**** INBJUDAN TILL REKONSTITUERANDE ÅRSMÖTE ***
FÖRENINGEN SVART MÅNDAG
MÖTESPLATS: FÖRENINGENS TEAMSPEAKSERVER ONLINE.
DATUM: SÖNDAG 18 DECEMBER 2011
För mer information, vänligen kontakta:
Jens Odsvall (ordförande)
Telefon 0702-187722
Mail jodsvall [snabel-a] gmail com, jens . odsvall [snabel-a] newrenaissancenetwork org
Amanda Brihed (Språkrör, grundare)
Telefon 0733-211290
Mail amanda . brihed [snabel-a] gmail com, amanda . brihed [snabel-a] newrenaissancenetwork org
Mikael Lassi (IT- och Kommunikationsansvarig)
Telefon 0765-778397
Mail mikael . lassi [snabel-a] gmail com
Björn Nilsson (Decharge)
Telefon 0736-143992
beelzebjorn [snabel-a] gmail com
2011-11-27
2011-11-19
Transgender Day of Remembrance. Varieté: Som i trans!
Imorgon uppmärksammar vi Transgender Day of Remembrance. Det är en dag då vi uppmärksammar de människor som tagits ifrån oss för tidigt på grund av transfobi, diskriminering, mobbning, oförståelse och hat.
Jag brukar vara försiktig med att delta själv. Jag har försökt för ett par år sedan att engagera mig, men då jag själv varit nära bli en del av statistiken och själv har många jag sörjer som redan är det, har alla tidigare tillfällen blivit pannkaka. Helt enkelt. Det kom för nära, gjorde för ont, blev för känslomässigt.
Imorgon ska vi inte bara sörja och uppmärksamma de som är borta. Utan också högtidlighålla de fantastiska människor de var, börja bygga en rörelse framåt, en attityd, ett identitetsskapande. Vi ska tillåta oss att skämta om det, och gråta över det. Ha roligt och må litet lagom dåligt.
Varietén "Som i Trans!" kommer att spelas på Teater Pero på Sveavägen i Stockholm. En anrik, fantastisk teater. Biljetterna är gratis men måste bokas på Pero.se.
Jag kommer att gå upp på scen. Kanske inte för att falla tillbaka i teatersvängen. Vänner som är aktiva inom skådespeleriet är litet försynt uppmuntrande inför mina försök att prata teater efter femton år, men jag tror verkligen inte att det där sitter i längre. Jag kommer att prata. Kommer tala visioner. Men också historia. Framtid och förflutet i kombination för att ge ett sammanhang. Ett sammanhang inte många av oss vet finns där.
Det är dags att lyfta det fantastiska vi har bakom oss och skapa det fantastiska vi kunde ha framför oss. Och att sluta gräva ner oss i det förflutna, det tragiska, det förbaskade offerskapet. Det är dags att börja skapa en framtid som vi styr, ett samtal om oss MED oss och som vi själva styr.
Det är dags att skapa en ny syn på könsöverskridandet och att ta tillbaka en självklar acceptans som en gång fanns. En självklar inkludering som idag vänts till totalt utanförskap.
Det utanförskapet ska knäckas och första steget är alltså Day of Remembrance imorgon och varietén på Pero. Kom dit. Vi kommer ha kul. Men skynda fynda! Inte många biljetter kvar nu, om de inte redan är utsålda.
På scen:
Tiina Rosenberg
Lina Englund
Amanda Brihed
Kristian Kaspersen
Zafire Vrba
Malte Sundberg
Fej Matti Ganebo Skanz
Daniel Nyström
Klara Bendz
Siri Hjorton Wagner
Ulrika Ellemark
Caroline Rauf
Pelle Hanaeus
Andrea Edwards
Rebecka Pershagen
Andreas Angel
Micke Bäck
Konferencier: Tasso Stafilidis
Var: Teater Pero. Sveavägen 114, t-bana Rådmansgatan.
Otillgänglighet: En kort trappa leder ner till scenen, trappen har en ledstång. Tyvärr finns ej hiss.
Om Transgender Day of Remembrance:
Transgender Day of Remembrance (TGDOR) är en internationell högtidsdag för att minnas de transpersoner som blivit offer för transfobiska hatbrott, och uppmärksammas över hela världen med manifestationer, demonstrationer och föreläsningar.
I Stockholm arrangeras dagen av RFSL (Riksförbundet för hbt-personers rättigheter), RFSL Ungdom, RFSL Ungdom Öst, RFSL Stockholm, Transföreningen FPES, Föreningen KIM (Kön, Identitet, Mångfald), ANSO (Förenade hbtq-studenter kring Östersjön), SFQ (Sveriges förenade hbtq-studenter) samt enskilda transaktivister.
