Jag kan inte låta bli att fundera över Tuve Skånberg och de idéer han hävdar i Riksdagens talarstol just nu.
1. Ingen människa ska någonsin steriliseras av tvång. Därför ska det vara ett absolut krav att en person som inte kan leva i ett kön som inte fungerar för denna individ MÅSTE just steriliseras för att få göra en könskorrigering juridiskt för att kunna fungera i framtiden.
Slutsats: Kravet att människor inte ska steriliseras bygger på en grundläggande princip om att "vanliga" människor är riktiga människor. Transpersoner är inte riktiga människor.
Det kallas rasbiologi. Sverige är som bekant världsmästare i den sporten. Men det är ingenting vi ska vara stolta över.
Skämmes!
2. Referenser till diagnoser över ett tillstånd ska kallas referenser till ett tillstånd. Inte till en sjukdom. Tillstånd och sjukdom är inte samma sak.
3. Om man nu ska hänvisa till definitioner av transsexualism, så kanske man borde låta bli att referera definitioner som anses obsoleta och som står i begrepp att ersättas inom en mycket snar framtid. Då DSM-IV blir DSM-V och ICD-10 blir ICD-11 finns inte psykiatriska diagnoskriterier kvar, som det ser ut idag. Utan man pratar om rätten till identitet. Om rätten till kroppslig autonomi. Om rätten till att inte bli klassad som psykiskt sjuk på grund av sin identitet. Samt om rätten till vård, samt rätten att själv avgöra vilken vård som är aktuell för var individ.
Transsexualism är inte längre en medicinsk diagnos. Faktum är att även då den var det, så var det en politisk diagnos, så tillvida att den i praktiken är ett politiskt beställningsjobb och har sitt ursprung i en rasbiologisk politisk föreställning om rasers renhet och synen på människors kroppar, identiteter och sexualiteter.
4. Att referera till Patientföreningen Benjamin är förstås smidigt att göra. De kallar sig en patientförening och säger sig själva företräda alla transsexuella i landet. Det gör de inte. Ingen vet hur många medlemmar de idag har. De lever fortfarande kvar i en skräck för att leva öppet och att kunna bli avslöjade som transsexuella, eller före detta transsexuella, som i sig är ett resultat av den förföljelsepolitik Sverige och stora delar av omvärlden länge ägnat sig åt. Benjamin företräder extrema åsikter som väldigt få transsexuella och andra transpersoner känns vid. Orsakerna till detta är att de är livrädda för den diskriminering som existerar idag. De är livrädda för de hatbrott transpersoner utsätts för idag. De är rädda för att någon ska överhuvudtaget kunna lista ut att de har en sådan bakgrund. Vilket är förståeligt! Att ett fåtal transsexuella valt att agera genom Benjamin för att skydda sin rätt att leva i så kallad "STEALTH" är inte konstigt. Med tanke på hur samhället så länge hotat förgöra den som på något vis lever öppet som transperson i Sverige och i omvärlden.
Detta innebär inte att Benjamin talar för alla transpersoner i Sverige. De transpersoner som är aktiva i föreningar som arbetar för transpersoners rättigheter i Sverige är i regel representerade i föreningar som RFSL, RFSL Ungdom, FPE-S, KIM och New Renaissance.
Benjamin får gärna tala för sig själva. Jag hyser ingen agg. Men dock en förtvivlan över att se hur hårt förtrycket format så många människor i deras rädsla för en utveckling som i grunden borde gynna dem, men som de fruktar kommer slå tillbaka på dem själva och deras egna framtider, drömmar och liv.
De talar dock för inte mycket mer än någon promille av transpersoner i Sverige idag. De talar för människor som skäms för sitt förflutna, alternativt är rädda för att bli påkomna pga risken för samhälleliga repressalier och så vidare. Detta är en liten grupp människor som i praktiken drabbats av vad vi borde kunna sammanfatta som transvärldens svar på Stockholmssyndromet. Och det bör vi förmodligen ta med i viktskålen i detta.
5. Att lyfta Bygdeman är också märkligt. Den mannen må ha arbetat inom vården länge, men har dålig koll på forskning, rättsläge och nuvarande sk diagnoskriterier. Eller vill kort och gott inte kännas vid dem. Precis som Skånberg, för övrigt. Att Bygdeman dessutom är kopplad till, inte minst i dessa sammanhang, extrema religiösa högerorganisationer blir förstås också väldigt tydligt i den ställning Bygdeman tar i dessa frågor.
Att en person som med så mycket hat och fördomar skriver om transpersoner som Bygdeman gör har svårt att vänja sig vid tanken på att inte få hålla i kniven själv och göra sin plikt mot tvångsmässig rasbiologi förstår jag. Men är han värd att lyssna på? Knappast, enligt mig.
6. Vem, annat än Skånberg, Bygdeman, ett par ytterligare kristdemokrater (och ett gäng sverigedemokrater som jag inte ens orkar gå in på just nu) och den så kallade patientföreningen utan synliga företrädare och utan redovisat medlemsantal, har hävdat att transpersoner inte vill ha barn? Att det skulle vara kontraindikativt? Mig veterligen är det inte könsidentitet som avgör viljan att få barn. Både män och kvinnor vill tämligen ofta, förr eller senare i livet, förstås bli föräldrar. Och oavsett vad som står för bokstav i våra pass, så har även våra biologiska klockor förstås en viss talan i den frågan. Vi kommer, helt enkelt, inte undan dem.
Förutsatt att vi alla betraktas vara människor, eller åtminstone levande varelser från planeten Jorden, så får vi lov att konstatera att även transpersoner lider av den åkomma som kallas för livet. Och som ofta leder till allvarliga symtom, såsom barnlängtan och en vilja att föra våra gener vidare. Det är, för övrigt, sant även för fiskar, plankton, koraller, hundar, katter, valar, insekter, ekar, björkar, maskrosor och till och med bakterier och virus. Jag vill bara förtydliga det.
Längtan, viljan, drömmen om, eller strävan efter att föra sina gener och därmed släktet vidare är lika starkt för alla levande varelser. Att hävda att transpersoner skulle strida mot eller inte vara en del av hela livets grundpelare och motor, som i regel anses vara basen för allt livs fortlevnad når en nivå av patetisk dumhet som, i sig, kanske rent av borde förbjudas.
Men vi kan förenkla det ytterligare, förstås. Vem har sagt något om biologiska barn? Det vore ju trevligt om vi fick bestämma det själva. Men idag är det litet svårt för en kvinna utan äggstockar och livmoder att föda barn. De tekniker som utvecklas idag för att transplantera eller odla organ för att göra det möjligt lär inte erbjudas transpersoner varken i första eller tionde hand. En transman eller någon som kort och gott inte ser sig som kvinna kanske, förståeligt nog, inte riktigt klarar av att bära och föda ett barn själv. Och än idag är presumtionslagar, surrogatmödraskapsförbud och inte minst samhällets och sociala myndigheters fördomar så starka att det i praktiken inte ens är säkert att man får behålla sitt eget barn. I praktiken har vi dessutom fortfarande mycket små chanser att få adoptera idag. Inte minst med tanke på att så många av oss än idag diskrimineras i samhället. Transpersoner har idag en extremt hög arbetslöshet, troligen den högsta bland alla minoriteter i landet. Vår psykiska hälsa är inte alltid helt där den borde vara. Inte minst på grund av utanförskap, diskriminering, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer och psykiska, samt känslomässiga, ärr efter år av förföljelser, hot, våld och övergrepp.
Att försöka övertyga adoptionsbyråer, socialnämnder och andra om att få rätten att adoptera är i praktiken omöjligt. Ens om man ännu inte hunnit steriliseras på grund av statligt tvång är det troligt att man kommer att bli förälder idag, utan att bryta mot såväl lagar som moraliska värderingar som starkt påverkar samhället och samhällets syn på människor och deras rätt eller möjligheter att bli föräldrar. Det må bli bättre i framtiden, möjligen, men i dagsläget är det aningen surt.
Jag själv är förstås redan steriliserad och det innebär förstås att alla mina möjligheter att få barn är borta. Det är för sent för mig. Trots detta historiska beslut som väntas tas under dagen.
