Jallai: FRA kan läcka din privata mail

Eftersom jag inte helt kan släppa FRA-spåret helt och hållet vill jag gärna knuffa litet grann för Anders Jallai som har en viss insyn i svensk underrättelseverksamhet sedan tidigare och som idag skriver om FRA och om hur svensk underrättelsetjänst arbetat genom åren. Inte helt uppmuntrande läsning, men väl en uppmuntran att börja ta problematiken på allvar (igen).

Debatten har sinat. Problematiken består.

Läs själv och bygg din egen uppfattning.

För få gri(s)ar att slakta?

Som liberal kan man idag småle litet grann och kommentera åt det där hållet där de rödgröna presenterar valfläsk efter valfläsk efter valfläsk fastän de sedan länge har fått slut på heliga grisar att slakta för att ha råd med löftena sina.
- Det blir stor fest där alla ska vara med, men där ingen får ta del av den utlovade lyxmiddagen. En stor låtsasbuffé värdig den galne hattmakaren, känns det som.

Då de rödgröna skär ner på alliansens satsningar och sedan försöker få det till att de investerar tappar jag lätt hakan. Men det är så man gör då man vill visa sig duktig men ingenting har att föra till bordet. Vem ska berätta för kejsarinnan att kejsarinnan är naken?

Hur har de tänkt finansiera de där extremt energikrävande leksakstågen som ska gå hela vägen ut till farstun men inte längre och hur ska de finansiera alla andra fantastiska vallöften de ger oss? Gärna höghastighetståg, men med vilken el och med vilka pengar och verkligen på fullaste allvar i små etapper som är så korta att tågen knappt hinner starta innan rälsen tar slut?
Gärna mer pengar till vård, skola, omsorg. Men varifrån kommer de pengarna? Jo, en slakt av de extra investeringar regeringen redan utlovat, så att det finns än mindre pengar till vård, skola, omsorg. Jag förstår faktiskt inte...

Sosseland vore kanske jättebra om det var så att vi kunde småfuska och lägga till litet extra monopolpengar här och var då plånboken sinade. Som det är nu kommer Sverige hamna i tidernas skuldfälla om de rödgröna får makten och ens inbillar sig att de ska försöka att hålla alla de vilda löftena de ger oss.

Vi vill ha allt, men kan vi få det?

Intressant.

Axelsson, Kjellberg, Grundén, Johnson, Magnus Andersson, MaryXJ, Westerberg, Norah4you, Runo, Kent Persson, Åberg, Böhlmark, Mårtensson, Törnqvist, Arkelsten, P2, Essbeck, Gerdau,
Wendt, Lidby, GP Ledarbloggen, Isobel, Olsson, Wikén, PLC, Tänkt och tyckt, Grevad lux, Jonsson, Röda Malmö, Johan Pettersson, Bjerke, Gråsäl, Flute, Skånskans ledarblogg, Gustafsson, PLC, Annie, VK Blogg, Isak, Edvin, Lindholm, Abrahamsson, ProjO,

Spam och innehållstomma pingbacks duger inte, SD

Bara för att jag liksom känner att jag måste kommentera detta. Jag inser hur många totaldeprimerade och självömkande troll jag kommer att få över mig från det sverigedemokratiska lägret för detta, men jag känner att jag kan ge dem det. De är ju faktiskt litet gulliga, de små liven. Och någonstans måste även trollen få skrika.

Det visar sig alltså att SvD har lyckats slänga ihop en totalt meningslös artikel idag där de hävdar att SD är det bästa partiet på att utnyttja sociala medier. En artikel som borde vara en skam för varenda journalist som någonsin hört om begreppet faktakoll.

Att hänga ut misstänkta brottslingar kan i och för sig vara gångbart för att få läsare, men ger det så mycket? Att publicera en fruktansvärd massa hatiska youtube-videor som relativt få tittar på om och om igen betyder liksom ingenting. Att copy-pasta samma kommentar på hundratals bloggar är inte mycket att skryta med heller. Speciellt inte när det bara handlar om självömkan. Alla de där satans pingbacklänkarna jag drabbas av för egen del... jag vet inte, men jag tycker mest att det bara är nuissance. Skadedjur på plantagen.

Hatgrupper på Facebook har alltid dragit folk. Men har någon brytt sig om att försöka kika efter hur många av de registrerade medlemmarna som har samma IP-adress och hur många av dem som är sig själva, barn, döda eller bara i allmänhet påhittade och kompletterande alter egon? Frågan är om de säger något överhuvudtaget om folket och om omröstningar eller val? Vet just inte.

Människorättsnätverket Svart Måndag har cirka 60.000 medlemmar runtom i landet och världen. Utspridda på ett flertal communities, mailinglistor, partiorganisationer, ungdomsförbund andra föreningar, företag, et.c. Det räcker långt ifrån till att bilda ett parti, även om vi visserligen aldrig ens försökt. Om dryga 24.000 mentala kalhuvuden lyckas med konststycket att klicka på en join-länk på Facebook, så är det visserligen en bedrift, men det är verkligen ingenting jag skulle bygga upp förhoppningar om riksdagsmandat på.

Vem talar å andra sidan om verklighetsförankring?

De som går med i sådana där hatgrupper som SD's på Facebook är ändå oftast inte så ambitiösa när det kommer till att gå till vallokaler till att börja med. De är för upptagna med att tycka att livet är meningslöst. Gloomy, gloomy world. Jag föredrar Johnny Depp som Edward Scissorhands any day. Han är iaf snygg och jäkligt gullig.

SD tycks vara helt och hållet oförmögna att skaffa sig och uttrycka egna åsikter överhuvudtaget. Vilket förstås kanske inte är så konstigt. Bygger hela ideologin på att det är synd om mig och jag vill ha allt för mig själv och jag vill bomba hela världen för jag är tung och svår, så lyckas man till och med att gå om somliga svåra och mediekåta poeter i meningslöshet. Det, mind you, är å andra sidan en bedrift. Så jag antar att där har de vunnit.

SD har just vunnit en kollektivistisk målarlåda. Priset hämtas på expeditionen.

Annars kan man ju undra om det verkligen är värt att vara nummer ett i vilket fall som helst. Att vara så kontroversiell och svår som möjligt bara för att man vill upp på bloggtopplistorna är ganska fånigt, tycker jag. Som lyckas med konststycket att vara kontroversiell bara för att jag är jag och allra mest längtar till en lugn stuga på landet där jag slipper bry mig. Jag har redan börjat fundera på vad jag ska göra med mitt liv den dag jag tröttnar på politiken. För att jag gör det här så länge det är kul och sen har tänkt att utnyttja det faktum att jag faktiskt har ett liv.

Jag bryr mig för det mesta inte vidare mycket om var jag ligger på topplistor och liknande, men blir förstås smickrad av att jag tycks ha något att säga som folk ändå faller för. Då och då får jag påpekat av folk i min omgivning att jag minsann ligger där eller där på den eller den listan. Det kan kännas litet kul då och då. Det är finhet, förstås.
Men räknar jag med en riksdagsplats? Nej, inte ens som grundare av Svart Måndag räknar jag med det.
Räknar jag med att vinna stora bloggpriset? Jag har hittills aldrig ens blivit inbjuden till galan. Räknar jag med att jag är så jäkla big bum special? Nä, knappast. Men jag har kul på vägen och jag har märkt att jag har en möjlighet att påverka och faktiskt åstadkomma reell skillnad för många människor därute. Till det bättre allt som oftast. Det är min drivkraft. Att göra skillnad snarare än att sitta i riksdagen. Visst vore det kul att hamna där en dag. Visst skulle jag göra ett helt ok arbete när jag väl var där. Men står och faller mitt liv med det på något vis? (...)

Eh...neh.

Därför kan jag lugnt luta mig tillbaka och skratta litet förtjust åt jublet hos de stackars hatarna. De har inte ens tillräckligt att ge för att provocera mig som annars kan bli provocerad av det mesta, så hur ska en valseger genom sura gnälligheter gå till?

Visst kan man påverka väljare genom sitt bloggande och via sociala medier. Klart man kan. Herregud, jag har ett gäng fanklubbar utomlands som jag aldrig skulle haft annars. De vet vem jag är tack vare att jag arbetar så mycket online då jag väl gör något. FRA var ett bra exempel på att det går att påverka. Och det måste man ge Netroots cred för också, att det gäller ju faktiskt även för socialförsäkringsstriden. Och så vidare. Men vinner man väljare genom att springa runt och gnälla och be mamma byta blöja på en för att man inte ids själv? Knappast. Det händer liksom inte.

Sociala medier är en kompletterande länk i ett betydligt större sammanhang. Det måste man trots allt förstå. Det är inte en guldklädd surfbräda som tar någon av oss raka vägen in i något parlament alls. Någonstans i världen. Men det kan vara ett hjälpmedel i kommunikationen mellan politiker och människor som kan tänkas vara intresserade av att rösta på dem osv. Det är något helt annat än att hävda att en youtubevideo skulle kunna vinna valet. Det är så naivt att man häpnar.

Seriöst... Om vi visar upp en lista på vilka politiska bloggare som är mest länkade, mest lästa, har flest underbyggda egna åsikter osv, så inte fasen dyker det upp värst många sverigedemokrater där då... Inte ens om vi litar på turen och lägger vårt sökarsinnes fulla förtroende på en slumpgenerator, så dyker det upp en enda av dem.


Störst och bäst på sociala medier? *host* As if!

Och SvD... Jag gillar ju er. Ni brukar ju skriva bra och ha vettigt underlag för det ni skriver. Krossa nu inte mina illusioner! Please.

Soilander, Utsikt från ett tak, Kent Persson, Brit Stakston, Peter Andersson, Anders Svensson, MaryXJ, Ann-Sofie, Quero, Tiockendroppe, Gester med ord, Martina Lind, Hans Kullin,

Intressant.

Vad driver snabbtågen?

Och så kom den. Den så kallade överenskommelsen mellan de rödgröna om vad de vill med trafiksatsningarna i Sverige under de kommande åren. Fint och gulligt är det förstås. Snabbtåg är det som dominerar. Men får jag bara fundera litet grann så blir jag ganska snart förskräckt. De har ju missat något. Verkligen missat något.

