2009-10-30
Pye pratar om sexköpslagen från sexsäljarens perspektiv
Bara måste släpa in denna i debatten. Fann den hos ProjO och tycker den är ett viktigt inlägg i debatten kring sexköp och sexköpslagen. Kika på den och tänk efter. Ville bara sprida denna litet till.
Jag säger nej!
Bara för att jag måste... för att jag inte kan låta bli och aldrig skulle kunna drömma om att låta bli.
Jag tydliggör härmed min inställning rörande ett samarbete med det främlingsfientliga Sverigedemokraterna om de mot all förmodan tar sig in i riksdagen 2010 eller i framtiden.
Jag blev uppmanad av Trollhare att ställa upp i Fredrik Petterssons bloggkampanj som samlar alla som är beredda att sätta ner foten mot de där galningarna som springer runt och förkunnar rädsla som den nya tidens statsreligion.
Det gör jag därför att:
1. Jag står inte ut med den ökande islamofobin i världen idag. Varken inom SD, inom mitt eget parti (som traditionellt varit inne på den vägen rätt länge också) eller någon annanstans.
2. Jag vägrar stödja ett parti som propagerar för att sådana som jag inte ska få existera.
3. Jag gör det för att jag verkligen tror på kärleksbudskapet och för att det budskapet utsträcks till mina vänner, min familj, mina bekanta, mina kollegor, mina grannar och alla andra.
4. Jag gör det för att jag tror på demokrati.
5. Jag gör det för att jag vägrar glömma. För att vi inte har råd att glömma. Trettiotalet ska aldrig någonsin få komma tillbaka.
6. Jag gör det för att jag på denna punkten gärna följer min f.d. partiledare och reser mig ur soffan om jag på något vis blir förknippad med de där mentala kalhyggena - oavsett om de bär bomberjackor, brunskjortor, nationaldräkter, sunkiga kinesiska träningsbyxor med hål i eller kostymer gjorda av Hugo Boss eller för den delen något struntmärke sålt på Dressmann.
Som ett led i mitt ställningstagande och som ett led i Petterssons bloggkampanj sänder jag uppropet vidare. Jag uppmanar därför JensO, Tiarafeministen, Scaber Nestor, Liz Morseby och Annika Beijbom att ta upp handsken. Och som en bonus ber jag även Seved Monke och OlofB att göra detsamma.
Vill ni också ta ställning?
Jag tydliggör härmed min inställning rörande ett samarbete med det främlingsfientliga Sverigedemokraterna om de mot all förmodan tar sig in i riksdagen 2010 eller i framtiden.
Jag blev uppmanad av Trollhare att ställa upp i Fredrik Petterssons bloggkampanj som samlar alla som är beredda att sätta ner foten mot de där galningarna som springer runt och förkunnar rädsla som den nya tidens statsreligion.
Det gör jag därför att:
1. Jag står inte ut med den ökande islamofobin i världen idag. Varken inom SD, inom mitt eget parti (som traditionellt varit inne på den vägen rätt länge också) eller någon annanstans.
2. Jag vägrar stödja ett parti som propagerar för att sådana som jag inte ska få existera.
3. Jag gör det för att jag verkligen tror på kärleksbudskapet och för att det budskapet utsträcks till mina vänner, min familj, mina bekanta, mina kollegor, mina grannar och alla andra.
4. Jag gör det för att jag tror på demokrati.
5. Jag gör det för att jag vägrar glömma. För att vi inte har råd att glömma. Trettiotalet ska aldrig någonsin få komma tillbaka.
6. Jag gör det för att jag på denna punkten gärna följer min f.d. partiledare och reser mig ur soffan om jag på något vis blir förknippad med de där mentala kalhyggena - oavsett om de bär bomberjackor, brunskjortor, nationaldräkter, sunkiga kinesiska träningsbyxor med hål i eller kostymer gjorda av Hugo Boss eller för den delen något struntmärke sålt på Dressmann.
Som ett led i mitt ställningstagande och som ett led i Petterssons bloggkampanj sänder jag uppropet vidare. Jag uppmanar därför JensO, Tiarafeministen, Scaber Nestor, Liz Morseby och Annika Beijbom att ta upp handsken. Och som en bonus ber jag även Seved Monke och OlofB att göra detsamma.
Vill ni också ta ställning?
Säger du också nej till att vara beroende av Sverigedemokraterna?
Gör så här:
1. Publicera ett inlägg där du förkunnar att (och gärna varför) du aldrig, någonstans, någonsin, någon gång kommer att göra dig beroende av stöd från Sverigedemokraterna.
2. Sätt etiketten JAG SÄGER NEJ på bloggen och länka till andra bloggare som gjort samma sak.
3. Lägg in knappen ”JAG SÄGER NEJ” på ett väl synligt ställe på din blogg.
Antingen genom att högerklicka på bilden och spara ner den på din egen dator eller genom att använda bildkoden: 
4. Skicka vidare uppmaningen till fem andra bloggare.
På tal om steningar, mord och förtryck av sexualitet
Bara därför att...
På tal om det där med stening, dödsstraff, hedersvåld och förtryck på grund av normer rörande sexualitet.
Något att tänka på även för våra kära sexköpslagsförespråkare här hemma. När ska vi sluta se sexsäljare som syndiga? Även en ensidig sexköpslag underbygger dessa normer, detta våld och dessa mord.
Läs mer här.
På tal om det där med stening, dödsstraff, hedersvåld och förtryck på grund av normer rörande sexualitet.
Något att tänka på även för våra kära sexköpslagsförespråkare här hemma. När ska vi sluta se sexsäljare som syndiga? Även en ensidig sexköpslag underbygger dessa normer, detta våld och dessa mord.
Läs mer här.
Den fortsatta kampen post-FRA drivs med hjälp av kulturen
Det är rätt kul när bekanta från förr dyker upp från (nära nog) ingenstans och börjar engagera sig i de frågor man själv driver. Speciellt när det kommer från ett ganska oväntat håll.
Jag lärde känna Tuva rätt väl under ett par år i gymnasiet, då hon gick en klass under mig och vi bägge pluggade för att ge oss på teater, dans, sång och allt vad det var. Hon gick musikal. Jag gick dans och teater. Hon lyckades bygga en framgångsrik karriär och blev Tuva med hela svenska folket (och litet senare även med växande delar av Europa och USA). Mina dans- och teaterdrömmar gavs upp därför att jag helt enkelt inte var bra nog på att ta betalt för det jag gjorde och säkert saknade en himla massa av den utstrålning Tuva nu har. Jag fick det inte att gå runt, helt enkelt. Jag var definitivt inte bra nog. Hyran skulle betalas, en ny person skulle födas från det rätt tomma skal jag var på den tiden och därmed gick jag in i skuggorna istället under rätt många år. Jag föddes på nytt en stund senare och blev Amanda. Kort efter att jag blivit Amanda, så föddes också en annan person. Den där integritetskämpen, eller vad man nu ska kalla mig, som låg bakom Svart Måndag och som skrämde slag på mitt eget moderparti och min egen alliansregering genom det arbete som ledde till verbal revolution på Sergels Torg den 16 september 2008 och en kort stund senare till septemberöverenskommelsen kring FRA. Det som nyligen ledde till en ny omröstning i riksdagen och blev den FRA-lag som idag styr över våra liv, vår integritet och all information om hur vi lever våra liv, kommunicerar och tänker.
Nej, jag var för guds skull inte ensam. Tack och lov, med tanke på hur många gånger jag totalt baxnat under trycket av allt jag måste göra, allt jag måste hinna, allt jag måste tänka och skriva och även förstås tycka till om. Jag har varit långt ifrån ensam. Det har varit alla de där piraterna. Det har varit alla sossar, centerpartister, folkpartister, liberatister, vänsterpartister, miljöpartister och allt vad det varit. Förstås. Vi har varit som en liten familj ändå, rätt ofta. Ibland har vi arbetat ihop och dragit tillsammans, ibland har vi grälat och ibland har vi rentav till och med hatat varann.
Det är precis som i den lilla transsexuella communityn som jag en gång för något eller några år sedan lämnade på grund av de inre striderna som slet sönder mig. Alla hoten, allt förtal, alla elaka gliringar och den där prylen om att ingen ska sticka ut och vara förmer än någon annan. Och så vidare. Men jag har insett rörande transvärlden, alldeles i dagarna då jag fått en hoper nya vänner som inte hunnit lika långt som jag i sin transitionsprocess, att jag faktiskt ändå fortfarande är en del i familjen ändå. Fortfarande. Även om jag fjärmat mig en aning från den världen, så inser jag att jag är som en storasyster för dem därute ändå. Det spelar ingen roll om de är tio eller tjugo år yngre än jag. Eller om de är fyrtio år äldre. Jag blir en storasyster just för att jag gått igenom den resan de just har påbörjat.
En av mina nya vänner har påpekat det för mig så sent som i förrgår - att alla de som redan passerat nålsögat och skaffat sig ett liv på andra sidan har en tendens att stänga ute de som inte hunnit lika långt. Det är inte så konstigt, kanske. Man vill vidare och man vill slippa tänka på det, minnas och må dåligt över det som varit. Nu är man en ny person med nya möjligheter och man har också tröttnat på tjafset i den lilla unkna fiskdammen som transcommunityn ändå är. Man går vidare helt enkelt. Men vem ska då finnas där och stötta? Vem ska då finnas där och guida, lugna, bistå med tips och råd och bara vara... storasyster? Eller storebror för den delen. Eller bara storperson eller vad man nu ska kalla det när man inte hör hemma varken på ena eller andra sidan. Vi har så få bra ord och pronomen för det i Sverige idag. Måste jobba på det. Men grejen är att...
Vi behövs där, vi "gamlingar". Vi behöver finnas där för att vägleda, styrka, lära upp och ge alla de där tipsen och råden.
Och på sätt och vis är det väl samma sak här och nu i integritetsdebatten också. Det slog mig när jag såg Tuva Novotnys fantastiska inlägg där hon säger sig ha vaknat upp tillsist med insikten om vad integritetskampen egentligen handlar om.
