Kvinnans rätt inte självklar i Sverige

Det finns så mycket som gör ont i mig så som samhället ser ut idag. Det är så mycket som jag anser vara så väldigt fel. Cynismer som skadar människor allvarlig på så många vis. Insortering i första, andra, tredje och tjugofjärde klassens medborgare. Första, andra, tredje och trehundranittionde klassens människa. Avståndstaganden, övergrepp, administrativa spärrar skapade för att stänga människor ute och visa dem att de inte duger som de är, att de inte är bra nog, fina nog. Inte hör hemma. Inte har rätten till rättigheter. Utanförskapsvurmen. Insortering och utsortering. Legal, illegal. Människa, undermänniska. Äkta, falsk, fel ond, farlig... Det gör ont att se.

Därför har kampen för gömdas och papperslösas rätt varit viktig för mig och varit en av de kampanjer jag varit med att driva inom Luf och Folkpartiet som känts hela vägen rakt igenom min kropp på många vis.

Kanske för att jag själv råkar veta vad det innebär att inte ha fulla rättigheter i ett samhälle som slår sig för bröstet i sin strävan att hävda att inga orättvisor och skillnader mellan människor existerar. Men det gör de.

Som den gången jag själv blev överfallen och sönderskuren så pass att en enda läkare i landet kunde hävdas ha kompetensen att laga och sy ihop på rätt vis. Hon sade att hon visst kunde, men sade också att... "jag gör inte trans". Varför jag tvingades att under stora risker resa över halva världen för att låta mig bli sammansydd av en läkare i ett annat land. Helt och hållet på egen bekostnad. Skadorna jag fick och bär på kommer jag aldrig bli av med. Och flera av dem hade inte varit nödvändiga om jag inte nekats vård.

Som den gången jag insåg att mina drömmar om ett litet liv att se växa upp i min närhet tog slut på grund av fruktan och avsky inför den människa jag är och som jag mot min egen önskan och förskyllan alltid har varit. Det var den dagen jag insåg att hela mitt liv, hela min existens, allt jag är och varit och någonsin kommer att bli, allt jag står för, är politiskt på ett sätt som de flesta av er därute inte ens kan drömma om.

Och på samma vis som jag inte på något vis kan styra över vad i mitt liv som är offentligt eller privat, vad som är jag och vad som är något slags politiskt slagträ, finns där många andra grupper som hamnat i samma situation men av många olika skäl. Sexsäljare, drogbrukare, invandrade svenskar, och inte minst de papperslösa. De gömda. De så kallat illegala. De som inte har rätten att existera. De som ska svältas och straffas och kastas ut till vilket pris som helst och som nekas de grundläggande rättigheter världssamfundet enats om och som nekas rätten att bli behandlade som de människor de faktiskt är.

Människovärde är faktiskt någonting som inte på något vis är en självklarhet i Sverige idag. Människovärde är en bonus som bara förunnas somliga.

När blev världen så kall? När blev den så omänsklig och så uteslutande? När blev världen sådan att den liksom började skära i mig som infekterade törnen och ståltråd om mitt hjärta? Jo, precis så. För att det är olidligt att höra om hur människor behandlas av vårt stolta samhälle idag. Varje dag.

Bland dagens papperslösa och gömda i Sverige är många kvinnor. Kvinnor utan rättigheter. De har ingen rätt till vård i många fall. De har ingen möjlighet att söka hjälp om deras tillvaro rasar och de utsätts för hot, övergrepp, våldtäkter eller bara ett vardagligt helvete som straff för något så naturligt grundläggande som att ha haft ett sexuellt samliv som lett till graviditet.

En papperslös kvinna som misshandlats eller våldtagits vågar ofta inte söka hjälp. Hon vågar sällan begära hjälp om hon lever under hot och hon har ofta få möjligheter att vända sig någonstans överhuvudtaget för hjälp, stöd eller någon som helst möjlighet till vård. Hon har inte rätt till preventivmedelsrådgivning eller annan relaterad vård, annat än rent faktisk mödravård. Och även den rätten varierar runtom i landet. Hon har inte rätt till abort. Hon kan inte hämta ut p-piller även om hon skulle få dem utskrivna, då hon ju saknar legitimation och personnummer. Och skulle oturen vara framme och hon ändå blir gravid, finns risken att det lilla livet i magen riskerar avslöja henne. Avslöja hennes dolda tillvaro i Sverige. Något de flesta helt enkelt inte har råd med. Inte sällan på grund av risken att förvisas tillbaka till ett samhälle där enorm fattigdom, hot, övergrepp, miserabla förhållanden och i värsta fall fara för livet väntar.