Om man nu ska konkurrera ut flyget i södra Sverige... vilka flyglinjer vill man i så fall strypa med hjälp av snabbtågskonkurrens? Stockholm-Malmö? Stockholm-Göteborg? Exempelvis. Eller... det är ju vad jag skulle vilja. Och så skulle jag se till att det fanns en ordentlig finansiering för projektet. Fanns det inte det, så skulle jag låta bli. Så enkelt.

Nu finns inte finansiering, så det man gör då är att man drar snabbspårväg i alla fall, men inte längre ut än till trottoaren. Stockholm-Linköping. Borås-Göteborg. Umeå-Luleå. Men snälla gubevars... Hur tänkte de nu?

På vilket sätt ska det tjäna tid för de resenärer som idag flyger över hela landet? Hur i hela friden ska det konkurrera ut de mest trafikerade inrikesflyglinjerna? Jag förstår inte. Hjälp mig förstå!

Men som sagt... har man nu inte finansiering, så har man inte. Och då skulle ändå den redan föreslagna satsningen innebära att människor i hela landet fick så kraftiga skatteökningar att de fick gå från hus och hem. Inte vidare solidariskt mot vanliga människor kanske.

Eller... om det nu inte handlar om ekonomi - kan det vara så att det har att göra med energin? Det är så mycket snabbtåg den köpta tyska kolkraften klarar av att driva? Ja, nu när kärnkraften ska läggas ner och allt.

Och när ska Tornedalingarna få chansen att folkomrösta, förresten?

Jag vill hemskt gärna se snabbtåg i Sverige. Jag trängtar, längtar och kan dö av saknad till de snabba, riktigt snabba tågen. Men herregud... Vad är pointen med att skaffa sig snabba tåg om de får så kort räls att rulla på att de knappt hinner starta och bromsa innan väl rälsen är slut? Och hur ska detta kunna bidra till att gynna tillväxtzonerna i Sverige om de nu ändå inte kan kommunicera med varann? Vad händer med de andra spåren? Ni vet... den tågtrafik som totalhavererade i vintras. Får jag tillstå att jag blir litet lätt besviken?

Det osar kapitalförstöring så det bara stänker om det. Och jag som brukade tycka om vårregn.

Nej... jag vill hemskt gärna se snabbtåg. Men då ska de för tusan gå längre än till närmsta snabbköp. Alliansen har sumpat frågan om snabbtåg. Jag köper det och jag tycker inte det är bra. Vill gärna se en utbyggnad, förutsatt ekonomin finns för att bygga en snabbspårväg som faktiskt har någon som helst kommunikationsmässig och nationalekonomisk relevans. Att bygga ett par små pytteöar av snabbspår som inte kommunicerar alls med varann är att totalt skjuta sig själv i foten. Det tycker jag att de rödgröna börjar bli alldeles för bra på idag.

Lindholm, Pär Gustafsson, Kent Persson, Mikael Olsson, Laakso, Högberg, SvD Ledare, Departementet, Peace, Love and Capitalism, Ankersjö, Pär Johnson, Mats Sander, Maria Johansson, Tianmi, Runo, underbara Sebastian Bjernegård, Mikael Wendt,

Intressant.

Vad händer inom Netroots? Vad händer med nätsamhället i stort?

Möts av min socialdemokratiske vän och Svart Måndag-kollega Erik Laaksos inlägg där han berättar om att han lämnar det socialdemokratiska proggbloggnätverket Netroots. En uppdatering dök upp på vägen också. Intressant att läsa om motiveringarna om varför Erik lämnar. Det finns förmodligen en hel del att säga om det. Man kan säkert vara sjukt elak och räcka ut tungan åt såväl Laakso som åt Netroots som program, idé och företeelse.
Som politisk motståndare i en valrörelse kanske det rentav kunde anses klokt av somliga. Men då kastar man troligen sten i glashus. Jag kan tänka mig att Netroots tampas med samma problem som många andra nätverk av bloggare och debattörer i allmänhet också. Jag bara är inte riktigt lagd ditåt, så då låter jag bli att skälla och gnälla.

Jag väljer hellre att fundera litet grann kring orsakerna bakom och den problematik det för med sig.

Det finns gott om märkliga eller mindre märkliga händelser på nätet under de sista åren som ställt till det på olika vis för våra små grå. Det är inte helt lätt att lista ut hur nätet fungerar och hur invånarna i internetland fungerar. Ofta handlar det om något så ändå relativt påtagligt som kulturkrockar. Jag tror att så är fallet även inom Netroots idag. Det och det faktum att internet börjar fungera alltmer som samhället i sig. Små grupper börjar arbeta ihop och vill åstadkomma under. Gruppen växer och blir närmast per automatik mer och mer fragmenterad. Det bildas lätt kluster av människor som känner mer samhörighet till varann i det lilla interna nätverket än med den stora allmäna massan i det stora modernätverket.

Styr man sedan upp saker och ting för hårt eller inte alls, så blir ofta splittringarna större. Det är det lilla och litet mer direkta pedagogiska och psykologiska problemet med att driva liknande nätverk. Det gäller att hitta en fungerande balans någonstans på mitten. Förmodligen har Netroots på ett eller annat vis lyckats hamna litet grann norr eller söder om den där fina marginalen - den gyllene mittfåran. Jag som liberal brukar inte gilla det där med mittfåror alla gånger, men jag förstår det pedagogiska värdet av det just när det kommer till gruppdynamik i ändå relativt löst sammansatta grupper. Det blir antingen så att man växer sig för stora och därmed får stå ut med en viss splittring som svar på att man inte helt hunnit med att lösa växtvärken, eller så får man börja arbeta aktivt med att just skapa utrymme och plattformar som ger möjlighet till en viss extra bredd. Det underlättar onekligen om man skapar en bas som är tillåtande nog för att tåla en uppluckring av huvudgruppen och som ändå är inbjudande och välkomnande på ett bra vis.

Jag upplever väl, utifrån sett, att man kan ha missat något om medlemmar i det större nätverket känner sig förbigångna och förbisedda och därför till svar lämnar gruppen. Något rörande den där bussresan, exempelvis, blev tydligen fel. Kommunikation, delaktighet, den upplevt tillåtna bredden kanske saknades?

Det kan vara värt att tänka på såväl för Netroots som för andra organisationer och nätverk. Och det här är ett problem som kommer att upprepa sig. Därför att det kommer bli vanligare med liknande nätverk vartefter i vilket fall som helst. Såväl rent politiska som aktivistiska och på andra vis engagerade nätverk.

Det är en stund sen nu som man började förstå inom den politiska sfären att det där med sociala medier, det var rätt hett. Det är många som tror att det hela började i Sverige med den framväxande piratrörelsen i spåren av integritetsdebatten och inte minst FRA. Det är litet grann en sanning med modifikation.

Somliga känner att det bara är en klubb för inbördes beundran, det här lilla politiska klustret som ägnar sig åt politiska skriverier på nätet. Somliga hävdar att Sverige ligger först i utvecklingen och andra att vi ligger långt efter i skapandet av den politiska nätsfären. Sanningen är att det politiska bloggandet och användandet av sociala medier inte nått sin fulla potential ännu. Kanske sker det lagom till nästa val om fyra år. Kanske inte. Men än har vi inte sett den fulla kraften i sociala medier som ett verktyg för politiken att nå ut till väljarna.

Somliga tror att vi kanske är där redan idag. Det är vi inte. Än idag har vi fortfarande långt kvar att gå innan vi nått riktigt dit. Men vi tror gärna det och bygger kanske upp en alldeles för stor känsla av förväntningar på oss själva. Det skapar en känsla av att man måste ta sig själv på väldigt stort allvar och det kan också leda till den typen av alltför hård toppstyrning som Ulvenlöv och den övriga ledningen inom Netroots-organisationen eventuellt råkat skapa. Man måste ha kontroll! De vilda och debattlystna måste tystas för hela grejen handlar om att visa att man talar som en enda organism. En toppstyrning som inte enbart skulle behöva handla om tematiska skriverier, vilket Erik Laakso förnekar har förekommit. Men en toppstyrning kan också handla om policys, miljö, atmosfär och indelandet i grupper som någon sorts A-, B- och C-lag. Vilket i allra högsta grad tycks ha förekommit i detta fall.

Det kanske inte handlar om att man talar om i alltför stor utsträckning vad människor ska tycka. Men det handlar säkerligen om att vissa som tycker rätt har större möjlighet att uppnå belöningar och bli utvalda att delta i specifika event och så vidare. Ett mycket vanligt problem inom politiken överhuvudtaget, vilket debatten kring frifräsare och likriktningspolitiker tydligt visat på på sistone.

Det sättet att styra en organisation blir lätt till ett monster som i sin hunger och förvirring förtär sig själv. Att alltför mycket detaljstyra en sådan organisation som ett parti eller ett bloggnätverk kan komma att ställa till det genom att just motivation och inspiration tryter, att det kritiska samtalet utarmas och att de medlemmar i nätverken som är litet mer net-savvy, debattlystna eller ideologiskt styrda gärna lämnar och inte vill ta del.

Internet som sådant är kulturellt deriverat från Usenet-tiden och dess intensivt liberala och frihetliga värderingar. Bortser man från de kulturella aspekterna av internet och dess föregångare, så kommer man onekligen att trampa på många tår. Väldigt många tår.

Grunden ligger långt mycket längre tillbaka än Obamas valframgångar eller de första svenska politiska bloggarna. Ursprunget till kulturen på nätet sträcker sig långt längre tillbaka än de absurda partipiskorna och kamratskapssystemen vi har vant oss vid under inte minst de sista åren. Det har att göra med åren innan internets genomslag i sig och den tiden då de riktigt innördade teknikerna, hemmafixarna, forskarna, militärfolket och andra träffades på den litet mer öppna plattformen Usenet. En samling helt öppna diskussionsgrupper och sidor utan några spärrar i form av lösenord och communitystyrda inloggningskrav. (Ja, det är litet grann förenklat, men får duga som en beskrivning för de som inte leker där till vardags. Hur är det? Visst härskar väl fingerprotokollet här och var starkt i molnet än idag?). Allt som finns på Usenet (en digital plattform som lever i högsta välmåga än idag) är i praktiken helt och hållet öppet. Vilket ganska mycket är hela grundtanken.

