Jag kan inte låta bli att fundera över Tuve Skånberg och de idéer han hävdar i Riksdagens talarstol just nu.
1. Ingen människa ska någonsin steriliseras av tvång. Därför ska det vara ett absolut krav att en person som inte kan leva i ett kön som inte fungerar för denna individ MÅSTE just steriliseras för att få göra en könskorrigering juridiskt för att kunna fungera i framtiden.
Slutsats: Kravet att människor inte ska steriliseras bygger på en grundläggande princip om att "vanliga" människor är riktiga människor. Transpersoner är inte riktiga människor.
Det kallas rasbiologi. Sverige är som bekant världsmästare i den sporten. Men det är ingenting vi ska vara stolta över.
Skämmes!
2. Referenser till diagnoser över ett tillstånd ska kallas referenser till ett tillstånd. Inte till en sjukdom. Tillstånd och sjukdom är inte samma sak.
3. Om man nu ska hänvisa till definitioner av transsexualism, så kanske man borde låta bli att referera definitioner som anses obsoleta och som står i begrepp att ersättas inom en mycket snar framtid. Då DSM-IV blir DSM-V och ICD-10 blir ICD-11 finns inte psykiatriska diagnoskriterier kvar, som det ser ut idag. Utan man pratar om rätten till identitet. Om rätten till kroppslig autonomi. Om rätten till att inte bli klassad som psykiskt sjuk på grund av sin identitet. Samt om rätten till vård, samt rätten att själv avgöra vilken vård som är aktuell för var individ.
Transsexualism är inte längre en medicinsk diagnos. Faktum är att även då den var det, så var det en politisk diagnos, så tillvida att den i praktiken är ett politiskt beställningsjobb och har sitt ursprung i en rasbiologisk politisk föreställning om rasers renhet och synen på människors kroppar, identiteter och sexualiteter.
4. Att referera till Patientföreningen Benjamin är förstås smidigt att göra. De kallar sig en patientförening och säger sig själva företräda alla transsexuella i landet. Det gör de inte. Ingen vet hur många medlemmar de idag har. De lever fortfarande kvar i en skräck för att leva öppet och att kunna bli avslöjade som transsexuella, eller före detta transsexuella, som i sig är ett resultat av den förföljelsepolitik Sverige och stora delar av omvärlden länge ägnat sig åt. Benjamin företräder extrema åsikter som väldigt få transsexuella och andra transpersoner känns vid. Orsakerna till detta är att de är livrädda för den diskriminering som existerar idag. De är livrädda för de hatbrott transpersoner utsätts för idag. De är rädda för att någon ska överhuvudtaget kunna lista ut att de har en sådan bakgrund. Vilket är förståeligt! Att ett fåtal transsexuella valt att agera genom Benjamin för att skydda sin rätt att leva i så kallad "STEALTH" är inte konstigt. Med tanke på hur samhället så länge hotat förgöra den som på något vis lever öppet som transperson i Sverige och i omvärlden.
Detta innebär inte att Benjamin talar för alla transpersoner i Sverige. De transpersoner som är aktiva i föreningar som arbetar för transpersoners rättigheter i Sverige är i regel representerade i föreningar som RFSL, RFSL Ungdom, FPE-S, KIM och New Renaissance.
Benjamin får gärna tala för sig själva. Jag hyser ingen agg. Men dock en förtvivlan över att se hur hårt förtrycket format så många människor i deras rädsla för en utveckling som i grunden borde gynna dem, men som de fruktar kommer slå tillbaka på dem själva och deras egna framtider, drömmar och liv.
De talar dock för inte mycket mer än någon promille av transpersoner i Sverige idag. De talar för människor som skäms för sitt förflutna, alternativt är rädda för att bli påkomna pga risken för samhälleliga repressalier och så vidare. Detta är en liten grupp människor som i praktiken drabbats av vad vi borde kunna sammanfatta som transvärldens svar på Stockholmssyndromet. Och det bör vi förmodligen ta med i viktskålen i detta.
5. Att lyfta Bygdeman är också märkligt. Den mannen må ha arbetat inom vården länge, men har dålig koll på forskning, rättsläge och nuvarande sk diagnoskriterier. Eller vill kort och gott inte kännas vid dem. Precis som Skånberg, för övrigt. Att Bygdeman dessutom är kopplad till, inte minst i dessa sammanhang, extrema religiösa högerorganisationer blir förstås också väldigt tydligt i den ställning Bygdeman tar i dessa frågor.
Att en person som med så mycket hat och fördomar skriver om transpersoner som Bygdeman gör har svårt att vänja sig vid tanken på att inte få hålla i kniven själv och göra sin plikt mot tvångsmässig rasbiologi förstår jag. Men är han värd att lyssna på? Knappast, enligt mig.
6. Vem, annat än Skånberg, Bygdeman, ett par ytterligare kristdemokrater (och ett gäng sverigedemokrater som jag inte ens orkar gå in på just nu) och den så kallade patientföreningen utan synliga företrädare och utan redovisat medlemsantal, har hävdat att transpersoner inte vill ha barn? Att det skulle vara kontraindikativt? Mig veterligen är det inte könsidentitet som avgör viljan att få barn. Både män och kvinnor vill tämligen ofta, förr eller senare i livet, förstås bli föräldrar. Och oavsett vad som står för bokstav i våra pass, så har även våra biologiska klockor förstås en viss talan i den frågan. Vi kommer, helt enkelt, inte undan dem.
Förutsatt att vi alla betraktas vara människor, eller åtminstone levande varelser från planeten Jorden, så får vi lov att konstatera att även transpersoner lider av den åkomma som kallas för livet. Och som ofta leder till allvarliga symtom, såsom barnlängtan och en vilja att föra våra gener vidare. Det är, för övrigt, sant även för fiskar, plankton, koraller, hundar, katter, valar, insekter, ekar, björkar, maskrosor och till och med bakterier och virus. Jag vill bara förtydliga det.
Längtan, viljan, drömmen om, eller strävan efter att föra sina gener och därmed släktet vidare är lika starkt för alla levande varelser. Att hävda att transpersoner skulle strida mot eller inte vara en del av hela livets grundpelare och motor, som i regel anses vara basen för allt livs fortlevnad når en nivå av patetisk dumhet som, i sig, kanske rent av borde förbjudas.
Men vi kan förenkla det ytterligare, förstås. Vem har sagt något om biologiska barn? Det vore ju trevligt om vi fick bestämma det själva. Men idag är det litet svårt för en kvinna utan äggstockar och livmoder att föda barn. De tekniker som utvecklas idag för att transplantera eller odla organ för att göra det möjligt lär inte erbjudas transpersoner varken i första eller tionde hand. En transman eller någon som kort och gott inte ser sig som kvinna kanske, förståeligt nog, inte riktigt klarar av att bära och föda ett barn själv. Och än idag är presumtionslagar, surrogatmödraskapsförbud och inte minst samhällets och sociala myndigheters fördomar så starka att det i praktiken inte ens är säkert att man får behålla sitt eget barn. I praktiken har vi dessutom fortfarande mycket små chanser att få adoptera idag. Inte minst med tanke på att så många av oss än idag diskrimineras i samhället. Transpersoner har idag en extremt hög arbetslöshet, troligen den högsta bland alla minoriteter i landet. Vår psykiska hälsa är inte alltid helt där den borde vara. Inte minst på grund av utanförskap, diskriminering, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer och psykiska, samt känslomässiga, ärr efter år av förföljelser, hot, våld och övergrepp.
Att försöka övertyga adoptionsbyråer, socialnämnder och andra om att få rätten att adoptera är i praktiken omöjligt. Ens om man ännu inte hunnit steriliseras på grund av statligt tvång är det troligt att man kommer att bli förälder idag, utan att bryta mot såväl lagar som moraliska värderingar som starkt påverkar samhället och samhällets syn på människor och deras rätt eller möjligheter att bli föräldrar. Det må bli bättre i framtiden, möjligen, men i dagsläget är det aningen surt.
Jag själv är förstås redan steriliserad och det innebär förstås att alla mina möjligheter att få barn är borta. Det är för sent för mig. Trots detta historiska beslut som väntas tas under dagen.
Jag har förbjudits att spara mina könsceller, med hot om evig diskvalificering från all vård och alla möjligheter att byta juridiskt kön om jag nu ändå gjorde det. Jag kan i praktiken inte adoptera. Surrogatmödraskap är förbjudet. Av moralistiska och patriarkala skäl, är jag rädd, men dock. Och jag har inte råd, eller vilja, att resa till någon barnalstringsfabrik i någon annan del av världen för att bryta mot svensk lag och mitt eget samvete för att göra det ändå.
Eftersom surrogatmödraskap förstås är otillåtet i Sverige hindras i praktiken även transmän (personer som går från kvinnlig till manlig juridisk identitet) att få barn, ens om de får spara könsceller. Annat än om de bär barnet själv, vilket alltså inte alltid känns helt aktuellt för väldigt många. Inte minst för transpersoners skull behövs en översikt av lagstiftningen rörande surrogatmödraskap. Annars är dagens seger en pyrrhusseger av historiska mått.
Räkna dock med att vi kommer att få se fler män som föder barn under de kommande åren. Det är heller inte så himla konstigt att så blir fallet. Längtan efter barn finns där. Någonstans är det naturligt att livet finner en väg och att människor tar de chanser de finner och kan få. Finns det inte fler alternativ, så tar man det alternativ som faktiskt fortfarande existerar. Och samhället får nog helt enkelt leva med det.
Förstås finns alltså också en hel del lagstiftning kvar som omöjliggör att en transkvinna (som går från manlig till kvinnlig juridisk identitet) kan använda sina könsceller, förutsatt att de finns sparade. Föräldraskapspresumtioner som rör definitioner av faderskap och moderskap samt uppbärandet av dessa, regler som avgör att bara män får bli fäder och dylikt. Krav på hur könsceller får användas och orättvisor rörande kostnader för insemination omöjliggör också detta. Och även om man genomförde en sådan handling ändå, så finns det ingen garanti, på grund av surrogatmödraskapslagar och presumtionslagar, för att personen i fråga faktiskt får bli juridisk förälder till sitt eget barn.
