Svenskkontrakt, övervakningssamälle, kontrollbehov och rädslan för att leva

Det är skrämmande hur kravpolitiken bara växer sig starkare och starkare i tillvaron idag. Allt ska kontrolleras och allt ska styras in i minsta detalj. Världen har gått och blivit så himla rädd.

Vi måste äga oljan för att kunna ha kontroll över våra bilar. Vi måste vara bättre än alla andra för att vi ska kunna sova om natten. Vi måste se till att resten av världen inte kommer för nära, för de är otäcka och ser annorlunda ut. Vi måste tvångssterilisera transsexuella för att de inte ska bryta mot normerna och skaffa sig barn. Vi ska ha koll på döden och inte ge rätten till eget bestämmande så länge vi alls har någon talan.

Given just nu är att företag och myndigheter ska spionera på våra surfvanor, av ren rädsla. Helst ska varenda knapptryckning och rörelse med musen registreras. Vi ska helst ha koll på oss så att vi rör på musen tillräckligt ofta och alltså kan bevisas inte sitter och sover på arbetstid. Det vore ju förfärligt om man inte hela tiden var så vansinnigt effektiv. Tanken på att frihet, en varm och trygg arbetsmiljö och en bra stämning kan skapa en oerhörd merproduktion och en helt annan kvalitet i arbetet på grund av ökad motivation har liksom helt dött bort idag. Idag ska vi vara effektiva, kontrollerade och snällt anpassa oss till att vara maskiner eller åtminstone kugghjul och drev i den stora maskinen som varje företag och myndighet försöker få oss till att bli en integrerad del utav.

Det räcker inte längre att ha perfekta liv, bära de perfekta kläderna på den perfekt vältränade kroppen. Det räcker inte med att skriva och tala perfekt, det räcker inte att ha ett perfekt heteronormativt liv med ett perfekt heteronormativt hem och en perfekt välskött Volvo V70 på uppfarten, en perfekt välkammad och väluppfostrad Golden Retriever och perfekta små söta och lintottiga barn som är perfekt uppfostrade att synas men inet höras.

Vi måste skydda oss. Skydda oss från allt det onda. Skydda oss från världen. Skydda oss från ljud, dofter, tankar, värderingar, drömmar, visioner, framtid, dåtid, forntid, nutid, oss, dem, de, alla...

Och nu ska vi, enligt moderaterna, skydda oss från alla dessa inte så välanpassade utlänningar som kommer hit och förpestar vårt eget lilla Pleasantville...förlåt Sverige...

Det är skrämmande, så som samhället utvecklas idag. Det är skrämmande att se hur normalt sett intelligenta och resonerande människor inför hotet från omvärlden totalt stänger in sig i panik och vägrar att ha med resten av världen att göra. Det är skrämmande att allt som är annorlunda ska rensas ut, att murarna ska byggas högre, att drömmarna ska kväsas och att likriktning är det enda som verkligen räknas och det enda som uppmuntras idag.

Jag blir rädd. Jag blir riktigt och fruktansvärt rädd.

Det är IPRED för att jaga fildelare. Det är FRA för att åsiktsregistrera. Det är medborgarkontrakt för att hålla medborgarna på plats. Det är digitala viseringssystem i kollektivtrafiken för att hålla reda på vad vi gör och vart vi gör det. Det är övervakningssystem på arbetet och snart även hemma för att se till att vi inte gör något otillbörligt eller lägger vår tid på något som inte är 100-procentigt effektivt och perfekt och rätt. Det är viktigt att enbart se till produktiviteten. Det är viktigt att förhindra de gamla och sjuka från att dö, för att vi inbillar oss att det förhindrar, eller åtminstone skjuter upp, vår egen död en dag. Det är viktigt att bära rätt kläder för att visa att vi hänger med. Det är viktigt att ha rätt laptop, rätt mp3-spelare, rätt mobil, rätt hund, rätt allt. Det är till och med viktigt att ha rätt politisk åsikt. Det är viktigt att visa att vi sköter oss och att vi har pli på våra partners, barn, grannar och allt vad det är. Det är viktigt att passa in i våra könsnormer och att uppföra oss såsom det förväntas av oss som flickor och pojkar, män och kvinnor, gubbar och gummor. Det är viktigt att...

För att rädda illusionen om den fria världen, har vi glömt bort friheten. För att rädda det fria samhället, måste det fria samhället offras. Och kvar finns bara medeltiden. En stor och tung käftsmäll i ansiktet på oss alla.

När ska vi någonsin lära oss att det inte går att skydda oss själva i all oändlighet? När ska vi någonsin lära oss att vi ändå aldrig kommer vara riktigt säkra. När ska vi lära oss att hur vi än försöker fly den, så hinner döden upp oss förr eller senare ändå?

När ska vi någonsin släppa kontrollen över oss själva, över våra familjer, våra vänner, våra släktingar, våra kollegor, anställda, grannar och medmänniskor. När ska vi inse att kontrollsamhällen och övervakningssamhällen bara cementerar vår rädsla?

Övervakningssamhället kommer aldrig göra oss säkrare. Det kommer aldrig göra oss tryggare. Det kommer aldrig göra oss friare. Det kommer aldrig att ge oss våra liv tillbaka.

Det finns ännu en väg tillbaka. Det går ännu att vända trenden.

Det är dags att tillåta människor att vara människor igen. Det är dags att tillåta oss alla att vara just de undersköna och vackra och unika varelser vi faktiskt är. Det är dags att lära oss bejaka livet.

Låt oss få vara fria, öppna, glada, omtänksamma, kåta, kära och bara mänskliga. Det skadar faktiskt ingen. Oavsett hur lockande drömmen om murar och den perfekt skyddade och reglerade världen än kan vara, så kommer den aldrig vara byggd för liv.

Och ett liv vill jag ha. Till vilket pris som helst. Även om jag, mina kollegor eller anställda inte är supereffektiva på arbetet varje dag. Även om min granne porrsurfar. Även om bästa vän är otrogen. Och även om Al Qaida lurar runt knuten.

Ge frihet och få frihet tillbaka. Ge liv och få liv. Ge kärlek och kärleken kommer tillbaka till dig.

Ge oss ett kontrollsamhälle och vi sitter snart fast i en dystopisk Hollywoodrulle som ingen av oss ens vill se, om så ens bara på bio.

Bara ge tusan i mig. Och ge tusan i min familj, mina vänner och mina medmänniskor.

För min del skulle den filmen inte ens vara värd att ladda ner från nätet. Jag föredrar livet.

Eutanasi som mänsklig rättighet

Nu börjar frågan om rätten till dödshjälp tas upp. Det är på tiden, enligt min mening. Det finns så otroligt mycket att säga och det finns fruktansvärt många olika och rätt komplexa bitar som berör just dödshjälp, läkarassisterat självmord, eutanasi.

Katolska kyrkans biskop, Anders Arborelius, tar upp frågan i SvD Brännpunkt den 20 november och får replik av Manólis Nymark (tidigare verksjurist vid Socialstyrelsen) den 23 november.

Förstås vill biskop Arborelius ta ställning för bevarandet av liv i alla livets skeden och på alla vis, oavsett omständigheterna i varje enskilt fall. Det finns en fin andemening i det som jag respekterar och värderar på ett plan, men tyvärr kan jag inte med att se att det hör hemma i ett modernt samhälle.

För inte så himla länge sedan gick det inte att rädda en människa från döden vid svår sjukdom eller vid mycket hög ålder. Då vi väl nådde den punkt då livet verkligen kom att bli outhärdligt för individen, skötte kroppen det hela mycket smidigt och praktiskt genom att helt enkelt stänga av. Vad som skett inom vården de sista decennierna har verkligen på alla vis vänt upp och ner på den verkligheten, eller kanske helt suddat ut den.

Tyvärr har vi inga botemedel ännu mot allvarlig cancer, mot HIV, ALS, kol, eller liknande sjukdomar. Jag har upplevt många dödskamper som varit kopplade till sådana fruktansvärda sjukdomar. Och det jag minns är tyvärr inte den fantastiska vården som lyckades hålla dessa människor vid liv så länge som ändå skedde. Det är definitivt inte det mirakulösa botandet jag sett heller, även om jag förstås önskar att vi kunde nå dit en dag väldigt snart. Att sådana avskyvärda sjukdomar kunde botas och att lidandet kunde upphöra till fördel för ett friskt och fungerande liv.

För visst gör det ont att lämna någon bakom sig som vi älskar. Visst gör det ont att sakna. Visst är det fruktansvärt när man står där ensam kvar och visst är det horribelt att livet alls ska behöva ta slut och vi ska behöva gråta oss till sömns över dem som saknas oss.

Men vad jag minns av alla dessa hårt slitsamma kamper mot klockan, tiden, kroppen, åldern och sjukdomen är inget annat än smärta. En fruktansvärd och allt genomgripande smärta och en hopplöshet och uppgivenhet som jag bara mår så fruktansvärt dåligt av att se. Jag har svårt att alls besöka sjukhus och äldreboenden idag därför att jag ständigt förknippar dem med just lidandet i livets slutskede och för att de upplevelser jag fått därigenom lett till trauman jag inte idag vet hur jag ska kunna hantera.

Även om jag älskar livet och fastän jag alls inte är rädd för att bli gammal eller för att dö, så kan jag känna att finns där något jag vill kunna göra för mig själv när den dagen kommer - ja, då är det att kunna bestämma själv huruvida jag har gjort mitt eller inte.

Det handlar inte om martyrskap. Det handlar inte om självmordstanker och hysterisk depression bara för att man känner att man vill lämna livet bakom sig. Det handlar om att få slippa ha så erbarmligt ont, det handlar om att slippa lida. Och det handlar om att få sin välförtjänta vila då man vet att man gjort det man ska och då man vet att det inte kommer att bli bättre. Då man vet att det kommer göra ondare imorgon, då man vet att hopplösheten blir än värre imorgon. Då man vet att sjukdomen kommer att långsamt och smärtsamt kväva och slita i stycken det som finns kvar av våra liv och våra kroppar.

Visst är den medicinska vården fantastisk idag. Och det är makalöst hur oerhört många människor vi idag kan rädda från en säker död. Det är otroligt att vi kan hålla en person vid liv som utan hjälp inte skulle ha överlevt ens en minut på egen hand.

Men frågan är om det i alla lägen är värt det? Frågan är om det verkligen kan kallas medmänsklighet att hålla fast en människa som inte längre vill något annat än att få lägga sig till vila och slippa ifrån efter att ha levt ett fullständigt liv.

Vem är det vi skyddar då? När vi uppehåller livet som inte längre finns? När vi håller liv i kropp och medvetande då livsgnista och ork och kraft inte längre finns kvar. Då själen till stora delar redan lämnat och därmed lämnat plats för inget mer än det olidliga, outhärdliga?
Gör vi det för den sjuka eller den gamla? Eller gör vi det, helt själviskt, för oss själva? Och till vilket pris är vi beredda att rädda livet kvar på någon som inte alls längre orkar med att leva? Har vi rätt att åsamka någon så mycket smärta?

När ska vi lära oss att fråga de som faktiskt själva är berörda? Jag kan inte låta bli att undra.

När den dagen kommer, ber jag er att dra pluggen för mig. När den dagen kommer, ber jag er att lyssna till min vädjan. När den dagen kommer, ber jag er nu att redan långt dessförinnan ha lagstiftat till fördel för min rätt att själv få bestämma över mitt liv, min kropp, min hälsa, min smärta och min sista vila. När den dagen kommer, ber jag er att tänka på min egen önskan och på mitt eget bästa. Jag ber er att låta mig gå. Därför att det inte ska behöva vara så himla mycket svårare än så ändå.

I ett modernt samhälle anser jag att jag är mogen nog och vuxen nog att få styra över mig själv och mitt liv. Och därmed även över min död. Låt mig få en chans att leva. Låt mig få bestämma om jag vill ha en chans att dö.

Låt mig få slippa bli ett misshandlat och av smärta sammankrympt kolli, som om jag vore ett levande men likväl dammigt mausoleum över mig själv och det jag en gång var.

