräck för allting som är annorlunda, nytt och tvingar oss att tänka. Det muslimska hotet idag är bara den sista utlöparen, den sista vågen av samma sjukdom som härjat västvärlden i tusentals år. Men i en global värld hotas vi av den så mycket mer. Den nya tidens politiska svininfluensa, kanske?
Vi har missat något viktigt där, i västvärlden. Jag ska utveckla det vidare alldeles strax. Men bär det med er...
I vilket fall kan jag säga såhär mycket:
Av nödhävd har kampen inte dött. Den byggs om. Den kommer att föras delvis av andra i framtiden. Av människor som Tuva Novotny. Förhoppningsvis tillsammans med oss andra som redan vet och som redan förstått.
Om vi klarar av att låta Tuva ta del förstås. Om vi inser att alla nya bidrag är bra bidrag och att alla bundsförvanter är bra bundsförvanter. Och om vi inser att med Tuva kommer fler vartefter. Fler ögon kommer att öppnas. Somliga gör en insats. Somliga ägnar tid, ork, karriärer åt att göra tusen.
Vi kommer inte vinna fler Svenssons via demonstrationer och små internetforum i all evighet. Frågor som dessa kommer nu få föras på den öppna scenen, i privata vardagsrum och sovrum, runt fikaborden på arbetsplatserna, genom happenings och flashmobs, genom kulturen och genom andra röster än de som skränar högst på bloggarna.
Idag spelar det ingen roll om vi får fler välarbetade inslag i tv-nyheterna. Det spelar ingen roll hur många demonstrationer vi anordnar. Det spelar ingen roll hur många dokumentärer vi gör. Inte om vi talar enbart till de redan frälsta.
Den som inte finner något intresse av att läsa om eller se ett tv-program om detta kommer även fortsättningsvis att fortsätta blunda. Kommer fortfarande att fortsätta byta kanal eller välja en annan artikel att läsa. Till dess de själva drabbas. Till dess någon de kan identifiera sig med drabbas. En familjemedlem, en musiker, en filmstjärna eller någon annan som på ett eller annat vis har deras hjärta eller deras öra.
Och det är därför vi ska bygga om integritetsrörelsen nu. Det är därför vi måste finna nya vägar. Det är därför vi måste tänka på ett helt nytt sätt och det är därför alla våra nya bundsförvanter som tidigare blundat ellet svajat behövs i framtiden.
Bjud in dem. Lär dem. Öppna dörrarna. Sträck ut en hand. Vi står alla på samma sida. Vi är alla människor. Vi är alla medborgare. Vi är alla övervakade och förföljda.
Tuva... Hör gärna av dig om du mot förmodan läser detta. Det var länge sedan och jag tror att vi kanske faktiskt har mycket att prata om efter alla år.
Till dess fortsätter jag och många med mig att bygga om Nätverket Svart Måndag. Till dess fortsätter jag och många med mig att propagera för en modernare, mer väl sammansatt och vassare integritetsrörelse. Till dess fortsätter jag och många med mig att förbereda för kampen som kommer. Integritetskampen är inte över. Kriget är inte över. Vi har bara börjat. Och tyvärr kan vi konstatera att detsamma gäller även på motståndarsidan.
Övervakningsprästerskapet har många fler tunga slag att rikta mot oss och vi får aldrig backa.
Vi får aldrig backa...
