Jag letade fram en gammal ledare från i vintras som gjorde mig väldigt glad då. Det var Expressens Johannes Forsberg som skrev om tvångssteriliseringarna.
Han skrev då att frågan om tvångssteriliseringarna knappast skulle komma att bli en valfråga, men att de kanske borde vara det.
Kanske fick Johannes fel ändå? Kan det tänkas hända sig så att detta kanske blir en valfråga på sätt och vis ändå?
Visar inlägg med etikett Föräldraskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Föräldraskap. Visa alla inlägg
2010-06-22
Tvångssteriliseringar - Cut the crap!
Det har dykt upp en hel del protester som hävdar att tvångssteriliseringar inte alls förekommer på transsexuella och även de intersexuella som faktiskt annars skulle ha möjlighet att bilda familj och få barn (inte alla är sterila, även om det är väldigt vanligt - kommentar till en av kommentarerna i ett tidigare inlägg här på bloggen).
Jag tänker bara att... Cut the crap!
Socialstyrelsens rättsliga råd, 14 oktober 2008:
Lagen 1972:119 om fastställande av könstillhörighet i vissa fall:
http://www.notisum.se/rnp/
Lagen 1944:133 om kastrering
http://www.notisum.se/rnp/
Läs på för guds skull!. Det finns massor att läsa om detta. Diskussionerna har pågått i decennier nu, så det är inte svårt att googla på det och få fram såväl fakta, artiklar och rapporter som levnadsberättelser. Det är verkligen så illa som det låter. Det fortgår än idag och det finns alla skäl att läsa på och ta ställning.
Steriliseringarna är dels ett absolut villkor för att en individ ska få rätten till myndighetsbeslutet om fastställelse av ny könstillhörighet som ger rätten att byta namn, ändra könstillhörighet i pass och id-kort och även korrigera journaler inom vården, söka arbete som rätt kön och så vidare.
Och dels ett absolut villkor för att personen i fråga överhuvudtaget ska ha rätt till någon som helst vård. Inklusive inom psykiatrin, hormonella behandlingar, logopedhjälp, kirurgiska ingrepp, hårepilering, et c.
Märk väl att ingen lag överhuvudtaget lagstiftar om vad jag ska ha för könsorgan, utan enbart talar om att jag inte får reproducera mig på något som helst vis. Vi är förbjudna att spara undan könsceller och vi hindras effektivt att exempelvis adoptera eller söka möjligheten att agera fosterföräldrar. Inte heller värdmödraskap är tillåtet i Sverige idag.
Det är alltså inte nödvändigt att operera om könsorgan från det ena till det andra. Att behålla penis som kvinna är egentligen helt ok. Att behålla vagina som man är heller inga problem. Det viktiga enligt lagstiftningen är att ingen vård ges och inga myndighetsbeslut fattas av någon som helst anledning om inte individen är steriliserad och effektivt har nekats alla möjligheter att någonsin bilda familj.
Tack och lov har ingen ännu kommit på att man ska avliva avkomma som kommit till innan en transition. Det är ju hemskt praktiskt annars.
Det innebär att människor som egentligen är på gränsen till totalt sammanbrott, som inte klarar av att arbeta och som inte klarar av att sköta skolgång eller liknande ändå väntar till dess de är gott och väl i medelåldern innan de kommer ut och byter kön. Kanske för att de lyckats finna en partner som är villig att bilda en familj med dem och därför helt enkelt tar chansen på grund av sin längtan efter barn själva. Det innebär för det mesta att man blir tvungen att leva med en enorm livslögn och med ett enormt lidande, då man i praktiken i de allra flesta fall blir tvungen att ljuga dels för sin partner och dels för sina barn. Och eventuellt dessutom leva i ett förhållande med en person man kanske inte alls har rätt sexuell läggning för att verkligen vilja leva med.
Då ska man också komma ihåg att många transsexuella som inte får adekvat vård mår fruktansvärt psykiskt dåligt. De allra flesta är oförmögna att alltså sköta ett arbete till dess könsbytet är genomfört. Många upplevs som tämligen obekväma socialt då de av naturliga skäl fungerar som ett annat kön (det upplevda könet) än det som omgivningen ser (det fysiska könet).
Kostnaderna för alla dessa sjukskrivningar, psykbryt, självmord och självmordsförsök är astronomiska! Människor medicineras med tung psykofarmaka och lugnande medel i kopiösa mängder för att alls stå ut med sin tillvaro. Många nekas vård idag. Tusentals stoppas av målvakter landstingen anlitat för att stoppa strömningen av nya transsexuella patienter in till vårdteamen. Det är inte otroligt att transsexualism är en av de vanligaste orsakerna till självmord bland unga under 30 år idag. Internationella studier visar att upp till 50% av transsexuella som inte fått tillgång till vård är döda för egen hand innan 30 års ålder. I Sverige mörkas denna statistiken av hänsyn till de efterlevande, så att de ska slippa leva med skammen över att ha haft en transsexuell självmördare i familjen.
Är det försvarbart!?
Är det rimligen försvarbart att tvinga människor till barnlöshet som ett adamant krav för att dessa ska få tillgång till vård och en möjlighet att byta juridiskt kön och därmed även exempelvis namn, könsmarkör i pass, id-kort och körkort?
Samma form av villkorad sterilisering har du fortfarande rätten att kräva skadestånd för av svenska staten om det skedde innan 1975, eftersom de flesta steriliseringar efter 1940-talet genomfördes enligt exakt samma princip. Men har samma sak skett efter 1975 anses man inte ha rätt till skadestånd. Lustigt, inte sant?
Visst ska vi hjälpa dig, lilla vän. Men då ska du fanimej ge upp dina äggstockar eller dina testiklar. Skit samma i övrigt.
Lisa Olsson beskriver det bra på Newsmill:
http://www.newsmill.se/art
_________________________________________
Visst kunde jag, Amanda Brihed, ha försökt få barn tidigare, det vill säga innan bytet?
Vem har sagt att jag inte försökt? Men dels kanske det inte är så jäkla lätt att finna en partner som är villig att skaffa barn och bilda en familj då man är så sjukt obekväm med och i sig själv som man är då man fötts in i fel kropp. Dels ville jag inte lura mina partners och skaffa mig en familj med någon som överhuvudtaget inte vill leva med mig på grund av att de har fel sexuell läggning för att kunna tända på och älska mig i det kön jag själv upplever mig tillhöra.
Dels ansåg jag det vara aningen orätt mot barnen att utsätta dem för min egen transitionsprocess, eftersom jag kände på mig att den skulle bli smärtsam för mig. Och jag hade rätt. Min transition blev smärtsam.
Vid ett tillfälle höll jag på att bli förälder. Men det barnet togs bort av den biologiska modern på övertid, så att säga. Och mot min vilja.
Då jag tillslut befann mig i en situation där jag inte klarade av att vänta längre, då jag hade att välja på att avsluta mitt liv eller genomföra processen så fanns alternativen inte riktigt där. Det var bara att gilla läget och göra det.
Jag fick till och med betala för hela kalaset själv och bekosta min egen kirurgi utomlands för att jag i 13 år sökt hjälp av vården men nekats den remiss till vårdteamet som jag har laglig rätt att få.
Det är dags för omvärlden att börja anstränga sig litet och sätta sig in i detta innan man uttalar sig totalt rabiat och galet. Finns möjligheten att sterilisera en grupp människor i samhället på detta sätt, så kan din grupp vara nästa då samhället skiftar en aning i sina värderingar nästa gång.
Transsexualism är ingen sexuell läggning, inte heller en perversion. Det är bland det mest helvetiska som kan hända en människa. Det gör ont, det sliter mentalt och känslomässigt på en nivå få kan föreställa sig. Och det är skäl till så mycket diskriminering och så mycket fördomar från samhällets sida att det borde få de flesta att känna permanent ont i magen bara vid tanken.
Det är dags nu att även transsexuella får rätten att kalla sig medborgare i detta landet. Det är dags nu att även transsexuella får samma mänskliga fri- och rättigheter som alla andra medborgare i detta landet.
Det är dags att häva tystnaden. Vi har gömt oss och vi har kuvats länge nog.
Ingen har rätt att tysta oss längre. Ingen har rätt att sätta sig på oss. Ingen har rätt att stjäla vårt människovärde och våra medborgerliga rättigheter från oss.
Vi kommer inte att försvinna. Vi kommer inte att tystna.
Favorit i repris. Jag älskar att sprida denna för att den gör så jävla ont och för att jag hittills aldrig klarat av att se den utan att magen knutit sig och mina tårar fallit. Se den. Du har råd. Du har tid. Men din syn på oss transsexuella kan mycket väl komma att förändras om du gör det. Är du "up to it"? Se den. Jag ber dig se den.
Jens Odsvall, Trollhare, Trollhare, Trollhare, Lisa Olsson, Andreas Froby, Andreas Froby, En bögs liv, HBT-S, Louise P, P2, Helena von Schantz, Fredrik Sneibjerg, Skriet från Kärnfamiljen, Fajaf, Liberati, Adam Cwejman, Mary XJ, P2, HBT-S, Mathias Sundin, Unga Folkpartiet, Federley, Jan Sjöberg, Liberati, Johan Westerholm, Helena von Schantz, Lisa Olsson, Zetterman, Född i fel kropp, Svensk Myndighetskontroll, Carina Boberg, Lisa Olsson, Lisa Olsson (Newsmill), Elin Grelsson (ETC), Henrik Brändén, NSM, Psychebella,
Jag tänker bara att... Cut the crap!
Socialstyrelsens rättsliga råd, 14 oktober 2008:
"Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastrering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna."
