Medborgarskapet och den medborgarskapslöse transgenderisten

Jag har suttit och funderat litet grann under ett par års tid över de krav som ställs på transsexuella för att man enligt lag (1972:119) ska ha rätten att byta kön juridiskt.

På den som byter kön ställer man krav om att han/hon/hen ska vara ogift (man tvingas till skilsmässa även om man tänkt sig fortsätta leva tillsammans med en mångårig partner även efter ena partens byte och i praktiken tycks gälla att i vissa fall paret i fråga också måste visa upp att man gjort detta grundligt; det vill säga genom fullständig bodelning).

Man ska också vara steriliserad. Vi har pratat om det en stund nu. Socialstyrelsen utreder dessutom hur man ska kunna garantera att patienter i gruppen följer lagen om fortplantningsförbud om man bara steriliserar och om inte lagen ändras snart finns en risk att lagen tolkas om till att gälla även kastrering. Vilket förstås SOU 2007:16 föreslog av samma skäl. Även äggstockar ska alltså opereras bort, för säkerhets skull. Även om detta innebär en stark risk för komplikationer och i värsta fall dödsfall för de berörda patienterna. So much för det där med att Sverige inte ägnar sig åt fysisk kroppsbestraffning.

Man måste dessutom vara svensk medborgare. Och det kan ju förstås härledas till att en stat inte har rätten att göra vilka ingrepp som helst på en annan stats medborgare. Det kan bli känsligt? Eller kan det ha att göra med ekonomi - fel land: fel kostnadsställe? Humanism lämnar ofta walkover för ekonomiska intressen nuförtiden. Tyvärr. Vilket i sig är skamligt.

Eller kan det vara så att en transsexuell person som ber om hjälp ju faktiskt förlorar stora delar av de fri- och rättigheter som är förknippade med ett medborgarskap annars. Och kanske är det så att det kan vara oförsvarbart att utsätta ett annat lands medborgare för ingrepp för att förminska människan kroppsligt och även mentalt? Individen - den odelade - blir helt plötsligt divid; hon blir delad. Uppstyckad. Skändad. Hon blir oskadliggjord då den hela individen inte längre är hel. Hela samhällets läkningsprocess bygger på ett påtvingat utanförskap lastat på den normbrytare som svikit och som står upp för sitt eget varande. Skärandet är det enda kravet. Och genom skärandet genomgår samhället katharsis och kan därefter lämna avfällingen åt sitt öde. Oskadliggjord, tillintetgjord, sårad, skadad, halv. Utan rätt till fortplantning och med övergrepp gjorda för att decimera kroppen och dess inbyggda värde. Förty nog har vi tidigare ofta sett att en människa i avsaknad av förmåga till fortplantning även varit att betrakta som mindervärdig, inte fullt mänsklig, skamlig, syndig och värd att förkasta. Den barnlöse smädas, är inte riktig man eller kvinna. Kan inte uppfylla naturens mirakel och kan därmed ses ned på utan smärta för det omgivande samhället.

Den perversa avfällingen som samhället omkring fruktar så måste tas ned på jorden, skändas, förfördelas, styckas och avskäras från en stor del av personen själv ifråga (individ, odelad) för att kunna vara greppbar, hanterbar och ofarlig (oskadliggjord, inte längre hel, divid, halv).

En halv människa. Divid. Delad. Ofarlig.

Är det därför Sverige kräver medborgarskap för att genomföra juridiska byten för transsexuella? Rädslan för den hela individen som är bredare och har ett annat perspektiv och en annan levnadshistoria än hennes normativa syster intill?

För att inte skulle en annan nation gå med på att en människa måste styckas upp, delas, skändas och återskapas som enbart en halv människa (divid, untermensch)? Åtminstone finns ingen väg för staten Sverige att chansa. Att våga ta risken.

Därmed, måhända, ett svenskt medborgarskap som krav för juridiska könsbyten. Ett sätt att garantera att övergrepp och skändning av hela individers, hela människors, hela kroppar och deras rätt till sin egen kropp, sin egen sexualitet, sin egen förmåga till fortplantning inte ifrågasätts och att staten Sverige ska stå skadeslös om det visar sig att rädslan drivit den skrämda människan till att agera fel. Om det visar sig att det genomförda steriliserings- och kastreringskravet var fattat på fel grunder och att rädslan tog överhanden över humanismen, medkännandet och medmänskligheten som sådan.

Intressant.

Scaber Nestor, JensO, JensO, Helena von Schantz, Beijbom, AB, HBT-S, Bengt Held, Liberati, Svart Måndag, P2, Amanda S, Froby, Catrine Norrgård, Adam Cwejman, Mathias Sundin, Helena von Schantz, Sneibjerg, Louise P, Carina B,

Almegas seminarium om sociala medier i Almedalen 9/7 2010

Jag deltar i Almegas debatt om sociala medier i Almedalen fredag 9 juli kl 09-10 på Bloggplats H12 - Hästgatan 12.


Deltagarna i paneldebatten diskuterar sociala medier i Almedalen 2010. Vem har lyckats bäst, vad kan göras bättre och vad kan vi lära?

Medverkande:
Martina Lind, Politometern, Brit Stakston, JMW Kommunikation, Amanda Brihed, Luf, Emanuel Karlsten, Expressen. Moderator: Alexander Bard.

Arrangör:
Almega
Kontaktperson
Ann Hallsenius, Informationschef, Almega, 070-612 70 60, ann.hallsenius@almega.se
Webb:
http://www.almega.se/bloggplats_H12

Den nya svenska frihetsrörelsen - Paneldebatt i Almedalen

Arrangeras av Människorättsnätverket Svart Måndag och Liberati. En paneldebatt med intressanta delagare, med en djup insyn på området.

DEN NYA SVENSKA FRIHETSRÖRELSEN

Finns det en sådan, och vart är den i så fall på väg? Vad finns det för kopplingar mellan kampen mot FRA och Datalagringsdirektivet och kampen mot sexköpslagen och för en avkriminalisering av narkotika?
Kommer den nya svenska frihetsrörelsen att påverka politiken inför valet 2014? Valet 2018? Är kampen för den personliga integriteten på nätet och kampen för den morfologiska friheten inte egentligen en och samma rörelse? Är den på väg mot ett enande eller mot splittring? Växer den fram inifrån piratrörelsen eller är det piratrörelsen som måste breddas och bli ideologiskt tydligare?

Panelen:
Mattias Bjärnemalm (Piratpartiet)
Amanda Brihed (Språkrör Människorättsnätverket Svart Måndag, Liberati, Luf)
Jens Odsvall (Ordf. Människorättsnätverket Svart Måndag, Liberati)
Rasmus Fleischer (Debattör, tidigare Piratbyrån)
Isobel Hadley-Kamptz (Debattör, Integritets- och nätkämpe, Författare)
Linnéa Tiarafeministen Sjögren (Feministiskt Initiativ)

Moderator:
Alexander Bard



Tisdag 6 juli 2010
Klockan 10:00 - 12:00
Gotlands Högskola, Aulan

Event, Facebook.

Liberati.

Intressant.

Du styr samhällets inriktning idag och imorgon

Jag satt och gick igenom min feed-läsare nu på morgonen och fastnade litet grann på något Svart Måndag-kollegan tillika piratpartisten Göran Widham skrivit. Ni vet... bloggen Sagor Från Livbåten. Jag roar mig också åt att ett Obamacitat ledde tankarna vidare till en samling citat kopplade till mina egna, personliga husgudar Depeche Mode från 1986.

One voice can change a room, and if one voice can change a room, then it can change a city, and if it can change a city, it can change a state, and if it can change a state, it can change a nation, and if it can change a nation, it can change the world. Your voice can change the world.

- Barack Obama

You can't change the world
But you can change the facts
And when you change the facts
You change points of view
If you change points of view
You may change a vote
And when you change a vote
You may change the world

- Martin Lee Gore (Depeche Mode)

Dagens inlägg hos Livbåten och Widham handlar litet grann om viljan att förändra och frustrationen över att saker och ting går för långsamt, att man blir tystad om man tycker fel enligt den allmäna uppfattning den nuvarande pendelrörelsen ger utslag i. För att... världen består av åsiktspendlingar som en klassisk pendel som går fram och tillbaka. Som på farmor och farfars gamla jätteur i vardagsrummet. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Med en åsiktsextrem på den ena sidan och en på den andra. Och mellan dessa extremer kastas vi, liksom vi kastats mellan reaktioner och motreaktioner i så många andra fall genom världshistorien. Det kan röra alla konstens "ismer" där reaktion möts av motreaktion, som i sin tur mötts av en motreaktion i sin tur sedan många herrans hundra år och längre.

Ett klassiskt visuellt exempel på en samhällelig pendelrörelse.

