Politik och världsutveckling. Klimat och framtid. Konflikter och hopp om en friare och tryggare värld. Sexologi. Funkispolitik och socialförsäkringssystem. Juridiskt och folkrättsligt. Och mitt i allting ett författarskap och debattådra.
Det är skönt med politiker som har en genuin liberal kompass och som förstår hur saker och ting hänger ihop. En sådan politiker är Cecilia Malmström.
Gillade skarpt hur Cecilia till stor del lyckades driva hela valkampanjen inför EU-valet genom framtidsoptimism, EU-positivism och en förståelse för hur Sverige och omvärlden är connectade med varann.
Nu har Cecilia lämnat den lokala politiken och börjat arbeta en liten bit hemifrån som bekant. Men hon ligger knappast på latsidan.
Tack vara Cecilia kommer nu EU att börja ta betydligt hårdare tag rörande trafficking och alla de enorma problem som vi har att slåss mot på grund av den ökande människohandeln. Ett enormt steg framåt på många vis.
Liberatis Alexander Bard skriver:
Tuffare tag mot människohandel - så kallad trafficking - står högst på agendan och det är alldeles utmärkt. På frågan om den kontroversiella svenska sexköpslagen ska ingå i det paktetet svarar Malmström lakoniskt att det är “politiskt omöjligt” att exportera den svenska sexköpslagen till resten av EU.
För att komma åt trafficking bör man satsa på sociala insatser i mycket högre grad än idag. Man bör ägna mer tid åt socialt arbete, samt förebyggande och vårdande insatser. Och man bör förstås öka insatserna och skapa en mycket skarpare lagstiftning gällande just trafficking. Något alla seriösa sociologer och forskare är eniga om.
Det vore fantastiskt om EU kan ta upp ledarflaggan i kampen mot människohandeln och driva den striden med full kraft en lång tid framöver. Det hoppas jag se mer av i framtiden och därför blir jag överlycklig av beskedet från EU och Malmström.
Och jag som alltid undrat varför det liksom inte ville sig. Doh! Fel igen!
Han säger också att:
Den sexualupplysning som erbjuds anses utgå ifrån att alla har sex och att alla varianter är normala, och hur man skyddar sig med preventivmedel.
Och jag tror faktiskt att en kristdemokrat för första gången i världshistorien har fått någonting rörande sexualitet rätt. Om jag inte misstar mig är det en världssensation. Fullt i klass med att de gamla kristna lärde tillslut erkände att jorden faktiskt kanske inte är platt som en pannkaka ändå. Eller att hela Universum kanske ändå inte kretsar kring just oss i lilla jordariket.
Bara en sån sak.
Sedan får jag litet grann medeltida vibbar igen här, men det må så vara hänt. Tycker mest det var litet gulligt ändå. ^^
- Heterosexualitet verkar inte vara det normala längre, det pratas om alla varianter. Jag dömer inte folk, de får göra vad de vill. Men biologiskt sett är homosexualitet inte funktionellt, menar Yngve Andersson.
KD vill att hälso- och sjukvårdsförvaltningen, barn- och utbildningsförvaltningen samt kultur- och fritidsförvaltningen kompletterar samhällets sexualupplysning. Värden som fasta relationer, kärlek, barn, familj, ansvar och etik, avhållsamhet och senare sexdebut ska föras fram bättre.”
Det innebär, för den som inte har stenkoll på de stora havsströmmarna, att den varma jätteströmmen från Mexikanska golfen som går hela vägen tvärs över Atlanten till norra Europa ser ut att envetet vilja fortsätta pumpa sitt väldigt livgivande vatten hela vägen hem till oss. Norra Europas främsta värmeelement verkar gilla oss ännu och fortsätter att lovebomba oss ännu ett tag.
Undergångshistorierna inkluderande totalt sabbat globalt klimat och enorma istider som sväljer inte minst hela Norden tycks med andra ord komma litet grann på kant.
Tänker att det är rätt skönt att veta, eftersom jag ännu inte hunnit finna ett bra arbete i Bangkok ännu och alltså inte är helt beredd på att flytta än.
Litet grann ska man kanske låta bli att raljera över det, men i första hand är jag faktiskt väldigt glad över att forskarna kunnat skriva av hotet tillsist. Tydligen har de tidigare minskade strömningarna mest rört sig om naturliga variationer och nu ökar strömmen trycket en aning igen.
Det här är ändå ett hot som hittills tagits på väldigt mycket allvar på somliga håll. Och naturligtvis har även Hollywood nappat på det, vilket även berättas om i den länkade artikeln. Filmen "Day After Tomorrow" handlar om en visserligen extremt överdriven utveckling runt om i Världen till följd av en döende Golfström och jag tror att även om filmen i sig mest är en söt och halvkomisk äventyrsmatiné på katastroffilmstemat, så har den säkert någonstans skrämt upp en eller annan en del.
Även om ingenting i närheten av filmen skulle kunna hända i verkligheten, så skulle en döende Golfström förmodligen ställa till en hel del elände för oss här uppe. Vi skulle säkert få utöka snöskottningsbudgeten en smula om vintrarna. Vilket jag, efter denna vintern, kan konstatera att vi nog verkligen skulle behöva i vilket fall som helst.
Är det verkligen bara jag som tycker att något riktigt på allvar har försämrats när det gäller just snöskottningen under de sista få vita vintrarna? Åtminstone i Stockholm.
Även om vi kan skriva av istiden, så skulle jag vilja veta vad som egentligen hände med snöskottningen...
Annars är jag mest glad över att rätt så många fler Golfar får andra färdvägar att ta inom relativt kort. De ska få en ny fin kringfartsled förbi Stockholm att surfa omkring på, vilket onekligen är på tiden.
Jag vet att mina miljöpartistiska vänner säkert får spel på mig även denna gången, men jag kan inte förstå varför massor av bilar som borde kunna ta sig fram i miljövänlig normalfart ska behöva släpa sig igenom Stockholms innerstad i en hastighet som får sköldpaddor att känna sig som sprintrar. Varken jag eller särskilt många andra förstår den totala aversionen mot bilar som många miljöpartister har.
Köerna i Stockholm idag är rena mordet. Inte bara för den extremt låga hastighetens skull, utan mycket på grund av de enorma mängder avgaser som bildas. Det måste, på ett eller annat vis, upphöra.
Jag är visserligen oerhört skeptisk till de drivmedel vi använder idag och ser fram emot alla de satsningar som nu görs inför framtiden för att finna bättre drivmedel. Men även kollektivtrafik, livsmedels- och varutransporter måste fram på vägarna för att kunna försörja såväl Stockholm som resten av landet. I ett miljöpartistiskt väglöst Sverige riskerar vi att inte kunna försörja landet med varor och tyvärr vågar jag säga att det dröjer väldigt länge innan vi helt kan ersätta alla person- och varutransporter i landet med enbart rälstrafik. Speciellt om tåget dessutom ska kunna konkurrera ut även flyget på sikt.
