Föreningen Svart Måndag är grundad

Då vi under en längre period velat finna en lösning för att kunna åstadkomma en flexibel och fungerande rörelse som är väl anpassad att kunna arbeta för mänskliga fri- och rättigheter och för ett samhälle fritt från massövervakning, integritetskränkande lagstiftningar inom bland annat medie- och informationsteknologiområdet, beslutade vi oss för att konstituera Föreningen Svart Måndag. Föreningen är nu aktiv och ett väldigt spännande arbete har just tagit sin början.

Föreningen Svart Måndag kommer att arbeta på uppdrag av medlemmarna i Nätverket Svart Måndag (vilket även fortsättningsvis kommer att vara ett löst sammansatt nätverk av organisationer och individer). FSM Sverige ska utgöra en juridisk person med ansvar för ekonomi, IT, central planering och dylikt. Föreningen är ideell, partipolitiskt obunden och kommer i sig inte att driva några politiska frågor. Syftet är att förenkla, utveckla och underhålla nätverkets möjligheter att växa och stärka sin position som en sund röst i en alltmer inskränkt värld.

Vi är en förening som arbetar partipolitiskt obundet för ett öppnare samhälle där mänskliga fri- och rättigheter respekteras och de demokratiska principerna är grunden för det samhälle vi lever i.

Föreningen Svart Måndag arbetar utan vinstintresse och all verksamhet sker helt ideellt.

Föreningen har tillkommit som en samordnande instans och juridisk person som arbetar på uppdrag av Nätverket Svart Måndag.

En ny styrelse har valts för att leda arbetet i föreningen och nätverket, och jag hälsar härmed vår nye ordförande Niklas Starow och den övriga nytillträdda styrelsen välkomna!

Styrelsen under verksamhetsåret 2009 består av:

Niklas Starow - ordförande

Amanda Brihed - vice ordförande

Klara Ellström - sekreterare

Christine Sahlström - kassör

Övriga ledamöter är André Havsjö, Michael Gajditza, Emina Karic samt Jens Odsvall.

Svart Måndag vill på så vis bygga vidare på sin organisation och tanken är att vi ska kunna driva ett konstruktivt och positivt arbete kring det begynnande kravsamhället, integritetsfrågor och mänskliga fri- och rättigheter i en modern och ständigt föränderlig omvärld. Vi hoppas kunna möta er alla därute för diskussioner, informationsmöten, demonstrationer och på tusen andra vis inom kort. Vårt arbete har verkligen bara börjat, vår kamp är långt ifrån över.

Ska lära mig att sluta spotta eld omkring mig

Efter att ha fått hela den där skithögen dumpad på min och andra fantastiska människors trappa sista dagarna, så känner jag just nu att jag behöver ta en break på en dag eller två. Kanske kikar in imorgon eftermiddag igen om jag fått ett litet mer ok humör till dess.

Det är förmodligen osunt att vara i närheten av mig, i vilket fall, vid en viss tid på månaden. Inte minst när man så oförvanskat hånar och förolämpar mig, mina nära vänner, kollegor, och kontakter på det sätt som DN gjort sista dagarna. Just nu känner jag mig i skick att med lätthet bita huvudet av en tiger och därefter förnöjsamt slicka resterna ur mungipan. Det är väldigt dåliga förutsättningar för att skriva kloka och fokuserade inlägg, varför jag kanske ska ta och försöka lära mig att andas igen först. Innan jag går loss på den här historien igen.

Hur som helst har jag inte tid. Det är ju trots allt så att den här nyblivna mutmiljonärskan gärna vill betala räkningarna, lånen, litet sjysst mat och litet tilltugg för mina videokvällar en stund till. Så det ska jag ägna mig åt, eftersom jag absolut inte vill röra mina stackars surt förvärvade marionett-monopol-pengar på Jersey än på en stund. De ska ju räcka till att köpa upp Neverland när köppriset blir det rätta.