Tack till Karin Käll som gjort affischen!
Varmt Välkomna!
Om den privata vårdmarknaden och kaoset utan mening
Med anledning av mitt tidigare inlägg om Florence Karlsson vill jag även passa på att lyfta en artikel på DN Debatt av marknadsforskaren vid KTH, Jesper Meijling.
Det är intressant att det är just en marknadsforskare som går ut i den här debatten och som slår oss politiker på fingrarna. För att det inte bara blir ett upprört inlägg om att "gör något", utan för att det blir en fråga om seriöst riktad kritik med en antydan till lösning. Det vill säga... vi måste kunna ta till oss vad Meijling säger för att kunna finna lösningar på problemen.
Svensk utförsäljning av diverse verksamheter som tidigare varit offentliga har ofta fått kritik. Det finns en idé om att all privat vård eller tågtrafik per automatik är illa. Per automatik skadar. Per automatik glömmer människovärden för att enbart relatera sig själv till vinster och vinstmaximering till skuggbolag i utlandet.
Men bilden från stora delar av världen är en helt annan. Det behöver alltså inte vara så. Vad är det då som gått fel? Varför lyckas man inte med att få utförsäljningar och privat verksamhet som berör människors vardag på ett så grundläggande och djupgående plan att fungera?
Jag tror att det finns flera bitar i detta. En är att vi alltid bara gör saker till hälften. Vi säljer ut delar av vården, exempelvis, till kontraktörer. Vi vet att de är vinstdrivande företag. Vi vet att de måste gå med vinst, eller så faller de. De har ingen stat som backar upp. Vi kan ha sålt av för att staten inte har kompetensen att driva och utveckla verksamheten. Eller för att det blivit för mycket byråkrati i vissa fall och för mycket av tjänstemän och fasta kostnader för allt annat än själva verksamheten i kärnan som sådan. Och att verksamheten som berör våra patienter fallit i skymundan även i det offentliga.
Men om vi nu ska ha vinstdrivande företag att arbeta med sådana känsliga bitar som vården, som är otroligt viktiga att de inte fallerar, då måste vi också tillåta dem att kunna göra det i en verksamhet som är sund för dem. Annars kommer de att spara på fel saker och att neka den vård som inte är riktigt lönsam. Den situationen har vi ju uppenbarligen idag.
Hur löser vi det?
För mig är det orimligt att vi idag inte tar tillvara på de resurser vi har bättre. Vi har en god kunskap inom vården och forskningen. Vi har dock brist på medel för att förvalta den kunskapen på ett bra vis och se till att den når ut.
Vi kunde mycket väl använda de resurserna bättre. Men då måste vi skapa en väg förbi den pengajakt som tar våra resurser från de patienter som behöver den mest.
En verksamhet som kan utvidgas och växa mår bättre än en verksamhet som tvingas till ständiga besparingar och där personal och patienter alla mår dåligt över en situation alla vet är ohållbar.
Ska vi driva privat vård, så måste vi tillåta den att agera som privat verksamhet och att tjäna sina pengar. Men genom att kunna expandera. Ska offentlig verksamhet sedan kunna konkurrera, någonsin, så måste även den kunna expandera och arbeta på affärsmässiga grunder. Problemet är delvis, tror jag, att vi vingklipper möjligheterna att få en sund verksamhet genom att förbjuda möjligheter att expandera och sälja vidare vård.
Varför inte utnyttja omfattande spetskompetens till att utöka verksamheter. Sälj vård till utländska patienter. Tillåt svenska vårdgivare, såväl privata som offentligt ägda, att behandla patienter från hela landet, från EU och annorstädes. Låt oss ta betalt av andra länder i Europa som inte har den kompetens eller den kapacitet som behövs. En sådan verksamhet är tämligen luckrativ. Men på rätt premisser kan den också bli så lönsam att vi kan få råd att skapa de nya vårdplatser vi behöver, att utbilda fler inom vården och att sedan dessutom anställa dem till vettiga villkor. Vård som växer kommer att bli viktigt. Vi har fortfarande stora mängder människor som blir äldre, vi har en ökande befolkning, vi har en hel del bekymmer från samhället i övrigt som måste tas om hand. Vårdbehovet kommer att öka enormt. Men vi har idag inga resurser att möta det. Och därmed specialiseras vården till den grad att många patienter inte får någon vård alls. Det finns ingen som är specialiserad på just dem.