Värna minnet av mig som frisk och levande. Byt det inte utan vidare mot minnet av mig lidandes och kämpandes mot mig själv och mot döden som ändå är lika självklar och säker som att solen också gick ner igår. Värna minnet av livet. Värna hälsan. Värna medmänskligheten. Sluta värna de religiösa ideal som ligger till grund för att människor lider så ont idag att det hörs hela vägen in genom mitt sovrumsfönster. Varje dag. Varje natt.

Ge oss livet. Men ge oss också rätten till döden. För vår egen skull, om inte för er egen.




Intressant.

Transsexualism och pedofili

Ja, så har nu alltså Socialstyrelsen lyckats lista ut att könsuttryck inte är ett farligt och obotligt sjukligt beteende utan högst normalt. Grattis! Det tog bara till år 2008. Nästan bra. Nästan så att jag är imponerad.

Det här innebär nu alltså att vi nu har rätt att crossdressa, piska varann litet lagom, klä oss i lack, gummi och läder osv, utan att vi blir klassade som mentalt störda. Vilket faktiskt är ett enormt framsteg. Vad folk gör i sängkammaren har ju faktiskt inte staten och dess institutioner med att göra. Så långt allt bra. Fattar bara, som sagt, inte varför det tog så himla länge...

Men i samma andetag som Socialstyrelsen lämnade medeltiden med ena foten och hamnade någorlunda i fas med 2000-talet, så såg man till att fastna ordentligt i skiten med den andra foten och hävdar alltså på fullt allvar att transsexualism inte ska tas bort från listan över mentala sjukdomar i Sverige - egentligen någonsin. Orsak?

För att det alltså är ett perverst beteende som nämns i samma andetag som exempelvis pedofili... Fantastiskt!

Tydligen är det så perverst att det idag och även i framtiden är helt ok att fortsätta tvångssterilisera transsexuella mot deras vilja i Sverige. Ett massivt ingrepp i våra liv och i vår integritet. Ett onödigt ingrepp för många och något som strider mot folkrätten å det grövsta, men som ligger kvar där och puttrar vidare för att vi helt enkelt envisas med att det är charmigt att ha kvar en gammal religiös drogdimma raktigenom den svenska lagboken. Jag blir skrämd!

Och inte lär det bli ens en gnutta bättre så länge vi har Kd's egen överstepress som ansvarig för sådana här frågor i den så kallade liberala regeringen vi valt att låta styra det här landet. Och inte lär det bli bättre så länge i stort sett samtliga partier i det här landet fortsätter tiga och acceptera så som de gör idag.

Vem skulle idag acceptera tvångssterilisering av någon annan grupp i det här landet? Skulle vi acceptera att folkgrupper som judar och muslimer steriliserades med tvång? Eller människor som lider av Asperger eller Downs syndrom? Eller de deprimerade? Eller kanske finnar, ryssar, etiopier, thailändare eller whatnot? Det var en stund sedan sist. Tack och lov. Men när ska politikerna i det här landet vakna? När ska socialstyrelsen vakna? När ska vi sluta göra våld på en grupp människor som kan vara så stor som 1/500 människor?

Nej, upp och hoppa! Se till att vakna nu!

Det räcker inte med en massa jäkligt flådiga transplaner och manifest som partikanslierna i stort sett bara använder som dasspapper. Jag vill se litet action nu. Upp och rör på er, för nu ter ni er faktiskt bara löjliga! Och jag vet ju att ni absolut inte vill te er som just löjliga, trots allt. Eller hur?

Eller egentligen är det riktiga skälet att man anser att det behövs en psykiatrisk diagnos för att kunna bota eller åtgärda en fysisk åkomma. Ungefär som andeutdrivning för att bota en inflammerad tå. Well... Eftersom det här landet på så många andra vis styrs av häxdoktorer och gamla vansinniga religiösa föreställningar om vad som är rätt och fel och hur saker och ting ska botas, så kan jag inte säga att jag är förvånad.

Men nog fan botar man väl ett sackande hjärta utan att konstatera alzheimer? Visst opererar man en hand med ett extra finger utan att man skyller på borderline? Visst har vi väl alla hört talas om att fotsvamp snarare brukar kunna botas med svampdödande salva snarare än med en diagnos som hävdar allvarlig depressiv sjukdom?

Jag vet inte... men är det inte dags att vi slänger ut alla häxkonster ur svensk lagstiftning och ur rättspraxis nu? Är det inte dags att socialstyrelsen och även våra lagstiftare vaknar upp och känner den avgasindränkta morgonluften och inser att det var ett jävla tag sedan Sverige styrdes från ett litet kloster och en kungsgård utanför Alvastra i Östergötland?

Transsexualism är en perversion och en mental sjukdom ungefär lika mycket som en illa klämd tumme. Det är dags att socialstyrelsen inser det och i likhet med resten av världen inser att det går att bota transsexualism genom juridiska, medicinska och kirurgiska åtgärder utan att det sitter en uppsjö av psykologer och psykiatriker där och funderar på huruvida vi allihopa är dumma i huvudet eller inte.

Visserligen har ett gäng knallhattar bestämt sig för att mordhota mig sista månaderna på grund av vad jag ägnar mig åt politiskt och visst har jag fått ett eller annat märkligt sms eller facebookmeddelande av folk som tycker att jag är störd på än det ena och än det andra viset. Men det är inte särskilt många som konstaterat att jag skulle vara särskilt mycket mer vrickad än någon annan för att jag valt att leva som mig själv och därmed skapat mig ett liv som kulturellt och socialt stämmer bättre överens med min person.

Jag kan känna mig litet lagom konstig periodvis, men åt helvete att jag gör det på grund av att jag hellre har en fitta än en kuk och att jag föredrar tjejmiddagar, hårfärgningskvällar och pyjamaspartyn mer än att stå och skryta på gymmet över mina muskler och min fantastiska kotlettfrilla... (ok, nu är jag litet grann stereotypifierande och det är faktiskt medvetet men inte illa ment - utan helt enkelt en extremt kortfattad beskrivning av vad det här faktiskt handlar om i den litet mer kulturella och samhälleliga aspekten).

Jag accepterar inte socialstyrelsens beslut om att transsexualism ska kvarligga som psykiatrisk diagnos och jag protesterar å det grövsta mot att jag blir nämnd i samma andetag, av Socialstyrelsens generaldirektör, som pedofiler och liknande. Tack så jäkla mycket, men jag avsäger mig uppfattningen om att du är klok nog att sköta ditt jobb och hävdar att det är dags för dig att avgå!

I övrigt, förstås, är jag superglad för alla mina vänner som crossdressar, utöver bdsm eller liknande. Ni har vunnit en självklar rättighet att få vara er själva och att få vara fria och stolta människor och ni har fått rätt till er njutning och er egen välmåga. Äntligen har staten lämnat era sovrum och er vardag ifred och det är onekligen ett stort steg i rätt riktning.

Nu ska vi bara se till att det där liket som kallas staten vaknar upp ur sina ålderdomligt normativa och präktigt och löjligt pseudoreligiösa åsiktsdimmor en gång till. Länge nog för att ta ytterligare ett kliv med den andra foten - tillräckligt länge för att de ska kunna stå stadigt i 2000-talet och börja känna doften av nutiden och kanske även framtiden tillsist.

Det vore ju rätt intressant och anmärkningsvärt. Inte sant?

svartmandag.se hackad

Hur man nu kan vara så fullkomligt felpissad så att man hackar en sida som tillhör en av de största organisationerna som arbetar för mänskliga fri- och rättigheter och mot övervakningssamhället förstår jag faktiskt inte.

Men likförbannat hackades sidan i fredags. Det är tydligen den turkiska hackergruppen XUGURX som ska ligga bakom, enligt den korta text som stått uppställd på sidan innan vi redde upp oredan igen. Men det märkliga är att XUGURX brukar vara tämligen extravaganta i sitt arbetssätt och gärna vill skylta litet extra med hur långt de gått och går med sina jobb. Detta var en kort textrad och inget mer på en helt vit bakgrund.

Jag tror heller inte att den gruppen skulle vara så urbota genomblåsta att de skulle attackera en grupp som arbetar för frihet på internet och för att hålla övervakningssamhället borta.
Inte ens den mest urbota korkade hacker skulle väl få för sig att skada en organisation som arbetar för ett fritt internet och en fri rörlighet, trots allt?

Min tolkning är att antingen någon tagit sig för detta och sedan försökt släppa skulden i knät på en välkänd hackergrupp, eller att man ordnat med ett rent beställningsjobb. Frågan är vilket det är.

Hur som helst tycker jag det är svinigt och jag tycker det är löjligt på så många plan att det inte går att beskriva. Vid sidan av svinigt är det kontraproduktivt, eftersom det spelar kravretorikerna och övervakningsivrarna så fullkomligt i händerna, då det bevisar att det verkligen behövs en hårdare kontroll över medborgarna, internet och över våra liv.

Barn! Gå hem och lägg er!

Scaber Nestor skrev ett intressant inlägg om detta också. Och ingen av oss som arbetar inom Svart Måndag är särskilt road, kan jag ju säga...

Makten över våra kroppar - rätten till våra liv II (Dödshjälp)

När vi äntligen börjar se klart på saker och ting och inser att vansinnets omtänksamhet till priset av omänskligt lidande kanske inte alltid är värt det...

Det är litet grann sådär att jag inte kan låta bli att göra en kort kommentar innan jag går och lägger mig. Kan inte låta bli att hoppas att detta blir, på sätt och vis, prejudicerande runtom i Europa och i världen snart. Kyrkan må säga vad de vill om rätten att få hjälp att avsluta sitt liv eller att släppa de som enbart lider och som inte har en chans att komma tillbaka till oss.

Av ren medmänsklighet, men också på grund av min övertygelse att vi måste få ha rätten att styra över våra egna liv och våra egna kroppar, känner jag instinktivt att det bara finns ett sätt att hantera frågan om dödshjälp... Förutsatt att förutsättningarna är sådana att en önskan är tämligen klar och att det är vad individen själv vill eller skulle vilja den dagen något riktigt otäckt händer, ska en person kunna styra själv över när han eller hon tycker att det får räcka.

Jag erbjuder er nu mitt enkla och konkreta tips för den dagen jag kanske råkar illa ut, skadas kraftigt i en olycka, blir allvarligt sjuk eller whatnot... Den dagen jag inte längre mår bra nog eller har några chanser att komma tillbaka till er och kan uppleva ett värdigt liv igen - ryck då pluggen och låt mig få vila. För medmänskligheten. För mig. För att det liksom är det enda rimliga när det väl kommer till kritan.

Bara så att ni vet.

Och nu till sängs, med en önskan om att det där ska dröja länge än...

Makten över våra kroppar - rätten till våra liv (Transsexualism)

Det är rätt lustigt ändå. Spenderade en härlig kväll på bokhandeln Hallongrottan igår. Lyssnade på ett seminarium om transpersoners rättigheter, attityden gentemot transpersoer och kopplingen mellan sexualpolitik, sexsäljare och inte minst transsexuella runtom i världen. Det var transaktivisterna Belissa Andía Pérez (ILGA's transsekretariat i Peru) och Sass Allantroy Sasot som är en av Philippinernas främsta transaktivister som kom på besök till Stockholm. Ett oerhört intressant samtal om bland annat hur transpersoner tvingas leva i ghetton i de yttersta utkanterna av Lima för att de inte är välkomna bland vanliga människor, hur karriärvägar stängs och andra öppnas på grund av deras könsidentitet (vägarna som öppnas upp kanske inte är så svåra att lista ut ändå...). Det pratades också en del om hur man på Philippinerna har stora problem att skilja på homosexuella och transpersoner, på grund av att de alla buntas ihop under endast två liktydiga ord som sällan upplevs vara särskilt vältaliga.

Samtidigt som man förstås har ytterst svårt att se skillnaden i sak. Att könsidentitet inte har med sex att göra överhuvudtaget.

Hur som helst slutade det med en lång utekväll där vi diskuterade möjligheter att förändra synen på transsexuella, transpersoner och könsidentitet i stort runtom i världen. Vi diskuterade möjligheter att skapa en kunskapsbas som en gång för alla gör av med alla förlegade och vansinnigt tokiga gamla myter. Vi pratade om identitetsskapande, förebilder, hjältar för en kommande generation transpersoner att se upp till och identifiera sig med, och så mycket annat.