En sund och vettig ekoliberal klimatpolitik tar hänsyn till detta och ser till att skapa förutsättningar för morgondagens miljövänliga hjultransporter. Och jag ser fram emot att slippa en hel del av de enorma mängder avgaser som idag förpestar Stockholms innerstad.
En sund och vettig ekoliberal klimatpolitik innebär också att man i tid inser att de få leder som alls leder genom staden inte klarar av den tunga trafik de utsätts för idag. Att de idag är totalt underdimensionerade och riskerar att med tiden helt kollapsa. Exempelvis Essingeleden är ju i krampaktigt dåligt skick, trots allt. Vi har inte råd att inte avlasta. Och det behöver faktiskt inte vara så mycket svårare än så.
Avlastningen är nu säkrad och därmed de lägre utsläppen i innerstaden. Och livskvalitén för väldigt många kommer sannolikt att öka. Nu är det dags att börja se över kollektivtrafiklösningarna och att se till att bygga vidare på tänket kring trafikavgifterna i Stockholm. Tillsammans kan de tre benen bli basen för en framtidssäkrad och stabil trafiklösning för Stockholm i framtiden. Ett ansvar vi har gentemot inte bara stockholmarna utan mot hela Sverige och mot Världen.
Den svenska jämställdheten är illa ute. Jag har skrivit om det förr vid ett antal tillfällen, men kan ändå inte upprepa det nog många gånger. Vi har problem. Stora problem.
Det är märkligt. Politik tycks idag handla om att alla ska tänka som och känna som alla andra. Individualism, frihet och människovärde har gått och blivit något fult. Likriktning är ordet som beskriver det hela bäst. Oändliga krav på likriktning och därtill en allestädes närvarande populism som med bestämda och tämligen långa fingrar söker fösa oss alla in i ett litet fåtal bekvämt indelade fack och därefter sälja till oss färdiga paketlösningar av ofta tvivelaktig kvalitet. Ändå var det länge sedan vi lämnade det socialdemokratiska folkhemsbygget bakom oss. Den samhällsbyggnad som allra mest annars kan förknippas med just likriktning, utrensning av normbrytare och ett perfekt samhälle för de få som bäst passar in. Och tur är väl det. Att vi lämnat folkhemsåren bakom oss, alltså.
Om vi ska vara helt och hållet ärliga så var Folkhemmet en avart inom vårt samhälle som vi inte har råd att försöka oss på igen. Ett exkluderande, rasistiskt, homofobt, antifeministiskt troll som band och bestal oss till den milda grad och som vi halvt om halvt bara lyckades ta oss ur händerna på i blotta förskräckelsen. Bilbo och trollen, drar jag mig till minnes. Trollen som grälade så länge om på vilket vis de skulle tillaga sitt byte att de tillslut överraskades av solen och därmed förvandlades till sten. Jag uppmuntrar den som inte läst Tolkiens bok om hobbiten att göra det, eller att åtminstone springa på bio så snart den nya filmen släpps om något år.
Folkhemsbygget var ju visserligen en hemskt vacker fasad, ett perfekt sceniskt tillrättalagt Pleasantville för de bäst anpassade och mest anpassningsbara normativisterna i samhället. Det viktiga var att vi alla skulle stämma i bäcken, hylla Jante som en kombinerad Gud och Konung och göra precis vad pappa staten sa åt oss att göra. Kuggar i det socialistiska maskineriet, utan namn och enbart tilltalade som nummer. Personnumret blev inte, som i resten av världen, en personlig angelägenhet utan offentlig egendom. Förstås skulle personnumret även spegla kön och allra helst också utländskt ursprung.
Vi medborgare skulle förstås noga se till att dölja eventuella utstickande färdigheter eller för den delen ögonstickande säregenheter. Problem uppstod redan tidigt då det tillrättalagda gärna kolliderade med full kraft in i en verklighet som snarare mer skulle kunna liknas vid ett Wonder Boys för de mindre knäsvaga. Kaskaderna av damm och betong då dessa världar möttes fick ofta enorma proportioner, men det hela sopades snabbt under mattan med en aningen stel mun och en stramt bister blick syftandes att säga oss alla att detta har vi nu inte sett (oavsett hur högt mattan sedan buktade och hotade att anfalla oss så snart de vakande blickarna vändes bort).
Att i folkhemssverige ha ett annorlunda etniskt eller religiöst ursprung än de flesta var en närmast onämnbar hemskhet och måste till vilket pris döljas. Förutsatt det nu alls gick. Statskyrka, ordet lagom och perfekta små vitbleka barn i normativt rättfärgade kläder som leker normativt stereotypa lekar. En bild för gudarna. För guden Jante.
Att ha en annan läggning eller könsidentitet var, förstås, aningen etter värre. För all del, bara att sitta i rullstol var och är illa nog. Vi vet ju hur det brukar se ut än idag - sitter du i rullstol idag så får du i regel finna dig i att aldrig ens bli tilltalad eller tillfrågad. Huvudet kortare på grund av sittande ställning jämställs än idag med att vara huvudet kortare medelst dekapitation.
Frågan och tilltalet går automatiskt till personen bakom rullstolen - den enda som kan svara; har du ingen kontroll över benen har du även givit upp ditt egenberättigande som tänkande individ. Kopplingen mellan fungerande/lydande kropp och själslig förmåga vill liksom inte ge sig. Även kopplingen mellan snopp och tankeförmåga tycks idag leva kvar i hög grad, liksom en sorts märklig övertygelse om att sexuell läggning och könsidentitet också påverkar förmågan att tänka, känna, resonera, leva och älska.
Dekanhuset i Uppsala
Idag har vi annars inte kvar det Rasbiologiska Institutet i Uppsala och vi mäter inte längre skallar och frontallober för att avgöra vad människor har för ursprung och därmed för eventuellt relaterad intelligens. Institutet döptes år 1958 om till Institutionen för Medicinsk Genetik och lades organisatoriskt under Uppsala Universitet. Man kunde ju tro och hoppas att åtminstone något hade hänt sedan dess. Förmodligen har mer hänt innanför institutionens väggar än ute i samhället.
Själv har jag börjat misströsta. Än idag omyndigförklaras och tvångssteriliseras sexuella minoriteter, psykiskt sjuka och andra av staten Sverige. Än idag går drevet med jämna mellanrum gentemot inte minst muslimer, men även mot judar och andra grupper. Än idag mobbas unga flickor ut av hela samhällen på grund av att de begått det fruktansvärda brottet att ha blivit våldtagna i skolan.