En vård som faktiskt tillåts tjäna pengar och som har rätten att utvidga sin verksamhet genom att även ta emot välbetalande kunder utomlands ifrån kunde hjälpa oss på vägen. Nya avdelningar, sjukhus och liknande kunde byggas. Mer forskning och mer erfarenhet kring olika områden skulle kunna öka.
Idag tillåter Rättsliga Rådet upp till 60 könskorrigeringar per år. En del av dessa genomför kirurgier, men inte alla. Kanske 30-40 av de som får en juridiskt ändrad könstillhörighet opereras varje år i Sverige. Operationerna ligger på såväl Karolinska Sjukhuset i Solna och på Linköpings Universitetssjukhus. Det är inte många operationer utslaget per kirurg och sjukhus och år. Faktiskt så få att man ibland har oroat sig för att kvalitét och erfarenhet blivit lidande. Men vi släpper inte igenom fler. Alltför få får fastställelse, men det finns inga medel att tillåta fler. Många fastnar i köerna. Men ett antal operationer betalda av andra EU-länder kunde ge en ordentlig ekonomisk vinst för dessa avdelningar, samt större rutin på dessa kirurgier, som är erkänt mycket komplexa.
Den extra inkomsten skulle dels täcka fler kirurger och mer avdelningspersonal. Det skulle också mycket väl kunna bekosta ytterligare kostnadstäckning för att föra fler inhemska kirurgier. Med än högre kvalitét. Därför att erfarenhet är kritisk i många sådana här fall.
Och så kan man också bygga ett vårdsystem.
Med en ordentlig vårdinspektion, motsvarande skolinspektionen, med hårdare och tydligare krav på vad god vård är och förväntas vara - VID VITE. Och med en möjlighet för såväl offentlig vård som privata vårdgivare att faktiskt göra de vinster de idag förbjuds att göra enligt nuvarande lagar och regler, på ett vis som INTE innebär att de måste spara på nuvarande patienter till dess ingen budget alls längre finns kvar... vi skulle kunna ha en helt annan situation i det här landet.
Privat vård behöver inte vara dålig. Den behöver kontrolleras. Den behöver följas upp. Den behöver krav på sig att integrera och att se till att patienter inte faller mellan stolar. MEN den behöver också en möjlighet att bli lönsam i sig själv och inte genom besparingar.
Vi talar ofta om att vi måste arbeta för att skapa ett tjänstesamhälle idag. Vissa har svårt att förstå att det innebär att man arbetar för att göra livet bättre för andra människor. Det må vara som sjuksköterska. Det må vara som anställd i ett städföretag som arbetar med stöd från exempelvis RUT-bidrag. Men ett tjänstesamhälle är nödvändigt då resurser blir snålare och industrisamhället inte längre har råd att expandera. Vi måste arbeta på att bli världsledande inom en tjänstesektor som just nu exploderar i alla andra delar världen utom här. I Asien, i Afrika, i USA, i delar av Europa... Överallt växer den. Tjänstesektorn.
Alla kan inte tillverka iPods. Stora delar av vår industri från förr är numera såld utomlands eller nedlagd. Vi kan inte längre konkurrera om de få resurser Jorden har och vi kan inte konkurrera prismässigt utifrån den lönebild som finns. Som finns inom exempelvis industrin.
Vi kan nischa oss och bli så bra på vissa områden att vi kan ta ut priser som fungerar. Sverige är ett litet land. Men vi är kanhända för många för att vi alla ska kunna arbeta på nischade fabriker som är så duktiga på att producera tillräckligt unika produkter att de alla kan bli lönsamma samtidigt.
En tjänstemarknad kan arbeta på samma vis, men är direkt riktad mot människors upplevelser och känslor på ett vis inte ens en iPod, en ny bil eller en smartphone kan vara. För att det är det interpersonella bemötandet det handlar om. Vårdkvalitét är en sådan sak.
Där finns förutsättningar att bli världsledande. Där finns också förutsättningar att bygga en expansiv marknad av världsledande kvalitativ vård som är bra nog och i sådan kvantitet att vi kan sälja den med gott samvete till resten av världen och samtidigt erbjuda än bättre och än mer vård åt vår egen befolkning. Något vi under alla omständigheter inte fullt tycks kapabla till idag.
Det är intressant att det är just en marknadsforskare som går ut i den här debatten och som slår oss politiker på fingrarna. För att det inte bara blir ett upprört inlägg om att "gör något", utan för att det blir en fråga om seriöst riktad kritik med en antydan till lösning. Det vill säga... vi måste kunna ta till oss vad Meijling säger för att kunna finna lösningar på problemen.
