Allians med vinden i ryggen

Jag har ju dissat hela prylen med för många opinionsmätningar alldeles nyligen, mestadels för att för många blir tjatigt och kanske inte ger en så vidare exakt bild. Man tröttnar, helt enkelt. Underlaget brukar också vara i minsta laget för att säga något riktigt konkret och det är inte sällan man undrar litet över hur underlaget är valt. Men vi kan ändå konstatera att nu har flera opinionsmätningar på kort tid visat ett försprång för Alliansen och de övriga har i regel visat på att de rödgrönas ledning systematiskt minskat.

En undersökning kanske inte gör ett smack, men en radda av dem uppvisar en trend. Tillsammans kanhända de visar något som är litet grann ett trendbrott och en ny utveckling och det vore väl förmodligen tjänstefel av mig att inte påvisa just det. Det händer saker, nämligen. Det händer massor just nu. Folket har börjat vakna och förstår mer och mer av vad en borgerlig politik innebär. Och att den faktiskt kanske inte är så illa ändå som somliga rödgröna gärna vill tro.

Det här kan alltså innebära att vi har goda chanser att vinna valet om ett par månader. Och trevligare nyheter är svåra att få tag i bara sådär. Det känns bra.

Nu vinner vi valet, vänner!


Marcus, Anna, Christer, 

Alla dessa opinionsmätningar

Jag kan tycka det är litet väl mycket tjafs kring egentligen rätt oviktiga och intetsägande opinionsmätningar numera. Det är för många, för ofta och med alldeles för osäkra resultat. Nyss var Alliansen i ledning. Nu är de rödgröna i ledning. Och nästa vecka visar det sig att det är gröna gubbar från Yr som är i ledning och ingen av oss i något av blocken överhuvudtaget. Och allting ska presenteras som om det hade med hela jordens och mänsklighetens framtid att göra. Det känns verkligen mer och mer som om den enda verkligt seriösa opinionsmätningen egentligen är den som sker en gång vart fjärde år under en söndag i september.

Om man ska lita på någon annan mätning så är det väl junimätningen från SCB. Annars är det väl ganska kackigt i urval och statistiskt underlag. Och jag litar inte vidare mycket på något annat om jag ska vara riktigt ärlig.

Men, men... Det är ju bara jag, förstås.

Och ändå är det förstås litet glädjande att vi kan konstatera att Sverigedemokraterna backar i dagens nya presentation av opinionen. Denna gång är det Skop som presenterar sin barometer och vi kan där konstatera ett ras för SD från 5,0 till 2,9 procentenheter.

Tyvärr sjunker även Fp, vilket jag inte är lika glad över. Föga förvånande, kanske, men ändå. M går i alla fall framåt och det innebär att Alliansen ändå har fler väljare totalt som är intresserade av att rösta på oss. Tack och lov.

Alliansen har nu 45,3% av rösterna, samtidigt som den rödgröna röran lyckas ägga till det med en 50,4 procentsomelett. Och det är dem säkert väl unnt, höll jag på att säga. Men vi ska också ha i åtanke att Allianspartierna brukar hämta upp en hel del röster ju närmare valet kommer och väljarna blir tvungna att tänka till och ta ställning litet mer på riktigt.

Jag har fortfarande rätt så gott hopp, känner jag. Även om jag hoppas att vi faktiskt blir bättre på att förmedla vad vi faktiskt vill och inte bara teknokratiskt meddela vad vi gör utan att ge en ordentlig bakgrund till det. För där har vi verkligen varit för dåliga under lång tid. Tecken på att våra partiledare i Alliansen tagit till sig av den kritiken har vi redan sett. Nu får vi bara hoppas att det leder till att fler lyssnar och förstår. Och att vi inte är så jäkla omänskliga som de rödgröna gärna målar ut oss som.

Valet kommer bli väldigt färgat i orange i år, känner jag. Det liksom ligger i luften.

Vad som liksom ligger i luften annars också, det är ju förstås det positiva att svenskarna börjar bli mindre intoleranta gentemot invandrare och invandring än de varit. Det märks som sagt även på Sd's siffror och det kan inte hjälpas att jag känner en gnutta skadeglädje i det. Jag vill verkligen inte ha en massa fördomsfulla dumbomar i riksdagen som absolut inte fattar jota av vad som händer i världen utanför. Jag har inte tid att uppfostra folk som inte vågar sig utanför 50-skyltarna, helt enkelt. Även om det säkert vore en fin sak att göra eller så. I just couldn't be bothered.