Lagen 1972:119 om fastställande av könstillhörighet i vissa fall:
http://www.notisum.se/rnp/
Lagen 1944:133 om kastrering
http://www.notisum.se/rnp/
Läs på för guds skull!. Det finns massor att läsa om detta. Diskussionerna har pågått i decennier nu, så det är inte svårt att googla på det och få fram såväl fakta, artiklar och rapporter som levnadsberättelser. Det är verkligen så illa som det låter. Det fortgår än idag och det finns alla skäl att läsa på och ta ställning.
Steriliseringarna är dels ett absolut villkor för att en individ ska få rätten till myndighetsbeslutet om fastställelse av ny könstillhörighet som ger rätten att byta namn, ändra könstillhörighet i pass och id-kort och även korrigera journaler inom vården, söka arbete som rätt kön och så vidare.
Och dels ett absolut villkor för att personen i fråga överhuvudtaget ska ha rätt till någon som helst vård. Inklusive inom psykiatrin, hormonella behandlingar, logopedhjälp, kirurgiska ingrepp, hårepilering, et c.
Märk väl att ingen lag överhuvudtaget lagstiftar om vad jag ska ha för könsorgan, utan enbart talar om att jag inte får reproducera mig på något som helst vis. Vi är förbjudna att spara undan könsceller och vi hindras effektivt att exempelvis adoptera eller söka möjligheten att agera fosterföräldrar. Inte heller värdmödraskap är tillåtet i Sverige idag.
Det är alltså inte nödvändigt att operera om könsorgan från det ena till det andra. Att behålla penis som kvinna är egentligen helt ok. Att behålla vagina som man är heller inga problem. Det viktiga enligt lagstiftningen är att ingen vård ges och inga myndighetsbeslut fattas av någon som helst anledning om inte individen är steriliserad och effektivt har nekats alla möjligheter att någonsin bilda familj.
Tack och lov har ingen ännu kommit på att man ska avliva avkomma som kommit till innan en transition. Det är ju hemskt praktiskt annars.
Det innebär att människor som egentligen är på gränsen till totalt sammanbrott, som inte klarar av att arbeta och som inte klarar av att sköta skolgång eller liknande ändå väntar till dess de är gott och väl i medelåldern innan de kommer ut och byter kön. Kanske för att de lyckats finna en partner som är villig att bilda en familj med dem och därför helt enkelt tar chansen på grund av sin längtan efter barn själva. Det innebär för det mesta att man blir tvungen att leva med en enorm livslögn och med ett enormt lidande, då man i praktiken i de allra flesta fall blir tvungen att ljuga dels för sin partner och dels för sina barn. Och eventuellt dessutom leva i ett förhållande med en person man kanske inte alls har rätt sexuell läggning för att verkligen vilja leva med.
Då ska man också komma ihåg att många transsexuella som inte får adekvat vård mår fruktansvärt psykiskt dåligt. De allra flesta är oförmögna att alltså sköta ett arbete till dess könsbytet är genomfört. Många upplevs som tämligen obekväma socialt då de av naturliga skäl fungerar som ett annat kön (det upplevda könet) än det som omgivningen ser (det fysiska könet).
Kostnaderna för alla dessa sjukskrivningar, psykbryt, självmord och självmordsförsök är astronomiska! Människor medicineras med tung psykofarmaka och lugnande medel i kopiösa mängder för att alls stå ut med sin tillvaro. Många nekas vård idag. Tusentals stoppas av målvakter landstingen anlitat för att stoppa strömningen av nya transsexuella patienter in till vårdteamen. Det är inte otroligt att transsexualism är en av de vanligaste orsakerna till självmord bland unga under 30 år idag. Internationella studier visar att upp till 50% av transsexuella som inte fått tillgång till vård är döda för egen hand innan 30 års ålder. I Sverige mörkas denna statistiken av hänsyn till de efterlevande, så att de ska slippa leva med skammen över att ha haft en transsexuell självmördare i familjen.
Är det försvarbart!?
Är det rimligen försvarbart att tvinga människor till barnlöshet som ett adamant krav för att dessa ska få tillgång till vård och en möjlighet att byta juridiskt kön och därmed även exempelvis namn, könsmarkör i pass, id-kort och körkort?
Samma form av villkorad sterilisering har du fortfarande rätten att kräva skadestånd för av svenska staten om det skedde innan 1975, eftersom de flesta steriliseringar efter 1940-talet genomfördes enligt exakt samma princip. Men har samma sak skett efter 1975 anses man inte ha rätt till skadestånd. Lustigt, inte sant?
Visst ska vi hjälpa dig, lilla vän. Men då ska du fanimej ge upp dina äggstockar eller dina testiklar. Skit samma i övrigt.
Lisa Olsson beskriver det bra på Newsmill:
http://www.newsmill.se/art
_________________________________________
Visst kunde jag, Amanda Brihed, ha försökt få barn tidigare, det vill säga innan bytet?
Vem har sagt att jag inte försökt? Men dels kanske det inte är så jäkla lätt att finna en partner som är villig att skaffa barn och bilda en familj då man är så sjukt obekväm med och i sig själv som man är då man fötts in i fel kropp. Dels ville jag inte lura mina partners och skaffa mig en familj med någon som överhuvudtaget inte vill leva med mig på grund av att de har fel sexuell läggning för att kunna tända på och älska mig i det kön jag själv upplever mig tillhöra.
Dels ansåg jag det vara aningen orätt mot barnen att utsätta dem för min egen transitionsprocess, eftersom jag kände på mig att den skulle bli smärtsam för mig. Och jag hade rätt. Min transition blev smärtsam.
Vid ett tillfälle höll jag på att bli förälder. Men det barnet togs bort av den biologiska modern på övertid, så att säga. Och mot min vilja.
Då jag tillslut befann mig i en situation där jag inte klarade av att vänta längre, då jag hade att välja på att avsluta mitt liv eller genomföra processen så fanns alternativen inte riktigt där. Det var bara att gilla läget och göra det.
Jag fick till och med betala för hela kalaset själv och bekosta min egen kirurgi utomlands för att jag i 13 år sökt hjälp av vården men nekats den remiss till vårdteamet som jag har laglig rätt att få.
Det är dags för omvärlden att börja anstränga sig litet och sätta sig in i detta innan man uttalar sig totalt rabiat och galet. Finns möjligheten att sterilisera en grupp människor i samhället på detta sätt, så kan din grupp vara nästa då samhället skiftar en aning i sina värderingar nästa gång.
Transsexualism är ingen sexuell läggning, inte heller en perversion. Det är bland det mest helvetiska som kan hända en människa. Det gör ont, det sliter mentalt och känslomässigt på en nivå få kan föreställa sig. Och det är skäl till så mycket diskriminering och så mycket fördomar från samhällets sida att det borde få de flesta att känna permanent ont i magen bara vid tanken.
Det är dags nu att även transsexuella får rätten att kalla sig medborgare i detta landet. Det är dags nu att även transsexuella får samma mänskliga fri- och rättigheter som alla andra medborgare i detta landet.
Det är dags att häva tystnaden. Vi har gömt oss och vi har kuvats länge nog.
Ingen har rätt att tysta oss längre. Ingen har rätt att sätta sig på oss. Ingen har rätt att stjäla vårt människovärde och våra medborgerliga rättigheter från oss.
Vi kommer inte att försvinna. Vi kommer inte att tystna.
Favorit i repris. Jag älskar att sprida denna för att den gör så jävla ont och för att jag hittills aldrig klarat av att se den utan att magen knutit sig och mina tårar fallit. Se den. Du har råd. Du har tid. Men din syn på oss transsexuella kan mycket väl komma att förändras om du gör det. Är du "up to it"? Se den. Jag ber dig se den.
Melissa sits in the back of the classroom afraid to speak up,
She pulls akwardly at her extra loose khaki cargo pants,
She doesn't want the boys to notice her.
James finds himself at the back of a classroom,
His baseball cap casts a shadow on his pimple stained forehead,
A wide shirt hangs from his broad shoulders,
But no one ever noticed him.
Melissa
The teacher asks,
And she says nothing because she is not here,
And Melissa has never been here,
Because Melissa is just some abstract jumble of syllables that doesn't fit her position,
She is not what she seems,
She doesn't want to have to explain to her mother for the 232nd time why she doesn't want to wear a dress to prom,
Doesn't paint her face it's cause her whole body is painted on.
Melissa, Melissa
James doesn't want to have to explain where he came from,
Cause with the exception of Melissa he has been deemed an abstract reality by everyone,
All he wishes for is to get to wear a tuxedo to prom.
And Melissa has been tucking in breasts that will be growing for three years now,
Been using duct tape to press them down and mould them more into pecs,
She just wishes that people would understand that at birth her genatils didn't know which way to grow,
Mad at God who couldnt relay a message directly to her hormones that they should produce more testosterone,
The only person who understands her is James,
And they have been playmates since the age of four,
Around the time girls notice boys and boys notice girls,
See James' family wanted daughters instead of sons,
And Melissa was always like that male beetle that everyone called a ladybug,
Melissa, Melissa where is she?
Sometimes she wishes she could rip the skin off her back,
Every moment of every day feeling trapped in the flesh of a stranger,
Melissa,
She stands to her feet wanting to say
"I'm here, I've been here since I was born, so quit asking me if I'm a him or a her, Cause when you combine the two pronouns you get H.I.R,
Hir,
And God combined the two genders and put me in this body transgendered,
I'm here so quit talking about me like I'm not here."
James falls back into Melissa's skin,
And the two comfort each other in their syncapated heartbeats,
Waiting for the day when Melissa can finally scrub off this made up genetic make up,
When the teacher asks for James and he can say "I'm here."
She pulls akwardly at her extra loose khaki cargo pants,
She doesn't want the boys to notice her.
James finds himself at the back of a classroom,
His baseball cap casts a shadow on his pimple stained forehead,
A wide shirt hangs from his broad shoulders,
But no one ever noticed him.