Svensk utförsäljning av diverse verksamheter som tidigare varit offentliga har ofta fått kritik. Det finns en idé om att all privat vård eller tågtrafik per automatik är illa. Per automatik skadar. Per automatik glömmer människovärden för att enbart relatera sig själv till vinster och vinstmaximering till skuggbolag i utlandet.
Men bilden från stora delar av världen är en helt annan. Det behöver alltså inte vara så. Vad är det då som gått fel? Varför lyckas man inte med att få utförsäljningar och privat verksamhet som berör människors vardag på ett så grundläggande och djupgående plan att fungera?
Jag tror att det finns flera bitar i detta. En är att vi alltid bara gör saker till hälften. Vi säljer ut delar av vården, exempelvis, till kontraktörer. Vi vet att de är vinstdrivande företag. Vi vet att de måste gå med vinst, eller så faller de. De har ingen stat som backar upp. Vi kan ha sålt av för att staten inte har kompetensen att driva och utveckla verksamheten. Eller för att det blivit för mycket byråkrati i vissa fall och för mycket av tjänstemän och fasta kostnader för allt annat än själva verksamheten i kärnan som sådan. Och att verksamheten som berör våra patienter fallit i skymundan även i det offentliga.
Men om vi nu ska ha vinstdrivande företag att arbeta med sådana känsliga bitar som vården, som är otroligt viktiga att de inte fallerar, då måste vi också tillåta dem att kunna göra det i en verksamhet som är sund för dem. Annars kommer de att spara på fel saker och att neka den vård som inte är riktigt lönsam. Den situationen har vi ju uppenbarligen idag.
Hur löser vi det?
För mig är det orimligt att vi idag inte tar tillvara på de resurser vi har bättre. Vi har en god kunskap inom vården och forskningen. Vi har dock brist på medel för att förvalta den kunskapen på ett bra vis och se till att den når ut.
Vi kunde mycket väl använda de resurserna bättre. Men då måste vi skapa en väg förbi den pengajakt som tar våra resurser från de patienter som behöver den mest.
En verksamhet som kan utvidgas och växa mår bättre än en verksamhet som tvingas till ständiga besparingar och där personal och patienter alla mår dåligt över en situation alla vet är ohållbar.
Ska vi driva privat vård, så måste vi tillåta den att agera som privat verksamhet och att tjäna sina pengar. Men genom att kunna expandera. Ska offentlig verksamhet sedan kunna konkurrera, någonsin, så måste även den kunna expandera och arbeta på affärsmässiga grunder. Problemet är delvis, tror jag, att vi vingklipper möjligheterna att få en sund verksamhet genom att förbjuda möjligheter att expandera och sälja vidare vård.
Varför inte utnyttja omfattande spetskompetens till att utöka verksamheter. Sälj vård till utländska patienter. Tillåt svenska vårdgivare, såväl privata som offentligt ägda, att behandla patienter från hela landet, från EU och annorstädes. Låt oss ta betalt av andra länder i Europa som inte har den kompetens eller den kapacitet som behövs. En sådan verksamhet är tämligen luckrativ. Men på rätt premisser kan den också bli så lönsam att vi kan få råd att skapa de nya vårdplatser vi behöver, att utbilda fler inom vården och att sedan dessutom anställa dem till vettiga villkor. Vård som växer kommer att bli viktigt. Vi har fortfarande stora mängder människor som blir äldre, vi har en ökande befolkning, vi har en hel del bekymmer från samhället i övrigt som måste tas om hand. Vårdbehovet kommer att öka enormt. Men vi har idag inga resurser att möta det. Och därmed specialiseras vården till den grad att många patienter inte får någon vård alls. Det finns ingen som är specialiserad på just dem.
En vård som faktiskt tillåts tjäna pengar och som har rätten att utvidga sin verksamhet genom att även ta emot välbetalande kunder utomlands ifrån kunde hjälpa oss på vägen. Nya avdelningar, sjukhus och liknande kunde byggas. Mer forskning och mer erfarenhet kring olika områden skulle kunna öka.