Det finns litet olika tolkningar av vad som är att betrakta som extremer på det där spektrat. Somliga ser konservatismen som en motsats till anarkismen. Andra ser konservatism som en motståndspunkt till socialismen eller möjligen liberalismen och så vidare. Av någon anledning är det sällan mellanläget, normalen eller medianen man väljer att fokusera på då man utser dessa punkter. Snarare tycks det så att någondera part i diskussionen väljer att utse en motståndare som får agera fixpunkt på ena sidan spektrat och den målsägande parten väljer att placera sig antingen i mitten eller till sidan på den andra extremen. På så sätt föddes också höger/vänster-skalan litet grann. Med små lokala underligheter som att de konservativa republikanerna i USA bär rött och ofta företräds av de fattiga, samtidigt som de liberala och litet mer socialistiska grupperna rör sig inom det blå spektrat på andra sidan Atlanten och ofta kallar sig demokrater. Men då är det ofta den högutbildade gruppen och medelklassen som representerar dessa och även röstar så. Kulturella skillnader finns således. Detta är en grov förenkling, förstås, men jag tror inte jag klarar av att skriva en hel bok i blogginläggsform och som dessutom håller sig inom läsbara ramar.

På många vis kan man hävda att varje individ, varje grupp och varje samhälle har sin egen skala och sin egen pendel att förhålla sig till. Men det är först då en mängd människor enas om en relativ gemensam skala som man kan börja tala om egentliga samhällsrörelser.

De lärde kommer oavsett våra egna tolkningar av fenomenet och skalornas betydelse och förhållande till varandra att tvista om detta i säkerligen tusen år till. Men vad man kan göra är dock att konstatera att vi idag befinner oss i vilket fall, och på ett eller annat vis, kring en sådan extrem på spektrat enligt en större del av inte minst den yngre delen av befolkningen i stora delar av världen. Man kan säga att idag befinner vi oss ganska nära en slags nervös kontrollsamhällesextrem på det litet mer gemensamma åsiktsspektra som binder oss samman även över nationsgränserna, men vi kan också skönja tecken på att vi är på väg tillbaka. Att återgången faktiskt har börjat. Ett normalläge eller en annan extrem på detta spektrat, skulle man kunna säga, närmar sig.

Med förändringar kommer också krav ställas på individen att följa med i den nya utvecklingen. De tidigare revoltörerna kommer att framstå som gammaldags och förstenade i sina åsikter och värderingar. Den nya tidens revoltörer slår tillbaka och skapar ett nytt sammanhang och en ny världsordning. Men inget är nytt under solen och vi går i regel tillbaka till någonting vi tidigare upplevt och som vår föräldrageneration i sin tur upplevt som hopplöst föråldrat.

Det kan ta en stund, förstås. Det går inte att genomföra ens en halv eller en tiondels pendelrörelse över natt. Och faktum är att det vill vi nog kanske inte heller. Går det för fort, så blir helt enkelt samhället för svårförutsägbart för att vi ska ha en chans att överleva som samhällsmedborgare i de snabba kasten. Utan en viss förutsägbarhet faller dels de ekonomiska och dels de politiska systemen snart ner i kaos. Historien har lärt oss att det definitivt inte är att föredra. Ett samhälle höljt i totalt kaos kan ofta skada och även om syftet med en revolt kan upplevas positivt är det inte ovanligt att det slutar helt och hållet annorlunda då man väl står inför fullbordat faktum. För att skydda en ny samhällsstruktur som inte fått möjlighet att vinna folkets förtroende blir man tvungen att sätta upp skydd för det nya samhället. Detta sker ofta med hjälp av våldsmedel, övervakning och en hauss kring specifika normer och värderingar som samhällets medborgare sägs må bäst av att följa och hedra. Normbrytare straffas ut och på så sätt ska en konstlad normalitet skapas. Samhällets pendelrörelser brukar dock inte nöja sig med att betslas, utan ett sådant samhälle brukar bli förhållandevis kortlivat.

Det finns andra sätt. Att lära och utifrån lärandet ta ställning kring vad man anser i ena eller andra sakfrågan för egen del är ofta en förutsättning för att alls kunna orientera sig och veta vilken riktning man känner att ett samhälle i stort borde ta. Ofta kan människan känna sig vilsen om samhällets pendelrörelser rör sig i diametralt motsatt riktning till hur man själv önskar att samhällslinjen borde röra sig. Många ger då upp. Många väljer att knyta näven i fickan, förkasta systemet, nationen, det politiska systemet och sin tilltro till att förändring faktiskt är möjlig. Soffliggaren och politikerföraktet är typiska exempel på detta. Vilket kan sägas, i sin tur, vara en pendelextrem i förhållande till de mer revolutionära krafterna i samhället som slår tillbaka mot samhällsutvecklingen genom att bestiga barrikaderna och arbeta för en mer direkt och omfattande förändring. Beroende på historieskrivaren och vem som sedan vann konflikten kommer dessa grupper sedan att kallas för antingen revolutionära hjältar eller terrorister. Och det är välkänt att det ju av uppenbara skäl oftast är vinnaren i en konflikt som senare får något av ett monopol på den "korrekta" historieskrivningen. Historien skrivs av segraren. Segraren riskerar dock med tiden att falla då pendeln svänger och historien går på så vis i repris litet grann. Har vi lärt något av historien, brukar det sägas, så är det just att vi inte lär någonting av historien. Pendelns gång är sluten.

Det återspeglas bra i den egentliga betydelsen av ordet revolution: Cyklisk återgång. Re står för åter och Volution, liksom Volt, är relaterat till en cyklisk rörelse. En revolution är alltså inte ett steg framåt, i regel, utan snarare ett återtagande av något som vi tidigare som samhälle valt att förkasta.

Idag börjar pendelrörelsen sakta svänga åt ett nygammalt håll igen då alltfler gör sin röst hörd i försöken att motverka en samhällsutveckling många inte längre kan stå för. Vi väljer att slå tillbaka mot övervakningssamhället i högre grad då gränserna för vad samhället anser rimligt överträds gång efter annan. Det påpekas ideligen att den samhälleliga doktrinen och indelningen i rätt och fel inte står i proportion till den egentliga faran. Men framför allt står den inte i proportion till den samlade övertygelsen hos befolkningen. Vox populi.

Och nog kan det framstå som märkligt att vi överlevde 1970-talets terrorvågor utan att nakenscanna på flygplatser och i alla andra offentliga rum, införa total censur, begränsa tillgång och åtkomst till information, kontrollera hela befolkningars privata konversationer, bedriva korståg på svaga grupper i samhället och driva hets mot folkgrupper som var annorlunda än vi?
Lika konstigt som att vi faktiskt inte dog som flugor på den tiden vi kunde hoppa på och av en spårvagn i farten eller då vi hade vänstertrafik på svenska gator.
Mycket idag upplevs som väldigt farligt, fastän vi faktiskt inte kan hävda att det var så mycket farligare på den tiden det var tillåtet eller ansågs vara en normaliserad företeelse i samhället i stort. Kanske består en del av vårt samhälles stora problem idag av överrädsla?

 World AIDS Day Ribbon Poster

Den sexuella revolutionen tog inte livet av särskilt många heller, trots oron för HIV som dök upp på vägen och agerade en slags utlösare för ännu en motvåg. HIV är en otäck sjukdom, vilken dock egentligen aldrig hotat västvärlden så mycket som den hotat länder i exempelvis Afrika och Asien. HIV visade sig ta fler liv på grund av exempelvis den katolska kyrkans motstånd mot avvikare och sexuellt frivolt beteende. Det var normalismen och moralkonservatismen som slog emot människor vilka fortfarande levde under oket av ett överhetens bestämmande genom att man inte tilläts skydda sig och genom en stigmatisering av offer för seuxellt våld och drabbade av sjukdomen. 

Den sexuella revolutionen visade sig, satt i ett sammanhang, vara en lätt bris ur hälsohänseende, även om det då och då lyfts frågor kring vad som egentligen hände med den sexuella lusten då det sexualiserade blev normaliserat. Jag känner mig väldigt oroad över att så många som hälften av alla unga kvinnor som påbörjar p-pillerbehandling tappar sin lust till sex. Något jag själv ser som en enorm hälsorisk likaså. Hur mår dessa tjejer och hur förhåller de sig till tillvaron omkring dem och de krav som ställs på dem? Vilka effekter har det på deras självbild och deras sociala liv och familjeliv? Påverkar det även arbetssitution, studieresultat och annat. Rapporterna finns där, men vi har fortfarande inte tagit problemet på allvar. Vilken slags utslag på pendeln kan vi förknippa en sådan utveckling med?

Jag som tämligen avvikande från det samhälleliga normbygget får ständigt också förhålla mig till liknande frågor. Hur påverkar det mig att ständigt bli motarbetad av människor inom mitt eget parti, av att vänner inte vågar gå bredvid mig på stan för att de inte vill kännas vid att de känner "transan", då vården förväntar sig att jag varken har liv, behov eller önskemål och att jag förstås inte är en sexuell person på något som helst plan? Hur påverkas jag av att vänner och familj inte vill kännas vid mig, att jag har otroligt svårt för att finna ett traditionellt arbete där jag kan känna mig välkommen, önskvärd, produktiv och som en naturlig del i verksamheten och gemenskapen? Hur påverkar mig alla hoten, alla fördomar, alla nedsättande ord, all diskriminering, alla kränkningar och övergrepp?