Till skogs, kvinna! Du har dragit vanära över hela bygden!
Ibland räcker det inte att hävda att man blir mörkrädd. Orden räcker liksom inte riktigt till.
Jag satt idag vid morgonens planeringsmöte på Luf Storstockholm och diskuterade det faktum att många i de litet äldre generationerna fortfarande klär upp sig för att gå och rösta på valdagen. Det är en tradition som uppbär en känsla av att göra något fint. Något viktigt. Något stort. Förmodligen har det sitt ursprung i just känslan av att det faktiskt inte var så nedrans länge sedan vi saknade allmän rösträtt i detta landet och att det därför är något att värna och fira. Det vi unga idag tar för givet är inte något våra föräldrar eller farföräldrar egentligen någonsin sett som givet och självklart. Kanske borde vi anstränga oss mer för att komma ihåg det?
Men vad har hänt sedan dess? Det är ju ändå snart ett sekel sedan. Förhållandevis litet, faktiskt. Det är det som är så infernaliskt skrämmande.
Vi har fortfarande rätt duktiga könsskillnader lönemässigt i detta landet. Och klyftorna ser inte ut att bli så särdeles mycket mindre över tid. Enligt somliga mätningar är den totala löneskillnaden en bit över 20%. Och detta är alltså år 2010.
Det är märkligt hur mycket kön faktiskt spelar in i samhället än idag. Kön och normer. Enligt den länkade kortfattade presentationen ovan kan en stor del av löneskillnaderna bero på att kvinnor helt enkelt inte arbetar lika mycket och länge exempelvis på grund av barnafödande. Men är det ett giltigt skäl till att kvinnor ska ha lägre löner än män för samma arbete? Och med tanke på att så kallade feminister springer runt och havererar över sig själva i ivern att skrika ut sin åsikt att kvinnor inte har rätten till arbete om de också ska föda barn, och så vidare... hur kunde det bli så fel?
Nu var ju Sternberg ute i Expressen igen häromdagen. Denna gången inte ett dugg bättre påläst än sist, för övrigt, då hon hävdade att pappor skulle vara farliga för sina barn. Det viktiga är inte att ha rätt eller att ha torrt på fötterna, utan att se till att ingen annan får för sig att ha rätt.
Framför allt inte andra kvinnor om du har turen att vara en själv. Vilket också, för övrigt, fått andra uttryck på sistone. En relativt obemärkt liten Luf-relaterad klubb för unga tjejer och vid namn Radikala Kvinnofronten, RKF, har fått finna sig i att ta emot ett flertal hotfulla mail från den mer traditionellt socialistiska rörelsen Kvinnofronten, vilka hävdar att de tänker stämma de uppkäftiga tonåringarna i RKF för namnstöld. Kvinnofronten ska börja stämma 14-åriga tjejer för namnstöld! Fantastiskt! Ser ni något kapitalt fel i den här bilden?
För Gud och Jante hjälpe oss om vi på något vis skulle bli förknippade med varann. Vi feminister vill absolut inte bli ihopkopplade med er feminister och vår feminism handlar enbart om att så split nog inom den inhemska rörelsen för att vi ska kunna stå ovanför er. Min pappa är mycket större och starkare än din pappa! Det känns väldigt mycket "Peoples Front of Judea" över det. Killarna i Monty Python-gänget skulle jubla.
Det blir lätt litet märkligt annars, men också tämligen intressant, när de mer rabiata socialistiska och ofta särartsvurmande feministerna går i toppspinn och nästan gråter på sig i sin längtan att trycka ner sig själva och andra.
Den märkliga förskjutningen mellan könen och mellan grupper som vägrar kommunicera med varann visar sina fula trynen överallt i samhället idag och ser inte ut att mildras i någon högre grad. Historien om den unga tjej som blivit våldtagen i Bjästa för ett år sedan visar på samma bristande förståelse, även den.
För min egen del har jag märkt en hel del märkliga saker sedan jag för ett par år sedan gick igenom ett juridiskt könsbyte från man (nåja) till kvinna.
För det första det som jag så ofta har tjajat om tidigare - tvångssteriliseringen. Som idag finns kvar på grund av samma normativitet i tänkandet som låg till grund för det tidigare nämnda rasbiologiska institutet. Än idag finns patologiseringen och steriliseringskravet kvar just på grund av någon sorts behov att rensa bort vissa gener från den allmäna folkliga genpoolen för att kunna bevara rasens renhet.
Och än idag är det så kontroversiellt att överhuvudtaget försöka angripa problemet att Kd måste tydliggöra sina föga förvånande mörkblå åsikter genom extra pressmeddelanden och att Göran Hägglund inte ens vågar titta på den gamla utredningen (SOU 2007:16) som legat och samlat damm längst in i kassavalvet på kontoret i över tre år. Än idag är ämnet så kontroversiellt att det alltså inte går att få en enda svensk riksdagsledamot att ta steget upp i talarstolen i riksdagen och börja ställa frågor avseende tvångssteriliseringarna. Det är skamligt!
För det andra vet jag inte hur många gånger jag fått klappar på huvudet av drygt tio år yngre män som organisatoriskt varit underordnade mig. Jag vet inte hur många politiker "högre upp i rang" än jag som tagit mig i baken eller rent av försökt pressa ner sina stora labbar i mina trosor utan någon som helst inbjudan. I allmänhet verkar jag liksom få så lov att tycka att det är värt besväret eftersom jag dessutom valt att välja bort mitt priviligerade liv som man alldeles på egen hand. Och som kvinna hör det liksom till, på något vis. Det är visst så det ska vara?
För ett år sedan, ungefär, berättade jag för en ursprungligen väldigt liten krets människor om att jag råkat ut för ett tämligen våldsamt övergrepp som höll på att kosta mig mitt liv och att jag blivit tvungen att resa till ett annat land för att genomgå traumakirurgiska ingrepp som stod utanför den svenska vårdens kompetens och förmåga att utföra, samt att jag nu mot alla odds var på väg tillbaka och kände mig riktigt pepp igen inför framtiden. Jag berättade att jag kände att jag nära nog kunde likna det hela vid att ha överlevt en flygkrasch och nu ville jag utnyttja min andra chans och verkligen tillåta mig att leva och ta tillvara på livet. Av ett flertal feministiska vänner och bekanta med en bakgrund inom den socialistiska genusvetarfåran, fick jag höra att jag minsann inte hade rätten att gå vidare.
Jag skulle göra det enda klädsamma och påkläda mig en offerrolljag inte ville ha. Orsaken var att annars skulle jag vara osolidarisk mot alla andra kvinnor i världen och jag skulle också bevisa att jag var historielös och respektlös mot kvinnligheten.