För dessa kvinnor finns sällan något annat alternativ vid sidan av en abort. En abort som utan subventioner kostar 20 000 kronor. En ofattbar summa för de allra flesta. Återstår gör endast en medicinsk abort i en lägenhet eller ett hyrt hotellrum och som riskerar leda till omfattande blödningar, skador och i värsta fall dödsfall.

Vi vet att detta försiggår i Sverige idag. Vi vet att där finns en marknad. Samtidigt vet vi från exempelvis Region Skåne att kostnaderna inte behöver bli enorma för att inkludera även papperslösas rätt till vård i landstingens verksamheter. Det är förhållandevis små pengar det rör sig om, men det är resurser som kan rädda liv, som kan förebygga allvarliga skador och sjukdomar. Som vi borde kunna erbjuda av den simpla anledningen att vi alla faktiskt är medmänniskor. Och för att om oturen varit framme hade det kunnat vara vi.

På samma vis som kvinnor nekas aborter, preventivmedel och annan vård, nekas de också grundläggande undersökningar i form av exempelvis cellprover. Därför att ett resultat från en cellprovsundersökning alltid skickas hem till folkbokföringsadressen. Något som papperslösa och gömda mycket sällan kan eller vågar tillhandahålla.

Synen på de här potentiellt rätt makabra problemen varierar kraftigt mellan olika vårdinrättningar. Det förvånar inte. Det är olika kulturer mellan olika avdelningar, där finns olika lösningar och personalen är inte densamma. Ofta sprids ryktet om välvilligt inställd vårdpersonal inom slutna nätverk och där finns den enda lindringen, den enda mildringen av problemet. Men det räcker inte.

Vi måste verkligen se över rätten till vård för papperslösa nu. Inte minst för de kvinnor som far så oändligt illa idag och som verkligen behöver samhällets stöd på så otroligt många vis.

Vi har en skyldighet som medmänniskor. Vi har inte rätten att slappna av, släppa, blunda, förneka och sedan slå oss för bröstet i vår självgoda övertygelse om svensk jämställdhets enorma förträfflighet förrän sådana här vansinnigheter sopats upp på historiens soptipp där de hör hemma.

Intressant.

Vem är papperslös?
En papperslös person är någon som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om tillstånd, eller efter att ha ansökt om tillstånd men fått avslag. Hur många personer som lever som papperslösa i Sverige går inte att säga, men det rör sig antagligen om 10 000 - 30 000.

Papperslösa personer delas in i två grupper: 1) De som blivit avvisade eller utvisade och håller sig undan i Sverige för att de inte kan eller vill återvända till landet de kommer ifrån, de som ”gömmer sig”. Och 2) Personer som befinner sig i Sverige men aldrig har ansökt om något tillstånd för att vistas i här.

Vad säger lagen om vård för asylsökande och papperslösa?
Papperslösa vuxna, samt papperslösa barn som aldrig varit inne i asylprocessen, har endast rätt till omedelbar hälso- och sjukvård, men ingen subventionering utgår.

Asylsökande vuxna har rätt till vård som ”inte kan anstå” – som om den uteblir innebär en risk för patientens hälsa. Den bedömningen görs av läkaren i varje enskild situation. En helt klar definition för vad ”vård som inte kan anstå” är finns inte. Asylsökande vuxna har dessutom rätt till mödravård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning.

Asylsökande och gömda barn under 18 år har samma rättigheter till hälso- och sjukvård som svenska barn.

Lagen måste skrivas om - papperslösa ska ha rätt till vård!

Den 10/8 2010 skrev folkpartisterna Birgitta Rydberg och Christoffer Fagerberg på DN Debatt om Folkpartiets och Liberala Ungdomsförbundets långvariga kamp för att Stockholms Läns Landsting borde öppna upp för att ge vård åt papperslösa. Jag har skrivit om det förr och i samband med det förstås blivit överöst av snåla, livrädda sverigedemokratiska sympatisörer. Det kan inte hjälpas. Nu är jag igång igen.

