Visar inlägg med etikett Utbildning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Utbildning. Visa alla inlägg
2010-12-19
2010-08-30
Skummis!
Jag behöver väl inte säga så himla mycket mer än så angående varken debatten om burkor eller den fruktansvärda reklamfilm Sverigedemokraterna slängde upp för några dagar sedan? Jag tror att ni fattar min pik ändå. Men... nu kan jag ju faktiskt inte låta bli i alla fall.
Själv funderar jag ju på att söka en distansutbildning till nästa termin (...).
Nej, jag stöder alltså inte "partilinjen" riktigt här heller. Och tar mig dessutom friheten att mucka gräl med alla de där icke pålästa kalhyggena också.
Det är litet kul att ingen sverigedemokrat resonerar i banor som att det kan finnas skäl att tro att många pensionärer är rätt glada för alla de människor som har en utländsk bakgrund och som hjälper till att hålla Sveriges ekonomiska motor igång. Eller för den delen hjälper till att skapa en bra tillvaro för dem också på nära håll. Som i vården, till exempel. Som ju faktiskt inte riktigt skulle funka utan alla de människor som arbetar där idag och är en del av vårdapparaten lika självklart som den luft vi andas. Och också ska vara det. Liksom de självklart ska vara en del av hela samhället. Ett samhälle utan nya influenser och utan nytt blod tynar bort. Och Sverige är inte stort nog att leka mittens rike direkt.
För min egen del är jag betydligt mer orolig för att hamna i händerna på en fascistisk och främlingsfientlig bitterkrita då jag söker vård eller blir äldre än jag är för särskilt mycket annat idag. Jag kan inte köpa den människosynen. Jag kan inte köpa den världsbilden. Jag kan inte köpa den attityden. Men det finns väl inget vidare nytt i det. Jag vet ju hur människor med mitt ursprung historiskt har blivit sedda och har behandlats av den sortens människor. Och jag kan inte tolerera eller acceptera det. Aldrig någonsin. Därför att... det har jag inte råd med. Där fascistiska idéer frodas kommer människor alltid att sorteras ut och råka illa ut.
Jag tror inte vi behöver varken nödbroms för pensionärer eller utländskt härstammande människor. Själv är jag fullt upptagen med att leta efter gaspedalen istället. Lösningen är förstås mer utbildning, fler nya företagare, fler jobb och större intäkter för staten. Snarare än en massa idiotiska besparingar och stängda gränser.
När ska vi sluta se människor som invandrare och svenskar till att börja med? Människor är människor. Problemet ligger fortfarande inte i kultur, religion, gener eller dylika dumheter. Det handlar fortfarande inte om hudfärg. Vi borde lärt oss det vid det här laget.
Vi är alla människor. Vi äter, sover, skiter, knullar och dör. Det är liksom inte mycket mer mystik i det än så.
En som fattat är Eva Diesen, jurist och forskare på Stockholms Universitet, som deltagit i arbetet med en studie rörande 10000 förundersökningar av och 1200 domar rörande våldtäkter, sexuella övergrepp mot barn, barnmisshandel och kvinnomisshandel inom relation samt barnpornografibrott. Ett underlag som dels är betydligt mycket större än Sverigedemokraternas i samband med deras uppmärksammade rapport. Och dessutom inte utsatt för samma godtyckliga urval för att skapa ett visst önskat resultat på beställning.
Problem som finns i samhället idag ska rimligen inte knuffas åt sidan och gömmas undan. Men vi måste börja se till orsakerna snarare än söka efter godtyckliga syndabockar. Rimligen måste vi snarare börja gräva i sociala och ekonomiska missförhållanden för att råda bot på en ickefungerande situation i det ena eller andra området. Att påstå att det har att göra med etnicitet och religion är trams. Att däremot våga se att en taskig grundsituation skapar taskiga förutsättningar för ett fungerande liv och därmed också kan agera som en utlösande faktor för oroligheter, missnöje, dåligt mående och så vidare... det är att börja nysta i verkliga problem som måste lösas.
Enda sättet att lösa problemen som finns idag är att sluta dela in människor i en massa olika grupper och att rangordna dem på olika vis. En människa är en människa är en människa. Ingen seriös utredning påvisar att människor med en utländsk härkomst är överrepresenterade när det gäller brott av olika slag. Däremot tycks fler människor med utländsk härkomst bli dömda vid en rättegång. Men det tycks snarare bero på att för få svenskar blir dömda, aka det är lättare att komma undan om man är svensk. Vilket i sig är ett enormt demokratiproblem som borde ses över. Och överhuvudtaget måste vi börja arbeta mer förebyggande i samhället för att komma tillrätta med problematiken istället för att hamna i total panik över en massa påhittade fördomar eller för den delen lappa något som redan havererat.
Det havererade systemet beror dock snarare på utanförskap än på någon annan udda faktor som födelseort eller religiös övertygelse. Bättre och betydligt mer utbyggd psykiatri skulle förmodligen kunna innebära stora skillnader över tid rörande brottsligheten på många plan.
Jag är övertygad om att ekonomiska problem, bristande utbildning, avsaknad av arbete, obehandlade psykiatriska problem och andra tuffa sociala förhållanden spelar in otroligt mycket mer än etnicitet, religion, kultur eller något annat. Hopplöshet, uppgivenhet och sjukt dålig framtidstro är en viktig faktor. Ska vi rensa upp i de problem samhället står inför idag, så är det där vi ska börja. Helt enkelt.
Kanske ska vi rentav börja med Sveridedemokraterna själva?
Diesen skriver:
”Kriminella personer döms oftare för våldtäkt. Jag skulle inte förvånas om just Sverigedemokrater också var överrepresenterade i våldtäktsmål. De passar in i profilen för vilka som har lättast för att bli dömda.”
Åter till burkadebatten. Om en kvinna tvingas att bära en heltäckande ansiktsbonad så ska hon få stöd och hjälp att kunna bryta mot det tvånget. Ingen ska tvingas att bära burka eller liknande i Sverige. En kvinna som blir diskriminerad, förnedrad, förhindrad att leva sitt liv eller ta del i undervisning och arbete ska få all hjälp, allt stöd och alla möjligheter att bryta med den situation hon befinner sig i.
Att som kvinna bli diskriminerad, förminskad, nedvärderad och attackerad på grund av sitt kön är aldrig någonsin ok!
Men en kvinna som har gjort ett eget val ska inte tvingas att avstå sin rätt att själv välja och styra sitt eget liv.
Det behöver inte vara så mycket svårare än så. Egentligen.
Det enda skälet till att inte tillåta ett sådant plagg är om det inte fungerar rent praktiskt med en yrkesroll. Om det kan leda till skada, bristande hygien i en känslig miljö eller liknande. Det är ytterst, ytterst få yrken som egentligen skulle vara berörda. Och i de fall det verkligen behövs, så litar jag faktiskt på att marknaden och de berörda parterna ska kunna finna en fungerande lösning.
Och om vi nu inte kan undervisa på grund av att någon i klassrummet bär burka, så borde vi fort som tusan förbjuda alla distansutbildningar också. Litet mer konsekvens, tack.
Helst innan jag hunnit skriva in mig på någon sådan själv. För min egen skull hoppas jag det. Så att jag inte i onödan ger mig in i en omöjlig undervisningssituation där jag absolut inte kan lära mig något på grund av att jag måste läsa böcker snarare än att begrunda mina medmänniskors vackra ansikten. Snälla samhälle... rädda mig från mitt dumma och ogenomtänkta beslut att plugga utan att se mina kursledares och kurskamraters ansikten. Jag förstår inte bättre och måste nog förlita mig på omvärldens kollektiva beslut om hur jag ska göra. För säkerhets skull...
Intressant.
2010-08-10
Dags sätta Ohly i skolan?
Har med intresse tagit del av skoldebatten på sistone. Det har varit en del kallsupar för min egen del, vilket jag valt att skriva om för att markera vart mina egna gränser går. Men det har också varit spännande att med höjda ögonbryn ta del av vänsterledarens Lars Ohly argument kring friskolor och privata företag.
Det är litet otäckt att föreställa sig att snart kommer ett parti eventuellt sitta i regeringsställning som är så negativt inställt till privat företagande att det ska mer eller mindre ska förbjudas. Åtminstone vinsterna ska förbjudas, vilket ju förstås kommer leda till en tämligen märklig situation för många företagare i framtiden. Första steget ser ut att slå mot alla privata friskolor.
Vinstintresse, i min värld, behöver inte vara något fult. Det kan leda till en stimulans som skapar förutsättningar för en kvalitetssäkring på väldigt många vis som saknats i offentligt drivna skolor. En friskola som missköter sig och som inte erbjuder bra service, bra lärande och en bra skolmiljö kommer att tappa elever. Det vill säga, det underlag som vinsten bygger på. Därmed finns det ingen en friskola värnar så mycket som just eleven och vilka vitsord eleven, dess vänner och föräldrar förmedlar. Mediala skandaler slår hårt mot ett privat företag, varför de i regel ser till att sköta sig bättre än motsvarande statligt ägd verksamhet. Rapporter från bland annat Skolverket visar att detta fungerar. Konkurrensen kan även fungera kvalitetshöjande på de kommunala skolorna.
Inga lösningar är emellertid perfekta och jag kan mycket väl tänka mig en situation där man ser över vilka rättigheter en viss skola har att neka vissa elever, exempelvis. Och att ha någon slags kontroll över läroplan känns som en bra sak också.
Jag ställer mig själv relativt skeptisk till religiösa friskolor, då risken finns att utbildningen inte i alla lägen är helt och hållet byggd på en objektiv världssyn. Vilket jag tror är viktigt för att eleverna ska kunna tillgodogöra sig alternativa synsätt på omvärlden, et c.
Men att inte tillåta en modell som innebär välfungerande skolor till bra ekonomi och med hög kvalitet bara för att man ogillar privat verksamhet är oansvarigt. Och jag är rädd att de idéerna ska sprida sig. Vi har inte råd med det, med tanke på hur världen utanför Sverige idag ser ut. Vi har en oerhört konkurrenskraftig omvärld att möta och som är väldigt verklig redan idag. Det innebär att vi måste kunna erbjuda bra utbildning på en nivå vi tidigare inte varit förmögna till. Vi måste göra det för att våra elever efter avslutad utbildning ska kunna ge sig in i näringslivet och verkligen se till att Sverige kan konkurrera bland de allra främsta nationerna i världen rörande produktion, tjänstesamhälle, forskning och utveckling. Att införa vad som riskerar sluta som en slags indirekt näringsförbud för en, flera eller alla branscher i Sverige i framtiden vore en dödsstöt för hela det svenska samhället. Att driva ett företag utan möjlighet att gå med vinst är helt enkelt inte möjligt idag. Varför inte kika på resultaten först? Sitter det verkligen så hårt åt?
Ohly mot Björklund i debatt i Gomorron Sverige imorse.
Per Pettersson skriver idag om hur Vänsterpartiet hycklar på ett nästan charmerande osmidigt vis och verkligen lyckas ställa till det för sig självt genom sin totala brist på ideologisk konsekvens. Seved är förbryllad över de höga rösterna från den rödgröna koalitionen. Helen Törnqvist biter ifrån och Christoffer Fagerberg är litet grann inne på samma väg. Johan Folin konstaterar kort vad jag som vanligt tar en halv bok för att konstatera och Kent Persson har rentav utlyst veckans bloggdebatt på temat för att utröna hur vi ska skapa en skola där alla lyckas i framtiden.
Intressant.
Det är litet otäckt att föreställa sig att snart kommer ett parti eventuellt sitta i regeringsställning som är så negativt inställt till privat företagande att det ska mer eller mindre ska förbjudas. Åtminstone vinsterna ska förbjudas, vilket ju förstås kommer leda till en tämligen märklig situation för många företagare i framtiden. Första steget ser ut att slå mot alla privata friskolor.
Vinstintresse, i min värld, behöver inte vara något fult. Det kan leda till en stimulans som skapar förutsättningar för en kvalitetssäkring på väldigt många vis som saknats i offentligt drivna skolor. En friskola som missköter sig och som inte erbjuder bra service, bra lärande och en bra skolmiljö kommer att tappa elever. Det vill säga, det underlag som vinsten bygger på. Därmed finns det ingen en friskola värnar så mycket som just eleven och vilka vitsord eleven, dess vänner och föräldrar förmedlar. Mediala skandaler slår hårt mot ett privat företag, varför de i regel ser till att sköta sig bättre än motsvarande statligt ägd verksamhet. Rapporter från bland annat Skolverket visar att detta fungerar. Konkurrensen kan även fungera kvalitetshöjande på de kommunala skolorna.
Inga lösningar är emellertid perfekta och jag kan mycket väl tänka mig en situation där man ser över vilka rättigheter en viss skola har att neka vissa elever, exempelvis. Och att ha någon slags kontroll över läroplan känns som en bra sak också.
Jag ställer mig själv relativt skeptisk till religiösa friskolor, då risken finns att utbildningen inte i alla lägen är helt och hållet byggd på en objektiv världssyn. Vilket jag tror är viktigt för att eleverna ska kunna tillgodogöra sig alternativa synsätt på omvärlden, et c.
Men att inte tillåta en modell som innebär välfungerande skolor till bra ekonomi och med hög kvalitet bara för att man ogillar privat verksamhet är oansvarigt. Och jag är rädd att de idéerna ska sprida sig. Vi har inte råd med det, med tanke på hur världen utanför Sverige idag ser ut. Vi har en oerhört konkurrenskraftig omvärld att möta och som är väldigt verklig redan idag. Det innebär att vi måste kunna erbjuda bra utbildning på en nivå vi tidigare inte varit förmögna till. Vi måste göra det för att våra elever efter avslutad utbildning ska kunna ge sig in i näringslivet och verkligen se till att Sverige kan konkurrera bland de allra främsta nationerna i världen rörande produktion, tjänstesamhälle, forskning och utveckling. Att införa vad som riskerar sluta som en slags indirekt näringsförbud för en, flera eller alla branscher i Sverige i framtiden vore en dödsstöt för hela det svenska samhället. Att driva ett företag utan möjlighet att gå med vinst är helt enkelt inte möjligt idag. Varför inte kika på resultaten först? Sitter det verkligen så hårt åt?
Ohly mot Björklund i debatt i Gomorron Sverige imorse.
Per Pettersson skriver idag om hur Vänsterpartiet hycklar på ett nästan charmerande osmidigt vis och verkligen lyckas ställa till det för sig självt genom sin totala brist på ideologisk konsekvens. Seved är förbryllad över de höga rösterna från den rödgröna koalitionen. Helen Törnqvist biter ifrån och Christoffer Fagerberg är litet grann inne på samma väg. Johan Folin konstaterar kort vad jag som vanligt tar en halv bok för att konstatera och Kent Persson har rentav utlyst veckans bloggdebatt på temat för att utröna hur vi ska skapa en skola där alla lyckas i framtiden.
Intressant.
2010-05-28
Repskap
Mark Klamberg rapporterar från repskapet Folkpartiet håller för att enas om riktlinjer för den kommunala politiken. Jag tycker det känns rätt så lovande, faktiskt.
En halv framgång var, enligt Klamberg, att vårdnadsbidragets effekter i Stockholm ska utredas.
Klamberg drev också frågor om att möjligheten för rörelsehindrade att välja bostad måste stärkas, samt att Staden måste verka för att inga psykiskt funktionshindrade eller barnfamiljer blir bostadslösa.
Vilket känns som en självklarhet, men hittills inte varit det. Det här är något som jag anser är otroligt viktigt och som jag gärna arbetar för att det ska bli något riktigt självklart även på riksnivå och utanför Folkpartiets egna skrivelser.
Representantskapet tog också ställning för ett yrkande inom kulturområdet som inom kort kanske kan komma att få mycket uppmärksamhet.
Jag antar att mer information kommer vartefter. Vi kan hoppas i alla fall. Kultur och utbildningspolitiken hamnar annars självklart i centrum i Stockholms stad eftersom de två främsta företrädarna för Folkpartiet, borgarråden Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt ansvarar för dessa områden. Det skulle förvåna mig om de vilar på lagrarna, så det ska bli spännande att se vad de och repskapet har tänkt sig.
"Stockholms stad bör ta initiativ för att en innovationshögskola etableras i Stockholm. De utbildningar på grund- och forskningsnivå i entreprenörskap och innovationskunskap som finns vid KI, KTH, Handels och Stockholms universitet bör föras samman till ett kluster som kallas innovationshögskola."Den skrivelsen ska vi ha fått nu, inte minst tack vare Klamberg och Fp Östermalm. Det är en fantastiskt framgång på många vis. Vi behöver satsa mer på innovation om Sverige ska kunna fortsätta hålla sig i framkant i den allt hårdare internationella konkurrensen i framtiden. Utan bra produkter och tjänster att sälja kommer vi heller inte kunna hålla den svenska ekonomin flytande i någon större omfattning gentemot de "nya" jättarna i Asien, Afrika och Sydamerika.
En halv framgång var, enligt Klamberg, att vårdnadsbidragets effekter i Stockholm ska utredas.