Jag ska ändå tillstå att jag har tur i förhållande till många andra i min situation. Jag har ett enormt kontaktnät, jag har vänner och jag befinner mig aldrig mer än ett samtal bort från regeringens öra. Något jag är väl medveten om är få förunnat. Men påverkan är ofta betydligt svårare att förhålla sig till än så. Ett helt samhälles påverkan sätter förstås spår inom mig även med de vänner och kollegor jag har och jag kan knappast sägas vara oberörd.

I'M NOT CRAZY - I'M JUST NORMALITY CHALLENGED. 

Ett linne jag hittade hos Zazzle.com och som jag verkligen funderat på att köpa och bära nu lagom till valrörelsen, Almedalen, Pride och allt annat som händer omkring mig och min egen lilla värld.

Vad vi dock tycks ha lärt genom den sexuella revolutionen är dock exempelvis en eller annan läxa rörande den kvinnliga sexualiteten och överhuvudtaget dess existens, synen på homo- och bisexuella och även en hel del om rätten till sin egen kropp, sin egen sexualitet, sin egen fortplantning och sitt eget liv. Något vi dock aldrig kan ta för självklart då pendeln fortsätter sitt eviga lopp från extrem till extrem med korta besök i någon sorts mellanläge. Ett mellanläge som i sin tur förstås också kan ses som en slags extrem. Normalitetens terror. Det normalas makt över det som sticker ut. Moralkonservatismen och kampen mot det ickenormativa, det icke normala, det normbrytande.

Rädslan för allt som är farligt, rädslan för allt som bryter av. Rädslan för allt som berör.

Det är något som drabbar mig dagligen genom att jag utan att själv kunnat välja blivit något av ett slagträ i debatten kring normaliteten. Som autistisk transsexuell kvinna som lever med flera partners är det förstås att betrakta som självklart enligt denna tidens normer och värderingar att jag får ta en bit av sleven när det ska ställas till doms. Jag hävdar att i alla tider och i alla lägen där en sådan pendel kan uppenbaras finns någon som kommer att få stå till svars och någon som kommer att befinna sig utanför. I denna tiden är det, bland andra, jag.

Men imorgon kan det vara någon annan som får stå till svars. Ingen vet idag om påsen med det rena mjölet kommer visa sig vara besudlad på ett opassande vis imorgon.

Det kan vara svårt att välja vilken väg man själv ska gå eller vill gå i ett komplicerat samhälle. För min del har jag gjort mitt val. Jag valde att stiga upp på barrikaderna efter att min normalitet ifrågasatts offentligt och jag tvingats att stå till svars för mina ställningstaganden, för min medicinska historik, för mitt sätt att vara. Jag valde att ta strid för att motverka en alltför fast och orörlig normalitet. Jag valde att ta strid mot den i mina ögon överdrivna oron för terrorism, folkgrupper, religioner, sexuell frigjordhet, den fria kommunikationen och det fria samhället. Mitt val innebar att jag motsatt mig alla former av överstatlig kontroll, normgivning, signallagar och ingrepp i den personliga integriteten och det personliga fria valet.

Jag vet att fler tänker som jag. Vi är många därute och det är snart val. Vi har möjligheten att påverka landets inriktning i dessa frågor i väldigt hög grad i det kommande valet.

Men frågan, i den nya tiden, är egentligen mer och mer sällan en fråga om vilket parti man bör välja för att finna den rätta vägen. Snarare har det att göra med vilken typ av individ, vilken typ av medvetandenivå man vill ska representera sina egna farhågor och sina egna önskemål inför framtiden.

Det spelar egentligen ingen roll vilket parti du röstar på i årets val. Eller för den delen vilket block. Det kan tyckas att partierna blivit alltmer likriktade och att de ofta står alltför nära varann i vattendelande frågor som påverkar samhället mer genomgripligt, som i frågor kring normer och rädslor.

Där finns medvetenhet i samtliga partier idag, nära nog. Men har du fått nog av oro, hotbilder, batonger och proaktiv övervakning från statens sida i ett försök att skydda sig mot den egna befolkningen; välj då att rösta på en kandidat som driver dina värderingar. Oavsett parti. Knuffa pendeln åt ditt håll. Det är den skyldighet vi som medborgare har. Du är Vox Populi. Du är en del av folkets röst. Du kan stå emot en utveckling du inte vill se. Du kan stå för dina egna värderingar. Och du kan göra din röst hörd. Tillåt dig själv att ha inflytande. Låt oss förändra världen.

Och du! Glöm inte handduken...




Intressant.

Don't Panic! Kandidat 42 är här.

Don't panic! Kandidat 42 är här...

Kandidat 42 är svaret på livet, universum och allting. Helt enkelt.

Det är dags för valhäng nu. Litet grann en mindre och ganska gemytlig smyglaunch av personvalskampanjen. Kom och ställ frågor, diskutera, ställ till svars och signa upp för att hjälpa till.

Din Kandidat 42 kandiderar till Huddinge kommunfullmäktige, Stockholms Läns landstingsfullmäktige samt till Riksdagen för Folkpartiet i Stockholms Län.

Din Kandidat 42 är den unga kandidaten för de unga människorna som förstår integritet, som förstår digital rätt, som förstår rätten till sitt eget liv och en möjlighet att leva sitt liv på riktigt och med livskvalitet. Oavsett vart i livet du befinner dig just nu.

Detta är alltså det första valhänget, skulle man kunna säga. Det är en möjlighet att prata, fråga, ställa till svars och bara diskutera. Det är en möjlighet för dig som vill vara med och engagera dig i valkampanjen att anmäla dig, planera de närmsta tre månaderna fram till valet och komma med förslag om hur rörelsen bör drivas.

Tisdag 29 juni 2010

Klockan 17:00 - 21:00

Café Gråmunken, Gamla Stan

Västerlånggatan 18, Stockholm

Vi börjar med en lugn fika denna gången. Nästa gång kan det bli en öl eller ett glas vin. Nu börjar valrörelsen och vi hoppas se många av er på vägen.

Som ombudsman med ansvar för sociala medier och kampanjer på Luf Storstockholm blir det en fullbokad sommar och livegenskap med förhoppningsvis mer muntra individer än stackars Marvin. Kampen för en liberal värld post september 2010 har tagit sin början. 

Tycker du att liberalism är en livsstil och inte ett ihåligt ord man klistrar på ett parti eller sin jacka och sedan glömmer bort vad det står för?
Tror du på unga kvinnliga politiker med ett starkt intresse för integritetskampen?
Tror du på en omfattande förbättring av möjligheterna att driva företag och tillgodogöra sig riktigt bra utbildning?
Tror du på att hjälpa människor istället för att straffa syndare?
Tror du på ett bättre samhälle även för psykiskt funktionshindrade?

Tror du på den feministiska rörelsen?
Vill du ha en modern biståndspolitik som värnar demokratiseringsprocesser och möjligheter för individer att bygga en egen framtid?
Vill du ha en fri arbetskraftsinvandring?
Tycker du att studenter också ska ha råd att leva?
Tror du på en modern arbetsmarknadspolitik som stärker Sverige i Världen och samtidigt ger människor en chans att komma tillbaka eller söka verkligt stöd vid behov?

Brinner du för hbtq-frågor som exempelvis ett stopp för tvångssteriliseringar av sexuella minoriteter?
Vill du ha ett varmare samhällsklimat som tar hand även om de som anses svagast i samhället idag genom en mänskligare socialförsäkringspolitik?
Är du med andra ord en liberal som fått nog av förföljelsepolitik, batonger, gredelina kuvert och högre murar?
Vill du ha en framtidsinriktad global världssyn och ett klimatsmart liberalt tänk som för oss in i framtiden och inte tillbaka till medeltiden?

Vill du se en bättre bostads- och infrastrukturpolitik som andas 2100-tal och inte 1950-tal?
Tycker du att det är sunkigt med datalagring och massövervakning av svenska medborgare?
Tror du att censur och begränsningar av internet är fel väg att gå?
Tror du på att Gud ska ut ur lagboken för att vi ska kunna åstadkomma riktig religionsfrihet för alla människor i Sverige?
Anser du att även äldre har rätten att dela sitt liv med sin partner nära till hands?
Anser du att Sverige behöver en tydligare utrikespolitik som sätter gränser då övergrepp begås?
Slutade du le på grund av Smile29?

Då vill du förmodligen stödja Amanda Brihed i kampen om en plats i den etablerade politiken. 

Amanda är en totaltokig integritetsaktivist, transaktivist, styrelseledamot i HBT-liberalerna. Amanda är en science fiction-tokig bokmal Som också är besatt av film.

Amanda är tjejen som inte vet hur man gör för att inte stå för sina åsikter och som har mycket mer ryggrad än vad som är bra för en människa.

Hon är liberatisten som drog igång det partipolitiskt obundna Människorättsnätverket Svart Måndag som haft en stor inverkan på FRA-processen.

Hon lär också vinna med hästlängder över de flesta utmanare i Unreal Tournament och spelade en riktigt bra tank i World of Warcraft. Hon bygger också sina egna datorer och är engagerad i open sourcevärlden  och en del annat kul.

Det finns intressanta alternativ...

Klart du ska stödja den verkliga framtiden. Klart du ska vara morgondagens folkpartist.

Var där eller var vogon.

(...och glöm inte handduken).