Melissa
The teacher asks,
And she says nothing because she is not here,
And Melissa has never been here,
Because Melissa is just some abstract jumble of syllables that doesn't fit her position,
She is not what she seems,
She doesn't want to have to explain to her mother for the 232nd time why she doesn't want to wear a dress to prom,
Doesn't paint her face it's cause her whole body is painted on.
Melissa, Melissa
James doesn't want to have to explain where he came from,
Cause with the exception of Melissa he has been deemed an abstract reality by everyone,
All he wishes for is to get to wear a tuxedo to prom.
And Melissa has been tucking in breasts that will be growing for three years now,
Been using duct tape to press them down and mould them more into pecs,
She just wishes that people would understand that at birth her genatils didn't know which way to grow,
Mad at God who couldnt relay a message directly to her hormones that they should produce more testosterone,
The only person who understands her is James,
And they have been playmates since the age of four,
Around the time girls notice boys and boys notice girls,
See James' family wanted daughters instead of sons,
And Melissa was always like that male beetle that everyone called a ladybug,
Melissa, Melissa where is she?
Sometimes she wishes she could rip the skin off her back,
Every moment of every day feeling trapped in the flesh of a stranger,
Melissa,
She stands to her feet wanting to say
"I'm here, I've been here since I was born, so quit asking me if I'm a him or a her, Cause when you combine the two pronouns you get H.I.R,
Hir,
And God combined the two genders and put me in this body transgendered,
I'm here so quit talking about me like I'm not here."
James falls back into Melissa's skin,
And the two comfort each other in their syncapated heartbeats,
Waiting for the day when Melissa can finally scrub off this made up genetic make up,
When the teacher asks for James and he can say "I'm here."
Jens Odsvall, Trollhare, Trollhare, Trollhare, Lisa Olsson, Andreas Froby, Andreas Froby, En bögs liv, HBT-S, Louise P, P2, Helena von Schantz, Fredrik Sneibjerg, Skriet från Kärnfamiljen, Fajaf, Liberati, Adam Cwejman, Mary XJ, P2, HBT-S, Mathias Sundin, Unga Folkpartiet, Federley, Jan Sjöberg, Liberati, Johan Westerholm, Helena von Schantz, Lisa Olsson, Zetterman, Född i fel kropp, Svensk Myndighetskontroll, Carina Boberg, Lisa Olsson, Lisa Olsson (Newsmill), Elin Grelsson (ETC), Henrik Brändén, NSM, Psychebella,
2010-06-13
UNTERMENSCH! - Inte duglig som människa enligt svenska staten
Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt om min kamp mot den svenska statens moraliserande hållning gentemot mig och andra trans- och intersexuella som inte anses vara människor nog, medborgare nog, kvinnor eller män nog att få vara föräldrar.
Berättar om hur tung processen är och hur hårt det slår. Hur fel det kan bli.
Det jag inte berättar om där är en reell oro för att eventuellt bli lämnad av min man på grund av att han är äldre än jag och också har uttryckt en önskan att någon gång bli far. Det får han förstås bli. Förutsatt att han lämnar mig. Vilket känns väldigt tryggt och fint i vår lilla fina vardag. Risken att det när som helst skulle kunna ta slut för att jag inte kan, eller rättare sagt inte får, ge honom det han önskar sig.
Nu tror jag inte att min man skulle gå utan vidare. Inte just idag i alla fall. Men rädslan finns där. Samma sorts tunga ångestfyllda rädsla som jag känner inför att själv inte få uppleva föräldraskapet och all den där kärleken till en egen familj.
Läs och tänk efter.
Kanske är det naivt att tro att mänskliga fri- och rättigheter ska gälla även en människa som jag? Kanske borde jag inse att det inte går att ha kakan och äta upp den? Eller är förbudet mot att spara könsceller, tillåta värdmödraskap eller det strikta regelverket som i praktiken permanent stoppar mina möjligheter att adoptera bara en djävulsk massa moralistisk goja?
Ni som känner mig. Ni som följer och läser mig... Är jag så pervers att jag inte förtjänar samma rättigheter som någon av er andra? Är jag så sjuk att jag inte kan bli mamma? Är jag så absurt mycket lägre stående som varelse att staten har rätt då de gör allt utom att rent ut kalla mig för det jag är enligt den svenska lagstiftningen av idag:
UNTERMENSCH!
Fotnot: Som jag förstått det har Socialminister Göran Hägglund (Kd) gjort mig den tjänsten att ha lovat mig replik på denna artikeln. Det kan förstås även bero på det samtal vi hade i samband med Allianstågets resa genom Sverige nyligen, det vet jag inte, men det är positivt. Det kan bli spännande, eftersom inget statsråd egentligen har kommenterat tvångssteriliseringar i Sverige annat än i korta ordalag sedan 40-talet. All heder åt Hägglund för det, förstås. Jag ser fram emot att ta del av Socialministerns svar. Det här kan bli en spännande följetång. Kanske kan vi komma överens om en väg framåt, så att Sverige slipper skämmas över sina medeltida moralistiska dumheter till lagar så värst många år till.
Min man skriver här.
Intressant.
1, 2, 3, 4, 5,
Michael Gajditza, Trollhare, Maloki, Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen, P2, Froby,
Berättar om hur tung processen är och hur hårt det slår. Hur fel det kan bli.
Det jag inte berättar om där är en reell oro för att eventuellt bli lämnad av min man på grund av att han är äldre än jag och också har uttryckt en önskan att någon gång bli far. Det får han förstås bli. Förutsatt att han lämnar mig. Vilket känns väldigt tryggt och fint i vår lilla fina vardag. Risken att det när som helst skulle kunna ta slut för att jag inte kan, eller rättare sagt inte får, ge honom det han önskar sig.
Nu tror jag inte att min man skulle gå utan vidare. Inte just idag i alla fall. Men rädslan finns där. Samma sorts tunga ångestfyllda rädsla som jag känner inför att själv inte få uppleva föräldraskapet och all den där kärleken till en egen familj.
Läs och tänk efter.
Kanske är det naivt att tro att mänskliga fri- och rättigheter ska gälla även en människa som jag? Kanske borde jag inse att det inte går att ha kakan och äta upp den? Eller är förbudet mot att spara könsceller, tillåta värdmödraskap eller det strikta regelverket som i praktiken permanent stoppar mina möjligheter att adoptera bara en djävulsk massa moralistisk goja?
Ni som känner mig. Ni som följer och läser mig... Är jag så pervers att jag inte förtjänar samma rättigheter som någon av er andra? Är jag så sjuk att jag inte kan bli mamma? Är jag så absurt mycket lägre stående som varelse att staten har rätt då de gör allt utom att rent ut kalla mig för det jag är enligt den svenska lagstiftningen av idag:
UNTERMENSCH!
Fotnot: Som jag förstått det har Socialminister Göran Hägglund (Kd) gjort mig den tjänsten att ha lovat mig replik på denna artikeln. Det kan förstås även bero på det samtal vi hade i samband med Allianstågets resa genom Sverige nyligen, det vet jag inte, men det är positivt. Det kan bli spännande, eftersom inget statsråd egentligen har kommenterat tvångssteriliseringar i Sverige annat än i korta ordalag sedan 40-talet. All heder åt Hägglund för det, förstås. Jag ser fram emot att ta del av Socialministerns svar. Det här kan bli en spännande följetång. Kanske kan vi komma överens om en väg framåt, så att Sverige slipper skämmas över sina medeltida moralistiska dumheter till lagar så värst många år till.
Min man skriver här.
Intressant.
1, 2, 3, 4, 5,
Michael Gajditza, Trollhare, Maloki, Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen, P2, Froby,
2010-06-02
Förlamad när det ofattbara slår mig
Jag har gått som mentalt och känslomässigt förlamad i ett par dagar. Visserligen haft några fina stunder, visserligen mått bra av allt stöd jag känt då många reagerat på det där ofattbara. Det jag skrev om nu på mors dag senast. Nu i söndags. Jag har varit mållös sedan dess. Nära på stum. Jag har inte alls kunnat hantera det.
Dels för att det är något så otroligt stort att så många ändå skrivit om det, berättat vidare, tagit initiativ till att kontakta mig, prata med mig eller bara visat sitt stöd på ett eller annat vis.
Men det var inte bara urladdningen i sig eller det väldigt oväntade liv som vaknade till i bloggvärlden och på andra håll efter det där blogginlägget. Det var också ett slags uppvaknande inom mig själv.
Jag tror att er storm väckte mer i mig och kändes mer i mig än mitt blogginlägg gjorde i er.
Jag har känt saknaden länge. Jag sörjer fortfarande ett barn som inte var mitt, men blev till i mitt förhållande för nu snart 15 år sedan och som togs bort mot min vilja. Jag har sörjt varenda eviga dag, och också litet extra under varje valborgsmässoafton för barnet som skulle kunnat vara mitt barn ändå och som togs bort timmarna innan elden tändes. Symboliskt, inte sant? En del av mitt liv. Elden som förtär, uppslukar, bränner bort någonting så slutgiltigt.
På grund av den redan befintliga sorgen efter Gaia (hon hade redan ett namn, ett vackert namn. Moder Jord.) som togs bort så sent det alls gick att göra ett sådant ingrepp, så har jag alltid haft svårt att hantera saknaden efter barn och efter en hel familj.
Nu sitter jag fast i något jag var tvungen att göra för att alls orka fortsätta leva, men som också diskvalificerat mig som mor för all framtid. Jag är stum, jag är mållös, jag är ångestfylld och jag har inte kunnat skriva en rad på flera dagar. Mest bara sprungit runt och gråtit förtvivlat, tappat tålamodet för ingenting, stressat, svurit och varit allt annat än den människa jag vill och önskar att jag skulle vara.