Klamberg drev också frågor om att möjligheten för rörelsehindrade att välja bostad måste stärkas, samt att Staden måste verka för att inga psykiskt funktionshindrade eller barnfamiljer blir bostadslösa.
Vilket känns som en självklarhet, men hittills inte varit det. Det här är något som jag anser är otroligt viktigt och som jag gärna arbetar för att det ska bli något riktigt självklart även på riksnivå och utanför Folkpartiets egna skrivelser.
Representantskapet tog också ställning för ett yrkande inom kulturområdet som inom kort kanske kan komma att få mycket uppmärksamhet.
Jag antar att mer information kommer vartefter. Vi kan hoppas i alla fall. Kultur och utbildningspolitiken hamnar annars självklart i centrum i Stockholms stad eftersom de två främsta företrädarna för Folkpartiet, borgarråden Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt ansvarar för dessa områden. Det skulle förvåna mig om de vilar på lagrarna, så det ska bli spännande att se vad de och repskapet har tänkt sig.
Kan vi inte lösa CSN-strulet nu?
Vill, litet sent omsider, knuffa litet grann för Linus inlägg på Liberati.se för någon dag sedan.
Handlar om dumheterna hos CSN som tydligen nu Tobias Krantz måste försöka lösa på grund av att man är för jäkla inkompetenta och otåliga för att bry sig om att lyssna med högskolor och studenter innan man klassar en enormt stor grupp hårt slitande studenter som skattesmitare.
Inte kan man väl på allvar mena att det är Krantz uppgift att agera barnvakt åt korkade utredare och tjänstemän på diverse olika myndigheter? Det frågar sig Linus. Det frågar sig Liberati. Och det frågar jag mig också. Så här ska det förstås inte vara! Ta förnuftet till fånga och lös detta nu. Krantz har viktigare saker att göra än att rycka klåfingriga tjänstemän i örat.
Handlar om dumheterna hos CSN som tydligen nu Tobias Krantz måste försöka lösa på grund av att man är för jäkla inkompetenta och otåliga för att bry sig om att lyssna med högskolor och studenter innan man klassar en enormt stor grupp hårt slitande studenter som skattesmitare.
Inte kan man väl på allvar mena att det är Krantz uppgift att agera barnvakt åt korkade utredare och tjänstemän på diverse olika myndigheter? Det frågar sig Linus. Det frågar sig Liberati. Och det frågar jag mig också. Så här ska det förstås inte vara! Ta förnuftet till fånga och lös detta nu. Krantz har viktigare saker att göra än att rycka klåfingriga tjänstemän i örat.
2010-05-19
Tidigare betyg, samt seriös diskussion om arbetstiden
Dags för ytterligare ett steg i den livsviktiga upprustningen av Kunskapssverige. Vi pratar nu mer och mer, tack och lov, om behovet av betyg i skolan, om kraven på Sverige och det svenska näringslivet i förhållande till den skenande globaliseringen och den ökande konkurrensen från omvärlden.
Det är många som slagit larm kring detta under en längre tid och det är inget vi längre kan knussla med. Sverige tappar i kunskap eller står som bäst stilla gentemot en omvärld som visslar framåt på ett högst oroande vis. Det är fantastiskt att världen utvecklas och att stora delar av världen uppnår helt nya kunskapsnivåer. Det är bara litet illa att vi hemma i Sverige tenderar att stå vid sidan numera och titta på. När vänstern i stort sett vill avskaffa kunskap helt och helst inte ha några betyg alls går Folkpartiet på en helt annan linje, vilket känns väldigt lättande och lugnande för mig.
Om jag någon gång tvivlat på huruvida jag är vänster eller liberal, så behöver jag helt enkelt inte tvivla längre. Jag har spenderat så mycket tid utomlands under mitt liv att jag inte har några som helst problem att se vad människor som Hans Rosling och Fredrik Härén pratar om sedan länge. Jag förstår precis vad allt detta bottnar i.
Jag fick för övrigt litet kritik från coola miljöpartisten Max Andersson för att jag kritiserade Miljöpartiets linje om 35 timmars arbetsvecka nyligen. Det är klart att... jag kan ha missuppfattat det där med att Miljöpartiet vill se en arbetstidsminskning med just bibehållen lön och jag får be om ursäkt till Miljöpartiet i så fall. Om jag missuppfattat.
Men saken är den att... det är egentligen i sig irrelevant. Den stora viktiga delen i det hela är fortfarande problemet med arbetstiden i sig. De rödgröna satsar just nu allt på att införa högre skatter, minska disponibel inkomst hos hushållen och företagarna, avrätta det svenska utbildningssystemet och slösa enorma summor pengar på ofärdiga och närmast slumpartade infrastrukturlösningar de själva knappast kan tro på om de överhuvudtaget ska antas vara seriösa. Vilket är himla tråkigt. Inte minst som jag alltid haft en stark vurm inte minst för just den gröna rörelsen. Det vet de flesta som arbetat med mig de sista åren.
Därtill vill man nu alltså införa kortare arbetstid för att det är bekvämare för människor därute i samhället om de inte behöver arbeta så mycket. Vilket jag kan hålla med om. Det skulle vara bekvämare. Men skulle det ens räcka för att väga upp vad som riskerar hända med ett land som inte klarar att bära sina egna kostnader? Tänker på hur det ser ut i Grekland, Island, Spanien, Storbritannien och på många andra håll. Jag vill allra helst stötta en politik som innebär att jag inte behöver sitta i den situationen, därför att jag är självisk och vet att jag som individ också drabbas om landet åker framstupa ner i lervällingen på grund av knackigt skötta finanser. Jag har inte tid med det. Jag ska ju försöka starta föreläsningsverksamhet, ägna mig åt tung politik, aktivism och dessutom hinna med att rädda världen.
Och till saken hör att vi redan idag arbetar mindre än de flesta i världen. Jag ser ingen point i att det skulle vara charmigt att arbeta sjukt mycket och sjukt länge för någon slavdrivare i Kina. Det är inte det jag säger. Men allvarligt talat är vi tvungna att diskutera hur vi ska mäta oss med de nya tigerekonomierna. De är litet större än vi är. Har något fler medborgare än vi har. Och producerar mer och billigare än vi gör. Per arbetad timme, rent av. Vilka de har många fler av även på individnivå. Att blunda för det och låtsas att vi lever i en lokal liten romantisk och pittoresk bubbla hjälper liksom ingen.
Vi arbetar mindre än omvärlden för för mycket pengar och med för höga kringliggande produktionskostnader. Vilket kanske inte behöver vara ett problem, så länge vi inte minskar arbetstiden ytterligare. Men minskad arbetstid behöver inte automatiskt leda till mer effektivitet, även om det låter fint som snus på pappret. Och om sanningen ska fram, så kan svenskarna mycket väl komma att behöva finna sig i en situation där vi måste arbeta mer istället för mindre inom en inte alltför avlägsen framtid. Trots allt. Och trots att det inte låter som en direkt valvinnare att säga det. Känner mest att det vore höjden av naivitet att blunda för det och därifrån närmast brottsligt att ignorera det och tala bort det.
Vi har för låg produktivitet och alldeles för höga kostnader för den produktion vi faktiskt lever på ändå. Och vi har, vilket Max missade att kommentera på, en situation där vi kommer att få enorma problem att försörja en allt större åldrande del av befolkningen. Och där det blir allt svårare att kunna bekosta den vården de självklart ska kunna förvänta sig ha rätten till. Att försörja en allt större åldrande befolkning är inte gratis. Det har aldrig varit det och det kommer aldrig att bli det.
Ska vi dels ha råd att försörja den äldre delen av befolkningen som är på väg att pensioneras just nu och en tid framöver och ska vi dessutom ha råd att ta hand om alla de som idag far illa på grund av arbetsskador, dåligt mående på ena eller andra viset och så vidare - ja, då måste vi helt enkelt börja se om vårt hus. Och producera nog för att hushållet Sverige ska kunna sälja tillräckligt mycket av tillräckligt attraktiva produkter och tjänster för att nå en bit över break even. Det är ingen hokus pokus i det. Det är enkel matematik. Jag pluggade dans och teater på gymnasiet. Jag lärde mig detta inte minst i företagsekonomin redan då. För nu snart femton år sedan. Och samma grundprinciper gäller, tro det eller ej, även på en nation som Sverige.
Ska Sverige ha en framtid i den stora vida världen utanför 50-skyltarna så måste vi inse att vi dels kan komma att behöva ha betydligt fler människor i arbete, att vi kan komma att behöva öka antalet arbetade timmar per individ och att vi utan några som helst tvivel måste, måste, måste satsa mycket mer på utbildning från lägsta skolålder upp till de allra mest avancerade spetsutbildningarna.
Sveriges framtid ligger i att specialisera sig, satsa mycket mer på entreprenörskap och nyföretagande, erbjuda marknaden spetskompetens och nyskapade lösningar som utan tvekan innebär att vi går cutting edge all the way.
Jag kan därför instämma i vad Helena von Schantz skriver om Björklunds besked rörande betyg från årskurs sex. Det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver mer. Betydligt mycket mer. Ett steg till skulle kunna vara betyg ännu tidigare. Överhuvudtaget måste vi ta itu med flummet som skolan råkat ut för på sistone. Det kan finnas skäl till att öka lärartätheten, höja löner och förbättra villkoren för lärarna så att vi kan få tillbaka en del av yrkets förlorade status igen. Det kan finnas skäl att kika på hur mycket kunnandet och resultaten ökar om fler lärare och mindre klasser skapar bättre förutsättningar för en fungerande lärandemiljö. Och vi måste verkligen se över betygssystemen på fullaste allvar. Inte för att det är hippt. Utan för att vi verkligen inte har något annat val.
Just sayin'.
Runo skriver, liksom Pär, Frykman och Altenberg. Även hos Anna, Maria, Seved, Hanna, Mikael och Mats.
Intressant.
Det är många som slagit larm kring detta under en längre tid och det är inget vi längre kan knussla med. Sverige tappar i kunskap eller står som bäst stilla gentemot en omvärld som visslar framåt på ett högst oroande vis. Det är fantastiskt att världen utvecklas och att stora delar av världen uppnår helt nya kunskapsnivåer. Det är bara litet illa att vi hemma i Sverige tenderar att stå vid sidan numera och titta på. När vänstern i stort sett vill avskaffa kunskap helt och helst inte ha några betyg alls går Folkpartiet på en helt annan linje, vilket känns väldigt lättande och lugnande för mig.
Om jag någon gång tvivlat på huruvida jag är vänster eller liberal, så behöver jag helt enkelt inte tvivla längre. Jag har spenderat så mycket tid utomlands under mitt liv att jag inte har några som helst problem att se vad människor som Hans Rosling och Fredrik Härén pratar om sedan länge. Jag förstår precis vad allt detta bottnar i.
Jag fick för övrigt litet kritik från coola miljöpartisten Max Andersson för att jag kritiserade Miljöpartiets linje om 35 timmars arbetsvecka nyligen. Det är klart att... jag kan ha missuppfattat det där med att Miljöpartiet vill se en arbetstidsminskning med just bibehållen lön och jag får be om ursäkt till Miljöpartiet i så fall. Om jag missuppfattat.
Men saken är den att... det är egentligen i sig irrelevant. Den stora viktiga delen i det hela är fortfarande problemet med arbetstiden i sig. De rödgröna satsar just nu allt på att införa högre skatter, minska disponibel inkomst hos hushållen och företagarna, avrätta det svenska utbildningssystemet och slösa enorma summor pengar på ofärdiga och närmast slumpartade infrastrukturlösningar de själva knappast kan tro på om de överhuvudtaget ska antas vara seriösa. Vilket är himla tråkigt. Inte minst som jag alltid haft en stark vurm inte minst för just den gröna rörelsen. Det vet de flesta som arbetat med mig de sista åren.
Därtill vill man nu alltså införa kortare arbetstid för att det är bekvämare för människor därute i samhället om de inte behöver arbeta så mycket. Vilket jag kan hålla med om. Det skulle vara bekvämare. Men skulle det ens räcka för att väga upp vad som riskerar hända med ett land som inte klarar att bära sina egna kostnader? Tänker på hur det ser ut i Grekland, Island, Spanien, Storbritannien och på många andra håll. Jag vill allra helst stötta en politik som innebär att jag inte behöver sitta i den situationen, därför att jag är självisk och vet att jag som individ också drabbas om landet åker framstupa ner i lervällingen på grund av knackigt skötta finanser. Jag har inte tid med det. Jag ska ju försöka starta föreläsningsverksamhet, ägna mig åt tung politik, aktivism och dessutom hinna med att rädda världen.
Och till saken hör att vi redan idag arbetar mindre än de flesta i världen. Jag ser ingen point i att det skulle vara charmigt att arbeta sjukt mycket och sjukt länge för någon slavdrivare i Kina. Det är inte det jag säger. Men allvarligt talat är vi tvungna att diskutera hur vi ska mäta oss med de nya tigerekonomierna. De är litet större än vi är. Har något fler medborgare än vi har. Och producerar mer och billigare än vi gör. Per arbetad timme, rent av. Vilka de har många fler av även på individnivå. Att blunda för det och låtsas att vi lever i en lokal liten romantisk och pittoresk bubbla hjälper liksom ingen.
Vi arbetar mindre än omvärlden för för mycket pengar och med för höga kringliggande produktionskostnader. Vilket kanske inte behöver vara ett problem, så länge vi inte minskar arbetstiden ytterligare. Men minskad arbetstid behöver inte automatiskt leda till mer effektivitet, även om det låter fint som snus på pappret. Och om sanningen ska fram, så kan svenskarna mycket väl komma att behöva finna sig i en situation där vi måste arbeta mer istället för mindre inom en inte alltför avlägsen framtid. Trots allt. Och trots att det inte låter som en direkt valvinnare att säga det. Känner mest att det vore höjden av naivitet att blunda för det och därifrån närmast brottsligt att ignorera det och tala bort det.
Vi har för låg produktivitet och alldeles för höga kostnader för den produktion vi faktiskt lever på ändå. Och vi har, vilket Max missade att kommentera på, en situation där vi kommer att få enorma problem att försörja en allt större åldrande del av befolkningen. Och där det blir allt svårare att kunna bekosta den vården de självklart ska kunna förvänta sig ha rätten till. Att försörja en allt större åldrande befolkning är inte gratis. Det har aldrig varit det och det kommer aldrig att bli det.
Ska vi dels ha råd att försörja den äldre delen av befolkningen som är på väg att pensioneras just nu och en tid framöver och ska vi dessutom ha råd att ta hand om alla de som idag far illa på grund av arbetsskador, dåligt mående på ena eller andra viset och så vidare - ja, då måste vi helt enkelt börja se om vårt hus. Och producera nog för att hushållet Sverige ska kunna sälja tillräckligt mycket av tillräckligt attraktiva produkter och tjänster för att nå en bit över break even. Det är ingen hokus pokus i det. Det är enkel matematik. Jag pluggade dans och teater på gymnasiet. Jag lärde mig detta inte minst i företagsekonomin redan då. För nu snart femton år sedan. Och samma grundprinciper gäller, tro det eller ej, även på en nation som Sverige.
Ska Sverige ha en framtid i den stora vida världen utanför 50-skyltarna så måste vi inse att vi dels kan komma att behöva ha betydligt fler människor i arbete, att vi kan komma att behöva öka antalet arbetade timmar per individ och att vi utan några som helst tvivel måste, måste, måste satsa mycket mer på utbildning från lägsta skolålder upp till de allra mest avancerade spetsutbildningarna.
Sveriges framtid ligger i att specialisera sig, satsa mycket mer på entreprenörskap och nyföretagande, erbjuda marknaden spetskompetens och nyskapade lösningar som utan tvekan innebär att vi går cutting edge all the way.
Jag kan därför instämma i vad Helena von Schantz skriver om Björklunds besked rörande betyg från årskurs sex. Det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver mer. Betydligt mycket mer. Ett steg till skulle kunna vara betyg ännu tidigare. Överhuvudtaget måste vi ta itu med flummet som skolan råkat ut för på sistone. Det kan finnas skäl till att öka lärartätheten, höja löner och förbättra villkoren för lärarna så att vi kan få tillbaka en del av yrkets förlorade status igen. Det kan finnas skäl att kika på hur mycket kunnandet och resultaten ökar om fler lärare och mindre klasser skapar bättre förutsättningar för en fungerande lärandemiljö. Och vi måste verkligen se över betygssystemen på fullaste allvar. Inte för att det är hippt. Utan för att vi verkligen inte har något annat val.
Just sayin'.
Runo skriver, liksom Pär, Frykman och Altenberg. Även hos Anna, Maria, Seved, Hanna, Mikael och Mats.
Intressant.
2010-05-10
Unga folkpartister
Nu när det ändå börjar närma sig valrörelse och så många pratar om vem man kan rösta på eller inte rösta på, vem man tror på och vem man inte tror på...
Nog skulle det vara kul att se partierna våga litet mer. Fler unga och taggade politiker behövs för att försöka komma åt den där traditionella bilden av politiken som gubbgöra och "så-har-det-alltid-sett-ut-förr-land". Inte för att det inte finns många äldre manliga politiker som gör ett bra jobb eller så. Klart det gör. Men visst vore det litet kul att få bättre koll på den unga generationen politiker som inte syns så mycket än, inte har tjugo eller fler år inom toppolitiken att luta sig på och liksom redan är självklara på de satta listornas övre halva.