Twitter | Facebook Fan Page | Facebook Event Page

Transsexualismens orsaker

På allmän begäran... Kort populärvetenskaplig beskrivning av all den där forskningen som finns tillgänglig rörande orsaker till transsexualismen. Inte något radikalfeministerna gillar, men jag är rädd att forskningen är ganska otvetydig.

Hur som helst har många frågat om hur saker och ting fungerar och varför det inte fungerat att bara välja bort sin identitet - eftersom den ju enligt radikalfeminismen bara är skapad.

Vi har hört det förr. "Have you ever tried not being gay?"



GÅR DET ATT BOTA TRANSSEXUALISM?

Nej, det är inte möjligt att bota transsexualism med psykiatri eller medicinering. Enligt KI och Johns Hopkins m.fl. beror det på att man funnit tydliga skillnader mellan manliga och kvinnliga hjärnor. Inte i intellekt eller empatisk förmåga, mind you, men i hur de är uppbyggda och hur grunden i identiteten skapas och utvecklas. Det vill säga könsidentiteten. Det har ingenting att göra med hur vi blir i övrigt - där har miljön en betydligt större tonvikt. Vi tänker förvånansvärt lika, men vi använder helt olika banor och delar av våra hjärnor för att komma till i stort sett samma slutsatser. Inget mumbo jumbo - fakta.

Forskningen visar helt enkelt att nervbanorna ser helt olika ut mellan genetiska män och genetiska kvinnor. Olika områden arbetar för att koda och koda av samma företeelser beroende på vilket kön man tillhör och banorna är helt och hållet annorlunda. Det intressanta är att exempelvis en transsexuell man (genetisk kvinna) i samtliga undersökta fall har en hjärna som är identiskt uppbyggd och fungerar på exakt samma vis som den man finner hos en genetisk man. Och tvärtom. I samtliga fall.
På samma vis har man funnit att en transsexuell kvinna i samtliga undersökta fall har en hypofys och hypotalamus (hormondelegerande körtlar) som är identiska med de man finner hos en genetisk kvinna. Och tvärtom. Vilket innebär att kroppen helt enkelt inte lyckas med att ta upp och fördela de könshormoner könskörtlarna producerar - en tydlig koppling mellan transsexualism och intersexualism, för övrigt. IS beror i de allra flesta fall på att kroppen inte klarar att ta upp och fördela i första hand testosteron. Man blir okänslig för det. Eller man blir överkänslig för det. Det första är utan tvekan vanligast, vilket leder till att det urkön (i praktiken en vagina) man har i den tidiga fosterutvecklingen inte klarar att utvecklas till en penis, utan blir något som är litet grann mitt emellan.

En kort rapport om de tidigaste forskningsresultaten (denna är från 2000, det finns gott om ny forskning på temat också - på mängder av olika subareas, osv)

Jag har säkert ett dussin rapporter från då till nu liggande här skräpandes någonstans, men finner dem inte just nu.

FINNS DET INGET PILLER DU KAN TA? (HAVE YOU EVER TRIED NOT BEING GAY?)

Ett piller för att bota en hjärna på något vis skulle förmodligen inte vara möjligt. Men hypotetiskt vore det ju hemskans praktiskt. Eller hur? I would have been up to it!
Men ett försök att använda sig av medicinsk terapi med de kunskaper vi kan tänkas skaffa oss kring detta inom i praktiken oöverskådlig tid skulle förmodligen bli minst lika fatalt som försöken att skära av kroppsdelar man inte känner sig bekväm med.

Alla försök att tvinga människor att leva i fel kön genom tvång har historiskt slutat i personliga katastrofer. Ni kanske minns detta fallet?

Idag är såväl David som hans tvillingbror döda. Liksom föräldrarna. Alla till följd av självmord - direkt relaterade till Davids kamp för att få vara sig själv.


Läs gärna John Colapintos bok "As Nature Made Him" som är en otroligt bra genomlysning av ämnet och även av den eländes sjuka synen många har på kön, biologi och identitet. Läs om de otroliga strider som blossade upp för ett par decennier sedan kring Dr John Money och hans forskningsfusk för att bevisa att kön var socialt och miljömässigt betingat och hur han hotade sig fram till en position där han kunde propagera för den synen - även då alla resultat av hans egen forskning talade emot de idéer han valde att göra till sanning. Jag nöjer mig inte med att lyssna på en massa halvdumma idéer från nästan-genusvetare, tvångsmässiga antifolk eller anarker som aldrig orkade läsa mer än baksidan på en massa Judith Butler-publikationer och därför bildade sig en helt fel uppfattning av till och med vad Butler själv säger.


MEN VAD GÖR MAN DÅ?

Annars finns det andra lösningar på problemet som ligger betydligt närmre till hands forskningsmässigt. Har man en annan utgångspunkt finns fantastiska möjligheter alldeles runt knuten. Som det faktum att man funnit att X och Y-gener inte har ett dyft med könsidentitet och kropp att göra. Annat än att man - för det mesta - har en 46 XX-uppsättning om man är kvinna och att man - för det mesta - har en 46 XY-uppsättning om man är man. Det finns inget biologiskt obligatorium, vilket vi tidigare trott och blivit itutade i skolan en gång i tiden. Snoppen sitter inte i Y-kromosomen! Vilket i sig är rätt fantastiskt.

Själv har jag för övrigt sannolikt (väntar på provresultatet nu som jag kämpat i snart 20 år för att få gjorda) en 47 XXY-uppsättning (Intersexualism - eller om man så vill: Kleinfelters syndrom).

Jag ska teoretiskt sett inte existera om jag har en sådan kromosomuppsättning. Åtminstone inte enligt den 60 år gamla världsbild som fortfarande dominerar våra biologiböcker. Men om jag har såväl en Y-kromoson som två X-kromosomer - vem av er har rätten att bestämma vilket kön jag då tillhör? Jag tillhör ju uppenbarligen bägge?

Utöver det är jag tydligen överkänslig mot testosteron och mår skit av att komma i närheten av det annat än i mycket små mängder. Intressant på rätt många vis. Fråga mig inte hur det går till. Det bara fungerar inte.

Det är heller inte ovanligt att man kan ha exempelvis en XXYX-uppsättning eller någon annan lustig blandning. Jag tror att det mesta man uppmätt är en kombination av fem eller sju kromosomer hos samma individ (borde läsa de artiklarna och rapporterna igen, känner jag). Och många av dessa ser ut, fungerar och känner sig som vilken man eller kvinna som helst och för heller inte vidare några synbara "defekter", identitetsstörningar eller "inavelsliknande" problem till sin avkomma. Konstigt nog gör inte vidare många av oss det. Men vi tvingas likafullt till tvångssterilisering för att få vara hela och för att få kallas NÄSTAN människor.

Idag har forskarna funnit den egentliga pekaren som styr hur kroppen fungerar och utvecklas. Det är en enda liten pekare i en av alla de där små beståndsdelarna som bygger upp kromosomerna. En enda pytteliten gen. Ändrar man den, vilket är helt möjligt, går det att utan problem lära kroppen att göra sig av med bröst, skäggväxt och liknande. Man kan till och med lära kroppen att på kort tid omvandla testiklar och sädesledare till fullt fungerande äggstockar, och så vidare. Kalla det ett medicinskt mirakel eller skrämmande hokus pokus om ni vill. Jag kallar det modern genetikforskning. Genen kallas FOXL2 och det går att läsa litet allmän popvetenskap om det här.


Till det har vi exempelvis denna forskning rörande svällkroppar och möjligheten att odla fram nya könsorgan hos transsexuella. Bara en sådan sak.



Det finns vägar att gå. Att bygga om hjärnor för att funka med vad som faktiskt har blivit fel... glöm det. Jag tror inte det kommer hända, även om det hade varit en dröm för mig att kunna ta just det där lilla blå pillret och liksom vakna upp i Underlandet en gång i tiden. Jag har alltid sett upp till Alice, trots allt. Det kommer dock sannolikt att fortsätta vara just en dröm. Vilket ett par av världens mest transfientliga psykiatriker trots allt har insett i rollen som ansvariga för det team som tillsatts att arbeta med den nya DSM V.

Immanuel Brändemo har skrivit bra om det.



Annars kan det vara intressant att kika direkt på skillnaden emellan DSM-IV:

Gender Identity Disorder (den gamla diagnosen)

A. A strong and persistent cross-gender identification (not merely a desire for any perceived cultural advantages of being the other sex).

In children, the disturbance is manifested by four (or more) of the following:

1. Repeatedly stated desire to be, or insistence that he or she is, the other sex

2. In boys, preference for cross-dressing or simulating female attire; in girls, insistence on wearing only stereotypical masculine clothing

3. Strong and persistent preferences for cross-sex roles in make-believe play or persistent fantasies of being the other sex

4. Intense desire to participate in the stereotypical games and pastimes of the other sex

5. Strong preference for playmates of the other sex

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as a stated desire to be the other sex, frequent passing as the other sex, desire to live or be treated as the other sex, or the conviction that he or she has the typical feelings and reactions of the other sex.

