Någon skrattade åt könsneutrala toaletter?

Ja, jag vet. Det är inte lätt att behöva vara helt och hållet cis-hetero-normativ och lyssna på alla galningar därute som kräver en massa saker och inbillar sig att de också ska ha rätt att göra... rätt vanliga saker. Som att kunna besöka en vanlig offentlig toalett då och då när naturen kallar.

Att vara transperson i den perfekta jättebinära världen därute är inte alltid lätt, vilket en kvinna i Houston fick erfara för inte så länge sedan. Hon blev nämligen fängslad på grund av att hon besökt en offentlig toalett. Och "gått in genom fel dörr". Ja, det var en transsexuell kvinna. Ja, hon använde damernas - för att hon tidigare blivit trakasserad på herrarnas. Nej, hon hade inte genomgått genital kirurgi ännu. Men likförbannat. 

Själv har jag vid ett par tillfällen blivit nekad att gå på offentliga toaletter, jag har blivit hotad med anmälan för att jag gått på damernas, jag har blivit nerslagen (!) vid två-tre tillfällen på herrarnas för att jag uppenbart inte passade in där heller. Och jag har fått ta emot fler hot, gliringar, spottloskor i ansiktet och så vidare än jag tror att jag vill upprepa här. Trots att jag och även kvinnan i Houston faktiskt har lagen på vår sida... egentligen. 

Idag har jag förstås inga problem med sånt, eftersom det ju står fint och prydligt i mitt pass och id (för det ser ju alla - vi visar väl alla leg när vi går på muggen) att jag faktiskt är juridisk kvinna och eftersom alla i detta landet vet att jag därmed inte bara blivit opererad så att jag ser "rätt" ut, utan även har blivit avkönad efter konstens alla regler. Att det inte syns värst mycket av mitt förflutna spelar förstås in, men det viktigaste måste rimligen vara att jag är avkönad och därmed borde kunna välja fritt vart jag går och gör mina naturliga behov. Det känns ju så mycket tryggare för omgivningen att veta att jag är just ingetdera egentligen. Då blir det enklare att spela med i spelet. Men tänk om jag faktiskt behållit mina könskörtlar ändå? Vilket liv det skulle bli!

Sen sitter folk och skrattar hånfullt åt förslag om könsneutrala offentliga toaletter och hur löjligt det faktiskt är. Jag vet inte, jag.
Jag säger... get over it! Det är nog tur att många av er inte har en aning om att för somliga medborgare i detta samhället innebär toalettbesök ute på stan halvt om halvt fara för eget liv. Eller åtminstone fara för att bli arresterad. I Sverige på samma vis som i Houston, Texas. Och jag känner mig inte ett dugg lugnare eller tryggare för det.

Bland kommentarerna finner man bland annat sådant här. Det känns väldigt mycket bättre då, eller hur?

Typical. I’m a friend of Houston’s only transgendered police officer and the department even treats her disrespectfully. If HPD treats their own that way, how else are they going to treat citizens and visitors of Houston????

..

Transsexuella som untermensch; Stöd till öppna moderater!

Det är intressant att se att det fortfarande går att föra fram en stark röst för transsexuellas rättigheter idag. Efter sommaren har det nämligen blivit totalt knäpptyst om det. Ingen tar i det, partierna som lovade dyrt och heligt att en ny lag skulle påskyndas som gav transpersoner sina mänskliga och medborgerliga rättigheter tillbaka har grävt ner sig så djupt att St Petersburgs tunnelbana börjar likna ett Skytrain.

Ändå dyker då och då ett par vassa rader upp som visar att frågan inte alls är död eller bortglömd hos alla. Denna gången tack vare Brännpunkt på SvD och Öppna Moderater med Christer G Wennerholm i spetsen.

Dock hänvisar Öppna Moderater fortfarande till utredningen som borde blivit lagförslag för länge sedan, SOU 2007:16 (pdf), som en lösning på problemet. Ett lagförslag som är så problematiskt att inte ens Göran Hägglund själv vill ta i det idag. Vi har ändå suttit ner ett par gånger, Göran och jag, och diskuterat detta. Problemet idag ligger dels i det faktum att Kd är så försvagat att det borde bli en fråga för WWF och att Görans position i partiet förstås är tämligen dallrig när fanatiska frikyrkogrupper börjar bjuda till tepartyn över stora delar av landet för att diskutera hur de bäst ska kunna jaga och förringa minoriteter så effektivt som möjligt. 

Men problemet ligger också i det faktum att lagförslaget nu är så gammalt att det faktiskt inte ens går att använda som sådant längre. Tiden har gått ut och det är i praktiken nödvändigt att presentera ett nytt lagförslag bara av rent administrativa skäl. Regelverken säger så, och därmed kommer man inte undan. 

Med tanke på att man i SOU 2007:16 inte säger skit om hur man ska hantera ungas hälsa och de enorma suicidriskerna trans innebär, att man vill tvinga folk inte bara till sterilisering utan även kastrering (vilket kan vara livshotande och också har kostat patienter livet för inte så många år sedan) även i det finstilta, så är det riktigt, riktigt illa. Idag är det så att det "bara" står om sterilisering i lagen. Men praxis har inneburit en ändamålsglidning som i praktiken lett till att även transkillar blir av med inte bara äggstockar utan också livmoder som krav för att få bli registrerade som män. Könsstympning, livshotande kirurgier med risk för enorma komplikationer och enorma blödningar vilka kan kosta individen livet, används idag som ett absolut villkor för att bara skriva under ett jäkla dokument som handlar om rent juridisk tillhörighet. Man hamnar i en gisslansituation idag som transsexuell eller intersexuell som är rent ut sagt livsfarlig!

Det finns många andra frågor man inte tar upp i SOU 2007:16. Patientsäkerhet, lika vård över hela landet, de målvakter som finns utspridda över landet och som utan någon som helst grundläggande utbildning tar helt och hållet godtyckliga beslut om vem som ska få genomföra en korrigering och vem som inte ska få göra det. Ett beslut som rimligen borde ligga hos behöriga läkare, psykologer, kuratorer och psykiatriker på de för ändamålet skapade teamen. Faktum är att inte ens dessa specialister borde ha så mycket talan. De internationella riktlinjerna hänvisar till transsexualism som en självdiagnos. Man pratar alltmer om behovet av att låta patienten själv styra över om de vill byta, hur bytet ska gå till, i vilken takt, på vilka premisser och vilka vårdmoment patienten själv vill genomföra eller inte genomföra. Det man internationellt eftersträvar är något som kallas informed consent. Man låter patienten själv välja, eftersom det är patientens egen livssituation, mående, kroppsliga och mentala hälsa vi pratar om här. Patienten väljer själv, så snart man konstaterat att valet inte handlar om självskadebeteende, ett utlopp för annan psykisk ohälsa och så länge patienten är väl medveten om vad dessa förändringar kommer att leda till för henom som individ.

Idag finns fyra team i Sverige som genomför könsbytesutredningar. Det är alldeles för få. Det finns ingen verkligt samlad och för hela landet tillgänglig kompetens för att hantera och hjälpa barn och ungdomar med behov av att byta könstillhörighet och få hjälp med vård. Astrid Lindgrensjukhusets lilla avdelning saknar makt att hjälpa barn som far illa på grund av att de hamnar mellan stolarna och har inte resurser att hjälpa nog många.

Många andra frågor är inte heller besvarade av SOU'n från 2007. Betyg från skolor och arbete, exempelvis. Rätten för fler personer än de nu obligatoriska max 50 personerna per år samtidigt som tusentals inte ens får tillgång till remisser till utredningsteamen. Det finns oerhört mycket att göra. Samtidigt visar alltså de senaste och mest omfattande rapporterna (pdf) att bland transpersoner i västvärlden har nära nog hälften någon gång försökt att ta sitt liv. Inte sällan på grund av att de inte fått vård eller inte tagits på allvar av det omgivande samhället. Nära nog hundra procent av alla transpersoner har någon gång råkat ut för hatbrott, diskrimininering och kränkningar på sin arbetsplats. Arbetslösheten är betydligt mycket högre hos transpersoner än hos andra. 

Och samtidigt sitter Kristdemokraterna och undrar över varför de snart totalt har utraderats som parti. Ett hett tips är att det finns alldeles för få fanatiker ens inom pingströrelsen för att hålla ett parti som Kd över fyraprocentsspärren och att man kanske skulle försöka sig på en politik som andas mer 2014 än år 1300.