Ska dessutom försöka laga ett trasslande privatliv, kanske få en pytteliten stund för mig själv och se om jag kan lära mig konsten att vara litet mer zen. Kanske rentav ger mig på stickningen som jag fick i gåva av en fin vän igår kväll. Det skulle kunna vara litet finhet.

Men till dess får ni gärna terrorisera Niklas, Michael, Jens och alla de andra. De talar alldeles förträffligt för nätverket och jag överlåter till dem att tala för vår lilla skara under tiden jag slutar spotta eld omkring mig. Vi syns imorgon eller om någon dag. Något sånt. 

Till dess... ut och tjäna miljoner. Ni har ett helt hav av guld därute. Se till att inte låta något gå till spillo. Om inte annat så har ni fanimej förtjänat det. Var och en av er.

Genmäle till Ingrid Carlbergs och Ewa Stenbergs artikel i DN 28/2-09, även publicerat på "Second Opinion" och hos Scaber Nestor

Detta genmäle är publicerat på "Second Opinion" och hos Scaber Nestor.


Genmäle till Ingrid Carlbergs och Ewa Stenbergs artikel i DN 28/2-09


I DN 28/2 läser vi att vi har varit med om en välregisserad konspiration för att fälla FRA-Lagen.


När man läser det som blivit resultatet efter vad som verkar vara månader av "grävande" blir man lite ledsen.

För det som presenteras stämmer inte med vår verklighet.
Artikelförfattarna har med det de skrivit reducerat tiotusentals personer, hundratals bloggare, politiker, opinionsbildare och andra privatpersoner som ägnat månader åt att hindra FRA-frågan att falla i glömska, till en samling viljelösa mähän som gått i koppel efter en PR-byrå.

Vi hade uppskattat lite mer av källkritik.

Exempelvis påståendet om att 16 september-demonstrationen enbart var en enskild demonstration med 300 personer, när det i själva verket var fyra demonstrationer på tre orter, Stockholm, Göteborg och Malmö, som tillsammans samlade över 2500 personer.

Att stoppaFRAlagen och Nätverket Svart Måndag bildades för att det skulle finnas opolitiska rörelser att väga upp för Piratpartiet är rent löjeväckande, de bildades oberoende av varandra och "Svart Måndag" var från början bara en händelse som genomfördes utanför riksdagshuset, vilket förmedlats av både Niklas Starow och Amanda Brihed till artikelförfattarna, men detta har tyvärr utelämnats av för oss okänd anledning.

Vad Carlberg och Stenberg har vantolkat om de nätverk som bildats, är att i ett nätverk så använder man sig av de trådar man kan dra i, oavsett om de trådarna går till PR-byråer, företagsledare eller politiker, men detta får de till att ett fåtal har styrt massan.

Nätverket Svart Måndag drivs med våra egna privata pengar, vi har stått under ständig attack för våra personer, att vi inte skulle vara ett riktigt nätverk eftersom de flesta av medlemmarna återfinns på facebook.
Vi har mottagit mordhot, anklagelser om landsförräderi och vissa av hoten har varit minst sagt detaljrika.

Vårat engagemang har inte varit ett välregisserat scenario så påståendet om det gör faktiskt ont.
Detta engagemang som finns hos tiotusentals personer har kostat oss tid, pengar och i vissa fall äventyrat hälsan hos aktiva medlemmar som jobbat hårt nästan dygnet runt.

Men vi får ändå tacka för uppmärksamheten och nu undrar vi vart vi ska skicka räkningen?
Enligt artikelförfattarna är våra uppdragsgivare välbeställda och det vore trevligt att få betalt också.
Kanske DN kan förmedla det eftersom de tydligen vet vilka de är?


Niklas Starow - Talesperson
Amanda Brihed - Grundare
Michael Lassi
Jens Odsvall
Klara Ellström
André Havsjö
Michael Gajditza

Nätverket "Svart Måndag" (NSM)

(uppdatering)
I dag beskrivs samma scenario på DN's ledarplats och genmälet får gälla för den också.