Jag insåg det när många i min omgivning litet surt och muttert gnällde över att "det är så dags nu". Eller då de tyckte att "jasså, nu passar det att stämma i bäcken"?
Well. Det kanske är så att jo... Just det... Nu var det faktiskt dags. För många behövs det ett reellt skäl till att de ska vakna upp. Att de ska förstå. Vägen till en mans hjärta går via hans mage, heter det. Väldigt stereotypt, även om det kanske till viss del råkar stämma med min egen pojkvän i just det fallet. Får erkänna det. Eller politikens framgång mäts i individens plånbok. Kampen förs där den känns, helt enkelt. Du bryr dig inte om du inte själv är berörd. Och så vidare. I Tuvas fall vaknade hon upp då hennes bloggportal blev filtrerad och bommad nere i Danmark och hon insåg vad censur och brist på yttrande- och informationsfrihet faktiskt innebär.
Var det då för sent? Nej, jag tycker faktiskt inte det.
För Tuva är en stark röst. Hon är oerhört intelligent, säger jag som en gång kände henne väl och saknar den kontakten mycket. Det är väldigt lätt att sakna Tuva. Mestadels för hennes intellekt, humor, värme, integritet (just det) och för de härligt galna upptåg vi i kompisgänget hittade på, festerna vi hade och de där uppläsningarna av poesi hon ägnade sig åt innan hon slog igenom med sitt skådespeleri.
Men hon är smart och hon kan vara en bra och viktig röst om detta nu inte bara är en flyktig insikt som försvinner snart igen. Med det jag vet om Tuva, så tror jag att oavsett vad så kommer detta att ligga där och gro länge än. Oavsett vad. Och hon kommer att debattera det med sina vänner som hon alltid gör med allting annat. Tuva har ett starkt intresse även för feminism, för kulturella frågor, för mänskliga rättigheter och så mycket annat. Och hon har aldrig lärt sig att hålla tyst. Jag tror att i hennes fall är det en fysisk omöjlighet. Där har vi mycket gemensamt.
Och än så länge är inte kampen över. Tystnaden inom integritetsrörelsen är just nu rätt kompakt. Inte särskilt många skriver. Många tycks ha tystnat helt. Piratpartiet kämpar för att dels finna en struktur som fungerar i en ny värld där de blir tvungna att anpassa sig till hur ett modernt och seriöst parti ska se ut för att hålla litet mer långsiktigt, dra väljare och kunna erbjuda kandidater osv. Man måste lära sig en del om interndemokrati och allt vad det är, samtidigt som opinionssiffrorna dalar. Inom Svart Måndag är vi rätt slitna och periodvis även uppgivna efter de här sista årens kamp. Vi kom rätt långt, men med FRA nådde vi inte hela vägen fram. Och mitt i allting omorganiserar även vi och söker en ny form för vårt arbete.
Kort efter att FRA 2.1 röstades igenom står vi alltså i en situation där ett par av de starkaste rösterna inom integritetsrörelsen synbarligen har tystnat.
Jag är dock övertygad om att tystnaden kommer att vara kortlivad. Omorganisationer tar mycket tid och kraft. Att hitta en ny identitet, nya verktyg, vässa argumenten och ta nya tag... det tar tid. Det måste få göra det. Men kommer integritetsrörelsen att låta sig höras igen?
Garanterat!
Det är av nödhävd. För att striden inte är över än. För att demokratin fortfarande hotas. För att integritet, yttrande- och informationsfrihet fortfarande inte är i närheten av att befinna sig där de måste vara för att vi ska kunna hävda oss leva i en demokrati.
FRA-kampen kommer troligen att bedrivas något annorlunda i framtiden. Vi har historiskt sett kunnat lära oss hur liknande övervakningssystem fallit på andra platser i världen genom långsiktigt malande, gnatande och bråkande. Inte minst på den kulturella scenen (hej igen, Tuva!).
Det är ironin, kulturscenen, författarskapet och det eviga samtalet som kommer att knäcka övervakningshysterin, FRA och kravpopulismen.
Jag tror att fler utspel som Tuvas, tillsammans med krönikor, debatter, böcker, artiklar, scenproduktioner, flashmobs, performances, happenings, konstverk och allt vad det kan vara är en framgångsrik väg. Många håller inte med mig. Men säg det till tyskarna, polackerna, ryssarna, etiopierna och så många andra. Eller till alla sydamerikaner som använt samma medel för att knäcka fascismen. De flesta som levt under liknande förtryck förr har sin konstscen att tacka för väldigt mycket. Jag tror att även i det västliga Europa, Nordamerika och Australien kommer vi att finna oss i att gå mer underground i framtiden. Och vi kommer att finna nya allianser.
Feminsmen, HBT-kulturen, den persiska motståndsrörelsen, moskéerna, synagogorna, kyrkorna (även om just nu den romersk-katolska kyrkan från Rom sprider helt andra budskap och idag hotar rätten för inte minst kvinnor och sexuella minoriteter att styra över sig själva, sin kropp, sin sexualitet och sitt skydd mot sjukdomar och förtryck - katolska kyrkan har lång väg kvar att gå; mycket lång väg kvar att gå), teaterscenen, musikvärlden, konstnärerna, ståuppkomikerna och alla de där andra som är vana att uttrycka sig, stå för sina värden och skapa uppmärksamhet och debatt.. Det är bland dem vi har våra bundsförvanter i framtiden. Och tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi vända detta.
Tuva visar precis på detta. Det är först nu även människor som Tuva Novotny drabbas av övervakningen och censuren. Nu är början på tiden post-FRA. Nu är tiden då många som tidigare trott sig gynnade kommer att finna sig i en obehaglig situation då även de kommer känna sig övervakade, förföljda, tystade, censurerade och på så många vis hotade. Och med den insikten kommer integritetsrörelsen att växa.
Välkommen till tiden Post-FRA.
Kampen har bara börjat och med tiden kommer FRA att bli lika aktuell igen som den var under sommaren 2008. Inom kort kommer troligen INDECT att smälla till hårt i våra medvetanden. Då vi inser att det så kallade forskningsprojektet ger just de där möjligheterna till ett federaliserat och internationaliserat övervakningssystem byggt på information om exempelvis:
* Föreningstillhörigheter (även fackligt och politiskt)
* Politiska åsikter
* Religiösa åsikter
* Filosofiska åsikter
* Umgängeskrets
* Shopping- och matvanor
* Betalningshistoriker
* Sexuella kontakter och uttryck (kön, identitet, uttryck, läggning, sängpartners, et.c.)
* Arbete
* Familjerelationer
* Korrespondens (all digital och i framtiden eventuellt även på papper)
och så mycket mer.
INDECT som en del i Stockholmsprogrammet, FRA, IPRED, ACTA-överenskommelsen, de resterande frågetecknen inom telekompaketet... De är bara pusselbitar i ett betydligt högre spel på en internationell nivå och i en värld där fruktan har blivit ett vapen i sig - ett verktyg i sig själv. Rädsla som religion.
Jag brukade tro att religion skulle bygga på värme, öppenhet, välkomnande och förståelse. Att det skulle vara något moderligt och tryggt och varmt som bjöd in och som erbjöd tröst och styrka och en knuff i ryggen. Idag är världens allra främsta världsreligion byggd på att motverka precis det genom att på traditionellt vis hävda sig ha svaret på alla våra frågor och rädslor i en övertro på teknisk och överstatlig övervakning. Övervakning, skräck och förföljelse fungerade inte i väst på den tiden vi stängde gränserna, pratade om judar och muslimer som jävlar och brände häxor på bål. Det fungerar inte i länder där man stenar människor till döds och det fungerar mycket dåligt där man ser snett på sin nästa och lever i skräck för allting som är annorlunda, nytt och tvingar oss att tänka. Det muslimska hotet idag är bara den sista utlöparen, den sista vågen av samma sjukdom som härjat västvärlden i tusentals år. Men i en global värld hotas vi av den så mycket mer. Den nya tidens politiska svininfluensa, kanske?
Vi har missat något viktigt där, i västvärlden. Jag ska utveckla det vidare alldeles strax. Men bär det med er...
I vilket fall kan jag säga såhär mycket:
Av nödhävd har kampen inte dött. Den byggs om. Den kommer att föras delvis av andra i framtiden. Av människor som Tuva Novotny. Förhoppningsvis tillsammans med oss andra som redan vet och som redan förstått.
Om vi klarar av att låta Tuva ta del förstås. Om vi inser att alla nya bidrag är bra bidrag och att alla bundsförvanter är bra bundsförvanter. Och om vi inser att med Tuva kommer fler vartefter. Fler ögon kommer att öppnas. Somliga gör en insats. Somliga ägnar tid, ork, karriärer åt att göra tusen.
Vi kommer inte vinna fler Svenssons via demonstrationer och små internetforum i all evighet. Frågor som dessa kommer nu få föras på den öppna scenen, i privata vardagsrum och sovrum, runt fikaborden på arbetsplatserna, genom happenings och flashmobs, genom kulturen och genom andra röster än de som skränar högst på bloggarna.
Idag spelar det ingen roll om vi får fler välarbetade inslag i tv-nyheterna. Det spelar ingen roll hur många demonstrationer vi anordnar. Det spelar ingen roll hur många dokumentärer vi gör. Inte om vi talar enbart till de redan frälsta.
Den som inte finner något intresse av att läsa om eller se ett tv-program om detta kommer även fortsättningsvis att fortsätta blunda. Kommer fortfarande att fortsätta byta kanal eller välja en annan artikel att läsa. Till dess de själva drabbas. Till dess någon de kan identifiera sig med drabbas. En familjemedlem, en musiker, en filmstjärna eller någon annan som på ett eller annat vis har deras hjärta eller deras öra.
Och det är därför vi ska bygga om integritetsrörelsen nu. Det är därför vi måste finna nya vägar. Det är därför vi måste tänka på ett helt nytt sätt och det är därför alla våra nya bundsförvanter som tidigare blundat ellet svajat behövs i framtiden.