Jag har tillslut nåtts av chocken. Den hann ikapp mig tillslut, efter alla år. Trots att jag flytt den så länge. Trots att jag vägrat se den. Vägrat kännas vid den. Den hann ikapp mig i helgen och den gjorde det med en rasande kraft som jag inte riktigt varit förmögen att stå emot. Den har totalt lamslagit alla andra tankar. Den var ohygglig. Den oförklarligt starka och brutala chocken av ordet A-L-D-R-I-G.
Det har alltid funnits något uns av hopp inom mig. Och längtan har aldrig någonsin försvunnit. Men nu har hoppet tappats någonstans på vägen bakom mig och jag klarar inte av att se alla dessa barnen som leker ute i parker och på torg. Jag klarar inte av alla gulliga videoklipp som kastas runt överallt. Jag har börjat gömma blicken och se bort då jag möter föräldrar på gatorna som knuffar sina vagnar framför sig. Och jag har börjat känna skam över hur svårt det är att slita blicken från de där magarna överallt. För att det blir så starkt och för att jag sörjer så djupt. För att jag känner mig bruten. Totalt bruten.
Och det enda jag ville var att få bilda en familj... att få bli hel.
Det är en enorm besvikelse, en enorm frustration, men framförallt en så djup sorg att jag faktiskt känner att det svenska språket har noll ord att erbjuda mig för att beskriva vad jag känner. Hur bottenlöst det faktiskt är. Hur ont det gör och hur mycket fruktansvärd ångest som ryms i bröstet på mig varje gång jag inte lyckas fokusera bort mina tankar och då tårarna mot min annars järnhårda vilja börjar rinna.
Jag har inte kunnat skriva en rad fram till nu. För att det gjort för ont. Jag har inte kunnat skriva allt det där jag velat skriva om Gaza, om övergrepp på ungdomar som vårdas och omhändertas av samhället, om statlig censur som riskerar urarta, om datalagringsinitiativ och allt vad det nu varit. Det har varit så otroligt mycket. Och jag vet att jag borde. Jag borde ägna mig åt valrörelse, rentav. Jag är anställd för att göra det. Jag kandiderar. Jag är mitt inne i världens driv och har alla möjligheter att göra något helt fantastiskt under den här sommaren och hösten. Och jag är del i något helt fantastiskt. Det är jag verkligen.
Men ändå kan jag inte sluta gråta. Ändå kan jag inte sluta bryta samman. Ändå kan jag inte låta bli att ha så infernaliskt ont att jag tappar begreppen helt, som känslan av tid och rum.
Jag har försökt arbeta ihjäl mig under de sista åren. Svart Måndag, Liberati, Luf, Folkpartiet och alla de där andra föreningarna och styrelserna och... allt annat har liksom blivit ett substitut för familj och liv. Ett sätt att slippa tänka. Ett sätt att slippa känna. Ett sätt att fokusera bort.
Jag har insett att det inte går längre. Så förlåt mig om jag kanske gör en jäkligt taskig valrörelse i år för min egen del. Förlåt om jag inte skriver så bra och så ofta som jag borde eller en gång brukat. Förlåt mig för att jag sitter här bitter ibland och inte vet vart jag ska börja. Vart jag ska ta vid. Vilka ord jag borde trumma ner på skärmen framför mig. För jag har inga bra svar. Jag är inte mer än människa. Och mina desperata försök att fylla dygnet runt med sysselsättningar för att slippa känna och slippa tänka har tillslut misslyckats och det har hunnit ikapp mig. PANG!
Jag blir tvungen nu att lära mig vila i mig själv. Jag blir tvungen att lära mig ta ledigt. Att ta ett par dagar i veckan att andas. Ett par kvällar för mig själv. Att bearbeta och försöka gå vidare. Att acceptera att en stor del av mitt liv oriktigt stulits och försvunnit och att jag inte kommer att nå fram till alla de mål jag en gång satte upp för mig själv. Familjen som var det allra största av dem... Mitt allra främsta mål.
Men ändå...
Tack till alla som skrivit. Tack till alla som brytt sig. Och tack för att ni reagerar. Kanske kan ni tillsammans arbeta för att förändra och skapa något annat en gång. För alla de som kommer efter mig och som kanske kan komma att slippa drabbas av den sorg jag drabbats av.
För det är en sorg. Och det är inte så lätt som att man får skylla sig själv. Inte om man ställs inför ultimatum som innebär att bägge alternativen är fruktansvärda, men man fortfarande inte kan göra något annat än välja för att man alls ska kunna få ett liv som är värt att leva. Inte om man berövas något på så lösa grunder som en statsmakts sjuka syn på moral och mänskligt värde.
Då och då får jag höra att jag minsann inte kan förvänta mig att jag ska ha rätten att skaffa barn. Det är en gåva och inte en mänsklig rättighet, får jag höra. Och det är sant.
Det är en gåva. Men vilken rätt i himmel eller helvete har staten att stjäla denna gåvan från mig? Vilken rätt hade nationen Sverige att stjäla gåvan från mig som innebar möjligheten att få bli mamma en dag?
Vilken rätt har det här landet att diskvalificera mig som mor och som vårdnadshavare? Är det en mänsklig rättighet för en regering, ett land, en grupp människor att avgöra vem som passar och vem som inte passar som förälder?
Jag trodde åtminstone det var en mänsklig rättighet att inte få sin möjlighet att bli förälder stulen av människorna som ska föreställa mitt folk. Mina vänner. Mina kollegor. Mina bekanta. Min regering. Mitt eget parti. Men den möjligheten stals ifrån mig likafullt. Av just det här landet. Av just det här folket. Och just av alla de människor som inte lyfter ett jävla finger för att ge mig möjligheten att bli förälder tillbaka. Samma människor som inte lyfter ett finger för att ifrågasätta. Samma människor som ser mig i ögonen, säger att "det var väl synd" och sedan går hem till sina egna trygga hem och sina egna barn och känner att de minsann ändå har det ganska bra. För de hade och tog ju ändå rätten att bilda en familj själva. Och det är väl ändå inte fy skam?
Det är väl ändå inte fy skam?
Min man skriver också, för den som missat det.
Intressant.
Mer här:
Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen,
Tack till er alla. Ni har varit ovärderliga för att jag alls ska kunnat hålla ihop de här sista dagarna. Och ni är viktiga då ni för ordet vidare så att fler vet, kan reagera och kanske kan förhindra att särdeles många fler drabbas av samma öde som jag.
Dels för att det är något så otroligt stort att så många ändå skrivit om det, berättat vidare, tagit initiativ till att kontakta mig, prata med mig eller bara visat sitt stöd på ett eller annat vis.
Men det var inte bara urladdningen i sig eller det väldigt oväntade liv som vaknade till i bloggvärlden och på andra håll efter det där blogginlägget. Det var också ett slags uppvaknande inom mig själv.
Jag tror att er storm väckte mer i mig och kändes mer i mig än mitt blogginlägg gjorde i er.
Jag har känt saknaden länge. Jag sörjer fortfarande ett barn som inte var mitt, men blev till i mitt förhållande för nu snart 15 år sedan och som togs bort mot min vilja. Jag har sörjt varenda eviga dag, och också litet extra under varje valborgsmässoafton för barnet som skulle kunnat vara mitt barn ändå och som togs bort timmarna innan elden tändes. Symboliskt, inte sant? En del av mitt liv. Elden som förtär, uppslukar, bränner bort någonting så slutgiltigt.
På grund av den redan befintliga sorgen efter Gaia (hon hade redan ett namn, ett vackert namn. Moder Jord.) som togs bort så sent det alls gick att göra ett sådant ingrepp, så har jag alltid haft svårt att hantera saknaden efter barn och efter en hel familj.
Nu sitter jag fast i något jag var tvungen att göra för att alls orka fortsätta leva, men som också diskvalificerat mig som mor för all framtid. Jag är stum, jag är mållös, jag är ångestfylld och jag har inte kunnat skriva en rad på flera dagar. Mest bara sprungit runt och gråtit förtvivlat, tappat tålamodet för ingenting, stressat, svurit och varit allt annat än den människa jag vill och önskar att jag skulle vara.
Jag har tillslut nåtts av chocken. Den hann ikapp mig tillslut, efter alla år. Trots att jag flytt den så länge. Trots att jag vägrat se den. Vägrat kännas vid den. Den hann ikapp mig i helgen och den gjorde det med en rasande kraft som jag inte riktigt varit förmögen att stå emot. Den har totalt lamslagit alla andra tankar. Den var ohygglig. Den oförklarligt starka och brutala chocken av ordet A-L-D-R-I-G.
Det har alltid funnits något uns av hopp inom mig. Och längtan har aldrig någonsin försvunnit. Men nu har hoppet tappats någonstans på vägen bakom mig och jag klarar inte av att se alla dessa barnen som leker ute i parker och på torg. Jag klarar inte av alla gulliga videoklipp som kastas runt överallt. Jag har börjat gömma blicken och se bort då jag möter föräldrar på gatorna som knuffar sina vagnar framför sig. Och jag har börjat känna skam över hur svårt det är att slita blicken från de där magarna överallt. För att det blir så starkt och för att jag sörjer så djupt. För att jag känner mig bruten. Totalt bruten.
Och det enda jag ville var att få bilda en familj... att få bli hel.
Det är en enorm besvikelse, en enorm frustration, men framförallt en så djup sorg att jag faktiskt känner att det svenska språket har noll ord att erbjuda mig för att beskriva vad jag känner. Hur bottenlöst det faktiskt är. Hur ont det gör och hur mycket fruktansvärd ångest som ryms i bröstet på mig varje gång jag inte lyckas fokusera bort mina tankar och då tårarna mot min annars järnhårda vilja börjar rinna.