Hur som helst var det ju ändå mitt eget fel. Det där med historielös kunde möjligen, enligt somliga, vara kopplat till min medicinska historik. Man kunde ju inte vänta sig något annat av en manlig spion i den kvinnliga världen.
Trans- och intersexualism som historik är annars något som många genusvetare inte uppskattar i vilket fall, med tanke på att de flesta inte hunnit plugga mycket mer än baksidorna på Judith Butlersböcker och alltså har fått hela idén om queerteorin och könens vara eller inte vara om bakfoten. Jag medger att det kan vara en svår diskurs att förstå och sätta sig in i, men ändå. Det är ibland svårt för väldigt många att förstå vad teoretikerna säger och det är också svårt för många att förstå var teori börjar och slutar i förhållande till praktik. Ett visst överseende får man väl unna dem ändå, men någonstans under den efterföljande perioden kom jag ändå fram till att en stor del av min respekt för den socialistiska feminist- och genusvetarrörelsen gick och dog. Tiina Rosenbergs tal under kvinnodagen gjorde inte välviljan större, är jag rädd. Jag och många med mig lär ha goda skäl att återkomma till det vartefter.
Jag undrar ibland hur lång tid det kommer ta innan de queera feministerna inser att det blir hemskt fel att dels hävda att kön inte finns för att de läst Butler och dels att kön tydligen är så otroligt viktigt att man måste se ner på hela sin omgivning på grund av det. För nog är man oerhört duktiga på att såga människor som jag på grund av genomförda könskorrigeringar alltid. Förmodligen för att vi bryter mot normen som säger att könen inte finns. Och ändå ska kvinnor sättas på plats för att de är just kvinnor och särartsfeminismen och den pseudofeministiska rörelse som helt bortser från allt sunt förnuft vad gäller den mångåriga kampen för rätten till våra egna kroppar, vår egen sexualitet och vårt eget tolkningsföreträde är klädsamt omvandlad till statsfeminism. Det övergår mitt förstånd.
Idag, när överfallet i sig börjat läggas bakom mig, drabbas jag annars mest av påpekanden inte minst inifrån mitt eget parti om att jag borde tona ner mig själv, ta mindre plats, sluta ifrågasätta normer och värderingar, sluta attackera männen som sitter ovanför mig då de uttalat sig totaltokigt och så vidare.
På sistone har jag mötts av relativt raka tydliggöranden om att jag kan glömma bort att jag saknar framtid i det här landet.
Inte för att det jag säger och gör i sig är så himla kontroversiellt, utan för att min medicinska bakgrund är det. Och att det liksom inte syftar något till att försöka placera mig på det ena eller anda uppdraget, för det skulle inte se riktigt bra ut. Detta av människor som är tämligen medvetna om att jag aldrig någonsin bett om att vara påtänkt för kommunala uppdrag i styrelser och nämnder. I praktiken på grund av att jag redan idag har svårt att få min tid att gå ihop ordentligt. Min kalender lider ingen brist på uppbokade pass varken morgon, dag eller kväll och det är snarare regel än undantag att jag på daglig basis får försöka lirka mig ur dubbelbokningar och dylikt. Jag har helt enkelt inte tid och har därmed inte bekymrat mig över att be om litet extra utrymme eller förtur till de politiska uppdragen.
Ändå är det alltså viktigt för mina partikamrater att tydliggöra att jag inte kan räkna med att bli påtänkt för dessa uppdragen inom rimlig tid. Och min förvirrade reaktion talar mest om en förundran över hur viktigt det är att på något vis tydliggöra det här för mig, att hävda att det inte skulle röra sig om diskriminering om jag väljs bort från någon post jag är kompetent att inneha på grund av min könsidentitet eller för den delen sexuella läggning utan att det egentligen mest bara handlar om mitt eget bästa. För det måste jag ju förstå att detta gör man förstås bara för min egen skull. Och kanske litet grann för att man själv inte kan stå för att tillsätta en untermensch som jag på en sådan plats. Hur skulle det se ut?
Jag är visserligen klok nog att inse att jag nog är aningen kontroversiell dels på grund av att jag faktiskt idag är en ung kvinna som tar plats och tillåter mig att höras, vilket i sig är normbrytande så det förslår. Jag har också vid något tillfälle gått emot en eller två partilinjer, inte minst rörande FRA. Men jag är troligen mycket mer kontroversiell på grund av de vänner jag har, de människor jag arbetar med, mitt engagemang för demokrati, integritet och mänskliga rättigheter och många andra hjärtefrågor jag driver starkt. Samtidigt skulle alltså detta inte vara skäl nog att ställa mig vid sidan, tycks det. Förmodligen för att mina åsikter inte är så himla märkvärdiga i sig utan i stort sett delas av lejonparten av Liberala Ungdomsförbundet, vilka jag förstås är en del av och även arbetar för.
Att jag öppet vågar stå för mitt könsbyte för ett par år sedan och att jag hävdar min rätt att ändå bli behandlad som en människa och att få statens rätt att tvångssterilisera mig prövad i efterhand gör mig dock oerhört kontroversiell. Det är här krutdurken gömmer sig. Det är här det blir riktigt, riktigt farligt för gemene man. Hur ska de hantera mig då de inte egentligen vet hur jag ser ut mellan benen? Eller om de nu inte kan sluta tänka på att jag sett annorlunda ut en gång i tiden. Det är förmodligen periodvis så att det finns en viss rättshaveriststämpel på mig, rent av, för att jag påpekar det här. Samtidigt är det viktigt att få det sagt.
Diskriminering på grund av kön eller könsidentitet är inte tillåten i svensk lag.
Så nu var det sagt. Jag kommer inte bli populär för det, men det må så vara. Jag tänker inte stillatigande acceptera det spel som pågår och jag väljer därför att berätta.
Det är lika bra att göra en total utrensning i garderoben. Jag kan även berätta att jag är öppet bisexuell, periodvis lever i polyamorösa förhållanden och i allmänhet propagerar för så otroligt svårsmälta frågor som rätten till min egen kropp, rätten till mitt eget liv, rätten till min egen tolkning av vem jag är och vad jag är, rätten till min egen sexualitet, fortplantning och rätten att slippa bli diskriminerad på arbetsmarknaden och inom politiken. Jag köper inte Jante och jag köper inte den statsfeminism som förespråkar att jag ska böja rygg. Varken i socialistisk tappning eller borgerlig.