B. Persistent discomfort with his or her sex or sense of inappropriateness in the gender role of that sex.

In children, the disturbance is manifested by any of the following:

In boys, assertion that his penis or testes are disgusting or will disappear or assertion that it would be better not to have a penis, or aversion toward rough-and-tumble play and rejection of male stereotypical toys, games, and activities;

In girls, rejection of urinating in a sitting position, assertion that she has or will grow a penis, or assertion that she does not want to grow breasts or menstruate, or marked aversion toward normative feminine clothing.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as preoccupation with getting rid of primary and secondary sex characteristics (e.g., request for hormones, surgery, or other procedures to physically alter sexual characteristics to simulate the other sex) or belief that he or she was born the wrong sex.

C. The disturbance is not concurrent with a physical intersex condition.

D. The disturbance causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.

Code based on current age

Specify if (for sexually mature individuals):

Sexually Attracted to Males

Sexually Attracted to Females

Sexually Attracted to Both

Sexually Attracted to Neither


och jämföra det med det första utkastet inför DSM-V som ska vara klar inom ett par år (notera även möjligheten för andra än transsexuella att få vård enligt nya DSM-V, där de tydliggör behovet av en mer liberal syn på rätten att förändra delar av kroppen i förhållande till vad man fötts med och vad man känner sig vara innerst inne):

Gender Incongruence (in Adolescents or Adults) [1] (den nya, föreslagna diagnosen)

A. A marked incongruence between one’s experienced/expressed gender and assigned gender, of at least 6 months duration, as manifested by 2* or more of the following indicators: [2, 3, 4]

1. a marked incongruence between one’s experienced/expressed gender and primary and/or secondary sex characteristics (or, in young adolescents, the anticipated secondary sex characteristics) [13, 16]

2. a strong desire to be rid of one’s primary and/or secondary sex characteristics because of a marked incongruence with one’s experienced/expressed gender (or, in young adolescents, a desire to prevent the development of the anticipated secondary sex characteristics) [17]

3. a strong desire for the primary and/or secondary sex characteristics of the other gender

4. a strong desire to be of the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)

5. a strong desire to be treated as the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)

6. a strong conviction that one has the typical feelings and reactions of the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)

Subtypes

With a disorder of sex development

Without a disorder of sex development


Fråga gärna om det är någonting jag eventuellt kan ha missat eller om det är något ni inte förstår. Jag lovar att jag verkligen ska försöka svara efter bästa förmåga. Tack. För att ni har lyssnat och läst. Nu känns det genast bättre och jag ska ta och varva ner ett par varv till nästa inlägg. Igen.


Intressant.

Så Bildt ni är om handen...

På order av överste Nätrot ber jag härmed Jensen, Klamberg och Ankersjö att infinna sig i Aula Magna för aggressiv metalallsång till utrikesministerns ära. Absolut. Självklart. Jag är på. Det var länge sedan jag fick sjunga falskt publikt.

Men allvarligt talat. Jag börjar känna att det kan ligga en del i att Bildt faktiskt borde fundera på en timeout trots allt. Om inte annat för den enorma uppståndelsen och det faktum att det blir jäkligt svårt att sköta sitt arbete med den bördan på axlarna. Det ser inte bra ut och jag kan tänka mig att det känns.

Jag kan dock inte föregå en domstols slutsatser och döma innan en juridisk dom fallit. Jag har för litet fakta för att kunna säkert döma eller fria i fallet Bildt.

Jag tycker det är jäkligt tragiskt att behöva konstatera att det ser jäkligt illa ut för Lundin Oil och jag känner absolut en sorg, en förtvivlan och en oerhörd ilska över vad som skett. Ansvar ska utkrävas av de som bär ansvar. Det innebär att är utrikesministern skyldig, så ställer jag mig bakom en fällande dom.

Jag bara hoppas att rättvisa skipas och att ansvar utkrävs av rätt person(er) och att inte världens demokratiska och juridiska väv får skämmas i efterhand för att för tidigt ha dragit förhastade slutsatser.

Jag håller på, så sakteliga, att sätta mig in i vad som hände under de där fruktansvärda åren. Det finns en del att läsa. Det finns en del att smälta. Vad jag annars kan konstatera är att det absolut inte kan gå ostraffat vad som skedde. Under inga som helst omständigheter. Jag bara hoppas på att det blir rättssäkerheten och minnet och respekten för de drabbade som vinner och inte häxjakter, bílliga partipolitiska poänger och drev.

Idag: Hedra Pela Atroshi på Sergels Torg!

Jag räknar med att närvara på Sergels Torg ikväll. Demonstrationen ikväll sker för att hedra Pela Atroshi 11 år efter hennes död. Jag hoppas få se många av er andra på plats också. Snälla! Kom! Kom!

Kom inte bara för att fördöma vad som skett och sker. Kom också för att hylla friheten, livet, drömmarna och hoppet.

Det är otroligt viktigt att vi tar ansvar för att visa att hedersvåld och hedersmord aldrig är ok. Det är viktigt att förstå att detta inte enbart är något som berör en liten grupp människor som vi eventuellt inte kommer i kontakt med till vardags. Vi på Lugna gatan 10. Detta är något som händer i hela samhället. Varje dag. Det är ett problem som drabbat Pela och som drabbat Fadime med döden. Det har drabbat även många andra. Idag lever mängder av människor i rädsla såväl i Sverige som utomlands.

Problemet är inte bara någon annans. Problemet finns även i den så kallade svenska kulturen. Det drabbar även här unga tjejer, kvinnor, barn, hbt-personer och andra. Oavsett hudfärg, oavsett religion, kultur och etnicitet. Därför är det också allas ansvar. Vi är alla delaktiga. Vi är alla berörda. Det är allas vår skyldighet att säga stopp!

Det är vår förbannade skyldighet att ställa oss bredbenta och med gemensam röst tala om att vi inte accepterar och aldrig någonsin kommer acceptera den sortens våld som föds ur kontrollbehov, fördomar och maktstrukturer. Det är viktigt att vi visar att alla har rätten att själva bestämma över sitt liv, sin kropp, sin sexualitet och sina egna val. Det är nödvändigt att vi aldrig glömmer för att vi aldrig ska kunna svika nästa medmänniska som utsätts och som lever i rädsla och med fara för sitt liv. Vi måste finnas där. Vi måste ta ställning. Vi måste våga se. Och vi ska banne mig förändra!

Arrangerar gör Glöm Aldrig Pela och Fadime Riksföreningen (GAPF). Inbjuden är förstås DU. Och du kommer få sällskap av ett flertal politiska partier, organisationer och enskilda.
Tid: kl. 18:00-19:00






Facebookevent här.

Talarlistan:
Inger Stark, Styrelseledamot i Riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime.
Birgitta Ohlsson, EU minister (FP)
Sedika Mohammadi, Iranska kvinnors kamp för frihet.
Bibbi Steinertz, Kvinnor för fred.
Veronica Palm, Riksdagsledamot (S)
Désirée Pethrus Engström, Riksdagsledamot (KD)
Amineh Kakabawa, Riksdagsledamot (V)
Hillevi Engström, riksdagsledamot (M)
Live musik och sång av sångaren och styrelseledamoten i GAPF Jan Hammarlund under manifestationen.
Confrencie för manifestationen är Bayan Nasih.

Kontaktperson: Inger Stark,
Tele: 0706194124
E-mail: inger.stark@stockholm.se

Arrangör:
Glöm Aldrig Pela och Fadime Riksföreningen.
Medarrangörer: Barnen Först, Kvinnor för fred, Alma Europa, Kulturella föreningen för kurder i Sverige, Varken hora eller Kuvad, Iranska flyktingars riksorganisation och Iranska kvinnors kamp för frihet
För mer information, ringa gärna Inger Stark på 0706-19 41 24, eller gå in på www.pelafadime.se

ALLA är hjärtligt välkomna på manifestationen kl 18:00 den 23 juni, 2010!

Glöm aldrig Pela och Fadime Riksföreningen.
www.pelafadime.se

GAPF Riksföreningen.
Köp! Pela & Fadime-bandet och bär det! Markera kampen mot hedersmord och rätten att bestämma över våra liv!
Bli medlem redan idag!
Tel: 070-441 10 75
Plusgiro: 400 92 96- 7

Intressant.

Aktivista för RFSL under valrörelsen?

Jag vidarebefordrar för att se om intresset kanske finns hos er läsare här att delta. Man vet ju aldrig. Låter hemskt kul och väldigt viktigt i alla fall. Hoppa på om du kan.


Under Almedalsveckan lanserar RFSL sin valrörelsekampanj, ”Verklighetens folk”. Kampanjen syftar till att lyfta fram ”5 verkliga krav” som ska ge en bättre lagstiftning och bättre levnadsvillkor för hbt-personer i Sverige. För att vi ska få uppmärksamhet kring våra krav för ett bättre hbt –Sverige behöver vi din hjälp!

Två veckor innan valdagen (19 september) kommer RFSL:s kontor att göras om till en ordentlig ”Boot Camp” för organisationens aktiviteter under valrörelsen. Vi behöver dig som stödjer våra krav och som på kort tid kan ställa upp på olika aktiviteter, så som manifestationer, utdelning av flyers, affischer och liknande i RFSL:s regi runt om i Sverige.