Mer här:
Bjereld, Moderata Perspektiv, Kent Persson (veckans bloggdebatt), Per Altenberg skriver om paradoxen att förtroendegapet mellan blocken är enormt just nu till Alliansens fördel, men att opinionsmätningarna visar stöd för de rödgröna. Och jag håller med. Det är en sjukt märklig paradox. Liberati skriver om hur Sd sparkar ut oliktänkande för att de uttalar sig positivt om invandrare. Enfrågeparti så det förslår. Och med tvivelaktiva grunder. Stardust är också glad över att det rör sig nedåt för de främlingsfientliga. HD Ledarbloggen kommenterar och Assarsson pratar om en Skåneeffekt. Johan Westerholm undrar, med rätta, vart PP tog vägen. Jag kan inte låta bli att ställa mig samma fråga.

Tokmoderaten är som vanligt läsvärd och har sin egen turf litet grann. Röda Huddingekollegan skriver också. Och så har vi Gunnar Hökmark som har intressanta infallsvinklar. Dagens mest ohängda skadeglädje finner vi annars hos Hannastacia. Elkers skriver här. Maria Byström är klok som alltid. Seved visar upp skön attityd också. Det måste liksom nämnas.


Intressant.
.

I am very sociable.

Alliansen siktar mot stjärnorna

Det är ju traditionellt så att vi i alliansen/de borgerliga partierna har kämpat hårt för att försöka behålla regeringsmakten och i regel misslyckats då vi suttit en mandatperiod. Man kan ju spekulera i varför.

Det kan ha att göra med att vi historiskt sett varit fruktansvärt dåliga på att förklara vår egen politik för våra väljare. Vi har kunnat tala om att vi ska göra något, men vi har alltid glömt bort det där med att tala om varför. Varför har alltid varit väldigt viktigt för de allra flesta, men vi har varit litet för dåliga på att förstå det. Vi har grävt ner oss i siffror och ambitiösa men torra presentationer av olika slag. Men vi har glömt bort att tala känslor. Vi har glömt bort att tala om vad som driver oss och vad vi faktiskt vill.

Det gör oss med jämna mellanrum till väldigt bekväma offer för skottsalvor från den rödgröna delen av den politiska sfären. Vi har kunnat utmålas som enbart teknologiska robotar som inte bryr oss om vanliga familjer, arbetare och så vidare. Vilket ju förstås inte är sant, men det har kunnat utmålas så därför att vi tyvärr varit alldeles för dåliga på att föra fram vad vår politik egentligen handlar om.

Nu, i samband med den sista Demoskopundersökningen börjar jag förstå att något alldeles helt nytt har hänt. Vi har gått om de rödgröna i opinionen. Vi har lyckats erbjuda något som tilltalar mer än den sverigedemokratiska hatpolitiken. Vi har lyckats, förmodar jag, med att föra fram vårt eget budskap.

Dels har ju förstås de socialistiska partierna alltid förlorat på att faktiskt föra fram sin egen politik. Det är lätt och tacksamt att kritisera, men då det är upp till bevis brukar det liksom inte hålla. Och litet grann ser det likadant ut för de gröna också. Då man blir tvungen att redogöra för en egen linje brukar linjen vara litet lagom illa uppskattad. Paradexemplet i en aktuell tidsrymd är förstås den rödgröna satsningen på klimatskatt på vattenkraft, höga bensinskatter som slår hårt mot landsbygden, extrema skatteökningar, nedläggning av kärnkraften, det extrema mångmiljardslöseriet på höghastighetståg på sträckor som inte medför någon särskilt omfattande vinst varken ekonomiskt eller klimatmässigt. Åtminstone inte innan man bygger ihop dessa separata linjer. Vilket i sig skulle medföra enorma ingrepp i skyddade naturreservat och även märkliga sträckningar som innebär att tågen inte klarar av att svänga ordentligt för att kunna passera inne i de orter som är aktuella för framtida stationsstopp.

Och mitt i allt detta märkte jag något ytterst märkligt när jag spenderade tid på Allianståget nu under de sista dagarna. Det har börjat talas känslor. Regeringens fyra partiledare har börjat prata känslor! De har börjat prata så att folk förstår. De har börjat föra fram sina visioner. De har börjat tala om vad de vill, men också varför. Hur det påverkar människor. Du vet... dig och mig. That's somewhat a world first, tänkte jag för mig själv inte minst under gårdagens stopp i Skövde och Örebro. Då var det verkligen något som hände!

Helt plötsligt förstår jag bättre än på länge hur det kommer sig att jag är liberal. För att helt plötsligt har jag en grund för det jag själv tror på som jag kan höra i de resonemangen som Alliansens ledare uttalar. Borta är kravpolitik och batonger. Borta är hårdaretagismen. Och istället pratar man ekonomiska realiteter, människor, inkomster, arbete, vård, skola, omsorg, men också om vad en ökad globalisering innebär för Sverige och vad vi är så illa tvungna att lära oss och att anpassa oss till för att Sverige ska kunna överleva som en betydelsefull och fungerande nation även på 2000-talet.