Idag tillåter Rättsliga Rådet upp till 60 könskorrigeringar per år. En del av dessa genomför kirurgier, men inte alla. Kanske 30-40 av de som får en juridiskt ändrad könstillhörighet opereras varje år i Sverige. Operationerna ligger på såväl Karolinska Sjukhuset i Solna och på Linköpings Universitetssjukhus. Det är inte många operationer utslaget per kirurg och sjukhus och år. Faktiskt så få att man ibland har oroat sig för att kvalitét och erfarenhet blivit lidande. Men vi släpper inte igenom fler. Alltför få får fastställelse, men det finns inga medel att tillåta fler. Många fastnar i köerna. Men ett antal operationer betalda av andra EU-länder kunde ge en ordentlig ekonomisk vinst för dessa avdelningar, samt större rutin på dessa kirurgier, som är erkänt mycket komplexa.
Den extra inkomsten skulle dels täcka fler kirurger och mer avdelningspersonal. Det skulle också mycket väl kunna bekosta ytterligare kostnadstäckning för att föra fler inhemska kirurgier. Med än högre kvalitét. Därför att erfarenhet är kritisk i många sådana här fall.
Och så kan man också bygga ett vårdsystem.
Med en ordentlig vårdinspektion, motsvarande skolinspektionen, med hårdare och tydligare krav på vad god vård är och förväntas vara - VID VITE. Och med en möjlighet för såväl offentlig vård som privata vårdgivare att faktiskt göra de vinster de idag förbjuds att göra enligt nuvarande lagar och regler, på ett vis som INTE innebär att de måste spara på nuvarande patienter till dess ingen budget alls längre finns kvar... vi skulle kunna ha en helt annan situation i det här landet.
Privat vård behöver inte vara dålig. Den behöver kontrolleras. Den behöver följas upp. Den behöver krav på sig att integrera och att se till att patienter inte faller mellan stolar. MEN den behöver också en möjlighet att bli lönsam i sig själv och inte genom besparingar.
Vi talar ofta om att vi måste arbeta för att skapa ett tjänstesamhälle idag. Vissa har svårt att förstå att det innebär att man arbetar för att göra livet bättre för andra människor. Det må vara som sjuksköterska. Det må vara som anställd i ett städföretag som arbetar med stöd från exempelvis RUT-bidrag. Men ett tjänstesamhälle är nödvändigt då resurser blir snålare och industrisamhället inte längre har råd att expandera. Vi måste arbeta på att bli världsledande inom en tjänstesektor som just nu exploderar i alla andra delar världen utom här. I Asien, i Afrika, i USA, i delar av Europa... Överallt växer den. Tjänstesektorn.
Alla kan inte tillverka iPods. Stora delar av vår industri från förr är numera såld utomlands eller nedlagd. Vi kan inte längre konkurrera om de få resurser Jorden har och vi kan inte konkurrera prismässigt utifrån den lönebild som finns. Som finns inom exempelvis industrin.
Vi kan nischa oss och bli så bra på vissa områden att vi kan ta ut priser som fungerar. Sverige är ett litet land. Men vi är kanhända för många för att vi alla ska kunna arbeta på nischade fabriker som är så duktiga på att producera tillräckligt unika produkter att de alla kan bli lönsamma samtidigt.
En tjänstemarknad kan arbeta på samma vis, men är direkt riktad mot människors upplevelser och känslor på ett vis inte ens en iPod, en ny bil eller en smartphone kan vara. För att det är det interpersonella bemötandet det handlar om. Vårdkvalitét är en sådan sak.
Där finns förutsättningar att bli världsledande. Där finns också förutsättningar att bygga en expansiv marknad av världsledande kvalitativ vård som är bra nog och i sådan kvantitet att vi kan sälja den med gott samvete till resten av världen och samtidigt erbjuda än bättre och än mer vård åt vår egen befolkning. Något vi under alla omständigheter inte fullt tycks kapabla till idag.
Florence Karlsson, den svenska vården och den olidliga omänskligheten.
SVT Play.
Vänner. Läsare. Jag antar att några av er sett detta. Att någon av er som liksom jag arbetar politiskt redan fått frågor och påstötningar osv. Jag kan säga att jag har ju ingen koppling till landstinget på så vis, men har ändå som ersättare i KF fått massor av frågor och påstötningar.
Att bli politiker kan ibland leda till att man tyvärr får fjärma sig för kommentarer om att man sålt sig till omänskligheten. Det är en fruktansvärd sak att höra om man verkligen givit sig in i politiken för att man vill förändra. För att man vill så väl. För att man själv inte klarat att sitta och titta på utan att kunna göra något eller veta vad man ska göra. Men påtryckningar och kommentarer får jag, liksom så många andra. Självklart! Från allt möjligt folk. PM i sociala medier, mail, osv. Inte bara i detta fallet, men inte minst i sådana här sammanhang antar jag att det hör till. Och SKA också göra det. Någon måste ju ställas till svars där samhället skiter sig och den som verkligen har makten att förändra är trots allt politikern.