DN's kampanj fortsätter på ledarplats

Det är spännande att se hur det här utvecklas. Jag tycker det är en rätt intressant utveckling vi nu får ta del av och jag följer det med intresse. Nu har DN bestämt sig för att forsätta sitt frontalangrepp på sin huvudledare för dagen och jag måste säga att de lyfter en del intressanta frågor och punkter. Visserligen har de, som vanligt, fått ett eller annat om bakfoten, men det är sådant man får ta.

Hur som helst lovar jag att kommentera det här vidare alldeles strax. Om ett gäng timmar, när dagens andra livsviktiga sysslor är avklarade.

Nu ska de tunga pjäserna användas för att sätta åt de uppkäftiga

Tydligen är det inte helt uppskattat att svara tillbaka mot sina kritiker, trots allt. Det hade väl förvånat mig, men att folk är så skotträdda hade jag faktiskt ingen aning om. Läste på Nyheter24 återigen om mig själv, följt av följande kommentar från Bengan:

Tjena Aaron, jag har ådragit mig såväl Micke Nilsson som Amanda B:s uppmärksamhet. Läge kan komma då jag behöver eldunderstöd. Och då snackar vi tunga pjäser.

bengan 2009-03-01 20:49

Om det är så att man inte kan eller vågar stå till svars för sina personangrepp och därför desperat skriker efter hjälp hos vännerna, och gör det öppet, så undrar jag hur mycket av den övriga kritiken man faktiskt i så fall kan stå för. Men det är ju bara jag. Jag tycker det låter aningen panikartat.

Tror inte att Micke heller uppskattar den sortens dumheter nämnvärt. Hur som helst får vi roa oss tillsammans, för jag förmodar att vi tillsammans kommer sitta på första parkett då bomberna börjar falla.

Och vill jag verkligen veta vad de tunga pjäserna i så fall innebär? Vad ska de hitta på nu? Pratar vi hårda angrepp i DN, avslöjanden om min identitet och läggning, ytterligare påhopp på min vikt eller pratar vi rentav stora skäggiga killar med skinnjackor, motorcyklar och slagträn nu?

Tycker stämningen börjar bli skrämmande patetisk nu och betackar mig hotfulla uttryck av det slaget.

Köpt ung dam raljerar

Det var väl självaste...

Tänk att det blev så mycket uppståndelse kring allt det här med DN-artikeln ändå. Jag kan egentligen inte begripa det. Vad jag dock ser och roar mig extra mycket över är de människor som genast kryper till korset och indignerat flyger i taket över DN's fantastiska skop. De som verkligen har sådär fantastiskt underfundiga argument för sina nyfunna åsikter att de tappar bort sig själva i sin iver att visa att de minsann inte gått på något alls och att de dyrt tror på allting gammelmedia matar dem med.

Ett bra exempel på det är förstås Bengt Kvist, som får sådan tunghäfta att det bästa han kan komma på för att kritisera mig är att attackera min rätt så runda och goa kropp. Äsch då, Bengan... Du är bara avundsjuk som inte får fibbla med den. Och det är okej. Vem vill inte ha en rund, mysig och livsfarlig kvinna i sängen ändå?

Neh, jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt. Men finns det inte farligare saker att anklaga mig för än att vara småfet? Jag hade faktiskt förväntat mig någon form av kreativitet där ändå - det är ju inte som om det saknades vassare saker att hugga på mig för. Jag tycker att jag är rätt nöjd med att vara litet smårund annars. Blev jag blåst som gick på den? Jag antar jag får börja svälta mig, så att jag kan få en fetare lönecheck (istället) nästa gång tåget går och byråerna står med sedelbuntarna redo. Jag inser nu att hade jag sett mer ut som ett blont och välgymmat bombnedslag, så hade jag förmodligen varit rik idag.

Annars tycker jag det blivit litet snedvridet ändå, allt det här. Hax kritiserar mig och Mikael Nilsson för att inte rensa ut i bagaget ordentligt. Jag ser det inte riktigt så.

Vad jag sagt till DN, vilket artikelförfattarna är fullständigt medvetna om, är att jag har haft kontakter med personer som arbetar på mediabyråer. Att de flesta av de kontakterna har varit helt och hållet privata och personliga samtal vänner och bekanta emellan. Sådana kontakter anser jag mig inte ha skyldighet att redovisa.