Kanske kan det leda till någonting. Vi var rörande eniga, i slutet av kvällen, om vad som behöver göras och jag tror att det finns utrymme för ett internationellt samarbete för en gångs skull. Något Sverige varit väldigt dåligt på.
Faktum är att Belissa och Sass även kommer att hålla ett seminarium nu på måndag i Riksdagen, vilket innebär att åtminstone ett par av er som läser den här bloggen borde ha tillgång till ett par av världens främsta läromästare när det kommer till transpersoners situation i världen. Passa på och utnyttja det tillfället - sådant inträffar inte vidare ofta.
Tyvärr missar jag själv seminariet på Riksdagen, då jag kommer att befinna mig på mitt dagjobb ett gäng kvarter bort. Jag får ta den smällen, men kommer att ha vänner där, förstås.

Hur som helst lutar jag åt att mer och mer driva ett par viktiga frågor som verkligen måste tas upp nu, för att det är dags:

1. Vi måste skapa och tillåta utrymmen för transpersoner i samhället idag. Transpersoner finns därute. Vi är många, förmodligen så många som upp till mellan 1/500 till 1/2500 beroende på vilken av de mest seriösa studierna man väljer att tro på. Och då ska man veta att mörkertalet är enormt.

2. Vi måste göra något åt det faktum att så många som en majoritet av unga transsexuella troligen förlorar sitt liv eller utför ett eller flera seriösa försök att ända sina liv för egen hand innan 30 års ålder (över 50% av alla transsexuella har gjort allvarliga försök att avsluta sitt liv innan sin 20-årsdag). Återigen är detta oberoende av uppskattningar av mörkertalet. Det är inte okej att samhällets fördomar ska förstöra för så många människor, att så många ska förlora sitt liv på grund av bristen på acceptans. Vi måste alla komma ihåg att personer som lever med någon form av könsidentitetsproblematik trots allt alltid är någons son eller dotter. Någons älskare, någons mamma eller pappa, någons vän, arbetskamrat, och så vidare. Det är dags att ge dem stöd, såsom vi ger så många andra stöd i tillvaron idag.

3. Vi måste göra något åt den sista tvångssteriliseringslagen i Sverige. Vi lever i år 2008 och vi har idag fortfarande en (1) enda tvångskasteringslag kvar. Den avser transsexuella. Vi tvingas till att förlora vår fortplantningsförmåga som en trade-off för att få bli hela människor. Orsaken är det där märkliga kyrkliga moraliserandet som fortfarande ligger kvar i landets politik i alldeles för hög grad. Det är inte okej för en såndär "sak" att skaffa sig ungar. Det är ju mot naturen. Men frågan är... sedan när då?
I Sverige idag får transsexuella inte ens rätten att lagligen spara undan könsceller för att de i framtiden ska kunna få barn med sin partner, eller via surrogatmamma. Det är i praktiken inte ens tillåtet att spara undan könsceller utomlands för framtida bruk. Vi ska helt enkelt inte reproducera oss. Jag antar att man vill undvika sådant här?

Men varför är det så himla farligt? Varför ska jag inte få ha rätten att bli förälder som vem som helst annars i samhället?
Själv tänker jag spara undan mitt besked från Socialstyrelsens Rättsliga Råd och hålla hårt i det inför framtiden.
Det är inte så himla länge sedan skadestånd betalades ut till personer som lidit av mentala problem, Downs Syndrom eller liknande och som utsatts för tvångssterilisering i det här landet. En dag är det vår tur. Jag hoppas att det inte ska ta för länge.

Ett direkt citat från mitt fastställelsebrev från Socialstyrelsen lyder:

"Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; gällande AAAAAAA BBBBBBB, YYMMDD-XXXX.

Socialstyrelsen fastställer att Du tillhör kvinnligt kön.

Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastrering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna."

Intressant.

Och detta sker alltså i rättsstaten Sverige år 2008. Västerns demokratiska och rättsmässiga skapelsens krona. Jag vet inte vad jag ska säga...

Kanske kunde man vänta sig att där skulle stå att de beslutade utifrån det faktum att jag numrea är stolt ägare till en uppsättning väl fungerande kvinnliga genitalier, eller till att det inkommit bevis om att jag levt som kvinna si eller så länge och att jag därför rimligen borde...

Men den svenska statens idé om vad en kvinna är utgår alltså ifrån att hon är tvångssteriliserad. En man som inte har fortplantningsförmåga är då alltså... vad? En kvinna by default? Eller en man blir en man för att han saknar äggstockar? Men det gör ju jag också, av uppenbara skäl.
Och ska vi komplicera det hela ytterligare, hur påverkar det faktum att jag föddes steril på grund av att min kropp inte utvecklades fullt ut till en manlig kropp min situation? Har jag då alltid, per automatik varit kvinna egentligen? Har jag varit det sedan puberteten, då mina tidigare könskörtlar uppenbart avvek från planen och vägrade färdigutvecklas?
Hur ska man tolka det? Vem är jag och hur resonerar egentligen svenska regeringen och riksdagen som beslutat om dessa lagar som styr över transsexuellas och intersexuellas livssituation, transitionsprocesser och hela liv?

Jag kan åtminstone konstatera en sak: Sverige ägnar sig åt förföljelse av och tvångskastrering av transsexuella och intersexuella år 2008 och kan rimligen inte sägas följa principerna om de mänskliga rättigheterna så vidare. Vi är dessutom det enda landet i världen som agerar på detta vis. I resten av världen sker inte detta. Du får behålla rätten att skaffa familj, du får behålla dina könskörtlar om du vill, även om det inte rekommenderas. På många håll i världen krävs inte ens en könskorrigerande kirurgi i underlivet. Du kan få fastställelse i ditt rätta kön ändå. Men inte i Sverige. Helt enkelt för att Sverige bryter mot alla internationella överenskommelser och riktlinjer för hur transpersoner ska behandlas.
Varför? Är det inte litet spännande? Vad är svenska staten så rädda för? Skakar riksdagen då jag kommer i närheten, nu när jag faktiskt spenderar en himla massa tid där litet då och då? Och skakar de mer för på grund av mitt arbete mot övervakningssamhället, eller för mitt engagemang i Liberati - eller för att jag kort och gott är en såndär fruktansvärd pervers varelse som kan smitta dem alla med "Gender Identity Dysphoria"? GID är alltså den medicinska termen för transsexualism i de flesta internationella manualer idag. En term som handlar om att beskriva transsexualism som en biologisk komplikation som lämnar en människa i en situation där hjärnan inte automatiskt kommer överens med kroppen om vad man är och hur man upplever sig själv. Hur man fungerar socialt och kulturellt.

Men nu är det ju så att vi tvångskastrerar inte kommunister idag. Inte heller liberaler eller kristdemokrater. Faktum är att vi inte kastrerar folk för deras åsikter, deras värderingar, deras religiösa övertygelse, för att de föds med sex tår på ena foten, för att de har en tendens att vara depressiva, för att de föds med Downs, någon form av autism eller vad det än må vara. Vi tvångssteriliserar inte bögar och flator. Vi tvångssteriliserar inte tunnhåriga män eller kurviga kvinnor. Eller journalister eller mediefolk eller frisörer eller någon annan grupp av människor i det här landet. Vi steriliserar inte folk för att de är gothare, synthare, punkare, mods, emos eller vad det än är... MEN VI TVÅNGSSTERILISERAR TRANS- OCH INTERSEXUELLA! ÅR 2008!

Det är dags att något händer. Att något händer nu. VILKET BLIR DET FÖRSTA PARTIET ATT TA I DEN HÄR FRÅGAN OCH LOVA MIG ATT AKTIVT ARBETA FÖR ATT GE TRANS- OCH INTERSEXUELLA VÅRA MÄNSKLIGA FRIHETER ÅTER?
Vilket parti är modigt nog att föra kampen för att den sista gruppen tvångssteriliserade ska få sina rättigheter och sina liv tillbaka? Ingen kan ge tillbaka en förlorad fortplantningsförmåga, men hur många generationer människor - hur många generationer systrar, bröder, barn, mammor, pappor, älskare och vänner - ska landet Sverige krossa innan Regeringen och Sveriges Riksdag vaknar? Hur lång tid tar det innan vi får rätten till våra egna kroppar, innan vi själva får uppbära rätten till våra egna kroppar?

Det är dags nu. Vem antar utmaningen?

4. För bara någon månad sedan antogs den nya namnlagen i Sveriges Riksdag som gör det mycket svårare att anta ett könsneutralt namn, då listan på tillgängliga namn ska minskas ner avsevärt. Observera att detta är listan som den ser ut idag, och att den snart kommer vara berövad på i stort sett alla normala namn som alls går att använda på ett könsneutralt vis. En ickesteriliserad kvinna får alltså inte heta Maria längre på grund av att det kan väcka anstöt därute bland er människor? Trots att var och varannan karl i länder som Italien och Spanien och i stora delar av resten av den latinska världen heter Maria och inte tycks lida nämnvärt av det.
Orsaken är att man alltså inte ska ha rätten att styra över sitt eget liv, anses vara såpass omyndigförklarad av samhället att man inte får bära ett namn man trivs med och säkerligen i många fall kallas dagligen i vilket fall - för att resten av världen inte ska bli förvirrad.

Men hur förvirrande är det inte när den otroligt snygga 20-åriga tjejen droppar in till kassan på H&M och ska betala för sin nya klänning, en uppsättning underkläder, en kjol och ett riktigt färgstarkt läppstift och med sina darrande händer blir tvungen att visa fram ett leg med namnet Per-Anders...
Förstå att behöva leva så. Att alltid bli misstrodd, alltid skapa förvirring, alltid bli tvingad att tvångsouta sig själv varenda gång legget måste fram. Försök ta dig in på SpyBar med ett sånt leg. Jag vet inte om jag skulle vågat på den tiden jag levde så.

Det är dags att modernisera namnlagen och ta efter i stort sett hela resten av världen. Vilket parti är beredda att anta utmaningen?

5. Rätten till vård. Idag finns någon form av princip som för en tid sedan uttalades av en företrädare för en av våra vårdavdelningar för transsexuella här i landet. Den bygger på att man egentligen har skapat ett monopol som syftar till att inskränka rätten till vård för transsexuella på flera plan. För det första gäller det att sortera ut de som inte är "äkta". Det är jättebra. Vi vill trots allt inte ha en massa ångerfall som kraschar på grund av att de följde ett vilt infall.

Inte för att risken är så vidare stor... Det tar minst två år att genomgå en utredning och för att få påbörja aktiv behandling för transsexualism i Sverige idag. Det är lång tid att stå fast vid övertygelsen i ett löst infall på fyllan. Det finns nog inte heller särskilt många riktiga kvinnor som kan föreställa sig att slita ut livmoder och äggstockar bara för skojs skull sådär? Eller för den delen... hur många har hört talas om machomannen som är så trött på sitt kön att han ber någon att skära av såväl den långa stoltheten som de viktiga kronjuvelerna? På ett infall?

Men tanken är att man helt enkelt inte anser sig ha råd att behandla alla som vill ha vård i det här landet. Många hålls på sträckbänken av den allmäna vården och av psykiatrins öppenvårdsavdelningar i åratal. I vissa fall i flera decennier. Andra hålls kvar i utredningsteamens rullor utan att få någon hjälp under i vissa fall nära på lika lång tid.
Orsaken ska alltså, enligt den där företrädaren för ett av landets utredningsteam, vara att man måste se till att hålla tillbaka efterfrågan på könskorrigeringar, eftersom Sverige helt enkelt inte har råd att behandla alla de som skulle söka vård om de trodde att de faktiskt hade en chans att få den. Idag genomgår årligen cirka 50-60 svenskar könskorrigering. Hela 50-60 personer. Självklart har vi inte råd.

Vem kan och vill anta utmaningen att ge vård till de som behöver den? Vem anser att Sverige idag ska ge vård till personer som behöver den, i förebyggande syfte för att undvika de astronomiska självmordstalen som finns idag i landet? Om jag inte misstar mig, borde trans- eller intersexualism vara en av landets vanligaste självmordsorsaker. Men endast 50-60 personer får genomgå ett juridiskt könsbyte i Sverige idag. Det tycks orimligt i mina ögon.