Vi kommer också att smygstarta kampanjen lite under Politikerveckan i Almedalen och Stockholm Pride.

RFSL kommer att lyfta följande fem sakområden under valrörelsen:

• Familjepolitik
• Asyl och migration
• Vård för transpersoner
• Smittskyddslagen
• Hbt-kompetens inom vård och skola

Mer detaljerad information om sakområdena är under utveckling och lanseras inom kort.

I den här facebookgruppen kommer vi att uppdatera med löpande information om valrörelsekampanjen, inriktning, pressmeddelanden och tillfällen där vi behöver hjälp av aktivister med att genomföra aktiviteter som vi vill arrangera under valrörelsen.

Vill du vara aktivist? Skicka ett mejl med dina kontaktuppgifter till: ulrika.westerlund@rfsl.se och christian.antoni.mollerop@rfsl.se.

Hälsningar från RFSL

Ulrika Westerlund
Förbundsordförande

Christian A. Möllerop
Vice förbundsordförande

En sorts personlig historia och farhågor jag är rädd att yttra

Jag ska försöka blogga ikapp litet, tänkte jag. Har haft så otroligt mycket som hänt sista tiden. Inte minst på det privata planet. Hela jättestormen kring tvångssteriliseringsfrågan har inte direkt gjort livet enklare och jag har verkligen haft svårt att känna att jag kunnat andas på sistone. Inte minst för att det blev så privat. Men också för att det blev så sjukt stort. Det är ett under, egentligen. Det här är en fråga transsexuella aktivister och berörda har försökt att lyfta i många år. Ofta har de bemötts av total tystnad, en axelryckning eller en gäspning.

Att det nu verkligen blev ett sådant liv som det blev är kanske litet märkligt för mig och många andra berörda, just för att vi varit så nedgrävda i detta så länge. Men jag tror att det beror på att världen omkring oss börjar hinna ikapp nu. Vi har många fantastiska människor inom transcommunityn som nu börjat synas betydligt mer. Vi har börjat göra vår egen röst hörd, vilket varit ett problem tidigare. Vi har inte vågat vara öppna med vår historik och har därför blivit tvungna att gömma oss. Ingen har då fört vår debatt eller argumenterat för våra rättigheter och friheter. Det har varit fritt fram att håna, fördöma och diskriminera mot gruppen transsexuella. Mycket har dock förändrats sedan jag för första gången försökte mig på en transition för sisådär 16 år sedan.

Då var jag livrädd. Jag sprang gatlopp för nazister på gatorna i centrala Stockholm, vågade inte komma ut för min gymnasieklass, råkade ständigt ut för våld och hot, försökte dölja vad jag höll på med för stora delar av familjen och hade ett himla sjå med att försöka leva någon slags dubbelliv. Å ena sidan försökte jag vara en man, vilket inte fungerade sådär väldigt bra. Några veckor in på gymnasiet släpades jag iväg till ett hamburgerhak av ett par klasskompisar som bestämt sig för att ge mig en makeover. De insåg nog inte riktigt hur allvarligt det var, men någonstans ifrån kom det där. Och då tyckte jag att jag var jättehemlig och inte hade en chans att bli upptäckt för vad jag var och vem jag var.

Under de kommande tio åren eller så försökte jag mig på att antingen leva som någon slags påklistrad überman eller som hyfsat androgyn. Det sista fungerade betydligt bättre. Jag hade liksom inte så mycket manlighet i mig och det blev bara väldigt obekvämt att försöka vara något jag inte var. Inte minst för omgivningen som säkert inte förstod varför, men visste att de tyckte att det var något jäkligt märkligt och skumt med hela mig och mitt sätt att vara. På arbetet kallades jag konstant för "tjejen", vänner och kollegor förundrades över att jag då mestadels levde med kvinnor när jag själv var så outsägligt feminin. De fick inte ihop det, vilket säkerligen kanske snarare hade med deras föreställningar om manligt och kvinnligt samt någon slags gaynessnorm att göra.

När jag insåg att det gick så långt att mitt mående skadades mer och mer för var dag som gick och att jag inte längre stod ut, att min kropp höll på att implodera och jag bara ville slita huden av mig själv i ett försök att komma ur mitt mentala fängelse så rann bägaren över. Allting brast och en fruktansvärt snabb utveckling tog vid. Ett par år senare stod jag på mina egna ben, var mig själv, kände stolthet och kunde för första gången se mig själv i spegeln utan att magen knöt sig, tårarna började rinna och ångesten formligen exploderade i bröstet på mig. För första gången i mitt liv ville jag inte längre dö. För första gången i mitt liv var jag stark nog att kunna stå för vem jag var och vad jag var. Det var en otrolig förändring.

Helt plötsligt hade jag modet att möta människor, göra min röst hörd, prata med folk, diskutera, dra igång projekt och ställa mig på barrikaderna sådär mer på riktigt. Resultatet blev Människorättsnätverket Svart Måndag, ett engagemang inom integritetsrörelsen, Liberati och Folkpartiet. Helt plötsligt var jag riksdagskandidat och helt plötsligt började saker och ting hända.

Att helt plötsligt vara en relativt välfungerande människa efter åratal av allvarliga psykiska problem och känna att man liksom läker ihop, att man blir hel, att man kan andas och att man fungerar... det går liksom inte att beskriva. Det är som att vakna upp efter 30 år av konstant akut influensa, återupprepa den lidnerska knäppen och sedan ta sina första steg i solskenet på en nyklippt gräsmatta under en vacker sommardag. Helt plötsligt liv!

Det enda jag lämnade bakom mig som jag verkligen saknar är förstås möjligheten att få vara en människa. En individ. En medborgare med rättigheter och möjligheter. En varelse med känslor, tankar, idéer, värderingar och drömmar. Och möjligheten att få barn förstås. Jag har blivit berövad allt det.

Idag är jag inte alltid sedd som en hel människa till att börja med, fastän jag själv äntligen känner att jag kan vara det för första gången i mitt liv. Idag särbehandlas jag inom min egen kommunala partigrupp och trycks ned genom att hållas tillbaka från politiska uppdrag på grund av att jag tydligen riskerar skrämma omgivningen och alla andra politiker och tjänstemän i kommunen. Fruktansvärt kränkande och en källa till oerhörd ilska, frustration och sorg hos mig. De där riktiga människorna skulle tydligen inte våga arbeta med mig, säger man. Så det är för min egen skull jag stoppas aktivt från att ens komma på tal till dessa uppdrag.
Jag kommer alltså inte få möjligheten att stå till förfogande för några förtroendeuppdrag inom styrelser och nämnder inom kommunen. Inte för att jag någonsin ens lyft frågan eller inbillat mig att jag i min nuvarande situation har tid. Men ändå har detta lyfts. Inte av mig. Inte som svar på en önskan att få delta i just den delen av arbetet. Utan helt enkelt som svar på att jag är den ickeperson jag tydligen är.

Då är jag ändå en av kommunens toppkandidater från Fp efter provvalen tidigare i år och jag står på valbar plats. Jag kommer att sitta upphängd över hela kommunen på stora plakat och det kommer att delas ut foldrar och visitkort till höger och vänster med mitt namn och min bild på. Jag undrar litet grann hur den begränsning jag belagts med kommer att te sig och fungera om jag nu ändå mot all förmodan skulle bli invald i kommunfullmäktige i höst.

Tyvärr räknar jag med att jag dessutom åter kommer att gå in i arbetslöshet efter att min projektanställning för Liberala Ungdomsförbundet tar slut i samband med valet och att jag därefter kommer få mycket svårt att finna en fungerande anställning igen. Jag kommer sörja tiden i Luf med tanke på det enorma stöd jag fått och med tanke på de ställningstaganden man gjort inom förbundet. Det har varit ovärderligt för mig på många vis. Och det är ett otroligt roligt arbete jag gör. Luf är en fantastisk miljö där jag känner att jag fått en chans att växa på ett sätt som jag aldrig tidigare känt på en arbetsplats. Och de vänskaper jag fått möjligheten att nära genom detta arbetet kommer jag förhoppningsvis att bära med mig under många år hädanefter.

Men då uppdraget är slut är det så dags att återgå till arbetsförmedlingen och socialförsäkringssystemen som verkligen inte är anpassade för att stötta och hjälpa minoriteter som den gruppen jag själv tillhör. Stället där arbetsförmedlare ägnar timmar åt att försöka tala eventuella blivande arbetsgivare ut ur beslutet att vilja anställa mig på grund av att jag är en sådan där sjuk och pervers sak som säkerligen inte kan vara aktuell för ett vanligt arbete. Stället där en arbetspsykolog så sent som i vintras skrev i ett internt presentationsdokument att jag behövde en arbetsplats där jag på heltid kunde ägna mig åt sexuella aktiviteter och där mina perversioner kunde få utlopp i lugn och ro. Jag får bilden av att hon tänkte sig ett låst, slutet och helmadrasserat rum med ståldörr där jag kunde ägna mig åt att springa runt i orange hotpants, en rosa boa och nitar och där jag kunde ägna större delen av dagen åt att masturbera.