Mina rättigheter är ingenting som kan ses som självklart idag, när socialisterna moraliserar över våra kroppar och våra liv nära nog lika mycket som de en gång gjorde och när de nya moderaterna visat sig egentligen vara de nya socialisterna i fårakläder och har övergivit hela sitt frihetliga och libertarianska arv. Mitt uppe i den härliga, förtryckande smeten hänger sig det kristdemokratiska verklighetens folk med ogudaktiga riter av hat och förakt mot allt som alls sticker ut - så till den milda grad att jag undrar om inte hela hopern helt plötsligt bestämt sig för att skolka från skolan under hela sin uppväxt. Läsa Bibeln är de definitivt inte förmögna till - det är uppenbart. Jesus Kristus skulle vända sig i sin grav om han såg vad som försiggår i dessa kretsar.
Samtidigt har jag inte rätten att gå vidare efter något för mig riktigt otäckt och traumatiskt som rent av höll på att ta mitt liv och jag får heller inte hänge mig åt att arbeta och vara bra på något. För nu är jag alltså minsann kvinna och jag ska anpassa mig till att vara litet lagom. Jag får inte synas, för då riskerar jag att bli för känd och är därmed ett hot emot andra kvinnor i min omgivning (och hånas förstås för att jag inte är riktigt "äkta vara" - jag hade ju faktiskt något som påminde om en snopp en gång i tiden och det faktum att jag idag har ett kvinnligt underliv förändrar ju inte det). Jag får inte ha för starka åsikter och jag får framför allt inte delge världen dem, för då riskerar jag min eventuella politiska karriär. Jag får inte vara för duktig för då finns risken att jag återigen bränner ut mig själv. Och då känner sig förstås världen runtikring tvingad att sätta sig och hånle litet grann och säga att - det var ju det vi sa och nu får du faktiskt skylla dig själv!
Men vad händer egentligen om jag nu väljer att gå min egen väg? Vad händer om jag litet lagom envetet fortsätter trotsa samhällets vilja, normer och värderingar? Om jag vill fortsätta hävda att jag är en kvinna såsom vem annars som helst (min nära omgivning tvivlar inte ett ögonblick på det, även om jag måhända har just en liten plump i det medicinska protokollet fortfarande). Och att jag dessutom faktiskt har rätten att ta plats i rollen som kvinna. Som feminist. Som hbt-aktivist. Som människorättsaktivist och som integritetsdebattör. Kanske rent av som politiker.
Tänk om jag väljer att fortsätta hävda att ingen annan än jag har med min kropp att göra, att ingen har med min sexualitet eller identitet att göra vid sidan av mig och min närmaste familj. Tänk om jag hävdar rätten att ha ett arbete och att få göra en politisk karriär på samma villkor som alla andra och faktiskt på samma villkor (gu'bevars) som de mytiska och sägenomspunna männen.
Tänk om jag hävdar att jag har rätten att sätta ner foten mot en rättspolitisk talesperson och en justitieminister som hävdar sig ha rätten att bryta mot FN's barnkonvention och även mot svensk grundlag för att kunna trakassera barn och ungdomar eller sätta sig över presumtionsprincipen som hela den demokratiska rättsstaten bygger på för att kunna jaga sexköpare. Tänk om jag inte ens tänker be om ursäkt för det.
Vad händer då?
Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om jag gått fullständigt över styr på sistone genom att jag hävdat hemskt tydligt var jag står i förhållande till lagrådet, den svenska grundlagen och FN's barnkonvention.
Jag vet inte om jag fullkomligt förstört mina möjligheter till en karriär inom det politiska Sverige då jag hävdat för mig själv samma grundläggande rättigheter som en gång kvinnorörelsen, homo- och bisexuella, handikapporganisationer och otaliga etniska och religiösa grupper har slagits för.
När inga andra grupper idag tillsynes behöver slåss så vidare hårt för grundläggande rättigheter och erkännande är det bara på ytan vi inbillar oss att kampen inte pågår för fullt än idag. Och det vore naivt att inbilla sig att då andra grupper på pappret (men enbart på pappret) har fått sina rättigheter till hands, så slår förstås ingen på den sista grupp i samhället idag som fortfarande ses som rena untermenschen.
Jag som transsexuell ung kvinna av idag kräver härmed samma rättigheter som alla andra medborgare i rättsstaten Sverige. Jag vill härmed hävda min rätt till samma behandling och samma möjligheter som alla andra.
Jag önskar då och då att jag enkelt kunde betacka mig fler påhopp på min person, på min medicinska bakgrund, på min kvinnlighet och på mina politiska åsikter (som tydligen dock inte är alls så kontroversiella som min bakgrund) och allt annat trams. Jag önskar jag kunde på något smidigt vis sätta ett kryss och en underskrift på ett papper och skicka in till någon sorts nix-register eller liknande och därmed slippa dummerjönsiga kommentarer om att jag nog borde lugna ner mig och vara mindre profilerad för att det riskerar bli så jobbigt för omgivningen om det är just jag som säger ditten eller datten. Jag är trött på att höra dumheterna nu.
Vi har jätteproblem med jämställdheten i det här landet idag.
Vi slåss fortfarande mot en kvinnlig underordning idag.
Vi slåss fortfarande mot en skenande homofobi.
Vi slåss fortfarande mot ett samhälle som tar parti för våldtäktsmän, men inte våldtagna.
Vi slåss mot en totalt skenande och förarlös pseudofeminism som totalt saknar allt som påminner om en feministisk kompass.
Vi slåss än idag mot resterna av folkhemmet och det arv det lämnat efter sig.
Vi slåss mot en transfobi som inte är ett dugg bättre idag än homofobin var under början och mitten av det förra seklet.
Vi slåss mot en naivitet som är så dum och så hejdlöst inavlad att jag börjar oroa mig för huruvida somliga av oss har våra huvuden ordentligt påskruvade egentligen.
Vi slåss mot ett systematiskt förakt mot normbrytande inom samhället som vida överstiger allt vi egentligen vill kännas vid.
Och vi blundar.
Det är dags att öppna ögonen. Bägge ögonen.
Det är dags att börja se och tänka.
Sverige lever kvar på medeltiden och det börjar bli dags att göra något åt det.
Det är litet grann en sorts upprop för att visa på att den liberala världen och människorättsorganisationerna med inriktning på integritet inte längre kan tåla den attityd mot människor, barn och människor i behov av hjälp och stöd som regeringen hittills valt att uppvisa. Det är dags för en förändring nu. Det är dags att ta strid för mänskliga rättigheter, för en fungerande grundlag, för att lagrådet ska respekteras, för en författningsdomstol, för europakonventionen, för FN's konvention om barnens rättigheter. För så mycket annat som har med demokratin att göra. Vi kan inte tolerera att mörkermakter tar över regeringsmakten i Sverige, oavsett i vilket parti de gömmer sig. Vi kan inte tolerera att hat, hot och förföljelser får förekomma i Sverige. Statliga och proportionellt sanslöst överdrivna övergrepp mot barn måste förhindras till varje pris.