Bjud in dem. Lär dem. Öppna dörrarna. Sträck ut en hand. Vi står alla på samma sida. Vi är alla människor. Vi är alla medborgare. Vi är alla övervakade och förföljda.
Tuva... Hör gärna av dig om du mot förmodan läser detta. Det var länge sedan och jag tror att vi kanske faktiskt har mycket att prata om efter alla år.
Till dess fortsätter jag och många med mig att bygga om Nätverket Svart Måndag. Till dess fortsätter jag och många med mig att propagera för en modernare, mer väl sammansatt och vassare integritetsrörelse. Till dess fortsätter jag och många med mig att förbereda för kampen som kommer. Integritetskampen är inte över. Kriget är inte över. Vi har bara börjat. Och tyvärr kan vi konstatera att detsamma gäller även på motståndarsidan.
Övervakningsprästerskapet har många fler tunga slag att rikta mot oss och vi får aldrig backa.
Vi får aldrig backa...
Amanda Brihed
(som numera läses flitigt av Försvarsstaben. Tack för er uppmärksamhet)
Andra skriver:
Opassande, ScaberNestor, kboys
Intressant
Jag lärde känna Tuva rätt väl under ett par år i gymnasiet, då hon gick en klass under mig och vi bägge pluggade för att ge oss på teater, dans, sång och allt vad det var. Hon gick musikal. Jag gick dans och teater. Hon lyckades bygga en framgångsrik karriär och blev Tuva med hela svenska folket (och litet senare även med växande delar av Europa och USA). Mina dans- och teaterdrömmar gavs upp därför att jag helt enkelt inte var bra nog på att ta betalt för det jag gjorde och säkert saknade en himla massa av den utstrålning Tuva nu har. Jag fick det inte att gå runt, helt enkelt. Jag var definitivt inte bra nog. Hyran skulle betalas, en ny person skulle födas från det rätt tomma skal jag var på den tiden och därmed gick jag in i skuggorna istället under rätt många år. Jag föddes på nytt en stund senare och blev Amanda. Kort efter att jag blivit Amanda, så föddes också en annan person. Den där integritetskämpen, eller vad man nu ska kalla mig, som låg bakom Svart Måndag och som skrämde slag på mitt eget moderparti och min egen alliansregering genom det arbete som ledde till verbal revolution på Sergels Torg den 16 september 2008 och en kort stund senare till septemberöverenskommelsen kring FRA. Det som nyligen ledde till en ny omröstning i riksdagen och blev den FRA-lag som idag styr över våra liv, vår integritet och all information om hur vi lever våra liv, kommunicerar och tänker.
Nej, jag var för guds skull inte ensam. Tack och lov, med tanke på hur många gånger jag totalt baxnat under trycket av allt jag måste göra, allt jag måste hinna, allt jag måste tänka och skriva och även förstås tycka till om. Jag har varit långt ifrån ensam. Det har varit alla de där piraterna. Det har varit alla sossar, centerpartister, folkpartister, liberatister, vänsterpartister, miljöpartister och allt vad det varit. Förstås. Vi har varit som en liten familj ändå, rätt ofta. Ibland har vi arbetat ihop och dragit tillsammans, ibland har vi grälat och ibland har vi rentav till och med hatat varann.
Det är precis som i den lilla transsexuella communityn som jag en gång för något eller några år sedan lämnade på grund av de inre striderna som slet sönder mig. Alla hoten, allt förtal, alla elaka gliringar och den där prylen om att ingen ska sticka ut och vara förmer än någon annan. Och så vidare. Men jag har insett rörande transvärlden, alldeles i dagarna då jag fått en hoper nya vänner som inte hunnit lika långt som jag i sin transitionsprocess, att jag faktiskt ändå fortfarande är en del i familjen ändå. Fortfarande. Även om jag fjärmat mig en aning från den världen, så inser jag att jag är som en storasyster för dem därute ändå. Det spelar ingen roll om de är tio eller tjugo år yngre än jag. Eller om de är fyrtio år äldre. Jag blir en storasyster just för att jag gått igenom den resan de just har påbörjat.
En av mina nya vänner har påpekat det för mig så sent som i förrgår - att alla de som redan passerat nålsögat och skaffat sig ett liv på andra sidan har en tendens att stänga ute de som inte hunnit lika långt. Det är inte så konstigt, kanske. Man vill vidare och man vill slippa tänka på det, minnas och må dåligt över det som varit. Nu är man en ny person med nya möjligheter och man har också tröttnat på tjafset i den lilla unkna fiskdammen som transcommunityn ändå är. Man går vidare helt enkelt. Men vem ska då finnas där och stötta? Vem ska då finnas där och guida, lugna, bistå med tips och råd och bara vara... storasyster? Eller storebror för den delen. Eller bara storperson eller vad man nu ska kalla det när man inte hör hemma varken på ena eller andra sidan. Vi har så få bra ord och pronomen för det i Sverige idag. Måste jobba på det. Men grejen är att...
Vi behövs där, vi "gamlingar". Vi behöver finnas där för att vägleda, styrka, lära upp och ge alla de där tipsen och råden.
Och på sätt och vis är det väl samma sak här och nu i integritetsdebatten också. Det slog mig när jag såg Tuva Novotnys fantastiska inlägg där hon säger sig ha vaknat upp tillsist med insikten om vad integritetskampen egentligen handlar om.
Jag insåg det när många i min omgivning litet surt och muttert gnällde över att "det är så dags nu". Eller då de tyckte att "jasså, nu passar det att stämma i bäcken"?
Well. Det kanske är så att jo... Just det... Nu var det faktiskt dags. För många behövs det ett reellt skäl till att de ska vakna upp. Att de ska förstå. Vägen till en mans hjärta går via hans mage, heter det. Väldigt stereotypt, även om det kanske till viss del råkar stämma med min egen pojkvän i just det fallet. Får erkänna det. Eller politikens framgång mäts i individens plånbok. Kampen förs där den känns, helt enkelt. Du bryr dig inte om du inte själv är berörd. Och så vidare. I Tuvas fall vaknade hon upp då hennes bloggportal blev filtrerad och bommad nere i Danmark och hon insåg vad censur och brist på yttrande- och informationsfrihet faktiskt innebär.
Var det då för sent? Nej, jag tycker faktiskt inte det.
För Tuva är en stark röst. Hon är oerhört intelligent, säger jag som en gång kände henne väl och saknar den kontakten mycket. Det är väldigt lätt att sakna Tuva. Mestadels för hennes intellekt, humor, värme, integritet (just det) och för de härligt galna upptåg vi i kompisgänget hittade på, festerna vi hade och de där uppläsningarna av poesi hon ägnade sig åt innan hon slog igenom med sitt skådespeleri.
Men hon är smart och hon kan vara en bra och viktig röst om detta nu inte bara är en flyktig insikt som försvinner snart igen. Med det jag vet om Tuva, så tror jag att oavsett vad så kommer detta att ligga där och gro länge än. Oavsett vad. Och hon kommer att debattera det med sina vänner som hon alltid gör med allting annat. Tuva har ett starkt intresse även för feminism, för kulturella frågor, för mänskliga rättigheter och så mycket annat. Och hon har aldrig lärt sig att hålla tyst. Jag tror att i hennes fall är det en fysisk omöjlighet. Där har vi mycket gemensamt.
Och än så länge är inte kampen över. Tystnaden inom integritetsrörelsen är just nu rätt kompakt. Inte särskilt många skriver. Många tycks ha tystnat helt. Piratpartiet kämpar för att dels finna en struktur som fungerar i en ny värld där de blir tvungna att anpassa sig till hur ett modernt och seriöst parti ska se ut för att hålla litet mer långsiktigt, dra väljare och kunna erbjuda kandidater osv. Man måste lära sig en del om interndemokrati och allt vad det är, samtidigt som opinionssiffrorna dalar. Inom Svart Måndag är vi rätt slitna och periodvis även uppgivna efter de här sista årens kamp. Vi kom rätt långt, men med FRA nådde vi inte hela vägen fram. Och mitt i allting omorganiserar även vi och söker en ny form för vårt arbete.
Kort efter att FRA 2.1 röstades igenom står vi alltså i en situation där ett par av de starkaste rösterna inom integritetsrörelsen synbarligen har tystnat.
Jag är dock övertygad om att tystnaden kommer att vara kortlivad. Omorganisationer tar mycket tid och kraft. Att hitta en ny identitet, nya verktyg, vässa argumenten och ta nya tag... det tar tid. Det måste få göra det. Men kommer integritetsrörelsen att låta sig höras igen?
Garanterat!
Det är av nödhävd. För att striden inte är över än. För att demokratin fortfarande hotas. För att integritet, yttrande- och informationsfrihet fortfarande inte är i närheten av att befinna sig där de måste vara för att vi ska kunna hävda oss leva i en demokrati.
FRA-kampen kommer troligen att bedrivas något annorlunda i framtiden. Vi har historiskt sett kunnat lära oss hur liknande övervakningssystem fallit på andra platser i världen genom långsiktigt malande, gnatande och bråkande. Inte minst på den kulturella scenen (hej igen, Tuva!).
Det är ironin, kulturscenen, författarskapet och det eviga samtalet som kommer att knäcka övervakningshysterin, FRA och kravpopulismen.
Jag tror att fler utspel som Tuvas, tillsammans med krönikor, debatter, böcker, artiklar, scenproduktioner, flashmobs, performances, happenings, konstverk och allt vad det kan vara är en framgångsrik väg. Många håller inte med mig. Men säg det till tyskarna, polackerna, ryssarna, etiopierna och så många andra. Eller till alla sydamerikaner som använt samma medel för att knäcka fascismen. De flesta som levt under liknande förtryck förr har sin konstscen att tacka för väldigt mycket. Jag tror att även i det västliga Europa, Nordamerika och Australien kommer vi att finna oss i att gå mer underground i framtiden. Och vi kommer att finna nya allianser.