Jag hade ju egentligen inte tänkt bli politiker. Innan jag började jobba med integritetsfrågor och människorättsbitarna kopplade till den blev jag tvungen att fundera mycket kring om jag verkligen ville det eller inte. Min syn på politiker och på politik var väl som de flestas idag. Litet lagom, sådär. Men så började jag aktivista. Jag började prata. Jag byggde nätverk litet här och var. Jag arbetade mig fram till en plats i svensk debatt och politik där jag fick i alla fall en viss talan. Jag har trampat folk på tårna, jag har varit skrikig, gapig och kontroversiell. Även om mitt eget varande, som jag skrivit så mycket om här tidigare, förmodligen varit mycket mer kontroversiellt än de frågorna jag verkligen har drivit. Ryktet om mig har sällan varit helt och hållet sant och därmed inte berättigat. Jag är värre på vissa plan men också bättre på vissa plan.
Jag gav mig in i politiken som trettioåring efter att till dess ha arbetat enbart inom näringslivet och efter att ha varit aktiv i diverse föreningar som höll på med allt från miljöfrågor till identitespolitik eller för all del historiska sommarteaterspel. Jag gav mig in i det för att jag inte längre kunde sitta tyst. Inte ville sitta tyst.
Jag har inte lärt mig hela spelet än. Men jag har börjat lära mig det. Jag har börjat jobba på effektivare vis i många fall, men drabbas nog fortfarande av det faktum att jag till stor del byggt min tidiga politiska "karriär" på att vara en nihilistiskt aggressiv kampanjmaskin som inte lyssnade på prat om regler utan istället skrev mina egna regler och delvis förmodligen skrev om vissa politiska spelregler på köpet. Det är på både gott och ont. Jag har en viss talan idag, antar jag. Det finns de som lyssnar. Jag respekteras alltmer ofta. Men samtidigt finns där trampade tår och ett väldigt förolämpat ordningssinne hos somliga. Det får man väl ta. Spelar man bara snällt, så försvinner man från mängden.
Det finns fortfarande vissa frågor som jag känner att jag vill arbeta med på ett väldigt okonventionellt vis. Därför att det är saker som sopas under mattan i alltför hög grad. För att det är saker som gör för ont. Som är för akuta för att följa den vanliga förhandlingsvägen. Och då får man så lov att sticka fram hakan och vara bråkig i alla fall.
Ett litet antal människor i och utanför mitt eget parti, Folkpartiet, har idag fått ett öppet brev av mig i sina kommentarsfält på Facebook. Inte alla som borde få det, men det är en liten början. Det bygger på Florence Karlsson och det som hände i det fallet. Jag kan inte stillatigande ta att det är så det ska gå till, som skedde i hennes och hennes familjs fall. Det är något som jag inte kan förknippa med den mänskliga natur jag inbillar mig ännu att vi verkligen har. Så jag driver detta öppet. Jag driver det okonventionellt. Men det är dags, efter att ha funderat en stund på vad jag som individ kan göra, får göra, kan göra fastän jag inte får, osv, att ta detta på betydligt större allvar. Det får liksom räcka, nu, vad? Förstår ni hur jag menar? Se annars klippet jag länkat längst upp här.
Jag har ju själv haft en del frågor jag uppmärksammat i vården tidigare, så kanske det är så att folk söker sig till mig därför. För att de liksom sätter någon form av tillit till mig. Jag, å min sida, känner mig ledsen, frustrerad, arg, hjälplös och vet inte vad jag ska göra. Men jag har sett detta själv på nära håll i andra fall. Och detta är ju inget unikt. Och även om jag är osäker på att jag kan påverka något som är ett så stort systemfel och även om jag bara är jag och en liten individ i mig själv... jag bara måste.
Jag vill verkligen inte spamma er bara för att. Detta blir långt. Men allvarligt talat gör det för ont i mig att inte säga något. Att inte fråga vad som går att göra. Jag ställer frågan till er alla och hoppas få någon form av gensvar. För att jag känner att jag vill göra något. Något mer. Driva detta tydligare. Hårdare. Starkare. Bättre. Synligare och öppnare inte minst. Bygga litet extra kraft bakom detta. Jag väljer att göra det öppet, såhär. För att det är nödvändigt. För att det här måste lösas och för att jag mår dåligt vid tanken på att en enda människa till ska drabbas av detta som Florence Karlsson drabbats av. Och människor i min närhet till del har drabbats av. Och anhöriga till de människor som i sin tur hört av sig till mig och känt sig frustrerade. Med all rätt.