Och på förekommen anledning hävdar vi att oskuldspresumtionen ska bibehållas intakt med alla medel. Ingen som inte är dömd på lagliga och demokratiska grunder ska någonsin riskera straff. Ingen som enbart är misstänkt för brott, men som inte är dömd, ska någonsin pekas ut eller förföljas varken från samhällets sida i stort eller från samhällets gemensamma myndigheters.
Den eviga fasan för allt som är normbrytande, allt som inte är perfekt och folkhemsligt finputsat och allt som inte funkar för den eller den personen måste få ett slut. Det är över nu. Folket har varit tämligen adamant i sin dom gentemot övervaknings- och batongpolitiken. Det är över nu. Folket vill inte ha övervakningslagar och en minskad rättstrygghet. Det är över nu. Vi kräver demokratin och våra mänskliga fri- och rättigheter tillbaka!
Idag tar vi striden. Idag sätter vi ned foten. Idag bryter vi alla fördämningar och går till attack mot fördomar, mot rädsla, mot oseriositet och mot maktspråk som enda väg att utveckla (bakåtveckla) samhället.
Följ den här kampen. Delta i den. Den är viktig. Oavsett det faktum att vi redan fått Beatrice Ask att backa. Men egentligen säger hon ju bara att hon ångrar hur hon uttryckte det hela. Hon tar inte tillbaka så värst mycket av innebörden i det hon sagt. Därmed borde vi kanske börja fundera på tiden efter Ask. Det är väl dags för henne att gå vidare till ett annat yrke nu? Skicka henne som ambassadör någonstans. Det är mitt tips. Vi har fortfarande en lång väg att gå, men vi ska vinna.
Vi ska vinna rätten till:
Våra egna kroppar
Vår integritet
Vår framtid
Vår rättssäkerhet
Våra drömmar och visioner
Våra liv och våra möjligheter att utvecklas
Ett samhälle fritt från diskriminering och förföljelser
En trygg uppväxt för våra barn
Ett samhälle utan statliga övergrepp
Ett samhälle där varje individ respekteras och där varje individ har samma rättigheter och möjligheter som sin nästa.
Det är vad liberalism handlar om. Men det är också något som Svart Måndag står för. Tillsammans skriver vi under uppropet. Det är dags nu. Det är dags att vi tar samhället tillbaka. Det är dags att vi tar våra rättigheter tillbaka.
Jag är otroligt glad över att vi nu ska få möjlighet att hjälpa drogberoende i Stockholm genom sprutbyten. Ett steg framåt för en seriös lösning på sjukdomsproblemen inom den här gruppen. Ett stort steg framåt för skademinimeringslinjen, vårdlinjen, den sansade medmänskliga linjen.
Ett skönt avbrott i den annars otäckt fascistiska och reaktionära linjen som annars råder i landet idag bland alla dessa moderater.
Tack, Stockholmare och SLL! Äntligen en gnutta värde, äntligen en gnutta hopp! Äntligen människovärde för ytterligare en av alla dessa grupper som vi alltför länge har försummat.
Hiss också till Sten Tolgfors som idag meddelar att stödet till svenska krigsveteraner ska öka. Fasen vet om jag alls tänker kommentera varken för eller emot själva insatsen, men faktum är att vi har gott om människor som har kommit hem och som kommer hem som har sett fruktansvärda saker under sina uppdrag. De mår inte sällan fruktansvärt dåligt och insatserna är hittills inte i närheten av att täcka upp behovet. Mer stöd, bättre tack för deras uppoffringar och en medmänskligare hållning i allmänhet kan vara på sin plats. Det är inte ofta jag hyllar Tolgfors, men idag känner jag att jag faktiskt kan göra det. Det behövs såväl bättre vård som ett antal insatser för att faktiskt visa vår uppskattning för vad de gjort och vad de genomlidit. Det borde vi alla kunna ställa upp på, oavsett om vi nu tror på kriget eller inte.
När vi ändå är igång - kan vi inte utöka tvångssteriliseringarna till att inte bara omfatta sexuella minoriteter som trans- och intersexuella samt psykiskt sjuka till att även inkludera alla andra som har ett omoraliskt leverne? Jag tycker det skulle vara helt och hållet strålande.
Och så kan vi kanske stämpla deras pass med ett O för Omoralisk. Och varför inte en färgglad stjärna som de tvingas bära på bröstet när vi ändå är igång?
Varför har ingen tänkt på det förut? Varför är det inte redan infört? Jag tycker det känns skönt att vi äntligen är helt och hållet på rätt väg nu och ser till att ställa moralskåpet och skamskänken där de ska stå.
Ja, men egentligen... borde vi inte spärra in dem allihopa på livstid och låta dem göra rätt för sig på ett eller annat vis?
Amanda. Säg till om du vill besöka polisen och soss på Maria ungdom tillsammans med mig. Så kan vi båda lyssna. Skön helg.
Amanda Brihed:
Johan... Jag har varit där. Jag har också otaliga vänner som tagit livet av sig på grund av övergrepp av olika slag och ser framför mig vad en 11-årig tjej som somnat på lektionen tänker och känner då hon blir indragen på polisstation, blir tvungen kissa i burk inför två hånande konstaplar och sedan får bända sig framåt och sära... Efter det som hände i Västerås i samband med razzian i helgen och det som hände nyligen vid Hornstull, så är det inte direkt långsökt.
Jag tycker du och Bea abdikerar ert föräldraansvar och ert politikeransvar om ni inbillar er att ni får barn och unga människor att må bättre och vilja ta sig ur den skiten genom att förgripa er på dem och ge dem ännu mindre tilltro till vuxen- och omvärlden.
Tror inte det var för min skull det skedde. När kommer ni börja tvångssterilisera flickor som sover på lektionerna igen? Det var ju bara ett par decennier sedan? Känns som om vanan sitter i.
Amanda Brihed:
Johan, jag tycker du och jag ska sätta oss ner och prata litet allvar om det här. Rensa ut litet grann och byta erfarenheter. Lust att göra det? När har du tid för ett ordentligt möte?
Efterkommentar: Jag är så fruktansvärt besviken på partiet, på regeringen jag går till val för och med. Jag är så besviken på var vi är på väg och vad svenska politiker kan säga och göra med sådan total avsaknad av samvete idag. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga... Börjar känna mig uppgiven nu. Dumheten känner inga gränser och det finns inget jag kan göra, känns det som. Hur ska jag kunna ställa upp för ett samhälle som behandlar människor såhär? Är det ens värt att försöka? En kort stund efter att ha grävt ner mig i total hopplöshet och uppgivenhet inser jag att det var därför jag gav mig in i politiken. För att reda upp detta. För att ta striden. För att slåss för alla som inte själva kan. För att ge röst åt alla de som inte kan, orkar eller har givit upp på att tala.