Var är alla ungdomarna? Var är framtidens ideologer? Var är de människor som kommer att mer eller mindre bo på riksdagen de kommande tjugo åren? De där som vill in och påverka och som inte nått hela vägen fram än, men som satsar hårt nu när valet äntligen närmar sig.
Folkpartiet har valt att tillsammans med Luf ta fram en egen ung valwebb för att lyfta de yngre kandidaterna runtom i landet. Snart ska jag tydligen också stå med på listan där, sägs det. Vilket alltid är lika kul. Jag hickar fortfarande till varje gång jag inser att jag ställt till det på det viset för mig själv. Men ändå.
Det är litet grann värt att hylla den nya sidan ändå. Sidan som talar om det vi unga politiker bryr oss mest om. Jobben. Skolan. Friheten och integriteten. Integrationen. Sånt som verkligen handlar om oss och om vår vardag.
Själv kandiderar jag förstås för fler jobb, men väljer att göra det utifrån ett globalt perspektiv. På grund av att jag vet att vi i Sverige påverkas av vad som händer i övriga Europa, i USA, i Kina, Indien, Ryssland, Thailand och på många andra håll. Vi är del i en global värld och för att kunna hävda oss, växa och ta tillvara på framtidens globala möjligheter måste vi tänka jobb i en global värld. Utöver det måste vi förstås öka möjligheterna till eget företagande och entreprenörskap, vi måste prata om möjligheter att få in unga på arbetsmarknaden och om vilka vägar vi måste gå för att förhindra att vissa grupper ställs utanför arbetsmarknaden utan egen förskyllan.
Jag går även till vård för vår rätt till högoktanig, riktigt vass utbildning för alla. Utan kunskap och utan möjlighet att se och tänka nytt har vi inget. Vi kan inte konkurrera med omvärlden om vi inte kan stå för de vassa, nya idéerna. Vi måste med hjälp av utbildningsväsendet i landet arbeta för en hög kunskapsnivå som gör att de nya idéerna och de riktigt grymma exportföretagen föds här. Hos oss. För att det är också där arbetena finns. Och där arbetena finns, där finns välfärden.
Jag kandiderar också, förstås, för integritetsrörelsen. Det vore konstigt annars. Efter mina år som grundare, ordförande och språkrör för Människorättsnätverket Svart Måndag, efter mina år i Liberati och inom hela den svenska och globala frihets- och integritetsrörelsen finns inget annat jag kan göra. Jag lever frihetlighet. Jag andas den. Jag behöver den för att fungera numera. Jag går till val på samma politik jag valt att föra under alla år. Vi har rätt att slippa bli övervakade. Vi har rätt att slippa statliga övergrepp. Vi har rätt till våra egna liv. Vi har rätt till en rättssäker värld och till att själva bestämma över vem som vet vad om vårt allra mest privata.
Jag går till val för klimatet. Det vore konstigt annars. Efter många år av ständigt läsande på temat klimat och miljö känns det fortfarande som om jag lärt mig ingenting alls. För att detta är så otroligt stort och så allomfattande. Vi behöver hjälpas åt, vi behöver tänka nytt och vi behöver tänka radikalt. Jag tror inte på en framtid där vi går tillbaka till att leva på stenåldern för att skydda vår omvärld. Jag tror på att vi kan finna fantastiska lösningar miljötekniskt och infrastrukturmässigt för att skapa en värld i vilken vi kan leva i harmoni med klotet vi bor på. För det kämpar jag dagligen, och jag vill hemskt gärna ha ett starkt stöd för mig och andra unga folkpartister att göra just det.
Och det finns så många fler sidor av politiken som måste lyftas och som vi verkligen måste prata om. Men nu har jag babblat alldeles för länge. Jag fortsätter gärna strax igen...
Vi kanske ses på unga.folkpartiet.se. Gå in och se vad mina andra unga medkandidater tänker och tycker.
Vi ses på barrikaderna, vänner! Vi ses i kampen för frihet och framtid!
Även här:
Froby, Eric W,
Nog skulle det vara kul att se partierna våga litet mer. Fler unga och taggade politiker behövs för att försöka komma åt den där traditionella bilden av politiken som gubbgöra och "så-har-det-alltid-sett-ut-förr-land". Inte för att det inte finns många äldre manliga politiker som gör ett bra jobb eller så. Klart det gör. Men visst vore det litet kul att få bättre koll på den unga generationen politiker som inte syns så mycket än, inte har tjugo eller fler år inom toppolitiken att luta sig på och liksom redan är självklara på de satta listornas övre halva.
Var är alla ungdomarna? Var är framtidens ideologer? Var är de människor som kommer att mer eller mindre bo på riksdagen de kommande tjugo åren? De där som vill in och påverka och som inte nått hela vägen fram än, men som satsar hårt nu när valet äntligen närmar sig.
Folkpartiet har valt att tillsammans med Luf ta fram en egen ung valwebb för att lyfta de yngre kandidaterna runtom i landet. Snart ska jag tydligen också stå med på listan där, sägs det. Vilket alltid är lika kul. Jag hickar fortfarande till varje gång jag inser att jag ställt till det på det viset för mig själv. Men ändå.
Det är litet grann värt att hylla den nya sidan ändå. Sidan som talar om det vi unga politiker bryr oss mest om. Jobben. Skolan. Friheten och integriteten. Integrationen. Sånt som verkligen handlar om oss och om vår vardag.
Själv kandiderar jag förstås för fler jobb, men väljer att göra det utifrån ett globalt perspektiv. På grund av att jag vet att vi i Sverige påverkas av vad som händer i övriga Europa, i USA, i Kina, Indien, Ryssland, Thailand och på många andra håll. Vi är del i en global värld och för att kunna hävda oss, växa och ta tillvara på framtidens globala möjligheter måste vi tänka jobb i en global värld. Utöver det måste vi förstås öka möjligheterna till eget företagande och entreprenörskap, vi måste prata om möjligheter att få in unga på arbetsmarknaden och om vilka vägar vi måste gå för att förhindra att vissa grupper ställs utanför arbetsmarknaden utan egen förskyllan.
Jag går även till vård för vår rätt till högoktanig, riktigt vass utbildning för alla. Utan kunskap och utan möjlighet att se och tänka nytt har vi inget. Vi kan inte konkurrera med omvärlden om vi inte kan stå för de vassa, nya idéerna. Vi måste med hjälp av utbildningsväsendet i landet arbeta för en hög kunskapsnivå som gör att de nya idéerna och de riktigt grymma exportföretagen föds här. Hos oss. För att det är också där arbetena finns. Och där arbetena finns, där finns välfärden.
Jag kandiderar också, förstås, för integritetsrörelsen. Det vore konstigt annars. Efter mina år som grundare, ordförande och språkrör för Människorättsnätverket Svart Måndag, efter mina år i Liberati och inom hela den svenska och globala frihets- och integritetsrörelsen finns inget annat jag kan göra. Jag lever frihetlighet. Jag andas den. Jag behöver den för att fungera numera. Jag går till val på samma politik jag valt att föra under alla år. Vi har rätt att slippa bli övervakade. Vi har rätt att slippa statliga övergrepp. Vi har rätt till våra egna liv. Vi har rätt till en rättssäker värld och till att själva bestämma över vem som vet vad om vårt allra mest privata.
Jag går till val för klimatet. Det vore konstigt annars. Efter många år av ständigt läsande på temat klimat och miljö känns det fortfarande som om jag lärt mig ingenting alls. För att detta är så otroligt stort och så allomfattande. Vi behöver hjälpas åt, vi behöver tänka nytt och vi behöver tänka radikalt. Jag tror inte på en framtid där vi går tillbaka till att leva på stenåldern för att skydda vår omvärld. Jag tror på att vi kan finna fantastiska lösningar miljötekniskt och infrastrukturmässigt för att skapa en värld i vilken vi kan leva i harmoni med klotet vi bor på. För det kämpar jag dagligen, och jag vill hemskt gärna ha ett starkt stöd för mig och andra unga folkpartister att göra just det.
Och det finns så många fler sidor av politiken som måste lyftas och som vi verkligen måste prata om. Men nu har jag babblat alldeles för länge. Jag fortsätter gärna strax igen...
Vi kanske ses på unga.folkpartiet.se. Gå in och se vad mina andra unga medkandidater tänker och tycker.
Vi ses på barrikaderna, vänner! Vi ses i kampen för frihet och framtid!
Även här:
Froby, Eric W,
2010-04-14
Alla vill ha en egen polis
Om inte annat för att de kan vara rätt snygga i sina uniformer, förstås.
Läs mig rätt nu. Jag gillar poliser. Det gör jag faktiskt. Men...
Socialdemokraterna har gjort självmål igen. Det är rätt spännande, faktiskt. De går ut hårt och berättar att de är för integritet, att de ska ta tag i all den där integritetskränkande lagstiftningen vi har överallt och att nu får det räcka med övervakningssamhället. Även, ironiskt nog, kallat Bodström-samhället.
Därefter går man ut stenhårt från sossarnas sida, med nämnde Bodström i spetsen, och talar om att nu ska det finnas poliskontakter på var skola. Alla barn ska ringa polisen. Alla ska ha tillgång till polisen. Alla ska känna polisen vaka över axeln. För då är det ett bra samhälle vi lever i?
Om saker har gått snett ska vi alltså ringa polisen, men polisen ringer man inte för att man misstänker något. Polisen finns där bara för att vara proaktiv. Förebyggande, alltså. Mm...
Något luktar ruttet här!
Det här systemet ska tydligen vara ett komplement till alla de där andra människorna som finns runt barnen . Lärare, rektor, skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog, sociala myndigheter och kanske till och med de där föräldrarna som tydligen alltid glöms bort i debatten om våra barn.
Ett helt land av föräldralösa, således? - Ja, då kanske poliserna blir bra. Men är det polisens uppgift att uppfostra barnen? Och har de nu tid och resurser för det? Jag vet inte. Jag brukar annars vända mig just till föräldrarna. Och till pedagoger, förstås. Ni vet... Sådana där som brukar hänga på skolorna och förskolorna nuförtiden. En sjysst nymodighet.
Jag ser mest ett golarsystem i födelse nu. Proaktiv övervakning. Det brukar vi gilla. Vi brukar referera det till Orwell. Eller till FRA-debatten. Eller till gamla fina DDR. Ni vet? Eller till drogtester på barn, frihetsberövande av barn utan föräldrars och sociala mediers vetskap, gredelina kuvert. Allt det där.
Ännu en härlig passning till alla oss trygghetsknarkande normopater.
Alltså... visst. Problem finns i skolan. Problem som rör droger, exempelvis. Problem som rör alltför mycket drickande bland väldigt unga. Problem med mobbning och allt möjligt annat.
Men polisen kanske inte ska vara första instans om något sådant händer? Var är föräldrarna? Var är lärarna? Var är skolledningen? Var är barn- och ungdomspsykiatrin? Var är de sociala myndigheterna?
Har vi tappat bort dem alla och inte vet vart vi lagt dem, så kanske det är läge att ringa polisen och höra om de kan hjälpa oss hitta dem igen. Absolut. Det kanske var så Bodström menade?
Kvicktänkt.
Eller så är det så som Per Pettersson säger, att det kanske mest handlar om att införa kontakten med de gamla kvarterspoliserna igen? Hade en jättefin poliskonstapel som arbetade mitt distrikt en tid då jag bodde i Farsta söder om Stockholm då jag var liten. Tyvärr blev han skjuten vid ett rån mot Systembolaget i Högdalen i början av 90-talet. Därefter fick vi inga fler sådana kvarterspoliser i området där jag bodde. Men det var en bra kontakt. Det var det.
Han kikade förbi då och då och såg till att det var lugnt i bostadsområdena. Han sprang förbi skolan och lärde oss det ena och det andra om droger och om allt möjligt annat. Informationspolis, helt enkelt.
Om vi nu ska tolka Bodström väldigt snällt, så kanske det är en sådan poliskontakt han vill införa igen? I så fall kanske jag rent av kan få för mig att köpa det.
Men handlar det återigen om repressiva åtgärder mot den där okända och skrämmande djurarten vi kallar BARN och de där udda och jättefarliga världarna som kallas för SKOLOR och som vi måste hålla mycket hårdare koll och pli på för att se till att UTOMJORDINGARNA inte flyr ut och mördar oskyldiga politiker och pensionärer... ja, då är vi faktiskt litet illa ute.
Oj, oj, oj.... Vart är vi egentligen på väg? Jag bara undrar litet försiktigt. Och vill vi verkligen dit?
Intressant.
Läs mig rätt nu. Jag gillar poliser. Det gör jag faktiskt. Men...
Socialdemokraterna har gjort självmål igen. Det är rätt spännande, faktiskt. De går ut hårt och berättar att de är för integritet, att de ska ta tag i all den där integritetskränkande lagstiftningen vi har överallt och att nu får det räcka med övervakningssamhället. Även, ironiskt nog, kallat Bodström-samhället.
Därefter går man ut stenhårt från sossarnas sida, med nämnde Bodström i spetsen, och talar om att nu ska det finnas poliskontakter på var skola. Alla barn ska ringa polisen. Alla ska ha tillgång till polisen. Alla ska känna polisen vaka över axeln. För då är det ett bra samhälle vi lever i?
Om saker har gått snett ska vi alltså ringa polisen, men polisen ringer man inte för att man misstänker något. Polisen finns där bara för att vara proaktiv. Förebyggande, alltså. Mm...
Något luktar ruttet här!
Det här systemet ska tydligen vara ett komplement till alla de där andra människorna som finns runt barnen . Lärare, rektor, skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog, sociala myndigheter och kanske till och med de där föräldrarna som tydligen alltid glöms bort i debatten om våra barn.
Ett helt land av föräldralösa, således? - Ja, då kanske poliserna blir bra. Men är det polisens uppgift att uppfostra barnen? Och har de nu tid och resurser för det? Jag vet inte. Jag brukar annars vända mig just till föräldrarna. Och till pedagoger, förstås. Ni vet... Sådana där som brukar hänga på skolorna och förskolorna nuförtiden. En sjysst nymodighet.
Jag ser mest ett golarsystem i födelse nu. Proaktiv övervakning. Det brukar vi gilla. Vi brukar referera det till Orwell. Eller till FRA-debatten. Eller till gamla fina DDR. Ni vet? Eller till drogtester på barn, frihetsberövande av barn utan föräldrars och sociala mediers vetskap, gredelina kuvert. Allt det där.
Ännu en härlig passning till alla oss trygghetsknarkande normopater.
Alltså... visst. Problem finns i skolan. Problem som rör droger, exempelvis. Problem som rör alltför mycket drickande bland väldigt unga. Problem med mobbning och allt möjligt annat.
Men polisen kanske inte ska vara första instans om något sådant händer? Var är föräldrarna? Var är lärarna? Var är skolledningen? Var är barn- och ungdomspsykiatrin? Var är de sociala myndigheterna?
Har vi tappat bort dem alla och inte vet vart vi lagt dem, så kanske det är läge att ringa polisen och höra om de kan hjälpa oss hitta dem igen. Absolut. Det kanske var så Bodström menade?
Kvicktänkt.
Eller så är det så som Per Pettersson säger, att det kanske mest handlar om att införa kontakten med de gamla kvarterspoliserna igen? Hade en jättefin poliskonstapel som arbetade mitt distrikt en tid då jag bodde i Farsta söder om Stockholm då jag var liten. Tyvärr blev han skjuten vid ett rån mot Systembolaget i Högdalen i början av 90-talet. Därefter fick vi inga fler sådana kvarterspoliser i området där jag bodde. Men det var en bra kontakt. Det var det.
Han kikade förbi då och då och såg till att det var lugnt i bostadsområdena. Han sprang förbi skolan och lärde oss det ena och det andra om droger och om allt möjligt annat. Informationspolis, helt enkelt.
Om vi nu ska tolka Bodström väldigt snällt, så kanske det är en sådan poliskontakt han vill införa igen? I så fall kanske jag rent av kan få för mig att köpa det.
Men handlar det återigen om repressiva åtgärder mot den där okända och skrämmande djurarten vi kallar BARN och de där udda och jättefarliga världarna som kallas för SKOLOR och som vi måste hålla mycket hårdare koll och pli på för att se till att UTOMJORDINGARNA inte flyr ut och mördar oskyldiga politiker och pensionärer... ja, då är vi faktiskt litet illa ute.
Oj, oj, oj.... Vart är vi egentligen på väg? Jag bara undrar litet försiktigt. Och vill vi verkligen dit?
Intressant.
2010-04-13
Socialdemokratin ingen frihetsrörelse utan en likriktningsrörelse
Ibland kan jag bli så full i skratt ändå. Det är inte mycket annat att göra än att skratta åt vissa saker som man liksom springer in i eller blir insprungen i. Socialdemokraternas nya fyrapunktsprogram för framtiden är en sådan sak.