Där föddes de första bloggliknande exemplen redan i början av 1970-talet. Där föddes de första försöken att rapportera nyheter runtom i världen, reportage kring specifika händelser och branscher och så vidare. Långt innan Aftonbladet.se, Huffington Post, Blogger, Wordpress och alla de där andra vägarna att nå ut såg dagens ljus. Det var till och med dagarna innan den egentliga e-posten.

I denna världen av öppet redogörande av åsikter och företeelser och i denna värld av fria möjligheter föddes den kultur som än idag speglar stora delar av den rörelse som slåss för ett fritt och öppet internet. Det finns en själ på nätet. Det finns en stark kulturell koppling mellan Internet, Usenet och den grupp människor som en gång i tiden tog steget ut i den så kallade cyberrymden (ett hemskt och väldigt föråldrat ord som det kanske borde vara skottpengar på att använda idag - granted).

På Usenet för 40 år sedan kände de flesta varann eller kände åtminstone till varann på ett eller annat vis. Det fanns gott om noder och relativt många användare, men man hade en viss aning om vad det var för folk som rörde sig där. Man var, liksom idag, spridda över hela världen och man sågs inte över lattefikor eller Skype direkt. Det sättet att hänga var inte uppfunnet då i den formen vi är vana vid idag, även om folk förstås satt och fikade längsmed Avenyn eller Champs Elyssée efter arbetet redan då. Men man hade ganska god koll på vad som hände och hur saker och ting hängde ihop på den tiden. Användarna räknades inte i miljarder på något som helst vis. Det var inte svårt att lista ut att en viss användare hade kopplingar till det eller det företaget, projektet, universitetet och så vidare. Uppkopplad datortrafik var ännu inte var mans verklighet, helt enkelt.

De av oss därute på nätet idag som ändå följt med sedan tiden innan internet verkligen slog, som suttit uppkopplade via gamla slöa textbaserade klienter eller knappt ens det via våra Commodorer, VIC-20:or, Amigor, Ataris och allt vad det var och som liksom växt upp i den där världen "före Google" har en helt annan syn på nätet fortfarande idag än de flesta andra människor som kopplat upp sig först under de första tio åren och vars internetliv kanske inte riktigt inkluderar riktigt den sortens överkurs som somliga av oss totaltokar ser som vår vardag.

Ändå kan man säga att vi har mer gemensamt med dagens tonåringar som verkligen inte upplevde den tiden än vi har med "mellantidens" människor som teoretiskt sett borde stå oss närmre. Förklaringen ligger rimlitgtvis i att vi och många av dagens ungdomar alla förstår att Internet inte i första hand är ett verktyg för att kolla öppettider på muséer, maila och betala räkningar - utan att det i praktiken är så ohyggligt mycket mer. Det handlar inte om ett verktyg i grunden alls. Det handlar om en arena som blivit en självklar och helt och hållet integrerad del av det övriga samhället.

Vi kommunicerar, lägger upp fotoalbum, diskuterar, stämmer träffar, lär känna våra kärlekspartners, hittar nya vänner och nätverkar på nätet på ett sätt som inte kan liknas vid något annat än en total införlivning av det övriga samhället i det lilla digitala. I och med det växer det minimala digitala samhället till något mycket större. Vi kanske inte längre ska prata om detta som internet, utan som något annat. En högre form av digital samvaro som i mångt och mycket kan mätas med och liknas vid - om inte rentav göras liktydig med - samhället i stort. Det vi i praktiken kommit att kalla för molnet. The cloud. För att molnet inte längre bara handlar om att vi lägger upp våra filer på nätet. Utan för att vårt vardagsrum, våra sovrum, våra ekonomiska transaktioner och stora delar av vårt dagliga arbete har flyttat ut på nätet och är en del av just det där molnet. Det sammankopplade nätverket av servrar som serverar oss möjligheterna att bli gränslösa.

På nätet har alltid rått yttrandefrihet. På nätet har alltid rått rätten till egna åsikter och värderingar. Det har varit frihet i mycket hög grad på ett sätt som inte många andra medier har kunnat leva upp till. Det har inte varit fråga om den totala anarki som många av internets belackare idag hävdar. Det har snarare alltid handlat om en slags frihet under ansvar. Internet har alltid reglerat sig själv. Användare som missbrukat friheten har i regel tagits om hand på olika vis av den digitala gemenskapen själv. Diskussionen har alltid varit fri, diskurserna otaliga och den demokratiska och folkrättsliga grunden omfattande.

Att moderatorer fungerar som internets väktare är vida känt. Att polisiära insatser kan krävas för att få bukt med ren brottslighet som glidit över från samhället i stort till det numera inkluderade molnet är fullkomligt logiskt. Problemet uppstår då vi försöker att införa en digital polisstat. Då hela nätet proaktivt ska övervakas. Då vi ska censurera och övervaka för att vi är rädda för den potentiella kraften i det digitala samhället och då vi blir förtvivlade över att vi inte längre har total koll på all information som finns därute på nätet.

Ibland undrar jag hur människor kunde överleva alls på den tiden vi hade utedass, hoppade på spårvagnar i farten, saknade krockkuddar i barnvagnarna, inte hade en aning om att socker ansågs vara livsfarligt för hälsan och att mer än två koppar kaffe om dagen kunde döda, eller då vi fortfarande inte ännu kommit på tanken att dränka våra trosskydd i parfymer och antiseptiska medel och sedan leverera dem med söta små fodral för att hindra att någon listade ut att vår kropp faktiskt fungerade som den skulle.

Vi måste sluta vara rädda. Vi måste börja ta ansvar för vår frihet, vår yttrandefrihet och vår rätt till fri rörlighet. Även på nätet. Vi måste värna den fria debatten och vi måste värna rätten att samtidigt vara en individ och att också samtidigt få känna en tillhörighet med en eller ett flertal grupper efter vårt eget val.

Detta gäller alltså såväl nätet/molnet som samhället i stort. Det gäller modebloggare och det gäller politiska bloggare. Det gäller den som bara använder datorn till att betala räkningar och skriva mail lika mycket som den individ som lever stora delar av sitt sociala liv med molnet som den sammanförande länken mellan de olika deltagarna i det sociala nätverket.

Att försöka styra den politiska diskussionen online genom att pressa in den i den traditionella partipolitikens envägs megafonsystematik är dödfött och kommer enbart att leda till strukturella kraschlandningar som denna rörande Netroots. Det gäller såväl tematisk selektivism i skrivandet som social selektivism i form av uteslutande, mobbning och missriktad kollektivism. Internet är en typisk skolgård idag. Och samhället därute fungerar därefter. Om vi dissar en individ eller en grupp människor så blir de förmodligen inte vidare glada och de väljer alltså att hitta andra vägar. Andra arenor. Det som nu hänt och som lägger sordin på netrootsgänget och även, enligt utsago, på själva den socialdemokratiska partiledningen är egentligen symptomatiskt.

Nätet är inte redo för en total professionalisering och konformismrörelse av det politiska bloggandet. Tiden är inte mogen än. Om den någonsin blir det, vilket jag faktiskt måste erkänna att jag starkt betvivlar. Sociala medier heter så för att de är... sociala. Duh!
Det innebär att för att vi ska kunna användas sociala medier måste vi också lära oss att det är just det de är. Om vi börjar utesluta somliga individer, så kommer de individerna att vända oss ryggen och istället finna andra vägar att nå ut och söka sig egna nätverk. Vilket i sig är naturligt. Men paradigmskiftet ligger i att vi på nätet inte kan gå in till grannen då de andra på gatan dissar oss. Vi har inte den direkta närhetskontakten, vilket gör en utfrysning så mycket hårdare att ta. Samtidigt har vi en hel värld att binda upp oss mot. Vilket skapar fler möjligheter. Våra bästa vänner bor sällan i samma stadsdel eller ens samma stad längre. De kanske för somliga av oss bloggare snarare kan sammanfattas med: Berlin, Tokyo, San Francisco, New York, Paris, Bangkok, Pattaya, Melbourne eller Perth.

I detta kommer också att vi inte någonsin kommer att kunna frysa ut en annan individ så totalt som vi en gång kunde i de små kulturellt likriktade byarna innan den moderna kommunikationens tid. De kommer alltid att hitta andra vägar. Däremot kan vi mycket väl bli tvungna att inse att för att uppnå resultat inom en mindre grupp behöver vi varann. Ett par tunga avbräck i ett nätverk kan räcka för att knäcka eller splittra detsamma. Individerna kommer alltid att hitta nya vägar. Men nätverken är sköra och riskerar ta oerhörd skada om de inte hanteras på rätt sätt. Var Netroots riskerar ta vägen i framtiden beror på hur allvarlig man anser att problematiken är. Kommer man att problematisera och finna lösningar alls? Och vad händer om man misslyckas?

Det här handlar alltså dels om att vi ser en motreaktion mot partipiskor, utfrysningar och konformism inom politiken i allmänhet idag. Ingen vill ha en ny FRA-skandal. Det handlar också om att de traditionella partierna visserligen börjat förstå att de borde omhulda den digitala rörelsen, men att de totalt missförstått kulturen och grunderna för det onlinesamhälle de nu vill bli en del av. En sorts kolonialistiskt tänk som slår oerhört fel. Vi ser en ny kultur därnere i dalen - låt oss göra den till vår. Liksom det ofta blir oerhört fel då västerlänningar besöker andra kulturer och ovetandes trampar lokala medborgare på tårna. (Kanske kommer även trygghetsnarkomanin in på ett hörn?)

Det här är också grunden även för stora delar av integritetsrörelsen, till vilken såväl jag som Erik Laakso räknar oss. Vi tillhör den digitala kultur som länge kämpat för att rätten till våra digitala privatliv ska förbli oinskränkt, liksom rätten till vår yttrandefrihet och individualism. Därför att vi lever stora delar av våra liv på nätet och spenderar även stora delar av vårt sociala liv helt eller delvis uppkopplade. Internet är lika självklar som trottoaren utanför dörren eller skogsstigen upp till stugan på landet. Det handlar om infrastruktur snarare än bara simpla medel.

Ett försök att från ett politiskt partis sida inskränka vår rörelsefrihet på nätet, inom vår moderna sociala infrastruktur, kommer var gång att slå tillbaka genom att vi väljer andra vägar. Inte för att vi är griniga eller stökiga. Utan för att det av nödhävd är så det fungerar på ett hållbart och demokratiskt nät än idag.