Och vad händer? Alliansen går alltså om de rödgröna i Demoskopmätningen som är gjord direkt efter presentationen av oppositionens skuggbudget och infrastruktursatsningar. Och till svar på att Alliansen för en gångs skull faktiskt visar konkret var de rödgröna brister och vad skillnaderna faktiskt innebär går väljarna tillbaka till de borgerliga och liberala partierna.

Det handlar mycket om att ge människor en fungerande bild som går ihop med vad de själva tror på och upplever. Ett bättre alternativ som bygger på att man berättar vad man vill och på vilka sätt den egna politiken är bättre för människor kan betyda så mycket för hur människor röstar... Ett annat sätt att uttrycka sig kan vinna ett helt val.

Att vara ansvarsfull rörande ekonomin, att låta staten ägna sig åt det den är bra på, att satsa betydande belopp på kommuner och landsting och att samtidigt ge människan bättre vardagsekonomi och större möjligheter att själv välja sin väg är oerhört viktigt. Att satsa på utbildning, forskning och entreprenörskap är något vi inte kommer ifrån i en värld där Sverige mer och mer glidit efter omvärlden under det socialistiska styret. För att Sverige ska kunna konkurrera och vara en viktig part på framtidens globala marknad måste vi agera för att Sverige ska ha något att föra till bordet. Helt enkelt. Det är faktiskt inte svårare än så. Men varför har det varit så svårt att nå fram? Jag förstår verkligen inte det.

Idag är jag glad över att Alliansen förstått vad det innebär att kommunicera på riktigt med sina väljare, att föra fram budskapet och att lämna teknokratin för att faktiskt prata liv och vardag och vad politiken faktiskt innebär för människorna som lever i Sverige. Det har vi vunnit på. På samma vis som oppositionen förlorat på att göra samma sak. Ordningen är som ordningen borde vara och för en gångs skull hänger världen ihop i mina ögon. Det känns litet grann som att... att komma hem.

Intressant.

Vårkänslor och varningstecken

Så kan det gå. Alliansen anar våren under den blixtrande solen. Det känns varmt och skönt och som om framtiden är ganska ljus ändå. Trots allt.

Ändå är det väl litet märkligt, eller? Visserligen måste jag säga att jag tycker att regeringen sköter sitt jobb bra än så länge på de flesta vis. Åtminstone när det gäller den nuvarande krisen och den allmäna politiken.

Vad jag tycker om synen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter inom regeringen idag är väl däremot ingen stor hemlighet?

Samtidigt kan jag inte annat än roat rycka på smilbanden idag. På något vis känns det märkligt mycket som att det säger mer om sossarna av idag än om alliansen att de borgerliga går framåt så mycket idag. Saknade visioner och förlorade drömmar kontra det enda stabila och rimliga alternativet.

Borde det inte vara ett obligatorium att vänsterland går framåt i dåliga tider, om vi kikar på det här historiskt? Vi måste nog konstatera att man inte kan leverera något sammanhängande alternativ från oppositionshåll idag, och därför dyker man.

Jag kan tycka att det dessutom är väldigt synd att Wanja ska fortsätta kämpa vidare i den situation hon satt sig i. Dels för sossesfärens och den fackliga rörelsens förtroendes skull, men även för sin egen. Hur mycket kan en människa ta av stormvindar på en väldigt ensam kulle... Är det inte dags att stiga ner, om inte annat för hennes egen skull? Är det verkligen värt att kämpa vidare och fortsätta ta smäll efter smäll efter smäll? Det gör nästan ont att se på när det här eländet fortsätter rulla vidare.

Att centern och Kd går litet knackigt är tråkigt för alliansen, men det som skrämmer mest med allting är utan tvekan att Sd går framåt. Det gillar jag verkligen inte alls... Herregud, nog kan man väl tycka att det borde finnas bättre sätt att visa sitt missnöje med världsordningen? Visst måste det finnas andra vägar att gå än att stödja en så föråldrad, stelbent, konservativ och fördomsfull politik? Jag kommer aldrig kunna förlika mig med den sortens strömningar i samhället ändå. Det kommer bara inte att gå.

Därför gläder det mig att det sker positiva saker i samhället ändå. Vi har fått en ny äktenskapslagstiftning som äntligen bejakar kärlek och lika värde. Den amerikanska delstaten Iowa följer efter, och i Nepal är en lagstiftning på gång som ger utrymme för definitionen av ett tredje kön. På andra håll i Sverige har vi sett att namnlagstiftningen äntligen har börjat luckras upp och att det nu blivit betydligt enklare att välja att bära det namn man vill.

Det ligger kärlek i luften idag. Och hopp. Jag kan inte annat än gilla.

Nu ska jag ta ett kort bad och sedan ge mig ut i solen igen. Bara för att njuta.