Feminsmen, HBT-kulturen, den persiska motståndsrörelsen, moskéerna, synagogorna, kyrkorna (även om just nu den romersk-katolska kyrkan från Rom sprider helt andra budskap och idag hotar rätten för inte minst kvinnor och sexuella minoriteter att styra över sig själva, sin kropp, sin sexualitet och sitt skydd mot sjukdomar och förtryck - katolska kyrkan har lång väg kvar att gå; mycket lång väg kvar att gå), teaterscenen, musikvärlden, konstnärerna, ståuppkomikerna och alla de där andra som är vana att uttrycka sig, stå för sina värden och skapa uppmärksamhet och debatt.. Det är bland dem vi har våra bundsförvanter i framtiden. Och tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi vända detta.
Tuva visar precis på detta. Det är först nu även människor som Tuva Novotny drabbas av övervakningen och censuren. Nu är början på tiden post-FRA. Nu är tiden då många som tidigare trott sig gynnade kommer att finna sig i en obehaglig situation då även de kommer känna sig övervakade, förföljda, tystade, censurerade och på så många vis hotade. Och med den insikten kommer integritetsrörelsen att växa.
Välkommen till tiden Post-FRA.
Kampen har bara börjat och med tiden kommer FRA att bli lika aktuell igen som den var under sommaren 2008. Inom kort kommer troligen INDECT att smälla till hårt i våra medvetanden. Då vi inser att det så kallade forskningsprojektet ger just de där möjligheterna till ett federaliserat och internationaliserat övervakningssystem byggt på information om exempelvis:
* Föreningstillhörigheter (även fackligt och politiskt)
* Politiska åsikter
* Religiösa åsikter
* Filosofiska åsikter
* Umgängeskrets
* Shopping- och matvanor
* Betalningshistoriker
* Sexuella kontakter och uttryck (kön, identitet, uttryck, läggning, sängpartners, et.c.)
* Arbete
* Familjerelationer
* Korrespondens (all digital och i framtiden eventuellt även på papper)
och så mycket mer.
INDECT som en del i Stockholmsprogrammet, FRA, IPRED, ACTA-överenskommelsen, de resterande frågetecknen inom telekompaketet... De är bara pusselbitar i ett betydligt högre spel på en internationell nivå och i en värld där fruktan har blivit ett vapen i sig - ett verktyg i sig själv. Rädsla som religion.
Jag brukade tro att religion skulle bygga på värme, öppenhet, välkomnande och förståelse. Att det skulle vara något moderligt och tryggt och varmt som bjöd in och som erbjöd tröst och styrka och en knuff i ryggen. Idag är världens allra främsta världsreligion byggd på att motverka precis det genom att på traditionellt vis hävda sig ha svaret på alla våra frågor och rädslor i en övertro på teknisk och överstatlig övervakning. Övervakning, skräck och förföljelse fungerade inte i väst på den tiden vi stängde gränserna, pratade om judar och muslimer som jävlar och brände häxor på bål. Det fungerar inte i länder där man stenar människor till döds och det fungerar mycket dåligt där man ser snett på sin nästa och lever i skräck för allting som är annorlunda, nytt och tvingar oss att tänka. Det muslimska hotet idag är bara den sista utlöparen, den sista vågen av samma sjukdom som härjat västvärlden i tusentals år. Men i en global värld hotas vi av den så mycket mer. Den nya tidens politiska svininfluensa, kanske?
Vi har missat något viktigt där, i västvärlden. Jag ska utveckla det vidare alldeles strax. Men bär det med er...
I vilket fall kan jag säga såhär mycket:
Av nödhävd har kampen inte dött. Den byggs om. Den kommer att föras delvis av andra i framtiden. Av människor som Tuva Novotny. Förhoppningsvis tillsammans med oss andra som redan vet och som redan förstått.
Om vi klarar av att låta Tuva ta del förstås. Om vi inser att alla nya bidrag är bra bidrag och att alla bundsförvanter är bra bundsförvanter. Och om vi inser att med Tuva kommer fler vartefter. Fler ögon kommer att öppnas. Somliga gör en insats. Somliga ägnar tid, ork, karriärer åt att göra tusen.
Vi kommer inte vinna fler Svenssons via demonstrationer och små internetforum i all evighet. Frågor som dessa kommer nu få föras på den öppna scenen, i privata vardagsrum och sovrum, runt fikaborden på arbetsplatserna, genom happenings och flashmobs, genom kulturen och genom andra röster än de som skränar högst på bloggarna.
Idag spelar det ingen roll om vi får fler välarbetade inslag i tv-nyheterna. Det spelar ingen roll hur många demonstrationer vi anordnar. Det spelar ingen roll hur många dokumentärer vi gör. Inte om vi talar enbart till de redan frälsta.
Den som inte finner något intresse av att läsa om eller se ett tv-program om detta kommer även fortsättningsvis att fortsätta blunda. Kommer fortfarande att fortsätta byta kanal eller välja en annan artikel att läsa. Till dess de själva drabbas. Till dess någon de kan identifiera sig med drabbas. En familjemedlem, en musiker, en filmstjärna eller någon annan som på ett eller annat vis har deras hjärta eller deras öra.
Och det är därför vi ska bygga om integritetsrörelsen nu. Det är därför vi måste finna nya vägar. Det är därför vi måste tänka på ett helt nytt sätt och det är därför alla våra nya bundsförvanter som tidigare blundat ellet svajat behövs i framtiden.
Bjud in dem. Lär dem. Öppna dörrarna. Sträck ut en hand. Vi står alla på samma sida. Vi är alla människor. Vi är alla medborgare. Vi är alla övervakade och förföljda.
Tuva... Hör gärna av dig om du mot förmodan läser detta. Det var länge sedan och jag tror att vi kanske faktiskt har mycket att prata om efter alla år.
Till dess fortsätter jag och många med mig att bygga om Nätverket Svart Måndag. Till dess fortsätter jag och många med mig att propagera för en modernare, mer väl sammansatt och vassare integritetsrörelse. Till dess fortsätter jag och många med mig att förbereda för kampen som kommer. Integritetskampen är inte över. Kriget är inte över. Vi har bara börjat. Och tyvärr kan vi konstatera att detsamma gäller även på motståndarsidan.
Övervakningsprästerskapet har många fler tunga slag att rikta mot oss och vi får aldrig backa.
Vi får aldrig backa...
Amanda Brihed
(som numera läses flitigt av Försvarsstaben. Tack för er uppmärksamhet)
Andra skriver:
Opassande, ScaberNestor, kboys
Intressant
2009-10-28
Stening, fördomar, feminism och hbt-kamp
Har just spenderat en stund med att se Malou's Efter Tio på TV4. Dagens tema är "Kvinnor som stenas till döds". Ett oerhört tungt och svårt ämne att lufta. Tungt därför att det gör så ont att prata om det och diskutera om det och svårt för att det är så tabubelagt att prata om det överhuvudtaget. Samtidigt kunde vi inte behöva diskussionen mer än vi gör just nu.
Det finns så oerhört mycket kvar att göra för mänskliga rättigheter, och inte minst kvinnors rättigheter, än idag att jag känner mig nästan uppgiven ibland. Samtidigt är det viktigt att faktiskt prata om det. Att ta upp det. Att inte tystna.
Det var oerhört känslomässigt för mig, för min egen personliga del, att se inte minst Zinat Pirzadeh prata om hur hon själv blivit vittne till en stening då hon bara var 16 år gammal. De tårarna skakade mig. Och sättet på vilket hon led sig igenom samtalet, men ändå fortsatte att berätta. Intervjun i tv-soffan blev på många vis ett brandtal för livet, för människors rättigheter och för kvinnlig frigörelse.
Hon påpekade även ett flertal andra viktiga saker. Som att detta är en kulturell, snarare än en religiös, företeelse. Att det handlar om ett sätt att förtrycka den kvinnliga sexualiteten. Att det inte alls var så himla länge sedan som vi kanske inte blev stenade, men väl brända på bål, även i Sverige och i resten av Europa. Att det inte var länge sedan vi utsattes för inkvisitioner även på hemmaplan. Att företeelserna är lika och att inget säger att vi inte kommer att råka ut för något liknande även i vår egen del av världen någon gång i framtiden igen.
Än idag sker fruktansvärda saker inom familjer och på andra håll även i Sverige. Hedersvåldet är fortfarande oerhört och obarmhärtigt närvarande. I Sverige och i alla andra länder i världen.
Att det är mer öppet och mer naket i andra länder än Sverige är ju ingen hemlighet. Och det är fruktansvärt. Det säger mycket om hur långt vissa länder har kvar att gå för att kunna hävda mänskliga rättigheter, jämställdhet, kvinnorätt och andra frågor än idag. Observera att jag inte vill förringa det som sker där i förhållande till vad som sker här - på hemmaplan. Jag vill dock skapa ett perspektiv. Det som händer i exempelvis Iran är fruktansvärt och det måste få ett permanent och snart slut. Vi kan inte tillåta det vansinnet att pågå. Vi kan inte sitta tysta i våra tv-soffor och inget göra.
Samtidigt måste vi ta tag i att samma problem, samma grundläggande problematik, fortfarande existerar även här. I lägenheten intill. I bostadsområdet, på arbetsplatsen, i skolan, på krogen, i tunneln under viadukten intill centrum och på bussen till shoppingcentret i förorten eller på vägen till den litet större grannbyn. Vi måste lyfta våra egna problem, fördomar och dumheter för att alls kunna föra en talan för en annan utveckling. Vi kan inte glömma det. Vi får inte glömma det.
Och ur det perspektivet kan jag inte låta bli att känna mig riktigt förbannad. Jag kan inte låta bli att känna att TV4 dels tar upp ett viktigt ämne och för en vettig och viktig diskussion. Men att de samtidigt sviker oss alla genom valet av deltagare i programmet - och gör det på ett så svinigt och cyniskt vis att åtminstone inte jag kan låta bli att må rent ut sagt illa. Varför? Jo, på grund av att Marcus Birro av alla människor sitter och läser ur en bok som handlar om detta kvinnovåld. Att just Marcus Birro diskuterar hedersvåld, samtidigt som han själv tillhör de mest cyniska, ålderdomliga och mest förödande fördomsfulla rösterna i det svenska offentliga sammanhanget överhuvudtaget idag.