Redan idag blir svenska föräldrar till transidentifierade barn av med vårdnaden för att de bejakar barnens identitet och strävan att få bli sig själva. Naturligtvis sker motsvarande åt andra hållet också. Om någon nu undrar över varför transpersoner är så infernaliskt trötta på att höra floskler om barns rättigheter och att föräldraskap inte är en rättighet, så ligger en del av svaret här.
Det finns oändliga mängder hinder kvar. Och förmodligen är folk med så starkt antika åsikter och värderingar som Bygdeman och Skånberg bara det mindre av problemen som fortfarande hopar sig idag och även fortsatt, i framtiden.
Men ska vi vara helt ärliga, så finns det just nu många transpersoner som fortfarande inte vågar drömma om att bli biologiska föräldrar. Trots avskaffandet av tvångssteriliseringen, så finns fortfarande mycket begränsade möjligheter att bli förälder i vilket fall. Och än idag blockeras adoptioner och surrogatmödraskap likafullt. Vilket innebär att alla möjligheter även imorgon och om ett par veckor fortfarande är uttömda.
Vi kanske skulle börja med, nu, att se över vad vi kan göra för att förenkla möjligheten att bli förälder överhuvudtaget. Inte minst för dem som redan idag är steriliserade. Eller, förstås, för dem som trots den nya lagändringen likafullt hindras effektivt från att bli föräldrar också i fortsättningen.
7. Naturligtvis finns det många transpersoner som är föräldrar. En hel del i Sverige. Inte minst de som fått barn innan utredningen påbörjats. Och naturligtvis på många andra håll i världen. Att hävda något annat än att det finns ett stort erfarenhets- och kunskapsunderlag rörande barn till transpersoner och deras mående är en absurditet.
Att hävda att det inte finns transsexuella som vill behålla möjligheter att få barn är ren goja. Långt ifrån alla transsexuella vill behålla fel könskörtlar. Men om det är enda chansen att få bilda familj, så finns det många som tvekar. Jag var en av dem, men tvingades av livet och risken för dåligt mående att stå över familj för att kunna överleva.
Att sedan många väljer bort kirurgier på grund av rädsla för de uppenbara risker som förknippas med dem (vi har ett flertal konstaterade vårdolyckor, dödsfall och omfattande skador relaterade till dessa kirurgier, ÄVEN i Sverige, så det är inte så konstigt), eller för att de i första hand känner att det är den sociala aspekten, hormoner och dylikt som är viktigt, är inte heller konstigt. Men de måste få chansen att göra det valet själva. Av hälsoskäl avstår många, likaså. De tvivlar på att de skulle må bra av, eller ens överleva en så omfattande kirurgi som en könskorrigerande behandling innebär. Jag förstår dem. Somliga kanske ogillar kroppen och den sociala och kulturella situation de landas i genom att de känner sig tillhöra fel kön. Men sexuellt vill de inte byta något som faktiskt fungerar mot något som kanske faktiskt löper en stor risk att inte fungera om något inte går riktigt enligt planerna. Inga kirurgier är enkla procedurer. En av världens mest välkända kirurger inriktade på könskorrigerande operationer sa en gång att en underlivsoperation på en transperson medicinskt motsvarar att bli sliten i två delar i en bilolycka och sedan sammansatt igen med ståltråd. Så komplext är det. Ofta går moderna kirurgier väldigt bra och resultatet är definitivt makalöst. Inte minst för transkvinnor, eftersom en snippa är lättare att skapa än en fullt fungerande snopp. Men riskerna finns där. Och är mer än verkliga. Det måste, trots allt, tas på allvar.
Lagen har för övrigt enbart stipulerat sterilisering eller kastrering. Det har aldrig funnits krav på hur man ska se ut i underlivet för att accepteras som det ena eller andra könet och få räknas till detta juridiskt. Det handlar alltså inte om snippor och snoppar. Det handlar enbart om rasbiologi och genetisk utrensning av icke önskvärda element i den svenska genpoolen.
8. Nu har vi inte ens gått in på de många personer som idag på ett eller annat vis inte fungerar i det kön de fötts in i biologiskt eller juridiskt och som heller inte känner sig självklart tillhöra enbart det andra könet. Det finns många som inte är bekväma med den kropp de fötts med eller som helt enkelt inte fungerar i den tvåkönsnorm vi har idag. De finns där. Att födas med en fot i bägge läger är självklart någonting som påverkar en människa och synen på sig själv om man fötts in i den verkligheten. Att tvingas från en garderob till en annan eller från något man inte trivs i till något man till stor del kanske är, men inte enbart är fungerar dåligt. De har alltid funnits där. De där transpersonerna. De där queera. De där hen. Det är historiskt och kulturellt bekräftat att bokstavligen alla kulturer historiskt har bestått av såväl män som kvinnor (förstås), men också av transpersoner på olika vis. Det spelar ingen roll om vi pratar om vikingar, australiska aboriginer, native americans, folkgrupper som tillber den ena eller andra religionen, eller vad det nu må vara. Namnen på företeelsen och de kulturella och samhälleliga lösningarna för att åstadkomma utrymme för de här människorna har varierat, men i grunden har de mänskliga variationerna alltid funnits där och varit fullt självklara.
Vi finns. Vi har alltid funnits. Vi är inte tysta längre. Och vi tar inte längre förtryck och osynliggörande. Det är den stora skillnaden mellan idag och de senaste 100 åren eller så av mänsklighetens historia.
Vi må vara män, kvinnor, tredje kön eller åttionde kön. Eller inget kön alls. Men vi är människor. Och vi kräver härmed våra mänskliga fri- och rättigheter. Och att få bli betraktade som människor, även med en biologisk klocka, om så är.
Vi är många som kommer fira idag.
Och vi gör det på bättre grunder än Skånbergs åldriga, förvirrade, inkonsekventa och obsoleta citat, vilka inte längre ses som vetenskapligt, juridiskt eller medicinskt aktuella överhuvudtaget för att beskriva oss.
Orsaken till det är förstås att vi tillåtit oss att tala själva. Att vi krävt en egen röst. Att vi inte sitter förtryckta och tysta längre. Att vi tagit tillbaka vår plats i samhälle efter samhälle. Och det är en utveckling som säkerligen kommer fortsätta. Vad än världens alla värderingsmässiga arkaister tycker om det.
Vi kommer fira idag. Och det är fan i mig på tiden!
Imorgon, när vi vaknat upp igen, så börjar nästa kamp. Har du läst hela vägen hit, så vet du hur den kampen kommer att se ut.
SKÅL!
Visar inlägg med etikett Barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barn. Visa alla inlägg
2012-03-02
Healing Hearts/Ett barns hjärta - ikväll på SVT
Idag gör jag ohejdad reklam för en av de mest betydelsefulla filmerna du någonsin kommer få chansen att se. Jag rekommenderar dig innerligt att faktiskt ta dig tid att se den.
Tänd dig detta som ett av de modigaste och mest kärleksfulla privata fredsprojekt vi någonsin sett.
Det vi måste förstå är den oerhört komplicerade tillvaron och politiska situationen i de här aktuella områdena. Det är viktigt att förstå vilka enorma insatser som behövs för att detta ska vara möjligt. Vi talar om gränsvakter, tjänstemän, militärer, poliser, flygpersonal och så otroligt många andra som hjälper till och gör detta möjligt. Och vi talar om tre organisationer som representerar tre religioner som av politisk tradition anses stå långt ifrån varann, men som valt att arbeta tillsammans för att bygga en bättre värld. En gemensam värld. En framtid, ett hopp, en väldig massa liv som inte säkert annars hade fått chansen att vara.
Detta är betydelsefullt på ett större plan. Det är en väg att lära känna varann och bygga broar. Att riva gränser. Att skapa förståelse, respekt och vänskap där det inte alltid är så lätt att skapa.
Healing Hearts visar på en kärlek till mänskligheten och till livet som är svår att sätta ord på. Och för mig är det oändligt värdefullt, samtidigt som det uppmärksammas, i regel, alldeles för litet.
Det går att göra skillnad. Det går att förändra. Det går att bygga en gemensam framtid. Det går att bygga hopp, förståelse, kunskap, värme och kärleksfull vänskap även över de största mänskliga avstånd. Och det är i sig enormt värdefullt. I sig väl värt att uppskatta, uppmuntra och stödja.
För barnens och familjernas skull, och för organisationerna och människorna som gör detta möjligt - sprid gärna information om filmen. Berätta om den. Donera gärna en slant. Jag ska försöka se om jag inte kan återkomma inom kort med möjliga tips och förslag på hur du gör för att ditt bidrag ska kunna nå fram.
Jag fick chansen för en tid sedan att se filmen i samband med en förhandsvisning i Stockholm. En visning som kommer att finnas med mig och inom mig länge, länge. Jag har gråtit, skrattat och kippat efter andan så många gånger redan. Och bävar nästan över känslorna inom mig då jag ser den igen ikväll.
Att se dessa barn, att få följa dem och deras resa mot ett nytt och förhoppningsvis långt och välmående liv, är overkligt. Och obetalbart.
Se gärna filmen. Och berätta sedan vad du tänker efter att du sett den.
Mer om Healing Hearts: New Renaissance, Beelzebjörn, Israels Ambassad, Lisa Friberg, Beyan.Net, Produktionsbolaget Maia Media.
Det är vännerna Nima och Shilan som gjort sig skyldiga till många tårar och mycket tankeverksamhet hos mig redan med den mycket rörande dokumentär de skapat och som nu kommer att visas vid ett par tillfällen på SVT.