Eftersom det här är en fråga som skulle kunna vara så lätt att fixa. Dels lokalt genom enklare ändringar i praxis och dels genom att bara ta fram en ny lag som stöder sig på FN's deklaration om mänskliga rättigheter, så skulle det vara möjligt att göra stor skillnad. Uppenbarligen fungerar det i Region Skåne, där den astronomiska siffran för denna vård varje år är en hel miljon. Med tanke på den hjälp denna vård innebär och med tanke på hur många som berörs och det faktum att vi människor faktiskt borde vara litet, litet mer medmänskliga i grunden så är det verkligen småpengar. Det är faktiskt inte mycket alls. Motsvarande en enda läkarlön, i praktiken. Kanske ett par läkarlöner för Stockholms del då. Med tanke på att vi ju ändå är något litet större som region än Skåneregionen befolkningsmässigt.

Rydberg och Fagerberg skrev såhär i DN:

Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård.

Vi välkomnar regeringens utredning kring vård till papperslösa, men som liberaler ser vi det redan som självklart att vi ska erbjuda papperslösa vård. Mänskliga rättigheter ska inte vara kopplade till medborgarskap.

Jag kan bara instämma.

I en replik av Raymond Wigg och Helene Sigfridsson (MP) den 14/8 2010 välkomnar man en förändring och vill att Stockholms Läns Landsting föregår ett eventuellt riksdagsbeslut och alltså ger alla gömda rätt till vård enligt FN's konvention. Man hävdar också att mycket av problemet ligger i att reglerna är aningen suddiga. Fint så. 

Men det är inte hela sanningen. Faktum är att man helt och hållet från Miljöpartiets sida missar det faktum att vi enligt lag idag inte får ge vård till papperslösa, oavsett om vi vill eller inte. Det är inte praxis eller lokala regelverk som är otydliga. De luckras snarare upp av de få läkare som vågar bryta mot lagen för att kunna stå för den ed de en gång svor för att få kalla sig läkare. Det är inte acceptabelt.

Man ska inte behöva bryta mot lagen för att kunna stå för sin läkared. Man ska inte behöva bryta sin läkared för att kunna följa lagen.

Detta tydliggör nu Christoffer Fagerberg och Birgitta Rydberg i sin slutreplik på DN Debatt igår 17/8 2010.

Vi hoppas nu på att Miljöpartiet, som ändå är rätt ute i grunden, ställer sig bakom vår önskan att skriva om lagen så att den ger utrymme för att erbjuda vård av papperslösa och gömda i Sverige inom en snar framtid. Visst är detta något vi kan enas om är fullständigt rimligt och väldigt lätt att komma överens om?

Intressant.

Barns rätt ska vara okränkbar

Det finns mycket man kan säga om hur vi behandlar människor i samhället idag. Det finns många som far illa, många som vill hjälpa, och så finns det alla sverigedemokrater som brukar infestera mina och andras kommentarsfält som anser att alla som inte är ariska och vikingaättade nog egentligen borde må bäst av att slippa leva.

Tyvärr är det förstås en grov förenkling, det jag skrev ovan. Det finns så otroligt mycket mer som komplicerar situationen här och annorstädes. Ett av våra verkliga problem som vi faktiskt måste ta tag i är hur migrationspolitiken i Europa ser ut idag. Det har tidigare demonstrerats kraftfullt mot att HBT-flyktingar blir utvisade utan någon möjlighet att klara sitt eget liv eller slippa tortyr och förföljelser i hemlandet.

Jag och många med mig, inte minst inom Liberala Ungdomsförbundet i Stockholm, har slagits hårt för de papperslösas rätt till vård. Vilket visserligen är en integrationsfråga och människorättsfråga snarare än migrationspolitik. Det är inte riktigt samma sak, men vi får köpa att det är länkade företeelser.

I Europa har vi idag ett system som innebär att flyktingar som kommer till Europa ska behandlas som asylsökande i det första land inom EU vars mark de beträder. Det vill säga en "första lands-princip". Tyvärr kan vi konstatera att vissa länder sköter sig utifrån EU's riktlinjer på ett mer eller mindre bra vis. Grekland undantogs för en tid sedan från första lands-principen gällande ensamkommande flyktingbarn, för att de helt enkelt inte skötte sig. Protester uppstod inom EU då man hävdade att grekerna minsann inte skulle få komma undan sitt ansvar och kunna knyckla över det på andra genom att missköta sig. Risken finns ju att andra tar efter. Men Sverige bryter idag med grundregeln och behandlar dessa barns behov av asyl och uppehälle som vore de förstkomna till Sverige.