Inte tusan kommer Alliansen att vinna valet i år. Det är nog för sent för det nu. Men är detta politiken jag ska gå i god för, så vägrar jag. Och då känner jag att också regeringen och Alliansen som sådan får lära sig skämmas och skylla sig själv. En förlust på sådana här grunder är säkert bara nyttig.
#Askgate får inte glömmas och får inte gömmas! Idag fortsätter kampen för att hålla Beatrice Ask och Polismyndigheten utanför våra barns trosor. Idag fortsätter kampen för att skydda våra barns rätt till sina egna kroppar, sin personliga integritet, trygghet och rätt till en skyddad uppväxt! Idag fortsätter kampen för att förhindra att en hel barn- och ungdomsgeneration blir stämplade som brottslingar och potentiellla knarkare. Idag fortsätter kampen för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Idag fortsätter kampen för att Barnkonventionen ska upphöjas till grundlag. Idag fortsätter kampen för Lagrådets existensberättigande!
Sällan har jag varit så förbannad som jag är just nu. Det är inte ok inskränka människors fri- och rättigheter eller deras rätt till sina egna kroppar och privatliv. Det är de flesta av oss medvetna om.
Tydligen har det inte nått fram till justitieminister Beatrice Ask ännu.
Nu ska straffåldern tydligen sänkas för att inkludera barn. Barn och ungdomar ska hädanefter kontinuerligt, systematiskt och konsekvent utsättas för kränkningar i form av proaktiva drogtester. På vilket sätt är det ok? På vilket vis förväntas jag eller någon annan människa med någon som helst ryggrad och intelligens i kroppen stödja ett sådant förslag?
Svart Måndag, Liberati och flera andra organisationer går idag ut i täten i frågan om barns och ungdomars rättigheter. Vi går ut till försvar för lagrådet och försvarar dess roll som en tung remissinstans i samband med lagstiftandet i Sverige.
Beatrice Asks (m) och Johan Pehrsons (fp) agerande på sistone hotar att skada demokratin och de mänskliga rättigheterna i Sverige, samt riskerar att i mycket hög grad devalvera hela lagrådets existensberättigande. Det kan inte vara ok.
Signalen man sänder ut är att:
Om lagrådet går emot regeringen, så räknas lagrådets åsikt föga.
Om svenska folket har en annan åsikt än regeringen, så gäller regeringens ord utan diskussion.
Principen att all makt utgår från folket kan komma att ändras till att all makt utgår från regeringen - och folket är regeringens nickedockor.
Det är ok att förgripa sig på barn och ungdomar eftersom de ändå inte är förtjänta av samma mänskliga fri- och rättigheter som vuxna människor och eftersom alla barn och ungdomar ändå knarkar i vilket fall som helst.
Detta är fullständigt förkastligt och måste stoppas. Omgående.
Inom den politiska sfären kokar missnöjet idag, oavsett vilken partitillhörighet man tillhör. Det är dags för ett nytt folkuppror mot batongpolitiken och förföljelsehysterin.
Anslut dig till 2010 års största upprop för integritet och mänskliga fri- och rättigheter. Stå upp för demokratin, för lagrådet och för våra barns rätt till sin egen kropp och till ett privatliv.
Drygt 180 dagar kvar till valet. Nu handlar det för oss som tror på kunskap i skolan, att arbeta ska löna sig och att människor ska få mer makt över sin vardag att kavla upp ärmarna. Från Allianspartierna kommer vi nu se till att bli öppnare för att människor ska kunna göra en direkt insats för Alliansen. Om Alliansen blir återvald i höst så har vi gjort något historiskt -då har vi för första gången brutit socialdemokratins maktinnehav på allvar. Den tiden då det naturliga i Sverige var att statsministern var s-märkt kommer då vara förbi.
Nu är partisekreterarna på plats på Café Kofi. Följ pressträffen på http://bambuser.com/channel/alliansen. Pressträff med Alliansens partisekreterare Per Schlingmann (M), Anders Flanking (C), Erik Ullenhag (FP) och Lennart Sjögren (KD) måndagen den 15 mars. Vid pressträffen presenteras Alliansens nya grafiska profil och hemsida samt Alliansens utgångspunkter inför valrörelsen.
Förra valet handlade om enighet. I år behöver vi inte slåss för att visa enighet - det har fungerat bra i fyra år, säger Schlingmann. I årets valrörelse handlar det i mycket högre grad om innehållet i politiken.
Mänskliga rättigheter är partipolitiskt obundna. Och ska vara lika förbaskat viktiga för oss alla, i alla lägen. Något mindre kommer jag aldrig någonsin att köpa. Därför är jag glad idag. Väldigt glad, lättad och stolt.
Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps ett drygt hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel, deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Det absoluta flertalet av forskarna hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog. År 1915 dog det största antalet men folkmordet fortsatte efter första världskrigets slut och fram till 1923. Armeniska myndigheter menar att mellan 1,5 och 2 miljoner armenier dödades i folkmordet medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000. Utöver detta tvångsassimilerades, det vill säga tvångsomvändes till islam, 200 000 människor. Folkmordet bottnade i olika religioner där muslimer ville utrota den kristna minoriteten av Armenier, Assyrier/Syrianer/Kaldéer och Greker.
Jag bara måste yttra mig om den diskussion som pågått i riksdagen, bloggosfären och i viss mån gammelmedia inför och efter omröstningen igår om huruvida ovanstående ska räknas som folkmord eller inte. Ett svenskt parlamentariskt ställningstagande som visserligen inte ändrar på den inhemska tolkningen ett dyft, men som över tid kan ha en stor betydelse även i Turkiet.
Men hörrni. Jag är ledsen att breaka det till er. Det gäller folkmord. Det gäller mänskliga rättigheter. Det gäller massmord på kristna armenier och andra i vad som idag är Turkiet. Oerhörda brott mot mänskligheten begångna från år 1915 och nästan tio år framåt.
När det rör sådana saker kan jag liksom inte hålla mig snäll och tyst. Jag hade kunnat tänka mig att man valt en smidigare väg att göra det om nu inte Turkiet valt att föra en så hårdför linje själva. Att man vägrar erkänna det som hänt och även förbjuder människor att ens yttra att så har skett är för mig fullständigt orimligt. Det är under all värdighet att agera på ett sådant sätt och det fungerar inte för EU att vi ska behandla en potentiell medlem i unionen med silkeshandskar bara för syns skull då de agerar på ett så verklighetsfrämmande sätt.