Marcus Birro sitter och pratar om hur det är i islam och att det är islam som orsaker detta. Det tycker jag är naivt. Det är klart att detta är en omfattande katastrof som pågår inte minst i det vi kallar den muslimska världen. Det är klart att offentliga steningar inte sker på torget i Bollebygd till vardags, men dock utanför Kabul eller Tehran. Men likförbannat är det fel att utmåla en religiös, etnisk eller traditionell grupp för allt ont som sker. Det är så jäkla lätt att utmåla muslimen till den allestädes närvarande, mörkhyade djävulen som är roten till allt världens onda.
Vi ska komma ihåg att hedersvåld sker inte bara inom den muslimska världen. Det sker även i svenska familjer. Och amerikanska. Och brittiska. Och indiska, japanska, kinesiska, israeliska. Och så vidare. Det händer överallt. Hur många svenska tjejer känner jag inte som har blivit misshandlade (och i något fall mördade) för sin läggning, identitet, en påstådd otrohet eller för något annat som råkade finnas lagom väl till hands vid just det tillfället. Du får inte dejta "en sån". Du får inte göra "så". Du får inte byta kön. Du får inte älska en annan tjej. Du får inte älska flera. Du får inte klä dig så. Du får inte umgås med den. Jag känner även ett flertal bi- och homosexuella män som råkat illa ut på grund av detta. Och en oerhörd mängd trans- och intersexuella. Förstås. Och andra som på ett eller annat vis har ett uttryck som inte passar in i normen. Men varför blir jag då så förbannad och provocerad av att Birro uttalar sig om hedersvåld i TV4 idag?
Birros eget uttalande för en tid sedan rörande transpersoner är ganska talande för grunden till det svenska hedersvåldet:
Birro är jäkligt duktig på att bitskt försvara sin rätt att fördöma människor på grund av sin egen katolska övertygelse. Men vill inte se att han själv utsätter andra religiösa grupper för den förföljelse han själv upplever som katolik. Samtidigt stinker hans uttalanden av en medeltidsmoralisk instängdhet som går så på djupet att han rimligen borde diskvalificerat sig för evig tid i debatten kring sexualmoral överhuvudtaget.
Vi har fått knulla på hjärnan, säger han. Men det är just det faktum att Birro fått knulla på hjärnan som gör att jag ser honom som ett starkt hot mot just kvinnor och andra personer som drabbas dagligen av hedersvåld. Är det någon som inte kan släppa bilden av vad människor gör i sängen och varför, så är det väl för guds skull just Marcus Birro. Och den attityd och moralistiska unkenhet han uppvisar underbygger just bevarandet av de strukturer som gör att kvinnor fortfarande misshandlas, våldtas, gifts bort, trycks ned, stenas och mördas idag runtom i världen. Oavsett om det sker i Tehran, i Rom eller i Stockholm.
Med den pånyttfödde katoliken Birros syn på "transpersoner", kvinnor - egentligen alla människor - som sticker ut från normen är det inte konstigt att vi även i Sverige har en problematik med hedersvåld som alls inte tas upp i debatten överhuvudtaget idag. Att vi också har kvinnor, barn och även i många fall män som råkar oerhört illa ut på grund av att de inte kan leva upp till den heteronormativa cisnormen. Det är människor som Birro som underblåser situationer som de där jag själv och vänner till mig har blivit slagna i bitar, våldtagna eller i vissa fall värre på grund av vår sexualitet, vårt kön, vår identitet och vår läggning. Vi behöver inte gå in på vem eller i vilken situation, men saker sker varje minut i Sverige - inom familjer, på skolor, på arbetsplatser och ute på stan. Det sker i förhållanden och det sker överallt omkring oss. Hur många gånger har jag inte blivit slagen av olika människor i min omgivning för att jag skulle uppvisa en mer tydlig manlighet? Hur många gånger fick jag inte höra att smärtan skulle härda, skulle hjälpa mig att sluta svanka så mycket med ryggen att jag inte såg ut som en tjej? Hur många gånger har jag inte blivit misshandlad för att jag brutit mot normerna för att få vara mig själv?
Att bli hotad av sin arbetsgivare är också en snygg och förvånansvärt vanlig variant. Att bli hemförlovad från sitt arbete på grund av det liv man lever eller för den man är. Eller att helt få lämna en arbetsplats på grund av att man bryter mot könsnormer, sexuella normer eller på annat vis sticker ut. Det händer fortfarande även i Sverige. I vissa fall även med fackets goda minne. Än idag.
Att en trångsynt fördomstank som Birro uttalar sig i ett program som rör stening av kvinnor och exempelvis hbt-personer (sådant här pågår inte sällan på grund av offrens sexualitet - rätten till vilken Birro vänder sig emot) ser jag som ett hån. Ett synnerligen allvarligt hån gentemot mig som bisexuell, som polygam, som transperson, som kvinna och som människa.
Jag tänker att jag vill ställa mig upp och våga säga det som ingen annan säger:
Till den dagen vi svenskar, européer, västerlänningar tar tag i vår egen våldsproblematik, vårt eget kvinnoförtryck, vårt eget hedersvåld, våra egna problem att hantera kvinnlig sexualitet, samhällsnormer, hbt-frågor och andra orsaker till det våld som skadar och skördar så många liv - till den dagen har vi inte någon kredibilitet att alls använda som en hävstång för att få hedersvåldet att upphöra i våra svenska muslimska familjer. Eller i länder som Iran, Afghanistan eller vad det nu kan röra sig om.
Vi måste ta tag i vår egen problematik för att kunna vara trovärdiga i vår egen retorik.
Att litet lagom islamofobt hävda att detta enbart är ett problem för muslimer duger inte. Att hävda att vi inte delvis fortfarande lider av samma problematik är naivt på gränsen till dumhet. Att hävda att vi är så mycket bättre är på gränsen till brottsligt.
Jag vill gärna se att vi vågar stå upp för ett bättre samhälle här. Här och nu. I Sverige idag. För att vi därmed ska kunna ha en trovärdighet som ger oss möjligheten att på allvar kritisera den fruktansvärda verklighet som så många drabbas av runtom i världen och inte minst i Mellanöstern och i Asien.
Jag vill gärna se att vi vågar ta upp sådant som sexualitet, identitet, normer och värderingar på ett moget och modernt vis och står upp för att sådana här övergrepp och rena mord inte längre får förekomma. Varken här eller där.
Jag vill gärna se att vi vågar prata om att detta drabbar kvinnor, barn och män. Att det drabbar människor oavsett vem de är och hur de lever sina liv därför att det fortfarande finns ett grundläggande världsproblem kring normbrytande, sexualitet, val av partner och andra livsval.
Det är också dags för oss kvinnor att våga ställa oss upp och säga att vi själva inte accepterar att bli intryckta i det där facket där vi och andra förväntar oss att vi ska agera våra egna bödlar. Vi måste sluta slå på oss själva. Vi måste sluta slå på varann. Vi måste sluta föda den förbannade manliga cisnormativiteten genom att själva agera för att upprätthålla strukturer, samhällspyramidsystem och föråldrade synsätt rörande människors kön, läggning, identitet, liv och val. För vi förtycker oss själva inom feminismen, inom HBT-rörelsen, inom transrörelsen och överallt annars i samhället. Vi skapar delvis vårt eget förtryck inom hela samhället genom att vi alltid söker någon annans bak att slicka, någon annan vi kan trycka ner i skiten och sparka på. För att vi själva vill ta oss upp i samhället och bli lika bra som den heterosexuella, vita (västerländska) medelålders mannen som står högst upp på samhällsstegen än idag. Dit vill vi till vilket pris som helst och därför krossar vi allt motstånd och slår oss fram till priset av att vi förtrycker våra egna och väldigt ofta de som vi förmodligen har allra mest gemensamt med. Det måste få ett slut. Det måste upphöra nu.
Jag talade om detta inom transrörelsen under flera års tid innan jag blev utmanövrerad från diverse olika stöd- och intresseföreningar för mina kontroversiella åsikters skull. Jag talade mycket om detta, till vissas stora glädje och andras stora fasa, under paneldebatten jag deltog i på HBTH-konferensen i Stockholm för någon vecka sedan. Även där sågs detta som delvis rätt kontroversiellt. Jag talade om detta även på Stockholm Pride i somras. Det var aktuellt då. Det var aktuellt för tusen år sedan. Och för tretusen år sedan. Liksom det kommer vara det om ett, tio, hundra, tusen och tretusen år in i framtiden.
Vi tror att vi kommit så himla långt. Vi har inte ens börjat. Vi har fortfarande en oerhört lång väg att gå. I Sverige. I Iran. I Afghanistan. I USA och överallt på detta jordklotet.
Visst ska vi se till att sopa rent med detta pågående vansinne i Mellanöstern i framtiden. Men vad sägs om att sopa rent även framför vår egen dörr. Eller rättare sagt, i vårt fall, i hemmet innanför dörren. På så sätt blir vi till mycket bättre hjälp i kampen för våra systrar, bröder, döttrar och söner även många mil bort. I den där "andra delen av världen". Oavsett vad vi nu kallar den och på vilka grunder.
Intressant!
Det finns så oerhört mycket kvar att göra för mänskliga rättigheter, och inte minst kvinnors rättigheter, än idag att jag känner mig nästan uppgiven ibland. Samtidigt är det viktigt att faktiskt prata om det. Att ta upp det. Att inte tystna.
Det var oerhört känslomässigt för mig, för min egen personliga del, att se inte minst Zinat Pirzadeh prata om hur hon själv blivit vittne till en stening då hon bara var 16 år gammal. De tårarna skakade mig. Och sättet på vilket hon led sig igenom samtalet, men ändå fortsatte att berätta. Intervjun i tv-soffan blev på många vis ett brandtal för livet, för människors rättigheter och för kvinnlig frigörelse.