Det är en bra sak, tycker jag. Ett bra ställningstagande. Vi kan inte låta barn bli brickor i de europeiska ländernas interna stridigheter och dragkamper om vem som ska göra vad och vem som har mest rätt och mest fel. Barns rätt ska vara okränkbar.

Om vi vet att barn far väldigt illa på ett eller anant vis, har vi också en skyldighet att ingripa för att förhindra att detta får fortgå.

Nu har det visat sig gång på gång att vi får höra väldigt oroande berättelser om hur ensamkommande barn på Malta behandlas. Barnen behandlas oerhört illa och får inte tillgång till skola, vård, god man eller någon som helst information om sin situation eller om asylprocessen som sådan. Somliga hålls under fängelseliknande förhållanden, vilket torde vara oacceptabelt i vilken demokratisk stat som helst. Somliga tvingas på flykt och hamnar då ofta i andra europeiska länder. Däribland Sverige. I Sverige, i sin tur, lever många av dessa barn gömda i rädsla för att bli sända åter till de horribla förhållandena på Malta eller i värsta fall i hemlandet.

Det är, i min värld, fullständigt oacceptabelt att Sverige, med full vetskap om dessa barns situation på Malta, ens kan överväga att sända tillbaka dem för en första lands-prövning av asylrätten. Det är oacceptabelt att utsätta barn för en sådan situation och det är gräsligt att ingenting görs. På fullaste allvar.

Självklart ska inte Malta belönas för sin dåliga hantering av dessa barn, men vi har inte råd att svika en ung generation på ett så absurt vis som förekommer idag, då Sverige fortsätter att sända dessa barn åter till en misär som är - i brist på bättre ord - oanständig!

Nog borde Sverige och övriga EU besitta kraft nog att utöva påtryckningar mot länder som Grekland och Malta för att se till att dessa länder sköter sina åtaganden? Nog kan vi finna oss i att den lilla våg av ensamkommande barn som passerar Malta på vägen till Sverige får sin asylrättsprövning gjord här och under tiden och därefter får en dräglig och trygg tillvaro värd namnet. Värd ett mänskligt samhälle.

Idag har redan Tyskland gjort det ställningstagandet. Norge, som visserligen är fristående från den Europeiska Unionen, har valt att låta barnen själva få välja i vilket land deras ärende ska prövas enligt ett undantag i Dublinförordningen - det styrdokument som hanterar dessa frågor inom Europa. Frankrike och Spanien har helt slutat tillämpa Dublinförordningen på ensamkommande barn.

Idag skriver samtliga ungdomsförbundens ordföranden om behovet av att Sverige bryter med det förfarande som gäller idag. Ungdomsförbunden står därmed enade i kravet på att undantagsmöjligheten och principen om barnets bästa SKA användas vid bedömningen av barns rätt till asyl i Sverige. Inte minst i fallet Malta.

Vi i Sveriges ungdomsförbund kräver av landets riksdag och regering att de ska tydliggöra för Migrationsverket att kränkningar av barns rättigheter aldrig får förekomma. Att Sverige under inga omständigheter får sticka huvudet i sanden och skylla på att barnets rättigheter ska prövas i ett annat land. Det är lika mycket vår skyldighet att se till att barnets rätt är okränkbar. Varje förvisning av ett ensamkommande barn tillbaka till Malta är ett övergrepp från den svenska statens sida. Och de övergreppen ska upphöra nu!

Mitt i valrörelsen ställer vi oss alla sida vid sida och kräver med en röst barnens okränkbara rättigheter till en trygg och värdig framtid fri från statliga övergrepp och fri alla former av strategiska spel mellan Europas regeringar.


Artikeln finns att läsa på DN Debatt idag. Den är underskriven av:

Magnus Andersson
Förbundsordförande Centerns Ungdomsförbund

Adam Cwejman
Förbundsordförande Liberala Ungdomsförbundet

Maria Ferm
Språkrör Grön Ungdom

Ida Gabrielsson
Förbundsordförande Ung Vänster

Jytte Guteland
Förbundsordförande Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund

Charlie Weimers
Förbundsordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

Niklas Wykman
Förbundsordförande Moderata Ungdomsförbundet


Fler skriver:
Christoffer Fagerberg (ordförande, Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm), Scaber Nestor, Unga Folkpartiet, Andreas Froby, Caroline Szyber, Linnébloggen, Gert Gelotte/GP Ledare,


Intressant.