Jag har även samarbetat med människor som arbetar på någon mediabyrå i samband med någon artikel. Men det har jag gjort som privatperson i ännu högre grad än jag gör som en del av Nätverket Svart Måndag.

Anledningen till att jag inte avslöjar namnen på byråerna jag arbetat med, vilket tyvärr inte framkommer i artikeln, är att jag inte har några formella avtal och att inga ersättningar betalats ut åt något håll. Att det varit en helt annan nivå på de kontakter jag haft. Det finns inget att rapportera, så jag väljer att inte göra det.

Jag har däremot arbetat med Westander i samband med Hoppets Demonstration - ett enkelt, kompletterande, pressutskick som jag för övrigt just kom på att jag aldrig sett - och jag har fått lösa förfrågningar och ett eller annat tips och råd på vägen (tämligen lösa tips och råd, förresten) litet här och där under resans gång. Knappast någonting som anmodar varken köpepeng för tjänsten i fråga eller för den delen någon form av kontrakt åt andra hållet. Med andra ord... Nej, jag har inte blivit köpt. Och jag har inte anpassat varken arbete eller åsikter för att kunna tillgodogöra mig den lilla hjälp jag fått.

Och det är det hela den här frågan kretsar kring.

Jag skiter högaktningsfullt i insinuationen att det finns pengar litet här och var. De medel som rullade på motståndarsidan var småpotatis i förhållande till vad regeringen och övriga förespråkare kunde uppbåda. Och jag har inte fått ett öre. Inte heller någon annan inom Svart Måndag. Vi har lagt ut själva för hemsidor, demonstrationstillstånd, tryckkostnader och allt annat som tillkommit.

Men visst fanns det pengar därute som rullade runt och fann nya händer. Det tvivlar jag inte på. Och det är naturligt. Jag ser inget fel i det. Vi lever i den sortens samhälle och det är vardagsmat i vilken fråga det än gäller. Även i frågor som handlar om kommersiella standardiseringsregler för storleken på hönsägg.

Hade Svart Måndag kunnat finna sponsring, så hade vi säkerligen funderat allvarligt på det. Vi hade dock sett till att inte ha några klausuler i en sådan överenskommelse som påverkat vår verksamhet, men vi hade absolut godtagit ersättning för det arbete vi gjorde. Vi är inte gjorda av pengar. Vi har gott om människor som engagerat sig centralt inom nätverket som absolut kunde behövt en slant för det arbete de utfört.

Det finns inget fult i det. Jag skulle nog till och med utkräva lön för att sitta i riksdagen. Eller för att dirigera förespråkarkampanjer för regeringens räkning - om jag nu klarat av att svälja ett sånt beskt piller, förstås. Jag vet att jag är litet fånig med det där om att pengar hade suttit fint, men vad ska jag säga...? Jag är väl girig.

Å andra sidan skulle jag aldrig sälja min själ eller mina värderingar. Det finns inte i min värld. Jag kan inte ens stvaa tlil dte.

Det som stör mig är inte pengafrågan. Jag kunde inte bry mig mindre. Inte egentligen. Det som stör mig är insinuationen att jag och många med mig var fullständigt huvudlösa drönare som styrts och manipulerats av någon form av monster till karlar i svarta hattar och som bott i min (redan som det är alldeles för trånga) garderob.

Jag har varit i garderoben, förresten. Jag är ute nu. Det är inte nyheter längre...
Och jag fann inga svarta hattar därinne, förresten. Tackar som frågar. Jag har en rätt snygg svart hatt som ligger och väntar på våren uppe på min hatthylla, visserligen. Men jag tror inte att den riktigt räknas. Eller gör den det? Jag tror jag köpte den på Åhléns för sisådär två-tre år sedan. För egna pengar. Den borde kostat mig i runda slängar 300kr.