Amanda Brihed
(som numera läses flitigt av Försvarsstaben. Tack för er uppmärksamhet)
Andra skriver:
Opassande, ScaberNestor, kboys
Intressant
Jag lärde känna Tuva rätt väl under ett par år i gymnasiet, då hon gick en klass under mig och vi bägge pluggade för att ge oss på teater, dans, sång och allt vad det var. Hon gick musikal. Jag gick dans och teater. Hon lyckades bygga en framgångsrik karriär och blev Tuva med hela svenska folket (och litet senare även med växande delar av Europa och USA). Mina dans- och teaterdrömmar gavs upp därför att jag helt enkelt inte var bra nog på att ta betalt för det jag gjorde och säkert saknade en himla massa av den utstrålning Tuva nu har. Jag fick det inte att gå runt, helt enkelt. Jag var definitivt inte bra nog. Hyran skulle betalas, en ny person skulle födas från det rätt tomma skal jag var på den tiden och därmed gick jag in i skuggorna istället under rätt många år. Jag föddes på nytt en stund senare och blev Amanda. Kort efter att jag blivit Amanda, så föddes också en annan person. Den där integritetskämpen, eller vad man nu ska kalla mig, som låg bakom Svart Måndag och som skrämde slag på mitt eget moderparti och min egen alliansregering genom det arbete som ledde till verbal revolution på Sergels Torg den 16 september 2008 och en kort stund senare till septemberöverenskommelsen kring FRA. Det som nyligen ledde till en ny omröstning i riksdagen och blev den FRA-lag som idag styr över våra liv, vår integritet och all information om hur vi lever våra liv, kommunicerar och tänker.
Nej, jag var för guds skull inte ensam. Tack och lov, med tanke på hur många gånger jag totalt baxnat under trycket av allt jag måste göra, allt jag måste hinna, allt jag måste tänka och skriva och även förstås tycka till om. Jag har varit långt ifrån ensam. Det har varit alla de där piraterna. Det har varit alla sossar, centerpartister, folkpartister, liberatister, vänsterpartister, miljöpartister och allt vad det varit. Förstås. Vi har varit som en liten familj ändå, rätt ofta. Ibland har vi arbetat ihop och dragit tillsammans, ibland har vi grälat och ibland har vi rentav till och med hatat varann.
Det är precis som i den lilla transsexuella communityn som jag en gång för något eller några år sedan lämnade på grund av de inre striderna som slet sönder mig. Alla hoten, allt förtal, alla elaka gliringar och den där prylen om att ingen ska sticka ut och vara förmer än någon annan. Och så vidare. Men jag har insett rörande transvärlden, alldeles i dagarna då jag fått en hoper nya vänner som inte hunnit lika långt som jag i sin transitionsprocess, att jag faktiskt ändå fortfarande är en del i familjen ändå. Fortfarande. Även om jag fjärmat mig en aning från den världen, så inser jag att jag är som en storasyster för dem därute ändå. Det spelar ingen roll om de är tio eller tjugo år yngre än jag. Eller om de är fyrtio år äldre. Jag blir en storasyster just för att jag gått igenom den resan de just har påbörjat.
En av mina nya vänner har påpekat det för mig så sent som i förrgår - att alla de som redan passerat nålsögat och skaffat sig ett liv på andra sidan har en tendens att stänga ute de som inte hunnit lika långt. Det är inte så konstigt, kanske. Man vill vidare och man vill slippa tänka på det, minnas och må dåligt över det som varit. Nu är man en ny person med nya möjligheter och man har också tröttnat på tjafset i den lilla unkna fiskdammen som transcommunityn ändå är. Man går vidare helt enkelt. Men vem ska då finnas där och stötta? Vem ska då finnas där och guida, lugna, bistå med tips och råd och bara vara... storasyster? Eller storebror för den delen. Eller bara storperson eller vad man nu ska kalla det när man inte hör hemma varken på ena eller andra sidan. Vi har så få bra ord och pronomen för det i Sverige idag. Måste jobba på det. Men grejen är att...
Vi behövs där, vi "gamlingar". Vi behöver finnas där för att vägleda, styrka, lära upp och ge alla de där tipsen och råden.
Och på sätt och vis är det väl samma sak här och nu i integritetsdebatten också. Det slog mig när jag såg Tuva Novotnys fantastiska inlägg där hon säger sig ha vaknat upp tillsist med insikten om vad integritetskampen egentligen handlar om.
Jag insåg det när många i min omgivning litet surt och muttert gnällde över att "det är så dags nu". Eller då de tyckte att "jasså, nu passar det att stämma i bäcken"?