Vem vågar anta utmaningen.

6. Jag har själv fått vänta 13 år på en remiss till vårdteamet, varför jag tillslut såg till att nära nog kraschlanda min ekonomi för att betala för delar av min vård utomlands. Jag fick min fastställelse, hormonterapi, samt kirurgi utomlands och betalade riktigt häftiga summor för det. Idag har jag ett par småbitar som är kvar. De små bitarna som inte ännu är avklarade.
Men dem kan jag inte få hjälp med av Stockholms Läns Landsting. På grund av att jag "inte egentligen är inskriven på riktigt hos vårdteamet", fick jag nyligen höra från min behandlande läkare. De kan ju inte hjälpa mig då. Fastän jag är inskriven, fastän jag sökt hjälp, fastän jag bönat och bett under halva mitt liv för att få komma till just detta vårdteam för att få vård.

Exempelvis gäller detta att jag för en gångs skull skulle vilja vakna utan en skör och blödande ansiktshy som måste rakas om igen till priset av än mer blödande, än fler ärr och än mer lidande. Jag skulle önska att jag slapp gå upp klockan fyra för att hinna till jobbet vid 8 eller 9. Men så är alltså inte fallet. Orsaken är att Stockholms Läns Landsting hellre tvingar mig att gå med helskägg i tre-fyra år och erbjuder mig att få utskrivet en mycket kreativ cocktail av lugnande och psykofarmaka för att klara pressen av förlorat arbete och förlorad karriär istället. Under den tiden skulle jag behandlas med en uråldrig epileringsteknik kallad diatermi, som alltså kräver en utsparad skäggväxt för att fungera. Man sticker helt enkelt in en nål i varje hårsäck och följer hårets riktning en bra bit in, slår på en elström genom nålen och bränner bort varje hårsäck för sig. Det tar ofta upp till ett par hundra timmar, är oerhört smärtsamt, kostar upp till en kvarts miljon kronor i värsta fall, orsakar ofta nervskador, ärrbildningar och liknande.

Och ska ställas mot det alternativ alla andra landsting i landet rekommenderar idag, alltså IPL- eller laserbehandling. Som innebär att jag kan få rätten att leva som mig själv och presentera mig själv utifrån mitt utseende och min identitet på min legitimation. Jag kan behålla mitt arbete och slipper skrämma livet ur mina medarbetare och andra på grund av att jag springer runt med en alldeles inte vidare naturlig hårväxt i ansiktet. Jag skulle kunna få en färdig behandling utan ärrbildningar, utan skäggväxt under behandlingstiden, utan risk för nervskador och på bra mycket kortare och färre besök och vara helt klar på mindre än ett år. För en totalkostnad som inte skulle överskrida 20.000kr totalt för landstinget. Men det går alltså inte.
Orsaken? "Nej, så har vi aldrig gjort förr".

Ska det gå till så? Finns något parti som vågar driva en politik för att förenkla och individanpassa vården så att en kvinna kan få leva som kvinna idag, även om hon begått en så omoralisk handling som att födas med en från kroppen motsatt könsidentitet?



Det finns ytterligare säkert 20 likadana punkter som måste åtgärdas innan jag kan känna att jag tror på det svenska samhället och på vårt politiska system. Innan jag slutar att även utifrån denna grunden hävda att Sverige är på väg in i en kommande medeltid. Jag kan fortsätta räkna upp punkter i all oändlighet. Ska jag verkligen behöva göra det? Hallå därute, Sverige! Lyssnar ni?



Staten och Landstingen skapar tragedier och lägger grunden till enorma mängder självmord i landet idag. De står bakom en lagstiftning som innebär att Sverige fortfarande, år 2008, tvångssteriliserar människor på grund av deras könstillhörighet. De hindrar folk från att ta ett namn som kan vara det enda namnet i världen som fungerar för att beskriva och beröra dem, som är det enda som fungerar för den stora omgivningen. Hur går det till? Hur kan det få ske?

Är det inte dags nu?

Ska inte Sverige tillhöra västvärlden och agera på ett mänskligt sätt mot sina medborgare oavsett om de är män eller kvinnor? Ska inte Sverige agera för att sprida upplysta idéer och för att vara en ledstjärna för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i världen idag?

Jag har länge inbillat mig det. Jag utger utmaningen.

Vilket parti är beredda att plocka upp handsken...?

Namnlagen på tapeten

Äntligen börjar det hända saker litet här och där. Det ska till många års kamp, och en jäkla massa arbete för att nå dit, men tillslut kan det hända fantastiska saker ändå.

Glad för min vän Jan-Olov Madeleine som nu äntligen fått sitt andra namn godkänt av Länsrätten efter en överklagan av Skatteverkets negativa beslut.

Tycker det känns så himla självklart att transidentifierade människor ska få ha rätten att bära ett namn de känner sig hemma med och känner sig stolta över. Som fungerar med vem de är. Vi lever trots allt inte under medeltiden längre, och jag tycker det är skamligt att vuxna människor inte får bestämma vad de ska heta.

Det är ju inte direkt så att en supermacho kille utan några som helst transindikationer kommer välja att heta Sara eller Marianne bara för att vi tillslut går in i 2000-talet och äntligen stiftar en könsneutral namnlag. What´s the big deal?

All cred till Mattias Bjärnemalm (pp)

Äntligen! Det var en stund sedan sist jag fick en känsla av att ha en möjlighet att bedriva en seriös diskussion med piratpartiet. Det har mest varit själlöst och fånigt bjäbb utan substans. Det ser dock ut som om jag nu kommer ha tillfälle att göra det.

Fantastiskt! Det gläder mig.

Jag har idag nåtts av ett mail från Mattias Bjärnemalm, partiorganisatör i PP samt förbundssekreterare i Ung Pirat, (nej jag tänker inte publicera det mailet, jag brukar be om lov först innan jag gör sådant och det har jag hur som helst inte behov av just nu). Mattias berättar att han inte har några problem att se att det jag beskriver ska ha skett så som jag uttryckt det.
Vi är bägge eniga om att det bästa vore om den här konflikten kunde läggas bakom oss och att vi kunde föra en vettig, konstruktiv och framtidsinriktad dialog hädanefter.

Tyvärr är det inte jag som lyft de här frågorna om och om igen. De har lyfts av lokala piratpartister, av diverse tröttsamma rättshaverister, och till min stora besvikelse av Emma. Vilket är extra tråkigt, eftersom jag i grunden tycker vansinnigt mycket om den människan och tycker att vi på många andra vis har haft mycket gemensamt. En gång i tiden fungerade ju den kommunikationen. Jag saknar det, mycket.

Jag har försökt att hålla ordning i mina egna led, försökt hålla efter forum och mailkontakter så gott jag någonsin kunnat för att försöka hålla konflikten till ett minimum och även försökt hålla alla dörrar öppna för PP i alla lägen. Jag har försökt hjälpa till där jag ändå kunnat, men har hittills haft svårt att få gehör från partiet och dess aktiva.

Nu har jag fått bekräftat från Mattias att det visst finns en mycket negativ attityd sedan länge hos Rick Falkvinge gentemot mig. Och att den tillsynes väldigt tydligt har smittat av sig på vissa andra i partiledningen och inom den övriga organisationen. Det gläder mig däremot att höra att de märkliga utspel jag bevittnat inte har haft någon koppling till egentliga styrelsebeslut och att de inte varit sanktionerade av den övriga partiledningen. Att där inte funnits en styrelsebeslutat bojkott eller liknande mot mig eller mot Nätverket Svart Måndag.
Det är, trots allt, mycket upplyftande.

Mailet jag fick var onekligen mycket klargörande, och jag accepterar tillfullo Mattias ursäkt, å Piratpartiets vägnar, och hans uppriktiga önskan om ett framtida positivt samarbete med NSM.

Det känns skönt att äntligen ha att göra med ett proffs! Någon som kan föra sig, uttrycka sig och även agera på ett vis som anstår en man i toppen av ett parti med ett par år på nacken.

Jag ser mycket fram emot att få sätta mig ner med Mattias och arbeta fram riktlinjer för ett fungerande samarbete och en väg tillbaka till en fungerande relation utan öppna, ömma och variga sår.

Därmed släpper jag hela den här konflikten och tänker inte gå in på stridigheterna ytterligare, då jag i första hand vill ägna min tid till att diskutera med Mattias och därifrån påbörja ett arbete att normalisera relationerna oss emellan inför framtiden.

All cred till Mattias Bjärnemalm. Idag är du min gud!

Intressant.

Mitt längsta inlägg någonsin

Förfrågan om hjälp inför 3 juli kom från Mårten Angner (PP). Mårten utsågs snart som huvudförhandlare och kontaktperson för PP gentemot Svart Måndag. Formerna för vårt samarbete med PP den 3 juli var tydligt utarbetat och överenskommet mellan NSM och Mårten Angner som förhandlade för PP's räkning. Det borde inte varit några konstigheter, men det tycks som om det ändå blivit så.

Faktum är att NSM var så aktiva i marknadsföring och slutplanering att vi blev anklagade från oerhört många håll för att springa piratpartiets ärenden. Det tog månader att tvätta bort stämpeln som en dotterorganisation till PP. Även människor som Oscar Swartz hörde av sig till mig för att höra sig för om var vi stod i förhållande till PP, då han inte ville att vi skulle ha en såpass stark koppling som vi tydligen tycktes ha i somligas ögon. Minns du det, Oscar? Jag minns det väl.

Det var så illa att flera bokade artister och talare inför den 16/9 valde att inte delta i Hoppets Demonstration, på grund av att de upplevde att NSM stod för nära PP. Hur ni har kunnat missa att den debatten och den kritiken frodades under de månaderna, och orsakerna därtill, har jag svårt att överhuvudtaget förstå. Men det är upp till er och era minnesbilder, förstås.
Jag och NSM kände definitivt av det.

Jag hade annars en mycket bra och produktiv förhandlingsrelation med Mårten Angner, fram till dess att han helt enkelt kördes över av Falkvinge och därmed blev snuvad på det mandat han fått från partiledningen. Det skakade om hela situationen rätt rejält, ställde till ett helvete inför planeringen av 16 september, samt slutade med att Mårten Angner lämnade hela FRA-debatten för att han inte orkade med allt bråk längre och inte kunde hantera att han blev så fullkomligt tillintetgjord inom det egna partiet. Tråkigt, tycker jag. Mycket tråkigt!
Sedan kallar man Svart Måndag toppstyrt...

Det vi i första hand gjorde, med så kort varsel vi fick, kring 3 juli var dels att marknadsföra det hela väldigt aktivt. Och det gjorde vi, så in i bomben. Men vi hjälpte också till att dra ihop talare. Exempelvis Maria Wetterstrand (Språkrör, Mp), som inte ens skulle varit i stan den dagen. Hon hade annat för sig. Vi arbetade också väldigt hårt för att få Mp att skynda på sitt offentliga ställningstagande kring FRA-frågan och att få dem att sätta press på sossarna. Något som säkerligen skulle skett ändå, förr eller senare, men som jag absolut var inblandad i och som ledde till att vi fick finbesök från Mp under den dagen. Och som fick en naturlig uppföljning en stund senare i Almedalen.

Tyvärr passade inte Mp's uttalande något vidare bra in i Falkvinges strategi. Han skulle ju vara ensam partiledare om att driva den här frågan och blev nu utkonkurrerad på "sin egen" demo av ett riksdagsparti som han upplevde som ett hot. Det slutade med en fruktansvärd massa ilska och en hård drive gentemot mig och NSM från PP's sida som syftade till att PP skulle ta över demonstrationen i september, att vi skulle ge bort den till PP för att de "ägde frågan sedan fem år" och vi bara var uppkomlingar (Skitsnack! Många av oss har i andra medier och fora drivit frågan lika länge som PP, även om inte Svart Måndag ännu hade kommit till som vårt gemensamma verktyg för att göra det!). Vi skulle också förbjuda Mp och Grön Ungdom att alls närvara på några som helst demonstrationer och aktiviteter i framtiden, på grund av att de (genom Maria Wetterstrands uttalanden 3 juli) var ett direkt politiskt hot och en konkurrent gentemot PP och PP's framtida försök att bli ett parlamentariskt parti.