Den kommer även att finnas tillgänglig en tid på SVTPlay, så missar du den nu tycker jag att du fortfarande borde ta chansen under den tid filmen ligger uppe.
Den kommer även att finnas tillgänglig en tid på SVTPlay, så missar du den nu tycker jag att du fortfarande borde ta chansen under den tid filmen ligger uppe.
Jag citerar den korta beskrivningen av filmen och låter dig avgöra om det kan vara värt att se.
”Den kristna hjälporganisationen Shevet Achim i Jerusalem hämtar hjärtsjuka barn från Kurdistan och Irak till Israel för operation. Barn som saknar adekvat vård i hemlandet behandlas gratis av israeliska läkare. Organisationen hämtar också regelbundet sjuka palestinska barn från Gaza och Västbanken. Kristna, judar och muslimer arbetar tillsammans under mottot ’ett barn är ett barn och ett hjärta är ett hjärta’.”
Tänd dig detta som ett av de modigaste och mest kärleksfulla privata fredsprojekt vi någonsin sett.
Det vi måste förstå är den oerhört komplicerade tillvaron och politiska situationen i de här aktuella områdena. Det är viktigt att förstå vilka enorma insatser som behövs för att detta ska vara möjligt. Vi talar om gränsvakter, tjänstemän, militärer, poliser, flygpersonal och så otroligt många andra som hjälper till och gör detta möjligt. Och vi talar om tre organisationer som representerar tre religioner som av politisk tradition anses stå långt ifrån varann, men som valt att arbeta tillsammans för att bygga en bättre värld. En gemensam värld. En framtid, ett hopp, en väldig massa liv som inte säkert annars hade fått chansen att vara.
Detta är betydelsefullt på ett större plan. Det är en väg att lära känna varann och bygga broar. Att riva gränser. Att skapa förståelse, respekt och vänskap där det inte alltid är så lätt att skapa.
Det går att göra skillnad. Det går att förändra. Det går att bygga en gemensam framtid. Det går att bygga hopp, förståelse, kunskap, värme och kärleksfull vänskap även över de största mänskliga avstånd. Och det är i sig enormt värdefullt. I sig väl värt att uppskatta, uppmuntra och stödja.
För barnens och familjernas skull, och för organisationerna och människorna som gör detta möjligt - sprid gärna information om filmen. Berätta om den. Donera gärna en slant. Jag ska försöka se om jag inte kan återkomma inom kort med möjliga tips och förslag på hur du gör för att ditt bidrag ska kunna nå fram.
Jag fick chansen för en tid sedan att se filmen i samband med en förhandsvisning i Stockholm. En visning som kommer att finnas med mig och inom mig länge, länge. Jag har gråtit, skrattat och kippat efter andan så många gånger redan. Och bävar nästan över känslorna inom mig då jag ser den igen ikväll.
Att se dessa barn, att få följa dem och deras resa mot ett nytt och förhoppningsvis långt och välmående liv, är overkligt. Och obetalbart.
Se gärna filmen. Och berätta sedan vad du tänker efter att du sett den.
Mer om Healing Hearts: New Renaissance, Beelzebjörn, Israels Ambassad, Lisa Friberg, Beyan.Net, Produktionsbolaget Maia Media.
2010-08-17
Barns rätt ska vara okränkbar
Det finns mycket man kan säga om hur vi behandlar människor i samhället idag. Det finns många som far illa, många som vill hjälpa, och så finns det alla sverigedemokrater som brukar infestera mina och andras kommentarsfält som anser att alla som inte är ariska och vikingaättade nog egentligen borde må bäst av att slippa leva.
Tyvärr är det förstås en grov förenkling, det jag skrev ovan. Det finns så otroligt mycket mer som komplicerar situationen här och annorstädes. Ett av våra verkliga problem som vi faktiskt måste ta tag i är hur migrationspolitiken i Europa ser ut idag. Det har tidigare demonstrerats kraftfullt mot att HBT-flyktingar blir utvisade utan någon möjlighet att klara sitt eget liv eller slippa tortyr och förföljelser i hemlandet.
Jag och många med mig, inte minst inom Liberala Ungdomsförbundet i Stockholm, har slagits hårt för de papperslösas rätt till vård. Vilket visserligen är en integrationsfråga och människorättsfråga snarare än migrationspolitik. Det är inte riktigt samma sak, men vi får köpa att det är länkade företeelser.
I Europa har vi idag ett system som innebär att flyktingar som kommer till Europa ska behandlas som asylsökande i det första land inom EU vars mark de beträder. Det vill säga en "första lands-princip". Tyvärr kan vi konstatera att vissa länder sköter sig utifrån EU's riktlinjer på ett mer eller mindre bra vis. Grekland undantogs för en tid sedan från första lands-principen gällande ensamkommande flyktingbarn, för att de helt enkelt inte skötte sig. Protester uppstod inom EU då man hävdade att grekerna minsann inte skulle få komma undan sitt ansvar och kunna knyckla över det på andra genom att missköta sig. Risken finns ju att andra tar efter. Men Sverige bryter idag med grundregeln och behandlar dessa barns behov av asyl och uppehälle som vore de förstkomna till Sverige.
Det är en bra sak, tycker jag. Ett bra ställningstagande. Vi kan inte låta barn bli brickor i de europeiska ländernas interna stridigheter och dragkamper om vem som ska göra vad och vem som har mest rätt och mest fel. Barns rätt ska vara okränkbar.
Om vi vet att barn far väldigt illa på ett eller anant vis, har vi också en skyldighet att ingripa för att förhindra att detta får fortgå.
Nu har det visat sig gång på gång att vi får höra väldigt oroande berättelser om hur ensamkommande barn på Malta behandlas. Barnen behandlas oerhört illa och får inte tillgång till skola, vård, god man eller någon som helst information om sin situation eller om asylprocessen som sådan. Somliga hålls under fängelseliknande förhållanden, vilket torde vara oacceptabelt i vilken demokratisk stat som helst. Somliga tvingas på flykt och hamnar då ofta i andra europeiska länder. Däribland Sverige. I Sverige, i sin tur, lever många av dessa barn gömda i rädsla för att bli sända åter till de horribla förhållandena på Malta eller i värsta fall i hemlandet.
Det är, i min värld, fullständigt oacceptabelt att Sverige, med full vetskap om dessa barns situation på Malta, ens kan överväga att sända tillbaka dem för en första lands-prövning av asylrätten. Det är oacceptabelt att utsätta barn för en sådan situation och det är gräsligt att ingenting görs. På fullaste allvar.
Självklart ska inte Malta belönas för sin dåliga hantering av dessa barn, men vi har inte råd att svika en ung generation på ett så absurt vis som förekommer idag, då Sverige fortsätter att sända dessa barn åter till en misär som är - i brist på bättre ord - oanständig!
Nog borde Sverige och övriga EU besitta kraft nog att utöva påtryckningar mot länder som Grekland och Malta för att se till att dessa länder sköter sina åtaganden? Nog kan vi finna oss i att den lilla våg av ensamkommande barn som passerar Malta på vägen till Sverige får sin asylrättsprövning gjord här och under tiden och därefter får en dräglig och trygg tillvaro värd namnet. Värd ett mänskligt samhälle.
Idag har redan Tyskland gjort det ställningstagandet. Norge, som visserligen är fristående från den Europeiska Unionen, har valt att låta barnen själva få välja i vilket land deras ärende ska prövas enligt ett undantag i Dublinförordningen - det styrdokument som hanterar dessa frågor inom Europa. Frankrike och Spanien har helt slutat tillämpa Dublinförordningen på ensamkommande barn.
Idag skriver samtliga ungdomsförbundens ordföranden om behovet av att Sverige bryter med det förfarande som gäller idag. Ungdomsförbunden står därmed enade i kravet på att undantagsmöjligheten och principen om barnets bästa SKA användas vid bedömningen av barns rätt till asyl i Sverige. Inte minst i fallet Malta.
Vi i Sveriges ungdomsförbund kräver av landets riksdag och regering att de ska tydliggöra för Migrationsverket att kränkningar av barns rättigheter aldrig får förekomma. Att Sverige under inga omständigheter får sticka huvudet i sanden och skylla på att barnets rättigheter ska prövas i ett annat land. Det är lika mycket vår skyldighet att se till att barnets rätt är okränkbar. Varje förvisning av ett ensamkommande barn tillbaka till Malta är ett övergrepp från den svenska statens sida. Och de övergreppen ska upphöra nu!
Mitt i valrörelsen ställer vi oss alla sida vid sida och kräver med en röst barnens okränkbara rättigheter till en trygg och värdig framtid fri från statliga övergrepp och fri alla former av strategiska spel mellan Europas regeringar.
Artikeln finns att läsa på DN Debatt idag. Den är underskriven av:
Magnus Andersson
Förbundsordförande Centerns Ungdomsförbund
Adam Cwejman
Förbundsordförande Liberala Ungdomsförbundet
Maria Ferm
Språkrör Grön Ungdom
Ida Gabrielsson
Förbundsordförande Ung Vänster
Jytte Guteland
Förbundsordförande Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund
Charlie Weimers
Förbundsordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet
Niklas Wykman
Förbundsordförande Moderata Ungdomsförbundet
Fler skriver:
Christoffer Fagerberg (ordförande, Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm), Scaber Nestor, Unga Folkpartiet, Andreas Froby, Caroline Szyber, Linnébloggen, Gert Gelotte/GP Ledare,
Intressant.
Tyvärr är det förstås en grov förenkling, det jag skrev ovan. Det finns så otroligt mycket mer som komplicerar situationen här och annorstädes. Ett av våra verkliga problem som vi faktiskt måste ta tag i är hur migrationspolitiken i Europa ser ut idag. Det har tidigare demonstrerats kraftfullt mot att HBT-flyktingar blir utvisade utan någon möjlighet att klara sitt eget liv eller slippa tortyr och förföljelser i hemlandet.