Socialdemokratin är en frihetsrörelse, säger Mona Sahlin glatt på DN idag. Och jag kan inte låta bli att litet mer än le.
Är det någonting socialdemokratin INTE är, så är det väl just en frihetsrörelse. Vilket kanske är en bra grej, vad vet jag? Men hymla inte med det.
Socialdemokrati står för låga löner över hela linjen, höga skatter, bidragsberoende, arbetslöshet, selektivitet, jantelag, folkhem och diskriminering och utrensning av minoriteter. Den står för offerskap, martyrskap, likriktning, och fördömanden av människor som inte har nog fina arbeten. Tänk RUT-avdraget, exempelvis. Eller synen på kvinnor, arbetare, invandrare och andra som viljelösa offer och våp som inte förstår sitt eget bästa och som man konstant ska tycka synd om.
När Sahlin säger att man genom hela sin historia kämpat för den enskilda människans möjlighet att välja sitt eget liv, så undrar jag litet diskret om det även gäller för transpersoner, exempelvis. Med tanke på att sossarna är hela grunden till att jag blev tvångssteriliserad för två år sedan. Tänker på alla unga kvinnor som blev tvångssteriliserade för att de var för promiskuösa, tänker på alla psykiskt och fysiskt handikappade som for illa på grund av socialdemokratins gömmande av alla som inte passade in i den stiliserade och schabloniserade idealbilden som socialisterna ville visa upp en gång i tiden.
Granted, de har ju gott sällskap i alla kristdemokrater nu för tiden, men jag kan ha litet svårt att uppskatta kristdemokratisk allmän välvilja också.
Det är inte tack vare sossarna som vi har haft en enastående efterkrigstid fram till för något decennium sedan. Det hänger snarare ihop med den eftergifts- och neutralitetstaktik vi ägnade oss åt under andra världskriget och som gjorde att vi klarade oss undan bomber och stora mänskliga förluster på grund av kriget. Vi var visserligen tvungna att smickra tysken på köpet, men det var inte så noga. Vi hade en infrastruktur efter kriget som våra grannländer inte hade. Det gav oss möjligheten att exportera och däri ligger vår framgång under de kommande decennierna efter att kriget tog slut.
Idag ser det väldigt annorlunda ut. Vi har sämre infrastruktur än de flesta andra europeiska länder, vi har dåligt med spetskompetens och våra industrier producerar för dyra produkter som är alldeles för generiska för att vi ska kunna sälja i de volymer vi behöver göra.
Mot bakgrund av detta blir det lätt udda att läsa om hur Sahlin och Socialdemokraterna vill lösa dagens och framtidens problem genom högre skatter, fler bidrag och en väldigt vagt definierad välvilja gentemot precis alla. Det klingar floskler och brist på visioner. Det låter som valpropaganda utan egentlig grund. Det låter som det alltid gjort då man hävdat att allmänheten borde rösta rött för då kommer alla att få det så himla bra. Är det inte så att det fortfarande bara handlar om att "rätt" människor ska ha det bra? Är det inte så att minoriteter även fortsättningsvis kommer att gömmas undan, förbises, sättas på undantag och bli påmålade en offermask de verkligen inte vill bära?
S står för socialistisk kollektivism. Men det i sin tur står för selektivism. Ett litet kollektiv av perfekta människor ska få tillgång till hela kakan. Resten göms undan på hem, sätts på socialbidrag i betongförorter eller rensas ut. Monica Green skriver att det handlar om människosyn. Och det stämmer nog. Jag vill bara inte ha något med socialisternas människosyn att göra.
Jag som redan tvångssteriliserad (det har jag inte minst makarna Myrdal, men även många andra socialistiska ideologer att tacka för) transperson med en fast förankring i hbt-världen och med rötter litet varstans i världen känner mig inte ett dugg lugnad av att Mona Sahlin börjar prata om att de kanske gjort fel här och där och samtidigt på sätt och vis låter som om hon förringar det. Nu ska det bli bättring, hävdar hon. Men jag har svårt att se bättringen.
Så länge det är likvärdigt med total brist på status att vara transperson, bög, flata, invandrare, handikappad eller bara lågavlönad arbetare, så ser jag inga som helst chanser för socialdemokratin att kunna hantera det här landets politik i framtiden. Så länge man måste skämmas för att man inte har råd att leva som en socialdemokratisk fackpamp, så ser jag inte överhuvudtaget hur socialdemokratin ska kunna göra upp med sitt mörka förflutna och börja skapa verkliga visioner och framtid för alla. Även för oss som inte passar in i de stereotypa propagandabilderna som socialisterna så gärna öser över oss. Även för oss som lever utanför normerna. Även för oss som kanske inte har det så sjukt jäkla bra ställt.
När kommer socialdemokratin att börja lyssna på riktigt? Än har de då inte gjort det.
Politik spelar roll, säger Sahlin vidare. Och ja, jag kan hålla med. Det kan nog varenda människa i det här landet göra. Och det är anledningen till att jag aldrig kommer kunna bli socialist. Jag har växt upp i en marxist-leninistisk diktatur. Jag har genomlevt arvet av den svenska socialismen. Och jag kommer aldrig att förlåta det lidande och det utanförskap jag sett och upplevt och som jag relaterar direkt till den socialistiska ideologin.
Politik spelar roll. Och för mig är en bra politik en politik som handlar om att alla människor ska ha samma status, samma värde, samma livschanser, samma rätt till sin egen kropp, sexualitet, fortplantning och sin egen rätt till egenbestämmande. Alla människor ska ha rätt till ett arbete. Alla människor ska ha rätt till en vettig inkomst. Alla människor ska ha rätt till bra vård. Alla ska vi också ha rätten att slippa leva på bidrag. Och vi ska alla slippa få en icke önskvärd offerstämpel tryckt i vår panna och slippa diskriminering från samhället oavsett vilka vi är.
Det står jag för. Det går jag till val på. Det är något jag kommer kämpa resten av mitt liv för att leva upp till.
Har sossarna tänkt om? Nej, de har från första början tänkt helt och hållet fel och jag ser inga tendenser på att det skulle vara något som är på väg att förändras i brådrasket.
Att Mona Sahlin dessutom misslyckas med att minnas att Sverige just genomgått den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 30-talet och att det faktiskt är ett smärre mirakel att Alliansen klarat att hålla nere arbetslösheten så mycket som vi ändå gjort är bara skrattretande. Jag vågar inte ens tänka på hur arbetslöshetssiffrorna hade sett ut om de rödgröna fått styra då krisen slog till.
Ännu har sossarna en mycket mörk bakgrund att göra upp med. Och ännu har de inte specificerat varken hur, när eller med vilka medel de ska uppnå sina nya mål. Det är fyra väldigt generaliserade floskler utan backning och utan några som helst egentliga visioner om hur det ska gå till. Det verkar som om S flirtar med liberalismen men är fullständigt medvetna om att de inte kan leva upp till det och därför bara släpper bollen och låter den fara iväg utan riktning. Det hela känns faktiskt mest bara unket.
Det är dags att de rödgröna tar den utmaningen på allvar.
Intressant.
Sebastian Bjernegård, Linander, Åberg, Per Pettersson, Linnéa Darell, Makthavare, Karl Henriksson, Vägskäl, Annarkia, Gulan, Maria Byström, Raymond Svensson, Broman, Marcus Grundén, Norah4you, Maria Abrahamsson, Magnus Andersson, Trollhare, Monke, Gerdau, Kent Persson, Moderata Perspektiv, Krassman, Helle Klein, Hofvander, Ex-Blogge, Kildén, Johan Pettersson, Runo, Emil Broberg, Motpol, Pär Johnson, Lindholm, Ted Ekeroth, André Assarsson, Andersson på Kungsholmen, Altenberg, Christian Tegnvallius, Rasmus Jonlund, Linander, Åberg, Opassande, Sörliden,
Socialdemokratin är en frihetsrörelse, säger Mona Sahlin glatt på DN idag. Och jag kan inte låta bli att litet mer än le.
Är det någonting socialdemokratin INTE är, så är det väl just en frihetsrörelse. Vilket kanske är en bra grej, vad vet jag? Men hymla inte med det.
Socialdemokrati står för låga löner över hela linjen, höga skatter, bidragsberoende, arbetslöshet, selektivitet, jantelag, folkhem och diskriminering och utrensning av minoriteter. Den står för offerskap, martyrskap, likriktning, och fördömanden av människor som inte har nog fina arbeten. Tänk RUT-avdraget, exempelvis. Eller synen på kvinnor, arbetare, invandrare och andra som viljelösa offer och våp som inte förstår sitt eget bästa och som man konstant ska tycka synd om.
När Sahlin säger att man genom hela sin historia kämpat för den enskilda människans möjlighet att välja sitt eget liv, så undrar jag litet diskret om det även gäller för transpersoner, exempelvis. Med tanke på att sossarna är hela grunden till att jag blev tvångssteriliserad för två år sedan. Tänker på alla unga kvinnor som blev tvångssteriliserade för att de var för promiskuösa, tänker på alla psykiskt och fysiskt handikappade som for illa på grund av socialdemokratins gömmande av alla som inte passade in i den stiliserade och schabloniserade idealbilden som socialisterna ville visa upp en gång i tiden.
Granted, de har ju gott sällskap i alla kristdemokrater nu för tiden, men jag kan ha litet svårt att uppskatta kristdemokratisk allmän välvilja också.
Det är inte tack vare sossarna som vi har haft en enastående efterkrigstid fram till för något decennium sedan. Det hänger snarare ihop med den eftergifts- och neutralitetstaktik vi ägnade oss åt under andra världskriget och som gjorde att vi klarade oss undan bomber och stora mänskliga förluster på grund av kriget. Vi var visserligen tvungna att smickra tysken på köpet, men det var inte så noga. Vi hade en infrastruktur efter kriget som våra grannländer inte hade. Det gav oss möjligheten att exportera och däri ligger vår framgång under de kommande decennierna efter att kriget tog slut.
Idag ser det väldigt annorlunda ut. Vi har sämre infrastruktur än de flesta andra europeiska länder, vi har dåligt med spetskompetens och våra industrier producerar för dyra produkter som är alldeles för generiska för att vi ska kunna sälja i de volymer vi behöver göra.
Mot bakgrund av detta blir det lätt udda att läsa om hur Sahlin och Socialdemokraterna vill lösa dagens och framtidens problem genom högre skatter, fler bidrag och en väldigt vagt definierad välvilja gentemot precis alla. Det klingar floskler och brist på visioner. Det låter som valpropaganda utan egentlig grund. Det låter som det alltid gjort då man hävdat att allmänheten borde rösta rött för då kommer alla att få det så himla bra. Är det inte så att det fortfarande bara handlar om att "rätt" människor ska ha det bra? Är det inte så att minoriteter även fortsättningsvis kommer att gömmas undan, förbises, sättas på undantag och bli påmålade en offermask de verkligen inte vill bära?
S står för socialistisk kollektivism. Men det i sin tur står för selektivism. Ett litet kollektiv av perfekta människor ska få tillgång till hela kakan. Resten göms undan på hem, sätts på socialbidrag i betongförorter eller rensas ut. Monica Green skriver att det handlar om människosyn. Och det stämmer nog. Jag vill bara inte ha något med socialisternas människosyn att göra.
Jag som redan tvångssteriliserad (det har jag inte minst makarna Myrdal, men även många andra socialistiska ideologer att tacka för) transperson med en fast förankring i hbt-världen och med rötter litet varstans i världen känner mig inte ett dugg lugnad av att Mona Sahlin börjar prata om att de kanske gjort fel här och där och samtidigt på sätt och vis låter som om hon förringar det. Nu ska det bli bättring, hävdar hon. Men jag har svårt att se bättringen.
Så länge det är likvärdigt med total brist på status att vara transperson, bög, flata, invandrare, handikappad eller bara lågavlönad arbetare, så ser jag inga som helst chanser för socialdemokratin att kunna hantera det här landets politik i framtiden. Så länge man måste skämmas för att man inte har råd att leva som en socialdemokratisk fackpamp, så ser jag inte överhuvudtaget hur socialdemokratin ska kunna göra upp med sitt mörka förflutna och börja skapa verkliga visioner och framtid för alla. Även för oss som inte passar in i de stereotypa propagandabilderna som socialisterna så gärna öser över oss. Även för oss som lever utanför normerna. Även för oss som kanske inte har det så sjukt jäkla bra ställt.
När kommer socialdemokratin att börja lyssna på riktigt? Än har de då inte gjort det.
Politik spelar roll, säger Sahlin vidare. Och ja, jag kan hålla med. Det kan nog varenda människa i det här landet göra. Och det är anledningen till att jag aldrig kommer kunna bli socialist. Jag har växt upp i en marxist-leninistisk diktatur. Jag har genomlevt arvet av den svenska socialismen. Och jag kommer aldrig att förlåta det lidande och det utanförskap jag sett och upplevt och som jag relaterar direkt till den socialistiska ideologin.
Politik spelar roll. Och för mig är en bra politik en politik som handlar om att alla människor ska ha samma status, samma värde, samma livschanser, samma rätt till sin egen kropp, sexualitet, fortplantning och sin egen rätt till egenbestämmande. Alla människor ska ha rätt till ett arbete. Alla människor ska ha rätt till en vettig inkomst. Alla människor ska ha rätt till bra vård. Alla ska vi också ha rätten att slippa leva på bidrag. Och vi ska alla slippa få en icke önskvärd offerstämpel tryckt i vår panna och slippa diskriminering från samhället oavsett vilka vi är.
Det står jag för. Det går jag till val på. Det är något jag kommer kämpa resten av mitt liv för att leva upp till.
Har sossarna tänkt om? Nej, de har från första början tänkt helt och hållet fel och jag ser inga tendenser på att det skulle vara något som är på väg att förändras i brådrasket.
Att Mona Sahlin dessutom misslyckas med att minnas att Sverige just genomgått den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 30-talet och att det faktiskt är ett smärre mirakel att Alliansen klarat att hålla nere arbetslösheten så mycket som vi ändå gjort är bara skrattretande. Jag vågar inte ens tänka på hur arbetslöshetssiffrorna hade sett ut om de rödgröna fått styra då krisen slog till.
Ännu har sossarna en mycket mörk bakgrund att göra upp med. Och ännu har de inte specificerat varken hur, när eller med vilka medel de ska uppnå sina nya mål. Det är fyra väldigt generaliserade floskler utan backning och utan några som helst egentliga visioner om hur det ska gå till. Det verkar som om S flirtar med liberalismen men är fullständigt medvetna om att de inte kan leva upp till det och därför bara släpper bollen och låter den fara iväg utan riktning. Det hela känns faktiskt mest bara unket.
Det är dags att de rödgröna tar den utmaningen på allvar.
Intressant.
Sebastian Bjernegård, Linander, Åberg, Per Pettersson, Linnéa Darell, Makthavare, Karl Henriksson, Vägskäl, Annarkia, Gulan, Maria Byström, Raymond Svensson, Broman, Marcus Grundén, Norah4you, Maria Abrahamsson, Magnus Andersson, Trollhare, Monke, Gerdau, Kent Persson, Moderata Perspektiv, Krassman, Helle Klein, Hofvander, Ex-Blogge, Kildén, Johan Pettersson, Runo, Emil Broberg, Motpol, Pär Johnson, Lindholm, Ted Ekeroth, André Assarsson, Andersson på Kungsholmen, Altenberg, Christian Tegnvallius, Rasmus Jonlund, Linander, Åberg, Opassande, Sörliden,
2010-04-12
Mer legitimation åt folket!
Nejdå, jag begär inte fler legitimationskontroller på SJ's tåg eller något liknande. Det räckte den gången jag var tvungen att visa legitimation cirka 10 gånger på en resa från Stockholm till Göteborg för bara något år sedan. Ibland kan saker och ting bli rätt så omedvetet och oplanerat skumma, olustiga men också ganska roande.
Nej, vad jag tänker på är förstås regeringens förslag om att införa yrkeslegitimation för lärare. Ett bra förslag, tror jag. Eller åtminstone rätt så nödvändigt.
Tanken är att nu införa en legitimation för att i framtiden kunna höja kvalitén på undervisningen, höja statusen på läraryrket, kanske kanske höja lärarnas löner och skapa bättre förutsättningar i grunden för lärandet.
Tanken på fler behöriga lärare känns också bra därför att en utbildad lärare ofta har en betydligt bättre kunskap om pedadogik, men även om hur man stärker de duktiga eleverna och också finner och på ett kompetent vis stödjer de elever som är i behov av extra stöd. Antingen rent inlärningsmässigt eller exempelvis på grund av sociala bekymmer eller neuropsykiatriska handikapp. Och det är faktiskt inte en dag för tidigt.
Idag är upp till 20% av landets lärare obehöriga. Det är i mina ögon ett jätteproblem. Inte för att det inte finns duktiga och ambitiösa lärare utan formell utbildning, utan för att det är många som på olika vis saknar den pedagogiska utbildning jag tycker krävs för att kunna hantera en undervisningssituation på ett bra sätt och fiska upp de elever som behöver ytterligare utmaningar eller ytterligare stöd för att kunna nå sin högre potential.