Det kan hända att det bästa sättet att förklara det hela ligger på en helt annan nivå. Födelsen av begreppet Citizen Journalism år 2007 och den rörelse som uppstått runtom i världen sedan dess. Ett sätt att rapportera missförhållanden och demokratiska problem där traditionell media inte når in eller når ut. Eller att bara föra fram historier från ett annat perspektiv än brukligt via de traditionella medierna. Att ge ett medborgarperspektiv på vad som sker här eller där i miljarder olika frågor. Att lyfta händelser som inte blivit dokumenterade av närvarande journalister och fotografer tillhörande just de etablerade medierna.

Ett bra exempel är förstås täckningen av den demokratiska kampen i Iran som till stora delar skedde via YouTube, Facebook, Twitter och diverse andra communities då all utländsk och i allmänhet kritisk media förbjöds att verka i efterdyningarna av det riggade valet förra sommaren. Även i Kina, Vitryssland och på många andra håll har Citizen Journalism och det demokratiska öppna internet varit viktigt och vinner i betydelse dag för dag. I det stora hela är dessa länder enbart ett litet fåtal exempel bland många. Haiti efter jordbävningskatastrofen är ett annat bra exempel. Då ingen infrastruktur och inga traditionella medier längre existerar får man förlita sig på medborgare med tillgång till mobiltelefoner, laptops och andra möjligheter att sprida nyheterna vidare och ställa krav på omvärlden om akut krishjälp efter den svåra katastrofen.

Utan ett fritt internet har vi förlorat det förmodligen viktigaste verktyget för att åstadkomma en demokratisk utveckling på många håll även utanför Sverige och Europa.

Försök att inskränka demokrati och folklig uppkoppling till ett icke censurerat och icke kollektiviserat internet kommer alltid att drabba betydligt hårdare än många av våra politiker idag förstår. Att stänga av människor från nätet kommer att leda till att människor helt och hållet stängs ute från samhället. Vilket riskerar leda till att de hittar nya vägar att nå ut på nätet och skapar subgrupper som blir än svårare att kontrollera. Jag ser framför mig en skiktning av internet i helt separata samhällen och kulturer. Frågan är om det skapar vinning eller om det i det stora hela kommer att leda till något otroligt mycket värre än våra klåfingriga politiska ledare har fått för sig att skydda oss mot idag.

Vi har alternativen att antingen göra internet till en integrerad del av samhället även i morgon eller att införa rena subgrupperingar som arbetar på helt olika nivåer utan kontakt med varann. För mig är valet mellan dessa alternativ självklart. Fri rörlighet och nedrivna gränser har ett egenvärde. Individualismen bygger i grunden på valet att själv välja i vilken mån man vill tillhöra samhället i stort eller en viss specifik gruppering. Men valet måste alltid finnas. Utesluts en stor del av samhället eller känner den sig övervakad, så kommer resultatet att bli en skiktning. Vilken i sig kan komma att skada själva grundväven i det demokratiska och frihetliga samhället.

Att föregå med så dåligt demokratiskt exempel som nu den alltför hårda regleringen alt. utsållningen av partianknutna eller fria politiska bloggare på olika håll innebär kommer att ställa till skada genom splittringar, rädsla, mobbning, bildanden av subgrupper och många andra påtvingade reaktioner och motreaktioner. Vad vinner vi på detta?

Inte vinner vi väljare i alla fall. Inte i en värld där våra väljare i allt högre grad väljer att vara otrogna sina partier eller rentav gå över blockgränserna i mycket högre utsträckning än någonsin förr. Den riktning som väljer idag gäller förmodligen inte imorgon. Eller nästa vulkanutbrott. Eller då nästa ekonomiska kris inträffar. Och så vidare.
Alltmer får vi en värld där väljarna kräver raka besked, ryggrad, konsekvens och ideologisk övertygelse. Där de vill se konkreta lösningar på sina egna, självupplevda problem och där de vill se att politikerna lyfter de egna frågorna och lär sig lyssna och ta del av samtalet. Den politiska grupp som lyckas bäst med att leverera detta idag vinner idag. Den som tappar imorgon förlorar imorgon. Ingen kan längre leva på gamla meriter.

Våra väljare begär i högre grad en mer övertygelsemässig, men även individanpassad politik, mer personliga politiker, raka svar genast, ärlighet, den raka ryggraden och starkare individuella band mellan väljare och folkvalda. Inte minst då våra väljare vant sig vid att även deras valda politiska representanter, tillika kandidater, finns på ett och samma nät. I samma cirkel. I samma samhälle. I vissa fall rentav i samma kluster. Vi politiker är inte högdjur längre. Vi kan inte längre vaka och styra från ovan. Vi är återigen en del av samma värld, samma samhälle, samma gata och samma by.

Vi vet det, att det är något som väljarna efterfrågar också. Närheten. Tillgängligheten. Enkelheten i kommunikationen med de politiska representanterna. Från debatten kring politikerföraktet, bland annat, har vi kunnat fiska upp så ohyggligt mycket kunskap att vi absolut borde kunna lista ut detta en gång för alla. Sammanhanget. Från diskussionerna som pågår om partipiskorna kan vi dra slutsatsen att mönster går igen. Från stora delar av de demokratiska rörelserna runtom i världen lär vi oss att problemen är globala. Från uppsjöar av historiska beskrivningar från andra samhällen lär vi oss att vi alla är berörda. På samma sätt som vårt digitala liv gör oss alla berörda. Erfarenheterna som pekar på just detta är många. Digitalt såväl som icke uppkopplat. Men digitalt gäller allt detta i kubik. Vi måste börja förstå det.

Att inte förstå att nätet är en del av användarnas vardag idag, att det blivit en självklar och integrerad del av våra liv kan bara betraktas som ödesdigert. Att inte förstå att partipiskor, selektivism och utfrysningar är samma sak på nätet som i korridorerna på riksdagen eller i kommunhuset är tyvärr vanligt. Just därför är det också en grund för en utveckling med potential att bli rent ut sagt katastrofal.

På det stora och det lilla planet måste vi arbeta för öppenhet, fri debatt, tillgång till fritt internet och ett mer avslappnat förhållningssätt till många fler av diskurserna som berör nätet och demokratin idag.

Att Netroots riskerar spricka ett par månader innan valet har inte enbart med personkemi att göra. Det har att göra med ett omfattande demokratiskt problem och en föråldrad syn på partipolitik som ofelbart kommer att ständigt framstå som i diametralt motsatt förhållande till just den frihetliga demokratiska kulturen på nätet.

Om den uppkopplade individen blir inlåst så får ni låsa in oss alla. Om den individen blir tystad så får ni tysta oss alla. Om den individen tystnar och går sin väg så går vi alla. Men ni blir inte av med oss. Vi bara skapar oss en ny arena. Ett nytt kluster. Ett nytt samhälle. I regel ett samhälle som är stort nog att i sig vara livskraftigt. Men som också suger upp livskraft från det nätverk och det samhälle vi istället valt att lämna.

Och då finns i teorin helt plötsligt ingenting kvar. Framför allt kan det då vara värt att fundera på vad vi alla väljer att hitta på istället. Vilka nya samhällen skapas?

Om partierna inte lär sig att acceptera fria tänkare riskerar partierna att falla. Om inte det eller det nätverket eller samhället på nätet håller måttet riskerar även det att falla. För att ersättas av någonting annat.

Allt detta hänger samman. Vi nätbundna politiska debattörer kommer inte att acceptera munkavlen. Oavsett om den är direkt eller indirekt. Vi kommer slå oss fria från bojorna. Och vi kommer alltid, alltid att fortsätta slåss för friheten att uttrycka oss på nätet, friheten till våra egna åsikter, friheten till våra värderingar och rätten att värna demokratin och den fria rörligheten i den digitala värld som idag mest av allt kan betraktas som vårt eget vardagsrum och där ingen - INGEN - har rätt att styra över oss och våra liv.

Intressant.

Germund, 100 steg till, Moberg, Ulvenlöv, Monica Green, Lindholm, Högberg, Sjöstedt, Arkelsten, Moderata Perspektiv, Kent Persson, Peter Andersson, Lenefors, Tioockendroppe, Westerholm, Erixon, Robsten, Tianmi, Liberala Anna, Svensson, Segerfeldt, Monke, Soilander, Tokmoderaten, Erixon, Beijbom, Liberal i Timrå, Karlberg, Kulturbloggen, Danielsson, Sundin, Hultin, P2, Zetterman, Lönnqvist, OlofB, Froby, Klamberg,

Tänk om jag också fick bli medborgare / människa / mamma

Det pratas mycket barn just nu. Många som väntar, många som fått, många som planerar. Till och med mycket av det politiska samtalet på jobbet och på andra håll.

Och varför gör det så himla ont? Varför får det mig hela tiden att vilja gråta, skrika, bryta samman... Tänk om den dagen faktiskt kom, innan det var för sent för mig, då även jag hade laglig rätt att få bli mamma. Tänk om den dagen också kom för mig då jag fick rätten att se mig själv som en medborgare i mitt eget land, en människa bland andra människor, en själ bland andra själar.

En önskande, hoppfull, glädjefylld människa som också jag fick uppleva miraklet i att få rätten till en familj, rätten till en framtid, rätten till den kärlek och de upplevelser som berövats mig och dagligen fortsätter att berövas mig.

Vågar jag hoppas på att den dagen någonsin kommer? Vågar jag hoppas att den dagen kommer, innan det för min del är alldeles för sent?

100-manifestationen en jätteframgång för Liberala Ungdomsförbundet

Igår skrevs det inte mycket här. Kan bero på att jag var ute med Luf Storstockholm och kampanjade med målet att tillsammans med de övriga distrikten i landet samla ytterligare minst 100 nya medlemmar till förbundet. Nationell kampanjdag med massor av, kan ni tänka er, riktigt vassa Luf'are som stormade in på skolor, universitet och så vidare.

Vilket visade sig gå kanon. Ungdomar förstår uppenbarligen att liberalismen är framtidens ideologi och framtidens melodi. Det klingade vackert i medlemsrullorna när dagen var över och resultatet dånade. Vi slog målet på 100 medlemmar med råge. 128 nya medlemmar nådde vi upp till igår. Varav 58 stycken i Stockholm. Vi nådde ut med vårt budskap till betydligt fler.

Den aktuella SKOP-mätningen visar dessutom på att stödet för Alliansen ökar. Vilket är nice.