Jag och många med mig, inte minst inom Liberala Ungdomsförbundet i Stockholm, har slagits hårt för de papperslösas rätt till vård. Vilket visserligen är en integrationsfråga och människorättsfråga snarare än migrationspolitik. Det är inte riktigt samma sak, men vi får köpa att det är länkade företeelser.
I Europa har vi idag ett system som innebär att flyktingar som kommer till Europa ska behandlas som asylsökande i det första land inom EU vars mark de beträder. Det vill säga en "första lands-princip". Tyvärr kan vi konstatera att vissa länder sköter sig utifrån EU's riktlinjer på ett mer eller mindre bra vis. Grekland undantogs för en tid sedan från första lands-principen gällande ensamkommande flyktingbarn, för att de helt enkelt inte skötte sig. Protester uppstod inom EU då man hävdade att grekerna minsann inte skulle få komma undan sitt ansvar och kunna knyckla över det på andra genom att missköta sig. Risken finns ju att andra tar efter. Men Sverige bryter idag med grundregeln och behandlar dessa barns behov av asyl och uppehälle som vore de förstkomna till Sverige.
Det är en bra sak, tycker jag. Ett bra ställningstagande. Vi kan inte låta barn bli brickor i de europeiska ländernas interna stridigheter och dragkamper om vem som ska göra vad och vem som har mest rätt och mest fel. Barns rätt ska vara okränkbar.
Om vi vet att barn far väldigt illa på ett eller anant vis, har vi också en skyldighet att ingripa för att förhindra att detta får fortgå.
Nu har det visat sig gång på gång att vi får höra väldigt oroande berättelser om hur ensamkommande barn på Malta behandlas. Barnen behandlas oerhört illa och får inte tillgång till skola, vård, god man eller någon som helst information om sin situation eller om asylprocessen som sådan. Somliga hålls under fängelseliknande förhållanden, vilket torde vara oacceptabelt i vilken demokratisk stat som helst. Somliga tvingas på flykt och hamnar då ofta i andra europeiska länder. Däribland Sverige. I Sverige, i sin tur, lever många av dessa barn gömda i rädsla för att bli sända åter till de horribla förhållandena på Malta eller i värsta fall i hemlandet.
Det är, i min värld, fullständigt oacceptabelt att Sverige, med full vetskap om dessa barns situation på Malta, ens kan överväga att sända tillbaka dem för en första lands-prövning av asylrätten. Det är oacceptabelt att utsätta barn för en sådan situation och det är gräsligt att ingenting görs. På fullaste allvar.
Självklart ska inte Malta belönas för sin dåliga hantering av dessa barn, men vi har inte råd att svika en ung generation på ett så absurt vis som förekommer idag, då Sverige fortsätter att sända dessa barn åter till en misär som är - i brist på bättre ord - oanständig!
Nog borde Sverige och övriga EU besitta kraft nog att utöva påtryckningar mot länder som Grekland och Malta för att se till att dessa länder sköter sina åtaganden? Nog kan vi finna oss i att den lilla våg av ensamkommande barn som passerar Malta på vägen till Sverige får sin asylrättsprövning gjord här och under tiden och därefter får en dräglig och trygg tillvaro värd namnet. Värd ett mänskligt samhälle.
Idag har redan Tyskland gjort det ställningstagandet. Norge, som visserligen är fristående från den Europeiska Unionen, har valt att låta barnen själva få välja i vilket land deras ärende ska prövas enligt ett undantag i Dublinförordningen - det styrdokument som hanterar dessa frågor inom Europa. Frankrike och Spanien har helt slutat tillämpa Dublinförordningen på ensamkommande barn.
Idag skriver samtliga ungdomsförbundens ordföranden om behovet av att Sverige bryter med det förfarande som gäller idag. Ungdomsförbunden står därmed enade i kravet på att undantagsmöjligheten och principen om barnets bästa SKA användas vid bedömningen av barns rätt till asyl i Sverige. Inte minst i fallet Malta.
Vi i Sveriges ungdomsförbund kräver av landets riksdag och regering att de ska tydliggöra för Migrationsverket att kränkningar av barns rättigheter aldrig får förekomma. Att Sverige under inga omständigheter får sticka huvudet i sanden och skylla på att barnets rättigheter ska prövas i ett annat land. Det är lika mycket vår skyldighet att se till att barnets rätt är okränkbar. Varje förvisning av ett ensamkommande barn tillbaka till Malta är ett övergrepp från den svenska statens sida. Och de övergreppen ska upphöra nu!
Mitt i valrörelsen ställer vi oss alla sida vid sida och kräver med en röst barnens okränkbara rättigheter till en trygg och värdig framtid fri från statliga övergrepp och fri alla former av strategiska spel mellan Europas regeringar.
Artikeln finns att läsa på DN Debatt idag. Den är underskriven av:
Magnus Andersson
Förbundsordförande Centerns Ungdomsförbund
Adam Cwejman
Förbundsordförande Liberala Ungdomsförbundet
Maria Ferm
Språkrör Grön Ungdom
Ida Gabrielsson
Förbundsordförande Ung Vänster
Jytte Guteland
Förbundsordförande Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund
Charlie Weimers
Förbundsordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet
Niklas Wykman
Förbundsordförande Moderata Ungdomsförbundet
Fler skriver:
Christoffer Fagerberg (ordförande, Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm), Scaber Nestor, Unga Folkpartiet, Andreas Froby, Caroline Szyber, Linnébloggen, Gert Gelotte/GP Ledare,
Intressant.
2010-08-10
2010-08-04
Rebecca, transsexualismen och barnen
Såg ni förresten denna?
Vännen, stöttepelaren under min egen transitionsprocess, föreläsaren, VD'n, vice ordföranden i RFSL Jönköping, HBT-liberalen och Folkpartisten Rebecca Stork. En hjältinna i TS-sammanhang. En verklig förebild för många.
Och här pratas det barn, förstår ni. Det där som är så jäkla otäckt. För att det är ju så himla farligt det där med barn. Inte sant? Det finns en oerhörd rädsla över det här med barn och hur barn ska reagera på att föräldrar har bytt eller kommer att byta. Konstigt nog är det inga större problem. Visst finns funderingar och allt, men vilket barn har inte funderingar kring sina föräldrar och deras liv i vilket fall som helst? Men det är sällan några gigantiska issues, eller för den delen särskilt mycket mobbing i skolan på grund av något sånt här. Liksom det visat sig att det inte är några större problem med homosexuella eller bisexuella föräldrar. Eller familjer med fler än två vårdnadshavare. Så vad är problemet?
Rädslan för att transsexuella ska vara så farliga eller så olämpliga som föräldrar eller överhuvudtaget som närvarande i barns liv bygger på en oresonlig rädsla för det som är annorlunda, men har ingen evidensbaserad grund överhuvudtaget. Vid sidan av att vilja leva sitt liv i en kropp man förstår sig på, så är transsexuella inte så otroligt annorlunda än vilken annan människa som helst. Glada ibland, ledsna ibland, arga ibland, fikar, går på restauranger, går till jobbet, åker på förkylningar, drömmer om semesterresor och längtar efter släkten och vännerna, vidareutbildar sig, har skafferiet fullt med te, lagar husmanskost och allt vad det kan vara. Till och med tittar på tv då och då, eller läser tidningen. Man kan till och med vara postkassör eller politiker. Det ni! Vi är inte så himla annorlunda. Egentligen. Och det är dags att lagstiftningen skildrar det. Transfobin har fått härska oinskränkt under allt för lång tid och det är dags att göra upp med det mörka medeltida förflutna den hör hemma i. En gång för alla.
Om det nu varit så himla farligt på riktigt att en transsexuell individ kom i närheten av barn i ena eller andra situationen, så borde kanske jämställdhetsministern Nyamko Sabuni tänkt till en extra gång innan hon satte sina barn i samma bilbaksäte som mig i Folkpartiets sektion av Prideparaden i Stockholm då den drog genom stan i förra veckan. Kan ett statsråd anförtro sina barn till en transsexuell kvinna, så borde det inte vara så jäkla farligt att tillåta transsexuella individer att bli föräldrar heller. Jag kan ha fel, men jag tror faktiskt inte det...
Intressant.
Vännen, stöttepelaren under min egen transitionsprocess, föreläsaren, VD'n, vice ordföranden i RFSL Jönköping, HBT-liberalen och Folkpartisten Rebecca Stork. En hjältinna i TS-sammanhang. En verklig förebild för många.
Och här pratas det barn, förstår ni. Det där som är så jäkla otäckt. För att det är ju så himla farligt det där med barn. Inte sant? Det finns en oerhörd rädsla över det här med barn och hur barn ska reagera på att föräldrar har bytt eller kommer att byta. Konstigt nog är det inga större problem. Visst finns funderingar och allt, men vilket barn har inte funderingar kring sina föräldrar och deras liv i vilket fall som helst? Men det är sällan några gigantiska issues, eller för den delen särskilt mycket mobbing i skolan på grund av något sånt här. Liksom det visat sig att det inte är några större problem med homosexuella eller bisexuella föräldrar. Eller familjer med fler än två vårdnadshavare. Så vad är problemet?
Rädslan för att transsexuella ska vara så farliga eller så olämpliga som föräldrar eller överhuvudtaget som närvarande i barns liv bygger på en oresonlig rädsla för det som är annorlunda, men har ingen evidensbaserad grund överhuvudtaget. Vid sidan av att vilja leva sitt liv i en kropp man förstår sig på, så är transsexuella inte så otroligt annorlunda än vilken annan människa som helst. Glada ibland, ledsna ibland, arga ibland, fikar, går på restauranger, går till jobbet, åker på förkylningar, drömmer om semesterresor och längtar efter släkten och vännerna, vidareutbildar sig, har skafferiet fullt med te, lagar husmanskost och allt vad det kan vara. Till och med tittar på tv då och då, eller läser tidningen. Man kan till och med vara postkassör eller politiker. Det ni! Vi är inte så himla annorlunda. Egentligen. Och det är dags att lagstiftningen skildrar det. Transfobin har fått härska oinskränkt under allt för lång tid och det är dags att göra upp med det mörka medeltida förflutna den hör hemma i. En gång för alla.