Mitt förslag till hela Alliansen, inklusive Öppna Moderater, är att skippa 2007:16 helt och hållet och börja satsa stenhårt för att Socialstyrelsens fantastiska utredning från sommaren 2010 ska överföras som lagförslag. Socialstyrelsen har gjort allt rätt, i stort sett. Det finns någon detalj kvar däri att arbeta på, men nu pratar vi detaljer. 

Det är dags att Sverige tar steget från mellankrigstidens mediokert skrämmande och förnedrande människosyn och in i 2000-talet. Det är dags att vi hänger med och kommer ikapp. Detta är ingen marginell fråga. Transpersoner är fler än en på hundra i den generella befolkningen. Snart har underdiagnosticeringen och undangömmandet av transidentiteter- och uttryck som en skam lyfts såpass att vi kan hävda att där finns en transperson i varje klass i Sveriges skolor. För att så ser det ut idag. egentligen. Och vi har inte råd att ignorera detta längre. 

Detta är ingen marginell fråga och de tragedier som drabbar så många idag, de fördomar som existerar därute, de hatbrott som blir allt vanligare och de felbehandlingar och den diskriminering som möter transpersoner idag måste omedelbart upphöra!

Gör Socialstyrelsens rapport om transpersoners hälsa och situation till lagförslag nu och se till att något händer snabbare än Reinfeldt, Hägglund och de andra vilsna lirarna hinner blinka!

Annat relaterat:

Alltid fantastiska Helena von Schantz skriver om självmord bland unga. För den som följt den senaste tidens diskussioner och all den hysteri som uppstått i USA efter epidemier av självmord bland unga hbt-personer känns det naturligt att koppla samman Helenas syn på den här problematiken med det som sker gentemot transpersoner idag. Vi har inte råd att inte göra det. Helt enkelt. Läs Helenas inlägg. Det är väl värt det.

Intressant.

Hon slapp skilja sig!

Li Sam, bekant och vapensyster i kampen för transsexuellas rättigheter har nyss lyckats vinna en omfattande seger som kan komma att bli vägledande för liknande beslut i framtiden.

Efter många års kamp har Li, som liksom jag valde att göra sin transition utomlands på grund av trassel med den svenska vården, fått besked om att hon härmed är att betrakta som kvinna. Detta trots att hon vägrat skilja sig från sin fru, som hon varit gift med i många år.

Lagen från 1972 som reglerar transsexuellas rätt till juridiskt könsbyte säger att vi dels måste sakna all förmåga att fortplanta oss, dels vara svenska medborgare och dels måste vara ogifta för att ett juridiskt könsbyte ska komma på fråga. Det innebär att den person som är gift och som beslutat sig för att genomgå ett könsbyte är tvingad enligt lag att skilja sig. Allra helst ska eländet bevisas genom boskillnad därutöver.

För somliga innebär detta att deras rätt att få vara sig själva kan tas som gisslan genom att en livspartner helt enkelt vägrar skilja sig och därmed upphäver alla möjligheter att få genomföra korrigering och könsbyte.

För andra, som Li, har det aldrig någonsin funnits på kartan att hon eller hennes livspartner sedan många år skulle gå med på att tvingas skilja sig mot sin vilja. Oavsett vilka krav lagen ställer. Observera att detta alltså är något som är ett obligatorium i ett land vi medborgare brukar betrakta som jämställdhetens, demokratins och de mänskliga rättigheternas högborg. Ibland lever vi bara inte upp till den självbilden.

Li har hävdat sin rätt att byta kön i många år, trots att hon vägrar skilja sig. I ett land som för en tid sedan började godkänna samkönade äktenskap och som långt tidigare godkänt partnerskap för samkönade har alltså inte lagen hängt med.

Detta fick omfattande och mycket vass kritik då Socialstyrelsen i somras släppte sin rapport rörande transsexuellas rättigheter och vår vårdsituation. Nu har länsrätten, efter överklagande av Rättsliga Rådets beslut, valt att gå på Li Sams linje och därmed har hon alltså tillslut fått rätt mot den förlegade lagstiftning som hindrat henne att få bära exempelvis en legitimation med rätt namn, personnummer och könsmarkör. Passet lär ska vara rättat nu och hon är alltså fullt ut kvinna.

Tänk att det ska ta sådan förbaskad tid! På lördag uppmärksammas Transgender Day of Remembrance. För oss som lever mitt i eländet är det en viktig dag. Vi minns och uppmärksammar de som inte orkat kämpa, de som givit upp eller som råkat illa ut på grund av sin önskan att få vara sig själva och uttrycka sig själva. Alla de människor som inte finns ibland oss längre.

Kanske kan denna segern göra att vi har färre att sörja i framtiden. Färre som kämpar men inte når hela vägen fram. Färre som helt enkelt ger upp. Kanske kan detta hjälpa till att skapa en värld av ännu en gnutta mer förståelse ändå. Vi kan bara hoppas.

Till Li vill jag tacka för allt du gjort för oss alla som lider av transsexualism eller intersexualism och gratulera till segern. Det betyder mycket för dig, för din familj, men också för många andra.

Rock on!!

Besöker Expressens valstuga idag

Idag besöker jag Expressens valstuga på Sergels Torg. Jag kommer bland annat att diskutera hbt-frågor, människorätt och integritet.

Kom gärna förbi om du har möjlighet. Klockan 15-16 är det dags. Grilla mig och diskutera igenom allt det där som du inte har stenkoll på. Tvångssteriliseringar, könsbyten, morfologisk frihet, min koppling till demokratirörelser runtom i världen och allt det där som hände bakom kulisserna då FRA-lagen var som hetast i debatten. Vad hände egentligen? Vad innebär det idag? Vart vill vi imorgon?

Intressant!

När ska Trollhare få vård?

Trollhare skriver...  och jag kan inte låta bli att lyfta detta för ytterligare ett par av er.

30 månader i utredning för att få rätten till en könskorrigering. Därefter nästan 14 månader på hormonbehandling, en inskickad ansökan till Socialstyrelsens rättsliga råd om ändring av juridiskt kön, tvångssterilisering och allt annat som hör till. Då kunde man tyckt att Immanuel åtminstone skulle ha hunnit få bli av med sina bröst. Som ju inte alls hör hemma där längre. Det är tio månader nu sedan remissen skrevs. Mer än så. Och ännu har ingenting hänt. På grund av postslarv, på grund av besynnerligt långa väntetider. På grund av att det uppenbarligen inte är vidare prioriterat? Alls?

Fortfarande ingen aning om när det ska ske. Fortfarande ingen som vill ge några besked. Inte ens en uppskattning...

Var det någon som hörde mig eller någon annan gnälla nyligen över att vi verkligen har behov av att se över lagen om ändrad könstillhörighet nu nyligen?

Herregud, vad jag hoppas att den regering som sitter där om en dryg månad och börjar planera den kommande tiden ser till att hålla alla fina löften och verkligen inför Lex Amanda så inibomben fort som det alls är möjligt. För det här är verkligen tidernas skämt.

Anropar könsbytesteamen! Vart är ni någonstans?


EDIT: Nu verkar det som om det kanske skulle kunna bli oktober. Men det vet vi inte helt säkert än. Vi vet alltså bara att det blir TIDIGAST i oktober... Jag trodde att rätten att välja vård och slippa vårdköer gällde alla. Det gör den inte. Det insåg jag så snart jag började kämpa för min rätt till vård själv. Hoppas verkligen att Immanuel slipper vänta längre än så nu. Det har gått på tok för länge... Och jag hoppas fortfarande att en ordentlig förändring blir av väldigt, väldigt snart. Det här är faktiskt inte ok nånstans.

Nya materialet om transpersoner från DO och RFSL ute nu

Och nu har då, lagom till Stockholm Pride, den omarbetade och aktualiserade versionen av Diskrimineringsombudsmannens och RFSL's broschyr om transpersoner lanserats. Litet extra kul för mig personligen att jag fått äran att agera litet grann poster girl tillsammans med ett antal andra fantastiska människor jag tycker väldigt mycket om. Det har varit ett jättefint och roligt arbete att få delta, diskutera, fotograferas och allt vad som nu hör till. De övriga ansvariga har gjort ett hästjobb, verkligen!

Kika gärna igenom materialet och säg vad du tycker. Du kan beställa pappersmaterialet, förstås, men kan även ladda ner det som pdf.

