Det finns så mycket som gör ont i mig så som samhället ser ut idag. Det är så mycket som jag anser vara så väldigt fel. Cynismer som skadar människor allvarlig på så många vis. Insortering i första, andra, tredje och tjugofjärde klassens medborgare. Första, andra, tredje och trehundranittionde klassens människa. Avståndstaganden, övergrepp, administrativa spärrar skapade för att stänga människor ute och visa dem att de inte duger som de är, att de inte är bra nog, fina nog. Inte hör hemma. Inte har rätten till rättigheter. Utanförskapsvurmen. Insortering och utsortering. Legal, illegal. Människa, undermänniska. Äkta, falsk, fel ond, farlig... Det gör ont att se.
Därför har kampen för gömdas och papperslösas rätt varit viktig för mig och varit en av de kampanjer jag varit med att driva inom Luf och Folkpartiet som känts hela vägen rakt igenom min kropp på många vis.
Kanske för att jag själv råkar veta vad det innebär att inte ha fulla rättigheter i ett samhälle som slår sig för bröstet i sin strävan att hävda att inga orättvisor och skillnader mellan människor existerar. Men det gör de.
Som den gången jag själv blev överfallen och sönderskuren så pass att en enda läkare i landet kunde hävdas ha kompetensen att laga och sy ihop på rätt vis. Hon sade att hon visst kunde, men sade också att... "jag gör inte trans". Varför jag tvingades att under stora risker resa över halva världen för att låta mig bli sammansydd av en läkare i ett annat land. Helt och hållet på egen bekostnad. Skadorna jag fick och bär på kommer jag aldrig bli av med. Och flera av dem hade inte varit nödvändiga om jag inte nekats vård.
Som den gången jag insåg att mina drömmar om ett litet liv att se växa upp i min närhet tog slut på grund av fruktan och avsky inför den människa jag är och som jag mot min egen önskan och förskyllan alltid har varit. Det var den dagen jag insåg att hela mitt liv, hela min existens, allt jag är och varit och någonsin kommer att bli, allt jag står för, är politiskt på ett sätt som de flesta av er därute inte ens kan drömma om.
Och på samma vis som jag inte på något vis kan styra över vad i mitt liv som är offentligt eller privat, vad som är jag och vad som är något slags politiskt slagträ, finns där många andra grupper som hamnat i samma situation men av många olika skäl. Sexsäljare, drogbrukare, invandrade svenskar, och inte minst de papperslösa. De gömda. De så kallat illegala. De som inte har rätten att existera. De som ska svältas och straffas och kastas ut till vilket pris som helst och som nekas de grundläggande rättigheter världssamfundet enats om och som nekas rätten att bli behandlade som de människor de faktiskt är.
Människovärde är faktiskt någonting som inte på något vis är en självklarhet i Sverige idag. Människovärde är en bonus som bara förunnas somliga.
När blev världen så kall? När blev den så omänsklig och så uteslutande? När blev världen sådan att den liksom började skära i mig som infekterade törnen och ståltråd om mitt hjärta? Jo, precis så. För att det är olidligt att höra om hur människor behandlas av vårt stolta samhälle idag. Varje dag.
Bland dagens papperslösa och gömda i Sverige är många kvinnor.
Kvinnor utan rättigheter. De har ingen rätt till vård i många fall. De har ingen möjlighet att söka hjälp om deras tillvaro rasar och de utsätts för hot, övergrepp, våldtäkter eller bara ett vardagligt helvete som straff för något så naturligt grundläggande som att ha haft ett sexuellt samliv som lett till graviditet.