Om det nu varit så himla farligt på riktigt att en transsexuell individ kom i närheten av barn i ena eller andra situationen, så borde kanske jämställdhetsministern Nyamko Sabuni tänkt till en extra gång innan hon satte sina barn i samma bilbaksäte som mig i Folkpartiets sektion av Prideparaden i Stockholm då den drog genom stan i förra veckan. Kan ett statsråd anförtro sina barn till en transsexuell kvinna, så borde det inte vara så jäkla farligt att tillåta transsexuella individer att bli föräldrar heller. Jag kan ha fel, men jag tror faktiskt inte det...
Intressant.
2010-06-13
UNTERMENSCH! - Inte duglig som människa enligt svenska staten
Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt om min kamp mot den svenska statens moraliserande hållning gentemot mig och andra trans- och intersexuella som inte anses vara människor nog, medborgare nog, kvinnor eller män nog att få vara föräldrar.
Berättar om hur tung processen är och hur hårt det slår. Hur fel det kan bli.
Det jag inte berättar om där är en reell oro för att eventuellt bli lämnad av min man på grund av att han är äldre än jag och också har uttryckt en önskan att någon gång bli far. Det får han förstås bli. Förutsatt att han lämnar mig. Vilket känns väldigt tryggt och fint i vår lilla fina vardag. Risken att det när som helst skulle kunna ta slut för att jag inte kan, eller rättare sagt inte får, ge honom det han önskar sig.
Nu tror jag inte att min man skulle gå utan vidare. Inte just idag i alla fall. Men rädslan finns där. Samma sorts tunga ångestfyllda rädsla som jag känner inför att själv inte få uppleva föräldraskapet och all den där kärleken till en egen familj.
Läs och tänk efter.
Kanske är det naivt att tro att mänskliga fri- och rättigheter ska gälla även en människa som jag? Kanske borde jag inse att det inte går att ha kakan och äta upp den? Eller är förbudet mot att spara könsceller, tillåta värdmödraskap eller det strikta regelverket som i praktiken permanent stoppar mina möjligheter att adoptera bara en djävulsk massa moralistisk goja?
Ni som känner mig. Ni som följer och läser mig... Är jag så pervers att jag inte förtjänar samma rättigheter som någon av er andra? Är jag så sjuk att jag inte kan bli mamma? Är jag så absurt mycket lägre stående som varelse att staten har rätt då de gör allt utom att rent ut kalla mig för det jag är enligt den svenska lagstiftningen av idag:
UNTERMENSCH!
Fotnot: Som jag förstått det har Socialminister Göran Hägglund (Kd) gjort mig den tjänsten att ha lovat mig replik på denna artikeln. Det kan förstås även bero på det samtal vi hade i samband med Allianstågets resa genom Sverige nyligen, det vet jag inte, men det är positivt. Det kan bli spännande, eftersom inget statsråd egentligen har kommenterat tvångssteriliseringar i Sverige annat än i korta ordalag sedan 40-talet. All heder åt Hägglund för det, förstås. Jag ser fram emot att ta del av Socialministerns svar. Det här kan bli en spännande följetång. Kanske kan vi komma överens om en väg framåt, så att Sverige slipper skämmas över sina medeltida moralistiska dumheter till lagar så värst många år till.
Min man skriver här.
Intressant.
1, 2, 3, 4, 5,
Michael Gajditza, Trollhare, Maloki, Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen, P2, Froby,
Berättar om hur tung processen är och hur hårt det slår. Hur fel det kan bli.
Det jag inte berättar om där är en reell oro för att eventuellt bli lämnad av min man på grund av att han är äldre än jag och också har uttryckt en önskan att någon gång bli far. Det får han förstås bli. Förutsatt att han lämnar mig. Vilket känns väldigt tryggt och fint i vår lilla fina vardag. Risken att det när som helst skulle kunna ta slut för att jag inte kan, eller rättare sagt inte får, ge honom det han önskar sig.
Nu tror jag inte att min man skulle gå utan vidare. Inte just idag i alla fall. Men rädslan finns där. Samma sorts tunga ångestfyllda rädsla som jag känner inför att själv inte få uppleva föräldraskapet och all den där kärleken till en egen familj.
Läs och tänk efter.
Kanske är det naivt att tro att mänskliga fri- och rättigheter ska gälla även en människa som jag? Kanske borde jag inse att det inte går att ha kakan och äta upp den? Eller är förbudet mot att spara könsceller, tillåta värdmödraskap eller det strikta regelverket som i praktiken permanent stoppar mina möjligheter att adoptera bara en djävulsk massa moralistisk goja?
Ni som känner mig. Ni som följer och läser mig... Är jag så pervers att jag inte förtjänar samma rättigheter som någon av er andra? Är jag så sjuk att jag inte kan bli mamma? Är jag så absurt mycket lägre stående som varelse att staten har rätt då de gör allt utom att rent ut kalla mig för det jag är enligt den svenska lagstiftningen av idag:
UNTERMENSCH!
Fotnot: Som jag förstått det har Socialminister Göran Hägglund (Kd) gjort mig den tjänsten att ha lovat mig replik på denna artikeln. Det kan förstås även bero på det samtal vi hade i samband med Allianstågets resa genom Sverige nyligen, det vet jag inte, men det är positivt. Det kan bli spännande, eftersom inget statsråd egentligen har kommenterat tvångssteriliseringar i Sverige annat än i korta ordalag sedan 40-talet. All heder åt Hägglund för det, förstås. Jag ser fram emot att ta del av Socialministerns svar. Det här kan bli en spännande följetång. Kanske kan vi komma överens om en väg framåt, så att Sverige slipper skämmas över sina medeltida moralistiska dumheter till lagar så värst många år till.
Min man skriver här.
Intressant.
1, 2, 3, 4, 5,
Michael Gajditza, Trollhare, Maloki, Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen, P2, Froby,
2010-06-03
Människor som lär mig andas
Förlåt mig fader, ty jag har syndat.
För att jag är så himla förtvivlad och uppgiven. Igen.
Det finns de som verkligen sticker ut litet mer än andra och som gör litet extra intryck på mig då och då. De där som liksom tar sig tid att stanna till. De som tar sig tid att se och känna och lyfta sig över den stora gruppen människor litet extra. De som då och då sträcker ut hakan och talar om att... jag finns.
Och människor som aktivt knuffar på mig för att visa att de finns är ofta människor som på något vis faktiskt, i min erfarenhet, gör det därför att de verkligen har något att säga.
Så kan man säga att det är med Maloki. Som litet då och då nuddar vid min tillvaro litet grann extra och liksom sprider... värme, bara. Det är skönt med sådana människor i ens liv. Inte minst då man känner att man verkligen behöver mer av det där med fina människor som sprider lugn och välmående och agerar en sorts kylande balsam i tillvaron..
Vaknade i morse av att det sken till i läsaren här hemma. Jag är på väg bort en stund. Tagit ledigt, vilket är likt mig, för att jobba ännu mera. Förbereder mig på att lämna över liv, hem och verklighet åt mannen en stund. Men innan jag kommit igång med alltihop sprakade det alltså till. Och jag läser Malokis senaste inlägg. Nyligen postat, uppenbarligen, och med en kraft att hugga tag i mig och sända skälvningar upp och ner och fram och tillbaka innan alltihop stannar en bit bakom ögonen och börjar pressa fram tårar. Igen.
Amanda som ett flipperspel klockan halv sex på morgonen.
Det har varit mycket gråt sista dagarna. Jag skrev mitt inlägg om Mors dag och gjorde det mest för att få ur mig. Det skedde per automatik. Det gjorde ont. Jag bölade som en barnunge på slutet. Och sedan, när jag tryckte på skickaknappen, bröt halva helvetet löst. Jag förväntade mig 70 läsare och total tystnad. Det var inget världspolitiskt utspel, inget tungt angrepp på någondera sidan i höstens val. Det var bara en osminkad väg in i allt det som är jag.
Det har varit väldigt mycket nu sista dagarna. Sista knappa veckan eller så. Hysteri, stormar, massor med människor och tidningar och allt vad det är som hört av sig. Människor som skriker om att de vill vara den som lyfter detta. De vill vara den som stöttar. De vill vara den som driver igenom förändringen. Och jag som är van vid att det alltid är komplett kav lugnt.
Det här är ju något jag skrivit om i flera år. Det här är en av de stora orsakerna till att jag gav mig in i politiken till att börja med. För att det var, för mig, enda sättet att göra ogjort det som i så hög grad har sabbat mitt liv. Men tystnaden har alltid varit kompakt. Försöken att intyga mig att det är ok ändå och att det visserligen är förjävligt men att jag måste förstå att det ju faktiskt inte går att driva igenom den typen av förändringar och att man nog inte vinner något på att försöka och så vidare. Eller att man som ledamot i riksdagen måste prioritera sådant som faktiskt är viktigt. Och till viktigt hör inte jag. Hör inte tvångssteriliseringar. Hör inte något som kan bli jobbigt och tabubelagt och smärtsamt och som partiet inte ställer sig bakom att man börjar bråka om. Oavsett vilket parti man nu tillhör. Och man har ju faktiskt skrivit ihop ett flygblad för fem år sedan som aldrig delades ut för att det ansågs för kontroversiellt. Så man har ju faktiskt gjort något.
Jag har hört dem alla. Det har hetat att... jag tycker synd om dig, men jag tänker inte utnyttja min plats i riksdagen till att ta upp det här. Du vet ju att... jag vinner ju inte på det själv och det är på tok alldeles för känsligt... Det förstår du väl?