Jag pratar ju gärna om just det där med att Sverige faktiskt är på väg att hamna en aning på efterkälken numera. Vi har tappat kunskapsövertaget inom forskning och utveckling, vilket också slår tillbaka på industrin. Vilken förstås tyvärr blir mindre och mindre konkurrenskraftig gentemot en värld som inte bara producerar mer och billigare, utan också ofta ligger ytterligare ett par steg längre fram.
För att möta framtiden på ett bra sätt, så tycker jag att det är dags att vi börjar se utbildning för vad det faktiskt är. Det handlar inte om att göra som socialdemokraterna länge förespråkat; att sätta en massa barn i skolbänkar och sedan bara förvara dem. Skola är inte förvaring och ska heller aldrig få bli det. Det har uppenbarligen fungerat litet si och sådär att minska kraven på genuint kunnande och att sänka kraven på traditionell katederundervisning. Själv är jag för problembaserad lösning och praktiskt arbete som inlärningsmetod, men då kan det ju vara praktiskt om eleverna vet vad de ska lära sig.
En passiv lärare (odefinierad handledare) som tvingas ägna tid åt att bara jaga runt samtidigt som elever släpps vind för våg i planlöst sökande efter information tror jag bara inte är hållbart. Och litet grann verkar det ändå vara litet grann vad som händer på vissa håll idag. Långt ifrån överallt, men det verkar ändå vara något som inträffat på sistone - en sådan märklig skiftning.
Förmodligen kommer det sig ur den socialistiska principen om likriktning. Alla ska vara likadana, inga betyg ska lämnas, man ska inte utsätta barn för undervisning och man ska helst varken ställa krav på skola eller föräldrar och allra minst på barnen.
Jag är visserligen allt annat än kravpolitiker och kräks ofta litet lätt då jag hör just ordet krav. Men grejen är att lika mycket som vi vuxna har rätten att förvänta oss vissa saker av barn i skolan, så har också eleverna rätten att ställa sina förväntningar emot vuxenvärlden, sina lärare och gentemot hela systemet. De har rätt att kräva en bra utbildning, en fungerande arbetssituation på skolan, tydliga riktlinjer för vad de ska lära sig och förväntas uppnå och även kompetenta lärare som kan leverera det. Det handlar om våra barns och ungdomars rätt att kräva en utbildning som håller hög klass och kan skapa jobb i framtiden. Det handlar om elevers rätt att få en utbildning som håller måttet på arbetsmarknaden och som ger tillbaka för alla år i skolbänken.
Genom goda förutsättningar att kunna ta del av vuxenlivet i framtiden, bland annat. Något så basalt, men uppenbarligen så svårt. Den är väl 25% nu? Ungdomsarbetslösheten...
En bra utbildning kanske inte är den enda lösningen, men en stor del i den.
Det är annars intressant att se de rödgrönas reaktioner på detta. Nu har Alliansen snott idén, fastän Björklund drivit frågan sedan dagarna i stadshuset. Och det är väl ett bra förslag, men egentligen inte för det kommer ju från Alliansen. Annars hade det kunnat vara bra. Eller så är det det mest fruktansvärda som någonsin hänt. För nu måste man faktiskt vara behörig för att få utbilda och då blir det synd om så många eller så kommer det inte finnas några lärare kvar. Eller så försvinner flumskolan. Mycket märkliga reaktioner, tycker jag. Men jag vet förstås inte.
Hur som helst tror jag på idén. Det gjorde jag redan under 90-talet då jag själv gick i skolan och frustrerades över inkompetenta lärare som sprang runt och gjorde just ingenting och lämnade oss elever vind för våg. Själv ville jag lära mig. Det var svårare än man skulle kunna tro. Utan lärare ingen undervisning. Utan undervisning inget kunnande. Inget kunnande inga betyg. Inga betyg inga jobb och ingen vidareutbildning. Utan jobb och vidareutbildning... Ja, ni förstår poängen.
Äntligen någon som tar tag i det, känner jag. Och jösses vad det behövs.
Nästa steg borde rimligen vara ytterligare resurser för skolan och en höjd lärartäthet. Dags att börja se över budgetar och högskoleutbildningar?
Mer här:
Mad World, Lars Björndahl, Jesper Svensson, KSF-bloggen, Livet mellan två evigheter, Malin Danielsson, Cornucopia, Lars Björndahl, Anna Vikström, Liberati, Lilla O, Tonårsmorsa, Adam Cwejman, Peter Soilander, Vilket Liv, Hell of Hannastacia, Andreas Froby, Per Pettersson, Linnéa Darell, Ewa Thalén Finné, Mark Klamberg, Runo, Carina Boberg, Maria Haglund, Maria Abrahamsson, För facket i tiden, Café Liberal, Anne-Marie Ekström, Rasmus Jonlund, Sebastian Bjernegård, Skrivarmamma, Scabbe, PJ Anders Linder, Lotta Edholm, Runo, Pär Gustafsson, Christoffer Fagerberg, Välfärdsbloggen, Gerdau, Tommy Rydfeldt, Lotta Olsson, André Assarsson, Hofvander, Progressiv debatt, Viktor Tullgren, Kent Persson, Seved Monke, Mats Persson, Alltid rött, alltid rätt, Nina Larsson, Roger Haddad, Törnqvist, Nemokrati, Linnea Cedergren,
Nej, vad jag tänker på är förstås regeringens förslag om att införa yrkeslegitimation för lärare. Ett bra förslag, tror jag. Eller åtminstone rätt så nödvändigt.
Tanken är att nu införa en legitimation för att i framtiden kunna höja kvalitén på undervisningen, höja statusen på läraryrket, kanske kanske höja lärarnas löner och skapa bättre förutsättningar i grunden för lärandet.
Tanken på fler behöriga lärare känns också bra därför att en utbildad lärare ofta har en betydligt bättre kunskap om pedadogik, men även om hur man stärker de duktiga eleverna och också finner och på ett kompetent vis stödjer de elever som är i behov av extra stöd. Antingen rent inlärningsmässigt eller exempelvis på grund av sociala bekymmer eller neuropsykiatriska handikapp. Och det är faktiskt inte en dag för tidigt.
Idag är upp till 20% av landets lärare obehöriga. Det är i mina ögon ett jätteproblem. Inte för att det inte finns duktiga och ambitiösa lärare utan formell utbildning, utan för att det är många som på olika vis saknar den pedagogiska utbildning jag tycker krävs för att kunna hantera en undervisningssituation på ett bra sätt och fiska upp de elever som behöver ytterligare utmaningar eller ytterligare stöd för att kunna nå sin högre potential.
Jag pratar ju gärna om just det där med att Sverige faktiskt är på väg att hamna en aning på efterkälken numera. Vi har tappat kunskapsövertaget inom forskning och utveckling, vilket också slår tillbaka på industrin. Vilken förstås tyvärr blir mindre och mindre konkurrenskraftig gentemot en värld som inte bara producerar mer och billigare, utan också ofta ligger ytterligare ett par steg längre fram.
För att möta framtiden på ett bra sätt, så tycker jag att det är dags att vi börjar se utbildning för vad det faktiskt är. Det handlar inte om att göra som socialdemokraterna länge förespråkat; att sätta en massa barn i skolbänkar och sedan bara förvara dem. Skola är inte förvaring och ska heller aldrig få bli det. Det har uppenbarligen fungerat litet si och sådär att minska kraven på genuint kunnande och att sänka kraven på traditionell katederundervisning. Själv är jag för problembaserad lösning och praktiskt arbete som inlärningsmetod, men då kan det ju vara praktiskt om eleverna vet vad de ska lära sig.
En passiv lärare (odefinierad handledare) som tvingas ägna tid åt att bara jaga runt samtidigt som elever släpps vind för våg i planlöst sökande efter information tror jag bara inte är hållbart. Och litet grann verkar det ändå vara litet grann vad som händer på vissa håll idag. Långt ifrån överallt, men det verkar ändå vara något som inträffat på sistone - en sådan märklig skiftning.
Förmodligen kommer det sig ur den socialistiska principen om likriktning. Alla ska vara likadana, inga betyg ska lämnas, man ska inte utsätta barn för undervisning och man ska helst varken ställa krav på skola eller föräldrar och allra minst på barnen.
Jag är visserligen allt annat än kravpolitiker och kräks ofta litet lätt då jag hör just ordet krav. Men grejen är att lika mycket som vi vuxna har rätten att förvänta oss vissa saker av barn i skolan, så har också eleverna rätten att ställa sina förväntningar emot vuxenvärlden, sina lärare och gentemot hela systemet. De har rätt att kräva en bra utbildning, en fungerande arbetssituation på skolan, tydliga riktlinjer för vad de ska lära sig och förväntas uppnå och även kompetenta lärare som kan leverera det. Det handlar om våra barns och ungdomars rätt att kräva en utbildning som håller hög klass och kan skapa jobb i framtiden. Det handlar om elevers rätt att få en utbildning som håller måttet på arbetsmarknaden och som ger tillbaka för alla år i skolbänken.
Genom goda förutsättningar att kunna ta del av vuxenlivet i framtiden, bland annat. Något så basalt, men uppenbarligen så svårt. Den är väl 25% nu? Ungdomsarbetslösheten...
En bra utbildning kanske inte är den enda lösningen, men en stor del i den.
Det är annars intressant att se de rödgrönas reaktioner på detta. Nu har Alliansen snott idén, fastän Björklund drivit frågan sedan dagarna i stadshuset. Och det är väl ett bra förslag, men egentligen inte för det kommer ju från Alliansen. Annars hade det kunnat vara bra. Eller så är det det mest fruktansvärda som någonsin hänt. För nu måste man faktiskt vara behörig för att få utbilda och då blir det synd om så många eller så kommer det inte finnas några lärare kvar. Eller så försvinner flumskolan. Mycket märkliga reaktioner, tycker jag. Men jag vet förstås inte.
Hur som helst tror jag på idén. Det gjorde jag redan under 90-talet då jag själv gick i skolan och frustrerades över inkompetenta lärare som sprang runt och gjorde just ingenting och lämnade oss elever vind för våg. Själv ville jag lära mig. Det var svårare än man skulle kunna tro. Utan lärare ingen undervisning. Utan undervisning inget kunnande. Inget kunnande inga betyg. Inga betyg inga jobb och ingen vidareutbildning. Utan jobb och vidareutbildning... Ja, ni förstår poängen.
Äntligen någon som tar tag i det, känner jag. Och jösses vad det behövs.
Nästa steg borde rimligen vara ytterligare resurser för skolan och en höjd lärartäthet. Dags att börja se över budgetar och högskoleutbildningar?
Mer här:
Mad World, Lars Björndahl, Jesper Svensson, KSF-bloggen, Livet mellan två evigheter, Malin Danielsson, Cornucopia, Lars Björndahl, Anna Vikström, Liberati, Lilla O, Tonårsmorsa, Adam Cwejman, Peter Soilander, Vilket Liv, Hell of Hannastacia, Andreas Froby, Per Pettersson, Linnéa Darell, Ewa Thalén Finné, Mark Klamberg, Runo, Carina Boberg, Maria Haglund, Maria Abrahamsson, För facket i tiden, Café Liberal, Anne-Marie Ekström, Rasmus Jonlund, Sebastian Bjernegård, Skrivarmamma, Scabbe, PJ Anders Linder, Lotta Edholm, Runo, Pär Gustafsson, Christoffer Fagerberg, Välfärdsbloggen, Gerdau, Tommy Rydfeldt, Lotta Olsson, André Assarsson, Hofvander, Progressiv debatt, Viktor Tullgren, Kent Persson, Seved Monke, Mats Persson, Alltid rött, alltid rätt, Nina Larsson, Roger Haddad, Törnqvist, Nemokrati, Linnea Cedergren,
2010-04-03
Stå upp för kunskapsskolan - för våra kommande generationers skull
Jag bara måste boosta Runos fantastiska inlägg om Folkpartiet och lärarförhandlingarna med SKL som pågår just nu. I fortsättningen utan Folkpartiet som lämnat i protest.
Jag har tidigare, med hjälp av exempelvis Fredrik Häréns fantastiska föreläsning på Kunskapens Dag 2007 (se den gärna nedan - det är värt din tid), visat på hur otroligt viktigt det är att vi engagerar oss i att skapa en framtida kunskapsskola med fokus på att faktiskt lära ut specifika kunskaper till eleverna. Jag har pratat om att det inte längre räcker med barnpassning upp till slutet av tonåren och att det inte räcker att ägna sig åt filosofiska funderingar kring vad som är kunskap och vad som inte är det. Att bara erbjuda elever kunskapen kunskap och att inte erbjuda ett mervärde och en möjlighet att tillgodogöra sig ytterligare kunskap och verktyg att förvalta den är något vi inte har råd med längre.
På en global marknad där Sverige alltmer hamnar på efterkälken på grund av att en betydligt större del av världen idag får möjlighet att utbilda sig är det viktigare än någonsin att vi tar tag i de problem den svenska skolan står inför. Och har stått inför väldigt länge.
Idag räcker inte kunskap för att få ett arbete. Idag räcker inte ens en examen från KTH. Idag måste du dels ha kunskapen, dels en djupare förståelse för den och dels en möjlighet att omsätta den praktiskt för att därifrån skapa något nytt.
Vi har sett hur medievärlden och underhållningsindustrin reagerar på att världen utvecklas och hur deras brist på kunnande om basal marknadsföring lett till att de numera försöker agera privatpoliser för att kunna värna sina gamla förlegade affärsmodeller i en föränderlig värld. Vi har sett hur företag som Volvo, Saab och Sony Ericsson får allt svårare att hänga med i det globala utvecklingsracet och därmed tappar stora delar av sin marknad. Vi har levt med hotet av konsekvenserna för det väldigt länge. Att bara producera en bil räcker inte idag. Att bara tillverka mobiltelefoner räcker inte. Kan du inte utveckla en ny, revolutionerande iPod eller iPhone så finns möjligheten att du kanske skulle klara dig mycket bättre om du helt enkelt gav dig in i en helt annan bransch.
Det är nytänkande som premieras av företagen runtom i världen idag - inte kunskapen i sig.
Kunskap kan du köpa för 17 kronor i timmen, säger Härén i sin föreläsning, i Indien, Kina eller Pakistan. Nytänkande och de riktigt smarta, revolutionerande idéerna som förändrar en hel bransch - en hel marknad; det kan företagen betala hur mycket som helst för.
Ska Sverige vara med och slåss på en sådan marknad, så måste vi ta vårt ansvar och ge våra skolelever möjligheten att utvecklas för en sådan marknad. Så att de har samma möjligheter att konkurrera som alla andra på den globala marknaden. Så att de själva kan ta ansvaret för att tillhöra den nya kunskapsdrivande generationen. Så att vi inte fäller krokben för dem innan de ens har haft möjligheten att se över sina möjligheter och sina egna drömmar.
Den socialdemokrat som förespråkar omvårdnadsskola och eviga mystimmar i klassrummet utan kompetenta lärare eller där lärarna enbart har uppgiften att handleda elever att söka kunskap utan riktlinjer får gärna förklara för mig hur det kommer sig att jag vid flera tillfällen sista åren mött ungdomar i övre tonåren som inte haft kunskaper om det mest basala i tillvaron. Somliga sossar tycks dock ha vaknat, vilket glädjer mig.
På Skansen för ett par år sedan sprang jag in i ett par tjejer som bör ha varit någonstans i gymnasieåldern och som på fullt allvar stod och laddade upp till en gemensam panikattack med tillhörande falsettoner för att sälarna som låg och solade skulle ha "fastnat" på klipporna och inte skulle kunna ta sig ner i vattnet igen. Personalen måste tillkallas för annars kanske sälarna skulle dö? Efter 15 minuters total hysteri (jag var så fascinerad att jag var tvungen att stanna kvar och följa upplösningen av detta) kom de tillslut fram till att det nog kanske inte var någon fara ändå. För att sälarna hade ju faktiskt såna där... vad hette det nu igen... "propellrar" där bak.
Då fick jag slag.
För min egen del slutade min förälskelsefas kopplad till den svenska skolan rätt abrupt då jag efter nära nog 1,5 år på Linköpings Universitet blev tvungen att ge upp och inse att egna studier skulle ta mig betydligt längre än svensk universitetsutbildning.
Då jag påbörjade min utbildning för drygt tio år sedan såg jag fram emot en möjlighet att kunna ta mina kunskaper från intensivt skrivande samt en bakgrund inom teatern till en nivå där jag kunde arbeta som producent inom kultur- och mediesfären. Det var planen. Men eftersom jag redan kunde litet grann om hur man producerar en teateruppsättning, var van vid museivärlden och hade en viss erfarenhet av scenografi, programmering för webben, skrivande och ett par andra bitar vi skulle gå igenom så fick jag ganska snart höra att det vore lämpligt om jag gav de andra på utbildningen litet mer utrymme till lärande. Det var viktigt att de också fick utvecklas och att jag höll mig tillbaka för att gynna de andra elevernas kunskapsutveckling.
Jag skulle alltså dels vänta in de andra studenterna och jag skulle se till att inte trycka upp mitt myckna (?) kunnande i ansiktet på någon annan.