Christoffer Fagerberg, Seved Monke, Eric Wahlberg, Sebastian Bjernegård, Hannah Ström, Andreas Froby, Froby x2,

Day of Silence - Break the Silence!

Idag manifesterar RFSL Ungdom på Spelbomskans Torg, intill Stadsbiblioteket vid Odenplan i Stockholm.

Bryt tystnaden med RFSL Ungdom och gör din röst hörd för alla de som inte kan!

Manifestationen pågår från klockan 17-19. Du hinner kanske dit efter jobbet? Hoppa på. Din röst räknas.

Rödgrönt FRA-bråk?

Ja, och så var det då dags för Bodström att fila på ursäkterna för att riva upp beskedet om att man skulle riva upp FRA-lagen och göra om/göra rätt.

Ingen är väl egentligen särskilt förvånad. Ingen är väl egentligen brydd. Vi visste att dagen skulle komma.

Jag tänker att jag egentligen har varit elak nog mot sossarna de sista dagarna och att jag ändå inte borde ägna mig åt ren mobbning. Så därför lämnar jag det upp till er att tolka litet grann vad jag tycker och tänker i frågan. För de flesta av er tror jag inte att det blir så vidare svårt att räkna ut efter alla de här åren?

Klamberg skriver som vanligt fullständigt lysande.

DN, SVT, Hax, Johan Westerholm.

Alla vill ha en egen polis

Om inte annat för att de kan vara rätt snygga i sina uniformer, förstås.

Läs mig rätt nu. Jag gillar poliser. Det gör jag faktiskt. Men...

Socialdemokraterna har gjort självmål igen. Det är rätt spännande, faktiskt. De går ut hårt och berättar att de är för integritet, att de ska ta tag i all den där integritetskränkande lagstiftningen vi har överallt och att nu får det räcka med övervakningssamhället. Även, ironiskt nog, kallat Bodström-samhället.

Därefter går man ut stenhårt från sossarnas sida, med nämnde Bodström i spetsen, och talar om att nu ska det finnas poliskontakter på var skola. Alla barn ska ringa polisen. Alla ska ha tillgång till polisen. Alla ska känna polisen vaka över axeln. För då är det ett bra samhälle vi lever i?

Om saker har gått snett ska vi alltså ringa polisen, men polisen ringer man inte för att man misstänker något. Polisen finns där bara för att vara proaktiv. Förebyggande, alltså. Mm...

Något luktar ruttet här!

Det här systemet ska tydligen vara ett komplement till alla de där andra människorna som finns runt barnen . Lärare, rektor, skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog, sociala myndigheter och kanske till och med de där föräldrarna som tydligen alltid glöms bort i debatten om våra barn.

Ett helt land av föräldralösa, således? - Ja, då kanske poliserna blir bra. Men är det polisens uppgift att uppfostra barnen? Och har de nu tid och resurser för det? Jag vet inte. Jag brukar annars vända mig just till föräldrarna. Och till pedagoger, förstås. Ni vet... Sådana där som brukar hänga på skolorna och förskolorna nuförtiden. En sjysst nymodighet.

Jag ser mest ett golarsystem i födelse nu. Proaktiv övervakning. Det brukar vi gilla. Vi brukar referera det till Orwell. Eller till FRA-debatten. Eller till gamla fina DDR. Ni vet? Eller till drogtester på barn, frihetsberövande av barn utan föräldrars och sociala mediers vetskap, gredelina kuvert. Allt det där.

Ännu en härlig passning till alla oss trygghetsknarkande normopater.

Alltså... visst. Problem finns i skolan. Problem som rör droger, exempelvis. Problem som rör alltför mycket drickande bland väldigt unga. Problem med mobbning och allt möjligt annat.
Men polisen kanske inte ska vara första instans om något sådant händer? Var är föräldrarna? Var är lärarna? Var är skolledningen? Var är barn- och ungdomspsykiatrin? Var är de sociala myndigheterna?

Har vi tappat bort dem alla och inte vet vart vi lagt dem, så kanske det är läge att ringa polisen och höra om de kan hjälpa oss hitta dem igen. Absolut. Det kanske var så Bodström menade?

Kvicktänkt.

Eller så är det så som Per Pettersson säger, att det kanske mest handlar om att införa kontakten med de gamla kvarterspoliserna igen? Hade en jättefin poliskonstapel som arbetade mitt distrikt en tid då jag bodde i Farsta söder om Stockholm då jag var liten. Tyvärr blev han skjuten vid ett rån mot Systembolaget i Högdalen i början av 90-talet. Därefter fick vi inga fler sådana kvarterspoliser i området där jag bodde. Men det var en bra kontakt. Det var det.

Han kikade förbi då och då och såg till att det var lugnt i bostadsområdena. Han sprang förbi skolan och lärde oss det ena och det andra om droger och om allt möjligt annat. Informationspolis, helt enkelt.

Om vi nu ska tolka Bodström väldigt snällt, så kanske det är en sådan poliskontakt han vill införa igen? I så fall kanske jag rent av kan få för mig att köpa det.

Men handlar det återigen om repressiva åtgärder mot den där okända och skrämmande djurarten vi kallar BARN och de där udda och jättefarliga världarna som kallas för SKOLOR och som vi måste hålla mycket hårdare koll och pli på för att se till att UTOMJORDINGARNA inte flyr ut och mördar oskyldiga politiker och pensionärer... ja, då är vi faktiskt litet illa ute.

Oj, oj, oj.... Vart är vi egentligen på väg? Jag bara undrar litet försiktigt. Och vill vi verkligen dit?

Intressant.

Vision(s)löst, Sahlin!

Hej,

Vi ska nysatsa. Vi ska göra rätt där vi tidigare gjort fel. Vi ska bli nya socialdemokrater. Vi ska tänka om och vi ska satsa på nya visioner som egentligen är gamla och få dem att låta nyare än vad de är. Problemet är bara att vi inte vet vad vi vill och därmed inte hur vi ska uppnå det. Men oroa er inte. För att lösa problemen tar vi hjälp av samma gäng som har stått för visionslösheten de senaste tolv åren eller så. De har rutinen, så nu rullar vi. Mer visionslöshet åt folket!

Med vänlig hälsning
Mona (S)ahlin

Mer här:
Tokmoderaten, Rolf Erikson, Mikael Wendt, Andreas Froby, VK-bloggen - Carl Larsson, Runo, Hans, Marcus Grundén, Pär Johnson, Benny Lindholm, fantastiske Sebastian, Seved, Maria Byström, Altenberg, Tegnvallius, Per Pettersson,

Jag är frifräsare - hör mig ryta!

Under sista veckan har det varit väldigt mycket diskussion kring det här med frifräsare och lojalitetshysteri inom politiken. Det var väl rätt mycket så att diskussionen började på allvar när Camilla Lindberg och Mathias Sundin (båda Fp) presenterade sina väljarkontrakt den 18 mars i SvD. Ett kontrakt rörande hållningen till datalagringsdirektivet som jag har för avsikt att skriva under så snart jag får litet tid att faktiskt hämta hem dokumentet ordentligt. Camilla och Mathias är viktiga i den här kampen, känner jag. De är positiva förebilder för alla oss frifräsare, oavsett politisk hemvist.

Sedan har det förstås fortsatt, allt det här. Det handlar om bland annat Staffan Danielssons (c) utspel i SvD för någon vecka sedan nu. Vi frifräsare hotar tydligen alliansen.

I SVT's agenda gick Johan Pehrson (Fp) igång och vräkte ur sig att (tror jag fått citatet rätt)
"Ibland delar jag inte exakt åsikten om beslut som fattas men av lojalitetsskäl så är det så att jag måste finna mig i att jag inte alltid får min egen vilja igenom. Det vore en väldigt konstig riksdag om alla skulle hävda att de själva skulle få bestämma - då är det ingen demokrati - då är det någonting annat..."

Någonstans känner jag väl att jag kan acceptera och tolerera att de tror, tycker och tänker så. Jag är litet Voltaireistiskt avkopplad rörande de här människornas rätt att tycka som de vill. Men jag kan inte köpa att de ska tvinga sina partikamrater till tystnad till vilket pris som helst. Att de agerar som om deras syn på saken är den enda sanningen.

Jag förstår principen. Visa inga sprickor. Visa inte svaghet. Visa en enad front. Litet neanderthal över det (även om det säkert är elakt mot neanderthalarna, eftersom de visat sig vara klyftigare än vi tidigare trott), men ok då. Fine.

Det är bara det att... vi vet ju hur det fungerat i Katolska Kyrkan att undertrycka människors åsikter och förstås sexualitet och att snärja och binda dem. Vi vet hur det har sett ut med kraven om total tystnad. Vi vet hur det brukar låta i dysfunktionella familjer... visa inget utåt. Det som sker i familjen är vår eviga och mycket personliga hemlighet som aldrig får spillas utanför familjehemmets väggar. Misshandel, våldtäkter, psykiska övergrepp...

Vi har sett hur väljarna vänder politikerna ryggen och hur politikerföraktet dånar fram i tillvaron. Vem kan man lita på? Vem bryr sig om oss vanliga dödliga? Vem lyssnar på oss? Vem bryr sig överhuvudtaget om att stå för sitt ord?

Det är nog ingen slump att när det dyker upp små slagsmål och debatter inom ett parti så ökar, snarare än minskar, opinionen för partiet som berörs. Därför att väljarna vill ha debatten. De vill se människorna. De vill se känslorna. De vill se övertygelse och ideologiska principer. De vill se attityden.

Visst kan det vara besvärligt att med ett så litet antal personkryssade ledamöter i riksdagen ändå tillåta att ledamöter går utanför partilinjen i diverse olika frågor. Men vi har ändå principen om att vi ska ha 349 ledamöter i kammaren i Sverige. Hade det varit så att systemet skapats för total konformitet, så skulle vi inte behövt fler än 7 personer därinne idag. Sju personer med olika mandat och ett litet diagram på väggen som talar om hur många procent ja och nej som blev resultatet då de sju röstade enligt partilinjen. Kanske är det att föredra?

Annars är det så att vi alla som kandiderar gör det för en lokalförening som kan ha andra frågeställningar än partiledningen. Vi kan mycket väl ha blivit accepterade som toppkandidater av våra väljare för vad vi står för, även utan att vi blivit direkt inkryssade. Men våra kandidater har valt att stoppa en valsedel från just vårt parti i kuvertet för att de tror på de kandidater som står listade på den lilla lappen som agerar lista under valet.