Avskedad på grund av könsbyte

Times Live berättar om hur en kvinna blivit av med sin anställning för att hon påbörjat en transitionsprocess (könsbyte) för en tid sedan. Chris Ehlers ansågs vara en belastning för det delvis svenska företaget Böhler Uddeholm Africa på grund av att de dels inte kan tolerera transpersoner och dels för att de inte vill ha kvinnor anställda för att de måste tänka på sin image. För att... image är ju otroligt viktigt. Inte minst i stålbranschen, uppenbarligen. Stål hör ju hemma i underlivet och ingen annanstans?

Court papers argue: "The respondent dismissed the applicant despite the fact that she has the necessary occupational qualification, skill and knowledge for the capacity in which she was employed."

Även om domstolen hävdar att intelligens och kunskap inte sitter i snoppen, tycks Böhler Uddeholm hyfsat förtjänstfullt hävda annorlunda. Så nu vet vi. Intelligens och kunskap sitter i snoppen och hjärnan har absolut inte med saken att göra. Tur det, för jag hoppades verkligen att mitt könsbyte skulle göra mig till ett ointelligent, dreglande kolli. Charmigt så det förslår.>

In their opposing statement to the Labour Court, Bohler Uddeholm Africa argue that Ehlers "at the date of appointment did not disclose that he intended or had commenced on the process of a sex change. When this was disclosed later it was agreed between the parties that the applicant would hide the effects of the process by dressing as he used to in a male fashion when visiting customers to protect the image of the respondent."

Well... have you ever tried NOT being Gay? Have you ever tried NOT being Transsexual?


Hej medeltid!

After Ehlers' ID book was changed to reflect her new name, and when a psychiatrist had written a letter to her company saying that she needed to wear women's clothes "to aid the transformation process", Bohler Uddeholm Africa argued that: "As a result of the above, the respondent was forced to implement the second option of personal redundancy. Through her actions, the applicant had created a situation where her continued presence in the office had become impractical and where the respondent's image in the industry had become compromised." 

Såhär kan det gå till runtom i världen då transsexuella kommer ut och påbörjar sin transitionsprocess. Man kan ju tycka att det här är ju något som händer där och inte här.

Men det sjuka är att det där är något som drar upp en del minnen för egen del. Här hemifrån Sverige. Jag har tyvärr en eller annan juridisk munkavle på mig så jag kan inte berätta min historia, och tänker heller inte nämna vilka parter som varit involverade i de historierna, men likheter finns. Frågan är... kommer jag bli stämd för brott mot den sekretessförbindelse jag skrivit under redan för att jag sagt såhär mycket? Historien lär visa det. Inte sant?

Folkpartiet, transpersonerna, aktivismen och någonting kallat Lex Amanda

Det är egentligen helt och hållet ofattbart. Det som inte kunde hända och som satt så hårt inne att ingen egentligen trodde att det någonsin skulle kunna hända har hänt. Transsexuellas rättigheter och människovärde har blivit en snackis. Rätten att bilda familj, att få leva med vem man vill utan att behöva skilja sig som krav för ett administrativt beslut, rätten till sin egen kropp och sin egen identitet. Och så himla mycket mer...

Nu börjar frågor lyftas, som rätten att få använda korrekta betyg och arbetsgivarintyg även efter ett byte. Rätten att få en bra vård som är likvärdig över hela landet, med anpassning för olika grupper, samt för unga och barn. Rätten att själv få bestämma vilka ingrepp som ska göras och rätten att bli behandlad som en hel människa.

Vi trodde nog att det skulle ta ett par decennier till. Jag gjorde det, till alldeles nyligen. Och sedan bara exploderade hela landet i någon slags hysterisk transfeber. Kan man kalla det så? Helt plötsligt förstod omgivningen vad detta handlade om. Alla de som inte upplevt själva. Alla de som kanske inte varit så insatta, eller som inte haft en aning. Och det var ett oerhört mått av indignation som stormade fram där, mitt i allting. Tyvärr har det varit få partier som följt upp hittills. Få partiers bloggar har vaknat. Och då somliga har vaknat har det varit viktigare att ägna sig åt personangrepp och billiga politiska poänger istället för att driva sakfrågan. Men nu har någonting stort verkligen hänt.

Rapporten som nu publicerats av Socialstyrelsen är ett magnifikt exempel på hur det ser ut då väldigt kloka och skarpa människor slår sina huvuden ihop för att skapa något bra och verkligen, verkligen ger sig fasen på att de ska lyssna på den gruppen det hela faktiskt berör. Vi har sett det hända alldeles för sällan, historiskt. Och det gäller inte enbart i Sverige.

Jag tänker inte på något som helst vis påstå, vilket somliga gör, att detta enbart skulle vara mitt verk. Många har jobbat väldigt länge. Jag känner ett flertal som strukit med genom åren och jag vill tillägna denna enorma delsegern som Socialstyrelsens utredning, och även Folkpartiets utspel igår, ändå innebär, till dem.

Och till alla de där människorna som är totalt sänkta och utarbetade, deprimerade och ångestfyllda för att de kämpat i så många år att de inte längre kan separera svart från vitt och numera inte vet hur de ska göra för att sluta gråta.

Jag vill tillägna denna segern alla underbara människor som arbetat med frågan i organisationer som KIM, RFSL, RFSL Ungdom, RFSU, FPE-S och andra. Jag är inte säker på att den tämligen konservativnormativa Patientföreningen Benjamin i sin nuvarande konstellation förtjänar så mycket av det, men många individer som passerat genom Benjamins hägn har åstadkommit mycket på vägen.

Alla de där som föreläst har betytt mycket. Alla de som skrivit på bloggar och hemsidor. Alla de som deltagit i remissvar för den tidigare utredningen och även de som varit inblandade i Socialstyrelsens arbete under det senaste året. Läkare, psykologer, transaktivister, människorättsaktivister, jurister och andra specialister, men även helt vanliga dödliga människor.

Vi har alla bidragit. Vi har alla kämpat som slagna djur, fallit, rest oss, kämpat vidare. Och nu har något verkligen hänt. Vinden har vänt. Något nytt har fötts. Framtiden ser för första gången ljus ut, även för oss som fötts med någon form av köndysfori på ett eller annat vis.


Jag vill också särskilt tacka inte minst alla fantastiska vänner inom den folkpartistiska sfären och förstås inom LUF. Liberala Ungdomsförbundet är för mig en plats där jag hittat hem och där jag funnit ett mer naturligt stöd för den jag är och den kamp jag drivit än någonstans annars. Utan er insats för att lyfta detta och er rättmätiga indignation över vad som försiggår i dag, så hade förstås inte denna uppmärksamhet på sluttampen varit möjlig. Den liberala sfären har min fulla respekt, min tacksamhet och min enorma kärlek. Även för de gånger då jag fullkomligen rasat samman och då jag funnit stöd, kraft, armar som burit mig, händer som hjälpt att torka mina tårar och stöttning som gjort att jag orkat resa mig igen och fortsätta.

Somliga anser att jag skulle vara otroligt märkvärdig i det som skett. Jag har till och med eventuellt en nominering som årets lobbyist i Almedalen. Det vore ju litet lustigt, förstås. Men fint. Att få den uppskattningen känns skönt, eftersom resan hit har gjort verkligt ont på så många vis. På ett sätt kanske jag varit det. Jag har varit väldigt offentlig, jag har drivit frågan hårt, jag har vågat öppna mig på ett sätt som många inte gör eller inte vågar. Jag har talat rakt inifrån hjärtat och från den enorma smärtan jag burit. Men att jag lyckats skapa så mycket uppmärksamhet genom vad jag skrivit under de sista månaderna och i förlängningen under det sista året eller två är jag mest hedrad över. Jag har svårt att se att jag skulle vara en källa till så mycket magi. Jag har bara vågat och lyckades denna gången skapa något bra. Något bra som är fortsättningen på 40 års kamp, tusentals människors kamp, många människors livsverken. Jag tillhör de som hyllas för att det stora råkade hända just runt mig. Just idag. Resten borde hyllats igår och rimligen också imorgon.

Jag är stolt. Jag är sprudlande glad. Samtidigt är jag människa. Liksom alla de som drivit denna kampen med mig.

Och vi ska komma ihåg att kampen för transpersoners rättigheter i Sverige (och i Världen) är långt ifrån över! Vi har mycket långt kvar att gå än idag. Lagrummet som stympar oss och skadar oss lever vidare än idag. Människor i vår omgivning berörs än idag. Människor far illa.

Låt oss nu bara arbeta gemensamt över alla gränser för att tillsammans ta nästa steg. Att se till att nu inte detta glöms och göms undan. Att se till att vi verkligen tillsammans ser till att genomföra en lagändring så snart det alls är möjligt.