Det skulle även införas en proportionalitetsprincip som byggde på att om något annat parti eller någon annan grupp fick en viss mängd mediabevakning, skulle PP alltid få mer. Skulle något visst parti eller någon organisation få synas med vimplar, profilkläder eller banners, så skulle PP förvarnas för att kunna övertrissa det. Modellen dubbelt upp användes flitigt för att beskriva proportionen som skulle gälla. Jag vet inte vart man lärt sig det här med mediahantering och kunskap om hur press fungerar, eller hur människor fungerar överhuvudtaget. Men en sådan proportionalitetsprincip blir bara löjlig. Det går inte att arbeta så. Senast jag kikade, hade jag ingen som helst möjlighet att styra över den totala debatten, artiklarna och inslagen i tidningarna. Och därmed ingen som helst möjlighet att påverka en sådan sak, ens om jag ville det. Vilket jag förstås inte vill, eftersom vi lever i Sverige och inte i Kina! Give me a break!
Liberala piratpartister - my big, beautiful ass!

Vid ytterligare ett otal tillfällen har Svart Måndag varit involverat i demonstrationer runtom i landet. I Göteborg, i Skåne, i Kalmar, osv. Flera av de aktiva i samband med de aktionerna har varit medlemmar i Svart Måndag, men samarbetat med såväl PP, V, MP, FP och många andra partier, ungdomsförbund och organisationer. Vi har kanske inte alltid varit de som tillhandahållit den överordnade projektansvariga, men vi har alltid haft mer än en hand med i spelet. Vi har även varit flitiga att marknadsföra aktionerna centralt. Hur kommer det sig att inför och efter varenda demo i landet har PP aktivt försökt motverka bilden av att NSM alls, överhuvudtaget, haft något med saken att göra? Hur kommer det sig att det gått blogg- och forumdrev såväl litet här som där utifrån någon form av idé att NSM inte har rätt att överhuvudtaget nämna att vi varit involverade? Fruktansvärt fånigt och jäkligt irriterande. Det skapar dålig grogrund för fortsatt samarbete med PP. Konstigt vore det annars.

Svart Måndag är inte en del av debatten för att vi söker politiska genvägar. Vi försöker inte nå in i riksdagen (ett fåtal av NSM's medlemmar sitter redan i riksdagen, men jag går inte in på vilka som faktiskt tagit steget att agera som fullvärdiga medlemmar i nätverket. Och nej, det finns inga kopplingar i övrigt mellan NSM och exempelvis Mp, Fp eller Liberati, så ni får så lov att fundera). Många andra riksdagsledamöter, mediamänniskor, debattörer, partifolk på olika nivåer, etc, arbetar konsekvent med oss på olika vis. Det gör även ledningarna i samtliga ungdomsförbund på ett eller annat vis.
NSM har aldrig försökt göra detta för att någon av oss ska synas. Själv har jag blivit tvångsoutad som transsexuell på grund av att tidningarna inte kunde hålla käft (självklart gör de inte det, det är deras jobb att inte göra det), vilket är ett enormt högt pris att betala om jag nu valt att leva "in stealth" för den händelse den möjligheten gavs mig. Att bli sedd som någon form av perverterad cirkusapa på grund min medicinska historik, ett medfött handikapp och min könsidentitet är inte något jag frivilligt tagit på mig. Vi kan sätta oss och räkna dödshoten som riktats mot mig på grund av det någon vacker dag. Att leva öppet och dessutom bli outad mitt i något så oerhört känsligt, känslomässigt och tungt som en transitionsprocess är inte helt lätt att bära, det vågar jag lova.
Det har varit en enorm påfrestning för mig att bli en offentlig person, och det är först nu jag börjar acceptera att så är fallet och jag och många med mig har faktiskt försökt att dra sig undan från rampljuset i så hög grad det alls varit möjligt. Hade jag kunnat välja, hade jag hellre valt att inte överhuvudtaget outa mig som ledare för Svart Måndag, och än mindre som före detta transsexuell.

Att NSM skulle synas var självklart. Det var ett mål vi hade, men inte därför att vi sökte konkurrera med någon annan om politisk makt eller positionering. NSM kom till som ett partipolitiskt obundet nätverk som kunde agera plattform i de situationer där vi behövde en partipolitiskt oberoende och enad kamp, men där flera partier stod på kant med varann och vägrade ha med varann att göra. Det var partierna och debattörerna som skulle synas - inte vi.

Det klassiska i det här landet är ju annars tyvärr att artister vägrar samarbeta med PP. Att Luf och UV i vissa fall inte kan tåla varann, att Kd gärna hamnar utanför på grund av att de har sina åsikter om det ena och det andra, byggt på deras religiösa grundförutsättningar för sin politik. Att moderaterna i vissa fall inte gör annat än att leta efter - röda - skynken precis i vartenda prång, vartän de befinner sig och att vänstern kan vara lika duktiga de - oavsett partitillhörighet (det finns ju en uppsjö). Vi ville skapa en neutral plattform, ett neutralt bannér, en chans att komma runt den problematiken. Vi ville se till att alla var välkomna och att alla röster fick höras. Vi ville ena hela den politiska fronten sida vid sida.

Det fungerade fantastiskt bra, till dess att PP trots våra direkta samtal med partiledningen fick något konstigt för sig om att vi snodde deras väljare och blev ett politiskt hot som skulle förstöra partiets möjligheter att ta sig in i Europaparlamentet och i Sveriges Riksdag.
Det håller inte! Det är verklighetsfrämmande och det är bakgrunden till att det här inte fungerar.

Vad gäller mitt agerande inför 16/9: Nej, jag kommer aldrig stödja eller promota en aktion som dels saknar tillstånd, och dels i förhandsinformationen marknadsförs som en direkt provokation mot statsmakten, försvaret, högvakten och ordningsmakten. Aldrig! Jag har inga planer på att framstå som en revolutionär foliehatt den dagen något sådant spårar ur. Mitt mandat att arbeta så mycket som jag gör med många olika frågor bygger på att jag inte gör det. Även, förstås, mitt engagemang i Svart Måndag som alltså bygger på att jag kan prata med politiker, riksdagsledamöter och partiledare direkt och påverka inifrån. Hur stor är min chans och mitt handlingsutrymme om de ser mig som en fullkomligt vettvillig uppviglare och rättshaverist?
Jag kunde inte stödja det, och jag har bestämt för mig att jag svarat ett flertal piratpartister via mail, på forum och litet varstans kring mitt ställningstagande, och fått en hel del förståelse för det.
Jag kunde inte offra Svart Måndags ställning som ett neutralt och seriöst verktyg för påverkan genom att stödja något som riskerade bli våldsamt.

Däremot har jag meddelat internt inom NSM att vi inte tagit avstånd till aktionen på så vis att vi hindrade någon att delta. Jag uppmuntrade folk i vår organisation att delta i båda eventen om det kändes bäst för dem, men förklarade även där min officiella hållning. Jag diskuterade även min hållning med företrädare för såväl PP som Ung Pirat på förhand. Jag pratade mycket med polisen avseende vår egen demo på Sergels Torg och fick till min förvåning fler frågor angående PP än om vårt eget gig. Det innebär att jag inte ringde till polisen. De ringde till mig. Jag besvarade deras frågor, på grund av att de inte hört ett ljud från PP enligt egen utsago. Att de var väldigt oroade och funderade på att i värsta fall avbryta och skingra demon eller dylikt. Det ville jag, trots allt, inte skulle ske. Självklart är jag inte dum! Jag insåg ju att om något spårade ur där, skulle det även dra ner Hoppets Demonstration och pressen skulle gotta sig i det hela, vilket skulle leda till att hela kampen mot FRA-lagen skulle drabbas av någon form av idiot- och bråkmakarstämpel. Det kunde jag inte godta. Kampen är viktigare än någon av oss. Glöm för guds skull inte det!

Mitt agerande då jag valde att stödja PP i den här frågan har jag inte gått ut med förrän nu. Jag tyckte inte det spelade någon roll för min del om PP visste om det eller inte. Men jag att agera som jag gjorde dels för att jag alltså ville skydda vår egen pryl (förstås), men inte minst hela rörelsen (som riskerade att falla samman som en bibliskt misslyckad sufflé). Men även för alla vänner och samarbetspartners, samt många av mina egna medlemmar som alltså befann sig på Mynttorget tillsammans med PP. Jag hade inget behov av att sänka PP såsom PP aktivt agerat för att sänka mig och NSM.
Om det sedan fortfarande inte passar PP att jag handlat som jag gjort, så får det stå för er. Jag har gjort det jag tyckte var rätt i den situationen, och min bild är att de flesta jag nu pratat med om detta håller med mig om att så var fallet.
Om Emma upplever att mitt agerande förtar det hårda arbete som piratpartisterna lagt ner för att åstadkomma Mynttorgsdemon, så får det stå för henne. Det håller jag inte med om, och jag skulle aldrig heller påstå det. Vi har uppenbarligen olika arbetssätt och olika sätt att se på hur man ska agera gentemot varann. Jag föredrar min variant.

Mynttorget kom till på grund av att Falkvinge inte fick igenom sina krav på att Mp skulle bort, och eventuellt även andra konkurrenter, att han inte fick ta över tillståndet och driva Hoppets Demonstration som sin egen, att han inte fick igenom sina proportionalitetsprinciper.

PP kände sig tvingade att göra något eget för att de var rädda att försvinna i mediebevakningen om de inte gjorde det. Jag får väl lov att respektera det. Men Mynttorget är fortfarande en utbrytare från Hoppets Demonstration på grund av att Falkvinge inte lyckades vinna maktkampen då jag blåvägrade till att ge upp det partipolitiskt obundna styret Svart Måndag stod för och då flera partier, ungdomsförbund, och andra hotade hoppa av.

Mynttorget är en spinoff-effekt av att PP kände sig hotade och kände att de måste göra något eget. Hoppets Demonstration var länge tänkt som ett projekt där även PP skulle ingått från början till slut och där det även fanns möjligheter för diverse olika, knutna arrangemang under dagen. Det fungerade inte att diskutera med PP och då fick de gå sin egen väg. Det slutade med att NSM samlade samtliga andra övriga parter och att PP fick stå på Mynttorget, vilket kändes bäst för dem.

Självklart bjöds PP in som talare, självklart stod dörren hela tiden öppen. Självklart bad vi Christian Englund att gå upp i talarstolen då han ändå var där, då vi vet att han är en fruktansvärt bra talare och då vi ansåg att han förtjänade att få en chans att synas i rikstelevisionen utifrån det arbete han utför och för det intellekt han bär runt på. Han är smart och också väldigt viktig för kampen och jag tyckte då att det vore naturligt att han fick chansen. Så blev det också. Frågan gick även till Mona Sahlin som var där en kort stund. Tydligen var Lars Ohly där, fastän jag personligen missade honom, men han hade gärna fått gå upp i talarstolen tillsammans med Alice och Kalle. Även RFSL's Sören Juvas gick upp i talarstolen den dagen, liksom Emelie som är språkrör för Unga Rörelsehindrade, osv. Vi vill öppna upp och bredda debatten, inte börja exkludera i den. Det gäller självklart även PP. Men principen är konsekvent och orubblig.

Den sagan borde varit all, men så blev det inte. Istället blev jag anklagad för att inte stödja PP och för att inte ha marknadsfört PP's aktion. Men varför skulle jag, egentligen, göra det mer än vad som skedde? Varför skulle jag känna mig manad att stödja en aktion som stred mot alla mina övertygelser, allt mitt och mina samarbetspartners hårda arbete? Varför skulle jag stödja en man och ett parti som skapat den aktionen som ett direkt svar på att han inte fick ta över en organisation och en demonstration som tagit hela Svart Måndags och i stort sett samtliga parlamentariska partiers och ungdomsförbunds samlade styrkor för att genomföra - bara för att han tyckte att han hade rätt till det?

