2010-05-19

Tidigare betyg, samt seriös diskussion om arbetstiden

Dags för ytterligare ett steg i den livsviktiga upprustningen av Kunskapssverige. Vi pratar nu mer och mer, tack och lov, om behovet av betyg i skolan, om kraven på Sverige och det svenska näringslivet i förhållande till den skenande globaliseringen och den ökande konkurrensen från omvärlden.

Det är många som slagit larm kring detta under en längre tid och det är inget vi längre kan knussla med. Sverige tappar i kunskap eller står som bäst stilla gentemot en omvärld som visslar framåt på ett högst oroande vis. Det är fantastiskt att världen utvecklas och att stora delar av världen uppnår helt nya kunskapsnivåer. Det är bara litet illa att vi hemma i Sverige tenderar att stå vid sidan numera och titta på. När vänstern i stort sett vill avskaffa kunskap helt och helst inte ha några betyg alls går Folkpartiet på en helt annan linje, vilket känns väldigt lättande och lugnande för mig.

Om jag någon gång tvivlat på huruvida jag är vänster eller liberal, så behöver jag helt enkelt inte tvivla längre. Jag har spenderat så mycket tid utomlands under mitt liv att jag inte har några som helst problem att se vad människor som Hans Rosling och Fredrik Härén pratar om sedan länge. Jag förstår precis vad allt detta bottnar i.

Jag fick för övrigt litet kritik från coola miljöpartisten Max Andersson för att jag kritiserade Miljöpartiets linje om 35 timmars arbetsvecka nyligen. Det är klart att... jag kan ha missuppfattat det där med att Miljöpartiet vill se en arbetstidsminskning med just bibehållen lön och jag får be om ursäkt till Miljöpartiet i så fall. Om jag missuppfattat.

Men saken är den att... det är egentligen i sig irrelevant. Den stora viktiga delen i det hela är fortfarande problemet med arbetstiden i sig. De rödgröna satsar just nu allt på att införa högre skatter, minska disponibel inkomst hos hushållen och företagarna, avrätta det svenska utbildningssystemet och slösa enorma summor pengar på ofärdiga och närmast slumpartade infrastrukturlösningar de själva knappast kan tro på om de överhuvudtaget ska antas vara seriösa. Vilket är himla tråkigt. Inte minst som jag alltid haft en stark vurm inte minst för just den gröna rörelsen. Det vet de flesta som arbetat med mig de sista åren.

Därtill vill man nu alltså införa kortare arbetstid för att det är bekvämare för människor därute i samhället om de inte behöver arbeta så mycket. Vilket jag kan hålla med om. Det skulle vara bekvämare. Men skulle det ens räcka för att väga upp vad som riskerar hända med ett land som inte klarar att bära sina egna kostnader? Tänker på hur det ser ut i Grekland, Island, Spanien, Storbritannien och på många andra håll. Jag vill allra helst stötta en politik som innebär att jag inte behöver sitta i den situationen, därför att jag är självisk och vet att jag som individ också drabbas om landet åker framstupa ner i lervällingen på grund av knackigt skötta finanser. Jag har inte tid med det. Jag ska ju försöka starta föreläsningsverksamhet, ägna mig åt tung politik, aktivism och dessutom hinna med att rädda världen.

Och till saken hör att vi redan idag arbetar mindre än de flesta i världen. Jag ser ingen point i att det skulle vara charmigt att arbeta sjukt mycket och sjukt länge för någon slavdrivare i Kina. Det är inte det jag säger. Men allvarligt talat är vi tvungna att diskutera hur vi ska mäta oss med de nya tigerekonomierna. De är litet större än vi är. Har något fler medborgare än vi har. Och producerar mer och billigare än vi gör. Per arbetad timme, rent av. Vilka de har många fler av även på individnivå. Att blunda för det och låtsas att vi lever i en lokal liten romantisk och pittoresk bubbla hjälper liksom ingen.

Vi arbetar mindre än omvärlden för för mycket pengar och med för höga kringliggande produktionskostnader. Vilket kanske inte behöver vara ett problem, så länge vi inte minskar arbetstiden ytterligare. Men minskad arbetstid behöver inte automatiskt leda till mer effektivitet, även om det låter fint som snus på pappret. Och om sanningen ska fram, så kan svenskarna mycket väl komma att behöva finna sig i en situation där vi måste arbeta mer istället för mindre inom en inte alltför avlägsen framtid. Trots allt. Och trots att det inte låter som en direkt valvinnare att säga det. Känner mest att det vore höjden av naivitet att blunda för det och därifrån närmast brottsligt att ignorera det och tala bort det.