Jag har förbjudits att spara mina könsceller, med hot om evig diskvalificering från all vård och alla möjligheter att byta juridiskt kön om jag nu ändå gjorde det. Jag kan i praktiken inte adoptera. Surrogatmödraskap är förbjudet. Av moralistiska och patriarkala skäl, är jag rädd, men dock. Och jag har inte råd, eller vilja, att resa till någon barnalstringsfabrik i någon annan del av världen för att bryta mot svensk lag och mitt eget samvete för att göra det ändå.
Eftersom surrogatmödraskap förstås är otillåtet i Sverige hindras i praktiken även transmän (personer som går från kvinnlig till manlig juridisk identitet) att få barn, ens om de får spara könsceller. Annat än om de bär barnet själv, vilket alltså inte alltid känns helt aktuellt för väldigt många. Inte minst för transpersoners skull behövs en översikt av lagstiftningen rörande surrogatmödraskap. Annars är dagens seger en pyrrhusseger av historiska mått.
Räkna dock med att vi kommer att få se fler män som föder barn under de kommande åren. Det är heller inte så himla konstigt att så blir fallet. Längtan efter barn finns där. Någonstans är det naturligt att livet finner en väg och att människor tar de chanser de finner och kan få. Finns det inte fler alternativ, så tar man det alternativ som faktiskt fortfarande existerar. Och samhället får nog helt enkelt leva med det.
Förstås finns alltså också en hel del lagstiftning kvar som omöjliggör att en transkvinna (som går från manlig till kvinnlig juridisk identitet) kan använda sina könsceller, förutsatt att de finns sparade. Föräldraskapspresumtioner som rör definitioner av faderskap och moderskap samt uppbärandet av dessa, regler som avgör att bara män får bli fäder och dylikt. Krav på hur könsceller får användas och orättvisor rörande kostnader för insemination omöjliggör också detta. Och även om man genomförde en sådan handling ändå, så finns det ingen garanti, på grund av surrogatmödraskapslagar och presumtionslagar, för att personen i fråga faktiskt får bli juridisk förälder till sitt eget barn.
Redan idag blir svenska föräldrar till transidentifierade barn av med vårdnaden för att de bejakar barnens identitet och strävan att få bli sig själva. Naturligtvis sker motsvarande åt andra hållet också. Om någon nu undrar över varför transpersoner är så infernaliskt trötta på att höra floskler om barns rättigheter och att föräldraskap inte är en rättighet, så ligger en del av svaret här.
Det finns oändliga mängder hinder kvar. Och förmodligen är folk med så starkt antika åsikter och värderingar som Bygdeman och Skånberg bara det mindre av problemen som fortfarande hopar sig idag och även fortsatt, i framtiden.
Men ska vi vara helt ärliga, så finns det just nu många transpersoner som fortfarande inte vågar drömma om att bli biologiska föräldrar. Trots avskaffandet av tvångssteriliseringen, så finns fortfarande mycket begränsade möjligheter att bli förälder i vilket fall. Och än idag blockeras adoptioner och surrogatmödraskap likafullt. Vilket innebär att alla möjligheter även imorgon och om ett par veckor fortfarande är uttömda.
Vi kanske skulle börja med, nu, att se över vad vi kan göra för att förenkla möjligheten att bli förälder överhuvudtaget. Inte minst för dem som redan idag är steriliserade. Eller, förstås, för dem som trots den nya lagändringen likafullt hindras effektivt från att bli föräldrar också i fortsättningen.
7. Naturligtvis finns det många transpersoner som är föräldrar. En hel del i Sverige. Inte minst de som fått barn innan utredningen påbörjats. Och naturligtvis på många andra håll i världen. Att hävda något annat än att det finns ett stort erfarenhets- och kunskapsunderlag rörande barn till transpersoner och deras mående är en absurditet.
Att hävda att det inte finns transsexuella som vill behålla möjligheter att få barn är ren goja. Långt ifrån alla transsexuella vill behålla fel könskörtlar. Men om det är enda chansen att få bilda familj, så finns det många som tvekar. Jag var en av dem, men tvingades av livet och risken för dåligt mående att stå över familj för att kunna överleva.
Att sedan många väljer bort kirurgier på grund av rädsla för de uppenbara risker som förknippas med dem (vi har ett flertal konstaterade vårdolyckor, dödsfall och omfattande skador relaterade till dessa kirurgier, ÄVEN i Sverige, så det är inte så konstigt), eller för att de i första hand känner att det är den sociala aspekten, hormoner och dylikt som är viktigt, är inte heller konstigt. Men de måste få chansen att göra det valet själva. Av hälsoskäl avstår många, likaså. De tvivlar på att de skulle må bra av, eller ens överleva en så omfattande kirurgi som en könskorrigerande behandling innebär. Jag förstår dem. Somliga kanske ogillar kroppen och den sociala och kulturella situation de landas i genom att de känner sig tillhöra fel kön. Men sexuellt vill de inte byta något som faktiskt fungerar mot något som kanske faktiskt löper en stor risk att inte fungera om något inte går riktigt enligt planerna. Inga kirurgier är enkla procedurer. En av världens mest välkända kirurger inriktade på könskorrigerande operationer sa en gång att en underlivsoperation på en transperson medicinskt motsvarar att bli sliten i två delar i en bilolycka och sedan sammansatt igen med ståltråd. Så komplext är det. Ofta går moderna kirurgier väldigt bra och resultatet är definitivt makalöst. Inte minst för transkvinnor, eftersom en snippa är lättare att skapa än en fullt fungerande snopp. Men riskerna finns där. Och är mer än verkliga. Det måste, trots allt, tas på allvar.
Lagen har för övrigt enbart stipulerat sterilisering eller kastrering. Det har aldrig funnits krav på hur man ska se ut i underlivet för att accepteras som det ena eller andra könet och få räknas till detta juridiskt. Det handlar alltså inte om snippor och snoppar. Det handlar enbart om rasbiologi och genetisk utrensning av icke önskvärda element i den svenska genpoolen.
8. Nu har vi inte ens gått in på de många personer som idag på ett eller annat vis inte fungerar i det kön de fötts in i biologiskt eller juridiskt och som heller inte känner sig självklart tillhöra enbart det andra könet. Det finns många som inte är bekväma med den kropp de fötts med eller som helt enkelt inte fungerar i den tvåkönsnorm vi har idag. De finns där. Att födas med en fot i bägge läger är självklart någonting som påverkar en människa och synen på sig själv om man fötts in i den verkligheten. Att tvingas från en garderob till en annan eller från något man inte trivs i till något man till stor del kanske är, men inte enbart är fungerar dåligt. De har alltid funnits där. De där transpersonerna. De där queera. De där hen. Det är historiskt och kulturellt bekräftat att bokstavligen alla kulturer historiskt har bestått av såväl män som kvinnor (förstås), men också av transpersoner på olika vis. Det spelar ingen roll om vi pratar om vikingar, australiska aboriginer, native americans, folkgrupper som tillber den ena eller andra religionen, eller vad det nu må vara. Namnen på företeelsen och de kulturella och samhälleliga lösningarna för att åstadkomma utrymme för de här människorna har varierat, men i grunden har de mänskliga variationerna alltid funnits där och varit fullt självklara.
Vi finns. Vi har alltid funnits. Vi är inte tysta längre. Och vi tar inte längre förtryck och osynliggörande. Det är den stora skillnaden mellan idag och de senaste 100 åren eller så av mänsklighetens historia.
Vi må vara män, kvinnor, tredje kön eller åttionde kön. Eller inget kön alls. Men vi är människor. Och vi kräver härmed våra mänskliga fri- och rättigheter. Och att få bli betraktade som människor, även med en biologisk klocka, om så är.
Vi är många som kommer fira idag.
Och vi gör det på bättre grunder än Skånbergs åldriga, förvirrade, inkonsekventa och obsoleta citat, vilka inte längre ses som vetenskapligt, juridiskt eller medicinskt aktuella överhuvudtaget för att beskriva oss.
Orsaken till det är förstås att vi tillåtit oss att tala själva. Att vi krävt en egen röst. Att vi inte sitter förtryckta och tysta längre. Att vi tagit tillbaka vår plats i samhälle efter samhälle. Och det är en utveckling som säkerligen kommer fortsätta. Vad än världens alla värderingsmässiga arkaister tycker om det.
Vi kommer fira idag. Och det är fan i mig på tiden!
Imorgon, när vi vaknat upp igen, så börjar nästa kamp. Har du läst hela vägen hit, så vet du hur den kampen kommer att se ut.
SKÅL!