Jag har inte kunnat skriva en rad fram till nu. För att det gjort för ont. Jag har inte kunnat skriva allt det där jag velat skriva om Gaza, om övergrepp på ungdomar som vårdas och omhändertas av samhället, om statlig censur som riskerar urarta, om datalagringsinitiativ och allt vad det nu varit. Det har varit så otroligt mycket. Och jag vet att jag borde. Jag borde ägna mig åt valrörelse, rentav. Jag är anställd för att göra det. Jag kandiderar. Jag är mitt inne i världens driv och har alla möjligheter att göra något helt fantastiskt under den här sommaren och hösten. Och jag är del i något helt fantastiskt. Det är jag verkligen.
Men ändå kan jag inte sluta gråta. Ändå kan jag inte sluta bryta samman. Ändå kan jag inte låta bli att ha så infernaliskt ont att jag tappar begreppen helt, som känslan av tid och rum.
Jag har försökt arbeta ihjäl mig under de sista åren. Svart Måndag, Liberati, Luf, Folkpartiet och alla de där andra föreningarna och styrelserna och... allt annat har liksom blivit ett substitut för familj och liv. Ett sätt att slippa tänka. Ett sätt att slippa känna. Ett sätt att fokusera bort.
Jag har insett att det inte går längre. Så förlåt mig om jag kanske gör en jäkligt taskig valrörelse i år för min egen del. Förlåt om jag inte skriver så bra och så ofta som jag borde eller en gång brukat. Förlåt mig för att jag sitter här bitter ibland och inte vet vart jag ska börja. Vart jag ska ta vid. Vilka ord jag borde trumma ner på skärmen framför mig. För jag har inga bra svar. Jag är inte mer än människa. Och mina desperata försök att fylla dygnet runt med sysselsättningar för att slippa känna och slippa tänka har tillslut misslyckats och det har hunnit ikapp mig. PANG!
Jag blir tvungen nu att lära mig vila i mig själv. Jag blir tvungen att lära mig ta ledigt. Att ta ett par dagar i veckan att andas. Ett par kvällar för mig själv. Att bearbeta och försöka gå vidare. Att acceptera att en stor del av mitt liv oriktigt stulits och försvunnit och att jag inte kommer att nå fram till alla de mål jag en gång satte upp för mig själv. Familjen som var det allra största av dem... Mitt allra främsta mål.
Men ändå...
Tack till alla som skrivit. Tack till alla som brytt sig. Och tack för att ni reagerar. Kanske kan ni tillsammans arbeta för att förändra och skapa något annat en gång. För alla de som kommer efter mig och som kanske kan komma att slippa drabbas av den sorg jag drabbats av.
För det är en sorg. Och det är inte så lätt som att man får skylla sig själv. Inte om man ställs inför ultimatum som innebär att bägge alternativen är fruktansvärda, men man fortfarande inte kan göra något annat än välja för att man alls ska kunna få ett liv som är värt att leva. Inte om man berövas något på så lösa grunder som en statsmakts sjuka syn på moral och mänskligt värde.
Då och då får jag höra att jag minsann inte kan förvänta mig att jag ska ha rätten att skaffa barn. Det är en gåva och inte en mänsklig rättighet, får jag höra. Och det är sant.
Det är en gåva. Men vilken rätt i himmel eller helvete har staten att stjäla denna gåvan från mig? Vilken rätt hade nationen Sverige att stjäla gåvan från mig som innebar möjligheten att få bli mamma en dag?
Vilken rätt har det här landet att diskvalificera mig som mor och som vårdnadshavare? Är det en mänsklig rättighet för en regering, ett land, en grupp människor att avgöra vem som passar och vem som inte passar som förälder?
Jag trodde åtminstone det var en mänsklig rättighet att inte få sin möjlighet att bli förälder stulen av människorna som ska föreställa mitt folk. Mina vänner. Mina kollegor. Mina bekanta. Min regering. Mitt eget parti. Men den möjligheten stals ifrån mig likafullt. Av just det här landet. Av just det här folket. Och just av alla de människor som inte lyfter ett jävla finger för att ge mig möjligheten att bli förälder tillbaka. Samma människor som inte lyfter ett finger för att ifrågasätta. Samma människor som ser mig i ögonen, säger att "det var väl synd" och sedan går hem till sina egna trygga hem och sina egna barn och känner att de minsann ändå har det ganska bra. För de hade och tog ju ändå rätten att bilda en familj själva. Och det är väl ändå inte fy skam?
Det är väl ändå inte fy skam?
Min man skriver också, för den som missat det.
Intressant.
Mer här:
Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen,
Tack till er alla. Ni har varit ovärderliga för att jag alls ska kunnat hålla ihop de här sista dagarna. Och ni är viktiga då ni för ordet vidare så att fler vet, kan reagera och kanske kan förhindra att särdeles många fler drabbas av samma öde som jag.
2010-05-30
Mors dag, men inte för alla
Solen skiner. Jag springer upp och ner till källaren för att hantera all tvätten som ska tvättas. Min och min mans tvätt, mestadels. Vi hjälps åt. Sådär duktigt som två moderna människor gör. Det är jämställt i hushållet här. Om en stund ska vi förbi min mor. Ska försöka hinna med svärmor också så snart det går och hinns med. Det är mors dag. Och mina tankar går förstås till dem båda. Och till mina systrar. Två har egna barn. En är bonusmamma. Själv har jag förstås inga barn.
Mina tankar ligger idag mycket hos alla vänner och bekanta som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Det är många nu. Jag är något år och trettio, så de flesta i omgivningen är fullt upptagna med att bilda familjer. Det är magarna i vädret precis överallt. Och det är så fint. Så vackert. Och så alla vagnarna. Det finns så många modeller, färger, mönster. Så mycket att tänka på. Vartän jag går ser jag dessa magar och dessa barnvagnar. Lekande barn. Och jag älskar det. För att det är en så viktig bit i mitt eget liv.
Eller... Det kanske hade kunnat vara det.
Om jag själv ansågs vara tillräckligt mycket människa. Om jag ansågs tillräckligt mycket medborgare. Om jag inte ansågs vara Untermensch. För kontroversiell. För queer. För pervers. För sjuk. För störd. För problematisk. För normbrytande.
För att i en sådan värld där jag vill leva, där hade jag varit tillåten att skaffa barn; jag också.
I dagens Sverige får jag inte det. Enligt lag steriliserad för att den svenska genpoolen ska hållas ren från sjukliga sexuella perversioner. För könsbytare anses ännu idag vara perversa normbrytare. Så enkelt är det tydligen. Jag vet inte om jag anses vara skadlig för barnen, deras utveckling eller så. Eller om man fortfarande tror att jag smittar.
Men inga könsceller får sparas. Könskörtlarna ska bort. Det ska klippas till vilket pris som helst.
Surrogatmödraskap är otillåtet. Adoptioner är inte att tänka på. För att kunna adoptera måste jag bli godkänd av någon av alla dessa adoptionsbyråer som allihopa styrs av frikyrkliga moralister som så gärna ser ner på mig som något inte riktigt mänskligt.
Min längtan efter barn, en familj, ett hem, den där speciella kärleken, en möjlighet att få se mina barn växa upp... Den är dock väldigt mänsklig. Den är oerhört verklig. Och den finns här nu. Nu i denna stund. Och den kväver mig. Den tvingar fram tårarna, ångesten, sorgen, smärtan och saknaden varje sekund jag är vaken. Varje sekund jag kan minnas, snart, av vad jag drömmer. Och jag vet att det inte kommer hända. För att jag anses inte vara en medborgare i mitt eget land. Jag anses inte vara en fullvärdig människa i mitt eget land. Jag förlorade mina rättigheter och mitt medborgarskap i samma stund jag inte längre kunde bära smärtan över att inte få vara mig själv, inte få känna mig som en hel människa. Och på grund av ett märkligt genetiskt fel som drabbar upp till 1 på 200 människor i den generella befolkningen på ett eller annat vis ska jag alltså inte få rätten att bilda en familj.
Är det rimligt?
Jag längtar till dagen då även trans- och intersexuella anses tillräckligt riktiga och fullvärdiga människor, tillräckligt fullvärdiga medborgare, tillräckligt värdefulla på något som helst vis för att också tillåtas bli föräldrar.
Jag antar att det kommer dröja till dess det är alldeles, alldeles för sent för mig. Jag har slutat hoppas. Men drömmen, sorgen, längtan, drivkraften finns kvar, även då hoppet lämnat.
Och där finns inga fler ord.
Fastän jag känner värme för er alla därute som kan, på ett eller annat vis, bli föräldrar till egna eller adopterade barn, så känner jag också denna smärtan. Fastän jag känner kärlek till er alla, så rinner tårarna. Jag vet... det är hemskt. Jag borde inte. Antar jag borde skylla mig själv.
Den gången då det stod mellan att genomgå processen att byta juridiskt kön eller att lämna er... den gången kändes det självklart. Jag hade inget annat val. Ett liv på ett eller annat vis i motsats till att stå där vid räcket på Västerbron. Det fanns inte så mycket val. Jag antar att jag borde skylla mig själv. Jag valde bort barnen...
Eller gjorde jag det? Hade jag funnits idag om jag inte valt bort dem? Och skulle det ha varit ett nödvändigt val? Skulle det verkligen behöva ingå i dealen?
Jag ger all min kärlek till alla er därute som inte behövt tvångssteriliseras. Till alla er som inte behövt välja. Och förstås till alla som av olika anledningar känner samma smärta som jag. Men som förmodligen åtminstone kan adoptera. För att ni fortfarande är människor.
I än högre grad ger jag all min kärlek till alla som, liksom jag, blivit berövade möjligheten att få känna den speciella kärlek som är kärleken till ett barn, en familj, till små liv som blir stora och unika individer och personer på vägen.
Jag önskar. Det är försent för mig, med all sannolikhet. Det gör sjukt ont. Men jag ber er tänka på de som kommer efter mig. Jag ber er tänka på alla de andra som lider så otroligt som jag. Jag ber er tänka på vad det här gör med människor som har så ont av att inte anses vara hela, värdiga, riktiga, dugliga nog, människor nog.