Vi har för låg produktivitet och alldeles för höga kostnader för den produktion vi faktiskt lever på ändå. Och vi har, vilket Max missade att kommentera på, en situation där vi kommer att få enorma problem att försörja en allt större åldrande del av befolkningen. Och där det blir allt svårare att kunna bekosta den vården de självklart ska kunna förvänta sig ha rätten till. Att försörja en allt större åldrande befolkning är inte gratis. Det har aldrig varit det och det kommer aldrig att bli det.

Ska vi dels ha råd att försörja den äldre delen av befolkningen som är på väg att pensioneras just nu och en tid framöver och ska vi dessutom ha råd att ta hand om alla de som idag far illa på grund av arbetsskador, dåligt mående på ena eller andra viset och så vidare - ja, då måste vi helt enkelt börja se om vårt hus. Och producera nog för att hushållet Sverige ska kunna sälja tillräckligt mycket av tillräckligt attraktiva produkter och tjänster för att nå en bit över break even. Det är ingen hokus pokus i det. Det är enkel matematik. Jag pluggade dans och teater på gymnasiet. Jag lärde mig detta inte minst i företagsekonomin redan då. För nu snart femton år sedan. Och samma grundprinciper gäller, tro det eller ej, även på en nation som Sverige.

Ska Sverige ha en framtid i den stora vida världen utanför 50-skyltarna så måste vi inse att vi dels kan komma att behöva ha betydligt fler människor i arbete, att vi kan komma att behöva öka antalet arbetade timmar per individ och att vi utan några som helst tvivel måste, måste, måste satsa mycket mer på utbildning från lägsta skolålder upp till de allra mest avancerade spetsutbildningarna.

Sveriges framtid ligger i att specialisera sig, satsa mycket mer på entreprenörskap och nyföretagande, erbjuda marknaden spetskompetens och nyskapade lösningar som utan tvekan innebär att vi går cutting edge all the way.

Jag kan därför instämma i vad Helena von Schantz skriver om Björklunds besked rörande betyg från årskurs sex. Det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver mer. Betydligt mycket mer. Ett steg till skulle kunna vara betyg ännu tidigare. Överhuvudtaget måste vi ta itu med flummet som skolan råkat ut för på sistone. Det kan finnas skäl till att öka lärartätheten, höja löner och förbättra villkoren för lärarna så att vi kan få tillbaka en del av yrkets förlorade status igen. Det kan finnas skäl att kika på hur mycket kunnandet och resultaten ökar om fler lärare och mindre klasser skapar bättre förutsättningar för en fungerande lärandemiljö. Och vi måste verkligen se över betygssystemen på fullaste allvar. Inte för att det är hippt. Utan för att vi verkligen inte har något annat val.

Just sayin'.

Runo skriver, liksom Pär, Frykman och Altenberg. Även hos Anna, Maria, Seved, Hanna, Mikael och Mats.

Intressant.

2 kommentarer:

  1. Sverige har Nordens billigaste och västeuropas mest produktiva industriarbetare.


    http://scabernestor.blogg.se/2010/march/nordens-billigaste-industriarbetare.html

    SvaraRadera
  2. Mm... men en stor del i ditt resonemang skiter sig i och med att du drar världens gränser vid EU's dito. Resten av världen då? Västeuropa och Norden har liksom inte med saken att göra.

    Det finns en anledning till att vi i Europa drabbas av denna enorma finanskris och så enorma underskott i våra finanser samtidigt som Asien och delar av Afrika och Latinamerika bara blixtrar fram från klarhet till klarhet och räknar tillväxtprocenten i tvåsiffrigt.

    Vi måste lära oss att tänka utanför lådan. Vi måste lära oss att se längre än till femtioskyltarna... Gör vi inte det, så är vi rökta!

    Och jag smakar inte supergott rökt på någons macka. Jag är rätt säker.

    Hur kommer det sig att västlänningar gärna inbillar sig att vi är ensamma på det här klotet? Hur kommer det sig att vi hela tiden glömmer bort sisådär fem sjättedelar eller nåt av jordens befolkning? Hur kommer det sig? Jag förstår verkligen inte.

    Men jag vågar lova att de har inte glömt bort att vi finns. Och de siktar på att ta över marknaden och förvandla oss till ett ekonomiskt ghetto. Who can blame them? Det var väl vad vi gjorde fram till för något decennium sedan?

    Men de har siktet inställt och satsar stenhårt för att ta tillbaka och sedan vinna världsmarknaden för sig själva. Medans vi sitter och är hejdlöst glada och nöjda med vad vi egentligen bara hade till för 20 år sedan.

    Världen ser inte ut som för 60-70 år sedan. Vi har bara inte uppdaterat vår världsbild. Det kommer, utan tvekan, att straffa sig.

    SvaraRadera

Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)

StatCounter - Free Web Tracker and Counter
Statistik