En papperslös kvinna som misshandlats eller våldtagits vågar ofta inte söka hjälp. Hon vågar sällan begära hjälp om hon lever under hot och hon har ofta få möjligheter att vända sig någonstans överhuvudtaget för hjälp, stöd eller någon som helst möjlighet till vård. Hon har inte rätt till preventivmedelsrådgivning eller annan relaterad vård, annat än rent faktisk mödravård. Och även den rätten varierar runtom i landet. Hon har inte rätt till abort. Hon kan inte hämta ut p-piller även om hon skulle få dem utskrivna, då hon ju saknar legitimation och personnummer. Och skulle oturen vara framme och hon ändå blir gravid, finns risken att det lilla livet i magen riskerar avslöja henne. Avslöja hennes dolda tillvaro i Sverige. Något de flesta helt enkelt inte har råd med. Inte sällan på grund av risken att förvisas tillbaka till ett samhälle där enorm fattigdom, hot, övergrepp, miserabla förhållanden och i värsta fall fara för livet väntar.
För dessa kvinnor finns sällan något annat alternativ vid sidan av en abort. En abort som utan subventioner kostar 20 000 kronor. En ofattbar summa för de allra flesta. Återstår gör endast en medicinsk abort i en lägenhet eller ett hyrt hotellrum och som riskerar leda till omfattande blödningar, skador och i värsta fall dödsfall.
Vi vet att detta försiggår i Sverige idag. Vi vet att där finns en marknad. Samtidigt vet vi från exempelvis Region Skåne att kostnaderna inte behöver bli enorma för att inkludera även papperslösas rätt till vård i landstingens verksamheter. Det är förhållandevis små pengar det rör sig om, men det är resurser som kan rädda liv, som kan förebygga allvarliga skador och sjukdomar. Som vi borde kunna erbjuda av den simpla anledningen att vi alla faktiskt är medmänniskor. Och för att om oturen varit framme hade det kunnat vara vi.
På samma vis som kvinnor nekas aborter, preventivmedel och annan vård, nekas de också grundläggande undersökningar i form av exempelvis cellprover. Därför att ett resultat från en cellprovsundersökning alltid skickas hem till folkbokföringsadressen. Något som papperslösa och gömda mycket sällan kan eller vågar tillhandahålla.
Synen på de här potentiellt rätt makabra problemen varierar kraftigt mellan olika vårdinrättningar. Det förvånar inte. Det är olika kulturer mellan olika avdelningar, där finns olika lösningar och personalen är inte densamma. Ofta sprids ryktet om välvilligt inställd vårdpersonal inom slutna nätverk och där finns den enda lindringen, den enda mildringen av problemet. Men det räcker inte.
Vi måste verkligen se över rätten till vård för papperslösa nu. Inte minst för de kvinnor som far så oändligt illa idag och som verkligen behöver samhällets stöd på så otroligt många vis.
Vi har en skyldighet som medmänniskor. Vi har inte rätten att slappna av, släppa, blunda, förneka och sedan slå oss för bröstet i vår självgoda övertygelse om svensk jämställdhets enorma förträfflighet förrän sådana här vansinnigheter sopats upp på historiens soptipp där de hör hemma.
Intressant.
Vem är papperslös?
En papperslös person är någon som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om tillstånd, eller efter att ha ansökt om tillstånd men fått avslag. Hur många personer som lever som papperslösa i Sverige går inte att säga, men det rör sig antagligen om 10 000 - 30 000.
Papperslösa personer delas in i två grupper: 1) De som blivit avvisade eller utvisade och håller sig undan i Sverige för att de inte kan eller vill återvända till landet de kommer ifrån, de som ”gömmer sig”. Och 2) Personer som befinner sig i Sverige men aldrig har ansökt om något tillstånd för att vistas i här.
Vad säger lagen om vård för asylsökande och papperslösa?
Papperslösa vuxna, samt papperslösa barn som aldrig varit inne i asylprocessen, har endast rätt till omedelbar hälso- och sjukvård, men ingen subventionering utgår.
Asylsökande vuxna har rätt till vård som ”inte kan anstå” – som om den uteblir innebär en risk för patientens hälsa. Den bedömningen görs av läkaren i varje enskild situation. En helt klar definition för vad ”vård som inte kan anstå” är finns inte. Asylsökande vuxna har dessutom rätt till mödravård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning.
Asylsökande och gömda barn under 18 år har samma rättigheter till hälso- och sjukvård som svenska barn.