Tänk på oss en stund idag. Även om det känns och även om det förtar en del av glädjen. Även om det blir smolk i bägaren.
För vår smärta kommer inte att försvinna. Inte idag. Inte imorgon. Inte någonsin.
Till alla er därute som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Och till alla er som inte kan och till er som berövats rätten:
Kärlek till er alla på denna Mors Dag, i Sverige år 2010.
SvD Brännpunkt.
Intressant.
2010-02-04
Väntar du barn? Dags bli hemmafru, stå vid spisen och göra det enda kvinnor kan.
Bara en fundering jag inte kan låta bli att ha efter den skumma diskussionen som Sternberg, Kjöller och ett par vilsna män inom Kd fört sista dagarna angående Birgitta Ohlsson och utnämningen till EU-minister.
Om nu en kvinna, enligt Sternberg, inte har rätten att lämna hemmet eller ha en karriär efter att hon fått barn... innebär det då att hon återigen ska kedjas fast vid spisen, sära litet glatt med benen "vid behov" och föda ungar på löpande band? För ett yrkesliv kan ju vi kvinnor inte ha för allt i världen. Det är syndigt och det är fel och det traumatiserar barnen så dant att hela samhället kommer falla.
Men hej och hå och fram för hemmafruarna. Nu ska mannen betala uppehället och kvinnan ska stanna hemma och sära. (?)
Om jag nu går med på det... vad skiljer då mig från de där sexsäljarna som statsfeministerna envisas med att stigmatisera av moralskäl med hjälp av sexköpslagen?
Och om det nu helt plötsligt är okej att ha sex mot pengar och försörjning igen, finns det då alltså olika gradskillnader rörande förseelsen? Hur ska straffskalan se ut för män som betalar för att ha en kvinna hemma som sköter all groundservice och står till hands vid behov litet då och då, jämfört med om han köper sig litet eskorttid eller rentav bara betalar för en snabbis i mörkret invid Klara Kyrkogata? För nu pratar vi ju inte val, utan om en framtvingad ny yrkesgrupp av hemmamammor som ska förbjudas att arbeta. Och då finns det ju bara ett sätt att göra rätt för sin ranson varje dag. Att gladeligen putsa, feja, laga mat och ta hand om ungarna. Och att se till att mannen är nöjd nog att faktiskt behålla frugan och inte lämna henne för en ny och fräsch årsmodell som ler mycket sexigare.
Det kan bli litet lätt löjligt att argumentera på så vis, men faktum är att det här tankefelet visar på något som är grundläggande fel i resonemanget hos de vurmare för hemmakvinnor som dessutom gärna vill spinna på feminism och på barnets bästa. Det är 200 år av kvinnlig frigörelse, feministisk kamp, kamp för sitt eget liv, sin egen kropp och sin egen sexualitet som bara kastas åt vargarna. Men förstås... Några sådana finns förmodligen knappt kvar i Sverige inom en snar framtid, så det kanske går vägen?
Självklart skulle jag, om jag kunde och fick bli mamma, försöka spendera så mycket tid som möjligt med mitt barn. Så mycket tid jag alls kunde komma åt. Det känns som en självklarhet och jag skulle inte vilja förlora den tiden för allt i världen. Åren går dessutom så himla fort. Men skulle jag gå med på att bli tvingad att säga upp mig från mitt arbete och sluta vara en yrkeskvinna på grund av att jag fött barn? Aldrig!!!!
Skulle jag ens tänka tanken på att gå med på ett resonemang som halvt om halvt gör mig till livegen och en hemmavarande slav på grund av att jag tydligen inte bara fött barn utan dessutom skulle ha skitit ut såväl hjärna som förstånd på kuppen? Det finns inte på kartan.
Jag är och kommer fortsätta vara en yrkeskvinna på alla plan så länge jag alls orkar. Jag är dessutom en sån där galen alliansmänniska som tror på arbetslinjen i det stora hela och som är övertygad om att Sverige behöver sin arbetskraft och alla kompetenta huvuden och all handkraft vi kan åstadkomma i framtiden. Även kvinnors.
Jag hävdar också på fullaste allvar att kvinnor kan. På riktigt. Och att kvinnor kan betydligt mycket mer än att dammsuga och suga på annat. Kvinnor kan vara hemma om vi vill. Kvinnor kan arbeta om vi vill. Kvinnor kan bestämma över sig själva och sina egna livsval om vi vill. Och för det mesta så gör vi faktiskt det. Konstigt, eller hur? Welcome to a brave new world!
*Ironin flödar*
Ibland blir man litet lätt trött, helt enkelt. Konsekvensen av kristdemokratisk familjepolitik och av deras udda allians med radikalfeministerna blir anmärkningsvärt felriktad, tycks det mig.
Själv skulle jag visserligen älska chansen att få bli förälder, men eftersom jag är en fallen kvinna med en sexuell perversion (transsexualism), så är jag förstås inte lämplig. Alltså behöver jag inte oroa mig. Jag är liksom redan synderska. Vilket jag på något vis måste älska. Det är litet sött och gulligt någonstans.
Men hur man får ihop kvinnlig frigörelse och rätten till sin egen försörjning, sitt eget liv, sin egen sexualitet och reproduktion med hjälp av eventuella lagar eller moraliska pseudoregler som var omoderna redan innan Adam och Eva? Det förstår jag verkligen inte.
Jag vägrar kritisera såväl hemmafruar och hemmavarande mammor som yrkesarbetande kvinnor som vill behålla kontakten med arbete och karriär trots graviditeter och trots föräldraskap. Vi kan för guds skull bestämma över sådana saker själva. Tack så himla mycket!!!
Däremot tar jag mig friheten att kritisera rena och ogenomtänkta moraliserande dumheter som totalt saknar all tillstymmelse till konsekvens och logik på alla plan.
Det får räcka nu. Häxjakten på yrkesarbetande kvinnor (och på hemmavarande mammor) måste upphöra nu. Det här är så sjukt löjligt, missunnsamt och på gränsen till brottsligt dumt att det inte förtjänar mer uppmärksamhet nu.
Jag är stolt över Birgitta som följer sitt hjärta och som har bestämt sig för att verkligen satsa på att vara en arbetande morsa. Jag är precis lika stolt över de av mina vänner som väljer att i högre grad stanna hemma eller gå ner i arbetstid och liknande.
Jag skäms så att jag kan dö över alla kristenmoralistiska pundhuvuden och alla radikalfeminister som hävdar att det är farligt för en kvinna som fött barn att lämna hemma och fortfarande ha ett liv. Jag skäms över den låga nivån och jag skäms över att något liknande den här debatten kan förekomma i ett land som Sverige år 2010.
För övrigt skriver Aftonbladet om att två andra favoritministrar ska ha barn i vår. Men det har inte lett till varken debatt eller skandaler. Men förstås... de har ju penis då. Och det vet vi alla, att intelligensen och förmågan att ha flera dimensioner i ett och samma liv sitter ju faktiskt i snoppen.
Min politiska sida, Mörten, SVD Ledarblogg, Skriet från kärnfamiljen, Trollhare, Monica Green, Iniskogen, Per Pettersson, Carina Boberg, Maria Byström, Scaber Nestor, Charlie Weimers, Rasmus Jonlund, Linnéa Darell.
Och så litet länkkärlek till gårdagens upprörda skara, för att jag tycker att de förtjänar det:
Ansats, Unni Drougge, Linnéa Darell, Utsikt från höjden, Calle Fridén, Feminix, Philip Wildenstam, Barcelona - Stockholm, Trollhare, Palena Inn, UNT - ledarbloggen, Karin Sennefelt, Politik och poesi, Mellan Sabb och Skogis, Another CyborgManifesto, Helena Bergman, John Johansson, Per Pettersson, HBT-sossen, Liberati, Maria Abrahamsson, Carina Boberg, Adventskalendern, Kraschkurs, Skriet från kärnfamiljen, Intersektionell Solidaritet och frihetlig socialism, Linus Fremin, F! Västra Götaland, Christian Valtersson, Runo, Ansats, Rooten, Anna Kaagaard Kristensen, Maria Byström, Yami och pandorna.
Så säger Amanda. Som fortfarande är litet lätt upprörd, by the way. Om nu ingen hade kunnat lista ut det, förstås. Men jag bjuder på det.
Nu ska jag iväg till ett nomineringsmöte inför kommunalvalet i Huddinge och träffa en massa sköna folkpartister. Kan vara rätt skönt att gräva ner mig i gemenskapen av sunda och friska liberala tankegångar en stund. Vi ses och hörs litet senare.
Intressant.
Om nu en kvinna, enligt Sternberg, inte har rätten att lämna hemmet eller ha en karriär efter att hon fått barn... innebär det då att hon återigen ska kedjas fast vid spisen, sära litet glatt med benen "vid behov" och föda ungar på löpande band? För ett yrkesliv kan ju vi kvinnor inte ha för allt i världen. Det är syndigt och det är fel och det traumatiserar barnen så dant att hela samhället kommer falla.
Men hej och hå och fram för hemmafruarna. Nu ska mannen betala uppehället och kvinnan ska stanna hemma och sära. (?)
Om jag nu går med på det... vad skiljer då mig från de där sexsäljarna som statsfeministerna envisas med att stigmatisera av moralskäl med hjälp av sexköpslagen?