Jag kan för övrigt acceptera att även piratpartister har en dålig dag. Men lika litet som jag accepterar att en kollega på mitt dagjobb, eller en bror eller syster, tar ut sin ilska över någonting på mig efter en dålig dag; tycker jag att jag ska behöva stå ut med att jag och NSM får ta hela den soppiga sleven i ansiktet för att piratpartister har behov av att få ut sin ilska någonstans. Vi är inte er boxboll! Vill ni ut och slåss för att rensa systemet, så gör det. Gå med i AFA eller nåt. Eller så får ni börja träna kampsport, boxning eller något annat. Men den attityden jag och andra medlemmar av NSM fått från PP är skrämmande. Patetisk!

Jag kommer aldrig acceptera hetsjakter, hot och krav på hur jag ska styra mina egna verksamheter. Och sedan får ni ha hur ont i magen ni vill. Ta ut ilskan där den hör hemma eller gör något positivt av den. Jag tolererar hur som helst inte att få det kastat i mitt ansikte utan någon som helst orsak. Ta inte ut era dåliga liv och era dåliga motgångar på mig eller NSM. Gör vad ni vill, men på den öppna och professionella arenan förväntar jag mig att ni uppför er som vuxna människor.

Alla har vi dåliga dagar, men ska vi driva en seriös kampanj tillsammans, så får vi försöka lämna våra tonårstragedier och våra trotsålderstendenser hemma, bita ihop och agera som professionella människor. Det är det allra minsta kravet jag ställer på de personer jag arbetar med. Uppför er som vuxna, kapabla och någorlunda välfungerande människor, så kommer det här att fungera mycket bättre.

Att PP förtjänar all respekt för den långa kamp de drivit är självklart. Att de ska ha all cred för att de genomfört ett hårt arbete för att väcka opinion är självklart. Något annat har jag aldrig påstått. Men det är dags att vakna upp nu, och att växa upp och börja arbeta som de proffs ni borde vara efter all den här tiden. Det går inte att springa runt som bråkiga, anarkistiska tonåringar i längden om man vill påverka där det är viktigt att faktiskt påverka. Varken för NSM, PP eller för någon annan.

Vad PP måste förstå är också att all medial uppmärksamhet inte automatiskt är bra medial uppmärksamhet och att det i en fråga som FRA-debatten är viktigare att påverka för att få bort den lagen, eller göra den så bra som möjligt, snarare än att försöka vinna billiga (och kortvariga!) politiska poänger. Där skiljer vi oss åt. Jag arbetar för saken, ni arbetar för att få nog mandat att ta er in i Riksdagen.

Anledningen till att NSM inte synts så mycket på sistone är för att vi fört diskussioner på andra plan. För att vi nu laddar inför våren. Vi hade kunnat få en bra, gemensam, aktion 11 oktober, men jag upplever fortfarande att det blev onödigt tyst på grund av de stämningar som tycks finnas inom PP's läger gentemot NSM. Det förtog en del av kraften. Särskilt som, förstås, tidningarna inte skrev en rad för att frågan i deras ögon var död. Fine, det får vi leva med. Men påstå inte att frihetskampen är över för att vi nu laddar om. NSM lever och frodas och tanken är att vi ska kunna manifestera det i början av det kommande året. Vill PP delta, finns en stående inbjudan fortfarande kvar.

Hemsidan ska vi absolut ta tag i och det finns andra bitar som måste ordnas upp likväl. Men frågan är... ska vi behöva lägga oss i ett skyttegravskrig med PP på grund av att PP ser oss som ett hot snarare än en möjlighet? Kanske det är dags att dumpa NSM och gå vidare? Jag vet faktiskt inte, Oscar, men anser jag och den övriga styrelsen att så är fallet, så lägger vi förstås ner. Jag har framförallt ingen lust att leka krig med PP bara för att det skulle vara så jäkla skoj. Kan vi få en situation där vi kan prata med varann, så gör vi det. Kanske driver NSM på utan er, uppbackade av det stöd vi har från hela den övriga, samlade, politiska arenan. Eller så anser vi att den här striden är förlorad och går vidare. Jag tar inte skada. Det gör inte heller de flesta av våra övriga medlemmar och ledare. Vi klarar oss och har i många fall än starkare arenor att arbeta på än inom NSM om så skulle vara.

Frågan är om vi överhuvudtaget har mandat att driva den här frågan, och kommande frågor, som en neutral plattform att samla samtliga partier och organisationer för en gemensam kamp, eller om PP även fortsatt tänker göra vad de kan för att baktala, hota och försöka styra våra aktioner.

Avseende min ståndpunkt i FRA-frågan. Nej, jag är inte helt nöjd. Det finns fortfarande en del bitar vi skulle behöva ordna upp, men någonstans måste vi förstå att det aldrig har funnits en reell chans att riva lagen helt och aldrig ersätta den med något annat. Oavsett om statsministern tilltalas Fredrik eller Mona. Att vi inte alls behöver någon form av signalspaning har jag aldrig påstått och kommer aldrig påstå. Att vi inte alls behöver en militär organisation har jag aldrig påstått. Att vi behöver en organisation som arbetar för att avlyssna och åsiktsregistrera det svenska folket har jag dock aldrig heller gått med på och kommer aldrig att göra. Ni borde veta bättre än att lägga orden i munnen på mig.
Jag var hemskt tydlig i mitt ställningstagande kring detta under Freedom Not Fear, men jag såg ingen av er där, förstås, så det kan ha undgått er.

Jag tycker att vi kom väldigt långt med de 15 punkterna, men jag är inte helt nöjd. Dock väntar jag på att vi ska ha något konkret att diskutera när den saken väl slår upp till ytan igen under våren. Inte helt förvånande har jag och Hax väldigt snarlika åsikter avseende FRA-lagen och den överenskommelse som slöts i september. Jag är oerhört kritisk till att den ursprungliga lagen går igenom vid nyår, i väntan på en reviderad lag, då jag tycker att den borde skjutas upp. Samtidigt är lagen verkningslös under den tiden, då möjligheterna att utnyttja det lagrummet inte finns på grund av bristen på installerad teknik hos våra ISP's. Vi pratar mycket längre tid innan de verktygen skulle kunna vara på plats.

Jag ser det som så, att om vi måste välja på den gamla lagen och den reviderade, så är den reviderade en bättre lag. Inte helt perfekt någonstans, men vill vi sedan omförhandla den eller protestera mot den, har vi också flyttat fram våra positioner dramatiskt inför en sådan debatt.
Vissa bitar måste vi förmodligen leva med, men jag kommer fortsätta driva fram så stora förändringar jag kan få om möjligheten finns. Dock inte förändringar eller upprivanden för sakens skull, utan utifrån vad som är absolut nödvändigt ur ett folkrätts- och rättssäkerhetsperspektiv.

Idag tycks de 15 punkterna som överenskommits ge en lag som är snarlik de lagar som godkänts av EU och även klarar sig förbi kraven på skydd av de mänskliga fri- och rättigheterna enligt FN och EU. Det är, trots allt, en bra början. Och ett enormt framsteg, om vi ska vara helt ärliga. Visst ska vi fortsätta vara observanta och visst ska vi fortsätta debatten och arbetet för att förbättra lagen och våra livsförhållanden även i framtiden. Men inte genom att skrika oss hesa av hysteri eller genom att slå vilt omkring oss utan vett och reson!

Märk väl, att oavsett hur hård debatten och opionionen var gentemot FRA och regeringen i somras, har regeringen alltså aldrig haft några planer på att skippa detta helt. För att uppnå det, skulle vi behövt genomföra en fullkomlig revolution. Jag tror inte på revolutioner. Kanske på grund av min uppväxt i det revolutionära Etiopien under 80-talet. Jag är allergisk mot självupptagna juntor utan verklighetskontakt. Att man inte alltid når hela vägen fram är tyvärr en bieffekt av det demokratiska samhället och av det politiska system vi ändå har i det här landet.

Är jag nöjd för det? Självklart inte! Men är jag villig att låta regeringen och dess experter komma med ett förslag utifrån de 15 punkterna innan jag börjar skrika och gapa igen? Javisst! För att det ger mig åtminstone en liten möjlighet att bli tagen på allvar då jag sätter mig i riksdagen och diskuterar detta med dem senare under nästa år. För att det ökar mina chanser att påverka då om jag anser att behovet finns. Jag fortsätter hellre diskussionen och fortsätter påverka på ett sätt som jag tror är det bästa sättet att värna hela det svenska folket, än att jag agerar utifrån någon form av primitiv reptilhjärna.

Vi kommer aldrig att få bort den helt. Och faktum är att delar av det här eländet kan komma att behövas vartefter, men jag kommer aldrig att helt lägga ner den här frågan. Jag är bara inte dum och jag tror inte på att tomma hot och dumförklaringar av våra riksdagsledamöter kommer att hjälpa oss nämnvärt. Vill vi vinna dem över till vår sida och få dem att se saker ur vårt perspektiv, fungerar vänligt tilltal och konkret information f-n så mycket bättre än att skrika och gapa och attackera dem med påståenden om att de är dumma i huvudet.

Vill jag förändra ytterligare delar av den ännu inte färdigarbetade lagen, så kommer jag att arbeta för att göra det. Men det utgår inte från mig som någon form av rättshaverist som tycker att allt regeringen och ordningsmakten gör är fel. Jag kommer utgå ifrån svenska folkets rätt att känna sig säkra och dess rätt att inte riskera åsiktsregistrering och försäljning av information om svenska folket till andra länder. Så svår är väl inte den ekvationen?

Svart Måndag är inte dött på grund av de 15 punkterna. Svart Måndag är inte dött på grund av att jag engagerar mig i Liberati.

Vad gäller kritiken gentemot Liberati, upplever jag allra mest någon form av svartsjuka över att somliga inte ansetts platsa i nätverket och alltså lyfts ut. Liberati har aldrig varit tänkt som ett öppet parti. Aldrig någonsin. Det är inget parti, till att börja med. Vi agerar inte för att få så många medlemmar som möjligt. Vi agerar för att få en bas för de människor som delar vår ideologi och våra visioner, där vi kan diskutera och varifrån vi kan samlas och ta en gemensam debatt med alla er andra.

Vi är inte stenhårt kopplade till Fp heller, för den delen. Men vi rullar runt i sänghalmen litet då och då och vi anser inte att vi behöver såra vår sängkamrats känslor mer än nödvändigt eller i onödan.

Det här märkliga bråket om Liberati verkar mer handla om att somliga av er anser att det skulle vara coolt att vara med i Liberati, men att ni blir förbannade då ni inte får "hänga med oss".

Men varför ska piratpartister vara med i Liberati egentligen? Har inte ni ett eget parti som fungerar alldeles utmärkt som politisk plattform? Varför ska libertarianer eller självändamålsanarkister delta i vårt arbete då vi inte kommer kunna föra vettiga diskussioner i alla fall. Det förtar inte möjligheten för er att debattera med oss. Vi kommer att vara flitiga debattörer i framtiden och går gärna i klinch på den offentliga arenan i vilket fall. Men Liberati är vår plattform och vår möjlighet att diskutera sinsemellan. Det är inte konstigare än så. Resten av kritiken ser jag bara som surmulen upprördhet över att man inte blivit insläppt och accepterad i gänget. Någon sorts ilska över att man själv anser att man har rätt att vara överallt och göra vad man vill, utan hänsyn till någon annan.

Ser kopplingar till debatten om IPRED även där. Anarkistliberalerna har väl väldigt länge tyckt att liberalism handlar om anarki? Att jag har rätt att göra vad jag vill, oavsett om det skadar någon annan. Skadar jag någon annan är det deras eget fel för att de står i vägen för mig. Litet grann att blir du våldtagen så är det ditt eget fel för att du var tjej, eller för att du var för svag, eller för att du bar för ekivoka kläder eller för att förövaren var för kåt och ändå hade all rätt att bara köra över dig på grund av att han var så mycket viktigare. Nej tack! "Liberal" anarki har jag inte mycket för!

Jag tycker inte om tanken på att den mediala industrin ska ha rätt till en egen polis, men inser att det inte fungerar att driva det här från statligt håll utan vidare ändå. Hur jag ska få ihop det med min övertygelse om människans rätt och integritet är jag kanske ibland ännu osäker på och det diskuterar jag livligt inom Liberati och med andra. Men att man automatiskt ska ha rätt att köra över upphovsrätt och äganderätt för att man tycker att man är cool nog för att göra det håller jag inte med om.