Well. Det kanske är så att jo... Just det... Nu var det faktiskt dags. För många behövs det ett reellt skäl till att de ska vakna upp. Att de ska förstå. Vägen till en mans hjärta går via hans mage, heter det. Väldigt stereotypt, även om det kanske till viss del råkar stämma med min egen pojkvän i just det fallet. Får erkänna det. Eller politikens framgång mäts i individens plånbok. Kampen förs där den känns, helt enkelt. Du bryr dig inte om du inte själv är berörd. Och så vidare. I Tuvas fall vaknade hon upp då hennes bloggportal blev filtrerad och bommad nere i Danmark och hon insåg vad censur och brist på yttrande- och informationsfrihet faktiskt innebär.
Var det då för sent? Nej, jag tycker faktiskt inte det.
För Tuva är en stark röst. Hon är oerhört intelligent, säger jag som en gång kände henne väl och saknar den kontakten mycket. Det är väldigt lätt att sakna Tuva. Mestadels för hennes intellekt, humor, värme, integritet (just det) och för de härligt galna upptåg vi i kompisgänget hittade på, festerna vi hade och de där uppläsningarna av poesi hon ägnade sig åt innan hon slog igenom med sitt skådespeleri.
Men hon är smart och hon kan vara en bra och viktig röst om detta nu inte bara är en flyktig insikt som försvinner snart igen. Med det jag vet om Tuva, så tror jag att oavsett vad så kommer detta att ligga där och gro länge än. Oavsett vad. Och hon kommer att debattera det med sina vänner som hon alltid gör med allting annat. Tuva har ett starkt intresse även för feminism, för kulturella frågor, för mänskliga rättigheter och så mycket annat. Och hon har aldrig lärt sig att hålla tyst. Jag tror att i hennes fall är det en fysisk omöjlighet. Där har vi mycket gemensamt.
Och än så länge är inte kampen över. Tystnaden inom integritetsrörelsen är just nu rätt kompakt. Inte särskilt många skriver. Många tycks ha tystnat helt. Piratpartiet kämpar för att dels finna en struktur som fungerar i en ny värld där de blir tvungna att anpassa sig till hur ett modernt och seriöst parti ska se ut för att hålla litet mer långsiktigt, dra väljare och kunna erbjuda kandidater osv. Man måste lära sig en del om interndemokrati och allt vad det är, samtidigt som opinionssiffrorna dalar. Inom Svart Måndag är vi rätt slitna och periodvis även uppgivna efter de här sista årens kamp. Vi kom rätt långt, men med FRA nådde vi inte hela vägen fram. Och mitt i allting omorganiserar även vi och söker en ny form för vårt arbete.
Kort efter att FRA 2.1 röstades igenom står vi alltså i en situation där ett par av de starkaste rösterna inom integritetsrörelsen synbarligen har tystnat.
Jag är dock övertygad om att tystnaden kommer att vara kortlivad. Omorganisationer tar mycket tid och kraft. Att hitta en ny identitet, nya verktyg, vässa argumenten och ta nya tag... det tar tid. Det måste få göra det. Men kommer integritetsrörelsen att låta sig höras igen?
Garanterat!
Det är av nödhävd. För att striden inte är över än. För att demokratin fortfarande hotas. För att integritet, yttrande- och informationsfrihet fortfarande inte är i närheten av att befinna sig där de måste vara för att vi ska kunna hävda oss leva i en demokrati.
FRA-kampen kommer troligen att bedrivas något annorlunda i framtiden. Vi har historiskt sett kunnat lära oss hur liknande övervakningssystem fallit på andra platser i världen genom långsiktigt malande, gnatande och bråkande. Inte minst på den kulturella scenen (hej igen, Tuva!).
Det är ironin, kulturscenen, författarskapet och det eviga samtalet som kommer att knäcka övervakningshysterin, FRA och kravpopulismen.
Jag tror att fler utspel som Tuvas, tillsammans med krönikor, debatter, böcker, artiklar, scenproduktioner, flashmobs, performances, happenings, konstverk och allt vad det kan vara är en framgångsrik väg. Många håller inte med mig. Men säg det till tyskarna, polackerna, ryssarna, etiopierna och så många andra. Eller till alla sydamerikaner som använt samma medel för att knäcka fascismen. De flesta som levt under liknande förtryck förr har sin konstscen att tacka för väldigt mycket. Jag tror att även i det västliga Europa, Nordamerika och Australien kommer vi att finna oss i att gå mer underground i framtiden. Och vi kommer att finna nya allianser.