Visserligen har nu ambassadören kallats hem, vår ambassadör kallats till turkiska UD och ett planerat statsbesök har ställts in. Min första reaktion är... so?! Inte för att det inte känns för Sverige. Men våra principer, våra värderingar, vår demokrati och vår möjlighet att kunna sträcka på oss och hävda att vi tror på mänskligheten och folkrättsliga värden är värda så ofantligt mycket mer än de eventuella handelsförluster vi gör. Turkiet kommer att inse det vartefter, att de inte har råd att hantera sina affärer på det viset. Jag tror faktiskt, och hoppas, på det.
Jag har absolut inget emot Turkiet av idag. Det var länge sedan nu som folkmordet skedde. Och jag vill gärna se Turkiet som medlem i EU i framtiden. Men det förutsätter trots allt att man gör upp med sin historia och att man gör upp med de förföljelser och missförhållanden som existerar idag rörande minoritetsgrupper inom landet. Enda sättet för oss att agera för att så sker tycks idag vara att just sätta ner foten och säga Stopp! Kan inte Sverige och kan inte svenska politiker göra det, så förtjänar inte vi heller omvärldens respekt och erkännande. Vi förtjänar inte heller vår frihet och våra folkrättsliga värden om vi inte har mod nog att stå upp för dem!
Det som berört mig mest är att så många människor haft så infernaliskt svårt för att stå upp för sina värderingar och åsikter. Att så få haft råg i ryggen att verkligen stå emot retoriken att vi ska vända bort blicken och strunta i det. Jag förstår inte alls att politiker inte ska uttala sig om historien eller om sådana saker som övergrepp och massmord på hela befolkningar. Besluten att genomföra dessa brott mot mänskligheten och även besluten att vägra göra upp med eller ens tillåta omnämnanden av historien visar också på att detta är en politisk fråga. Det är politiker som beslutar att tysta ner. Det är politiker som beslutar att än idag förfölja etniska och religiösa minoriteter. Och då är det vårt ansvar som politiker att agera för att våra kollegor i Turkiet ska vakna upp och börja ta sitt ansvar. Det är ohyggligt viktigt att så faktiskt sker.
Oavsett vilket folk eller vilken grupp som än råkar ut för övergrepp och förföljelser så är det vår förbannade plikt att se till att dessa övergrepp stoppas! Vi måste våga göra det! Lika mycket är det vår plikt att ge drabbade och efterlevande ett tydligt erkännande i efterhand för vad som redan skett och för vad vi inte varit kapabla att stoppa.
Det är svårt för mig att inte göra kopplingar till andra världskriget, Baltikum på 90-talet eller Rwanda. Där finns också många andra händelser i världshistorien som idag, liksom händelserna vid Ottomanska rikets sammanbrott, tillåts förtigas. Och för mig, som dessutom är människa då jag inte är politiker, så är det viktigt att stå upp för och respektera andra människor oavsett var de befinner sig i världen och oavsett i vilken tid de lever.
Överallt där förföljelser och folkmord sker är det lika illa och lika fruktansvärt. Det är lika illa oavsett vilken grupp det berör. Nationalitet, kultur, religion och liknande har ingenting med saken att göra. Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp!
Etnisk och religiös rensning är ett hån mot allt som gör oss till människor. Att det än idag ska vara så svårt att förstå det. Att vara så grundläggande och självklar. Det är inte svårare än så. Att sitta med benen i kors, rulla tummarna och inte erkänna att så är fallet är skamligt på en nivå som vida överstiger allt annat. Därför är jag ohyggligt stolt över alla de som röstade för ett erkännande igår. Det må vara diplomatiskt illa, men det var den enda rätta vägen. Det var det enda rimliga. Även om relationerna med Turkiet, beklagligtvis, far illa en tid framöver. I just detta specifika fallet tycker jag nog att det är Turkiets förlust mer än Sveriges eller EU's.
Detta var också ett oerhört viktigt steg för den svenska interna demokratin. Det var en seger för det svenska politiska och parlamentariska systemet. Att politiker vågade vara sina egna, stå upp för sina värden och sin tro på något var viktigt. Efter FRA-debatten och många andra frågor är det viktigt att tar ett kliv bort från partipiskor och strategitänk. Sverige och världen är inte enbart ett livlöst schackspel. Det handlar om människor. Som ska ledas av människor. Vi har 349 ledamöter i riksdagen av det simpla skälet att deras åsikter och deras väljares åsikter ska representeras i kammaren.
Vi har haft en väldigt olycklig utveckling under lång tid nu där ledamöter inte vågar rösta med hjärtat eller utifrån sina ideologiska och medmänskliga egna ställningstaganden. Där ledamöter blivit tvungna att rösta emot sina egna ståndpunkter. Det är inte hållbart i längden.
Att frågan om Turkiet blev en sådan laddad symbolfråga som sas hota regeringens vara eller inte vara är ett tydligt exempel på hur demokratin på sätt och vis satts ur spel. För att återvinna den blir vi tvungna att återigen skapa förutsättningar för våra ledamöter att ta ställning och stå för sina värderingar och sin egen tro på vad som är rätt eller fel. Det handlar om att återvinna förtrondet för hela det politiska skrået, vilket jag ser som en oerhört viktig fråga för oss alla inför framtiden.
Det handlar om att ge upp på den låt gå-mentalitet vi så länge haft inom svensk politik och som bygger på att man i stort sett ska acceptera vad som helst. Det handlar om att vi har ett enormt behov av att sätta ned foten nu och faktiskt hylla personliga åsikter. Att hylla värderingar, ideologi och medmänsklighet. Även om somliga inte håller med om just den åsikt riksdagen beslutade sig för igår, så är förmodligen de flesta överens om att åsikter och rakryggad konsekvens faktiskt inte skadar i längden. Annat än någon enstaka partilednings självkänsla då och då, kanske. Ett billigt pris för demokratin.
Vi kan inte längre ha ett system som helt och hållet styrs av partipiskor och som bygger på att vi ska ha politiker som bara snällt trycker på knappen då pappa partiet talar. Det är inte hållbart längre. Jag vill ödmjukast möjligt be alla partister, oavsett färg, att skaffa en egen vilja, åsikt och ryggrad.
Och alltså, tillslut. Ett stort grattis till folkrättskämparna i riksdagen, samt förstås de berörda grupperna som nu tillslut kommit ett steg närmre ett erkännande av sitt lidande och sina umbäranden. Och även ett grattis till parlamentarismen, demokratin, Sverige och världssamfundet. Kanske är detta början på något nytt och något bättre för oss alla?