Hon påpekade även ett flertal andra viktiga saker. Som att detta är en kulturell, snarare än en religiös, företeelse. Att det handlar om ett sätt att förtrycka den kvinnliga sexualiteten. Att det inte alls var så himla länge sedan som vi kanske inte blev stenade, men väl brända på bål, även i Sverige och i resten av Europa. Att det inte var länge sedan vi utsattes för inkvisitioner även på hemmaplan. Att företeelserna är lika och att inget säger att vi inte kommer att råka ut för något liknande även i vår egen del av världen någon gång i framtiden igen.
Än idag sker fruktansvärda saker inom familjer och på andra håll även i Sverige. Hedersvåldet är fortfarande oerhört och obarmhärtigt närvarande. I Sverige och i alla andra länder i världen.
Att det är mer öppet och mer naket i andra länder än Sverige är ju ingen hemlighet. Och det är fruktansvärt. Det säger mycket om hur långt vissa länder har kvar att gå för att kunna hävda mänskliga rättigheter, jämställdhet, kvinnorätt och andra frågor än idag. Observera att jag inte vill förringa det som sker där i förhållande till vad som sker här - på hemmaplan. Jag vill dock skapa ett perspektiv. Det som händer i exempelvis Iran är fruktansvärt och det måste få ett permanent och snart slut. Vi kan inte tillåta det vansinnet att pågå. Vi kan inte sitta tysta i våra tv-soffor och inget göra.
Samtidigt måste vi ta tag i att samma problem, samma grundläggande problematik, fortfarande existerar även här. I lägenheten intill. I bostadsområdet, på arbetsplatsen, i skolan, på krogen, i tunneln under viadukten intill centrum och på bussen till shoppingcentret i förorten eller på vägen till den litet större grannbyn. Vi måste lyfta våra egna problem, fördomar och dumheter för att alls kunna föra en talan för en annan utveckling. Vi kan inte glömma det. Vi får inte glömma det.
Och ur det perspektivet kan jag inte låta bli att känna mig riktigt förbannad. Jag kan inte låta bli att känna att TV4 dels tar upp ett viktigt ämne och för en vettig och viktig diskussion. Men att de samtidigt sviker oss alla genom valet av deltagare i programmet - och gör det på ett så svinigt och cyniskt vis att åtminstone inte jag kan låta bli att må rent ut sagt illa. Varför? Jo, på grund av att Marcus Birro av alla människor sitter och läser ur en bok som handlar om detta kvinnovåld. Att just Marcus Birro diskuterar hedersvåld, samtidigt som han själv tillhör de mest cyniska, ålderdomliga och mest förödande fördomsfulla rösterna i det svenska offentliga sammanhanget överhuvudtaget idag.
Marcus Birro sitter och pratar om hur det är i islam och att det är islam som orsaker detta. Det tycker jag är naivt. Det är klart att detta är en omfattande katastrof som pågår inte minst i det vi kallar den muslimska världen. Det är klart att offentliga steningar inte sker på torget i Bollebygd till vardags, men dock utanför Kabul eller Tehran. Men likförbannat är det fel att utmåla en religiös, etnisk eller traditionell grupp för allt ont som sker. Det är så jäkla lätt att utmåla muslimen till den allestädes närvarande, mörkhyade djävulen som är roten till allt världens onda.
Vi ska komma ihåg att hedersvåld sker inte bara inom den muslimska världen. Det sker även i svenska familjer. Och amerikanska. Och brittiska. Och indiska, japanska, kinesiska, israeliska. Och så vidare. Det händer överallt. Hur många svenska tjejer känner jag inte som har blivit misshandlade (och i något fall mördade) för sin läggning, identitet, en påstådd otrohet eller för något annat som råkade finnas lagom väl till hands vid just det tillfället. Du får inte dejta "en sån". Du får inte göra "så". Du får inte byta kön. Du får inte älska en annan tjej. Du får inte älska flera. Du får inte klä dig så. Du får inte umgås med den. Jag känner även ett flertal bi- och homosexuella män som råkat illa ut på grund av detta. Och en oerhörd mängd trans- och intersexuella. Förstås. Och andra som på ett eller annat vis har ett uttryck som inte passar in i normen. Men varför blir jag då så förbannad och provocerad av att Birro uttalar sig om hedersvåld i TV4 idag?
Birros eget uttalande för en tid sedan rörande transpersoner är ganska talande för grunden till det svenska hedersvåldet:
“Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare? Man får intrycket att alla religionsmotståndare i Sverige har fått knulla på hjärnan. Är det allt ni tänker på? Vem som gör vad med vem? Har inte kyrkan andra svar? Har ni inte själva andra frågor, om livet, konsten, döden, skulden, förlåtelsen, trösten, kärleken?”
Birro är jäkligt duktig på att bitskt försvara sin rätt att fördöma människor på grund av sin egen katolska övertygelse. Men vill inte se att han själv utsätter andra religiösa grupper för den förföljelse han själv upplever som katolik. Samtidigt stinker hans uttalanden av en medeltidsmoralisk instängdhet som går så på djupet att han rimligen borde diskvalificerat sig för evig tid i debatten kring sexualmoral överhuvudtaget.
Vi har fått knulla på hjärnan, säger han. Men det är just det faktum att Birro fått knulla på hjärnan som gör att jag ser honom som ett starkt hot mot just kvinnor och andra personer som drabbas dagligen av hedersvåld. Är det någon som inte kan släppa bilden av vad människor gör i sängen och varför, så är det väl för guds skull just Marcus Birro. Och den attityd och moralistiska unkenhet han uppvisar underbygger just bevarandet av de strukturer som gör att kvinnor fortfarande misshandlas, våldtas, gifts bort, trycks ned, stenas och mördas idag runtom i världen. Oavsett om det sker i Tehran, i Rom eller i Stockholm.
Med den pånyttfödde katoliken Birros syn på "transpersoner", kvinnor - egentligen alla människor - som sticker ut från normen är det inte konstigt att vi även i Sverige har en problematik med hedersvåld som alls inte tas upp i debatten överhuvudtaget idag. Att vi också har kvinnor, barn och även i många fall män som råkar oerhört illa ut på grund av att de inte kan leva upp till den heteronormativa cisnormen. Det är människor som Birro som underblåser situationer som de där jag själv och vänner till mig har blivit slagna i bitar, våldtagna eller i vissa fall värre på grund av vår sexualitet, vårt kön, vår identitet och vår läggning. Vi behöver inte gå in på vem eller i vilken situation, men saker sker varje minut i Sverige - inom familjer, på skolor, på arbetsplatser och ute på stan. Det sker i förhållanden och det sker överallt omkring oss. Hur många gånger har jag inte blivit slagen av olika människor i min omgivning för att jag skulle uppvisa en mer tydlig manlighet? Hur många gånger fick jag inte höra att smärtan skulle härda, skulle hjälpa mig att sluta svanka så mycket med ryggen att jag inte såg ut som en tjej? Hur många gånger har jag inte blivit misshandlad för att jag brutit mot normerna för att få vara mig själv?
Att bli hotad av sin arbetsgivare är också en snygg och förvånansvärt vanlig variant. Att bli hemförlovad från sitt arbete på grund av det liv man lever eller för den man är. Eller att helt få lämna en arbetsplats på grund av att man bryter mot könsnormer, sexuella normer eller på annat vis sticker ut. Det händer fortfarande även i Sverige. I vissa fall även med fackets goda minne. Än idag.
Att en trångsynt fördomstank som Birro uttalar sig i ett program som rör stening av kvinnor och exempelvis hbt-personer (sådant här pågår inte sällan på grund av offrens sexualitet - rätten till vilken Birro vänder sig emot) ser jag som ett hån. Ett synnerligen allvarligt hån gentemot mig som bisexuell, som polygam, som transperson, som kvinna och som människa.
Jag tänker att jag vill ställa mig upp och våga säga det som ingen annan säger:
Till den dagen vi svenskar, européer, västerlänningar tar tag i vår egen våldsproblematik, vårt eget kvinnoförtryck, vårt eget hedersvåld, våra egna problem att hantera kvinnlig sexualitet, samhällsnormer, hbt-frågor och andra orsaker till det våld som skadar och skördar så många liv - till den dagen har vi inte någon kredibilitet att alls använda som en hävstång för att få hedersvåldet att upphöra i våra svenska muslimska familjer. Eller i länder som Iran, Afghanistan eller vad det nu kan röra sig om.
Vi måste ta tag i vår egen problematik för att kunna vara trovärdiga i vår egen retorik.
Att litet lagom islamofobt hävda att detta enbart är ett problem för muslimer duger inte. Att hävda att vi inte delvis fortfarande lider av samma problematik är naivt på gränsen till dumhet. Att hävda att vi är så mycket bättre är på gränsen till brottsligt.
Jag vill gärna se att vi vågar stå upp för ett bättre samhälle här. Här och nu. I Sverige idag. För att vi därmed ska kunna ha en trovärdighet som ger oss möjligheten att på allvar kritisera den fruktansvärda verklighet som så många drabbas av runtom i världen och inte minst i Mellanöstern och i Asien.
Jag vill gärna se att vi vågar ta upp sådant som sexualitet, identitet, normer och värderingar på ett moget och modernt vis och står upp för att sådana här övergrepp och rena mord inte längre får förekomma. Varken här eller där.
Jag vill gärna se att vi vågar prata om att detta drabbar kvinnor, barn och män. Att det drabbar människor oavsett vem de är och hur de lever sina liv därför att det fortfarande finns ett grundläggande världsproblem kring normbrytande, sexualitet, val av partner och andra livsval.