Fördelen idag är att vi inte längre behöver oroa oss över att saker och ting är så jäkla dyra och otillgängliga att vi inte har råd att konsumera musik och filmer längre. Myspace kanske suger på sitt sätt, men jag är inte riktigt lika negativ som Alexander. Tycker Myspace har sina poänger. Men nu finns alla möjligheter att streama all musik du någonsin kan begära för 99kr/månad. Nu kan du ladda ner eller streama mängder av tv-serier fullständigt lagligt för inga pengar alls. Storfilmer kan köpas via kvällspressen för en spottstyver flera gånger i veckan, och så vidare. Alternativen börjar komma på plats nu. Så varför ska vi då behöva stödja fildelning i fortsättningen?

Ja, upphovsrätten har skötts fruktansvärt dåligt av producenterna och bolagen väldigt länge. Jag har personligen varit hysterisk på dem för att de framförallt varit urbota korkade och framstegsfientliga. Jag uppskattar inte alls den utvecklingen och jag är förbannad på många av dem för att de inte sett möjligheterna utan aktivt styrt in på kravretorik och våldsamt urbota korkade jägarkampanjer i det förflutna. Men mer för att det var den enda vägen de såg som möjlig. För att de i sin panik tillät sig bli förblindade. Mer för att de inte erbjöd vettiga alternativ och länge försökte följa efter SJ's tågbiljettssystem från det glada 80-talet. Alltså modellen "ingen reser - höj priserna".

Men idag har de vaknat. Alternativen poppar upp som svampar ur jorden idag och det finns ingen anledning till att vi inte ska leda in konsumenterna på den lagliga banan som tar hänsyn även till producenter och artister.

Trots allt tunnas utbudet av framtida bra musik och film ut om våra artister och skådespelare inte längre kan få betalt nog för att kunna leva på det de gör. Sänkta priser och tillgänglighet är A och O för att det här ska fungera. Men även att vi som konsumenter tar ansvar för att faktiskt stödja de artister vi tycker om. Visst önskar jag att medieföretagen hade lyssnat på mina egna idéer redan för 4-5 år sedan, då jag presenterade dem för dem. Då hade vi redan haft streamad musik för nästan inga pengar alls att tala om - för länge sedan. Men det hände nu inte.

Jag anser dock att vi måste respektera skapandet och rätten för artister och producenter att ta betalt för sitt arbete. Ingen av er vill väl trots allt arbeta gratis resten av livet heller? Vad är skillnaden? Det infantila "luften är fri" duger faktiskt inte...

Nej, jag gillar inte jakten på människor, men idag har vi alla ett realistiskt val kring huruvida vi ska bryta mot lagar eller skaffa oss musiken, filmerna och tv-serierna på laglig väg. Vi behöver inte bli jagade om vi inte vill. Att i det läget skrika halsen av sig över IPRED, på grund av att den förbjuder oss att göra vad fan vi vill, oavsett om vi i förlängningen skadar andra i vår omgivning, är inte längre gångbart.

Jag kommer aldrig köpa rätten att göra vad man vill oavsett om det skadar någon annan eller inte. Jag kanske är litet väl mycket Kamomillaliberal då. So shoot me!

Min rätt ska vara min rätt och ingen annans. Mina rättigheter att göra vad jag vill ska vara oinskränkta till den punkten då jag skadar någon annan genom mitt agerande. Där upphör mina rättigheter att agera fritt, av nödhävd. Det är liberalism för mig. Men uppenbarligen inte för er.
Tänk att sann liberalism idag används som skällsord. Det, om något, är skrämmande!

Men så... tillbaka till Svart Måndag:
Ja, Oscar, vi är få verkligt aktiva i förhållande till PP. Men PP har haft ett par år på sig att bygga upp sin verksamhet. Inte sant? Vi samlades för mindre än ett halvår sedan för att bygga den plattform vi ansåg behövdes. Vi har aldrig haft ambitionerna att vara ett parti eller en organisation på så vis. Vi har aldrig haft ambitionen att stå där med våra egna vimplar. Att vinna val. Vi skulle erbjuda er alla en gemensam bas att stå på för att underlätta samarbete. Det var planen.

Det har vi lyckats med. Jag har nära 15 personer runtom i landet som tillhör vår ledning och som arbetat sönder sig för oss. Ytterligare en något större grupp agerar tillsammans med oss, utan att sitta i styrande position. I Stockholm, Uppsala, Mjölby, Lund, Malmö, Göteborg, uppe i Dalarna och på andra ställen finns personer som sitter i ledningen för Svart Måndag. Vårt senaste tillskott tillträder efter nyår, efter att ha sålt sin lägenhet och sagt upp sig från sin fasta anställning för att kunna driva den här frågan. Själv har jag varit ledig från mitt dagjobb fram till nyligen för att kunna driva detta på heltid. Faktum är att jag delar av den tiden varit sjukskriven efter att i mars ha genomgått en av de värsta och allra mest krävande kirurgier en människa kan genomgå utan att per automatik avlida. Jag har inte läkt klart förrän om cirka ett halvår. Att jag, under de förutsättningarna, alls gav mig in i den här leken är egentligen totalt vansinne.
Vi har även haft närvaro i Berlin för att diskutera med AK Vorrat som ligger bakom Freedom Not Fear (den världsomfattande aktionsdagen ni inte medverkade vid) under det förberedande arbetet inför 11 oktober. Och vi arbetar idag med AK Vorrat och ett par ytterligare organisationer för att förbereda FNF2009, som kommer att ha sitt centrum i Stockholm, what with vårt ordförandeskap och en hel del annat som händer i Sverige och Europa under nästa år.

Ja, ett par av oss har varit på väg i sank, men det innebär inte att vi var ensamma. Vi bara brann för det vi gjorde och kunde och ville inte säga stopp. Själv har jag försökt arbeta häcken av mig för att se till att inte det här urfåniga grälet med PP skulle spåra ur mer än det gjort, och sopat rent efter en del av den konflikten, vilket tagit orimligt mycket tid från resten av min verksamhet.

En del av oss har inte velat vara offentliga i det här sammanhanget, utan har valt att driva Nätverket snarare än att föra personkampanjer. Jag var ursprungligen en i det gänget, men insåg tillsist att det inte fungerade så. Så ja, jag tog den offentliga rollen utåt, tillsammans med Petter Axén och Niklas Starow i första hand. Andra har kanske valt att inte gå ut som ledare för Svart Måndag, då de suttit högt upp i partipolitiken, haft uppdrag i ungdomsförbund, i förbundsstyrelser av olika slag, suttit med anställningar på mediebyråer och liknande. Det skulle inte vara till nytta för dem att gå ut med namn och skrika ut sitt medlemskap i kärntruppen i Svart Måndag, och det har jag valt att respektera. En stor del av vårt arbete har inte skett på Mynttorget, eller på Sergels Torg. Utan i förbundslokaler, i riksdagen, på forum och seminarier, genom mailkonversationer och dylikt.

Eller genom efterforskningar. Mark Klamberg har vid flera tillfällen påpekat att den som grävde fram informationen om sociogramen och som uppmärksammade honom på vad som faktiskt pågick var... jag. Orsaken till att bland andra Mikael Nilsson fick så mycket uppmärksamhet för den där debattartikeln om sociogram var det arbete jag utförde med Svart Måndag som grund. Jag bara valde att använda en annan väg än mina egna struprör för att få ut informationen. Jag valde att se till att genomslaget blev så stort som möjligt, snarare än tillstyrka min egen förträfflighet och försöka driva personvalskampanj. Men som sagt - enskilda medlemmar i Svart Måndag har inte behov av att synas, för vi ska inte vinna några val på det här. Vi arbetar utifrån vår övertygelse om att vi behövs för att göra ett jobb som hela svenska folket kommer att ha nytta av. Vem som syns och inte syns skiter vi, allvarligt talat, högaktningsfullt i. Men resultatet av vårt arbete borde ingen av er ta för självklart, eller förringa på det sätt ni gör. Det är oartigt och ouppfostrat och hör inte hemma i den här debatten.

Ni väljer vad ni vill se, helt enkelt. Det står er fritt, men det innebär inte att ni nödvändigtvis förstår vad ni ser eller har en uppfattning som stämmer ihop med verkligheten. Det är oftast betydligt mycket större saker som sker omkring er än ni är medvetna om.

Själv väljer jag att fortsätta leva vidare i verkligheten och att försöka driva detta vidare på en vuxen och professionell nivå, nu när allting är ute i den friska luften tillsist. Vad väljer ni?



Intressant.

Svar till Mikael Nilsson ang. mitt engagemang i Liberati

Eftersom jag med stort intresse har följt diskussionen mellan Nilsson (PP) och Alexander Bard (Liberati), tänker jag att det kan vara lika bra att ge ett tydligt svar direkt här på bloggen.

Blir kort och fokuserat
(as if...) på grund av bristande tidsutrymme för mitt bloggande idag, men jag hoppas att jag härmed är tydlig nog.

I vilket parti är jag medlem?
Ja, jag har varit medlem i Mp ett tag. Jag har tidigare sett mig som liberal och i första hand som folkpartist, men lackade till på den väldigt stelbenta kravretoriken och bristen på ett liberalt tänk som moderpartiet kunde erbjuda mig. Jag befinner mig just nu i processen att reda upp ett par identitetsfrågor kring min egen existens. Jag har fått ett nytt namn och ett nytt personnummer och är alltså i juridisk mening en helt annan juridisk person, om jag förstått saken rätt. Exakt hur det där fungerar i praktiken tror jag knappt ens att lagstiftarna är medvetna om - personer som reser mellan könen brukar inte vara överprioriterade när det gäller sådana analyser, trots allt. Det innebär att Mp just nu, med all sannolikhet, har en "avliden" person (rent juridiskt) i sina rullor och att jag har för avsikt att skriva av mig från medlemsregistret snarast. En död person gör inte mycket nytta i något medlemsregister trots allt.

Juridiskt sett är jag alltså inte med i Mp längre, men jag kommer också, så snart mitt schema låter mig, avsäga mig min forna identitets medlemskap för att ingen ska behöva känna sig förvirrad i längden. För att kunna gå vidare och ta tag i sådana frågor har jag dock ansett att det varit en bra förutsättning att alls ha en identitet till att börja med. Något jag fått först nu i veckan som gått.

Huruvida det innebär att jag kommer att flytta min tillhörighet till Fp's register? Vi får se, se litet längre ner.

Angående Liberatis koppling till Folkpartiet och pragmatisk liberalism.
Jag ser inga som helst konstigheter i att Liberati har en koppling till ett visst politiskt parti. Vårt mål, så som jag ser det, är att där det går samarbeta med Folkpartiet och att där det behövs påverka partiet i en riktning vi tycker är rimligare för ett liberalt parti. Det är ingen issue på något sätt att vi inte har medlemmar tillhöriga andra partier än Folkpartiet. Regeln är generell och väldigt odramatisk. Ska vi arbeta på något vis med Folkpartiet, så ska vi också ha en koppling dit. Så enkelt är det.

Liberalismen har dessutom rätt stor variation, de olika inriktningarna emellan. Det är heller inget konstigt. Liberati har kommit till som en plattform för en av dessa inriktningar. Jag ser inte att jag har behov av att sitta och diskutera självupphöjande anarkistliberalism med någon bara för att jag engagerar mig i Liberati. De diskussionerna kan föras i det öppna och jag tycker personligen inte att jag måste tillåta vem som helst att delta i våra möten bara för att de ska ha en chans att slå oss i huvudet med sina egna åsikter. På samma vis som Folkpartiet inte nödvändigtvis måste ge utrymme för kristdemokrater att uttala inom partiet och delta i dess möten, tycker jag det är självklart att Liberati ska kunna bestå av likasinnade som diskuterar sinsemellan och i övrigt agerar utåt från en gemensam plattform. Fungerar inte även Piratpartiet likadant? Jag har svårt att se att en antipirat skulle känna sig särdeles välkommen på PP's partistämma (?).
What´s the big deal? Det finns inget att diskutera.