Visar inlägg med etikett Framtid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Framtid. Visa alla inlägg
2012-03-02
Healing Hearts/Ett barns hjärta - ikväll på SVT
Idag gör jag ohejdad reklam för en av de mest betydelsefulla filmerna du någonsin kommer få chansen att se. Jag rekommenderar dig innerligt att faktiskt ta dig tid att se den.
Tänd dig detta som ett av de modigaste och mest kärleksfulla privata fredsprojekt vi någonsin sett.
Det vi måste förstå är den oerhört komplicerade tillvaron och politiska situationen i de här aktuella områdena. Det är viktigt att förstå vilka enorma insatser som behövs för att detta ska vara möjligt. Vi talar om gränsvakter, tjänstemän, militärer, poliser, flygpersonal och så otroligt många andra som hjälper till och gör detta möjligt. Och vi talar om tre organisationer som representerar tre religioner som av politisk tradition anses stå långt ifrån varann, men som valt att arbeta tillsammans för att bygga en bättre värld. En gemensam värld. En framtid, ett hopp, en väldig massa liv som inte säkert annars hade fått chansen att vara.
Detta är betydelsefullt på ett större plan. Det är en väg att lära känna varann och bygga broar. Att riva gränser. Att skapa förståelse, respekt och vänskap där det inte alltid är så lätt att skapa.
Healing Hearts visar på en kärlek till mänskligheten och till livet som är svår att sätta ord på. Och för mig är det oändligt värdefullt, samtidigt som det uppmärksammas, i regel, alldeles för litet.
Det går att göra skillnad. Det går att förändra. Det går att bygga en gemensam framtid. Det går att bygga hopp, förståelse, kunskap, värme och kärleksfull vänskap även över de största mänskliga avstånd. Och det är i sig enormt värdefullt. I sig väl värt att uppskatta, uppmuntra och stödja.
För barnens och familjernas skull, och för organisationerna och människorna som gör detta möjligt - sprid gärna information om filmen. Berätta om den. Donera gärna en slant. Jag ska försöka se om jag inte kan återkomma inom kort med möjliga tips och förslag på hur du gör för att ditt bidrag ska kunna nå fram.
Jag fick chansen för en tid sedan att se filmen i samband med en förhandsvisning i Stockholm. En visning som kommer att finnas med mig och inom mig länge, länge. Jag har gråtit, skrattat och kippat efter andan så många gånger redan. Och bävar nästan över känslorna inom mig då jag ser den igen ikväll.
Att se dessa barn, att få följa dem och deras resa mot ett nytt och förhoppningsvis långt och välmående liv, är overkligt. Och obetalbart.
Se gärna filmen. Och berätta sedan vad du tänker efter att du sett den.
Mer om Healing Hearts: New Renaissance, Beelzebjörn, Israels Ambassad, Lisa Friberg, Beyan.Net, Produktionsbolaget Maia Media.
Det är vännerna Nima och Shilan som gjort sig skyldiga till många tårar och mycket tankeverksamhet hos mig redan med den mycket rörande dokumentär de skapat och som nu kommer att visas vid ett par tillfällen på SVT.
Den kommer även att finnas tillgänglig en tid på SVTPlay, så missar du den nu tycker jag att du fortfarande borde ta chansen under den tid filmen ligger uppe.
Den kommer även att finnas tillgänglig en tid på SVTPlay, så missar du den nu tycker jag att du fortfarande borde ta chansen under den tid filmen ligger uppe.
Jag citerar den korta beskrivningen av filmen och låter dig avgöra om det kan vara värt att se.
”Den kristna hjälporganisationen Shevet Achim i Jerusalem hämtar hjärtsjuka barn från Kurdistan och Irak till Israel för operation. Barn som saknar adekvat vård i hemlandet behandlas gratis av israeliska läkare. Organisationen hämtar också regelbundet sjuka palestinska barn från Gaza och Västbanken. Kristna, judar och muslimer arbetar tillsammans under mottot ’ett barn är ett barn och ett hjärta är ett hjärta’.”
Tänd dig detta som ett av de modigaste och mest kärleksfulla privata fredsprojekt vi någonsin sett.
Det vi måste förstå är den oerhört komplicerade tillvaron och politiska situationen i de här aktuella områdena. Det är viktigt att förstå vilka enorma insatser som behövs för att detta ska vara möjligt. Vi talar om gränsvakter, tjänstemän, militärer, poliser, flygpersonal och så otroligt många andra som hjälper till och gör detta möjligt. Och vi talar om tre organisationer som representerar tre religioner som av politisk tradition anses stå långt ifrån varann, men som valt att arbeta tillsammans för att bygga en bättre värld. En gemensam värld. En framtid, ett hopp, en väldig massa liv som inte säkert annars hade fått chansen att vara.
Detta är betydelsefullt på ett större plan. Det är en väg att lära känna varann och bygga broar. Att riva gränser. Att skapa förståelse, respekt och vänskap där det inte alltid är så lätt att skapa.
Det går att göra skillnad. Det går att förändra. Det går att bygga en gemensam framtid. Det går att bygga hopp, förståelse, kunskap, värme och kärleksfull vänskap även över de största mänskliga avstånd. Och det är i sig enormt värdefullt. I sig väl värt att uppskatta, uppmuntra och stödja.
För barnens och familjernas skull, och för organisationerna och människorna som gör detta möjligt - sprid gärna information om filmen. Berätta om den. Donera gärna en slant. Jag ska försöka se om jag inte kan återkomma inom kort med möjliga tips och förslag på hur du gör för att ditt bidrag ska kunna nå fram.
Jag fick chansen för en tid sedan att se filmen i samband med en förhandsvisning i Stockholm. En visning som kommer att finnas med mig och inom mig länge, länge. Jag har gråtit, skrattat och kippat efter andan så många gånger redan. Och bävar nästan över känslorna inom mig då jag ser den igen ikväll.
Att se dessa barn, att få följa dem och deras resa mot ett nytt och förhoppningsvis långt och välmående liv, är overkligt. Och obetalbart.
Se gärna filmen. Och berätta sedan vad du tänker efter att du sett den.
Mer om Healing Hearts: New Renaissance, Beelzebjörn, Israels Ambassad, Lisa Friberg, Beyan.Net, Produktionsbolaget Maia Media.
2011-10-10
Vem firar egentligen Columbus Day?
Ju mer jag lär mig om mitt ursprung och om de människor som gått före mig, vilkas fotspår jag fortfarande vandrar i så inser jag att det jag periodvis råkat och råkar ut för idag följer samma mönster och samma värderingsgrunder. Visst har mycket förändrats och visst blir vissa saker bättre. Men historien sätter spår. Och nutiden sätter spår. Inför imorgon.
Ju mer jag lär mig av vårt förflutna och vårt ursprung, så inser jag också att vi alla är väldigt mycket summan av en lång historia som på olika vis påverkat oss genom de människor som gått före oss. Ingen kan helt och hållet förhålla sig helt och hållet neutral till historien. Till vad som skett genom tiderna. Till det som sker idag. Det är samma historia som återupprepas. Gång på gång på gång. Det är samma värderingar som lever kvar. Och människan förundrar genom sin förmåga att lära och samtidigt sin oförmåga att göra just detsamma.
Efter alla dessa år av funderingar och tankar kring vad som varit och kring vem jag är, efter alla år av att kämpa för en förståelse för de vis jag är annorlunda på och ber om rättigheter på samma villkor som alla andra omkring mig har mycket av mitt sökande handlat om att ersätta förluster nära mig med någon form av basal plattform i det som fanns där innan. Att lära mig mer om min släkthistoria och de gamla traditioner som funnits bland mina förfäder har blivit ett sätt att hantera ett utanförskap idag. Och har samtidigt kommit att stärka mig på sätt jag inte någonsin hade kunnat föreställa mig.
Att känna till historien och sitt ursprung kan i många fall fungera på så vis att det stärker min nutida identitet och därmed tryggheten i att bara vara jag. Det finns ett lugn där numera som jag inte haft förr. Det finns en självklarhet och en känsla av att ändå höra hemma. Att vara en del i allting. Att vara en del av samma värld, samma samling möjligheter, samma plats och samma jord. Det finns en helhet där. Och att bära en börda blir alltid lättare då man delar den med fler.