Vi har inte rätten att svika våra principer, även om de ibland ingår att vi alltså bryter mot partiledningens vilja. Vi har skyldigheten att vara tydliga och att stå för våra åsikter, ideologier och värderingar. Gör vi inte det, så kommer svaret som ett brev på posten. Antingen genom att vi blir bortkryssade av väljarna eller genom ett ökat politikerförakt.

Men vi ska ALDRIG behöva oroa oss för att bli avaktualiserade för politiska uppdrag inom våra partier. Vi ska ALDRIG behöva oroa oss för att bli avlistade eller nedflyttade på listorna för att vi faktiskt tror på en grundläggande livsfilosofi eller ideologi. Det är INTE demokrati.

Demokrati ska utgå från folkets vilja. Inte från partiledningarnas. Väljarnas vilja ska representeras i riksdagen. Attityden att folket inte vet bättre och att de behöver mammas, hållas ovetande och helst i schack för att inte deras vilja ska höras måste slås tillbaka.

Att idiotförklara våra väljare och det svenska folket är inte och kommer aldrig att vara ok. Det är inte ok att springa runt i sin egen lilla broilervärld, utan erfarenhet från verkliga livet, och hävda att väljaren bara inte vet bättre och att det är bäst att man styr över huvudet.

FRA-lagen borde lärt oss bättre. Datalagringsdirektivet är en annan sådan sak. Diskussionerna kring sjukförsäkringssystem och många andra frågor kan också visa på samma problematik.

Batongpolitiken som Alliansen driver idag och Socialdemokraterna innan oss är inte en valvinnare längre. Att helt omyndigförklara föräldrar, barn, ungdomar, sociala myndigheter, polismyndigheter över hela landet... vad vinner vi på det? Kanske är det dags att vi politiker erkänner att vi inte vet precis allt. Att vi inte alltid vet bäst. Att det kan vara värt att lyssna på de där miljonerna människor därute som litar på att vi får deras liv att fungera genom den politik vi för.

Vi finns där för folket. Folket finns inte där för att vi ska befästa vår makt.

Lyssnar vi till folket, visar vi respekt för folket och skapar vi utrymme för folkets vilja, oro, funderingar och visioner så tar vi också steget över till en mer värdig demokrati.

Det är dags att hylla frifräsaren. Vi måste skapa en förståelse för varför vi agerar som vi gör. Vi måste stå upp för oss själva och för varann så att väljarna vet var vi finns och vad vi står för. Vi måste påvisa att det finns en annan väg. En demokratisk och respektfull väg där inte ett litet fåtal människor som aldrig levt i verkligheten styr över alla miljontals andra.



Härmed kommer jag ut som frifräsare. Jag står för att jag är frifräsare. Jag går till val som frifräsare.

För att jag är liberal och demokrat snarare än konformist. För att jag är liberal och demokrat i första hand och folkpartist i andra hand.

På samma sätt som jag kommit ut med sexuell läggning, identitet, et c. så kommer jag härmed ut även som ideologiskt styrd politiker med en koppling till folket och till de verkligheter vi inte alltid ser som politiker därute.

Jag har ryggrad. Jag har styrka. Jag har en ideologisk övertygelse och jag har ett demokratiskt sinne.

Om det ger resultat i valet vete tusan. Men det kan ju alltid vara värt att se.

Även på Svart Måndags blogg.

Intressant.

Läsvärt om bisexualitet

I jakten på svar från overklighetens folk till alla er övriga ytterligare ett lästips. Ytterligare ett statement, ett rakryggat konstaterande, ett utropstecken.

På Aftonbladet skrev igår Suzann Larsdotter, sexualupplysare på RFSL, personligt om sin bisexualitet och om hur vi bin ofta blir osynliggjorda från såväl den övriga homovärlden som den heterosexuella världen.

Kan inte låta bli att känna igen mig litet grann. Det är ju så det är, känner jag rätt ofta då jag läser. Kan vara tänkvärt för den som inte funderat så mycket på det tidigare. För oss bin som levt mellan världarna en stund är det dock knappast rocket science. Vi vet precis och vi känner igen oss och tycker förmodligen, varenda en av oss, att det är totalt självklart. Men det är viktigt att knuffa upp på agendan och ut i ljuset därför att det är något som ändå inte lyckas fastna i omgivningens medvetanden hur mycket vi än ber och skriker och bönar och gapar om att få bli sedda och accepterade för precis de vi är.

Att det ställer till det för oss på så vis att vi alltid blir placerade efter vilken eventuell partner vi har för tillfället är en tydlig sak som är svår att tampas med. Att dejtar vi en människa av andra könet så är vi automatiskt straighta. Dejtar vi en person av samma kön så är vi allra helst gay. Men att vi faktiskt inte vill bli inplacerade och att vi känner oss fångna är något som ofta inte nämns eller tolereras att det nämns. Hur ofta får jag inte höra att jag borde bestämma mig, att jag inte är riktig eller hel om jag inte väljer sida, att jag bara är på låtsas eller bara låtsas. Att det inte är ok att jag lever på det sätt jag själv vill leva. Det ska ju vara antingen eller...

Själv har jag valt att ta det där steget till att stå för exakt och precis den jag är. Att vara offentlig med min identitet, min läggning, min lösning på mitt eget personliga livspussel. Må så vara att jag inte blir poppis för det, men det behövs fler som vågar gå ut och stå för att de är bi, för att de kanske är trans- eller intersexuella, för att de är polygama eller polyamorösa.

Själv ser jag mig som polygam, bisexuell och med en tidigare historik kopplad till trans- och intersexualism. Kontroversiellt. Något jag kanske inte borde prata så högt om. Men som jag anser att jag bör prata högt om precis just därför. För att vi behöver vara fler som syns. Fler so har en ryggrad. Fler som står upp för precis de vi är. För att ändra attityderna, för att skapa en samling människor som kan agera positiva förebilder för alla andra som inte ser det som lika självklart att våga vara precis som de är.

Se mig. Jag är här. Jag är queer. Jag är stolt. Och jag tänker inte ändra på mig.



Tack, Suzann, för att du orkar driva på. Tack för att du orkar vara en förebild. Tack för att du är så cool och så rak. Det behövs fler av dig därute.

Socialdemokratin ingen frihetsrörelse utan en likriktningsrörelse

Ibland kan jag bli så full i skratt ändå. Det är inte mycket annat att göra än att skratta åt vissa saker som man liksom springer in i eller blir insprungen i. Socialdemokraternas nya fyrapunktsprogram för framtiden är en sådan sak.

Socialdemokratin är en frihetsrörelse, säger Mona Sahlin glatt på DN idag. Och jag kan inte låta bli att litet mer än le.

Är det någonting socialdemokratin INTE är, så är det väl just en frihetsrörelse. Vilket kanske är en bra grej, vad vet jag? Men hymla inte med det.

Socialdemokrati står för låga löner över hela linjen, höga skatter, bidragsberoende, arbetslöshet, selektivitet, jantelag, folkhem och diskriminering och utrensning av minoriteter. Den står för offerskap, martyrskap, likriktning, och fördömanden av människor som inte har nog fina arbeten. Tänk RUT-avdraget, exempelvis. Eller synen på kvinnor, arbetare, invandrare och andra som viljelösa offer och våp som inte förstår sitt eget bästa och som man konstant ska tycka synd om.

När Sahlin säger att man genom hela sin historia kämpat för den enskilda människans möjlighet att välja sitt eget liv, så undrar jag litet diskret om det även gäller för transpersoner, exempelvis. Med tanke på att sossarna är hela grunden till att jag blev tvångssteriliserad för två år sedan. Tänker på alla unga kvinnor som blev tvångssteriliserade för att de var för promiskuösa, tänker på alla psykiskt och fysiskt handikappade som for illa på grund av socialdemokratins gömmande av alla som inte passade in i den stiliserade och schabloniserade idealbilden som socialisterna ville visa upp en gång i tiden.

Granted, de har ju gott sällskap i alla kristdemokrater nu för tiden, men jag kan ha litet svårt att uppskatta kristdemokratisk allmän välvilja också.

Det är inte tack vare sossarna som vi har haft en enastående efterkrigstid fram till för något decennium sedan. Det hänger snarare ihop med den eftergifts- och neutralitetstaktik vi ägnade oss åt under andra världskriget och som gjorde att vi klarade oss undan bomber och stora mänskliga förluster på grund av kriget. Vi var visserligen tvungna att smickra tysken på köpet, men det var inte så noga. Vi hade en infrastruktur efter kriget som våra grannländer inte hade. Det gav oss möjligheten att exportera och däri ligger vår framgång under de kommande decennierna efter att kriget tog slut.

Idag ser det väldigt annorlunda ut. Vi har sämre infrastruktur än de flesta andra europeiska länder, vi har dåligt med spetskompetens och våra industrier producerar för dyra produkter som är alldeles för generiska för att vi ska kunna sälja i de volymer vi behöver göra.

Mot bakgrund av detta blir det lätt udda att läsa om hur Sahlin och Socialdemokraterna vill lösa dagens och framtidens problem genom högre skatter, fler bidrag och en väldigt vagt definierad välvilja gentemot precis alla. Det klingar floskler och brist på visioner. Det låter som valpropaganda utan egentlig grund. Det låter som det alltid gjort då man hävdat att allmänheten borde rösta rött för då kommer alla att få det så himla bra. Är det inte så att det fortfarande bara handlar om att "rätt" människor ska ha det bra? Är det inte så att minoriteter även fortsättningsvis kommer att gömmas undan, förbises, sättas på undantag och bli påmålade en offermask de verkligen inte vill bära?

S står för socialistisk kollektivism. Men det i sin tur står för selektivism. Ett litet kollektiv av perfekta människor ska få tillgång till hela kakan. Resten göms undan på hem, sätts på socialbidrag i betongförorter eller rensas ut. Monica Green skriver att det handlar om människosyn. Och det stämmer nog. Jag vill bara inte ha något med socialisternas människosyn att göra.