Och om det nu helt plötsligt är okej att ha sex mot pengar och försörjning igen, finns det då alltså olika gradskillnader rörande förseelsen? Hur ska straffskalan se ut för män som betalar för att ha en kvinna hemma som sköter all groundservice och står till hands vid behov litet då och då, jämfört med om han köper sig litet eskorttid eller rentav bara betalar för en snabbis i mörkret invid Klara Kyrkogata? För nu pratar vi ju inte val, utan om en framtvingad ny yrkesgrupp av hemmamammor som ska förbjudas att arbeta. Och då finns det ju bara ett sätt att göra rätt för sin ranson varje dag. Att gladeligen putsa, feja, laga mat och ta hand om ungarna. Och att se till att mannen är nöjd nog att faktiskt behålla frugan och inte lämna henne för en ny och fräsch årsmodell som ler mycket sexigare.
Det kan bli litet lätt löjligt att argumentera på så vis, men faktum är att det här tankefelet visar på något som är grundläggande fel i resonemanget hos de vurmare för hemmakvinnor som dessutom gärna vill spinna på feminism och på barnets bästa. Det är 200 år av kvinnlig frigörelse, feministisk kamp, kamp för sitt eget liv, sin egen kropp och sin egen sexualitet som bara kastas åt vargarna. Men förstås... Några sådana finns förmodligen knappt kvar i Sverige inom en snar framtid, så det kanske går vägen?
Självklart skulle jag, om jag kunde och fick bli mamma, försöka spendera så mycket tid som möjligt med mitt barn. Så mycket tid jag alls kunde komma åt. Det känns som en självklarhet och jag skulle inte vilja förlora den tiden för allt i världen. Åren går dessutom så himla fort. Men skulle jag gå med på att bli tvingad att säga upp mig från mitt arbete och sluta vara en yrkeskvinna på grund av att jag fött barn? Aldrig!!!!
Skulle jag ens tänka tanken på att gå med på ett resonemang som halvt om halvt gör mig till livegen och en hemmavarande slav på grund av att jag tydligen inte bara fött barn utan dessutom skulle ha skitit ut såväl hjärna som förstånd på kuppen? Det finns inte på kartan.
Jag är och kommer fortsätta vara en yrkeskvinna på alla plan så länge jag alls orkar. Jag är dessutom en sån där galen alliansmänniska som tror på arbetslinjen i det stora hela och som är övertygad om att Sverige behöver sin arbetskraft och alla kompetenta huvuden och all handkraft vi kan åstadkomma i framtiden. Även kvinnors.
Jag hävdar också på fullaste allvar att kvinnor kan. På riktigt. Och att kvinnor kan betydligt mycket mer än att dammsuga och suga på annat. Kvinnor kan vara hemma om vi vill. Kvinnor kan arbeta om vi vill. Kvinnor kan bestämma över sig själva och sina egna livsval om vi vill. Och för det mesta så gör vi faktiskt det. Konstigt, eller hur? Welcome to a brave new world!
*Ironin flödar*
Ibland blir man litet lätt trött, helt enkelt. Konsekvensen av kristdemokratisk familjepolitik och av deras udda allians med radikalfeministerna blir anmärkningsvärt felriktad, tycks det mig.
Själv skulle jag visserligen älska chansen att få bli förälder, men eftersom jag är en fallen kvinna med en sexuell perversion (transsexualism), så är jag förstås inte lämplig. Alltså behöver jag inte oroa mig. Jag är liksom redan synderska. Vilket jag på något vis måste älska. Det är litet sött och gulligt någonstans.
Men hur man får ihop kvinnlig frigörelse och rätten till sin egen försörjning, sitt eget liv, sin egen sexualitet och reproduktion med hjälp av eventuella lagar eller moraliska pseudoregler som var omoderna redan innan Adam och Eva? Det förstår jag verkligen inte.
Jag vägrar kritisera såväl hemmafruar och hemmavarande mammor som yrkesarbetande kvinnor som vill behålla kontakten med arbete och karriär trots graviditeter och trots föräldraskap. Vi kan för guds skull bestämma över sådana saker själva. Tack så himla mycket!!!
Däremot tar jag mig friheten att kritisera rena och ogenomtänkta moraliserande dumheter som totalt saknar all tillstymmelse till konsekvens och logik på alla plan.
Det får räcka nu. Häxjakten på yrkesarbetande kvinnor (och på hemmavarande mammor) måste upphöra nu. Det här är så sjukt löjligt, missunnsamt och på gränsen till brottsligt dumt att det inte förtjänar mer uppmärksamhet nu.
Jag är stolt över Birgitta som följer sitt hjärta och som har bestämt sig för att verkligen satsa på att vara en arbetande morsa. Jag är precis lika stolt över de av mina vänner som väljer att i högre grad stanna hemma eller gå ner i arbetstid och liknande.
Jag skäms så att jag kan dö över alla kristenmoralistiska pundhuvuden och alla radikalfeminister som hävdar att det är farligt för en kvinna som fött barn att lämna hemma och fortfarande ha ett liv. Jag skäms över den låga nivån och jag skäms över att något liknande den här debatten kan förekomma i ett land som Sverige år 2010.
För övrigt skriver Aftonbladet om att två andra favoritministrar ska ha barn i vår. Men det har inte lett till varken debatt eller skandaler. Men förstås... de har ju penis då. Och det vet vi alla, att intelligensen och förmågan att ha flera dimensioner i ett och samma liv sitter ju faktiskt i snoppen.
Min politiska sida, Mörten, SVD Ledarblogg, Skriet från kärnfamiljen, Trollhare, Monica Green, Iniskogen, Per Pettersson, Carina Boberg, Maria Byström, Scaber Nestor, Charlie Weimers, Rasmus Jonlund, Linnéa Darell.
Och så litet länkkärlek till gårdagens upprörda skara, för att jag tycker att de förtjänar det:
Ansats, Unni Drougge, Linnéa Darell, Utsikt från höjden, Calle Fridén, Feminix, Philip Wildenstam, Barcelona - Stockholm, Trollhare, Palena Inn, UNT - ledarbloggen, Karin Sennefelt, Politik och poesi, Mellan Sabb och Skogis, Another CyborgManifesto, Helena Bergman, John Johansson, Per Pettersson, HBT-sossen, Liberati, Maria Abrahamsson, Carina Boberg, Adventskalendern, Kraschkurs, Skriet från kärnfamiljen, Intersektionell Solidaritet och frihetlig socialism, Linus Fremin, F! Västra Götaland, Christian Valtersson, Runo, Ansats, Rooten, Anna Kaagaard Kristensen, Maria Byström, Yami och pandorna.
Så säger Amanda. Som fortfarande är litet lätt upprörd, by the way. Om nu ingen hade kunnat lista ut det, förstås. Men jag bjuder på det.
Nu ska jag iväg till ett nomineringsmöte inför kommunalvalet i Huddinge och träffa en massa sköna folkpartister. Kan vara rätt skönt att gräva ner mig i gemenskapen av sunda och friska liberala tankegångar en stund. Vi ses och hörs litet senare.
Intressant.
2010-01-27
Utse Birgitta Ohlsson till EU-minister!
Adam Cwejman och Linda Nordlund skriver idag på Politikerbloggen och kräver att Reinfeldt ska utse Birgitta Ohlsson till EU-minister. Jag kan bara instämma.
Jag kan inte se att ett moderaterna som nyss utsett sig till jämställdhetens främsta förkämpar skulle kunna dissa en tungt favorittippad kandidat till en sådan här post av den enkla anledningen att hon är kvinna och att hon är gravid.
Jag har under den sista tiden stört mig hejdlöst över den attityd som mött Birgitta, men även Mark, efter att DN tvångsoutade hennes graviditet på ett så lumpet och klumpigt vis häromsistens. Jag är förstås oerhört glad för de bägge och vill självklart gratulera å det varmaste.
Men just nu känns alltihop som en jäkla fars. Jag blir förbannad över den stendumma medeltida synen på kvinnor, gravididet, och föräldrar som sipprar fram i och med detta och jag har svårt att tolerera tanken på att en sådan sak skulle få hålla tillbaka den tyngsta och mest lämpade kandidaten till EU-ministerposten.
Senast jag kikade brukade inte kvinnor föda ut sin egen hjärna eller sitt förstånd samtidigt som de nedkommer med barn. Senast jag kikade så blev inte kvinnor per automatik pensionerade på grund av sitt föräldraskap. Senast jag kikade kunde även mammor vara yrkeskvinnor. Och jäkligt duktiga sådana. Senast jag kikade kunde även pappor vara föräldrar. På riktigt. Åtminstone moderna män kan vara det. Pappor, alltså. Föräldrar. Jag tror att Mark tillhör den skaran.
Hela historien stinker och jag undrar förstås hur det kom sig att detta blev så uppmärksammat just då. Vem låg bakom och vilka motiv låg bakom?
Birgitta är en oerhört kompetent människa som har en vass och tydlig liberal agenda. Hon har länge agerat starkt som utrikespolitisk talesperson för Folkpartiet. Hon är även väldigt engagerad i frågor som rör demokrati i exempelvis Iran. En mer lämpad kandidat än Birgitta tror jag inte att Folkpartiet kan uppbåda.
Samtliga nu diskuterade kandidater är förstås oerhört kompetenta, men i detta fallet är Birgitta en unik resurs som regeringen inte har råd att åsidosätta.
Nej, utse Birgitta Ohlsson till EU-minister och se till att förpassa alla unkna fördomar om kvinnor och mammor åt helvete!
Även här:
Trans och fortplantning (Gospel of St. Thomas)
Det blir mer och mer intressant på genusstjärnhimlen numera. Thomas Beatie har gjort sig känd inte bara för att han fött barn som världens allra första man, utan också för att han lyckats med bedriften att hinna först två gånger (den förstfödda var en dotter och nummer två blev en frisk liten pojke som föddes för ett drygt halvår sedan).
Nu är det snart dags för Scott Moore att föda en son som beräknas nedkomma om ungefär en månad. Det är säkert otroligt provocerande för somliga att det här sker.