Då Riksdagen återigen öppnar efter valet i höst behövs vi alla i kampen för att förändra. För att se till att detta inte glöms bort. Inte stoppas undan i en skrivbordslåda igen. Inte vänds till något vi inte kan leva med och inte kan förstå.

Det tydligen redan etablerade namnet Lex Amanda i all ära. Jag kan säkert bära det med stolthet om det är vad ni vill kalla den. Jag är ohyggligt smickrad, enormt generad och vill helst gömma mig under ett bord och försvinna en stund. Men jag kan bära det. För att jag är stolt över att ha fått det myntat av de människor runtom som drivit kampen tillsammans med mig. För att jag är lika stolt över er och glad för er skull och lika gärna vill se alla andra kämpande människors namn som namn på den nya lagen.

Vi har ingen Lex Amanda än. Men kanske, kanske har vi det väldigt snart. OM vi kan jobba hårt tillsammans och verkligen bry oss om frågan i sig och människorna runtomkring oss. Alla de som kommer efter oss. Att vi bryr oss mer om dem än vi bryr oss om prestige, partitillhörigheter och andra eventuella intressen.

Andra som skriver: Agneta Berliner skriver. Den tunga och pådrivande kraften bakom arbetet med det utspel Folkpartiet gjorde igår. Det finns många som vill, och sedan finns det superstjärnorna bland eldsjälar som verkligen åstadkommer så ohyggligt mycket bara på grund av råstyrka.
Helena von Schantz... Att beskriva Helenas pathos i frågan är verkligen ingenting jag gör sådär med lätthet i en handvändning. Det finns helt enkelt inga ord. Du rockar, Helena! Och utan dig hade detta förmodligen aldrig gått i lås.
Rasmus är också en fantastisk kraft som driver på inte bara utåt utan även inåt på många vis.
Min superidol Immanuel Brändemo som verkligen är en oerhört stark del i den rörelse som skapats på sistone. Utan Immanuel hade jag varit noll och ingenting. Och det vet han, hoppas jag.
Min ordförande i HBT-liberalerna skriver, förstås. Fantastiska Catrine Norrgård och hennes företrädare, tillika nuvarande utredaren av den nya namnlagen Martin Andreasson. De har bägge jobbat hårt med detta också. Och Catrine har, vet jag, fällt en eller annan tår både av ilska och sorg på vägen över vad som pågår idag och mycket annat. En av de där människorna som drivs av känsla och ett genuint gott hjärta. Beslutsam, urstark och en fantastisk människa som jag är sjukt stolt att arbeta med.
Min man skriver, förstås. Och för den karln finns det helt enkelt inga ord. Jag tror inte jag haft en möjlighet att alls genomföra detta utan honom. För att däri ligger en stor del av den styrka som håller mig samman, uppe och ger mig riktning. Och så förstås Christine, som varit aktiv under så många år. Inget skrivet än, men all min kärlek. Även på Människorättsnätverket Svart Måndags blogg förstås.
Vännen Seved i Liberati som också modererade en prata på förra årets Pride och som berörde detta temat skriver också. Liksom värdefulla, sanslösa Annika Beijbom som är en nära vän, sann liberatist och även ledamot i Svart Måndag. En människa som verkligen ställt upp i vått och torrt för denna kampen.
Carina Boberg skriver. Liksom Karin Långström Vinge som också varit ett magnifikt stöd periodvis. Per Pettersson skriver på Newsmill och jag rodnar. Lanserar begreppet Lex Amanda, som jag tror myntades av Maria Jern, om jag inte misstar mig helt.
På bloggen Tianmi är det den gamla klassiska ordningen. Niklas är som vanligt vass.
Det finns så många jag vill nämna utöver. Alla dessa fantastiska aktivister. Alla de där som kämpat så hårt och som jag inte får plats att nämna utan att påbörja en hel wikipedia. En som förtjänar en helt egen wiki är förmodligen Lisa Olsson, förstås.
Även Svart Måndags tidigare ordförande har varit aktiv och är kunnigare än många tror. Och även Niklas har varit ett starkt stöd väldigt ofta. Micke Gajditza har också varit ett stöd på vägen.

Så himla många andra. Tänk om jag kunde lista er allihop...

Barbro Westerholm, Agneta Berliner och partisekreterare Erik Ullenhag - ni alla äger!! Liksom fina vännen och förebilden Birgitta Ohlsson som alltid finns där och hackar och hackar på glastaken och de förlegade betonghäckarna. Tack för att ni tagit det där första steget. Tack för att ni stakar ut riktningen. Jag hoppas att jag får en chans att se detta hända nu. Jag och många med mig. Om så blir fallet, hoppas jag innerligt att omvärlden minns ert och Folkpartiets ställningstagande och lyfter er för det ni gjort. Nu hoppas jag på att de andra partierna kan och vill följa efter.

Intressant.

Tvångssteriliseringar - Cut the crap!

Det har dykt upp en hel del protester som hävdar att tvångssteriliseringar inte alls förekommer på transsexuella och även de intersexuella som faktiskt annars skulle ha möjlighet att bilda familj och få barn (inte alla är sterila, även om det är väldigt vanligt - kommentar till en av kommentarerna i ett tidigare inlägg här på bloggen).

Jag tänker bara att... Cut the crap!

Socialstyrelsens rättsliga råd, 14 oktober 2008:

"Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastrering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna."

Lagen 1972:119 om fastställande av könstillhörighet i vissa fall:
http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19720119.htm

Lagen 1944:133 om kastrering
http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19440133.htm

Läs på för guds skull!. Det finns massor att läsa om detta. Diskussionerna har pågått i decennier nu, så det är inte svårt att googla på det och få fram såväl fakta, artiklar och rapporter som levnadsberättelser. Det är verkligen så illa som det låter. Det fortgår än idag och det finns alla skäl att läsa på och ta ställning.

Steriliseringarna är dels ett absolut villkor för att en individ ska få rätten till myndighetsbeslutet om fastställelse av ny könstillhörighet som ger rätten att byta namn, ändra könstillhörighet i pass och id-kort och även korrigera journaler inom vården, söka arbete som rätt kön och så vidare.

Och dels ett absolut villkor för att personen i fråga överhuvudtaget ska ha rätt till någon som helst vård. Inklusive inom psykiatrin, hormonella behandlingar, logopedhjälp, kirurgiska ingrepp, hårepilering, et c.

Märk väl att ingen lag överhuvudtaget lagstiftar om vad jag ska ha för könsorgan, utan enbart talar om att jag inte får reproducera mig på något som helst vis. Vi är förbjudna att spara undan könsceller och vi hindras effektivt att exempelvis adoptera eller söka möjligheten att agera fosterföräldrar. Inte heller värdmödraskap är tillåtet i Sverige idag.

Det är alltså inte nödvändigt att operera om könsorgan från det ena till det andra. Att behålla penis som kvinna är egentligen helt ok. Att behålla vagina som man är heller inga problem. Det viktiga enligt lagstiftningen är att ingen vård ges och inga myndighetsbeslut fattas av någon som helst anledning om inte individen är steriliserad och effektivt har nekats alla möjligheter att någonsin bilda familj. 

Tack och lov har ingen ännu kommit på att man ska avliva avkomma som kommit till innan en transition. Det är ju hemskt praktiskt annars.

Det innebär att människor som egentligen är på gränsen till totalt sammanbrott, som inte klarar av att arbeta och som inte klarar av att sköta skolgång eller liknande ändå väntar till dess de är gott och väl i medelåldern innan de kommer ut och byter kön. Kanske för att de lyckats finna en partner som är villig att bilda en familj med dem och därför helt enkelt tar chansen på grund av sin längtan efter barn själva. Det innebär för det mesta att man blir tvungen att leva med en enorm livslögn och med ett enormt lidande, då man i praktiken i de allra flesta fall blir tvungen att ljuga dels för sin partner och dels för sina barn. Och eventuellt dessutom leva i ett förhållande med en person man kanske inte alls har rätt sexuell läggning för att verkligen vilja leva med.


Då ska man också komma ihåg att många transsexuella som inte får adekvat vård mår fruktansvärt psykiskt dåligt. De allra flesta är oförmögna att alltså sköta ett arbete till dess könsbytet är genomfört. Många upplevs som tämligen obekväma socialt då de av naturliga skäl fungerar som ett annat kön (det upplevda könet) än det som omgivningen ser (det fysiska könet).