Men så kom nu de sista dagarna. Jag och Immanuel har gjort en räd och verkligen jobbat upp ämnet nu efter att bollen helt plötsligt började rulla i söndags och det där jag skrev då tog tydligen skruv utan dess like. Helt plötsligt är det som om himlens alla portar har öppnats samtidigt. När kan det ha hänt senast?
Kanske är det dags nu Kanske har den här frågan uppnått någon slags momentum som är tillräckligt för att sätta detta på kartan. Kanhända finns faktiskt möjligheten nu.
Och samtidigt faller jag som en sten. Skakar, gråter, försöker lära mig att andas igen. Plötsligt kom allting för nära. Alldeles för nära. Plötsligt slog det emot mig med en sådan kraft att jag omöjligt kan hålla emot. Plötsligen tog det fart på ett sätt jag inte alls förberett mig på och jag känner att inte klarar av pressen. Det här är ju så privat. Har alltid varit. Den innersta av alla mina smärtor. Och så är den plötsligt fritt flygande därute som en fågel som kretsar kring mig. Och som bara växer och växer och växer till dess att dess vingslag är starka nog att liksom skaka hela fundamentet för min existens. Det är storm därute och marken skakar. Och i centrum ligger mitt mest privata. Det gör ont. Så ont.
Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd.
Jag vet helt enkelt inte vad jag släppt lös och vart detta kan leda. Men det är möjligen så att det är nödvändigt. Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här har helt övergått alla breddar av mitt förstånd. Men att något händer nu, att något rör på sig, det är tydligt. Kanske denna märkliga stormen kan få de som aldrig skriver och de som aldrig tar i det att göra det. Kanske är opinionen på väg att vakna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men jag ber.
Och mitt i allt detta kaoset är Malokis ord och Immanuels kamp och alla de andras stöd så infernaliskt viktigt.
Första försöket att börja sammanfatta alla de där ovärderliga människorna därute som betyder massor för mig. Det kommer mer av det.
Jag kommer fokusera mer på sådant en stund. För att jag behöver det. För att det är viktigt för mig. För att det är viktigt att också visa stöd för de fina, underbara människor som håller mig uppe och lär mig andas.
Det är så helt sjukt viktigt. Glöm inte det själva, ni. Att stötta era nära. Att stötta era vänner.
För vänner har jag uppenbarligen. Och det gör mig glad och stolt och nära på litet hoppfull ändå.
Och jodå, Maloki. Eftersom du ställde frågan; om du inte varit en vän tidigare, så är du det banne mig nu. Du har all min kärlek.
Intressant.
För att jag är så himla förtvivlad och uppgiven. Igen.
Det finns de som verkligen sticker ut litet mer än andra och som gör litet extra intryck på mig då och då. De där som liksom tar sig tid att stanna till. De som tar sig tid att se och känna och lyfta sig över den stora gruppen människor litet extra. De som då och då sträcker ut hakan och talar om att... jag finns.
Och människor som aktivt knuffar på mig för att visa att de finns är ofta människor som på något vis faktiskt, i min erfarenhet, gör det därför att de verkligen har något att säga.
Så kan man säga att det är med Maloki. Som litet då och då nuddar vid min tillvaro litet grann extra och liksom sprider... värme, bara. Det är skönt med sådana människor i ens liv. Inte minst då man känner att man verkligen behöver mer av det där med fina människor som sprider lugn och välmående och agerar en sorts kylande balsam i tillvaron..
Vaknade i morse av att det sken till i läsaren här hemma. Jag är på väg bort en stund. Tagit ledigt, vilket är likt mig, för att jobba ännu mera. Förbereder mig på att lämna över liv, hem och verklighet åt mannen en stund. Men innan jag kommit igång med alltihop sprakade det alltså till. Och jag läser Malokis senaste inlägg. Nyligen postat, uppenbarligen, och med en kraft att hugga tag i mig och sända skälvningar upp och ner och fram och tillbaka innan alltihop stannar en bit bakom ögonen och börjar pressa fram tårar. Igen.
Amanda som ett flipperspel klockan halv sex på morgonen.
Det har varit mycket gråt sista dagarna. Jag skrev mitt inlägg om Mors dag och gjorde det mest för att få ur mig. Det skedde per automatik. Det gjorde ont. Jag bölade som en barnunge på slutet. Och sedan, när jag tryckte på skickaknappen, bröt halva helvetet löst. Jag förväntade mig 70 läsare och total tystnad. Det var inget världspolitiskt utspel, inget tungt angrepp på någondera sidan i höstens val. Det var bara en osminkad väg in i allt det som är jag.
Det har varit väldigt mycket nu sista dagarna. Sista knappa veckan eller så. Hysteri, stormar, massor med människor och tidningar och allt vad det är som hört av sig. Människor som skriker om att de vill vara den som lyfter detta. De vill vara den som stöttar. De vill vara den som driver igenom förändringen. Och jag som är van vid att det alltid är komplett kav lugnt.
Det här är ju något jag skrivit om i flera år. Det här är en av de stora orsakerna till att jag gav mig in i politiken till att börja med. För att det var, för mig, enda sättet att göra ogjort det som i så hög grad har sabbat mitt liv. Men tystnaden har alltid varit kompakt. Försöken att intyga mig att det är ok ändå och att det visserligen är förjävligt men att jag måste förstå att det ju faktiskt inte går att driva igenom den typen av förändringar och att man nog inte vinner något på att försöka och så vidare. Eller att man som ledamot i riksdagen måste prioritera sådant som faktiskt är viktigt. Och till viktigt hör inte jag. Hör inte tvångssteriliseringar. Hör inte något som kan bli jobbigt och tabubelagt och smärtsamt och som partiet inte ställer sig bakom att man börjar bråka om. Oavsett vilket parti man nu tillhör. Och man har ju faktiskt skrivit ihop ett flygblad för fem år sedan som aldrig delades ut för att det ansågs för kontroversiellt. Så man har ju faktiskt gjort något.
Jag har hört dem alla. Det har hetat att... jag tycker synd om dig, men jag tänker inte utnyttja min plats i riksdagen till att ta upp det här. Du vet ju att... jag vinner ju inte på det själv och det är på tok alldeles för känsligt... Det förstår du väl?
Men så kom nu de sista dagarna. Jag och Immanuel har gjort en räd och verkligen jobbat upp ämnet nu efter att bollen helt plötsligt började rulla i söndags och det där jag skrev då tog tydligen skruv utan dess like. Helt plötsligt är det som om himlens alla portar har öppnats samtidigt. När kan det ha hänt senast?
Kanske är det dags nu Kanske har den här frågan uppnått någon slags momentum som är tillräckligt för att sätta detta på kartan. Kanhända finns faktiskt möjligheten nu.
Och samtidigt faller jag som en sten. Skakar, gråter, försöker lära mig att andas igen. Plötsligt kom allting för nära. Alldeles för nära. Plötsligt slog det emot mig med en sådan kraft att jag omöjligt kan hålla emot. Plötsligen tog det fart på ett sätt jag inte alls förberett mig på och jag känner att inte klarar av pressen. Det här är ju så privat. Har alltid varit. Den innersta av alla mina smärtor. Och så är den plötsligt fritt flygande därute som en fågel som kretsar kring mig. Och som bara växer och växer och växer till dess att dess vingslag är starka nog att liksom skaka hela fundamentet för min existens. Det är storm därute och marken skakar. Och i centrum ligger mitt mest privata. Det gör ont. Så ont.
Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd.
Jag vet helt enkelt inte vad jag släppt lös och vart detta kan leda. Men det är möjligen så att det är nödvändigt. Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här har helt övergått alla breddar av mitt förstånd. Men att något händer nu, att något rör på sig, det är tydligt. Kanske denna märkliga stormen kan få de som aldrig skriver och de som aldrig tar i det att göra det. Kanske är opinionen på väg att vakna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men jag ber.
Och mitt i allt detta kaoset är Malokis ord och Immanuels kamp och alla de andras stöd så infernaliskt viktigt.
Första försöket att börja sammanfatta alla de där ovärderliga människorna därute som betyder massor för mig. Det kommer mer av det.
Jag kommer fokusera mer på sådant en stund. För att jag behöver det. För att det är viktigt för mig. För att det är viktigt att också visa stöd för de fina, underbara människor som håller mig uppe och lär mig andas.
Det är så helt sjukt viktigt. Glöm inte det själva, ni. Att stötta era nära. Att stötta era vänner.
För vänner har jag uppenbarligen. Och det gör mig glad och stolt och nära på litet hoppfull ändå.
Och jodå, Maloki. Eftersom du ställde frågan; om du inte varit en vän tidigare, så är du det banne mig nu. Du har all min kärlek.
Intressant.
2010-06-02
Om någonting otroligt viktigt och värdefullt
Hej,
Får jag avbryta alla stridigheter om vem som har störst pappa, vilken sida som har mest rätt att ägna sig åt piraterier och allt sånt? Och visa på något helt annat...
Jo, det är förstås också viktigt. Och det är fruktansvärt och sjukt, det som skett utanför Gaza.
Vad jag menar med detta är att visa på något annat. Något som inte handlar om hat och äganderätt och fördomar, utan om att finna en väg in i sitt innersta. Om att finna vägen hem. Om att bli hel. Om att finna det där som är värdefullt i livet. Kika på detta. Och betänk att denna filmen just nu går på SVT Play och att den faktiskt kan vara sevärd.
Vi kan förändra världen på många vis. Ett bra vis att göra det är att lyssna på varann och att tillvara på varann på ett sätt vi nära nog helt har glömt bort hur man gör idag.
Får jag avbryta alla stridigheter om vem som har störst pappa, vilken sida som har mest rätt att ägna sig åt piraterier och allt sånt? Och visa på något helt annat...