Jag fick delta i föreläsningarna, men blev ivägskuffad att gå och ta en fika eller sitta hemma och slösurfa på mitt tämligen slöa 56K-modem under tiden de andra ägnade sig åt grupparbeten och seminarier.
Under den första halvan av första terminen måste jag erkänna att jag kände mig litet smickrad. Därefter började jag känna mig alltmer utanför. Jag mådde dåligt av att tappa kontakten med mina studiekamrater och jag blev mer och mer frustrerad över att jag satt där och tog fulla studielån för att helt enkelt ägna mig åt att fika på egen hand och se de kunskaper jag haft sedan tidigare bli alltmer inaktuella utan att få ett dyft av ny kunskap att ersätta dem med. Jag blev helt sjukt deprimerad och orkade inte med att ta tag i tillvaron överhuvudtaget. Det var inte svårt då att känna mig som om jag var ensammast i hela världen.
Strax innan julen 1999 tog jag mod till mig att ställa min studierektor mot väggen och kräva tillgång till samma undervisning som alla de andra eleverna på utbildningen. Jag ville också ha tillgång till datorlabben (vilka krävde särskild access via speciella inpasseringskort), så att jag också kunde utvecklas och ta del av de litet modernare programvarorna som fanns på dessa maskiner. Jag var den elev som var utestängd då alla andra elever hade tillgång.
Men svaret blev inte riktigt det jag väntade mig. Min studierektor såg på mig och borrade sina fundersamma ögon rätt in i mina under en lång stund. Förmodligen någon minut gick på det viset, vilket för mig kändes rätt obehagligt i sig även om det inte alls var tänkt att på något vis vara hotfullt. Han såg som sagt mest av allt väldigt fundersam ut. Då han bröt tystnaden krossade han alla mina illusioner om svensk skolgång för mycket lång tid framöver. Han sa att:
"Nej, jag kan inte göra det. Vi vill nämligen inte ha någon ELIT på den här skolan".
Två veckor senare hade jag lämnat Campus Norrköping och Linköpings Universitet och arbetade i Stockholm. Jag har aldrig gått tillbaka till svenska studier efter det.
Den enda kursaren jag med säkerhet kan säga verkligen har lyckats bli någorlunda framgångsrik efter den utbildningen är annars Natalia Kazmierska, som jag dock är övertygad om har mer sig själv att tacka än utbildningen vi en gång påbörjade tillsammans. Vad hände med alla andra stora planer på att förändra världen?
En till mig närstående person har under lång tid ondgjort sig över att forskningen tydligt visar en omfattande nedgång i antal unga som idag förstår skillnaden mellan riksdag och regering gentemot för ett par decennier sedan.
Det ligger något i allt det här, känner jag. För vad säger det om Sverige att ungdomar som går ut gymnasiet och tar studenten fortfarande inte vet hur landet styrs? Hur bra beslut kan man förvänta sig att våra förstagångsväljare ska kunna ta på valdagen om de inte ens vet hur landets styre är uppbyggt? Jag har försökt hitta tillbaka till den rapporten, men misslyckades tyvärr för stunden. Den finns därute och svävar i vilket fall, så den som har den får gärna skicka den vidare till mig så jag har den tillgänglig igen. Även Skolverket har varit bekymrade över den sjunkande kunskapsnivån. Bland annat skrev de såhär 2008.
Det handlar uppenbarligen inte om att ungdomar av idag skulle vara dummare. Däremot undrar jag om inte många skolpolitiker under de sista decennierna varit mer än lovligt mycket mer korkade än man med rätta kan tolerera. Att satsa på en skola där du inte behöver mer kompetens för att utbilda på högskola än på en förskola (enhetslärarrollen) och där huvudfokus ligger på att förvara eleverna under ett antal timmar av dagen är ett hån. Ett hån mot våra ungdomar. Och ett sätt att råna våra unga på kompetens som borde vara deras. Det är att stjäla deras framtid och borde förmodligen betraktas som rent brottsligt!
Det är också ett hån mot det arv vi bär med oss från de generationer som en gång skapade Sverige som kunskaps- och industrination. De måtte alla vända sig i sina gravar idag!
Nu tar jag i, men läs och se gärna om mina och Fredrik Häréns iakttagelser en gång till och fundera över det litet, litet extra. Säg mig sedan att jag inte har någon point alls i mitt resonemang. Jag tar gärna diskussionen.
Det sätt vi drivit skolpolitik i detta landet till nu är ett sätt att stjäla från våra unga generationer möjligheterna att delta i en framtida samhällsutveckling på såväl det nationella som det globala planet och det är dödsstöten för kunskapsintensiva branscher som tillverkningsindustrin, telekombranschen, medicintekniken och många andra områden där vi tidigare tillhört världsledarna. Vi är inte världsledare idag. Och det har vi fått betala dyrt för. Inte minst inom teko och varvsindustri, men även inom verkstadsindustrin och inom många andra branscher. Bara kika på hur många anställda Ericsson gjort sig av med under de sista två decennierna. Se på vad som nyss höll på att hända med Saab. Det har inte bara att göra med ägare och ledning, även om en stor del av skulden förstås kan läggas vid inkompetens hos de tidigare ägarna. Det har också att göra med kompetens och utvecklingsförmåga. Visst kan vi bygga bilar! Absolut! Men leder vi utvecklingen?
När hade vi förresten senast en svensk pristagare vid Nobelceremonierna i Stockholm? Var det inte väldigt länge sedan nu - för att vara världens främsta utvecklingscentrum för ny vetenskap och teknologi?
Robyn
Jonas Åkerlund
Det är ingen slump att det är en ny kunskapselit som växer fram i Sverige idag. Bestående av programmerare, grafiker, musiker, producenter och liknande yrkesgrupper inom nya medier-industrin har vi en ny tillväxtbransch som omsätter enorma summor. Men hur många av våra nya entreprenörer är autodidakta och hur många har blivit tvungna att ta ansvar för sin egen utveckling och karriär då samhället och skolan egentligen svikit gång på gång?WESC, någon?
Mirror's Edge by Dice
Battlefield by Dice
Ska Sverige överleva på en alltmer globaliserad marknad där enorma mängder kunskap är livsnödvändig och där förmågan att tänka ett steg till och ett steg till med dessa kunskaper i ryggen är ett absolut måste - då måste vi börja tänka om.
Vi måste ha en skola som är anpassad till lärande och till att premiera nytänkande och idéer. Vi måste kunna dels premiera de elever som verkligen vill någonstans och som är studiemotiverade så att det som hände mig på Linköpings Universitet inte ska behöva hända någon annan. Och vi måste dessutom kunna plocka upp de elever som behöver extra stöd, extra undervisning inom ett eller flera ämnen och som kanske i vissa fall behöver just de där extra sociala resurserna.
Utan de resurserna har vi svikit även den gruppen och det är bara inte okej.
Vad vi inte ska ha är en skola som helt abdikerar sitt läraransvar. Och vi ska inte heller ha ett samhälle där skolan ägnar sig åt att agera fostringsanstalt i första hand och läroanstalt i andra hand på grund av att en hel föräldrageneration i sin tur har abdikerat sitt föräldraansvar.
Skolan behöver fasta kriterier för vad en elev ska ha lärt sig vid genomgången utbildning. Skolan behöver också tillföras dels resurser för att ha möjligheten att garantera att så sker och dels status nog för att locka till sig rätt personal och rätt kunskap för att kunna leva upp till det vi kräver.
Läraryrkets status måste höjas. Tid måste kunna läggas på vidareutbildning av lärare, på förberedelser av lektioner och på genomgång av prov, hemuppgifter och uppsatser. Specialiserade skolor ska absolut kunna uppmuntras. Jag har flera vänner bland alla ungdomsförbundare jag känner som idag pluggar på accelererade gymnasieprogram med mycket gott resultat.
Att i någon sorts konformistiskt folkhemsbaserat likhetstänkande hävda att det är skandal att somliga elever lär sig mer än andra är kontraproduktivt för hela det svenska samhället och för våra möjligheter att producera kunskap och därmed utveckling för våra svenska företag i framtiden. Det är att begränsa möjligheterna för den unga generationen att få riktigt bra arbeten på de stora internationella företagen imorgon. Det förhindrar våra barn och ungdomar att skapa nästa Dice, nästa WESC, nästa superstjärnekarriär eller nästa Sony Ericsson. Det hindrar våra barn och ungdomar från att bli nästa generation stjärnarkitekter som ritar och designar nästa generation superhöga skyskrapor någonstans i världen. Det hindrar våra barn och ungdomar från att utveckla och bygga nästa generation superjumbos som kan flyga oss runtom i världen. Det förhindrar våra barn och ungdomar från att vara med då nästa generation klimatsmarta miljö- och energilösningar skapas och går i produktion.
Med ett Europa som i sin okunnighet och historielöshet i allt högre grad väljer in fascister och nationalsocialister i sina styrande organ igen på samma vis som under 1930-talet är det dags att ta krafttag mot okunskapen och mot de socialdemokratiskt söndermejslade fritidsgårdsskolorna.
Inte genom att utesluta eller genom att plocka fram piskor och påkar, utan genom att ta kontrollen över lärandeprocessen igen.
Genom att hylla kunskapen och genom att hylla idéerna. Vi måste skapa en skola som bygger på visioner och drömmar. Som är på väg någonstans. Vi måste skapa framtidens skola utifrån förutsättningarna att alla ska med och att alla ska kunna utvecklas till sitt personliga yttersta. Alla ska kunna nå sina individuella drömmar.
Vi får inte längre snuva våra kommande generationer på kunskap som borde vara deras.
Det är viktigt att Folkpartiet nu tar steget till att skaffa sig en riktig ryggrad inom skolpolitiken. Det är viktigt att vi förstår vad vi arbetar för. Det är därför viktigt och mycket positivt att Folkpartiet satt ned foten och sagt stopp i förhandlingarna rörande förtroendetiden i lärarnas scheman och rörande synen på lärarrollen.
Skolan och dess elever behöver kunskap mer än någonsin. Ge den det och ge fasen i att radera alla möjligheter till att åstadkomma ett större kunnande. Ge fasen i lärarnas arbetstider i förhandlingarna om de nya avtalen. För skolans och för Sveriges och våra unga generationers skull - ge kunskapen och kunskapsgrundandet en chans.
Låt omsorgsskolan dö en gång för alla. Låt oss alla välkomna kunskapsskolan.
Mikael Wendt, Helene Odenljung, Lotta Edholm, Lars Persson, Anna Lundberg, Ulrika Falk, Beijbom, Lennart Gabrielsson, Frykman,
Intressant.
2010-01-12
En litet mer rättvis högskola
Det är rätt trevligt att vakna upp till Tobias Krantz och debattartikeln på DN, där han berättar att den "positiva" särbehandlingen på högskolorna ska slopas.
Visst kan jag förstå hur man tänkt en gång i tiden då man ville att högskolorna skulle ha jämnt fördelade utbildningar. Men det är ett tänk jag bara inte kan köpa.
Kanske beror det på mina erfarenheter från Linköpings Universitet på 1990-talet, då jag själv kom dit som motiverad och jätteintresserad förhoppningsvis blivand medieproducent men fick inse att jag redan hade en del kunnande från mitt tidigare yrkesliv som sågs som meriterande. Inte fick jag en chans att utvecklas då, utan jag sattes utanför grupparbetena och fick under 1,5 års tid höra att jag borde lämna mer utrymme till de andra i klassen. Det var viktigt att de fick en chans att hinna ikapp. Efter det där ett och ett halvt året kände jag att jag fått nog och beslutade mig för att be om extra tid i de annars låsta lab-salarna och så vidare. Jag tog ju lån och ville också få en chans att utvecklas. Jag ville ha valuta för min tid och mina pengar.
Att få ett besked från en studierektor på ett av landets främsta universitet om att det är omöjligt att jag ska få lägga ner extra tid är skrämmande i sig. Orsaken var nästan än mer skrämmande. "Vi vill inte ha någon elit på den här skolan".
Om ett universitets uppgift är att bara prioritera likriktning och exakt likvärdiga kunskaper kommer snart landet Sverige att gå i putten. Om det viktiga är en perfekt könsfördelning snarare än vassa studenter som kan föra forskning, utveckling och svenskt näringsliv framåt så kan vi lika gärna lägga ner.
Det är otroligt viktigt att om vi nu har en drös unga blivande studenter som är motiverade, fulla av idéer och har en framtidstro som även på olika vis kan kopplas till förmågan att föra Sveriges utveckling framåt, så ska vi ta den möjligheten. Inte hålla den tillbaka. Om det innebär att det blir en viss snedfördelning mellan könen på den ena eller den andra utbildningen, så fine. Det handlar om utbildning, kunnande, idéer, forskning, utveckling och det svenska framtida näringslivet. Det är ändå inte fråga om någon sorts cis-heteronormativ parmiddag.
Det vore fantastiskt om vi kunde satsa på de som verkligen har ansträngt sig för att vara värda att satsa på för en gångs skull och sluta larva oss med osunda så kallade jämställdhetsideal som bara finns där för att vi ska ha en ursäkt att systematiskt skjuta oss i foten.
Den som ansträngt sig sönder och samman under de inledande tolv skolåren för att få höga betyg och en framtid inom sitt drömda yrke ska inte behöva känna sig snuvad på all den arbetsinsatsen bara för att staten ska försöka vara snäll mot någon annan som kan och egentligen vill betydligt mindre. Högskolor och universitet är inga vuxendagis. Och ska heller inte vara det. Snarare är de vår framtid och vårt hopp på en alltmer globaliserad och utvecklingsfixerad marknad. Om vi inte kan inse det, så har vi förlorat striden om framtidens marknad helt och hållet och det tråkiga som sker med exempelvis SAAB idag kommer bara att vara en början på det förfallet.
Därmed inte sagt att SAAB skulle vara ett företag av medelmåttor. Snarare är det tvärtom, även om de haft en oerhört dåligt styrning under alltför många år. Men dålig styrning och dåligt kunnande kan gå hand i hand väldigt ofta och uppenbarligen har ägaren GM kunnat uppvisa en oerhört bristande förmåga och ett väldigt skralt kunnande om hur man säljer en produkt som SAAB. Fet vill vi inte vara med om i framtiden och därför är det viktigt att vi inser att kunnande i framtiden inte kan vara medelmåttigt om vi ska kunna toppa marknaden med produkter som kunderna också köper. Faktum är att med den utveckling vi hittills sett på våra högskolor är risken att det är vad vi har att se fram emot om ingenting görs snart. Vi vill inte dit. Vi behöver spetskompetenserna. Vi behöver vara bäst på forskning och utveckling.
Vi kan inte konkurrera med de enormt mycket större länder som slår sig in på marknad efter marknad runtom i världen genom att bara försöka vara rena medelmåttor. Ska lilla Sverige klara sig i konkurrensen från 6,8 miljarder människor, så måste vi inse att det vi kan konkurrera med är kunskap filtrerat till nyskapande och banbrytande idéer. Se exempelvis mina tidigare postningar om Fredrik Härén.
Ett alltmer bisarrt uttryck för den svenska lagompolitiken och det snedvridna folkhemsidealet från alltför länge sedan får nu tillslut rycka på foten och jag är övertygad om att det här är ett stort steg i rätt riktning för att vi ska kunna möta framtiden med tillförsikt och på bästa vis även från högskolor och från svenska företag.
Mer här:
Karin Olsson, Centrum för rättvisa, Svensson, Daytrading, Nattis 2.0, Jinge, Jinge (igen), Bitchslap Barbie, Annie Johansson, Den hälsosamme ekonomisten, En objektiv sanning, Motpol, Per Altenberg, Tysta tankar, Göran Pettersson, Seved Monke, Stefan Olsson, Anders S Lindbäck, UNT, By á Bladet, Mats Perspektiv, Klamberg, Mårten Schultz, Tommys Tankar, Hanna Wagenius, Trollhare.
Intressant.
Visst kan jag förstå hur man tänkt en gång i tiden då man ville att högskolorna skulle ha jämnt fördelade utbildningar. Men det är ett tänk jag bara inte kan köpa.
Kanske beror det på mina erfarenheter från Linköpings Universitet på 1990-talet, då jag själv kom dit som motiverad och jätteintresserad förhoppningsvis blivand medieproducent men fick inse att jag redan hade en del kunnande från mitt tidigare yrkesliv som sågs som meriterande. Inte fick jag en chans att utvecklas då, utan jag sattes utanför grupparbetena och fick under 1,5 års tid höra att jag borde lämna mer utrymme till de andra i klassen. Det var viktigt att de fick en chans att hinna ikapp. Efter det där ett och ett halvt året kände jag att jag fått nog och beslutade mig för att be om extra tid i de annars låsta lab-salarna och så vidare. Jag tog ju lån och ville också få en chans att utvecklas. Jag ville ha valuta för min tid och mina pengar.
Att få ett besked från en studierektor på ett av landets främsta universitet om att det är omöjligt att jag ska få lägga ner extra tid är skrämmande i sig. Orsaken var nästan än mer skrämmande. "Vi vill inte ha någon elit på den här skolan".