Kostnaderna för alla dessa sjukskrivningar, psykbryt, självmord och självmordsförsök är astronomiska! Människor medicineras med tung psykofarmaka och lugnande medel i kopiösa mängder för att alls stå ut med sin tillvaro. Många nekas vård idag. Tusentals stoppas av målvakter landstingen anlitat för att stoppa strömningen av nya transsexuella patienter in till vårdteamen. Det är inte otroligt att transsexualism är en av de vanligaste orsakerna till självmord bland unga under 30 år idag. Internationella studier visar att upp till 50% av transsexuella som inte fått tillgång till vård är döda för egen hand innan 30 års ålder. I Sverige mörkas denna statistiken av hänsyn till de efterlevande, så att de ska slippa leva med skammen över att ha haft en transsexuell självmördare i familjen. 


Är det försvarbart!?


Är det rimligen försvarbart att tvinga människor till barnlöshet som ett adamant krav för att dessa ska få tillgång till vård och en möjlighet att byta juridiskt kön och därmed även exempelvis namn, könsmarkör i pass, id-kort och körkort?


Samma form av villkorad sterilisering har du fortfarande rätten att kräva skadestånd för av svenska staten om det skedde innan 1975, eftersom de flesta steriliseringar efter 1940-talet genomfördes enligt exakt samma princip. Men har samma sak skett efter 1975 anses man inte ha rätt till skadestånd. Lustigt, inte sant?


Visst ska vi hjälpa dig, lilla vän. Men då ska du fanimej ge upp dina äggstockar eller dina testiklar. Skit samma i övrigt.

Lisa Olsson beskriver det bra på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/06/14/tvangssterilisering-da-och-nu


_________________________________________



Visst kunde jag, Amanda Brihed, ha försökt få barn tidigare, det vill säga innan bytet?

Vem har sagt att jag inte försökt? Men dels kanske det inte är så jäkla lätt att finna en partner som är villig att skaffa barn och bilda en familj då man är så sjukt obekväm med och i sig själv som man är då man fötts in i fel kropp. Dels ville jag inte lura mina partners och skaffa mig en familj med någon som överhuvudtaget inte vill leva med mig på grund av att de har fel sexuell läggning för att kunna tända på och älska mig i det kön jag själv upplever mig tillhöra. 

Dels ansåg jag det vara aningen orätt mot barnen att utsätta dem för min egen transitionsprocess, eftersom jag kände på mig att den skulle bli smärtsam för mig. Och jag hade rätt. Min transition blev smärtsam. 

Vid ett tillfälle höll jag på att bli förälder. Men det barnet togs bort av den biologiska modern på övertid, så att säga. Och mot min vilja. 

Då jag tillslut befann mig i en situation där jag inte klarade av att vänta längre, då jag hade att välja på att avsluta mitt liv eller genomföra processen så fanns alternativen inte riktigt där. Det var bara att gilla läget och göra det. 

Jag fick till och med betala för hela kalaset själv och bekosta min egen kirurgi utomlands för att jag i 13 år sökt hjälp av vården men nekats den remiss till vårdteamet som jag har laglig rätt att få. 


Det är dags för omvärlden att börja anstränga sig litet och sätta sig in i detta innan man uttalar sig totalt rabiat och galet. Finns möjligheten att sterilisera en grupp människor i samhället på detta sätt, så kan din grupp vara nästa då samhället skiftar en aning i sina värderingar nästa gång.

Transsexualism är ingen sexuell läggning, inte heller en perversion. Det är bland det mest helvetiska som kan hända en människa. Det gör ont, det sliter mentalt och känslomässigt på en nivå få kan föreställa sig. Och det är skäl till så mycket diskriminering och så mycket fördomar från samhällets sida att det borde få de flesta att känna permanent ont i magen bara vid tanken.

Det är dags nu att även transsexuella får rätten att kalla sig medborgare i detta landet. Det är dags nu att även transsexuella får samma mänskliga fri- och rättigheter som alla andra medborgare i detta landet. 

Det är dags att häva tystnaden. Vi har gömt oss och vi har kuvats länge nog.

Ingen har rätt att tysta oss längre. Ingen har rätt att sätta sig på oss. Ingen har rätt att stjäla vårt människovärde och våra medborgerliga rättigheter från oss.

Vi kommer inte att försvinna. Vi kommer inte att tystna.





Favorit i repris. Jag älskar att sprida denna för att den gör så jävla ont och för att jag hittills aldrig klarat av att se den utan att magen knutit sig och mina tårar fallit. Se den. Du har råd. Du har tid. Men din syn på oss transsexuella kan mycket väl komma att förändras om du gör det. Är du "up to it"? Se den. Jag ber dig se den.

Melissa sits in the back of the classroom afraid to speak up,
She pulls akwardly at her extra loose khaki cargo pants,
She doesn't want the boys to notice her.

James finds himself at the back of a classroom,
His baseball cap casts a shadow on his pimple stained forehead,
A wide shirt hangs from his broad shoulders,
But no one ever noticed him.

Melissa
The teacher asks,
And she says nothing because she is not here,
And Melissa has never been here,
Because Melissa is just some abstract jumble of syllables that doesn't fit her position,
She is not what she seems,
She doesn't want to have to explain to her mother for the 232nd time why she doesn't want to wear a dress to prom,
Doesn't paint her face it's cause her whole body is painted on.

Melissa, Melissa

James doesn't want to have to explain where he came from,
Cause with the exception of Melissa he has been deemed an abstract reality by everyone,
All he wishes for is to get to wear a tuxedo to prom.

And Melissa has been tucking in breasts that will be growing for three years now,
Been using duct tape to press them down and mould them more into pecs,
She just wishes that people would understand that at birth her genatils didn't know which way to grow,
Mad at God who couldnt relay a message directly to her hormones that they should produce more testosterone,
The only person who understands her is James,
And they have been playmates since the age of four,
Around the time girls notice boys and boys notice girls,
See James' family wanted daughters instead of sons,
And Melissa was always like that male beetle that everyone called a ladybug,

Melissa, Melissa where is she?
Sometimes she wishes she could rip the skin off her back,
Every moment of every day feeling trapped in the flesh of a stranger,
Melissa,
She stands to her feet wanting to say
"I'm here, I've been here since I was born, so quit asking me if I'm a him or a her, Cause when you combine the two pronouns you get H.I.R,
Hir,
And God combined the two genders and put me in this body transgendered,
I'm here so quit talking about me like I'm not here."

James falls back into Melissa's skin,
And the two comfort each other in their syncapated heartbeats,
Waiting for the day when Melissa can finally scrub off this made up genetic make up,
When the teacher asks for James and he can say "I'm here." 

Intressant.

Jens Odsvall, Trollhare, Trollhare, Trollhare, Lisa Olsson, Andreas Froby, Andreas Froby, En bögs liv, HBT-S, Louise P, P2, Helena von Schantz, Fredrik Sneibjerg, Skriet från Kärnfamiljen, Fajaf, Liberati, Adam Cwejman, Mary XJ, P2, HBT-S, Mathias Sundin, Unga Folkpartiet, Federley, Jan Sjöberg, Liberati, Johan Westerholm, Helena von Schantz, Lisa Olsson, Zetterman, Född i fel kropp, Svensk Myndighetskontroll, Carina Boberg, Lisa Olsson, Lisa Olsson (Newsmill), Elin Grelsson (ETC), Henrik Brändén, NSM, Psychebella,

Byt kön med en genknuff

Kanske är det i framtiden möjligt att byta kön bara genom att stänga av eller slå på en enda gen. Det tror forskare som arbetat med genen FoxL2 sedan en tid tillbaka. Teamets arbete kommenteras av Robin Lovell-Badge, European Molecular Biology Laboratory.

We take it for granted that we maintain the sex we are born with, including whether we have testes or ovaries, but this work shows that the activity of a single gene, FoxL2, is all that prevents adult ovary cells turning into cells found in testes. If it is possible to make these changes in adult humans, it may eventually remove the need for surgery in gender-reassignment treatment... It's still very speculative, but it's possible that this approach could produce an alternative to surgery and the removal of gonads – ovaries and testes.

Tanken är att man kanske i framtiden helt eller delvis ska kunna ersätta behovet av könskorrigerande behandlingar genom att helt enkelt slå på eller stänga av denna enda gen.

Skägglös får ingen man vara

I den fortsatta berättelsen om hur trans- och intersexuella behandlas av den svenska staten har vi nu kommit till kapitlet nummer två: sexistisk moralism och stereotypifiering.