Jo, det är förstås också viktigt. Och det är fruktansvärt och sjukt, det som skett utanför Gaza.
Vad jag menar med detta är att visa på något annat. Något som inte handlar om hat och äganderätt och fördomar, utan om att finna en väg in i sitt innersta. Om att finna vägen hem. Om att bli hel. Om att finna det där som är värdefullt i livet. Kika på detta. Och betänk att denna filmen just nu går på SVT Play och att den faktiskt kan vara sevärd.
Vi kan förändra världen på många vis. Ett bra vis att göra det är att lyssna på varann och att tillvara på varann på ett sätt vi nära nog helt har glömt bort hur man gör idag.
2010-05-30
Mors dag, men inte för alla
Solen skiner. Jag springer upp och ner till källaren för att hantera all tvätten som ska tvättas. Min och min mans tvätt, mestadels. Vi hjälps åt. Sådär duktigt som två moderna människor gör. Det är jämställt i hushållet här. Om en stund ska vi förbi min mor. Ska försöka hinna med svärmor också så snart det går och hinns med. Det är mors dag. Och mina tankar går förstås till dem båda. Och till mina systrar. Två har egna barn. En är bonusmamma. Själv har jag förstås inga barn.
Mina tankar ligger idag mycket hos alla vänner och bekanta som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Det är många nu. Jag är något år och trettio, så de flesta i omgivningen är fullt upptagna med att bilda familjer. Det är magarna i vädret precis överallt. Och det är så fint. Så vackert. Och så alla vagnarna. Det finns så många modeller, färger, mönster. Så mycket att tänka på. Vartän jag går ser jag dessa magar och dessa barnvagnar. Lekande barn. Och jag älskar det. För att det är en så viktig bit i mitt eget liv.
Eller... Det kanske hade kunnat vara det.
Om jag själv ansågs vara tillräckligt mycket människa. Om jag ansågs tillräckligt mycket medborgare. Om jag inte ansågs vara Untermensch. För kontroversiell. För queer. För pervers. För sjuk. För störd. För problematisk. För normbrytande.
För att i en sådan värld där jag vill leva, där hade jag varit tillåten att skaffa barn; jag också.
I dagens Sverige får jag inte det. Enligt lag steriliserad för att den svenska genpoolen ska hållas ren från sjukliga sexuella perversioner. För könsbytare anses ännu idag vara perversa normbrytare. Så enkelt är det tydligen. Jag vet inte om jag anses vara skadlig för barnen, deras utveckling eller så. Eller om man fortfarande tror att jag smittar.
Men inga könsceller får sparas. Könskörtlarna ska bort. Det ska klippas till vilket pris som helst.
Surrogatmödraskap är otillåtet. Adoptioner är inte att tänka på. För att kunna adoptera måste jag bli godkänd av någon av alla dessa adoptionsbyråer som allihopa styrs av frikyrkliga moralister som så gärna ser ner på mig som något inte riktigt mänskligt.
Min längtan efter barn, en familj, ett hem, den där speciella kärleken, en möjlighet att få se mina barn växa upp... Den är dock väldigt mänsklig. Den är oerhört verklig. Och den finns här nu. Nu i denna stund. Och den kväver mig. Den tvingar fram tårarna, ångesten, sorgen, smärtan och saknaden varje sekund jag är vaken. Varje sekund jag kan minnas, snart, av vad jag drömmer. Och jag vet att det inte kommer hända. För att jag anses inte vara en medborgare i mitt eget land. Jag anses inte vara en fullvärdig människa i mitt eget land. Jag förlorade mina rättigheter och mitt medborgarskap i samma stund jag inte längre kunde bära smärtan över att inte få vara mig själv, inte få känna mig som en hel människa. Och på grund av ett märkligt genetiskt fel som drabbar upp till 1 på 200 människor i den generella befolkningen på ett eller annat vis ska jag alltså inte få rätten att bilda en familj.
Är det rimligt?
Jag längtar till dagen då även trans- och intersexuella anses tillräckligt riktiga och fullvärdiga människor, tillräckligt fullvärdiga medborgare, tillräckligt värdefulla på något som helst vis för att också tillåtas bli föräldrar.
Jag antar att det kommer dröja till dess det är alldeles, alldeles för sent för mig. Jag har slutat hoppas. Men drömmen, sorgen, längtan, drivkraften finns kvar, även då hoppet lämnat.
Och där finns inga fler ord.
Fastän jag känner värme för er alla därute som kan, på ett eller annat vis, bli föräldrar till egna eller adopterade barn, så känner jag också denna smärtan. Fastän jag känner kärlek till er alla, så rinner tårarna. Jag vet... det är hemskt. Jag borde inte. Antar jag borde skylla mig själv.
Den gången då det stod mellan att genomgå processen att byta juridiskt kön eller att lämna er... den gången kändes det självklart. Jag hade inget annat val. Ett liv på ett eller annat vis i motsats till att stå där vid räcket på Västerbron. Det fanns inte så mycket val. Jag antar att jag borde skylla mig själv. Jag valde bort barnen...
Eller gjorde jag det? Hade jag funnits idag om jag inte valt bort dem? Och skulle det ha varit ett nödvändigt val? Skulle det verkligen behöva ingå i dealen?
Jag ger all min kärlek till alla er därute som inte behövt tvångssteriliseras. Till alla er som inte behövt välja. Och förstås till alla som av olika anledningar känner samma smärta som jag. Men som förmodligen åtminstone kan adoptera. För att ni fortfarande är människor.
I än högre grad ger jag all min kärlek till alla som, liksom jag, blivit berövade möjligheten att få känna den speciella kärlek som är kärleken till ett barn, en familj, till små liv som blir stora och unika individer och personer på vägen.
Jag önskar. Det är försent för mig, med all sannolikhet. Det gör sjukt ont. Men jag ber er tänka på de som kommer efter mig. Jag ber er tänka på alla de andra som lider så otroligt som jag. Jag ber er tänka på vad det här gör med människor som har så ont av att inte anses vara hela, värdiga, riktiga, dugliga nog, människor nog.
Tänk på oss en stund idag. Även om det känns och även om det förtar en del av glädjen. Även om det blir smolk i bägaren.
För vår smärta kommer inte att försvinna. Inte idag. Inte imorgon. Inte någonsin.
Till alla er därute som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Och till alla er som inte kan och till er som berövats rätten:
Kärlek till er alla på denna Mors Dag, i Sverige år 2010.
SvD Brännpunkt.
Intressant.
2010-05-28
Repskap
Mark Klamberg rapporterar från repskapet Folkpartiet håller för att enas om riktlinjer för den kommunala politiken. Jag tycker det känns rätt så lovande, faktiskt.
En halv framgång var, enligt Klamberg, att vårdnadsbidragets effekter i Stockholm ska utredas.
Klamberg drev också frågor om att möjligheten för rörelsehindrade att välja bostad måste stärkas, samt att Staden måste verka för att inga psykiskt funktionshindrade eller barnfamiljer blir bostadslösa.
Vilket känns som en självklarhet, men hittills inte varit det. Det här är något som jag anser är otroligt viktigt och som jag gärna arbetar för att det ska bli något riktigt självklart även på riksnivå och utanför Folkpartiets egna skrivelser.
Representantskapet tog också ställning för ett yrkande inom kulturområdet som inom kort kanske kan komma att få mycket uppmärksamhet.
Jag antar att mer information kommer vartefter. Vi kan hoppas i alla fall. Kultur och utbildningspolitiken hamnar annars självklart i centrum i Stockholms stad eftersom de två främsta företrädarna för Folkpartiet, borgarråden Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt ansvarar för dessa områden. Det skulle förvåna mig om de vilar på lagrarna, så det ska bli spännande att se vad de och repskapet har tänkt sig.
"Stockholms stad bör ta initiativ för att en innovationshögskola etableras i Stockholm. De utbildningar på grund- och forskningsnivå i entreprenörskap och innovationskunskap som finns vid KI, KTH, Handels och Stockholms universitet bör föras samman till ett kluster som kallas innovationshögskola."Den skrivelsen ska vi ha fått nu, inte minst tack vare Klamberg och Fp Östermalm. Det är en fantastiskt framgång på många vis. Vi behöver satsa mer på innovation om Sverige ska kunna fortsätta hålla sig i framkant i den allt hårdare internationella konkurrensen i framtiden. Utan bra produkter och tjänster att sälja kommer vi heller inte kunna hålla den svenska ekonomin flytande i någon större omfattning gentemot de "nya" jättarna i Asien, Afrika och Sydamerika.
En halv framgång var, enligt Klamberg, att vårdnadsbidragets effekter i Stockholm ska utredas.
Klamberg drev också frågor om att möjligheten för rörelsehindrade att välja bostad måste stärkas, samt att Staden måste verka för att inga psykiskt funktionshindrade eller barnfamiljer blir bostadslösa.
Vilket känns som en självklarhet, men hittills inte varit det. Det här är något som jag anser är otroligt viktigt och som jag gärna arbetar för att det ska bli något riktigt självklart även på riksnivå och utanför Folkpartiets egna skrivelser.
Representantskapet tog också ställning för ett yrkande inom kulturområdet som inom kort kanske kan komma att få mycket uppmärksamhet.
Jag antar att mer information kommer vartefter. Vi kan hoppas i alla fall. Kultur och utbildningspolitiken hamnar annars självklart i centrum i Stockholms stad eftersom de två främsta företrädarna för Folkpartiet, borgarråden Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt ansvarar för dessa områden. Det skulle förvåna mig om de vilar på lagrarna, så det ska bli spännande att se vad de och repskapet har tänkt sig.
2010-04-14
Alla vill ha en egen polis
Om inte annat för att de kan vara rätt snygga i sina uniformer, förstås.
Läs mig rätt nu. Jag gillar poliser. Det gör jag faktiskt. Men...