Om ett universitets uppgift är att bara prioritera likriktning och exakt likvärdiga kunskaper kommer snart landet Sverige att gå i putten. Om det viktiga är en perfekt könsfördelning snarare än vassa studenter som kan föra forskning, utveckling och svenskt näringsliv framåt så kan vi lika gärna lägga ner.
Det är otroligt viktigt att om vi nu har en drös unga blivande studenter som är motiverade, fulla av idéer och har en framtidstro som även på olika vis kan kopplas till förmågan att föra Sveriges utveckling framåt, så ska vi ta den möjligheten. Inte hålla den tillbaka. Om det innebär att det blir en viss snedfördelning mellan könen på den ena eller den andra utbildningen, så fine. Det handlar om utbildning, kunnande, idéer, forskning, utveckling och det svenska framtida näringslivet. Det är ändå inte fråga om någon sorts cis-heteronormativ parmiddag.
Det vore fantastiskt om vi kunde satsa på de som verkligen har ansträngt sig för att vara värda att satsa på för en gångs skull och sluta larva oss med osunda så kallade jämställdhetsideal som bara finns där för att vi ska ha en ursäkt att systematiskt skjuta oss i foten.
Den som ansträngt sig sönder och samman under de inledande tolv skolåren för att få höga betyg och en framtid inom sitt drömda yrke ska inte behöva känna sig snuvad på all den arbetsinsatsen bara för att staten ska försöka vara snäll mot någon annan som kan och egentligen vill betydligt mindre. Högskolor och universitet är inga vuxendagis. Och ska heller inte vara det. Snarare är de vår framtid och vårt hopp på en alltmer globaliserad och utvecklingsfixerad marknad. Om vi inte kan inse det, så har vi förlorat striden om framtidens marknad helt och hållet och det tråkiga som sker med exempelvis SAAB idag kommer bara att vara en början på det förfallet.
Därmed inte sagt att SAAB skulle vara ett företag av medelmåttor. Snarare är det tvärtom, även om de haft en oerhört dåligt styrning under alltför många år. Men dålig styrning och dåligt kunnande kan gå hand i hand väldigt ofta och uppenbarligen har ägaren GM kunnat uppvisa en oerhört bristande förmåga och ett väldigt skralt kunnande om hur man säljer en produkt som SAAB. Fet vill vi inte vara med om i framtiden och därför är det viktigt att vi inser att kunnande i framtiden inte kan vara medelmåttigt om vi ska kunna toppa marknaden med produkter som kunderna också köper. Faktum är att med den utveckling vi hittills sett på våra högskolor är risken att det är vad vi har att se fram emot om ingenting görs snart. Vi vill inte dit. Vi behöver spetskompetenserna. Vi behöver vara bäst på forskning och utveckling.
Vi kan inte konkurrera med de enormt mycket större länder som slår sig in på marknad efter marknad runtom i världen genom att bara försöka vara rena medelmåttor. Ska lilla Sverige klara sig i konkurrensen från 6,8 miljarder människor, så måste vi inse att det vi kan konkurrera med är kunskap filtrerat till nyskapande och banbrytande idéer. Se exempelvis mina tidigare postningar om Fredrik Härén.
Ett alltmer bisarrt uttryck för den svenska lagompolitiken och det snedvridna folkhemsidealet från alltför länge sedan får nu tillslut rycka på foten och jag är övertygad om att det här är ett stort steg i rätt riktning för att vi ska kunna möta framtiden med tillförsikt och på bästa vis även från högskolor och från svenska företag.
Mer här:
Karin Olsson, Centrum för rättvisa, Svensson, Daytrading, Nattis 2.0, Jinge, Jinge (igen), Bitchslap Barbie, Annie Johansson, Den hälsosamme ekonomisten, En objektiv sanning, Motpol, Per Altenberg, Tysta tankar, Göran Pettersson, Seved Monke, Stefan Olsson, Anders S Lindbäck, UNT, By á Bladet, Mats Perspektiv, Klamberg, Mårten Schultz, Tommys Tankar, Hanna Wagenius, Trollhare.
Intressant.
2009-11-10
Kraniologi som högsta mode och ett fördummat Sverige ohjälpligt mycket på dekis
Nej, nej. Jag har säkert ingen anledning att bli rädd. Säkert ingen alls. Allt är nog i sin ordning.
Samtidigt blir jag konfunderad när folk återigen börjar mäta kranier, avstånd mellan ögon och munnar, tänder och kindben och så vidare och med hjälp av dessa mått försöker hävda att ser man ut si eller så och har man den sortens former på kraniet så är man en sådan typ av person.
Vi har behandlat samerna så en gång i tiden. Observera att Sverige så sent som igår blev ordentligt åthutade av FN's råd för mänskliga rättigheter. Bland annat för att vi fortfarande inte har lärt oss att behandla samerna på ett vis som motsvarar våra åtaganden såsom vi skrivit under och lovat att vi ska. Stora delar av vår övriga öppenhet och vår förmåga att ta hänsyn till rättigheter för invandrare, sexuella minoriteter och kvinnor kritiseras också. Och nu alltså... en artikel som vurmar för den nygamla och jättespännande vetenskapen Kraniologi. Samma pseudovetenskap användes för att "bevisa" att afrikaner var mindre vetande och mindre civiliserade en gång i tiden. Man använde sig av detta för att söka bevisa att även judar och muslimer var mindre vetande och så vidare. Britterna använde det gladeligen för att ursäkta sitt beteende gentemot sina undersåter i kolonierna.
Kanske inte!
Är det verkligen ingen idag som minns? Är det ingen idag som faktiskt åtminstone har läst om vad rasbiologi och kraniologi verkligen innebär? Vad det är ett tecken på? Hur det användes av de tyska nazisterna eller hur det fungerade på 1700- och 1800-talet dessförinnan...?
Det var på den tiden man trodde att fossiler av orthoceratiter var tecken på att enhörningar fanns och då man trodde att T-rex var en flygande och eldsprutande drake. Men likväl. Jag bara trodde att vi hade kommit längre idag. Jag ber om ursäkt för min förhastade slutsats.
Resten av världen kan sin historia. Och de kan vår.
De (Kina i detta fallet) bygger helt nya mångmiljonstäder som är mer än ultramoderna, har ett fungerande kommunikationsnät och har en helt och hållet miljöanpassad profil, men vi kan inte åstadkomma fungerande natt-trafik, avfallskvarnar i slasken eller ett fungerande system för hem-el bestående av solpaneler på balkonger, fasader och tak eller för den delen små vindkraftverk. Men där behöver vi ju inte gå så långt. Det är bara att ta sig ner till Holland eller Tyskland så har de hunnit oerhört långt i förhållande till oss. Men det finns få länder i västvärlden som inte har hunnit långt i förhållande till oss, i och för sig. Om vi nu ska vara sådana. Herregud, idag är det svårt nog att få en hissinstallation på en pendeltågsstation att fungera som den ska - om så bara i två eller tre våningar. Många boende i Huddinge Kommun vet nog precis vad jag talar om.
Den övriga världen utvecklar ny teknik, samtidigt som de skrattar åt vår (prata mobiltelefoner med unga människor i Tokyo, Bangkok eller Taipei och ni kommer sannolikt att förstå vad jag menar).
Den övriga världen utvecklar konstarter, arkitektur (tänk Dubai, Taipei, Shanghai, Tokyo, Kuala Lumpur) och litteratur samtidigt som vi håller fast vid gamla traditioner, vägrar bygga nytt i mer än fem våningar i centrala Stockholm för att bevara ett minne av att vi byggt upp en ny betongförort som hämtad från Moskva mitt i centrala staden under rivningshysterin på 1950- och 60-talet. För den är ju så mycket att bevara?
Samtidigt blir jag konfunderad när folk återigen börjar mäta kranier, avstånd mellan ögon och munnar, tänder och kindben och så vidare och med hjälp av dessa mått försöker hävda att ser man ut si eller så och har man den sortens former på kraniet så är man en sådan typ av person.
På helt annat håll, på en hyfsat stor, internationell maillist-baserad stödgrupp för en sexuell minoritet jag tillhör diskuterades nyligen på fullt allvar vad ett "snyggt" kvinnligt kön är och hur det ser ut. Nu skulle kön rankas från vackra till ruskigt fula, var det tänkt. Märklig diskussion som förstås snabbt urartade. Det hänvisades bland annat till en amerikansk sida där någon sorts humbugdoktor rankade fittor efter ålder, form, hårighet, färg och allt möjligt annat. Diskussionen slutade med att jag skällde ut de involverade personerna efter att någon refererat till 1800-talets så kallade forskning kring långa blygdläppar hos vissa afrikanska folkgrupper. Någonstans där fick jag permanent och oåterkalleligen nog. Och nej, det tänker jag inte länka.
Vi har för inte så himla länge sedan haft en alldeles fruktansvärd historik kring de där avarterna inom studierna av mänskligheten som borde få forskningen att skämmas. Kraniologi, rasbiologiska och genetiska tester och rangordningar, en jäkla massa dumheter för att försöka bevisa att vissa grupper och vissa raser ska vara bättre eller sämre än andra. Att vissa grupper eller raser skulle vara bättre eller sämre lämpade för ditten eller datten, eller bara är mer eller mindre mänskliga, mer eller mindre civiliserade.
Vi har behandlat samerna så en gång i tiden. Observera att Sverige så sent som igår blev ordentligt åthutade av FN's råd för mänskliga rättigheter. Bland annat för att vi fortfarande inte har lärt oss att behandla samerna på ett vis som motsvarar våra åtaganden såsom vi skrivit under och lovat att vi ska. Stora delar av vår övriga öppenhet och vår förmåga att ta hänsyn till rättigheter för invandrare, sexuella minoriteter och kvinnor kritiseras också. Och nu alltså... en artikel som vurmar för den nygamla och jättespännande vetenskapen Kraniologi. Samma pseudovetenskap användes för att "bevisa" att afrikaner var mindre vetande och mindre civiliserade en gång i tiden. Man använde sig av detta för att söka bevisa att även judar och muslimer var mindre vetande och så vidare. Britterna använde det gladeligen för att ursäkta sitt beteende gentemot sina undersåter i kolonierna.
Och nu ska alltså Aftonbladet i litet skräckblandad, fnissande förtjusning springa runt och mäta sina egna kranier på redaktionen. Man passar också på att mäta kranier på diverse kändisar. Och syftet är att vi ska kunna avgöra hur elaka de där figurerna är - för att det kan vi avgöra med hjälp av kraniologi ( ! ). För att det säger någon skum och obskyr rapport från Brock-universitetet i Kanada som Aftonbladet har lyckats gräva fram. Men ingen har reflekterat, synes det mig, över hormonell (androgen) inverkan, eller sociala förväntningar som uppfyller sin egen profetia. Ingen har diskuterat huruvida en person som är 2,05 meter lång har ett större huvud än någon som är 1,52 meter lång. Märkligt. Jag blir så trött! Vad är det för jävla dynga?!
Jag får ohjälpligen bilden av femåringar i huvudet som springer runt och jagar varandra med upphittade pistoler eller som tycker att den där upphittade minan ser hemskt spännande ut att spela fotboll med. Och vill verkligen göra allt jag kan för att ruska om barnen och få dem att låta bli innan något riktigt otäckt händer. Spännande?
Jag får ohjälpligen bilden av femåringar i huvudet som springer runt och jagar varandra med upphittade pistoler eller som tycker att den där upphittade minan ser hemskt spännande ut att spela fotboll med. Och vill verkligen göra allt jag kan för att ruska om barnen och få dem att låta bli innan något riktigt otäckt händer. Spännande?
Kanske inte!
Är det verkligen ingen idag som minns? Är det ingen idag som faktiskt åtminstone har läst om vad rasbiologi och kraniologi verkligen innebär? Vad det är ett tecken på? Hur det användes av de tyska nazisterna eller hur det fungerade på 1700- och 1800-talet dessförinnan...?
Det var på den tiden man trodde att fossiler av orthoceratiter var tecken på att enhörningar fanns och då man trodde att T-rex var en flygande och eldsprutande drake. Men likväl. Jag bara trodde att vi hade kommit längre idag. Jag ber om ursäkt för min förhastade slutsats.
Ingen tycks idag ens känna till forskningen som visar på hur otroligt absurd den här verksamheten hos excentriska hobbyforskare verkligen var. Jag trodde aldrig att jag skulle få se fascinerade journalister i svenska kvällstidningar sitta och hylla kraniologin som något häftigt och "all that" igen. Inte år 2009. Och nu blir jag med ens så jäkla rädd att det är sjukt.
Men jag antar att det är vad vi faktiskt förtjänar idag?
I ett land där en femtedel av befolkningen köper någon sorts konspirationsteori om vad som hände i USA den 11 september 2001, samtidigt som de flesta faktiskt inte ens minns händelsen i sig. Många jag talat med och som försökt övertyga mig om sanningen i den där konspirationsteorin säger rätt ut att de aldrig tittar på nyheterna, aldrig läser tidningar, aldrig får någon som helst information från någon skola eller liknande. Deras enda informationskälla är märkliga dokumentärer på YouTube och saker som går "word by mouth".
Vi lever i ett land som blir alltmer clueless.
I ett land där en oerhört stor grupp människor inte minns Berlinmurens fall för 20 år sedan och inte har någon som helst aning om vad som skedde under andra världskriget, i de ryska arbetarlägren, på rumänska barnhem et c.
I ett land där äldre tonåringar tror att sälar tar sig fram med hjälp av propellrar. (Personligen uppsnappad konversation på Skansen för bara ett par år sedan - nyligen upprepad på en SL-buss inne i Stockholms City).
I ett land där många som tillhör eller är på väg in i den vuxna befolkningen inte har en aning om skillnaden mellan riksdag och regering.
I ett land där Sverigedemokraterna är på frammarsch och våra övriga partier tycks ha svårt att erinra sig varför vi inte bör arbeta med nazister. Där man är beredd att ge upp sin ideologi och hela grunden för det demokratiska samhället för att ta chansen att vinna nästa val.
I ett land där vi idag inte klarar av att säga stopp gentemot kvinnolöner, diskriminering i arbetslivet, våldtäkter, misshandel och även i vissa fall mord därför att vi inte har ett lagrum som fungerar.
I ett land där människans fri- och rättigheter och allt som överhuvudtaget rör hennes integritet ständigt är under attack.
I ett land där de senaste sittande regeringarna inte förstår eller har förstått att det inte går att rädda demokratin genom att med övervåld slakta den.
I ett land där en så respekterad auktoritet inom forskningen som professor Hans Rosling på Karolinska Institutet påpekar att vi faktiskt inte kan någonting om världen (faktum är att Rosling med all tydlighet visar att en schimpans vet mycket mer om världen än vad våra universitetsstuderande gör idag). Samtidigt påvisar Fredrik Härén att omvärlden kan nästan allting som är värt att veta om oss. Är det inte märkligt.
Samme Hans Rosling konstaterar att den världsbild som lärs ut även av svenska universitet idag är baserad på en världsbild som är över 60 år gammal.
Människor som arbetar med företagande i andra delar av världen, såsom Fredrik Härén gör, påpekar att vi totalt tappat greppet om kunskap, idéer, visioner, drömmar och innovation.
I ett land där en femtedel av befolkningen köper någon sorts konspirationsteori om vad som hände i USA den 11 september 2001, samtidigt som de flesta faktiskt inte ens minns händelsen i sig. Många jag talat med och som försökt övertyga mig om sanningen i den där konspirationsteorin säger rätt ut att de aldrig tittar på nyheterna, aldrig läser tidningar, aldrig får någon som helst information från någon skola eller liknande. Deras enda informationskälla är märkliga dokumentärer på YouTube och saker som går "word by mouth".
Vi lever i ett land som blir alltmer clueless.
I ett land där en oerhört stor grupp människor inte minns Berlinmurens fall för 20 år sedan och inte har någon som helst aning om vad som skedde under andra världskriget, i de ryska arbetarlägren, på rumänska barnhem et c.
I ett land där äldre tonåringar tror att sälar tar sig fram med hjälp av propellrar. (Personligen uppsnappad konversation på Skansen för bara ett par år sedan - nyligen upprepad på en SL-buss inne i Stockholms City).
I ett land där många som tillhör eller är på väg in i den vuxna befolkningen inte har en aning om skillnaden mellan riksdag och regering.
I ett land där Sverigedemokraterna är på frammarsch och våra övriga partier tycks ha svårt att erinra sig varför vi inte bör arbeta med nazister. Där man är beredd att ge upp sin ideologi och hela grunden för det demokratiska samhället för att ta chansen att vinna nästa val.
I ett land där vi idag inte klarar av att säga stopp gentemot kvinnolöner, diskriminering i arbetslivet, våldtäkter, misshandel och även i vissa fall mord därför att vi inte har ett lagrum som fungerar.
I ett land där människans fri- och rättigheter och allt som överhuvudtaget rör hennes integritet ständigt är under attack.
I ett land där de senaste sittande regeringarna inte förstår eller har förstått att det inte går att rädda demokratin genom att med övervåld slakta den.