Enligt lagen ska alla som säger sig vara i behov av utredning rörande trans- och intersexualism få rätt till remiss till de särskilda vårdteam som finns i Uppsala, Stockholm, Linköping, Alingsås och Lund. Men visste ni att i Sverige nekas man ofta remiss till utredningsteamen vars uppgift är att utreda huruvida man är trans- eller intersexuell till att börja med? Trots laglig rättighet att få remissen stoppas man innan man ens kommit i kontakt med en utredare - vars uppgift det är att ta reda på om man uppfyller kraven för ett könsbyte eller inte. Många kommer aldrig ens till utredningsteamen därför att kunskaperna inom den öppna vårdapparaten fortfarande är väldigt låg till att börja med. Vilket är ett stort problem i sig.

Men ett större problem är att i stora delar av landet använder sig vården av in- och utkastare för att hålla nere antalet sökande. Bilden av inkastare utanför strandkrogar på någon medelhavsö dyker upp i huvudet. Eller litet bikerinspirerade utkastare på någon Stockholmskrog mitt i vintern som kastar ut den som kanske fått litet för mycket i sig eller så.

I fallet transsexuella patienter inom vården fungerar det så att istället för att vården skriver en remiss för att hjälpa en person som mår fruktansvärt dåligt, så skickas man på remiss till en in- och utkastare som ofta sitter i den egna eller en närliggande kommun. Denna person saknar i regel alla former av adekvat utbildning inom vården. De har inte de grundläggande kunskaperna om vad transsexualism är eller inte är. De har inga kunskaper om intersexualism. De har heller ingen sexologisk utbildning och är ofta inte utbildade inom psykologi eller psykiatri.

Till dessa människor har man uppdragit ett fåtal uppgifter. Att hålla nere antalet sökande till vårdteamen och att rensa ut de människor som inte passar in i normerna.

För att hur skulle samhället se ut om vi godkände fler än maximalt 50-60 könsbyten varje år? Vi har på fullaste allvar ansvariga läkare för utredningsprogrammen som har uttalat sig så. Oron för att vanliga Svenssons skulle bli lurade av "ickekvinnor" då de är ute och raggar på krogen är enorm.

En tydligen rätt enorm rädsla som stora delar av samhället delar. Ta gärna en titt i kommentarsfälten hos de bloggare som skrivit om tvångssteriliseringarna under de sista veckorna. Eller ta en titt i kommentarsfältet efter min artikel på Aftonbladet i söndags. Det skrämmande är kanske inte riktigt bara just de inläggen. Det är mest homofoba sverigedemokrater och liknande i alla fall. Men det skrämmande är att samma bild tycks existera även inom vården och bland den grupp vårdgivare som särskilt är tillsatta för att hjälpa och behandla oss transsexuella och intersexuella.

För att undvika en sådan situation där vanliga människor blir tvungna att möta könskorrigerade män och kvinnor på riktigt, så väljer man att hålla nere antalet patienter. Det är helt enkelt inte ok att tillåta fler byten än så. För att hur skulle samhället se ut i så fall? Och hur skulle samhället se ut om man inte passade in i normen till att börja med?

Idag nekas människor vård för att de är för långa för att vara kvinnor. Eller för att den allmäna bedömningen är att de inte kommer bli vackra nog för att passa in i samhället. För att vi måste vara vackra nog. Kvinnliga nog. Manliga nog. Perfekta nog för att slå i alla tak innan vi alls får vara med i samhället igen. Annars döms vi att för evigt stå utanför...

Och förstås är det så att då vi väl blir godtagna till utredningen, så får vi också snabbt klart för oss att det viktiga inte är om vi har kuk eller fitta. Det spelar faktiskt ingen som helst roll i sammanhanget. Det spelar heller ingen roll lagligt sett hur vi lever eller i vilken roll vi lever. Lagen stipulerar en enda sak: sterilisering och allra helst kastration.

Men för att få byta från man till kvinna får du inte vara för lång, inte för muskulös, inte ha för stora käkben och inte sticka ut från den gamla folkhemsnormen. Vilket innebär att något större transsexuella kvinnor nekas vård på grund av sin axelbredd eller för att de är något längre. Eller för att de bara har för stora fötter för att det ska anses riktigt passande att få byta. För att vi har ju aldrig någonsin mött en genetisk kvinna med en skostorlek över storlek 42? Och vi har aldrig mött en genetisk kvinna med bredare axelomfång än Lisa Ekdahl? Vi har aldrig stött på en genetisk kvinna med något kraftigare käkparti eller med en längd som överstiger 175 centimeter, eller hur? Inte en enda?

Men för transsexuella är det ett skäl till att man riskerar avslag och att många idag inte ens vågar söka hjälp.

Andra som nekats vård historiskt har varit kvinnor som stilmässigt hävdat att de hellre går i byxor än i blommiga sommarklänningar. Eller hårdrockstjejer som burit piercings och svarta goth-inspirerade kläder och därför inte passat in.

Är du inte stereotyp nog, vännen? Nej, då får du förstås ingen utredning och ingen fastställelse!

Många av dessa stoppas redan av de fullkomligt outbildade målvakterna som vården utsett att göra utredningsteamens jobb. För att hålla nere statistiken, förmodligen. Det blir lättare att hävda att trans- och intersexualism inte har någon prevalens statistiskt som företeelse i den generella befolkningen om man inte visar att de finns. Ett sätt är att se till att de inte dyker upp i vårdens register och journaler. Målvakter som stänger dörrarna är resultatet av ivern att dels hålla nere antalet och att från statens och landstingens sida mörka det verkliga antalet i behov av vård. Och förstås att se till att de som inte är vackra och stereotypa nog nekas vård. Och det sker säkerligen också för att se till att hålla nere arbetsbördan på själva teamen, förstås. Vården av transsexuella kostar ju pengar.

Ibland slinker "fel" människor igenom nätet av målvakter och outbildade öppenvårdsgivare. Då kan det gå som Arawn Repka och Trollhare beskriver: Transsexuella män nekas vård för att de saknar anlag för ett riktigt dalmasskägg eller för att de helt enkelt bestämt sig för att gå slätrakade trots att de fått möjligheten att odla skägg. En man har skägg. Vill du inte odla skägg som transsexuell man, så är du ingen man.

Riktiga män bär också skjorta och inte tröja. Vilket för övrigt förklarar ett och annat rörande min egen partiledare Jan Björklunds klädval? 

Men ingen skulle förstås skälla på statsminister Fredrik Reinfeldt eller på Thomas Bodström eller någon annan för att de inte bär skägg. De flesta män jag känner gör ju faktiskt inte det. Hur ser det ut i din krets? Hur många ser ut som Gustav Wasa i din bekantskapskrets? Hur många män med tillhörande originalsnopp har ett skägg som slutar i byxfickorna? Och hur många av dessa män kallar man för oäkta för att de faktiskt äger en rakhyvel?

Men att vården kostar pengar är egentligen ingenting nytt. De här människorna hänvisas i regel från tidiga år till psykiatrin för depressioner, ångest och andra problem. De nekas ofta akut stöd då de mår alldeles för dåligt för att kunna hantera tillvaron. Många klarar inte av att sköta ett vanligt arbete och många grejar inte att studera. För att den psykiska påfrestningen är alldeles för stor så länge du inte får adekvat vård. Kostnaderna för att inte behandla trans- och intersexuella är skyhöga.

Samhället tar hellre den kostnaden än en engångskostnad för en transition som skulle bli mångfalt mycket billigare. Orsaken är förmodligen just oron för att vi skulle bli för många annars.

Jag har förmodligen någonstans runt 50-60 före detta vänner i Sverige med en ickebehandlad trans- och/eller intersexualism i grunden. De är inte före detta för att vi fallit i luven på varann. Utan för att de helt enkelt inte lever idag.

President Obama, skägglös oäkta man.

Förmodligen har hon vagina och äggstockar också?

Thomas Bodström, Fredrik Reinfeldt och Lars Ohly. Dessa kvinnor saknar skägg och förtjänar därför inte att leva i samhället som män.