Detta alltså på grund av min transsexualism. Ett medicinskt tillstånd som beror på att en genetisk pekare knuffats från av till på under moderlivet. Och som jag nu alltså riskerar straffas för igen. Och igen och igen. Jag tror att dagen då jag tvångsoutades av tidningen Metro år 2008 var en av de värsta dagarna i mitt liv. Om inte den allra värsta. För att där dog en stor del av hoppet om att kunna leva ett normalt liv. Där dog möjligheten för mig att vara bara människa, bara kvinna, bara Amanda. Idag har jag inte den möjligheten. Idag kan jag inte vara anonym. Idag kan jag inte gömma mitt medicinska förflutna. Idag sitter jag fast i de fördomar samhället har för människor som befinner sig i min situation.

Jag antar att man utan att ta i kan hävda att jag idag är en av landets allra mest välkända transpersoner. Jag har svårt att förlika mig med det. Men jag har ännu svårare att förlika mig med att det ska innebära att jag ständigt går och oroar mig över min framtid, min säkerhet och mina möjligheter att leva ett anständigt liv.
Amanda Simpson som idag arbetar högt upp inom President Obamas administration hävdade för en tid sedan att "being first sucks"! Och det stämmer. Att vara bland de första riktigt ohyggligt välkända transpersonerna i landet suger. Riktigt rejält. Och för stunden undrar jag om det verkligen är eller någonsin alls har varit värt det.

Det finns mycket att göra för transsexuellas rättigheter och levnadssituation i detta landet. Jag är glad att jag kunnat vara en röst såhär länge. Jag vet dock inte vad som händer efter valet i höst. Risken finns att jag blir tvungen att åter byta namn, följa rådet om att skaffa en skyddad identitet och därefter fly all offentlighet och uppmärksamhet som skapats kring min person. Jag har länge talat om att emigrera. Därför att en tillvaro i ett annat land där min historik inte kan spåras lika lätt ter sig så oändligt mycket enklare och säkrare. Det är, så att säga en realistisk möjlighet att jag kommer att gå i landsflykt på grund av min medicinska historia. Liksom så många andra svenska transpersoner har gjort innan mig. Det kan vara det enda sättet för mig att överleva. Det enda sättet för mig att kanske kunna återgå i arbete. Det enda sättet att kunna leva ett eget liv utan att utsättas för hot, våld, förföljelser, hatkampanjer och flaming.

Någonstans hoppas jag på förändring. Men återigen tvivlar jag på möjligheten att överhuvudtaget ha en chans att överleva de fördomar som finns mot mig och mina bröder och systrar i Sverige idag.

Vi har kommit långt jämfört med för ett par decennier sedan. Men vi har inte kommit på långa vägar tillräckligt långt för att tillvaron ens ska kunna föreställa hållbar.

Gå en stund i mina skor. Men se till att ladda med plåster för alla skavsår.

Intressant.

I pajkastningsland

Kent Persson (M) och Johan Westerholm (S) skriver på Brännpunkt idag för att vädja om en lugnare valrörelse något friare från all skitkastning som liksom på något vis kommit att höra valrörelser till. Det är nog bra, på många vis.

Visserligen kan man, som Mary, oroa sig över att det finns en viss risk att det blir alldeles för mjäkigt och snällt och rosablommigt gullifierat. Men jag tycker nog inte det är det allt detta handlar om . Det har varit sjukt mycket angrepp, flaming, förtal och annat fånigt i denna valrörelsen redan. Redan om den situation som råder då det inte är valrörelse på gång brukar jag säga att stämningen är rå men hjärtlös.

Frågan är om våra väljare verkligen uppskattar det vi håller på med? Frågan är om de köper det? Jag kan inte riktigt se att det tjänar något annat till än som någon slags ganska sjuk humor. Men den sortens humor kanske faktiskt just inte vinner val. Så vad är vår point med att jobba på ett sådant vis? Vad vill vi uppnå? Annat än att vinna pris som drygast och elakast på stan och få se den där specifika politikern eller bloggaren lägga av och ge upp. Vilken tillfredsställelse. Vilken vinst. Vilken stolthet. Hur då?

Inte fasen vinner vi på att uppföra oss som småbarn? Jag är så infernaliskt jäkla trött på alla personangrepp som ofta tar betydligt hårdare än de flesta inbillar sig. Bakom skärmen är vi otroligt mycket elakare än vi skulle vara i verkliga livet. Vi inbillar oss att vi är anonyma. Men det är vi inte. Och framför allt... det är inte den människan du ger dig på.

Efter att själv ha fått utstå en del spott på sistone, kombinerat med en del hatiska attacker, ett inbrottsförsök och stenkastning mot mitt sovrumsfönster (vilket förmodligen beror just på näthat och uppvigling av olika slag) så kände jag själv nyligen att min gräns var nådd.

I förrgår natt skrev jag så denna Facebookstatus och kände att jag i stort sett hade bestämt mig:

Börjar fundera på vad jag ska bli då jag blir stor. Med tanke på att hela politiska Sverige gått i barndom på grund av det vi vuxna kallar valrörelse och jag är så innerligt trött på politisk flaming, skuldbelägganden, barnsliga personangrepp och hot, så känner jag att politiken nog kanske får klara sig utan mig efter september.

Det är så det kan kännas rätt ofta. Jag har ingen elefanthud som står emot allt folk kastar efter mig. Jag har ingen jäkla rustning. Jag kom in i politiken halvt om halvt av en slump. Jag skulle ordna en demo mot en övervakningslag och sedan bara exploderade allt i ansiktet på mig. Jag var van vid att ägna mig åt vanligt traditionellt arbete som vem som helst och kanske aktivista en del. Jag hade dessutom just genomgått en enorm påfrestning med en transtionsprocess på grund av min numera välkända transsexualism, var nyopererad och mådde ganska unket. Helt plötsligt satt jag mitt i smeten och kunde inte egentligen trassla mig ur det, hur mycket jag än ville och också försökte.

Innebär det att jag får skylla mig själv om politiker och bloggare uppviglar så till den milda grad att jag sedan inte ens kan vara trygg i mitt eget hem? Innebär det att jag ska tåla vad som helst och gör jag inte det så får jag leva med att fly landet eller sänka mig totalt med sobril?

Jag tycker det är absurt. Jag tänker inte ta den skiten. Och jag tycker inte att någon annan ska behöva göra det heller. Vi vinner ingenting på det, annat än att vi får chansen att uppföra oss som obstinata snorungar. Och jag tycker det är så billigt...

Jag har ofta gjort mig känd för en vass penna. Jag är dock väldigt sparsam med att attackera personer. Jag kan vara fruktansvärt aggressiv mot ett parti eller en företeelse, men sällan mot individer. För att jag vet själv hur det är att leva med en hud som blöder redan då den knappt rispats. Att leva med ett psyke som inte tål.

Om jag nu ska lämna politiken för det... vad blir då kvar? Och vilket samhälle har vi tänkt ska ta vid då drömmarna om ett samhälle även hos och för sådana som jag fått vika på foten?

Intressant.

Kanske blir det en valfråga ändå?

Jag letade fram en gammal ledare från i vintras som gjorde mig väldigt glad då. Det var Expressens Johannes Forsberg som skrev om tvångssteriliseringarna.

Han skrev då att frågan om tvångssteriliseringarna knappast skulle komma att bli en valfråga, men att de kanske borde vara det.

Kanske fick Johannes fel ändå? Kan det tänkas hända sig så att detta kanske blir en valfråga på sätt och vis ändå?

Tvångssteriliseringar - Cut the crap!

Det har dykt upp en hel del protester som hävdar att tvångssteriliseringar inte alls förekommer på transsexuella och även de intersexuella som faktiskt annars skulle ha möjlighet att bilda familj och få barn (inte alla är sterila, även om det är väldigt vanligt - kommentar till en av kommentarerna i ett tidigare inlägg här på bloggen).

Jag tänker bara att... Cut the crap!

Socialstyrelsens rättsliga råd, 14 oktober 2008:

"Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastrering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna."

Lagen 1972:119 om fastställande av könstillhörighet i vissa fall:
http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19720119.htm

Lagen 1944:133 om kastrering
http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19440133.htm

Läs på för guds skull!. Det finns massor att läsa om detta. Diskussionerna har pågått i decennier nu, så det är inte svårt att googla på det och få fram såväl fakta, artiklar och rapporter som levnadsberättelser. Det är verkligen så illa som det låter. Det fortgår än idag och det finns alla skäl att läsa på och ta ställning.

Steriliseringarna är dels ett absolut villkor för att en individ ska få rätten till myndighetsbeslutet om fastställelse av ny könstillhörighet som ger rätten att byta namn, ändra könstillhörighet i pass och id-kort och även korrigera journaler inom vården, söka arbete som rätt kön och så vidare.

Och dels ett absolut villkor för att personen i fråga överhuvudtaget ska ha rätt till någon som helst vård. Inklusive inom psykiatrin, hormonella behandlingar, logopedhjälp, kirurgiska ingrepp, hårepilering, et c.

Märk väl att ingen lag överhuvudtaget lagstiftar om vad jag ska ha för könsorgan, utan enbart talar om att jag inte får reproducera mig på något som helst vis. Vi är förbjudna att spara undan könsceller och vi hindras effektivt att exempelvis adoptera eller söka möjligheten att agera fosterföräldrar. Inte heller värdmödraskap är tillåtet i Sverige idag.