Jag är enormt mån om att detta åtgärdas. Oavsett vem jag arbetar med eller hur det går till. Jag hoppas och tror att ni alla vill det lika mycket som jag. Men hur bygger vi en tillräckligt stark opinion kommunalt, inom landstinget och på alla andra plan för att kunna skapa kraft i samhället att förändra detta innan det är försent för så många andra.
Jag håller med SVT's reporter. Ingen gjorde fel. Ingen var ond. Men i praktiken förvandlas vård i livets slutskede och vård av multisjuka, kroniskt sjuka m.fl. nära nog till en utdragen väg mot en alltför tidig och väldigt onödig död. Det är aldrig någonsin ok. Och det är aldrig någonsin något jag kan stå för. Så därav ett öppet vädjande rop om hjälp att skapa en rörelse bland oss - vi som borde kunna förändra - för att faktiskt också göra det. Specialisering i all ära. Kostnadseffektivitet i all ära. Ansvarsområden. Men de fallen mellan stolarna vi ser idag hade kunnat undvikas. Det är inte sprickor i systemet, utan för de drabbade snarare ett alldeles eget Rift Valley. Oanständigt för ett land som Sverige och en stad och region som Stockholm.
Det får räcka nu. Det måste räcka nu. Det har gått fullständigt tokigt och jag tror att det kan bli så väldigt mycket bättre. Det måste det. För det här kan ingen av oss stå för.
På ett eller annat vis... går det att dra ihop något mer seriöst för att prata igenom detta? Går det att få ett intresse nog? Går det att bita i den här saken utan att trampa på tår och ställa till oreda? Går det att göra mer, samarbeta och prata mer fokuserat och bara... tillåta oss att vara medmänniskor?
Vänner. Läsare. Jag antar att några av er sett detta. Att någon av er som liksom jag arbetar politiskt redan fått frågor och påstötningar osv. Jag kan säga att jag har ju ingen koppling till landstinget på så vis, men har ändå som ersättare i KF fått massor av frågor och påstötningar.
Att bli politiker kan ibland leda till att man tyvärr får fjärma sig för kommentarer om att man sålt sig till omänskligheten. Det är en fruktansvärd sak att höra om man verkligen givit sig in i politiken för att man vill förändra. För att man vill så väl. För att man själv inte klarat att sitta och titta på utan att kunna göra något eller veta vad man ska göra. Men påtryckningar och kommentarer får jag, liksom så många andra. Självklart! Från allt möjligt folk. PM i sociala medier, mail, osv. Inte bara i detta fallet, men inte minst i sådana här sammanhang antar jag att det hör till. Och SKA också göra det. Någon måste ju ställas till svars där samhället skiter sig och den som verkligen har makten att förändra är trots allt politikern.
Jag hade ju egentligen inte tänkt bli politiker. Innan jag började jobba med integritetsfrågor och människorättsbitarna kopplade till den blev jag tvungen att fundera mycket kring om jag verkligen ville det eller inte. Min syn på politiker och på politik var väl som de flestas idag. Litet lagom, sådär. Men så började jag aktivista. Jag började prata. Jag byggde nätverk litet här och var. Jag arbetade mig fram till en plats i svensk debatt och politik där jag fick i alla fall en viss talan. Jag har trampat folk på tårna, jag har varit skrikig, gapig och kontroversiell. Även om mitt eget varande, som jag skrivit så mycket om här tidigare, förmodligen varit mycket mer kontroversiellt än de frågorna jag verkligen har drivit. Ryktet om mig har sällan varit helt och hållet sant och därmed inte berättigat. Jag är värre på vissa plan men också bättre på vissa plan.
Jag gav mig in i politiken som trettioåring efter att till dess ha arbetat enbart inom näringslivet och efter att ha varit aktiv i diverse föreningar som höll på med allt från miljöfrågor till identitespolitik eller för all del historiska sommarteaterspel. Jag gav mig in i det för att jag inte längre kunde sitta tyst. Inte ville sitta tyst.
Jag har inte lärt mig hela spelet än. Men jag har börjat lära mig det. Jag har börjat jobba på effektivare vis i många fall, men drabbas nog fortfarande av det faktum att jag till stor del byggt min tidiga politiska "karriär" på att vara en nihilistiskt aggressiv kampanjmaskin som inte lyssnade på prat om regler utan istället skrev mina egna regler och delvis förmodligen skrev om vissa politiska spelregler på köpet. Det är på både gott och ont. Jag har en viss talan idag, antar jag. Det finns de som lyssnar. Jag respekteras alltmer ofta. Men samtidigt finns där trampade tår och ett väldigt förolämpat ordningssinne hos somliga. Det får man väl ta. Spelar man bara snällt, så försvinner man från mängden.