Under det sista årets skapade andrum, då jag hållit mig borta från partipolitiken till stor del, har jag kommit att lära mig väldigt mycket mer om de människor i vilkas fotspår jag går än idag. Teton och Oglala Sioux, stäppfolket av den rödbrända jorden i den nuvarande amerikanska mellanvästern. Den judiska gemenskapen en del av min familj en gång tillhörde. Det muslimska arv som jag numera kommit att bli en del av. Det samiska som på många vis återbinder väldigt starkt till det nordamerikanska prekolonistiska arvet. En hel värld emellan, men ändå så nära knutna. De östafrikanska band jag har genom mina syskon idag och som jag när med odelad stolthet. Och flera andra bitar av det som idag skapar en komplex sammansättning som kommit att bli mitt jag.
Det som är intressant i detta grävande efter en grogrund att växa i är kanske inte minst, för min egen del, de historier jag möter om människor som liksom jag utmanat könsbaserade normer på olika vis. Hur man inom Sioux, liksom på många andra håll, haft en helt annan öppenhet och förståelse för variationer kopplade till genus och identiteter. Hur det tycks vara något som går tillbaka genom årtusendena inom alla kulturer, etniska och religiösa grupper. Hur missförhållanden, förföljelser och oförståelse för könsrelaterade variationer är något historiskt förhållandevis nytt och allt annat än konsekvent.
Allt hänger ihop. Om vi bara vill lära oss av historien. Om vi bara vill lära oss av det förflutna.
Vi kan börja med att erkänna de oförrätter som varit och kanske sluta fira dem. Vi kan börja med att hylla de grenar av vår historia som vi själva utgör ett bladverk uppå. Och inse att ingen av oss är en ö. Vi är alla del av något mycket större. Vi har alla ett mycket bredare ursprung än vi ibland vill och vågar se. Vi är alla ett. Ett folk. En jord. En uppsjö av möjligheter.
Ibland kan det krävas återblickar för att förstå att vi behöver börja blicka framåt. Ibland behöver vi revidera och faktakolla vår historia för att kunna bygga en framtid. Ibland behövs en bas för att vi ska känna fast mark nog under fötterna för att våga ta sats mot stjärnorna.
Vi har alla sådana ursprung. Vi har alla de där märkliga kopplingarna som vi kanske inte alltid vet så mycket om. Men ingen människa en ö. Inget öde utan historia. Ingen framtid utan tillbakablick. Låt oss lära av historien. Och ta sats mot en annan och bättre framtid som skapar utrymme för oss alla.
Allra helst redan idag och imorgon.
Ju mer jag lär mig av vårt förflutna och vårt ursprung, så inser jag också att vi alla är väldigt mycket summan av en lång historia som på olika vis påverkat oss genom de människor som gått före oss. Ingen kan helt och hållet förhålla sig helt och hållet neutral till historien. Till vad som skett genom tiderna. Till det som sker idag. Det är samma historia som återupprepas. Gång på gång på gång. Det är samma värderingar som lever kvar. Och människan förundrar genom sin förmåga att lära och samtidigt sin oförmåga att göra just detsamma.
Efter alla dessa år av funderingar och tankar kring vad som varit och kring vem jag är, efter alla år av att kämpa för en förståelse för de vis jag är annorlunda på och ber om rättigheter på samma villkor som alla andra omkring mig har mycket av mitt sökande handlat om att ersätta förluster nära mig med någon form av basal plattform i det som fanns där innan. Att lära mig mer om min släkthistoria och de gamla traditioner som funnits bland mina förfäder har blivit ett sätt att hantera ett utanförskap idag. Och har samtidigt kommit att stärka mig på sätt jag inte någonsin hade kunnat föreställa mig.
Att känna till historien och sitt ursprung kan i många fall fungera på så vis att det stärker min nutida identitet och därmed tryggheten i att bara vara jag. Det finns ett lugn där numera som jag inte haft förr. Det finns en självklarhet och en känsla av att ändå höra hemma. Att vara en del i allting. Att vara en del av samma värld, samma samling möjligheter, samma plats och samma jord. Det finns en helhet där. Och att bära en börda blir alltid lättare då man delar den med fler.
Under det sista årets skapade andrum, då jag hållit mig borta från partipolitiken till stor del, har jag kommit att lära mig väldigt mycket mer om de människor i vilkas fotspår jag går än idag. Teton och Oglala Sioux, stäppfolket av den rödbrända jorden i den nuvarande amerikanska mellanvästern. Den judiska gemenskapen en del av min familj en gång tillhörde. Det muslimska arv som jag numera kommit att bli en del av. Det samiska som på många vis återbinder väldigt starkt till det nordamerikanska prekolonistiska arvet. En hel värld emellan, men ändå så nära knutna. De östafrikanska band jag har genom mina syskon idag och som jag när med odelad stolthet. Och flera andra bitar av det som idag skapar en komplex sammansättning som kommit att bli mitt jag.
Det som är intressant i detta grävande efter en grogrund att växa i är kanske inte minst, för min egen del, de historier jag möter om människor som liksom jag utmanat könsbaserade normer på olika vis. Hur man inom Sioux, liksom på många andra håll, haft en helt annan öppenhet och förståelse för variationer kopplade till genus och identiteter. Hur det tycks vara något som går tillbaka genom årtusendena inom alla kulturer, etniska och religiösa grupper. Hur missförhållanden, förföljelser och oförståelse för könsrelaterade variationer är något historiskt förhållandevis nytt och allt annat än konsekvent.
Allt hänger ihop. Om vi bara vill lära oss av historien. Om vi bara vill lära oss av det förflutna.
Vi kan börja med att erkänna de oförrätter som varit och kanske sluta fira dem. Vi kan börja med att hylla de grenar av vår historia som vi själva utgör ett bladverk uppå. Och inse att ingen av oss är en ö. Vi är alla del av något mycket större. Vi har alla ett mycket bredare ursprung än vi ibland vill och vågar se. Vi är alla ett. Ett folk. En jord. En uppsjö av möjligheter.
Ibland kan det krävas återblickar för att förstå att vi behöver börja blicka framåt. Ibland behöver vi revidera och faktakolla vår historia för att kunna bygga en framtid. Ibland behövs en bas för att vi ska känna fast mark nog under fötterna för att våga ta sats mot stjärnorna.
Vi har alla sådana ursprung. Vi har alla de där märkliga kopplingarna som vi kanske inte alltid vet så mycket om. Men ingen människa en ö. Inget öde utan historia. Ingen framtid utan tillbakablick. Låt oss lära av historien. Och ta sats mot en annan och bättre framtid som skapar utrymme för oss alla.
Allra helst redan idag och imorgon.
2011-09-14
När minnen från det förflutna öppnas upp igen
Ja, hörrni. Vad ska man säga... Det har gått en tid sedan sist. Jag tog en paus. Det var en skön paus, och nödvändig. Jag har dragit mig undan bloggeriet och under en tid valt att vila upp efter ett par rätt stressiga år. Partipolitiken fick lugna sig och jag sniffade runt på andra projekt för att se var jag tyckte att jag kände mig hemma. Jag testade på livet som liberaldemokrat i ett inledningsskede (långt innan det blev ett parti, vilket ju är kul att de blivit nu tillslut och jag önskar dem lycka till), men tyckte inte riktigt att passformen var helt och hållet "jag" och gick vidare till nästa butik. Nästa provrum kändes bättre. Litet roligare kläder, litet hippare ljus och allt sånt.
Arbetar nu mest med att få ordning på det som började som Människorättsnätverket Svart Måndag och som idag är på väg att utvecklas till en internationell NGO med människorättsbas kallad New Renaissance.
Där är en ny sida på väg upp inom kort och flera nya och väldigt spännande projekt är på gång.
Jag har hoppat på partipolitikståget igen då jag alldeles nyss hoppade in som ersättare för Folkpartiet i Huddinges kommunalfullmäktige. Jag gör även mitt andra år i styrelsen för HBT-liberalerna och ska eventuellt nu börja finna tid att engagera mig i Liberala Kvinnor litet mer. Allt har sin tid.
There comes a time for every vampire when the idea of eternity becomes momentarily unbearable. Living in the shadows, feeding in the darkness with only your own company to keep, rots into a solitary, hollow existence. Immortality seems like a good idea, until you realize you're going to spend it alone. So I went to sleep, hoping that the sounds of the passing eras would fade out, and a sort of death might happen. But as I lay there, the world didn't sound like the place I had left, but something different. Better. It became worthwhile to rise again as new gods were born and worshipped. Night and day, they were never alone. I would become one of them. Whether it was that first meal, or a hundred years of rest, I'm not sure. But suddenly I was feeling better than ever. My senses so high they led me straight to the instrument of my resurrection, playing in my old house.