Socialdemokraterna har gjort självmål igen. Det är rätt spännande, faktiskt. De går ut hårt och berättar att de är för integritet, att de ska ta tag i all den där integritetskränkande lagstiftningen vi har överallt och att nu får det räcka med övervakningssamhället. Även, ironiskt nog, kallat Bodström-samhället.
Därefter går man ut stenhårt från sossarnas sida, med nämnde Bodström i spetsen, och talar om att nu ska det finnas poliskontakter på var skola. Alla barn ska ringa polisen. Alla ska ha tillgång till polisen. Alla ska känna polisen vaka över axeln. För då är det ett bra samhälle vi lever i?
Om saker har gått snett ska vi alltså ringa polisen, men polisen ringer man inte för att man misstänker något. Polisen finns där bara för att vara proaktiv. Förebyggande, alltså. Mm...
Något luktar ruttet här!
Det här systemet ska tydligen vara ett komplement till alla de där andra människorna som finns runt barnen . Lärare, rektor, skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog, sociala myndigheter och kanske till och med de där föräldrarna som tydligen alltid glöms bort i debatten om våra barn.
Ett helt land av föräldralösa, således? - Ja, då kanske poliserna blir bra. Men är det polisens uppgift att uppfostra barnen? Och har de nu tid och resurser för det? Jag vet inte. Jag brukar annars vända mig just till föräldrarna. Och till pedagoger, förstås. Ni vet... Sådana där som brukar hänga på skolorna och förskolorna nuförtiden. En sjysst nymodighet.
Jag ser mest ett golarsystem i födelse nu. Proaktiv övervakning. Det brukar vi gilla. Vi brukar referera det till Orwell. Eller till FRA-debatten. Eller till gamla fina DDR. Ni vet? Eller till drogtester på barn, frihetsberövande av barn utan föräldrars och sociala mediers vetskap, gredelina kuvert. Allt det där.
Ännu en härlig passning till alla oss trygghetsknarkande normopater.
Alltså... visst. Problem finns i skolan. Problem som rör droger, exempelvis. Problem som rör alltför mycket drickande bland väldigt unga. Problem med mobbning och allt möjligt annat.
Men polisen kanske inte ska vara första instans om något sådant händer? Var är föräldrarna? Var är lärarna? Var är skolledningen? Var är barn- och ungdomspsykiatrin? Var är de sociala myndigheterna?
Har vi tappat bort dem alla och inte vet vart vi lagt dem, så kanske det är läge att ringa polisen och höra om de kan hjälpa oss hitta dem igen. Absolut. Det kanske var så Bodström menade?
Kvicktänkt.
Eller så är det så som Per Pettersson säger, att det kanske mest handlar om att införa kontakten med de gamla kvarterspoliserna igen? Hade en jättefin poliskonstapel som arbetade mitt distrikt en tid då jag bodde i Farsta söder om Stockholm då jag var liten. Tyvärr blev han skjuten vid ett rån mot Systembolaget i Högdalen i början av 90-talet. Därefter fick vi inga fler sådana kvarterspoliser i området där jag bodde. Men det var en bra kontakt. Det var det.
Han kikade förbi då och då och såg till att det var lugnt i bostadsområdena. Han sprang förbi skolan och lärde oss det ena och det andra om droger och om allt möjligt annat. Informationspolis, helt enkelt.
Om vi nu ska tolka Bodström väldigt snällt, så kanske det är en sådan poliskontakt han vill införa igen? I så fall kanske jag rent av kan få för mig att köpa det.
Men handlar det återigen om repressiva åtgärder mot den där okända och skrämmande djurarten vi kallar BARN och de där udda och jättefarliga världarna som kallas för SKOLOR och som vi måste hålla mycket hårdare koll och pli på för att se till att UTOMJORDINGARNA inte flyr ut och mördar oskyldiga politiker och pensionärer... ja, då är vi faktiskt litet illa ute.
Oj, oj, oj.... Vart är vi egentligen på väg? Jag bara undrar litet försiktigt. Och vill vi verkligen dit?
Intressant.
Läs mig rätt nu. Jag gillar poliser. Det gör jag faktiskt. Men...
Socialdemokraterna har gjort självmål igen. Det är rätt spännande, faktiskt. De går ut hårt och berättar att de är för integritet, att de ska ta tag i all den där integritetskränkande lagstiftningen vi har överallt och att nu får det räcka med övervakningssamhället. Även, ironiskt nog, kallat Bodström-samhället.
Därefter går man ut stenhårt från sossarnas sida, med nämnde Bodström i spetsen, och talar om att nu ska det finnas poliskontakter på var skola. Alla barn ska ringa polisen. Alla ska ha tillgång till polisen. Alla ska känna polisen vaka över axeln. För då är det ett bra samhälle vi lever i?
Om saker har gått snett ska vi alltså ringa polisen, men polisen ringer man inte för att man misstänker något. Polisen finns där bara för att vara proaktiv. Förebyggande, alltså. Mm...
Något luktar ruttet här!
Det här systemet ska tydligen vara ett komplement till alla de där andra människorna som finns runt barnen . Lärare, rektor, skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog, sociala myndigheter och kanske till och med de där föräldrarna som tydligen alltid glöms bort i debatten om våra barn.
Ett helt land av föräldralösa, således? - Ja, då kanske poliserna blir bra. Men är det polisens uppgift att uppfostra barnen? Och har de nu tid och resurser för det? Jag vet inte. Jag brukar annars vända mig just till föräldrarna. Och till pedagoger, förstås. Ni vet... Sådana där som brukar hänga på skolorna och förskolorna nuförtiden. En sjysst nymodighet.
Jag ser mest ett golarsystem i födelse nu. Proaktiv övervakning. Det brukar vi gilla. Vi brukar referera det till Orwell. Eller till FRA-debatten. Eller till gamla fina DDR. Ni vet? Eller till drogtester på barn, frihetsberövande av barn utan föräldrars och sociala mediers vetskap, gredelina kuvert. Allt det där.
Ännu en härlig passning till alla oss trygghetsknarkande normopater.
Alltså... visst. Problem finns i skolan. Problem som rör droger, exempelvis. Problem som rör alltför mycket drickande bland väldigt unga. Problem med mobbning och allt möjligt annat.
Men polisen kanske inte ska vara första instans om något sådant händer? Var är föräldrarna? Var är lärarna? Var är skolledningen? Var är barn- och ungdomspsykiatrin? Var är de sociala myndigheterna?
Har vi tappat bort dem alla och inte vet vart vi lagt dem, så kanske det är läge att ringa polisen och höra om de kan hjälpa oss hitta dem igen. Absolut. Det kanske var så Bodström menade?
Kvicktänkt.
Eller så är det så som Per Pettersson säger, att det kanske mest handlar om att införa kontakten med de gamla kvarterspoliserna igen? Hade en jättefin poliskonstapel som arbetade mitt distrikt en tid då jag bodde i Farsta söder om Stockholm då jag var liten. Tyvärr blev han skjuten vid ett rån mot Systembolaget i Högdalen i början av 90-talet. Därefter fick vi inga fler sådana kvarterspoliser i området där jag bodde. Men det var en bra kontakt. Det var det.
Han kikade förbi då och då och såg till att det var lugnt i bostadsområdena. Han sprang förbi skolan och lärde oss det ena och det andra om droger och om allt möjligt annat. Informationspolis, helt enkelt.
Om vi nu ska tolka Bodström väldigt snällt, så kanske det är en sådan poliskontakt han vill införa igen? I så fall kanske jag rent av kan få för mig att köpa det.
Men handlar det återigen om repressiva åtgärder mot den där okända och skrämmande djurarten vi kallar BARN och de där udda och jättefarliga världarna som kallas för SKOLOR och som vi måste hålla mycket hårdare koll och pli på för att se till att UTOMJORDINGARNA inte flyr ut och mördar oskyldiga politiker och pensionärer... ja, då är vi faktiskt litet illa ute.
Oj, oj, oj.... Vart är vi egentligen på väg? Jag bara undrar litet försiktigt. Och vill vi verkligen dit?
Intressant.
2010-03-30
Kristdemokrat väntas få Nobelpriset!
Eller ja, jo... Kanske inte riktigt.
Fina Yngve Andersson har kommit på att homosex inte producerar barn. =)
Men jag kunde bara inte låta bli. Det här är för roligt för att jag ska kunna undanhålla er. Den gotländske kristdemokraten Yngve Andersson har just i Gotlands Tidningar berättat om den häpnadsväckande upptäckten att homosex tydligen inte är fruktbart.
Och jag som alltid undrat varför det liksom inte ville sig. Doh! Fel igen!
Han säger också att:
Den sexualupplysning som erbjuds anses utgå ifrån att alla har sex och att alla varianter är normala, och hur man skyddar sig med preventivmedel.
Och jag tror faktiskt att en kristdemokrat för första gången i världshistorien har fått någonting rörande sexualitet rätt. Om jag inte misstar mig är det en världssensation. Fullt i klass med att de gamla kristna lärde tillslut erkände att jorden faktiskt kanske inte är platt som en pannkaka ändå. Eller att hela Universum kanske ändå inte kretsar kring just oss i lilla jordariket.
Bara en sån sak.
Sedan får jag litet grann medeltida vibbar igen här, men det må så vara hänt. Tycker mest det var litet gulligt ändå. ^^
- Heterosexualitet verkar inte vara det normala längre, det pratas om alla varianter. Jag dömer inte folk, de får göra vad de vill. Men biologiskt sett är homosexualitet inte funktionellt, menar Yngve Andersson.
KD vill att hälso- och sjukvårdsförvaltningen, barn- och utbildningsförvaltningen samt kultur- och fritidsförvaltningen kompletterar samhällets sexualupplysning. Värden som fasta relationer, kärlek, barn, familj, ansvar och etik, avhållsamhet och senare sexdebut ska föras fram bättre.”
Liberati skriver om det också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