Jag som redan tvångssteriliserad (det har jag inte minst makarna Myrdal, men även många andra socialistiska ideologer att tacka för) transperson med en fast förankring i hbt-världen och med rötter litet varstans i världen känner mig inte ett dugg lugnad av att Mona Sahlin börjar prata om att de kanske gjort fel här och där och samtidigt på sätt och vis låter som om hon förringar det. Nu ska det bli bättring, hävdar hon. Men jag har svårt att se bättringen.

Så länge det är likvärdigt med total brist på status att vara transperson, bög, flata, invandrare, handikappad eller bara lågavlönad arbetare, så ser jag inga som helst chanser för socialdemokratin att kunna hantera det här landets politik i framtiden. Så länge man måste skämmas för att man inte har råd att leva som en socialdemokratisk fackpamp, så ser jag inte överhuvudtaget hur socialdemokratin ska kunna göra upp med sitt mörka förflutna och börja skapa verkliga visioner och framtid för alla. Även för oss som inte passar in i de stereotypa propagandabilderna som socialisterna så gärna öser över oss. Även för oss som lever utanför normerna. Även för oss som kanske inte har det så sjukt jäkla bra ställt.

När kommer socialdemokratin att börja lyssna på riktigt? Än har de då inte gjort det.

Politik spelar roll, säger Sahlin vidare. Och ja, jag kan hålla med. Det kan nog varenda människa i det här landet göra. Och det är anledningen till att jag aldrig kommer kunna bli socialist. Jag har växt upp i en marxist-leninistisk diktatur. Jag har genomlevt arvet av den svenska socialismen. Och jag kommer aldrig att förlåta det lidande och det utanförskap jag sett och upplevt och som jag relaterar direkt till den socialistiska ideologin.

Politik spelar roll. Och för mig är en bra politik en politik som handlar om att alla människor ska ha samma status, samma värde, samma livschanser, samma rätt till sin egen kropp, sexualitet, fortplantning och sin egen rätt till egenbestämmande. Alla människor ska ha rätt till ett arbete. Alla människor ska ha rätt till en vettig inkomst. Alla människor ska ha rätt till bra vård. Alla ska vi också ha rätten att slippa leva på bidrag. Och vi ska alla slippa få en icke önskvärd offerstämpel tryckt i vår panna och slippa diskriminering från samhället oavsett vilka vi är.

Det står jag för. Det går jag till val på. Det är något jag kommer kämpa resten av mitt liv för att leva upp till.

Har sossarna tänkt om? Nej, de har från första början tänkt helt och hållet fel och jag ser inga tendenser på att det skulle vara något som är på väg att förändras i brådrasket.

Att Mona Sahlin dessutom misslyckas med att minnas att Sverige just genomgått den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 30-talet och att det faktiskt är ett smärre mirakel att Alliansen klarat att hålla nere arbetslösheten så mycket som vi ändå gjort är bara skrattretande. Jag vågar inte ens tänka på hur arbetslöshetssiffrorna hade sett ut om de rödgröna fått styra då krisen slog till.

Ännu har sossarna en mycket mörk bakgrund att göra upp med. Och ännu har de inte specificerat varken hur, när eller med vilka medel de ska uppnå sina nya mål. Det är fyra väldigt generaliserade floskler utan backning och utan några som helst egentliga visioner om hur det ska gå till. Det verkar som om S flirtar med liberalismen men är fullständigt medvetna om att de inte kan leva upp till det och därför bara släpper bollen och låter den fara iväg utan riktning. Det hela känns faktiskt mest bara unket.

Det är dags att de rödgröna tar den utmaningen på allvar.



Intressant.

Sebastian Bjernegård, Linander, Åberg, Per Pettersson, Linnéa Darell, Makthavare, Karl Henriksson, Vägskäl, Annarkia, Gulan, Maria Byström, Raymond Svensson, Broman, Marcus Grundén, Norah4you, Maria Abrahamsson, Magnus Andersson, Trollhare, Monke, Gerdau, Kent Persson, Moderata Perspektiv, Krassman, Helle Klein, Hofvander, Ex-Blogge, Kildén, Johan Pettersson, Runo, Emil Broberg, Motpol, Pär Johnson, Lindholm, Ted Ekeroth, André Assarsson, Andersson på Kungsholmen, Altenberg, Christian Tegnvallius, Rasmus Jonlund, Linander, Åberg, Opassande, Sörliden,

Mer legitimation åt folket!

Nejdå, jag begär inte fler legitimationskontroller på SJ's tåg eller något liknande. Det räckte den gången jag var tvungen att visa legitimation cirka 10 gånger på en resa från Stockholm till Göteborg för bara något år sedan. Ibland kan saker och ting bli rätt så omedvetet och oplanerat skumma, olustiga men också ganska roande.

Nej, vad jag tänker på är förstås regeringens förslag om att införa yrkeslegitimation för lärare. Ett bra förslag, tror jag. Eller åtminstone rätt så nödvändigt.

Tanken är att nu införa en legitimation för att i framtiden kunna höja kvalitén på undervisningen, höja statusen på läraryrket, kanske kanske höja lärarnas löner och skapa bättre förutsättningar i grunden för lärandet.

Tanken på fler behöriga lärare känns också bra därför att en utbildad lärare ofta har en betydligt bättre kunskap om pedadogik, men även om hur man stärker de duktiga eleverna och också finner och på ett kompetent vis stödjer de elever som är i behov av extra stöd. Antingen rent inlärningsmässigt eller exempelvis på grund av sociala bekymmer eller neuropsykiatriska handikapp. Och det är faktiskt inte en dag för tidigt.

Idag är upp till 20% av landets lärare obehöriga. Det är i mina ögon ett jätteproblem. Inte för att det inte finns duktiga och ambitiösa lärare utan formell utbildning, utan för att det är många som på olika vis saknar den pedagogiska utbildning jag tycker krävs för att kunna hantera en undervisningssituation på ett bra sätt och fiska upp de elever som behöver ytterligare utmaningar eller ytterligare stöd för att kunna nå sin högre potential.


Jag pratar ju gärna om just det där med att Sverige faktiskt är på väg att hamna en aning på efterkälken numera. Vi har tappat kunskapsövertaget inom forskning och utveckling, vilket också slår tillbaka på industrin. Vilken förstås tyvärr blir mindre och mindre konkurrenskraftig gentemot en värld som inte bara producerar mer och billigare, utan också ofta ligger ytterligare ett par steg längre fram.

För att möta framtiden på ett bra sätt, så tycker jag att det är dags att vi börjar se utbildning för vad det faktiskt är. Det handlar inte om att göra som socialdemokraterna länge förespråkat; att sätta en massa barn i skolbänkar och sedan bara förvara dem. Skola är inte förvaring och ska heller aldrig få bli det. Det har uppenbarligen fungerat litet si och sådär att minska kraven på genuint kunnande och att sänka kraven på traditionell katederundervisning. Själv är jag för problembaserad lösning och praktiskt arbete som inlärningsmetod, men då kan det ju vara praktiskt om eleverna vet vad de ska lära sig.

En passiv lärare (odefinierad handledare) som tvingas ägna tid åt att bara jaga runt samtidigt som elever släpps vind för våg i planlöst sökande efter information tror jag bara inte är hållbart. Och litet grann verkar det ändå vara litet grann vad som händer på vissa håll idag. Långt ifrån överallt, men det verkar ändå vara något som inträffat på sistone - en sådan märklig skiftning.
Förmodligen kommer det sig ur den socialistiska principen om likriktning. Alla ska vara likadana, inga betyg ska lämnas, man ska inte utsätta barn för undervisning och man ska helst varken ställa krav på skola eller föräldrar och allra minst på barnen.

Jag är visserligen allt annat än kravpolitiker och kräks ofta litet lätt då jag hör just ordet krav. Men grejen är att lika mycket som vi vuxna har rätten att förvänta oss vissa saker av barn i skolan, så har också eleverna rätten att ställa sina förväntningar emot vuxenvärlden, sina lärare och gentemot hela systemet. De har rätt att kräva en bra utbildning, en fungerande arbetssituation på skolan, tydliga riktlinjer för vad de ska lära sig och förväntas uppnå och även kompetenta lärare som kan leverera det. Det handlar om våra barns och ungdomars rätt att kräva en utbildning som håller hög klass och kan skapa jobb i framtiden. Det handlar om elevers rätt att få en utbildning som håller måttet på arbetsmarknaden och som ger tillbaka för alla år i skolbänken.

Genom goda förutsättningar att kunna ta del av vuxenlivet i framtiden, bland annat. Något så basalt, men uppenbarligen så svårt. Den är väl 25% nu? Ungdomsarbetslösheten...

En bra utbildning kanske inte är den enda lösningen, men en stor del i den.

Det är annars intressant att se de rödgrönas reaktioner på detta. Nu har Alliansen snott idén, fastän Björklund drivit frågan sedan dagarna i stadshuset. Och det är väl ett bra förslag, men egentligen inte för det kommer ju från Alliansen. Annars hade det kunnat vara bra. Eller så är det det mest fruktansvärda som någonsin hänt. För nu måste man faktiskt vara behörig för att få utbilda och då blir det synd om så många eller så kommer det inte finnas några lärare kvar. Eller så försvinner flumskolan. Mycket märkliga reaktioner, tycker jag. Men jag vet förstås inte.

Hur som helst tror jag på idén. Det gjorde jag redan under 90-talet då jag själv gick i skolan och frustrerades över inkompetenta lärare som sprang runt och gjorde just ingenting och lämnade oss elever vind för våg. Själv ville jag lära mig. Det var svårare än man skulle kunna tro. Utan lärare ingen undervisning. Utan undervisning inget kunnande. Inget kunnande inga betyg. Inga betyg inga jobb och ingen vidareutbildning. Utan jobb och vidareutbildning... Ja, ni förstår poängen.

Äntligen någon som tar tag i det, känner jag. Och jösses vad det behövs.

Nästa steg borde rimligen vara ytterligare resurser för skolan och en höjd lärartäthet. Dags att börja se över budgetar och högskoleutbildningar?