Gruppen transsexuella har aldrig verkligen undersökts ordentligt i Sverige. Vi vet inget om det egentliga antalet på grund av att statistiken alltså manipuleras med hjälp av målvakter. Men internationella studier antyder att det kan vara fler än 1/500 personer i den generella befolkningen. I Sverige skulle det innebära 20.000 personer. Lika många kan vara intersexuella som är i behov av byte. 1/500 i den generella befolkningen är drabbade av Kleinfelters syndrom (men endast hälften, en av tusen behöver göra något åt sin situation och faktiskt byta) och har alltså såväl en manlig Y-kromosom och en eller två extra X-kromosomer. Den vanligaste uppsättningen bland dessa är 47XXY. I motsats till en vanlig man som är 46XY eller en vanlig kvinna som i normala fall bär på 46 stycken XX-kromosomer. I Sverige kan upp till 50.000 personer i den generella befolkningen på 10.000.000 människor behöva göra ett byte. Men endast knappa 900 personer har fått genomgå bytet sedan 1960-talet. Resten har nekats. Eller givit upp för att de inte ens får en adekvat vårdgång som tar dem till vårdteamen vars uppgift är att utreda och hjälpa till vård och fastställelse.

Av dessa obehandlade säger internationella studier att det psykiska ohälsotalet är enormt. Upp till 50% kan ha tänkt allvarliga tankar på eller försökt avsluta sitt eget liv innan 20 års ålder. De studier som gjorts visar att vid 30 års ålder har upp till hälften eller dryga hälften av de transsexuella som inte fått vård lyckats avsluta sina liv. Det är 25.000 unga döda svenskar. (Var går gränsen för folkmord?)

Jag har känt relativt många. Och jag saknar dem. Men de fick inte hjälp av vården. Eller var för rädda för att söka hjälp på grund av alla fördomar och all diskriminering. Eller så ville de bara inte ge upp sin klädstil eller sin rätt att få barn.

Denna statistik mörkas också aktivt. Inte minst hos organisationer som SPES, vilka gör det av hänsyn till de efterlevande, säger de. Transfobi, rädsla och sjuklig normativism säger jag. Transsexualism som dödsorsak heter ofta "annan orsak", "depression", "ångestproblematik" eller kanske rent av "familjetragedi". Fast då inryms också en del av den svenska hedersmordsproblematiken som inte existerar under den labeln också, förstås. Det är lättare att kalla det familjetragedi än att faktiskt säga som det är. Att vi inte är ett dugg bättre än de andra folkgrupper (ofta etniska) som vi så gärna fördömer.

------------------------------------------

Det där med genetiska pekare är intressant, förresten. Visserligen finns där gott om fertila och helt och hållet normala män som också har 46XX och många kvinnor som idag har egna barn och som bär på 46XY-anlag. Men det är en helt annan historia.

Det som styr en människas könsidentitet vet vi inte. Men vi vet att omfattande kliniska studier på europeiska sjukhus och universitet kommit fram till att det finns fysiologiska skillnader på mäns och kvinnors hjärnor. Vi tänker likadant, men tankarna tar andra vägar och pågår i andra fysiologiska centran i hjärnan. Vi gör annorlunda, men kommer ofta fram till någorlunda samma slutsatser. En transexuell kvinna har dock en hjärna som är identisk med vilken annan biologisk kvinna som helst. Det vet vi säkert. Inga lika omfattande studier är idag gjorda på transsexuella män, men det tycks se likadant ut där. De lär ska ha, alltså, hjärnor som är identiska med varenda annan företagsledare (med eller utan skägg) därute som hävdar sig vara en man.

Däremot styrs den kroppsliga utvecklingen inte av XX- och XY-kromosomerna överhuvudtaget. Det bara råkar bli så för det mesta. De könskaraktäristika vi är vana att relatera till kvinnor och män, såsom skäggväxt och övrig kroppsbehåring, bröst, snippor och snoppar är alltså kopplade till en liten genetisk pekare vid namn FOXL2. Som går att styra genom en liten enkel medicinsk knuff. Det är en liten vippknapp som man kan knuffa både fram och tillbaka hur mycket man vill. En rätt märklig upptäckt. Förmodligen är denna pekaren skyldig till en hel del av de fall av transsexualism vi har i samhället idag.

Men hur denna pekaren står och hur våra hjärnor egentligen ser ut och fungerar är alltså i Sverige ovidkommande. För att är du en gothtjej som vägrar bära vita blommiga sommarklänningar utan föredrar svart spets och volangkjolar så är du inte kvinna. Är du en man som äger en häftig rakhyvel med fartränder på från Gillette så är du inte man. För riktiga män har tydligen skägg. Som de här figurerna. De har förmodligen skägg nog (alla utom en i alla fall) för att verkligen få kalla sig män.

ZZ Top. Riktiga män. I alla fall två av tre. Den där bruden i mitten borde vi dock ta ett allvarligt snack med!

Visst är det tur att vi har riktiga män som Professor Dumbledore ovan som håller den riktiga cismanligheten högt? För hur skulle samhället se ut annars?

Jag bara frågar. Hur skulle samhället se ut om inte alla män bar långa skägg och om inte alla kvinnor bar söta sommarklänningar med rosa blommor på varje dag i veckan och året runt?

Intressant.

Människorättsnätverket Svart Måndag, Cwejman, Westerholm, Nätverket Cis People for Transgender Rights, P2, JensO, Zetterman, Zetterman, Carina B, Trollhare, Svensk Myndighetskontroll, Lisa Olsson, Helene Svanberg, Helena von Schantz, Federley, Lisa Olsson, Froby, JensO, Helena von Schantz, Människorättsnätverket Svart Måndag, HBT-S, Juvas & Brihed, Karin Långström Vinge, Romson, Trollhare, Maloki, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Nakna sanningen, P2, Mathias Sundin, Carina Boberg, Catrine Norrgård, Liberati, Skriet från kärnfamiljen, Fajaf Blog,

Människor som lär mig andas

Förlåt mig fader, ty jag har syndat.

För att jag är så himla förtvivlad och uppgiven. Igen.

Det finns de som verkligen sticker ut litet mer än andra och som gör litet extra intryck på mig då och då. De där som liksom tar sig tid att stanna till. De som tar sig tid att se och känna och lyfta sig över den stora gruppen människor litet extra. De som då och då sträcker ut hakan och talar om att... jag finns.

Och människor som aktivt knuffar på mig för att visa att de finns är ofta människor som på något vis faktiskt, i min erfarenhet, gör det därför att de verkligen har något att säga.

Så kan man säga att det är med Maloki. Som litet då och då nuddar vid min tillvaro litet grann extra och liksom sprider... värme, bara. Det är skönt med sådana människor i ens liv. Inte minst då man känner att man verkligen behöver mer av det där med fina människor som sprider lugn och välmående och agerar en sorts kylande balsam i tillvaron..

Vaknade i morse av att det sken till i läsaren här hemma. Jag är på väg bort en stund. Tagit ledigt, vilket är likt mig, för att jobba ännu mera. Förbereder mig på att lämna över liv, hem och verklighet åt mannen en stund. Men innan jag kommit igång med alltihop sprakade det alltså till. Och jag läser Malokis senaste inlägg. Nyligen postat, uppenbarligen, och med en kraft att hugga tag i mig och sända skälvningar upp och ner och fram och tillbaka innan alltihop stannar en bit bakom ögonen och börjar pressa fram tårar. Igen.

Amanda som ett flipperspel klockan halv sex på morgonen.

Det har varit mycket gråt sista dagarna. Jag skrev mitt inlägg om Mors dag och gjorde det mest för att få ur mig. Det skedde per automatik. Det gjorde ont. Jag bölade som en barnunge på slutet. Och sedan, när jag tryckte på skickaknappen, bröt halva helvetet löst. Jag förväntade mig 70 läsare och total tystnad. Det var inget världspolitiskt utspel, inget tungt angrepp på någondera sidan i höstens val. Det var bara en osminkad väg in i allt det som är jag.

Det har varit väldigt mycket nu sista dagarna. Sista knappa veckan eller så. Hysteri, stormar, massor med människor och tidningar och allt vad det är som hört av sig. Människor som skriker om att de vill vara den som lyfter detta. De vill vara den som stöttar. De vill vara den som driver igenom förändringen. Och jag som är van vid att det alltid är komplett kav lugnt.

Det här är ju något jag skrivit om i flera år. Det här är en av de stora orsakerna till att jag gav mig in i politiken till att börja med. För att det var, för mig, enda sättet att göra ogjort det som i så hög grad har sabbat mitt liv. Men tystnaden har alltid varit kompakt. Försöken att intyga mig att det är ok ändå och att det visserligen är förjävligt men att jag måste förstå att det ju faktiskt inte går att driva igenom den typen av förändringar och att man nog inte vinner något på att försöka och så vidare. Eller att man som ledamot i riksdagen måste prioritera sådant som faktiskt är viktigt. Och till viktigt hör inte jag. Hör inte tvångssteriliseringar. Hör inte något som kan bli jobbigt och tabubelagt och smärtsamt och som partiet inte ställer sig bakom att man börjar bråka om. Oavsett vilket parti man nu tillhör. Och man har ju faktiskt skrivit ihop ett flygblad för fem år sedan som aldrig delades ut för att det ansågs för kontroversiellt. Så man har ju faktiskt gjort något.