Jag blir irriterad över antydningar som gör gällande att det arbete jag och andra har utfört inte har varit våra egna bedrifter. Jag blir fundersam när vi anses vara pjäser i ett högre spel. Jag blir riktigt upprörd när jag får höra rena dumheter om att jag skulle vara avlönad då jag halvt om halvt svultit för att kunna göra allt detta (svårt att tro när en tjej uppbär storlek 44, jag vet) eller på något sätt ska ha gått någon annans ärenden än mina egna.

Det är vad som stör mig. Tillsammans med en kronologi som inte stämmer, en konspiratorisk ton utan mening och syfte, ett antal väldigt märkligt snidade frågeställningar och så vidare.

Nej, jag skulle inte bett om ursäkt om jag tagit emot ersättning för att göra det jag gjort. Jag hade fortfarande gjort vad jag ansåg mig tvungen att göra, utifrån mitt eget och högst privata engagemang. Utifrån min tro på mänskliga rättigheter, integritet och människovärde. Jag hade varit öppen med vilka kontakter jag haft om det varit kontrakt och uppdrag det rört sig om. Kunde jag säga att jag haft en underskriven deal med den eller den firman, så hade jag berättat det. Privata samtal över en kopp te hemma på min visserligen rätt mysiga soffa räknas dock inte dit. Det är samtal jag haft med privatpersoner som råkar sitta på ett kunnande jag kan ha behövt. Hur ska jag kunna säga att jag har en deal med den eller den firman om jag enbart fört privata samtal med en enskild medarbetare?

Detta har jag förklarat för artikelförfattarna. Vid upprepade tillfällen. De valde att inte tydliggöra det.

På samma sätt som min mor sätter mina kotor rätt då de hoppat ur led har jag dock här och där fått hjälp med saker jag inte helt klarat av själv. På samma vis som jag frågar mina journalistvänner om råd här och där. Eller på samma vis som jag frågar mina krögarvänner om råd då jag vill kunna göra en riktigt outstanding oxfilé inför nästa dejt. Jag har frågat vänner som är läkare, vid något tillfälle, om huruvida man kan kombinera den eller den medicinen utan fara om jag varit i behov av det. Ingen har kommit på tanken att fakturera mig för det. Mina vänner är sådana.

Jag brukar sällan betala för den sortens tjänster. Jag är bekväm med att bjuda tillbaka med en kopp te hemma i köket eller en fika i Gamla Stan. Det brukar vara så, vänner emellan. Är jag köpt för det, så går jag med på det. Jag räcker upp handen och tassar snällt med till giljotinen. Förmodligen kastar jag en slängkyss till bödeln i samma ögonblick som bladet faller. Men skäms jag? Inte ett dugg.

Jag anser att det är något som hör till i dagens politiska arbete. Och det är vad det handlar om, trots allt. Det är så det går till i nätverk utan egentliga ledare. Det är så svärmen fungerar. Det är så vi håller en folkrörelse vid liv. Vi pratar med varann. Vi umgås. Vi delar åsikter och vi arbetar tillsammans för att uppnå gemensamma mål. Det finns inget hemligt i det. Det bara är.

Och jag är fruktansvärt nöjd med det arbete som jag och andra medlemmar i nätverket har genomfört. Oavsett vilken titel de uppbär. Oavsett vilken firma de arbetat för. Eller vilket parti.

Alltså. På ostfronten intet nytt. Jag väntar fortfarande på brickan. Och det röda vinet till.

DN jagar spöken bakom FRA-motståndet

Det är med viss fascination jag läser artikeln i DN om det fantastiskt välregisserade FRA-motståndet under 2008. Jag kan inte låta bli att småle litet grann.

Alltså, om man hårddrar det ordentligt och verkligen vill få fram en viss tolkning, så kan man verkligen åstadkomma underverk, men hur den egentliga äkthetsgraden i det verkligen ser ut i slutändan är ofta något helt annat.