Feminsmen, HBT-kulturen, den persiska motståndsrörelsen, moskéerna, synagogorna, kyrkorna (även om just nu den romersk-katolska kyrkan från Rom sprider helt andra budskap och idag hotar rätten för inte minst kvinnor och sexuella minoriteter att styra över sig själva, sin kropp, sin sexualitet och sitt skydd mot sjukdomar och förtryck - katolska kyrkan har lång väg kvar att gå; mycket lång väg kvar att gå), teaterscenen, musikvärlden, konstnärerna, ståuppkomikerna och alla de där andra som är vana att uttrycka sig, stå för sina värden och skapa uppmärksamhet och debatt.. Det är bland dem vi har våra bundsförvanter i framtiden. Och tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi vända detta.
Tuva visar precis på detta. Det är först nu även människor som Tuva Novotny drabbas av övervakningen och censuren. Nu är början på tiden post-FRA. Nu är tiden då många som tidigare trott sig gynnade kommer att finna sig i en obehaglig situation då även de kommer känna sig övervakade, förföljda, tystade, censurerade och på så många vis hotade. Och med den insikten kommer integritetsrörelsen att växa.
Välkommen till tiden Post-FRA.
Kampen har bara börjat och med tiden kommer FRA att bli lika aktuell igen som den var under sommaren 2008. Inom kort kommer troligen INDECT att smälla till hårt i våra medvetanden. Då vi inser att det så kallade forskningsprojektet ger just de där möjligheterna till ett federaliserat och internationaliserat övervakningssystem byggt på information om exempelvis:
* Föreningstillhörigheter (även fackligt och politiskt)
* Politiska åsikter
* Religiösa åsikter
* Filosofiska åsikter
* Umgängeskrets
* Shopping- och matvanor
* Betalningshistoriker
* Sexuella kontakter och uttryck (kön, identitet, uttryck, läggning, sängpartners, et.c.)
* Arbete
* Familjerelationer
* Korrespondens (all digital och i framtiden eventuellt även på papper)
och så mycket mer.
INDECT som en del i Stockholmsprogrammet, FRA, IPRED, ACTA-överenskommelsen, de resterande frågetecknen inom telekompaketet... De är bara pusselbitar i ett betydligt högre spel på en internationell nivå och i en värld där fruktan har blivit ett vapen i sig - ett verktyg i sig själv. Rädsla som religion.
Jag brukade tro att religion skulle bygga på värme, öppenhet, välkomnande och förståelse. Att det skulle vara något moderligt och tryggt och varmt som bjöd in och som erbjöd tröst och styrka och en knuff i ryggen. Idag är världens allra främsta världsreligion byggd på att motverka precis det genom att på traditionellt vis hävda sig ha svaret på alla våra frågor och rädslor i en övertro på teknisk och överstatlig övervakning. Övervakning, skräck och förföljelse fungerade inte i väst på den tiden vi stängde gränserna, pratade om judar och muslimer som jävlar och brände häxor på bål. Det fungerar inte i länder där man stenar människor till döds och det fungerar mycket dåligt där man ser snett på sin nästa och lever i skräck för allting som är annorlunda, nytt och tvingar oss att tänka. Det muslimska hotet idag är bara den sista utlöparen, den sista vågen av samma sjukdom som härjat västvärlden i tusentals år. Men i en global värld hotas vi av den så mycket mer. Den nya tidens politiska svininfluensa, kanske?
Vi har missat något viktigt där, i västvärlden. Jag ska utveckla det vidare alldeles strax. Men bär det med er...
I vilket fall kan jag säga såhär mycket:
Av nödhävd har kampen inte dött. Den byggs om. Den kommer att föras delvis av andra i framtiden. Av människor som Tuva Novotny. Förhoppningsvis tillsammans med oss andra som redan vet och som redan förstått.