Det är alltså inte nödvändigt att operera om könsorgan från det ena till det andra. Att behålla penis som kvinna är egentligen helt ok. Att behålla vagina som man är heller inga problem. Det viktiga enligt lagstiftningen är att ingen vård ges och inga myndighetsbeslut fattas av någon som helst anledning om inte individen är steriliserad och effektivt har nekats alla möjligheter att någonsin bilda familj. 

Tack och lov har ingen ännu kommit på att man ska avliva avkomma som kommit till innan en transition. Det är ju hemskt praktiskt annars.

Det innebär att människor som egentligen är på gränsen till totalt sammanbrott, som inte klarar av att arbeta och som inte klarar av att sköta skolgång eller liknande ändå väntar till dess de är gott och väl i medelåldern innan de kommer ut och byter kön. Kanske för att de lyckats finna en partner som är villig att bilda en familj med dem och därför helt enkelt tar chansen på grund av sin längtan efter barn själva. Det innebär för det mesta att man blir tvungen att leva med en enorm livslögn och med ett enormt lidande, då man i praktiken i de allra flesta fall blir tvungen att ljuga dels för sin partner och dels för sina barn. Och eventuellt dessutom leva i ett förhållande med en person man kanske inte alls har rätt sexuell läggning för att verkligen vilja leva med.


Då ska man också komma ihåg att många transsexuella som inte får adekvat vård mår fruktansvärt psykiskt dåligt. De allra flesta är oförmögna att alltså sköta ett arbete till dess könsbytet är genomfört. Många upplevs som tämligen obekväma socialt då de av naturliga skäl fungerar som ett annat kön (det upplevda könet) än det som omgivningen ser (det fysiska könet).


Kostnaderna för alla dessa sjukskrivningar, psykbryt, självmord och självmordsförsök är astronomiska! Människor medicineras med tung psykofarmaka och lugnande medel i kopiösa mängder för att alls stå ut med sin tillvaro. Många nekas vård idag. Tusentals stoppas av målvakter landstingen anlitat för att stoppa strömningen av nya transsexuella patienter in till vårdteamen. Det är inte otroligt att transsexualism är en av de vanligaste orsakerna till självmord bland unga under 30 år idag. Internationella studier visar att upp till 50% av transsexuella som inte fått tillgång till vård är döda för egen hand innan 30 års ålder. I Sverige mörkas denna statistiken av hänsyn till de efterlevande, så att de ska slippa leva med skammen över att ha haft en transsexuell självmördare i familjen. 


Är det försvarbart!?


Är det rimligen försvarbart att tvinga människor till barnlöshet som ett adamant krav för att dessa ska få tillgång till vård och en möjlighet att byta juridiskt kön och därmed även exempelvis namn, könsmarkör i pass, id-kort och körkort?


Samma form av villkorad sterilisering har du fortfarande rätten att kräva skadestånd för av svenska staten om det skedde innan 1975, eftersom de flesta steriliseringar efter 1940-talet genomfördes enligt exakt samma princip. Men har samma sak skett efter 1975 anses man inte ha rätt till skadestånd. Lustigt, inte sant?


Visst ska vi hjälpa dig, lilla vän. Men då ska du fanimej ge upp dina äggstockar eller dina testiklar. Skit samma i övrigt.

Lisa Olsson beskriver det bra på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/06/14/tvangssterilisering-da-och-nu


_________________________________________



Visst kunde jag, Amanda Brihed, ha försökt få barn tidigare, det vill säga innan bytet?

Vem har sagt att jag inte försökt? Men dels kanske det inte är så jäkla lätt att finna en partner som är villig att skaffa barn och bilda en familj då man är så sjukt obekväm med och i sig själv som man är då man fötts in i fel kropp. Dels ville jag inte lura mina partners och skaffa mig en familj med någon som överhuvudtaget inte vill leva med mig på grund av att de har fel sexuell läggning för att kunna tända på och älska mig i det kön jag själv upplever mig tillhöra. 

Dels ansåg jag det vara aningen orätt mot barnen att utsätta dem för min egen transitionsprocess, eftersom jag kände på mig att den skulle bli smärtsam för mig. Och jag hade rätt. Min transition blev smärtsam. 

Vid ett tillfälle höll jag på att bli förälder. Men det barnet togs bort av den biologiska modern på övertid, så att säga. Och mot min vilja. 

Då jag tillslut befann mig i en situation där jag inte klarade av att vänta längre, då jag hade att välja på att avsluta mitt liv eller genomföra processen så fanns alternativen inte riktigt där. Det var bara att gilla läget och göra det. 

Jag fick till och med betala för hela kalaset själv och bekosta min egen kirurgi utomlands för att jag i 13 år sökt hjälp av vården men nekats den remiss till vårdteamet som jag har laglig rätt att få. 


Det är dags för omvärlden att börja anstränga sig litet och sätta sig in i detta innan man uttalar sig totalt rabiat och galet. Finns möjligheten att sterilisera en grupp människor i samhället på detta sätt, så kan din grupp vara nästa då samhället skiftar en aning i sina värderingar nästa gång.

Transsexualism är ingen sexuell läggning, inte heller en perversion. Det är bland det mest helvetiska som kan hända en människa. Det gör ont, det sliter mentalt och känslomässigt på en nivå få kan föreställa sig. Och det är skäl till så mycket diskriminering och så mycket fördomar från samhällets sida att det borde få de flesta att känna permanent ont i magen bara vid tanken.

Det är dags nu att även transsexuella får rätten att kalla sig medborgare i detta landet. Det är dags nu att även transsexuella får samma mänskliga fri- och rättigheter som alla andra medborgare i detta landet. 

Det är dags att häva tystnaden. Vi har gömt oss och vi har kuvats länge nog.

Ingen har rätt att tysta oss längre. Ingen har rätt att sätta sig på oss. Ingen har rätt att stjäla vårt människovärde och våra medborgerliga rättigheter från oss.

Vi kommer inte att försvinna. Vi kommer inte att tystna.





Favorit i repris. Jag älskar att sprida denna för att den gör så jävla ont och för att jag hittills aldrig klarat av att se den utan att magen knutit sig och mina tårar fallit. Se den. Du har råd. Du har tid. Men din syn på oss transsexuella kan mycket väl komma att förändras om du gör det. Är du "up to it"? Se den. Jag ber dig se den.

Melissa sits in the back of the classroom afraid to speak up,
She pulls akwardly at her extra loose khaki cargo pants,
She doesn't want the boys to notice her.

James finds himself at the back of a classroom,
His baseball cap casts a shadow on his pimple stained forehead,
A wide shirt hangs from his broad shoulders,
But no one ever noticed him.

Melissa
The teacher asks,
And she says nothing because she is not here,
And Melissa has never been here,
Because Melissa is just some abstract jumble of syllables that doesn't fit her position,
She is not what she seems,
She doesn't want to have to explain to her mother for the 232nd time why she doesn't want to wear a dress to prom,
Doesn't paint her face it's cause her whole body is painted on.

Melissa, Melissa

James doesn't want to have to explain where he came from,
Cause with the exception of Melissa he has been deemed an abstract reality by everyone,
All he wishes for is to get to wear a tuxedo to prom.

And Melissa has been tucking in breasts that will be growing for three years now,
Been using duct tape to press them down and mould them more into pecs,
She just wishes that people would understand that at birth her genatils didn't know which way to grow,
Mad at God who couldnt relay a message directly to her hormones that they should produce more testosterone,
The only person who understands her is James,
And they have been playmates since the age of four,
Around the time girls notice boys and boys notice girls,
See James' family wanted daughters instead of sons,
And Melissa was always like that male beetle that everyone called a ladybug,

Melissa, Melissa where is she?
Sometimes she wishes she could rip the skin off her back,
Every moment of every day feeling trapped in the flesh of a stranger,
Melissa,
She stands to her feet wanting to say
"I'm here, I've been here since I was born, so quit asking me if I'm a him or a her, Cause when you combine the two pronouns you get H.I.R,
Hir,
And God combined the two genders and put me in this body transgendered,
I'm here so quit talking about me like I'm not here."

James falls back into Melissa's skin,
And the two comfort each other in their syncapated heartbeats,
Waiting for the day when Melissa can finally scrub off this made up genetic make up,
When the teacher asks for James and he can say "I'm here." 

Intressant.

Jens Odsvall, Trollhare, Trollhare, Trollhare, Lisa Olsson, Andreas Froby, Andreas Froby, En bögs liv, HBT-S, Louise P, P2, Helena von Schantz, Fredrik Sneibjerg, Skriet från Kärnfamiljen, Fajaf, Liberati, Adam Cwejman, Mary XJ, P2, HBT-S, Mathias Sundin, Unga Folkpartiet, Federley, Jan Sjöberg, Liberati, Johan Westerholm, Helena von Schantz, Lisa Olsson, Zetterman, Född i fel kropp, Svensk Myndighetskontroll, Carina Boberg, Lisa Olsson, Lisa Olsson (Newsmill), Elin Grelsson (ETC), Henrik Brändén, NSM, Psychebella,