Det finns fortfarande vissa frågor som jag känner att jag vill arbeta med på ett väldigt okonventionellt vis. Därför att det är saker som sopas under mattan i alltför hög grad. För att det är saker som gör för ont. Som är för akuta för att följa den vanliga förhandlingsvägen. Och då får man så lov att sticka fram hakan och vara bråkig i alla fall.
Ett litet antal människor i och utanför mitt eget parti, Folkpartiet, har idag fått ett öppet brev av mig i sina kommentarsfält på Facebook. Inte alla som borde få det, men det är en liten början. Det bygger på Florence Karlsson och det som hände i det fallet. Jag kan inte stillatigande ta att det är så det ska gå till, som skedde i hennes och hennes familjs fall. Det är något som jag inte kan förknippa med den mänskliga natur jag inbillar mig ännu att vi verkligen har. Så jag driver detta öppet. Jag driver det okonventionellt. Men det är dags, efter att ha funderat en stund på vad jag som individ kan göra, får göra, kan göra fastän jag inte får, osv, att ta detta på betydligt större allvar. Det får liksom räcka, nu, vad? Förstår ni hur jag menar? Se annars klippet jag länkat längst upp här.
Jag har ju själv haft en del frågor jag uppmärksammat i vården tidigare, så kanske det är så att folk söker sig till mig därför. För att de liksom sätter någon form av tillit till mig. Jag, å min sida, känner mig ledsen, frustrerad, arg, hjälplös och vet inte vad jag ska göra. Men jag har sett detta själv på nära håll i andra fall. Och detta är ju inget unikt. Och även om jag är osäker på att jag kan påverka något som är ett så stort systemfel och även om jag bara är jag och en liten individ i mig själv... jag bara måste.
Jag vill verkligen inte spamma er bara för att. Detta blir långt. Men allvarligt talat gör det för ont i mig att inte säga något. Att inte fråga vad som går att göra. Jag ställer frågan till er alla och hoppas få någon form av gensvar. För att jag känner att jag vill göra något. Något mer. Driva detta tydligare. Hårdare. Starkare. Bättre. Synligare och öppnare inte minst. Bygga litet extra kraft bakom detta. Jag väljer att göra det öppet, såhär. För att det är nödvändigt. För att det här måste lösas och för att jag mår dåligt vid tanken på att en enda människa till ska drabbas av detta som Florence Karlsson drabbats av. Och människor i min närhet till del har drabbats av. Och anhöriga till de människor som i sin tur hört av sig till mig och känt sig frustrerade. Med all rätt.
Jag är enormt mån om att detta åtgärdas. Oavsett vem jag arbetar med eller hur det går till. Jag hoppas och tror att ni alla vill det lika mycket som jag. Men hur bygger vi en tillräckligt stark opinion kommunalt, inom landstinget och på alla andra plan för att kunna skapa kraft i samhället att förändra detta innan det är försent för så många andra.
Jag håller med SVT's reporter. Ingen gjorde fel. Ingen var ond. Men i praktiken förvandlas vård i livets slutskede och vård av multisjuka, kroniskt sjuka m.fl. nära nog till en utdragen väg mot en alltför tidig och väldigt onödig död. Det är aldrig någonsin ok. Och det är aldrig någonsin något jag kan stå för. Så därav ett öppet vädjande rop om hjälp att skapa en rörelse bland oss - vi som borde kunna förändra - för att faktiskt också göra det. Specialisering i all ära. Kostnadseffektivitet i all ära. Ansvarsområden. Men de fallen mellan stolarna vi ser idag hade kunnat undvikas. Det är inte sprickor i systemet, utan för de drabbade snarare ett alldeles eget Rift Valley. Oanständigt för ett land som Sverige och en stad och region som Stockholm.
Det får räcka nu. Det måste räcka nu. Det har gått fullständigt tokigt och jag tror att det kan bli så väldigt mycket bättre. Det måste det. För det här kan ingen av oss stå för.
På ett eller annat vis... går det att dra ihop något mer seriöst för att prata igenom detta? Går det att få ett intresse nog? Går det att bita i den här saken utan att trampa på tår och ställa till oreda? Går det att göra mer, samarbeta och prata mer fokuserat och bara... tillåta oss att vara medmänniskor?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