Jag har hört dem alla.  Det har hetat att... jag tycker synd om dig, men jag tänker inte utnyttja min plats i riksdagen till att ta upp det här. Du vet ju att... jag vinner ju inte på det själv och det är på tok alldeles för känsligt... Det förstår du väl?

Men så kom nu de sista dagarna. Jag och Immanuel har gjort en räd och verkligen jobbat upp ämnet nu efter att bollen helt plötsligt började rulla i söndags och det där jag skrev då tog tydligen skruv utan dess like. Helt plötsligt är det som om himlens alla portar har öppnats samtidigt. När kan det ha hänt senast?

Kanske är det dags nu Kanske har den här frågan uppnått någon slags momentum som är tillräckligt för att sätta detta på kartan. Kanhända finns faktiskt möjligheten nu.

Och samtidigt faller jag som en sten. Skakar, gråter, försöker lära mig att andas igen. Plötsligt kom allting för nära. Alldeles för nära. Plötsligt slog det emot mig med en sådan kraft att jag omöjligt kan hålla emot. Plötsligen tog det fart på ett sätt jag inte alls förberett mig på och jag känner att inte klarar av pressen. Det här är ju så privat. Har alltid varit. Den innersta av alla mina smärtor. Och så är den plötsligt fritt flygande därute som en fågel som kretsar kring mig. Och som bara växer och växer och växer till dess att dess vingslag är starka nog att liksom skaka hela fundamentet för min existens. Det är storm därute och marken skakar. Och i centrum ligger mitt mest privata. Det gör ont. Så ont.

Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd. 

Jag vet helt enkelt inte vad jag släppt lös och vart detta kan leda. Men det är möjligen så att det är nödvändigt. Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här har helt övergått alla breddar av mitt förstånd. Men att något händer nu, att något rör på sig, det är tydligt. Kanske denna märkliga stormen kan få de som aldrig skriver och de som aldrig tar i det att göra det. Kanske är opinionen på väg att vakna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men jag ber.

Och mitt i allt detta kaoset är Malokis ord och Immanuels kamp och alla de andras stöd så infernaliskt viktigt.

Första försöket att börja sammanfatta alla de där ovärderliga människorna därute som betyder massor för mig. Det kommer mer av det.
Jag kommer fokusera mer på sådant en stund. För att jag behöver det. För att det är viktigt för mig. För att det är viktigt att också visa stöd för de fina, underbara människor som håller mig uppe och lär mig andas.

Det är så helt sjukt viktigt. Glöm inte det själva, ni. Att stötta era nära. Att stötta era vänner.

För vänner har jag uppenbarligen. Och det gör mig glad och stolt och nära på litet hoppfull ändå.

Och jodå, Maloki. Eftersom du ställde frågan; om du inte varit en vän tidigare, så är du det banne mig nu. Du har all min kärlek.


Intressant.

Destination Gotland tidernas sexualmoralister?

Upptäcker hos Anne Haavisto något jag själv inte ens tänkt på. Nämligen att det tydligen är hemskt noga med det där vad man är för kön om man ska åka båt till och från Gotland. Det skulle ju annars kunna förvirra skutan nog för att skicka den till Medelhavet snarare än till Oskarshamn eller Stockholms södra skärgård. Och det vore ju illa, förstås.

Så för att kliva på skorven på återresan menar de på fullt allvar att man är tvungen att intyga att man inte bytt kön eller identitet under tiden man befunnit sig på ön. Och vad händer om man faktiskt gjort det? Hur djupa fängelsehålor finns det under Almedsalsparken, tro?

Det får mig att börja undra.

Mötet med Hägglund

Under min tågresa med ministrar och partiledare under förra veckan passade jag på att ta en kort prata med Göran Hägglund (Kd) rörande ett par frågor som verkligen ligger mig varmt om hjärtat, men som Alliansen faktiskt schabblat bort till mycket stor del.

Framför allt det faktum att transsexuella och intersexuella i Sverige fortfarande lever under kniven från statens sida. Tvångssteriliseringarna måste bort till vilket pris som helst. Och dessutom ville jag veta vad som händer rörande regelverken som styr det praxisförbud som finns mot att transsexuella ska få adoptera och inte minst börja gräva där man senast såg till SOU 2007:16 (pdf) i färd med att bli permanent nedgrävd.

Förstås hinner inte mycket sägas på ett kort samtal och jag förväntade mig inga storvulna gester från pappan till hela den intressanta berättelsen om Verklighetens folk. Men vad jag fick reda på var bland annat följande:

SOU'n kommer troligen inte att nystas upp i sin helhet i första taget.

Mina försök att dela upp SOU'n i flera lagom stora munsbitar beroende på ämne och sedan dela ut dem till ett flertal respektive ansvariga ministrar uppmuntras av Hägglund som tycker att det är nästan så det måste göras om något alls ska hända. Av flera skäl.

1. Till att börja med finns det definitivt saker som ingen av oss vill se i framtiden. Kravet att behöva skilja sig för att få genomgå ett juridiskt könsbyte är absurt. Tvångssteriliseringarna verkar inte ens Hägglund vilja ha. Även om han förstås inte riktigt verkar bekväm med tanken på att transpersoner ska kunna få barn eller att pappor ska belamra sängarna på BB, annat än om de svimmar av pappaförlossningsskräck. Men det innebär kanske inte att Hägglund till nöds är jätteförtjust i själva tvångssteriliseringsförfarandet som sådant. Han verkar faktiskt på något vis mer liberal än många andra i partiet han företräder. Även om det knappast kan sägas vara mycket att skryta med (pdf). Och jag kommer nog att hålla honom hårt bunden vid skampålen för verklighetens folk ett tag till.

2. Och här har vi förstås den andra anledningen. Hägglund är förstås för slipad för att säga det rätt ut, men han verkar ganska beklämd av hela frågan och jag undrar om inte en uppdelning på andra ministrar skulle underlätta för såväl Hägglund som för hela kristdemokratin på något vis, genom att vi alltså inte längre behöver lasta allt detta jobbiga i knät på honom. Kristdemokraterna slipper framstå som alltför hbt-vänliga, vilket skulle göra betydligt mycket ondare än något annat rent politiskt och vi andra skulle vara så vansinnigt nöjda med att äntligen förpassa de stenåldersmässiga lagarna 1972:119 och 1944:133 till historien. Win win...

3. Rent praktiskt skulle en uppdelning kunna innebära att vissa vansinniga förslag förpassas till cylinderarkivet mer permanent och att en del andra lösningar dyker upp istället. Det kan hända att vi får igenom vissa saker snabbare om vi inte måste ha otäcka fascistoida kvarnstenar om nackarna då vi springer mot mål med de godbitar vi egentligen vill ha.

Jag hoppas kunna muta till mig ett eller ett par möten till nu inom en framtid, med tanke på att Göran numera vet vem jag är. Vi sågs ytterligare litet grann dagarna efter detta, bland annat i samband med släppet av Politik 2.0. Och uppenbart är att jag är väl igenkänd idag. Vilket jag inte var förr.

Och däri ligger nog den allra största framgången med såväl mötet som med hela tågresan för min del. Att människor som verkligen borde ha träffat en transperson in real life och som verkligen borde komma över skräcken över att trans kanske eventuellt skulle smitta nu har ett ansikte på en person i den egna organisationen och som visat sig inte smitta.



Nu vet ju statsråden vem jag är ändå efter de sista åren. Riskerar man att åka pulka nerför regeringsberget och ut i tomma intet på grund av en sådan dumhet som FRA, så brukar man vårda sina oförrätter. Och det räknar jag ändå med att de gör. Jag skulle nästan bli besviken annars.

Men det lilla pseudokändisskap FRA och integritetskampen nu eventuellt har givit mig spelar mig förstås i händerna litet grann här. Och jag ser fram emot att fortsätta driva kampen för att även jag ska ha mänskliga rättigheter och betraktas som en medborgare i mitt eget land någon dag i framtiden. Även om det säkerligen kan tänkas dröja en bra stund till innan något praktiskt sker.

För det ska vi vara helt på det klara med. Inga löften om att något kommer att hända på länge än gavs överhuvudtaget under mötet med Göran Hägglund på Allianståget förra veckan.