Saken är den att valrörelsen och mycket som hände under den tiden och dessförinnan var rätt knäckande. Efter valdagen kände jag att jag behövde andas. Jag visste inte om jag ville tillbaka till politiken eller inte. Jag visste inte om jag ville ha allt det där gamla publicerat. Nu fick det bli en kompromiss. Under all denna tiden har min blogg legat låst och jag har funderat kring om jag vill att den ska vara sökbar eller inte, tillgänglig eller inte. Det är inte helt lätt att som transperson, aktivist och politiker få en framtid yrkesmässigt med så mycket blogg kopplat till historien. Men jag har konstaterat att jag är ju bara en jag och den jag jag nu är vill jag känna att jag kan stå för.
Ett svar på det blev den numera rätt uppmärksammade föreläsningen "Den sällsamma resan" som jag gjort under Pride och för UR Samtiden för New Renaissances räkning och som kommer att gå upp på Regnbågsfestivalen i Malmö den 23 september. Då utlånad till HBT-liberaler och Folkpartiet över dagen.
Ett annat svar blev min medverkan i antologin "Det är vår tur nu! - att vara trans i en tvåkönsvärld" som givits ut av RFSL Stockholm med medel från Arvsfonden.
Jag bestämde mig helt enkelt för att det är dags att sluta gömma sig, sluta bråka med viljan att dels ha ett liv och dels få vara ifred och få glömmas bort av det mediala och politiska. Det fungerar ju sällan så.
Jag inledde en ny resa. En resa där jag förband mig själv vid att söka min bakgrund, min historia och därifrån bygga en ny framtid och en ny, starkare och bättre identitet. Jag beslutade mig för att vara...
Idag är jag mer än någonsin del av någon form av postgenderrevolution som inte orkar med att göra skillnad mellan kön, som vägrar skämmas över att vara jag, vara på ena eller andra sidan, vara annorlunda, vara överskridare eller att vara mitt emellan. Jag känner mig fri. Kanske litet kaxigare på sitt vis, men tryggare och lugnare. Inte lika arg, men arg på ett annat plan.
Jag kanske bara, helt enkelt, har vuxit upp. Jag har förlovat mig, jag har nosat på en massa kärlek. Men jag har också förlorat min far och jag har ändrat om mycket i mitt liv. Ingenting av det är egentligen detsamma.
En hel del förändringar har skett i mitt liv under det här knappa året då jag varit borta från er. Och det kommer märkas på hur jag bloggar. Visst kommer ni fortfarande få ert lystmäte av chocker. Jag vore inte jag utan dem och idag kommer en del otäcka saker att publiceras här. Jag menar verkligen otäcka. Men i det stora hela kommer ni märka att detta kanske inte i första hand kommer vara en klassisk politisk blogg i egentlig mening längre. Och just därför kanske den blir mer politisk än någonsin.
Jag har funderat på att stänga ner det förflutna på bloggen, men egentligen inte velat göra det i större omfattning. Jag vill kunna lämna mitt förflutna bakom mig, men jag vill ha det närvarande. Det var ändå jag en gång i tiden och det får jag väl helt enkelt lov att dela med mig av. Många har frågat efter gamla inlägg jag gjort. Inte minst högskolestuderande. Och det här är enklaste sättet att hålla allt det vid liv som fanns då men att ändå kanske dra ett streck mellan det gamla och det nya och släppa taget. Vad som nu ligger kvar innan denna postning är kanske att se som ett arkiv, ett musealt monument inte minst för min egen del och ett minne. Skuggorna ska inte helt suddas ut, även om vi med tiden blir annorlunda varelser ändå. Jag är en annorlunda varelse idag och det känns skönt. Men jag är den jag är på grund av den jag var igår.
Nu lämnar jag detta lilla till er och hälsar er tillbaka till det här krypinet och hoppas ni ska trivas här igen.
Varma hälsningar till er alla
Amanda Brihed
Arbetar nu mest med att få ordning på det som började som Människorättsnätverket Svart Måndag och som idag är på väg att utvecklas till en internationell NGO med människorättsbas kallad New Renaissance.
Där är en ny sida på väg upp inom kort och flera nya och väldigt spännande projekt är på gång.
Jag har hoppat på partipolitikståget igen då jag alldeles nyss hoppade in som ersättare för Folkpartiet i Huddinges kommunalfullmäktige. Jag gör även mitt andra år i styrelsen för HBT-liberalerna och ska eventuellt nu börja finna tid att engagera mig i Liberala Kvinnor litet mer. Allt har sin tid.
There comes a time for every vampire when the idea of eternity becomes momentarily unbearable. Living in the shadows, feeding in the darkness with only your own company to keep, rots into a solitary, hollow existence. Immortality seems like a good idea, until you realize you're going to spend it alone. So I went to sleep, hoping that the sounds of the passing eras would fade out, and a sort of death might happen. But as I lay there, the world didn't sound like the place I had left, but something different. Better. It became worthwhile to rise again as new gods were born and worshipped. Night and day, they were never alone. I would become one of them. Whether it was that first meal, or a hundred years of rest, I'm not sure. But suddenly I was feeling better than ever. My senses so high they led me straight to the instrument of my resurrection, playing in my old house.
Saken är den att valrörelsen och mycket som hände under den tiden och dessförinnan var rätt knäckande. Efter valdagen kände jag att jag behövde andas. Jag visste inte om jag ville tillbaka till politiken eller inte. Jag visste inte om jag ville ha allt det där gamla publicerat. Nu fick det bli en kompromiss. Under all denna tiden har min blogg legat låst och jag har funderat kring om jag vill att den ska vara sökbar eller inte, tillgänglig eller inte. Det är inte helt lätt att som transperson, aktivist och politiker få en framtid yrkesmässigt med så mycket blogg kopplat till historien. Men jag har konstaterat att jag är ju bara en jag och den jag jag nu är vill jag känna att jag kan stå för.
Ett svar på det blev den numera rätt uppmärksammade föreläsningen "Den sällsamma resan" som jag gjort under Pride och för UR Samtiden för New Renaissances räkning och som kommer att gå upp på Regnbågsfestivalen i Malmö den 23 september. Då utlånad till HBT-liberaler och Folkpartiet över dagen.
Ett annat svar blev min medverkan i antologin "Det är vår tur nu! - att vara trans i en tvåkönsvärld" som givits ut av RFSL Stockholm med medel från Arvsfonden.
Jag bestämde mig helt enkelt för att det är dags att sluta gömma sig, sluta bråka med viljan att dels ha ett liv och dels få vara ifred och få glömmas bort av det mediala och politiska. Det fungerar ju sällan så.
We are the powerful, we are the immortal! We should walk fearless in the open!
The question provoked an irresistible urge...I am the vampire Lestat. It just rolled out of my mouth. With one simple sentence I had betrayed everything about my kind. Betrayed our code of secrecy.
Idag är jag mer än någonsin del av någon form av postgenderrevolution som inte orkar med att göra skillnad mellan kön, som vägrar skämmas över att vara jag, vara på ena eller andra sidan, vara annorlunda, vara överskridare eller att vara mitt emellan. Jag känner mig fri. Kanske litet kaxigare på sitt vis, men tryggare och lugnare. Inte lika arg, men arg på ett annat plan.
Jag kanske bara, helt enkelt, har vuxit upp. Jag har förlovat mig, jag har nosat på en massa kärlek. Men jag har också förlorat min far och jag har ändrat om mycket i mitt liv. Ingenting av det är egentligen detsamma.
En hel del förändringar har skett i mitt liv under det här knappa året då jag varit borta från er. Och det kommer märkas på hur jag bloggar. Visst kommer ni fortfarande få ert lystmäte av chocker. Jag vore inte jag utan dem och idag kommer en del otäcka saker att publiceras här. Jag menar verkligen otäcka. Men i det stora hela kommer ni märka att detta kanske inte i första hand kommer vara en klassisk politisk blogg i egentlig mening längre. Och just därför kanske den blir mer politisk än någonsin.