Visst var FRA-motståndet välregisserat. Och nej, det var inga idioter som spelade spelet gentemot regeringen och förespråkarna för lagen. Jag tror man kan säga mycket om människorna bakom bloggstormen och aktivistchocken under året som var, men ingen av oss är dum. Emma, Hax, Louise P, Rick Falkvinge, JensO, Niklas Starow, Michael Gajditza, Micke Nilsson, Mark Klamberg, mängder av superambitiösa piratpartister... En hel drös ungdomsförbundare var inblandade, förstås, och många många många andra. Det fanns ju sådana mängder av fantastiskt aktiva och kompetenta skribenter, aktivister och politiker som arbetade med detta. Inte minst Camilla Lindberg har varit fantastisk under den här kampen. Gud, vad den människan har kämpat! En orsak till att Liberati skapades var faktiskt också just behovet av att diskutera sådana här frågor mer på djupet och att bygga en plattform för att kunna agera för människors fri- och rättigheter. Det var en stor orsak till att jag hoppade på det tåget. Men vem som låg bakom FRA-stormen?

Jag skulle snarare säga att bakom kampanjerna låg ett flertal jäkligt kompetenta människor som vet hur man skriver, som verkligen kan konsten att gräva fram information och att se till att människor nås av den. Och till stor del rörde det sig inte om PR-byråer. Jag är rädd att jag är den som är skyldig till att hela debatten om användandet av sociogram kom till, exempelvis. Ingen PR-byrå hjälpte mig med det. Däremot såg jag till att rätt människor fick information om vad som låg bakom. Jag har haft en rätt pressad tid på sistone för att försöka förklara för DN att jag inte har blivit mångmiljonär på kuppen. Att ingen annan låg bakom Svart Måndag.

Bakom Svart Måndag låg jag. Personligen. Ingen PR-byrå skapade Svart Måndag. Jag är rädd att jag är skyldig. Är det okej och räcker det om jag räcker upp handen, niger, rodnar klädsamt och erkänner att det var jag? Rektor får väl plocka fram rottingen?

Runt mig samlade jag däremot en grymt kompetent styrelse, bestående av människor som engagerade sig aktivt och ideellt. Människor som Niklas Starow, Petter Axén, Christine Sahlström (som, för kuriosa, var den som betalade för tillståndet inför Hoppets Demonstration), Emina Karic, Klara Ellström, Victoria Drefvenborg, Mikael Lassi, Michael Gajditza och ett gäng till stod bakom det arbetet. Även Jens Odsvall, Mark Klamberg och några till arbetade på rätt friskt på olika håll och vi gjorde en hel del grejer tillsammans. Där fanns även en grupp andra, förstås. Det gör ju så ofta det. Och med oss hade vi även organisationer som tyska AK Vorrat, amerikanska Epic och det världsomspännande aktivistnätverket Freedom Not Fear. Fantastiskt kompetenta människor som jag på olika vis har litet kontakter med sedan en tid.

Visst har jag arbetat med Westander. Men enbart för att marknadsföra Hoppets Demonstration den 16 september. Den demonstrationen blev superlyckad, och jag tror att det nog var aningen fler än 300 personer som närvarade vid den demonstrationen. För att inte tala om demonstrationen Piratpartiet anordnade samma dag och som under dagen senare anslöt sig till oss på Sergels Torg. Hoppets Demonstration arrangerades och anordnades helt och hållet med våra egna pengar. Hemsidor skapades, tillstånd skaffades och så vidare. Av oss själva. Visst finns det andra människor jag pratat med. Det vore konstigt annars, och det är ingen stor sensation i sig. Vi gör sånt, vi människor. Vi är sociala varelser. Och ska man spela spelet, så spelar man det fullt ut.

Visst har jag mottagit råd och tips. Visst har jag ägnat mig åt lobbying. Dels i riksdagen. Dels genom att diskutera frågan med människor jag känner på olika håll och i olika branscher. Självklart har jag arbetat med individer som drivits av samma övertygelse som jag. Har de suttit på pr-byråer, så fine. Har de varit politiker, sophämtare, tunnelbaneförare eller butiksbiträden, så har jag tagit det med dem.