Mer här:
Mad World, Lars Björndahl, Jesper Svensson, KSF-bloggen, Livet mellan två evigheter, Malin Danielsson, Cornucopia, Lars Björndahl, Anna Vikström, Liberati, Lilla O, Tonårsmorsa, Adam Cwejman, Peter Soilander, Vilket Liv, Hell of Hannastacia, Andreas Froby, Per Pettersson, Linnéa Darell, Ewa Thalén Finné, Mark Klamberg, Runo, Carina Boberg, Maria Haglund, Maria Abrahamsson, För facket i tiden, Café Liberal, Anne-Marie Ekström, Rasmus Jonlund, Sebastian Bjernegård, Skrivarmamma, Scabbe, PJ Anders Linder, Lotta Edholm, Runo, Pär Gustafsson, Christoffer Fagerberg, Välfärdsbloggen, Gerdau, Tommy Rydfeldt, Lotta Olsson, André Assarsson, Hofvander, Progressiv debatt, Viktor Tullgren, Kent Persson, Seved Monke, Mats Persson, Alltid rött, alltid rätt, Nina Larsson, Roger Haddad, Törnqvist, Nemokrati, Linnea Cedergren,

Därför måste vi avpatologisera transsexualism

Har du någonsin undrat varför det är en så stor grupp trans- och intersexuella som envisas med att vara benhårda i sitt arbete kring att hålla linjen om en avpatologisering av transrelaterade tillstånd? Har du undrat varför vi inte vill att dessa tillstånd alls ska tas upp i DSM (den globalt anlitade psykiatriska manualen som i praktiken styr alla andra och som just nu genomgår revidering till version nummer 5 och som klassificerar och styr upp hela listan av psykiatriska tillstånd och rekommendationer kring behandlingar och liknande)?

Hur kommer det sig att så många av oss så hemskt gärna vill se en korrigering av det juridiska systemet i Sverige och utomlands för att stryka ut Gud fullständigt ur lagboken?

Hur kommer det sig att vi är så många som nära nog är beredda att riskera själva rätten till korrigerande behandlingar inom den allmäna vården bara för att slippa bli sedda som psykiskt sjuka?

Ja, bortsett från att ingen av oss i grunden är det. Eller i alla fall inte på så vis att vi skulle vara det genom vår trans- eller intersexualism.

För en tid sedan slopade socialstyrelsen den psykiatriska patologiseringen i Sverige rörande transvestism, utövande av BDSM och ett antal andra "åkommor". Fint så. Trans- och intersexualism kvarstår dock som psykiatriska diagnoser på grund av att vi inte ska behöva oroa oss över att inte få vård genom landstingets försorg i form av kirurgier och dylikt.

Annars har jag alltid tyckt det varit fascinerande, det där med kopplingen mellan psykiatriskt tillstånd och korrektiv kirurgi. Leder inte det också era tankar till någonting helt annat än just underlivs- och bröstkirurgier? Siktar inte det någon fot högre upp på kroppen litet grann by default? Det var inte så länge sedan vi lobotomerade patienter med psykiatriska åkommor i Sverige heller. Och ibland undrar jag om inte exempelvis tvångssteriliseringarna egentligen är ett substitut för att läkarkåren inte längre har rätten att lobotomera oss som man en gång försökte sig på på vissa håll i den kristna världen.

Artikeln på andra sidan denna länken ser jag som sjukt provocerande och den går till en av alla de där enormt fascistoida sidorna kopplade till den kristna amerikanska högern. Den visar på ett mycket grundläggande plan varför vi idag inte har råd att behålla patologiseringen rörande trans- och intersexuella patienter i Sverige eller någon annanstans i Världen.

Därför att samma argument används även här. Patologiseringen används aktivt för att mota oss inom vården (även delar av vården och i sammanhang där våra gener och genitalier inte har någon som helst betydelse). Samma argument används för att mota oss på arbetsplatser, rörande arbetsmarknadsåtgärder, inom utbildningsväsendet, inom politiken. Inte minst inom politiken, vilket jag ju nyligen blivit varse i mitt eget parti.

Patologiseringen befäster bilden av transsexuella som psykiskt sjuka och allt vi är och står för i dagens samhälle tycks idag vara någon sorts kontroversialism. Vill jag som transsexuell ha möjlighet att arbeta idag, så anses det kontroversiellt. Vill jag ha rätten till en normal behandling inom socialförsäkringssystemet eller inom vården, så anses det kontroversiellt. Vill jag ha rätten till min egen kropp och min egen reproduktion anses det vara kontroversiellt.

Faktum är att hävdar jag att solen kommer gå upp imorgon bitti, så anses det vara kontroversiellt.

Ska vi sedan börja prata sexualliv eller för den delen fortplantning, eller bara rätten att leva ett normalt liv tillsammans med en vald partner så har vi passerat gränsen för vad som anses kontroversiellt sedan en bra bit tillbaka.

Det är en spännande och rätt intressant tolkning som görs av de mest vitt skilda människor i samhället idag, men det är tämligen vanligt förekommande. Samtidigt som förstås somliga har svårt att se att där finns någonting kontroversiellt alls över mitt och andras liv och den medicinska historik vi bär på.

Själv antar jag att jag lärt mig utnyttja det faktum att jag ses som så ohyggligt kontroversiell och att jag till stor del lyckats renodla det till något jag kan använda mer som ett verktyg.

Det är lätt att slå in dörrar om människorna som försöker hålla dem stängda agerar som strykrädda harar bara för att de är övertygade om att jag antingen smittar eller mördar. Det är effektivt att använda en sådan stämpel som den jag tvingas leva med såsom ett verktyg för att uppnå det ena och det andra. Det kan rentav vara relativt befriande eller tillfredsställande att göra det.

Men frågan är hur mycket jag vinner på det i det stora hela. Hur länge ska jag hållas tillbaka inom politiken? Hur länge ska jag behöva förhindras rätten att bilda en familj? Hur länge ska jag förhindras i mina strävanden att få ett vanligt, traditionellt arbete igen? När upphör omyndighetsförklaringen att gälla?

Nu ska ni vara medvetna om att även om jag skriker rakt ut i frustration och panik periodvis och även gör det här på bloggen eller landets tidningars debattsidor, så är det inte så att jag är den som drabbas värst av detta systematiska förtrycket mot trans- och intersexuella i Sverige.

Jag har kontaktnät. Jag har en politisk karriär, även om den motarbetas här och var. Jag har möjligheten att nå ut på olika håll vid behov. Den som bestämmer sig för att använda min medicinska bakgrund för att hindra mig och mina möjligheter att bygga ett normalt och fungerande liv riskerar hela tiden att bli ett offentligt skådespel. Antingen via mig eller via mina vänner och kontakter runtom i samhället. Mig går det verkligen ingen nöd på. Jag har turen att kunna omge mig av rätt människor och rätt miljöer för att jag ska klara mig vad som än händer.

Jag har valet att vägra få den traditionella offerbilden stämplad i mitt ansikte. Jag har möjligheten att vägra acceptera påtryckta offferroller och allt möjligt annat på grund av vem jag är och på grund av den kamp jag måste genomgå.

Visst drabbas jag då och då av någon sorts rättshaveriststämpel på grund av min idoga kamp för att slippa bli kallad för offer. Visst får jag ta en del smällar för att jag envisas med min kamp för att även jag ska räknas som en fullvärdig medborgare i mitt eget land. Visst får jag ta en del törnar på grund av att jag hävdar rätten att leva ett normalt liv, skaffa en familj, ha rätt till ett arbete och slippa förföljelser, diskriminering, våld och hot om våld.

Jag kan ta det. Jag som har möjligheten att lyfta mig ur det. Jag som har kontakterna för att hitta en väg tillbaka. Jag som har rätt nätverk. Jag som har kopplingar hela vägen upp i regeringen.

De människor jag vill att du ska tänka dig behöver din hjälp att slå tillbaka mot patologisering, diskriminering, förtryck och våld är de människor som inte har det kontaktnät jag har. De som inte har den politiska karriär jag har och har haft.

Det är de arbetslösa socialbidragstagarna som ständigt hånas och attackeras på öppen gata och som försöker klara sin tillvaro på vad vis de än kan i någon småhåla i Skåne, Småland, Norrland eller vad det nu kan vara som har det tuffast. De som förlorat sina arbeten, de som nekas utbildning, de som nekas vård för att få bli sig själva. De människor du bör värna har ofta råkat ut för övergrepp på grund av vilka de är. De har ofta förlorat hela sin familj, hela sin släkt, kanske helt och hållet eller till stor del saknar vänner. Inte på grund av att de egentligen uppbär symtom på att vara psykiskt sjuka annat än att bara vara absurt deprimerade och ångestladdade efter år av övergrepp och diskriminering. Inte på grund av att de är oförmögna att vara sociala, välfungerande, älskande och älskvärda individer. Utan för att de bara är just de de är.

Det är dags att sätta stopp för patologiseringen av trans- och intersexuella i Sverige idag. Det är dags att påbörja arbetet för att åstadkomma ett stopp för patologiseringarna även utomlands.

Det är dags att häva förbudet mot fortplantning och familjebildande för transpersoner i Sverige idag.

Det är dags att se över äktenskapslagstiftningen så att även transsexuella inkluderas. Transsexuella ska inte behöva skilja sig från sin partner och genomgå bodelning från partners de älskar och som älskar dem enbart för att få genomgå ett könsbyte.

Det är dags att sätta stopp för tvångssteriliseringarna i Sverige idag.

Det är dags att sätta stopp för diskriminering på arbetsmarknaden, inom utbildningsväsendet, inom den statliga förvaltningen och inom vården.

Det är dags att partierna gör upp med sin periodvis ogenerat uttalade transfobiska hållning.

Det är dags att adoptionslagstiftningen ses över så att även trans- och intersexuella har rätten att skaffa barn.

Det är dags att på allvar se över namnlagen, vilket äntligen är på god väg via den statliga utredningen som nu ska inleda sitt arbete.

Det är dags att på allvar se över möjligheterna att erbjuda möjligheten till surrogatmödraskap i Sverige.

Det är dags att ta hoten mot trans- och intersexuella på allvar.

Det är dags att sluta behandla hundratusentals svenskar som icke-medborgare och som untermensch i deras eget land på grund av kristna och folkhemsliga normer.

Det är dags att börja arbetet på allvar. Det finns mycket kvar att göra.

En avpatologisering med bibehållen rätt till kirurgiska, hormonella och juridiska korrigeringar är ett bra första steg för att återskapa vår rätt till ett drägligt liv och ett fullt medborgarskap i vårt eget land. Andra länder i EU har redan gjort detta. Vi ligger efter. Det är dags att ta ledningen igen.

Inget annat duger.



Intressant.