Jag har funderat på att stänga ner det förflutna på bloggen, men egentligen inte velat göra det i större omfattning. Jag vill kunna lämna mitt förflutna bakom mig, men jag vill ha det närvarande. Det var ändå jag en gång i tiden och det får jag väl helt enkelt lov att dela med mig av. Många har frågat efter gamla inlägg jag gjort. Inte minst högskolestuderande. Och det här är enklaste sättet att hålla allt det vid liv som fanns då men att ändå kanske dra ett streck mellan det gamla och det nya och släppa taget. Vad som nu ligger kvar innan denna postning är kanske att se som ett arkiv, ett musealt monument inte minst för min egen del och ett minne. Skuggorna ska inte helt suddas ut, även om vi med tiden blir annorlunda varelser ändå. Jag är en annorlunda varelse idag och det känns skönt. Men jag är den jag är på grund av den jag var igår.
Nu lämnar jag detta lilla till er och hälsar er tillbaka till det här krypinet och hoppas ni ska trivas här igen.
Varma hälsningar till er alla
Amanda Brihed
2011-01-07
2010-12-19
2010-12-15
Um sicher zu sein muss mann alles wissen
"Um sicher zu sein muss mann alles wissen".
För att vara säker måste man veta allt. Så sade en gång högste chefen för Stasi i Östtyskland. Tydligen en stor idol för Morgan Johansson (S) och för justitieministern Beatrice Ask (M) på sistone.
Har de bägge totalt tappat all tillstymmelse till förstånd, vett och sans!?
Och med detta sagt... Behövde verkligen Socialdemokraterna denna ytterligare splittring? Vilken oerhörd desperation kan ligga till grund för något så bakvänt och fullständigt vanvettigt korkat som förslaget från Johansson i kölvattnet av bombhysterin i Stockholm för några dagar sedan? Hur hjälper det ett parti som knappt ens kan hållas vid liv med konstgjord andning och som genomgår en oerhört smärtsam process av återfödelse och omdefiniering om något av det enda man verkligen varit eniga om på sistone alls nu ska rivas i stycken på grund av att en stackars Morgan fått för sig att han är livrädd för sina egna medborgare? Herregud, vilket bottennapp för hela socialdemokratin att ha hamnat i en sådan sits. Jag brukar inbilla mig att vallöften och kongressbeslut ändå betyder någonting. Att en linje är till för att följas om partiet enats. Nu vet vi ju att så inte är fallet, inte minst efter Centerns totalomvändning 2008. Som tur är har riksdagsgruppen inom (S) betydligt bättre förstånd än Morgan. Men är det verkligen en tröst? Låtom oss hoppas på det!
Jag lider med er, vänner röda. Jag lider med er. Och jag sträcker mer än gärna ut en hand för att driva detta vansinne tillbaka till de underjordiska hålor där det hör hemma. Och vad glad jag är att jag idag inte behöver skämmas över att vara folkpartist längre. Med Johan Pehrson i högsta hugg, förstås, och lika tokig i övervakning som en rabiessmittad hund är i att skälla och bita. Jag lider verkligen med alla liberaler och alliansare som säkert tycker det kliar under skinnet lika mycket som vilken sosse som helst idag. Men sossarna trodde ju faktiskt på en bättring. Inbillade sig att de vågade hoppas... Vi kan behöva all gemensam arbetsinsats som går att uppbåda, trots allt. Och uppenbarligen finns där behov av en extra dos styrka för att sätta stopp för den vansinniga övervakningsvåg vi säkerligen riskerar mitt i tumultet inom den socialistiska rörelsen och även inom Alliansen nu. Vi borde veta bättre än att köpa sådana vansinnigheter. Vi borde veta nog för att driva en kamp tillsammans. För det samhälle vi alla vill ha i framtiden och som inte bygger på vanvettig övervakning, åsiktsregistrering och fruktan för den egna staten. Herregud, vad vi verkligen inte behöver det.
För att vara säker måste man veta allt. Tydligen jäkligt hippt just nu bland övervakningsivrare.
Såpass, de facto, att man idag gör precis vad jag och Jens Odsvall varnade för på Newsmill redan under det allra första skälvande dygnet efter bombdådet i Stockholm. Precis vad Michael Gajditza (rättspolitisk talesperson, L) varnar för på SVT Debatt. Och så många andra. Så många andra. Även Jan Guillou fattar vad det handlar om.
Nu har massövervakningen nått sin guldålder. Nu ska polisstaten skapas och nu ska regeringar gräva sig in i våra själva huvuden och veta allt om varje steg vi tar, varje tanke vi tänker och utifrån de vetskaperna bedöma vem som har rent mjöl i påsen och vem som inte har det. Allt ska lagras i stora, centrala register. Sökbara megadatabaser där polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst glatt badar nakna ihop och delar med sig av sötma och sälta i alla sina dagar. Och inte ett piss har vi lärt oss av historien med Wikileaks. Man kunde förväntat sig att vi därmed kunde bevisat risken av stora gemensamma databaser och risken för läckor och eventuellt, för den delen, medföljande missbruk eller oförutsedda händelser. Jag känner mig inte ett dugg tryggare och gladare för det. Själv vet jag ju att jag inte under några som helst luppar tillhörande svenska staten och dess klåfingriga myndigheter någonsin kommer att betraktas som renmjölig. Det hade jag heller inte varit under det socialistiska solstinget i öst, den amerikanska McCarthy-eran. Eller för den delen det glada 30- och 40-talet i Tyskland. Historien är härlig. Och en del av vår vardag. Hem ljuva hem. Nu är vi snart där igen.
Tänk att vi är så vansinnigt duktiga på att glömma. Tänk att vi är så vansinnigt förtjusta i tanken på att övervaka och kontrollera varann. Att vi till vilket pris som helst, tycks det mig, är beredda att montera ner allt vi byggt upp i öppenhet, transparens och demokrati.
Snart har vi förmodligen en FRA-lagstiftning som ska kontrollera varenda kotte även lagligt. Att det redan är så det går till vet vi ju nu. Det har vi redan fått bekräftat. Men att snart ska alltså våra klåfingriga politiker inte vara våra företrädare och tjänare längre, utan våra övervakare, domare och i värsta fall på sätt och viss bödlar. Var det detta vi ville? Var det detta vi skulle uppnå? Var det detta vi drömde om och är detta verkligen den enda och vettiga lösningen?
Jag är skrämd. För att jag sett det förr. För att jag vet vad som hände en gång, för att jag vet var detta kommer att leda. Och för att jag vet att inte tillräckligt många bryr sig för att verkligen förhindra att detta trots allt sker idag, imorgon, i framtiden.
Ska det verkligen behöva gå så långt? Ska vi verkligen ge upp allt vad ett fritt samhälle står för? Är det värt det? Vem tror vi att vi skyddar?
Och förresten... Var i helvete fick Sverigedemokratmupparna luft ifrån? Hur i HELVETE kan man sitta där och vräka ur sig ett jävla "Äntligen" när något så vidrigt och fruktansvärt händer som det som skedde i Stockholm i helgen? Ha litet jävla skam i kroppen! Skäms! Väx upp! Barn! Snorungar!
Jag var bara tvungen att säga det.
Relaterat och intressant:
Rehbinder, Fjärde Internationalen, Mymlan, SvD, Cwejman, Ingerö på AB Debatt, Humans are born free, Bengtsson, Bengtsson, de Kaminski på SvD, Loonwatch, Peter Bratt i DN, Camilla Lindberg i AB, Hax, Peter Andersson, Högberg, Apelsineld, Feed me a stray cat, Attila, Hultin, Lake, Gun, Jan Hjärpe, Magnihasa, SvD, Svensson, Annarkia, Röda Malmö, JensO, Jerlerup, Scaber Nestor, Gajditza, Bicycle Cowboy, Memetiker, Regebro,
För att vara säker måste man veta allt. Så sade en gång högste chefen för Stasi i Östtyskland. Tydligen en stor idol för Morgan Johansson (S) och för justitieministern Beatrice Ask (M) på sistone.
Har de bägge totalt tappat all tillstymmelse till förstånd, vett och sans!?