Men det fanns ju så många andra demonstrationer runtom i landet. Demonstrationer som Svart Måndag låg bakom tillsammans med partier och ungdomsförbund, men där ingen annan marknadsförde oss överhuvudtaget. Göteborg, Kalmar, Helsingborg, Kristianstad, Borlänge, Malmö, och även ett flertal aktioner uppåt i landet. Vi stod bakom en del. Den samlade vänstern stod bakom några. Piratpartiet har mer än en liten del i det hela. Grön Ungdom var väldigt aktiva, de också. Senast i början av december hölls en demonstration i Göteborg. Och så vitt jag vet har inga stora företag stått bakom varken den eller någon annan demonstration.

Det verkar som om det är väldigt svårt för tidningar som Dagens Nyheter att acceptera att en folkrörelse kan växa sig så stark som denna gjorde - utan att där finns någon sorts Mastermind bakom det hela. Utan att ledarna för rörelsen blivit sådär snuskigt stormrika på kuppen. Utan att någon har velat ta betalt för det de sysslat med.

Kanske beror det på att det var FRA-frågan som visade bloggarnas och allmänhetens makt på allvar för första gången? Vi kunde väl ändå inte dribbla förbi hela gammelmedia nästan som i sömnen utan att stora och monstruösa intressen låg bakom?

Visst hade det varit bra för mig, personligen, om jag nu hade blivit betald av någon för att starta upp Svart Måndag. Jag hade gärna haft ett tillskott i fickan efter det hårda 2008. Jag kan säga att det har jag inte. Jag kan bara drömma.

"Mom. Dad. Send money, please... I'm broke!"
- Förlåt, jag kunde bara inte låta bli...

Jag startade Svart Måndag därför att jag brann (och brinner) för frågan. Jag brinner också för att stoppa andra vansinnigheter som kan skada människor på så oerhörda vis då man slår dem samman. ACTA, IPRED, Datalagringsinitiativet och så många, många fler liknande eländen. Det arbetet driver jag fortfarande. Dels i Svart Måndag. Dels i Liberati. Dels inom Freedom Not Fear-nätverket.

Vid sidan av det bedriver jag också andra frågor. Exempelvis kravet att Sverige ska sluta tvångssterilisera mellan 60-100 personer varje år, en verksamhet som fortfarande pågår. Än idag! En fråga som inte ett enda parti eller ungdomsförbund har vågat ta tag i ännu, av rädsla för det vansinniga tabu som råder kring frågan. Inte en enda tidning har grävt i det. Men att Sverige år 2009 fortsätter att tvångssterilisera en grupp människor på Karolinska Sjukhuset och på Linköpings Universitetssjukhus är människorättsligt vidrigt på en nivå som är... obeskrivlig!

Nej, Sverige har aldrig slutat tvångssterilisera. Vi har bara slutat prata om det, byggt tabun, urskuldat oss, skapat utställningar på muséerna om det och slagit oss för bröstet med lögnen om att vi faktiskt har slutat. Men det är svårt att lägga av sina svåraste laster, sa drogmissbrukaren. Inte sant?

Jag är ett av de olyckliga offren för den politiken. Jag är tvångssteriliserad på grund av svensk politik. År 2008. Bara så att ni vet.

Jag föreläser också om HBT- och, inte minst specifikt, om transfrågor. Jag är väldigt aktiv som aktivist inom det området också. Jag gör mycket mer än att bara kritisera FRA-lagen. Och jag arbetar även som stödperson för människor som ska genomgå könskorrigeringar.

Jag ligger bakom ett framväxande internationellt projekt kallat The International Trans Identity Project, som syftar till att ge människor med en transproblematik stolthet, trygghet och en känsla av identitet och samhörighet. Som ska stärka dem, ge dem förebilder och korrekt och uppdaterad tillgång till information, stöd, forskning, vårdresurser och liknande. Där finns förgreningar i Peru, England, USA, Kanada, Danmark, Ryssland, Philippinerna och ett flertal andra länder.