Mir Abbas, ditt minne ska föda något nytt!

Till minne av Mir Abbas som jordfästes på Skogskyrkogården i Gävle i torsdags. Ett år för sent, trots den islamska sed som säger att en död ska begravas inom tre dygn från frånfället.

Kroppen skulle skickas till Afghanistan, tänkte man sig från svensk sida. Ingen kunde eller ville ta emot kistan. Vilket tyvärr är föga förvånande. Det fanns ingen släkt. Det fanns inga vänner. Ingen som kunde ta emot kistan då den väl kom dit. Och så är det rätt ofta. Världens ensammaste människor är de som förlorat allt. De som kanske inte har någon familj på grund av krig eller sjukdom. De som kanske har haft en familj, men förlorat den på grund av sin kamp för att få vara sig själva. På grund av sin kamp för att få älska vem de vill. På grund av sin kamp för att få vara den de vill och uttrycka sig som den de är. Vi har sett det här förr. Vi ser det nästan dagligen (pdf). Ändå sker ingen förändring. Det är skamligt!

Ingen vill kännas vid en person som sticker ut från normerna. Ingen vågar ifrågasätta och stå upp mot fördomar och hederskultur. En hederskultur som är precis lika vanlig, tyvärr, även i Sverige. Oförståelsen finns även här. Hur ska man annars förklara det totalhaveri från svenska myndigheters sida som drabbade Mir Abbas och som drabbat ytterligare många fler? Hur ska vi annars förklara det faktum att människor som jag själv mist i stort sett samtliga vänner från förr efter en sådan egentligen enkel sak som ett könsbyte. Att människor mister sina arbeten eller motarbetas av vården, Migrationsverket, sociala myndigheter, försäkringskassa, arbetsförmedlingar och många andra instanser som borde finnas där för att hjälpa, stötta och bereda vägen för ett fungerande liv?

”Mir Abbas Safari var den ensammaste människa jag träffat. Han hade bara ett enda nummer inlagt i sin mobiltelefon.” En vän berättar.


”Jag tror aldrig att jag träffat en så olycklig människa. Och jag vill aldrig göra det igen. Vi hade ofta bra samtal, om livet och vädret. En dag bad han oss om hjälp att dö. Han hade bestämt sig.” -En sjuksköterska på häktet i Gävle, där Abbas placerades i väntan på att utvisas. Han spenderade även tid fängslad för att ha försökt ta sitt eget liv.

Det tog bara 68 dagar i häktescellen för det svenska systemet att knäcka Mir Abbas. Därefter tog han sitt liv. Då var det över.  
Jag hoppas att det svenska samhället känner sig jävligt strongt och stolt och duktigt nu.

För att om så inte är fallet så förväntar jag mig att något görs jävligt snart! Det är fanimej dags nu. Det är fanimej inte ok att detta ska få ske bara hur som helst, i skymundan eller öppet. Inte här. Inte i Sverige.

Skämmes ta mig fan!!!

Det är med sorg jag tänker på hur många vi skadat och lett i döden med den omänskliga och kränkande politik som förs rörande hbt-personer från hela världen i detta land. Låt det inte hända igen. Det har redan hänt alltför många gånger i onödan och varje gång är tusen för mycket.

Att Sverige kan med att som land tolerera den homo- och transfobi som leder till att människor utvisas med uppmaningen att hålla sig i garderoben är så otroligt sjukt att jag kan explodera. Gråter gör jag redan. Kippar efter andan. Varje gång. Och ser på när respekten för mitt eget land bryts ner bit för bit för bit. När förtroendet för det svenska systemet och den svenska mentaliteten går i kras på så många vis att jag omöjligt vet var jag ska börja att beskriva det.

Skämmes ta mig fan!!!

Låt det aldrig någonsin hända igen!!!

ProjO, Trollhare, Opassande, Livbåten, Sultan, Min plats bland orden, Anna Troberg, Johan Folin, Veronica Svärd, P2, Leva, Catrine,

Tankar om Stockholmsprogrammet

Skriver återigen om Stockholmsprogrammet. Denna gången på Liberati.se.

Litet mer en tankepjäs eller så kring bra och dåliga sidor av Stockholmsprogrammet. I relativ korthet, visserligen, även om det förmodligen går att skriva hyllmetrar om ämnet.