Och med detta sagt... Behövde verkligen Socialdemokraterna denna ytterligare splittring? Vilken oerhörd desperation kan ligga till grund för något så bakvänt och fullständigt vanvettigt korkat som förslaget från Johansson i kölvattnet av bombhysterin i Stockholm för några dagar sedan? Hur hjälper det ett parti som knappt ens kan hållas vid liv med konstgjord andning och som genomgår en oerhört smärtsam process av återfödelse och omdefiniering om något av det enda man verkligen varit eniga om på sistone alls nu ska rivas i stycken på grund av att en stackars Morgan fått för sig att han är livrädd för sina egna medborgare? Herregud, vilket bottennapp för hela socialdemokratin att ha hamnat i en sådan sits. Jag brukar inbilla mig att vallöften och kongressbeslut ändå betyder någonting. Att en linje är till för att följas om partiet enats. Nu vet vi ju att så inte är fallet, inte minst efter Centerns totalomvändning 2008. Som tur är har riksdagsgruppen inom (S) betydligt bättre förstånd än Morgan. Men är det verkligen en tröst? Låtom oss hoppas på det!
Jag lider med er, vänner röda. Jag lider med er. Och jag sträcker mer än gärna ut en hand för att driva detta vansinne tillbaka till de underjordiska hålor där det hör hemma. Och vad glad jag är att jag idag inte behöver skämmas över att vara folkpartist längre. Med Johan Pehrson i högsta hugg, förstås, och lika tokig i övervakning som en rabiessmittad hund är i att skälla och bita. Jag lider verkligen med alla liberaler och alliansare som säkert tycker det kliar under skinnet lika mycket som vilken sosse som helst idag. Men sossarna trodde ju faktiskt på en bättring. Inbillade sig att de vågade hoppas... Vi kan behöva all gemensam arbetsinsats som går att uppbåda, trots allt. Och uppenbarligen finns där behov av en extra dos styrka för att sätta stopp för den vansinniga övervakningsvåg vi säkerligen riskerar mitt i tumultet inom den socialistiska rörelsen och även inom Alliansen nu. Vi borde veta bättre än att köpa sådana vansinnigheter. Vi borde veta nog för att driva en kamp tillsammans. För det samhälle vi alla vill ha i framtiden och som inte bygger på vanvettig övervakning, åsiktsregistrering och fruktan för den egna staten. Herregud, vad vi verkligen inte behöver det.
För att vara säker måste man veta allt. Tydligen jäkligt hippt just nu bland övervakningsivrare.
Såpass, de facto, att man idag gör precis vad jag och Jens Odsvall varnade för på Newsmill redan under det allra första skälvande dygnet efter bombdådet i Stockholm. Precis vad Michael Gajditza (rättspolitisk talesperson, L) varnar för på SVT Debatt. Och så många andra. Så många andra. Även Jan Guillou fattar vad det handlar om.
Nu har massövervakningen nått sin guldålder. Nu ska polisstaten skapas och nu ska regeringar gräva sig in i våra själva huvuden och veta allt om varje steg vi tar, varje tanke vi tänker och utifrån de vetskaperna bedöma vem som har rent mjöl i påsen och vem som inte har det. Allt ska lagras i stora, centrala register. Sökbara megadatabaser där polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst glatt badar nakna ihop och delar med sig av sötma och sälta i alla sina dagar. Och inte ett piss har vi lärt oss av historien med Wikileaks. Man kunde förväntat sig att vi därmed kunde bevisat risken av stora gemensamma databaser och risken för läckor och eventuellt, för den delen, medföljande missbruk eller oförutsedda händelser. Jag känner mig inte ett dugg tryggare och gladare för det. Själv vet jag ju att jag inte under några som helst luppar tillhörande svenska staten och dess klåfingriga myndigheter någonsin kommer att betraktas som renmjölig. Det hade jag heller inte varit under det socialistiska solstinget i öst, den amerikanska McCarthy-eran. Eller för den delen det glada 30- och 40-talet i Tyskland. Historien är härlig. Och en del av vår vardag. Hem ljuva hem. Nu är vi snart där igen.
Tänk att vi är så vansinnigt duktiga på att glömma. Tänk att vi är så vansinnigt förtjusta i tanken på att övervaka och kontrollera varann. Att vi till vilket pris som helst, tycks det mig, är beredda att montera ner allt vi byggt upp i öppenhet, transparens och demokrati.
Snart har vi förmodligen en FRA-lagstiftning som ska kontrollera varenda kotte även lagligt. Att det redan är så det går till vet vi ju nu. Det har vi redan fått bekräftat. Men att snart ska alltså våra klåfingriga politiker inte vara våra företrädare och tjänare längre, utan våra övervakare, domare och i värsta fall på sätt och viss bödlar. Var det detta vi ville? Var det detta vi skulle uppnå? Var det detta vi drömde om och är detta verkligen den enda och vettiga lösningen?
Jag är skrämd. För att jag sett det förr. För att jag vet vad som hände en gång, för att jag vet var detta kommer att leda. Och för att jag vet att inte tillräckligt många bryr sig för att verkligen förhindra att detta trots allt sker idag, imorgon, i framtiden.
Ska det verkligen behöva gå så långt? Ska vi verkligen ge upp allt vad ett fritt samhälle står för? Är det värt det? Vem tror vi att vi skyddar?
Och förresten... Var i helvete fick Sverigedemokratmupparna luft ifrån? Hur i HELVETE kan man sitta där och vräka ur sig ett jävla "Äntligen" när något så vidrigt och fruktansvärt händer som det som skedde i Stockholm i helgen? Ha litet jävla skam i kroppen! Skäms! Väx upp! Barn! Snorungar!
Jag var bara tvungen att säga det.
Relaterat och intressant:
Rehbinder, Fjärde Internationalen, Mymlan, SvD, Cwejman, Ingerö på AB Debatt, Humans are born free, Bengtsson, Bengtsson, de Kaminski på SvD, Loonwatch, Peter Bratt i DN, Camilla Lindberg i AB, Hax, Peter Andersson, Högberg, Apelsineld, Feed me a stray cat, Attila, Hultin, Lake, Gun, Jan Hjärpe, Magnihasa, SvD, Svensson, Annarkia, Röda Malmö, JensO, Jerlerup, Scaber Nestor, Gajditza, Bicycle Cowboy, Memetiker, Regebro,
2010-11-28
Världen slopar i allt högre grad tryckta medier
För att... världen är inte alls på väg att överge gamla tryckta och cd-skivebaserade distributionsmodeller. Det är därför det går så dåligt för skotska Linn som helt enkelt slutat bygga cd-spelare till sina ljudanläggningar. Och vinner på det!
- Marknaden har förstått den seismologiska förskjutningen som digital streaming representerar och erkänt att Linn har varit en huvudaktör när det gäller att leverera teknik som tar dem in i en ny era av hemunderhållning, säger Linns verkställande direktör Gilad Tiefenbrun.
Asien, inklusive Ryssland, ska rädda kvarvarande tigrar
Nytt avtal undertecknat i St Petersburg rörande en handlingsplan för att rädda världens kvarvarande tigrar. Avtalet underskrivet av samtliga regeringar i länder där tigern fortfarande lever kvar. Även Rysslands premiärminister Putin har skrivit under. Tänk att han kan ibland ändå.
2010-11-25
Vi behöver fortfarande fler Graeme Taylors!
Jag har tidigare skrivit om att vi behöver fler Graeme Taylors i den här världen. Kika på den här intervjun och se det själv också. Vad mer kan man säga. I'm awestruck!
Den sköna ironin
Från gänget som gjorde mig till gamernerd, gänget som fick mig att bygga mina egna datorer, gänget som lärde mig att man kan vara gamer OCH ägare av en "vayayay", gänget som fick mig att skriva mina allra första riktigt elaka politiska satirer och debattartiklar (riktade mot en gammal amerikansk president vid namn George W Bush), gänget som lärde mig spela Halo "wit da butt", gänget som lärde mig allt om Final Fantasy och som absolut är en av grundorsakerna till att jag vässat mitt språk, min penna och mitt tangentbord så mycket att jag konstant skär mig på mig själv eller på shifttangenten kommer nu en av de sötaste små ironierna jag sett på länge. Det är skönt med sarkastiska framtidsvisioner i parodiform ibland och det är kul att leka med ord och bild på ett sätt som bara ett fåtal kan. Lågmäld parodi. Högmäld fnisshysteri. Det är vackert. IGN, jag vet att jag varit otrogen och frånvarande på sistone, men ni vet väl att jag alltid älskar er?
Oh yeah, he said we'll all kinect. Dammit. The world is over...
2010-11-23
En smart tidning plockar upp Lisa Magnusson omgående!
Visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta när jag såg att Aftonbladet tydligen bestämt sig för att förändra formatet på sin debattsida och att de därför bestämt sig för att göra sig av med sin vassaste och klipskaste krönikör alla kategorier. Göra om format är bara nyttigt. Att modernisera, vässa, toppa laget, ta in nya förmågor och så vidare. Att i samma veva sparka storstjärnan som gör att sidan överhuvudtaget fungerar är å andra sidan ren redaktionell harakiri. Det gör mig aningen orolig.
Ung, smart som få, modig, tänkvärd, stark som en hel garnison och med en sylvass egg på pennan nog att vara rent dräpande oavsett vad hon skriver om är Magnusson verkligen framtidens krönikör. Om det fanns behov av att säga upp någon krönikör överhuvudtaget skulle vilken smart tidning som helst välja någon annan än just Lisa Magnusson. Det oroar mig verkligen att detta nu skett, därför att jag blir väldigt skeptisk till vilket format Aftonbladet nu siktar på att bygga upp som inte har plats för det närmsta ett geni de alls kan åstadkomma. Hur slätstruket och grått kommer inte startfältet att bli då? Och är det möjligen så att det är just det som är själva tanken? Att det verkligen ska bli slätstruket, rätt, snällt och grått över hela linjen.
Hur som helst tycker jag inte att Aftonbladet ska återanställa Lisa. Men jäklar vad det BORDE vara ren jäkla huggsexa bland andra tidningsmedier i landet, tv-kanalers debattredaktioner, tankesmedjor och andra.
En av landets smartaste skribenter och debattörer är LEDIG! Plocka upp henne fort som fan!
Det kan inte vara mycket mer framtidssäkrat än såhär att anställa, så skynda och fynda. Ge henne ett riktigt bra erbjudande. För att hon verkligen inte ens behöver annat än sin egen backlogg för att visa att hon förtjänar det. En backlogg där en majoritet av alla inlägg hon hittills skrivit ligger och tar upp en himla massa plats bland mina digitala bokmärken sedan länge. Det händer inte många andra.
It's just me sayin'.
Det ska bli väldigt intressant att se var Lisa Magnusson hamnar inom kort. Oavsett vad är jag knappast orolig. Vi har definitivt inte hört det sista från krönikornas vassaste penna. Till dess? Jag bara är... förundrad.
2010-11-04
2010-11-03
2010-10-23
2010-10-22
It gets better!
Ni har väl för guds skull sett denna? Har ni inte gjort det, så ta er den tiden! Detta är viktigt. Jag ber er!
Alla har rätt att leva. Alla har rätt till kärlek och trygghet. Alla har rätt att få vara den de är!
2010-10-20
BTW - Google people, I want that t-shirt!
Hey...
Nu när jag tänker på det och den där t-shirten har gjort min dag, så tänker jag bara att... jag vill ha den t-shirten! Skulle man kanske ta och beställa den? Jag vill helst behålla halsen en stund till och grejer, men ändå. Dammit, peeps! Så mycket som vi dundrar runt i sociala mediesfären borde ni anställa alla oss HBT-guldkorn och ge oss en tröja på köpet. En sjysst deal, tycker jag. ;-P
Hur som helst. Älskar Googles ställningstaganden rörande HBT och även det att så många går ut och pratar om det svåra i att vara ung och "hobbit". Och att det kommer bli så jäkla mycket bättre om man bara pallar en liten stund till. Det är rätt coolt. Det är en sjysst början. Och jag vet ju att det stämmer. Känner ju också folk på Google som nått upp till fantastiska liv efter en jävlig mardrömstid som unga på grund av läggning eller identitet som inte riktigt stämde med normerna. Gillart! Mycket.
Nu när jag tänker på det och den där t-shirten har gjort min dag, så tänker jag bara att... jag vill ha den t-shirten! Skulle man kanske ta och beställa den? Jag vill helst behålla halsen en stund till och grejer, men ändå. Dammit, peeps! Så mycket som vi dundrar runt i sociala mediesfären borde ni anställa alla oss HBT-guldkorn och ge oss en tröja på köpet. En sjysst deal, tycker jag. ;-P
Hur som helst. Älskar Googles ställningstaganden rörande HBT och även det att så många går ut och pratar om det svåra i att vara ung och "hobbit". Och att det kommer bli så jäkla mycket bättre om man bara pallar en liten stund till. Det är rätt coolt. Det är en sjysst början. Och jag vet ju att det stämmer. Känner ju också folk på Google som nått upp till fantastiska liv efter en jävlig mardrömstid som unga på grund av läggning eller identitet som inte riktigt stämde med normerna. Gillart! Mycket.
Sista anmälningsdag för #Digidel
Missa inte att det är sista dagen idag för att anmäla sig till konferensen Upprop för Digital Delaktighet (#digidel)
Det här är tokviktigt och har du minsta chans att dyka upp, så borde du verkligen göra det! Se till att vara där. Jag hoppas att vi ses!
Mer information nedan. (Kopimi)
Det här är tokviktigt och har du minsta chans att dyka upp, så borde du verkligen göra det! Se till att vara där. Jag hoppas att vi ses!
Mer information nedan. (Kopimi)
Upprop för digital delaktighet
Den 25 oktober på Folkets Hus är det dags att ställa oss frågan vad vi tillsammans kan göra för att minska den digitala klyftan. Den här dagen riktar vi in oss på digital kompetens. Vi kommer lyfta områdena; arbetsliv, utbildning, vård & omsorg, vardagsnära sysslor och demokrati & integration. Vi kommer tala om värdet av digitalt nyttjande för individen och för samhället, utbildningsmetodik, organisation, finansiering och en framtida samverkan för ett nationellt kunskapslyft. Alla som kommer till seminariet deltar aktivt och kommer få möjlighet att signa upp sig på ett fortsatt aktivt engagemang! Missa inte det!
Innehåll:
Innehåll:
- Medverkande:
- Annika Dopping (moderator),
- Anders Flodström, .SE
- Fredrik Svensson, Rektorsakademien
- Johan Ronnestam, konsult & entreprenör
- Lars Ilshammar, Historiker & journalist
- Christer Marking, .SE
- Olle Findahl, WII (lägesrapport)
- Jonas Arnberg, HUI (rapport)
- Carola Gunnarson, 1:e vice ordförande SKL
- Claes Thagemark, Kanslichef E-delegationen (e-förvaltning)
- Kristina Alexanderson, Webbstjärnan (skola)
- Gunnar Wass, Arbetsförmedlingen (sysselsättning)
- Staffan Dahlbeck, Swedbank
- Henrik Schildt, chef för Vårdprocesscentrum i Östergötland (Vård & omsorg)
- Mikael von Otter, Almega (tillväxt)
- Abdulkader Habib, Studierektor Kista Folkhögskola
- Lillian Källermark, Ordförande Seniornet Sweden
- Krister Hansson, Regionbibliotek Stockholm
- Karin Thalén, Förvaltningschef tio100
- Ann Wiklund, IKT-lyftet
- Staffan Hagnell, .SE
- Claes-Olof Olsson, Sambruk
- Ingrid Lysell Smålänning & Rolf Lysell, Innotiimi
• Riksdagspartierna
(fler talare tillkommer)
- Nya rapporter om värdet kring digital delaktighet.
- Erfarenheter från fältet – Vad kan vi göra för att förbättra den digitala delaktigheten?
- Hur ska arbetet kring digital delaktighet organiseras och finansieras?
- Representanter från de politiska partierna i riksdagen utfrågas om sin syn på finansiering av digital delaktighet.
- Datum: 25 oktober 2010
- Tid: 09.00 – 17.00. Registrering från kl. 08.30. (förmiddagskaffe och eftermiddagskaffe ingår)
- Plats: Folkets Hus, Kongresshallen, Barnhusgatan 12-14, Stockholm
- Kostnad: Ingen
- Agenda (kommer att uppdateras kontinuerligt)
- Till anmälningsformulär (Sista anmälningsdag 20 oktober klockan 00.00)
- Livesänds: Vi sänder live på .SE:s webbplats förstasida hela dagen. Ni kan också följa oss via Twitter använd #digidel
- För frågor: Mail: linda.sandberg@iis.se, Twitter: @Copylinda
FCKH8
OBS! Är du överdrivet känslig för vissa ord, så kanske du ska välja den pipiga versionen av den här videon istället. Just a thought. Jag är väldigt snäll och finkänslig ibland, på gränsen till det smärtsamma. Men ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