Jag spelar sällan smått. Och bestämmer jag mig för att göra något, så gör jag det. Oavsett om jag tillfälligtvis får medial draghjälp av än den ena eller än den andra aktören. Jag samarbetar, bygger nätverk, föreläser, argumenterar och ser till att aktivt arbeta för min ståndpunkt. Och jag är, förlåt mig nu för att jag säger det här, fruktansvärt bra på det jag gör.

Bortsett från det faktum att jag just nu är fullkomligt utbränd och dessutom har tusen saker att ta hand om privat. En stor orsak till att den här stjärnan just nu tar litet välbehövlig semester, egentligen, från hela cirkusen. Men skapade jag Svart Måndag på uppdrag av någon annan än mig själv? Knappast. Jag såg att behovet fanns och jag agerade. Jag tycker resultatet blev helt ok. Inte sant?

Svart Måndag skapades som en gemensam grund att stå på för de partier som traditionellt har svårt att arbeta tillsammans. Nätverket såg till att sammanföra parter som annars skulle haft svårt att stå sida vid sida. Ingen organisation stod bakom oss. Svart Måndag skulle stå bakom som en neutral aktör som gav en möjlighet att samarbeta även där ingen annan grund fanns för samarbetet än just FRA-frågan.

Visst fanns det intresse hos företag, pr-byråer och andra att driva frågan, och visst har de aktivt velat marknadsföra sin syn på det hela. Det finns säkert pengar inblandade här och där. Men jag har inte sett några. Rätt stora summor har jag snarare sett försvinna mellan mina egna fingrar under tiden. Mina och andra aktivisters. Men att påstå att partier eller ideella organisationer finansierats starkt av dessa byråer, eller att det fanns mörka spöken i garderoben som höll i trådarna och som betalade eller på annat vis övertygade mig eller någon annan om att göra det vi gjorde är nog litet grann att ta i så att sömmarna spricker.

En stor del av de kontakter jag har på olika håll har jag diskuterat med. Vänner, bekanta, affärskollegor och andra. Jag har aktivt nätverkat för att kunna göra det jag gjort. Självklart. Liksom resten av människorna i Svart Måndag.

Jag har samarbetat med StoppaFRA-lagen. Jag har samarbetat med Piratpartiet. Jag har samarbetat med samtliga ungdomsförbund, med Miljöpartiet, med Vänsterpartiet, med Feministiskt Initiativ, med Junilistan, med riksdagsledamöter från samtliga partier, med bloggare, med underbara människor som inte alls är involverade i politiken på något annat plan än just kring integritetsfrågorna och utifrån sin tilltro till kampen för mänskliga rättigheter. Jag har självklart samarbetat med ett flertal personer som aktivt arbetat för att riva upp FRA-lagen. Många av dem har ju uppenbarligen talat på våra demonstrationer. Duh!

Svart Måndag har agerat som en stark enhet skapad av privatpersoner från olika delar av samhället. Vi har varit en sammanslutning av människor som trott på det vi gjort och som beslutat oss för att inte sitta tysta, som valt att agera. Vi är grymt bra på det vi gör och vi har arbetat med andra som är otroligt duktiga på det de gör. Vi har givit en röst till organisationer som vi inte varit direkt kopplade till och vi har bundit samman dem med våra övriga kontakter och med de partier och organisationer som har kämpat vid vår sida.

Så var finns den stora nyheten? Jag kan tycka att artikeln är missvisande, men jag ska väl inte gnälla för högt. Den framställer ju mig och de andra bakom FRA-motståndet som rätt smarta och slipade individer och det är ju alltid trevligt. Jag vågar påstå att vi är det också. Men ingen av oss går under epitetet marionett. Det är vad jag vill få fram just nu. Ingen av oss är dum nog att låta någon annan styra våra åsikter. Ingen av oss är köpt. Ingen av oss engagerade sig av någon annan anledning än för att vi brann för det vi gjorde och för vår syn på mänskliga rättigheter, övervakningssamhället, integritetsfrågorna och vår vilja att förändra och förbättra världen.

Och det kommer vi nog att göra länge än.

Vänner! Vi ses på barrikaderna!