I ett land där en så respekterad auktoritet inom forskningen som professor Hans Rosling på Karolinska Institutet påpekar att vi faktiskt inte kan någonting om världen (faktum är att Rosling med all tydlighet visar att en schimpans vet mycket mer om världen än vad våra universitetsstuderande gör idag). Samtidigt påvisar Fredrik Härén att omvärlden kan nästan allting som är värt att veta om oss. Är det inte märkligt.
Samme Hans Rosling konstaterar att den världsbild som lärs ut även av svenska universitet idag är baserad på en världsbild som är över 60 år gammal.
Människor som arbetar med företagande i andra delar av världen, såsom Fredrik Härén gör, påpekar att vi totalt tappat greppet om kunskap, idéer, visioner, drömmar och innovation.
För bara något decennium sedan fick forskare som Helen O'Connell och barnmorskan på RFSU, Tina Nevin slåss för att överhuvudtaget ha rätten att publicera skrifter som berättade att en kvinnas klitoris faktiskt var mer än en liten knapp - att den hade skänklar och att den var ett stort och väldigt unikt organ i kroppen. Kunskapen om klitoris är gammal skåpmat egentligen, men många forskare vägrar fortfarande att kännas vid den. Många motarbetade aktivt publikationer som gjorde klitoris till något verkligt och inte bara en vit och outforskad plats på kartan över den mänskliga anatomin. Än idag vägrar man lära ut korrekt information om kvinnans könsorgan även till läkare, barnmorskor och kirurger i Sverige. Det är tydligen fortfarande alldeles för kontroversiellt för att alls tas upp i våra läroböcker. (?)
Vill vi verkligen leva i en sådan värld? Eller är det dags att försöka ändra förutsättningarna?
Vill vi leva i ett så instängt och okunnigt land eller ska vi försöka skapa om detta landet på nytt?
Vill vi leva i ett så instängt och okunnigt land eller ska vi försöka skapa om detta landet på nytt?
Vad är det som händer och som vi verkar tycka är alldeles helt ok och fullständigt normalt? Är det verkligen så att vi inte inser att vi gräver vår egen grav som nation genom att vi spelar okunskap och oförblommerad dumhet i händerna gång efter annan?
Nu ska vi ägna oss åt att stödja vad som av USA's tidigare president beskrevs som ett kristet korståg mot ondskans axelmakter och dessutom därför att USA inte klarar av att besegra sitt motstånd med egna medel. Déjà vu.
Vi har pirater, verkliga, tvättäkta sjöpirater - på riktigt, på olika håll i världen som vi knappt klarar av att råda på ens med hjälp av en oerhörd marin överkraft. Déjà vu.
Vi ser hur diverse arabiska och asiatiska städer slåss om att bygga nya och häpnadsväckande arkitektoniska mästerverk, utbildar sin arbetskraft, sina ingenjörer och forskare att slå oss på fingrarna i sömnen och vi svarar med att hota att bomba sönder dem eller utsätta dem för kränkande handelsavtal och handelstullar för att hindra dem i sin utveckling. Snarare än att faktiskt sätta fart på vår egen forskning och utveckling. Snarare än att själva lära oss att bygga och skapa igen på egen hand. Senast vi befann oss i en likvärdig situation var för sisådär 1000 år sedan och vårt agerande nu och då är så lika att vi lika gärna kunde använda ett kalkerpapper. Déjà vu.
Vi kan inte längre konkurrera på samma villkor som resten av världen för att vi ligger efter teknologiskt och på andra vis kunskapsmässigt. Samtidigt kräver vi alldeles för hög ersättning för våra uråldriga produkter och vår eftersatta service. Vi stänger våra gränser som svar och hotar att straffa de regioner som hotar oss konkurrensmässigt. Déjà vu.
I en värld som skriker efter ny arbetskraft och fler varor och tjänster att konsumera lyckas vi inte fylla våra egna fabriker för det finns ingen som vill köpa våra överprissatta produkter. Vi inför handelstullar, skriker om hur rädda vi är för flyktingströmmar och arbetskraftsinvandring (samtidigt som ekonomerna påpekar gång efter annan att vi måste börja ta in ny arbetskraft nu och se till att göra något vettigt med den om inte samhället inom ett par decennier ska kollapsa). Vi stänger gränserna och sticker huvudet i sanden, fortsätter utveckla produkter som är alldeles för dyra och inte klarar av att mäta sig med produkter utvecklade och producerade i resten av världen. Déjà vu.
Vi tvångssteriliserar fortfarande sexuella minoriteter idag. Orsaken är tydligen dels att ”så har vi alltid gjort förr” och dels ”för att hur skulle världen se ut annars?” Déjà vu.
När jag pratar om nya miljömässiga innovationer som ligger mycket nära förverkligande och bara behöver en knuff av kapital och politisk vilja för att förverkligas så blir den första kommentaren här på bloggen att allt jag räknar upp bara existerar ”i fablernas värld”. För något sådant går alls inte att genomföra. Nehe... Déjà vu.
Religiösa grupper (inte minst den kristna högern) är på frammarsch igen och talar återigen om ”verklighetens folk” samtidigt som man arbetar mer med lobbying än någonsin förr. Man vill förbjuda samkönade par att leva tillsammans, få barn och gifta sig. Man vill återigen förbjuda aborter. Man vill återigen ha kvinnan stående vid spisen och skötandes markservicen på hemmaplan. Upplösningen av könsrollerna och könsidentiteten ses som ett oerhört hot, liksom kvinnornas frammarsch i samhället i största allmänhet. Déjà vu.
Vi har pirater, verkliga, tvättäkta sjöpirater - på riktigt, på olika håll i världen som vi knappt klarar av att råda på ens med hjälp av en oerhörd marin överkraft. Déjà vu.
Vi ser hur diverse arabiska och asiatiska städer slåss om att bygga nya och häpnadsväckande arkitektoniska mästerverk, utbildar sin arbetskraft, sina ingenjörer och forskare att slå oss på fingrarna i sömnen och vi svarar med att hota att bomba sönder dem eller utsätta dem för kränkande handelsavtal och handelstullar för att hindra dem i sin utveckling. Snarare än att faktiskt sätta fart på vår egen forskning och utveckling. Snarare än att själva lära oss att bygga och skapa igen på egen hand. Senast vi befann oss i en likvärdig situation var för sisådär 1000 år sedan och vårt agerande nu och då är så lika att vi lika gärna kunde använda ett kalkerpapper. Déjà vu.
Vi kan inte längre konkurrera på samma villkor som resten av världen för att vi ligger efter teknologiskt och på andra vis kunskapsmässigt. Samtidigt kräver vi alldeles för hög ersättning för våra uråldriga produkter och vår eftersatta service. Vi stänger våra gränser som svar och hotar att straffa de regioner som hotar oss konkurrensmässigt. Déjà vu.
I en värld som skriker efter ny arbetskraft och fler varor och tjänster att konsumera lyckas vi inte fylla våra egna fabriker för det finns ingen som vill köpa våra överprissatta produkter. Vi inför handelstullar, skriker om hur rädda vi är för flyktingströmmar och arbetskraftsinvandring (samtidigt som ekonomerna påpekar gång efter annan att vi måste börja ta in ny arbetskraft nu och se till att göra något vettigt med den om inte samhället inom ett par decennier ska kollapsa). Vi stänger gränserna och sticker huvudet i sanden, fortsätter utveckla produkter som är alldeles för dyra och inte klarar av att mäta sig med produkter utvecklade och producerade i resten av världen. Déjà vu.
Vi tvångssteriliserar fortfarande sexuella minoriteter idag. Orsaken är tydligen dels att ”så har vi alltid gjort förr” och dels ”för att hur skulle världen se ut annars?” Déjà vu.
När jag pratar om nya miljömässiga innovationer som ligger mycket nära förverkligande och bara behöver en knuff av kapital och politisk vilja för att förverkligas så blir den första kommentaren här på bloggen att allt jag räknar upp bara existerar ”i fablernas värld”. För något sådant går alls inte att genomföra. Nehe... Déjà vu.
Religiösa grupper (inte minst den kristna högern) är på frammarsch igen och talar återigen om ”verklighetens folk” samtidigt som man arbetar mer med lobbying än någonsin förr. Man vill förbjuda samkönade par att leva tillsammans, få barn och gifta sig. Man vill återigen förbjuda aborter. Man vill återigen ha kvinnan stående vid spisen och skötandes markservicen på hemmaplan. Upplösningen av könsrollerna och könsidentiteten ses som ett oerhört hot, liksom kvinnornas frammarsch i samhället i största allmänhet. Déjà vu.
Nej, nej. Jag har säkert ingen anledning att bli rädd. Säkert ingen alls.
Vi har arbetslöshet i det här landet. Vi ser människor mellan arbeten eller i sjukskrivning som utslagna kräk som ingenting vill och ingenting kan och som aktivt väljer att stå utanför arbetsmarknaden (som om sanningen ska fram är så svag som den är för att den ryckts undan under fötterna på oss därför att vi inte kan erbjuda något som marknaden vill ha längre).
Vi skapar ett nytt utanförskap som jag som liberal inte kan köpa och försöker återföra dem till arbete igen genom att utsätta dem för självutnämnda experter som i praktiken är någon sorts skojshamaner, och som saknar alla former av kunnande och gärna har en bakgrund i märkliga religiösa sekter. Lyckas jag inte få arbete efter att jag blivit indoktrinerad, hypnotiserad och tafsad litet på, så får jag nära nog skylla mig själv. Men vart är de verkliga vägarna in på arbetsmarknaden? Jag är faktiskt litet besviken, för jag tycker själv att det måste finnas mer och bättre saker att göra.
Vi har dessutom ett sjuhelsikes kunnande i högutbildade invandrare i Sverige idag. Men vi låter dem städa våra kontor eller köra våra taxibilar som bäst. När exempelvis engelsmännen får nys om en sådan person, så betalar de till och med flygbiljetten, fixar en bostad och står på Heathrow med ett färdigt anställningskontrakt bara för att kunna snärja dem. Och vi är dumma nog att låta dem gå...
Med drömmar och visioner kommer också innovationer. Och utan innovationer och spetskunnande kan vi aldrig behålla det samhälle vi vant oss vid att leva i idag. Så enkelt är det.
Jag köper absolut arbetslinjen, men jag köper inte skapade utanförskap. Visst ska arbete löna sig, men se då till att låta människan arbeta om människan vill och utsätt inte folk för förnedrande dumheter som en massa helt absurda arbetscoacher...
En människa ska ha ansvar för att klara sig själv och för att se till att sköta sitt liv. Men faller hon, så ska hon också kunna få en hjälpande hand upp och en vänlig knuff framåt. Av så himla många skäl. Och faktiskt... inte minst därför att det är den enda linjen som är samhällsekonomiskt försvarbar. Ohälsa, arbetslöshet, sjukskrivningar och utanförskap kostar helt enkelt för mycket. Men ingen får ett arbete genom att vara livrädd, förnedrad, bli tafsad på eller hypnotiserad. Thank you very much!
----------------------------------------------------------------------------------------------
Vad jag hävdar är dels att vi har en historielöshet i samhället idag. I Sverige och i stora delar av västvärlden. Vi har inte lärt oss ett skvatt av vår historia för vi kan ingenting om den.
Vi har en oerhörd brist på kunskap om hur samhället fungerar, vilket också förhindrar alla former av visionär utveckling av samhället. Vi sitter fast i det förflutna, men vi förstår inte längre varför vi ska bevara vissa företeelser samtidigt som vi är tvungna att utveckla andra.
Vi har tappat våra drömmar och visioner och kan inte med att tänka nytt. Det sipprar ner genom hela samhället och skapar en atmosfär av unket stillastående, preservation och brist på nytänk och nyskap (Tack till Fredrik Härén som så snyggt lyckades föra fram det ordet).
Vi har en oerhörd brist på kunskap om hur samhället fungerar, vilket också förhindrar alla former av visionär utveckling av samhället. Vi sitter fast i det förflutna, men vi förstår inte längre varför vi ska bevara vissa företeelser samtidigt som vi är tvungna att utveckla andra.
- Ett exempel är kopplingen mellan uppdelningen av polis och militär eller införandet av värnplikt och vad som hände i Ådalen 1931.
- Ett annat exempel är den nya, fascinerade vurmen för kraniologi.
Vi har tappat våra drömmar och visioner och kan inte med att tänka nytt. Det sipprar ner genom hela samhället och skapar en atmosfär av unket stillastående, preservation och brist på nytänk och nyskap (Tack till Fredrik Härén som så snyggt lyckades föra fram det ordet).
Vi har ett samhälle som står stilla och som bara ska förvaltas. Återigen Härén. Senast 2007 hävdade han på en föreläsning där bland andra Jan Björklund närvarade att lär vi oss inte att drömma, utveckla, skapa och bygga visioner igen så kommer vi att falla ohjälpligt efter. Han hävdade också att det är en skillnad på utvecklingsländer och utvecklade länder. (Alltså developing countries och developed countries).
Skillnaden består i att i den utvecklade världen har vi bestämt oss för att vi är färdiga nu. Vi är klara och kan luta oss tillbaka och njuta av forna generationers livsverk. Vi är klara och behöver inte lära oss mer, kunna mer, lyssna mer, utvecklas mer. Vi lever i den bästa av världar. Den delen av världen som fortfarande utvecklas springer fortfarande. De lär sig, de skapar, de finner nya lösningar. Men vi har inte insett att vi redan är ifrånsprungna. Vi har redan hamnat på efterkälken. Och vi sitter och rullar tummarna. Det är vi som är outvecklade.
Resten av världen kan sin historia. Och de kan vår.
De (Kina i detta fallet) bygger helt nya mångmiljonstäder som är mer än ultramoderna, har ett fungerande kommunikationsnät och har en helt och hållet miljöanpassad profil, men vi kan inte åstadkomma fungerande natt-trafik, avfallskvarnar i slasken eller ett fungerande system för hem-el bestående av solpaneler på balkonger, fasader och tak eller för den delen små vindkraftverk. Men där behöver vi ju inte gå så långt. Det är bara att ta sig ner till Holland eller Tyskland så har de hunnit oerhört långt i förhållande till oss. Men det finns få länder i västvärlden som inte har hunnit långt i förhållande till oss, i och för sig. Om vi nu ska vara sådana. Herregud, idag är det svårt nog att få en hissinstallation på en pendeltågsstation att fungera som den ska - om så bara i två eller tre våningar. Många boende i Huddinge Kommun vet nog precis vad jag talar om.
Den övriga världen utvecklar ny teknik, samtidigt som de skrattar åt vår (prata mobiltelefoner med unga människor i Tokyo, Bangkok eller Taipei och ni kommer sannolikt att förstå vad jag menar).
Den övriga världen utvecklar konstarter, arkitektur (tänk Dubai, Taipei, Shanghai, Tokyo, Kuala Lumpur) och litteratur samtidigt som vi håller fast vid gamla traditioner, vägrar bygga nytt i mer än fem våningar i centrala Stockholm för att bevara ett minne av att vi byggt upp en ny betongförort som hämtad från Moskva mitt i centrala staden under rivningshysterin på 1950- och 60-talet. För den är ju så mycket att bevara?
Samtidigt som ny litteratur i stort sett enbart består av biografier, bilderböcker, historieböcker (som ingen uppenbarligen läser!), kartböcker (bara en sån sak...) och deckare. Vi sitter fortfarande kvar i soffan, äter chips och pratar om muslimer som grottmänniskor under tiden de bygger skyskrapor som tummar på att passera en kilometers höjd.
Är det inte illa nog att Brock-universitetet i Kanada återgår till att börja studera kraniologi. Att en av Sveriges största tidningar rapporterar om detta fenomen med fnittrande och själaglad förtjusning, total historielöshet, utan någon som helst källkritik och utan uppvisande av någon som helst kritisk tankeförmåga överhuvudtaget – det är bara så jäkla skrämmande att det inte går att beskriva!
Vad i hela stora friden sysslar vi med?
Det här är inte ok!
När ska vi lära oss?
När ska vi sluta sova?
När ska vi ta utbildning på allvar?
När ska vi börja ta resten av världen på allvar?
När ska vi börja diskutera och ta itu med vår mörka historia?
När ska vi börja skapa igen?
När ska vi bjuda in kunskap och innovation även till Sverige?
När ska vi börja se människor?
När ska vi sluta tro på trollkarlar och förvisa rasbiologi och kraniologi till historiens soptipp?
När ska vi sluta övervaka för att skydda det lilla vi har för att istället bygga vidare?
När ska vi bli en del av resten av världen igen – på riktigt?
När ska vi börja respektera omvärlden som trots allt har hunnit så otroligt mycket längre än oss?
När ska vi börja skapa igen?
När ska vi bjuda in kunskap och innovation även till Sverige?
När ska vi börja se människor?
När ska vi sluta tro på trollkarlar och förvisa rasbiologi och kraniologi till historiens soptipp?
När ska vi sluta övervaka för att skydda det lilla vi har för att istället bygga vidare?
När ska vi bli en del av resten av världen igen – på riktigt?
När ska vi börja respektera omvärlden som trots allt har hunnit så otroligt mycket längre än oss?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