Om vi klarar av att låta Tuva ta del förstås. Om vi inser att alla nya bidrag är bra bidrag och att alla bundsförvanter är bra bundsförvanter. Och om vi inser att med Tuva kommer fler vartefter. Fler ögon kommer att öppnas. Somliga gör en insats. Somliga ägnar tid, ork, karriärer åt att göra tusen.
Vi kommer inte vinna fler Svenssons via demonstrationer och små internetforum i all evighet. Frågor som dessa kommer nu få föras på den öppna scenen, i privata vardagsrum och sovrum, runt fikaborden på arbetsplatserna, genom happenings och flashmobs, genom kulturen och genom andra röster än de som skränar högst på bloggarna.
Idag spelar det ingen roll om vi får fler välarbetade inslag i tv-nyheterna. Det spelar ingen roll hur många demonstrationer vi anordnar. Det spelar ingen roll hur många dokumentärer vi gör. Inte om vi talar enbart till de redan frälsta.
Den som inte finner något intresse av att läsa om eller se ett tv-program om detta kommer även fortsättningsvis att fortsätta blunda. Kommer fortfarande att fortsätta byta kanal eller välja en annan artikel att läsa. Till dess de själva drabbas. Till dess någon de kan identifiera sig med drabbas. En familjemedlem, en musiker, en filmstjärna eller någon annan som på ett eller annat vis har deras hjärta eller deras öra.
Och det är därför vi ska bygga om integritetsrörelsen nu. Det är därför vi måste finna nya vägar. Det är därför vi måste tänka på ett helt nytt sätt och det är därför alla våra nya bundsförvanter som tidigare blundat ellet svajat behövs i framtiden.
Bjud in dem. Lär dem. Öppna dörrarna. Sträck ut en hand. Vi står alla på samma sida. Vi är alla människor. Vi är alla medborgare. Vi är alla övervakade och förföljda.
Tuva... Hör gärna av dig om du mot förmodan läser detta. Det var länge sedan och jag tror att vi kanske faktiskt har mycket att prata om efter alla år.
Till dess fortsätter jag och många med mig att bygga om Nätverket Svart Måndag. Till dess fortsätter jag och många med mig att propagera för en modernare, mer väl sammansatt och vassare integritetsrörelse. Till dess fortsätter jag och många med mig att förbereda för kampen som kommer. Integritetskampen är inte över. Kriget är inte över. Vi har bara börjat. Och tyvärr kan vi konstatera att detsamma gäller även på motståndarsidan.
Övervakningsprästerskapet har många fler tunga slag att rikta mot oss och vi får aldrig backa.
Vi får aldrig backa...
Amanda Brihed
(som numera läses flitigt av Försvarsstaben. Tack för er uppmärksamhet)
Andra skriver:
Opassande, ScaberNestor, kboys
Intressant
2009-07-21
En Follow Tuesday för sakens skull
Ibland när jag springer förbi vänner och bekanta kan jag bara spontant fastna för ett uttryck, en känsla, ett sätt att uttrycka sig som är så spontant rätt.
Ibland behövs det inte något superlångt, välformulerat och tungt inlägg för att jag bara ska falla för det stenhårt och känna att här går det inte att andas förrän jag fått utlopp för vad det väcker inom mig.
Sara har den förmågan.
Min motsvarighet till twittrarnas #followfriday får väl bli den här länkningen. Bara för att det berörde mig. För att Sara lyfter ämnet övergrepp på ett sådär självklart och kortfattat sätt som jag själv kanske inte alltid kan, hur välformulerad jag än är.
Vänner, jag ger er StellabyStarlight.
Ibland behövs det inte något superlångt, välformulerat och tungt inlägg för att jag bara ska falla för det stenhårt och känna att här går det inte att andas förrän jag fått utlopp för vad det väcker inom mig.
Sara har den förmågan.
Min motsvarighet till twittrarnas #followfriday får väl bli den här länkningen. Bara för att det berörde mig. För att Sara lyfter ämnet övergrepp på ett sådär självklart och kortfattat sätt som jag själv kanske inte alltid kan, hur välformulerad jag än är.
Vänner, jag ger er StellabyStarlight.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