Vad är min politiska avsikt?
Min avsikt är att inte tillhöra Mp i förlängningen. Det var en lösning jag trivdes bra med - i brist på en fungerande politik förd från Fp's sida. Huruvida jag kommer att registrera mitt medlemskap i Fp återstår att se, men det är inte alls otroligt. Förutsättningen är att partiet uppvisar en vilja att ta emot mig och att lyssna på mina och Liberatis idéer.

Min avsikt i dagsläget är att agera utifrån min koppling till Liberati. Det kan hända att jag även i framtiden fortsätter att engagera mig i hjärtefrågor som integritets- och övervakningssamhället. Jag har dock tagit mig en välförtjänst semester efter sommaren och hösten, men är snart tillbaka i hetluften igen. Jag har helt enkelt haft fullt upp med att hantera slutfasen av min transitionsprocess från juridisk man till juridisk kvinna, vilket är en oerhört tungrodd och tidskrävande process. Jag har alltså inte lämnat politiken på något vis, utan tagit en timeout på grund av att jag har haft en väldig massa annat att reda upp den sista tiden.

(Det har inte hindrat mig från att delta i diverse forum och seminarier för det, och jag planerar att under våren engagera villiga debattörer från olika sidor av det politiska spektrat under en större diskussionshelg i Stockholm. Arrangör är Nätverket Svart Måndag och lokal, tid och upplägg kommer att presenteras inom kort).

Men jag kommer även i fortsättningen att utvidga min egen politiska debattbas, vilket kommer innebära att jag även kommer debattera HBT-politik, infrastruktur, miljö, politikerrollen, kopplingen mellan staten och religiösa grupperingar (såsom ex. Svenska Kyrkan), framtidspolitik, sexualpolitik, utrikespolitik, biståndspolitik, samt ungdomars situation i dagens samhälle, till exempel. Ämnesområden jag länge har brunnit för, hur som helst. Min roll kommer alltså att vidgas betydligt i förhållande till mitt engagemang i Nätverket Svart Måndag. Ett nätverk där jag lade min partipolitiska tillhörighet åt sidan och enbart drev de aktuella frågorna i samarbete med andra partier, ungdomsförbund och organisationer.

Vad kommer att hända med Svart Måndag?
Svart Måndag kommer att kvarstå ett tag till. Vi är en grupp bestående av mängder av olika personer med vitt skilda politiska uppfattningar och tillhörigheter i övrigt. Att jag agerar vidare inom Svart Måndag hindras inte av mitt övriga politiska arbete. Jag kommer dock att, precis som tidigare, skilja på mina partipolitiska engagemang och engagemanget i Svart Måndag.
Som medlem i NSM arbetar jag med stor behållning i mycket hög grad med Mp, Grön Ungdom, Vänstern, Ung Vänster, Folkpartiet, Luf, Centern, Cuf, Moderaterna, Muf m.fl.

Alltså i stort sett vartenda politiskt parti och ungdomsförbund, tyvärr med undantag från Piratpartiet. Det beror dock på Piratpartiets ställningstaganden kring att fullkomligt ignorera Svart Måndag. Om det beror på att PP nu tydligen anser att Svart Måndag har agerat för kraftfullt på PP's "egen arena" eller om de inte gillar den svansföring vi hållt vet jag inte. Men jag kunde inte bry mig mindre. Jag samarbetar för övrigt även med Junilistan, Feministiskt initiativ och ett par andra grupper. På alla övriga håll fungerar samarbetet fantastiskt. Jag hade velat ha ett fungerande samarbete även med PP, men då det tycks vara en omöjlighet att driva en fungerande och partipolitiskt obunden kamp mot övervakningssamhället och stämningen från PP's sida varit allt annat än varm och kärvänlig, hoppar jag gärna det samarbetet. Jag klarar mig bra ändå. Det gör även Svart Måndag.

Vad är min roll i Liberati?
Jag är medlem av kärntruppen i Liberati. Det innebär att jag deltar i arbetet med att bygga upp Liberati från grunden, vilket är ett otroligt spännande arbete. Jag kommer sannolikt att vara involverad som debattör och skribent, förstås, vilket känns naturligt med tanke på mitt tidigare arbete och mitt bloggande sedan förr. Jag kommer med all sannolikhet att blogga i större utsträckning utifrån mitt engagemang i Liberati, vilket ger mig friheten att se vidare bortom övervakningslagarna och att föra min talan på ett betydligt mer omfattande plan. Huruvida det innebär att jag kommer att stänga eller på något vis förändra denna bloggen eller inte återstår att se. Jag har ännu inte tagit ställning till det, men det är inte helt otroligt.


I övrigt kommer jag att berätta mer om mitt deltagande i Liberatis arbete när vi hunnit en bit på väg. Mycket av Liberatis syften och karaktär kommer inom kort att klarna - ni ska inte behöva vänta för länge. I dagsläget ser jag dock inte att jag har skäl att gå in för mycket i detalj kring vårt nyligen påbörjade arbete, utan hänvisar till det fempunktsprogram som utgör basen för vårt arbete och som även Alexander Bard och Camilla Lindberg har nämnt sedan tidigare.

Inlägget är pingat på intressant.se.

Amanda Brihed, Liberati

Kan bara hylla regeringens tre frihetliga partier...

...folkpartiet, centern och moderaterna. Det är snyggt att det äntligen lyckats genomdrivas en överenskommelse sinsemellan kring det könsneutrala äktenskapet. Att kristdemokraterna inte gillar det och i den här frågan lämnas på efterkälken är något man får ta när sex av riksdagspartierna idag stöder en könsneutral lagstiftning. 

Jag tycker om tanken på att jag kanske kan komma att få rätten att gifta mig inom en relativt snar framtid och kan inte riktigt låta bli att känna att det här är en fräsch och positiv utveckling inte bara för Sverige, utan för hela världen. 

Samtidigt sörjer jag för Kalifornien som i samband med presidentvalet blev av med sitt nyligen instiftade könsneutrala äktenskap i en lokal omröstning. Jag kan bara hoppas att de amerikanska bakåtsträvarna inte kommer att initiera en process för att annulera de äktenskap som redan ingåtts. Vidrigt att det finns så starka strömningar än idag. Man hade hoppats på något bättre...

För min del tycker jag det är litet extra tydligt att det här inte är en lag som fungerar. Som i första hand homosexuell kvinna (även om jag visserligen faller mer för personlighet än för en viss kroppstyp), så skulle mina preferenser ha satt mig i en sits där jag för ett par år sedan hade kunnat gifta mig för att jag då var en man rent kroppsligt och även juridiskt. För ett kort tag sedan opererades jag, men hade fortfarande inte fått en juridisk fastställelse som kvinna. Alltså hade jag en kvinnlig kropp, men ett juridiskt manligt kön. Alltså hade jag fått gifta mig med en kvinna, som kvinna.

Sedan några veckor tillbaka skulle jag däremot inte få gifta mig igen, därför att jag juridiskt sett alltså är kvinna idag. 

Men om jag nu träffar en person som befinner sig i samma situation som jag då?

Säg att vi träffades för ett par år sedan. Då hade vi bägge ansetts vara i den situationen att vi inte fick gifta oss med varann, utan fick registrera partnerskap istället. Sedan hinner den ena litet grann i förväg och vi tvingas avregistrera oss, planera in ett nytt bröllop och sedan kort därefter begära skilsmässa igen! För att återigen registrera partnerskap. Tredje förbundet för samma två individer, på grund av en jäkligt fånig lag med fundamentalistisk religiositet i grunden. Totalt och miserabelt jäkla vansinne!

Hängde ni alls med? Verkar det vettigt?

Jag som troende kristen vill inget hellre än att kyrka och stat verkligen, på alla plan, skiljs från varann på alla punkter. Även när det gäller kyrklighetens inflytande över andra människors rätt att leva med varann under äktenskapliga former. 

Tack för löftet, c, m, fp, s, v och mp. Jag är stolt över er alla. Och tack till kd för att ni ändå tycks ta det här som goda förlorare ändå. Jag ogillar er inte, men jag ogillar er ålderdomliga syn på människor och människors rätt att leva sina egna liv med lika rättigheter.

Pingat på intressant.se.

Yes we can - Obama is President!

Kan inte ta mig tid att skriva så mycket just nu. Är på väg till dagjobbet efter alldeles för få timmar av sömn inatt. Hade ett intressant och konstruktivt möte under gårdagskvällen tillsammans med Liberati. Fick uppleva hur Sverige långsamt vaknade till budskapet att Barack Obama ser ut att ha vunnit en jordskredsseger i USA-valet.

Känns skönt. Förnuft, möjligheter till förändring och en man och en händelse som skriver historia. Det gläder mig. Det känns som framtid. Eller åtminstone en möjlig framtid. Nu får vi hoppas att Obama klarar att leverera framtidstro, hopp och ett fungerande presidentskap också. Jag hoppas och jag vill tro. Jag tror att vi kan. 

Grattis, Obama! En efterlängtad och rättvis seger.

Liberatimöte och valvaka

Ska bli en urskön kväll ikväll. Ska strax iväg på ett möte med vännerna i Liberati som jag tror kommer bli hur spännande och konstruktivt som helst. Det händer mycket nu och det är en otroligt inspirerande miljö med en hel del sköna idéer. Gillar. 

Gillar däremot inte bilden av hur jag kommer se ut på dagjobbet imorgon, när den här kvällen och natten väl är passerad...

Självklart kan man inte heller låta bli att ta del av vad som händer under kvällen och natten i det stora landet i väst. Alltså lutar det åt någon sorts informell valvaka som jag gärna vill delta i så länge som möjligt. Och jag räknar väl förstås med att bita sönder mina varsamt utsparade, men inte särskilt vackra, naglar. En gick förstås av på vägen hem idag. Dammit!

Men jag kommer sitta där och hoppas på Barack Obama. Förstås. För att jag alltid försöker välja förnuftets röst, trots allt. USA-valet kommer påverka allas våra liv under lång tid framöver och tillhör de största och allra mest klassiska presidentvalen genom tiderna. Nu kan jag bara hoppas och sitter här och håller tummarna. Önskar jag hade haft en möjlighet att själv rösta idag, men får förstås nöja mig med att stå vid sidan och heja på.

Hur som helst... håll tummarna med mig. Håll tummarna för framtiden. Håll tummarna för Barack Obama.

Könsneutrala äktenskap en självklarhet!

Ja, så var det då igång igen med den otroligt förvirrade och hårdföra kampen kring äktenskapsfrågan. Homoäktenskapens vara eller inte vara...

Alltså, jag vet inte hur någon ens, idag 2008, kan tycka att det finns så mycket att diskutera. Jag tycker inte att det räcker med kompromisser. Jag tycker inte det räcker att ge ett finger. Jag tycker att rätten att äkta den man älskar är en mänsklig fri- och rättighet som absolut måste tillkämpas folket så snart som möjligt. 

Att ett litet fåtal individer i landet har bestämt sig för att det här inte är förenligt med kyrkans gamla monopol på tolkningsföreträde kring ren eller smutsig kärlek skiter jag högaktningsfullt i!Och vem jag eller någon annan ligger med är ingen annans sak att lägga sig i. Vill jag eller någon annan manifestera sin kärlek till någon av samma kön, så ska vi också få göra det och jag ser inte problemet. Ord. En fruktansvärd massa ord. Symbolik som hör ihop med något slags elitistisk tanke om att jag är bättre och renare och helare än den där för att jag minsann representerar sann och äkta kärlek... Jag blir äcklad. Illamående.

------------------------------------------------------------------

Tydligen är den kristna högern igång nu och mailbombar riksdagens ledamöter för att på så sätt få dem att säga nej till könsneutralt äktenskap. Jag tycker det är dags att anlägga moteld och diskuterar nu med ett gäng grupper och individer om det.

Ett antal av er som läser min blogg känner mig sedan FRA-kampen. Många av er har säkerligen fortfarande tillgång till maillistor för att kunna nå våra riksdagsledamöter. Utnyttja listorna och kör igång igen. Det är dags nu. Det är dags att visa att människovärde är viktigare än fördomsfulla principer.

Mailbomba riksdagen, skriv ledare och debattartiklar, författa insändare och blogga utav bara tusan!

Ni får gärna hälsa från mig!

Det är dags att Sverige lämnar medeltiden bakom sig och siktar in sig på framtiden.

Pingat på intressant.se.