Det är också dags för oss kvinnor att våga ställa oss upp och säga att vi själva inte accepterar att bli intryckta i det där facket där vi och andra förväntar oss att vi ska agera våra egna bödlar. Vi måste sluta slå på oss själva. Vi måste sluta slå på varann. Vi måste sluta föda den förbannade manliga cisnormativiteten genom att själva agera för att upprätthålla strukturer, samhällspyramidsystem och föråldrade synsätt rörande människors kön, läggning, identitet, liv och val. För vi förtycker oss själva inom feminismen, inom HBT-rörelsen, inom transrörelsen och överallt annars i samhället. Vi skapar delvis vårt eget förtryck inom hela samhället genom att vi alltid söker någon annans bak att slicka, någon annan vi kan trycka ner i skiten och sparka på. För att vi själva vill ta oss upp i samhället och bli lika bra som den heterosexuella, vita (västerländska) medelålders mannen som står högst upp på samhällsstegen än idag. Dit vill vi till vilket pris som helst och därför krossar vi allt motstånd och slår oss fram till priset av att vi förtrycker våra egna och väldigt ofta de som vi förmodligen har allra mest gemensamt med. Det måste få ett slut. Det måste upphöra nu.
Jag talade om detta inom transrörelsen under flera års tid innan jag blev utmanövrerad från diverse olika stöd- och intresseföreningar för mina kontroversiella åsikters skull. Jag talade mycket om detta, till vissas stora glädje och andras stora fasa, under paneldebatten jag deltog i på HBTH-konferensen i Stockholm för någon vecka sedan. Även där sågs detta som delvis rätt kontroversiellt. Jag talade om detta även på Stockholm Pride i somras. Det var aktuellt då. Det var aktuellt för tusen år sedan. Och för tretusen år sedan. Liksom det kommer vara det om ett, tio, hundra, tusen och tretusen år in i framtiden.
Vi tror att vi kommit så himla långt. Vi har inte ens börjat. Vi har fortfarande en oerhört lång väg att gå. I Sverige. I Iran. I Afghanistan. I USA och överallt på detta jordklotet.
Visst ska vi se till att sopa rent med detta pågående vansinne i Mellanöstern i framtiden. Men vad sägs om att sopa rent även framför vår egen dörr. Eller rättare sagt, i vårt fall, i hemmet innanför dörren. På så sätt blir vi till mycket bättre hjälp i kampen för våra systrar, bröder, döttrar och söner även många mil bort. I den där "andra delen av världen". Oavsett vad vi nu kallar den och på vilka grunder.
Intressant!
2009-10-20
Tiden post-FRA
Idag publiceras en artikel av Svart Måndags Olof Bjarnason på Internetdagarna.se som ger ett par antydningar om vad vi står inför och vad vi kan förvänta oss i ett första steg rörande den nyligen klubbade FRA-lagen.
Det är tänkvärt, klokt och rätt skrämmande. Jag rekommenderar alla som kan att läsa detta inlägget i post-FRA-debatten. Och inte minst att ta sig en stund efteråt till att tänka, reflektera och känna in.
-----
Det har varit väldigt tyst sedan lagen röstades igenom för en vecka sedan. Det är inte så himla konstigt. Många ställer sig frågan om vart protesterna har tagit vägen. Vad som händer. Vart alla kritikerna är. Är kampen över nu? Var detta allt?
Det känns litet grann som den där gången då en meteorit slog ner i vår grannplanet Jupiter och vi väntat oss en sådan himlastormande krasch men bara fick en liten, liten fjärt. Och ändå var det kanske inte riktigt så ändå. Kanske är det inte så denna gången heller.
Det vore tämligen naivt att tro att denna kampen är över. Många av våra vänner runtomkring oss är desillusionerade och trötta efter att ha förlorat slag efter slag efter slag. Sant. Många vilar, omgrupperar och tänker efter. Få har tänkt tanken att inte komma tillbaka. Få tänker på allvar tystna.
Men andra, återigen, har redan litet grann i smyg börjat attackera motståndet, samtidigt som de litet förundrat kliar sig i huvudet och ger uttryck för beundran inför den borgerliga alliansregeringen och dess sätt att handskas med motståndet genom att helt enkelt tiga ihjäl det och sätta folkrätten och demokratin ur spel.
Men kampen är inte över.
Många har förundrats över att vi fortfarande demonstrerade så sent som för en dryg vecka sedan. Inte mycket mediafokus, men dock. Piratpartiet bjöd in och ett flertal nätverk, partier och ungdomsförbund svarade upp. Däribland, förstås, Nätverket Svart Måndag.
Vad som nu händer med Piratpartiet vet vi ju inte. Vi får hoppas att väljarna inte väjer undan för att vi förlorat detta slaget om FRA. Och vi får hoppas att de bekymmer som varit internt inom PP inom kort ska vara utklarade så att de kan genomföra en stark valrörelse. För ännu behövs det ett sådant alternativ i den svenska politiken ändå. Det finns fortfarande mycket att göra. Vad som händer i de andra partierna som drivit eller åtminstone haft medlemmar som drivit dessa frågor är ju tyvärr till stora delar en verklighet redan idag. Tystnad.
Nu ska det inte talas mer om FRA. Vi har ju valrörelser att tampas med nu. Det finns viktigare frågor och man ska inte gräva upp döda hundar. Även inom det socialdemokratiska arbetarpartiet har man stängt dörren under en längre tid nu. Det är munkavle på för att tysta kritiker, tiga ihjäl frågan och blanda om korten. Till och med SSU tycks ha tystnat. Inför Freedom Not Fear i september försökte jag ta mig så långt som till SAP's verkställande utskott, men tystnaden var kompakt. Tystnaden talade och jag tycker inte om dess undertoner. Det finns fortfarande mycket att göra.
Återigen. Även en tystnad talar. Somliga tystnader säger mer än andra.
____
Samtidigt är det mycket annat som sker i skuggorna. En ny tid, en ny rörelse, en ny kamp är på väg att födas. Det talas här och där om den nya medborgarrättsrörelsen. Det finns ett flertal artikelförfattare från olika läger som börjar diskutera kring en ny blocköverskridande frihetsrörelse. Helt plötsligt enas FRA-motståndare, sexliberaler och andra i en gemensam kamp för att värna individens frihet. Den digitala integriteten sammankopplas allt mer med rätten till sin egen kropp och till sina egna handlingar. Kanske är jag själv en liten, liten kugge i detta spelet? Vad vet jag - det är ju ändå ingen hemlighet att jag agerat rätt mycket på den sexradikala, feministiska och hbt-relaterade arenan vid sidan av och sedan mycket längre tillbaka än mitt engagemang som medlem i Svart Måndag.
Hur som helst - det var intressant att i helgen besöka HBTH-konferensen som deltagare i en av paneldebatterna som hölls kring identitet, sexualitet, HBT och feminism. För även där mötte jag många som talade om just detta. Denna nya koppling. Det blir en spännande allians om detta nu kommer att ske, så som många hävdar att det redan gör. En udda och otippad kontakt i en ny tids metamorfos. Hur kommer denna skapelse att vartefter se ut? En utveckling inte ens jag hade kunnat tänka mig då jag grundade Svart Måndag för drygt ett och ett halvt år sedan.
Kanske ska Svart Måndag som organisation undvika att driva just feministisk och sexualpolitisk kamp, men det är en spännande utveckling likväl.
Kanske ska vi inte bredda oss alltför mycket. Men vi har redan börjat leva ett annat liv nu. Vi vet att det finns fara för att vi blir betraktade som dissidenter i framtiden. Olof Bjarnason ställer frågan i sin artikel om hur lång tid det tar innan FRA börjar övervaka sina egna kritiker. Vad kommer därnäst?
En ny kamp har börjat. En ny rörelse tar form. Och Nätverket Svart Måndag kommer att, för att möta det hotet vi upplever i den nya övervakningsvärldens snara, genomföra en omorganisation som bättre lämpar sig för den nya tidens strider.
Omorganisationen har redan påbörjats. Vi genomför en treskiktning av organisationen där vi kommer att ha en traditionell styrelse att hantera de praktiska nödvändigheterna, en kärntrupp som aktivt arbetar för våra intressen och tillsammans diskuterar och för fram en ny diskurs, en ny diskussion, en ny riktning. Och därtill det stora övriga medlemsantal vi bygger organisationens bas ikring.
Nätverket Svart Måndag kommer även fortsatt att agera partipolitiskt obundet, men sampolitiskt. Vi kommer fortsätta att arbeta för integritet och mänskliga rättigheter i den digitala tidsåldern. Vi kommer fortsatt att vara ett namn som ständigt återkommer i debatten. Som ett tyst men likväl närvarande spöke ibland. Som en gigantisk örfil mot samhällets skevande stöttepelare ibland.
Ständigt aktiva. Ständigt starkare. Ständigt vassare.
Liksom motståndet mot tidigare övervakningssystem i diktatoriska stater tidigare har riktat in sig på en långsiktig kamp via kultur, medier, diskussioner, humor och satir kommer även Svart Måndag att bedriva den allestädes närvarande kampen. Vi kommer fortsätta stå upp för våra och andras rättigheter. Vi kommer fortsätta arbeta för en större förståelse mellan folkgrupper, politiska, etniska, kulturella och religiösa grupperingar. Vi kommer fortsätta arbeta för en framtid vi kan stå för och som leder till en öppnare och friare värld.
Vi gör det som en enig rörelse av individer som står upp trygga i sin övertygelse om att dissidenter fortfarande behövs för att styra samhället i rätt riktning. Vi har inte givit upp. Vi har ännu inte börjat.
_____
Vill du stötta Nätverket Svart Måndag?
Sätt in ditt bidrag på bankgiro 438-1349. Alla bidrag, stora som små, är välkomna.
Vill du delta i arbetet? Kontakta mig på telefon 0733-211290 eller via mail på amanda.brihed@gmail.com.
Ännu är inte kampen över. Ännu ger vi inte upp vår demokrati, vårt egenvärde, vår integritet och våra drömmar.
Delta i kampen nu och i framtiden. Din röst och dina händer behövs. Låt oss slå hål på övervaknings- och kravpopulismens fula tryne en gång för alla. Låt oss enas över alla gränser och skapa den värld vi faktiskt vill leva i i framtiden.
Intressant!
Det är tänkvärt, klokt och rätt skrämmande. Jag rekommenderar alla som kan att läsa detta inlägget i post-FRA-debatten. Och inte minst att ta sig en stund efteråt till att tänka, reflektera och känna in.
-----
Det har varit väldigt tyst sedan lagen röstades igenom för en vecka sedan. Det är inte så himla konstigt. Många ställer sig frågan om vart protesterna har tagit vägen. Vad som händer. Vart alla kritikerna är. Är kampen över nu? Var detta allt?
Det känns litet grann som den där gången då en meteorit slog ner i vår grannplanet Jupiter och vi väntat oss en sådan himlastormande krasch men bara fick en liten, liten fjärt. Och ändå var det kanske inte riktigt så ändå. Kanske är det inte så denna gången heller.
Det vore tämligen naivt att tro att denna kampen är över. Många av våra vänner runtomkring oss är desillusionerade och trötta efter att ha förlorat slag efter slag efter slag. Sant. Många vilar, omgrupperar och tänker efter. Få har tänkt tanken att inte komma tillbaka. Få tänker på allvar tystna.
Men andra, återigen, har redan litet grann i smyg börjat attackera motståndet, samtidigt som de litet förundrat kliar sig i huvudet och ger uttryck för beundran inför den borgerliga alliansregeringen och dess sätt att handskas med motståndet genom att helt enkelt tiga ihjäl det och sätta folkrätten och demokratin ur spel.
Men kampen är inte över.
Många har förundrats över att vi fortfarande demonstrerade så sent som för en dryg vecka sedan. Inte mycket mediafokus, men dock. Piratpartiet bjöd in och ett flertal nätverk, partier och ungdomsförbund svarade upp. Däribland, förstås, Nätverket Svart Måndag.
Vad som nu händer med Piratpartiet vet vi ju inte. Vi får hoppas att väljarna inte väjer undan för att vi förlorat detta slaget om FRA. Och vi får hoppas att de bekymmer som varit internt inom PP inom kort ska vara utklarade så att de kan genomföra en stark valrörelse. För ännu behövs det ett sådant alternativ i den svenska politiken ändå. Det finns fortfarande mycket att göra. Vad som händer i de andra partierna som drivit eller åtminstone haft medlemmar som drivit dessa frågor är ju tyvärr till stora delar en verklighet redan idag. Tystnad.
Nu ska det inte talas mer om FRA. Vi har ju valrörelser att tampas med nu. Det finns viktigare frågor och man ska inte gräva upp döda hundar. Även inom det socialdemokratiska arbetarpartiet har man stängt dörren under en längre tid nu. Det är munkavle på för att tysta kritiker, tiga ihjäl frågan och blanda om korten. Till och med SSU tycks ha tystnat. Inför Freedom Not Fear i september försökte jag ta mig så långt som till SAP's verkställande utskott, men tystnaden var kompakt. Tystnaden talade och jag tycker inte om dess undertoner. Det finns fortfarande mycket att göra.
Återigen. Även en tystnad talar. Somliga tystnader säger mer än andra.
____
Samtidigt är det mycket annat som sker i skuggorna. En ny tid, en ny rörelse, en ny kamp är på väg att födas. Det talas här och där om den nya medborgarrättsrörelsen. Det finns ett flertal artikelförfattare från olika läger som börjar diskutera kring en ny blocköverskridande frihetsrörelse. Helt plötsligt enas FRA-motståndare, sexliberaler och andra i en gemensam kamp för att värna individens frihet. Den digitala integriteten sammankopplas allt mer med rätten till sin egen kropp och till sina egna handlingar. Kanske är jag själv en liten, liten kugge i detta spelet? Vad vet jag - det är ju ändå ingen hemlighet att jag agerat rätt mycket på den sexradikala, feministiska och hbt-relaterade arenan vid sidan av och sedan mycket längre tillbaka än mitt engagemang som medlem i Svart Måndag.
Hur som helst - det var intressant att i helgen besöka HBTH-konferensen som deltagare i en av paneldebatterna som hölls kring identitet, sexualitet, HBT och feminism. För även där mötte jag många som talade om just detta. Denna nya koppling. Det blir en spännande allians om detta nu kommer att ske, så som många hävdar att det redan gör. En udda och otippad kontakt i en ny tids metamorfos. Hur kommer denna skapelse att vartefter se ut? En utveckling inte ens jag hade kunnat tänka mig då jag grundade Svart Måndag för drygt ett och ett halvt år sedan.
Kanske ska Svart Måndag som organisation undvika att driva just feministisk och sexualpolitisk kamp, men det är en spännande utveckling likväl.
Kanske ska vi inte bredda oss alltför mycket. Men vi har redan börjat leva ett annat liv nu. Vi vet att det finns fara för att vi blir betraktade som dissidenter i framtiden. Olof Bjarnason ställer frågan i sin artikel om hur lång tid det tar innan FRA börjar övervaka sina egna kritiker. Vad kommer därnäst?
En ny kamp har börjat. En ny rörelse tar form. Och Nätverket Svart Måndag kommer att, för att möta det hotet vi upplever i den nya övervakningsvärldens snara, genomföra en omorganisation som bättre lämpar sig för den nya tidens strider.
Omorganisationen har redan påbörjats. Vi genomför en treskiktning av organisationen där vi kommer att ha en traditionell styrelse att hantera de praktiska nödvändigheterna, en kärntrupp som aktivt arbetar för våra intressen och tillsammans diskuterar och för fram en ny diskurs, en ny diskussion, en ny riktning. Och därtill det stora övriga medlemsantal vi bygger organisationens bas ikring.
Nätverket Svart Måndag kommer även fortsatt att agera partipolitiskt obundet, men sampolitiskt. Vi kommer fortsätta att arbeta för integritet och mänskliga rättigheter i den digitala tidsåldern. Vi kommer fortsatt att vara ett namn som ständigt återkommer i debatten. Som ett tyst men likväl närvarande spöke ibland. Som en gigantisk örfil mot samhällets skevande stöttepelare ibland.
Ständigt aktiva. Ständigt starkare. Ständigt vassare.
Liksom motståndet mot tidigare övervakningssystem i diktatoriska stater tidigare har riktat in sig på en långsiktig kamp via kultur, medier, diskussioner, humor och satir kommer även Svart Måndag att bedriva den allestädes närvarande kampen. Vi kommer fortsätta stå upp för våra och andras rättigheter. Vi kommer fortsätta arbeta för en större förståelse mellan folkgrupper, politiska, etniska, kulturella och religiösa grupperingar. Vi kommer fortsätta arbeta för en framtid vi kan stå för och som leder till en öppnare och friare värld.
Vi gör det som en enig rörelse av individer som står upp trygga i sin övertygelse om att dissidenter fortfarande behövs för att styra samhället i rätt riktning. Vi har inte givit upp. Vi har ännu inte börjat.
_____
Vill du stötta Nätverket Svart Måndag?
Sätt in ditt bidrag på bankgiro 438-1349. Alla bidrag, stora som små, är välkomna.
Vill du delta i arbetet? Kontakta mig på telefon 0733-211290 eller via mail på amanda.brihed@gmail.com.
Ännu är inte kampen över. Ännu ger vi inte upp vår demokrati, vårt egenvärde, vår integritet och våra drömmar.
Delta i kampen nu och i framtiden. Din röst och dina händer behövs. Låt oss slå hål på övervaknings- och kravpopulismens fula tryne en gång för alla. Låt oss enas över alla gränser och skapa den värld vi faktiskt vill leva i i framtiden.
Intressant!
2009-10-09
FRA-demonstrationer 10 oktober
För att påminna om att det är dags för ny omröstning i Riksdagen rörande FRA-lagen den 14 oktober samlar Piratpartiet sina vänner och bekanta för att demonstrera under lördagen. Demonstrationerna hålls i Stockholm, Malmö och Göteborg enligt nedan.
På demonstrationen i Stockholm talar Amanda Brihed, ordförande för Nätverket Svart Måndag. Även Jens Odsvall, vice ordförande, kommer att delta i Stockholmsdemonstrationen.
I Malmö deltar fd ordförande Niklas Starow, samt även Emina Karic och Klara Ellström från Svart Måndags sittande styrelse.
I Göteborg deltar styrelseledamoten Annika Beijbom, samt Olof Bjarnason och Kalle Vedin.
Vi hoppas få se många av er på plats på någon av de tre demonstrationerna. Gör din röst hörd. Visa ditt engagemang för demokrati, integritet och folkrätt en sista gång innan omröstningen.
Vi ses där!
---
Demonstrationer mot FRA
Stockholm
Medborgarplatsen klockan 11.45 - 12.45.
Malmö
Möllevångstorget klockan 16.00 - 17.30.
Göteborg
Gustaf Adolfs Torg klockan 12.30. Tåg mot Götaplatsen klockan 13.00. Demonstrationen pågår till klockan 14.15.
På demonstrationen i Stockholm talar Amanda Brihed, ordförande för Nätverket Svart Måndag. Även Jens Odsvall, vice ordförande, kommer att delta i Stockholmsdemonstrationen.
I Malmö deltar fd ordförande Niklas Starow, samt även Emina Karic och Klara Ellström från Svart Måndags sittande styrelse.
I Göteborg deltar styrelseledamoten Annika Beijbom, samt Olof Bjarnason och Kalle Vedin.
Vi hoppas få se många av er på plats på någon av de tre demonstrationerna. Gör din röst hörd. Visa ditt engagemang för demokrati, integritet och folkrätt en sista gång innan omröstningen.
Vi ses där!
---
Demonstrationer mot FRA
Stockholm
Medborgarplatsen klockan 11.45 - 12.45.
Malmö
Möllevångstorget klockan 16.00 - 17.30.
Göteborg
Gustaf Adolfs Torg klockan 12.30. Tåg mot Götaplatsen klockan 13.00. Demonstrationen pågår till klockan 14.15.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