Nu är det snart dags för Scott Moore att föda en son som beräknas nedkomma om ungefär en månad. Det är säkert otroligt provocerande för somliga att det här sker.
Ta till exempel Svenska Kyrkans remissvar (PDF-varning) rörande Könstillhörighetsutredningen SOU 2007:16 som säkerligen inte Ärkebiskop Wejryd egentligen vill kännas vid riktigt så tydligt som hans underskrift antyder.
Man konstaterar (förmodligen är detta skrivet av någon hopplös medeltida drönare på Sveriges Kristna Råd (PDF) och sedan bara justerat av någon intorkad tjänsteman en bit under ärkis själv, men någonstans borde karln veta vad i hela friden han skriver under?) i sitt remissförslag rörande könstillhörighetsutredningen SOU 2007:16 att man är starkt kritiska till alla former av tvångssterilisering och hindran mot fortplantning för alla människor.
Men transsexuella räknas inte riktigt som människor och därför är det mycket viktigt att trans- och intersexuella INTE ska få fortplanta sig på något som helst vis. Inte heller ska de få spara undan könsceller för framtida bruk. Och här har vi undrat under fyra långa år varför högerkristenspöket Göran Hägglund vägrar att ta i frågan som ansvarig minister. Ni vet karln som bara vill företräda "Verklighetens folk" och sådana intressanta saker.
Sveriges Kristna Råd är, för den som inte känner till det, den ekumeniska lilla länken mellan olika kyrkor i Sverige som ser till att samarbeten flyter som de ska och som gärna lägger sig som en liten hinna av samförståndskänsla mellan de olika samfunden. Den styrs till stora delar av frikyrkor, katoliker och ortodoxa, vilket kan förklara den rätt torrfadda smaken i munnen hos de som faktiskt läser yttranden som remissvaret om 2007:16 och på andra håll. Inget ont i ekumenik, förutsatt att den inte konserverar normer och värderingar som har sitt ursprung långt innan Jesus själv började predika. Ni vet... Mannen med kärleksbudskapet.
"Ett nytt bud giver jag eder: att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra."
Man konstaterar (förmodligen är detta skrivet av någon hopplös medeltida drönare på Sveriges Kristna Råd (PDF) och sedan bara justerat av någon intorkad tjänsteman en bit under ärkis själv, men någonstans borde karln veta vad i hela friden han skriver under?) i sitt remissförslag rörande könstillhörighetsutredningen SOU 2007:16 att man är starkt kritiska till alla former av tvångssterilisering och hindran mot fortplantning för alla människor.
Men transsexuella räknas inte riktigt som människor och därför är det mycket viktigt att trans- och intersexuella INTE ska få fortplanta sig på något som helst vis. Inte heller ska de få spara undan könsceller för framtida bruk. Och här har vi undrat under fyra långa år varför högerkristenspöket Göran Hägglund vägrar att ta i frågan som ansvarig minister. Ni vet karln som bara vill företräda "Verklighetens folk" och sådana intressanta saker.
Sveriges Kristna Råd är, för den som inte känner till det, den ekumeniska lilla länken mellan olika kyrkor i Sverige som ser till att samarbeten flyter som de ska och som gärna lägger sig som en liten hinna av samförståndskänsla mellan de olika samfunden. Den styrs till stora delar av frikyrkor, katoliker och ortodoxa, vilket kan förklara den rätt torrfadda smaken i munnen hos de som faktiskt läser yttranden som remissvaret om 2007:16 och på andra håll. Inget ont i ekumenik, förutsatt att den inte konserverar normer och värderingar som har sitt ursprung långt innan Jesus själv började predika. Ni vet... Mannen med kärleksbudskapet.
"Ett nytt bud giver jag eder: att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra."
eller i modern tappning för de som har svårt för gammsvenska:
"Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra."
Joh. 13:34
Något som de kyrkliga i många fall fullständigt ignorerar idag och som varken längre hör hemma i Vatikanen eller på så många andra håll där människor är rädda för vad ett sant kärleksbudskap skulle kunna innebära. Kyrkans makt ligger idag i byggnader av trä och sten och tron förkunnas precis som i forna tider genom plånboken och genom ett starkt hållet brödraskap mellan insvurna ledare som inte talar till eller för folket.
Allt som kan komma att hota makten och de skeva världsföreställningar makten i sig vaggar sig med är ett hot som absolut inte kan förekomma. I grunden ligger samma gamla unkna kvinnosyn och syn på oliktänkande och olikvarande som alltid förhärskat inom kyrkligheten.
Det är intressant att gräva på andra håll och att där finna rester av något helt annat. Där finns ju så många evangelier. Endast ett litet fåtal valdes tillslut att inkluderas i den heliga boken som numera går under namnet Bibeln.
Mitt eget favoritevangelium (det finns bättre och sämre delar i det också, förstås, enligt mig) ingick inte i den slutgiltiga versionen av Bibeln som varit oförändrad i drygt 1500 år. Men likförbaskat föredrar jag det vilken dag i veckan som helst. Any day. Kanske för att det faktiskt talar tydligare om kärleksbudskapet än något annat känt evangelium. Kanske för att det visar på en helt annan grundsyn rörande sexualitet, normer, kön, fortplantning och annat. Men också för att det med all sannolikhet är ett av de allra äldsta och därmed av tidens tand minst förvridna evangelierna.
Thomasevangeliet skrevs någonstans mellan år 50 och år 166 e.Kr. Troligen rentav innan år 100 e.Kr, då den aktuella arameiska dialekt som evangeliet skrevs på dog ut runt samma sekelskifte. För övrigt samma dialekt som Jesus själv talade. Thomasevangeliget upptäcktes i samma område (Nag Hammadi i Egypten) som de annars så uppmärksammade Dödahavsrullarna år 1945.
Men nu är ju Thomasevangeliet förkastat och förklarat hädiskt av inte mindre än den katolska kyrkan själv. Faktum är att det hålles gömt av Vatikanen för att ingen ska ha tillgång till det. Varför? Vari ligger hotet?
Kanske beror det på att den påvliga stolen är livrädd för att dess makt ska hotas av ett evangelium som predikar att kyrkor är av ondo och att den sanna kyrkan består av tron inom oss och inte av byggnader i sten eller trä.
Kanske beror det på att Jesu ord enligt Thomasevangeliet tydligt talar om ett uppbrytande av könsnormer, könsroller, heteronormativitet och fördomar.
Förmodligen kan det påverka till viss del att det anses vara en Gnostisk skrift. Thomas talar om en kristendom som inte ska gömma sig bakom sin egen makt och sina egna byggnader. Om en mer tillåtande religion och om friheten att få vara vem man vill och att leva utan påbud uppifrån, från en Vatikan eller ett Biskopshus.
Eller kan evangeliet ha fallit ur den slutliga Bibelsammaställningen för att St. Thomas fullständiga namn var Didymos Judas Thomas. Tvillingbrodern Judas. Den Judas. Vem som faktiskt skrev texten vet vi inte, men att den syftar på Judas är ställt utom allt rimligt tvivel. Hela texten andas hur som helst queert 100-tal före Kristus så man blir alldeles totalt snurrig!
Tidigare inlägg:
Lagen 1944:133, Av staten tvångssteriliserad, Liberati om 1944:133, Liberati om HBT-kampen post könsneutrala äktenskap, Människorättsnätverket Svart Måndag, I am perfect!, System enligt Helle?, Min nästandialog med Birro, Ex: Politiker behöver transperspektivet, Om Amanda Simpson, Transgendered pain, TGDoR, Surgical abuse of intersex children, Hopp för alla transmän, Transsexualism som myt och sjukdom, Känga åt Ratzinger, 2008, Transsexualism och pedofili, Makten över våra kroppar - rätten till våra liv,
Andra skriver:
Oansvarigt, Psychebella, Jens Odsvall, Jens Odsvall, Seved Monke, Trollhare, Trollhare, Trollhare, Trollhare, Trollhare, Trollhare, Trollhare, Trollhare, SvD, GP: Sören Juvas om att KD förhalar HBT-frågor, Sören Juvas, Fördomsfulla Berno Vidén, Livet enligt Dana Jaja, Rätt så rude Rewdboy, MissVivi, Jodåsåatte, Ålderdomliga Apg, Sune.. the girl, Michan, Beauty of mind, Tankefel och dylikt.
__________________________________________________
Ett urval från Evangeliet enligt Thomas.
2. Jesus said, "Those who seek should not stop seeking until they find. When they find, they will be disturbed. When they are disturbed, they will marvel, and will reign over all. And after they have reigned they will rest."
3. Jesus said, "If your leaders say to you, 'Look, the (Father's) kingdom is in the sky,' then the birds of the sky will precede you. If they say to you, 'It is in the sea,' then the fish will precede you. Rather, the kingdom is within you and it is outside you. When you know yourselves, then you will be known, and you will understand that you are children of the living Father. But if you do not know yourselves, then you live in poverty, and you are the poverty."
4. Jesus said, "The person old in days won't hesitate to ask a little child seven days old about the place of life, and that person will live. For many of the first will be last, and will become a single one."
5. Jesus said, "Know what is in front of your face, and what is hidden from you will be disclosed to you. For there is nothing hidden that will not be revealed. And there is nothing buried that will not be raised."
6. His disciples asked him and said to him, "Do you want us to fast? How should we pray? Should we give to charity? What diet should we observe?" Jesus said, "Don't lie, and don't do what you hate, because all things are disclosed before heaven. After all, there is nothing hidden that will not be revealed, and there is nothing covered up that will remain undisclosed."
13. Jesus said to his disciples, "Compare me to something and tell me what I am like." Simon Peter said to him, "You are like a just messenger." Matthew said to him, "You are like a wise philosopher." Thomas said to him, "Teacher, my mouth is utterly unable to say what you are like." Jesus said, "I am not your teacher. Because you have drunk, you have become intoxicated from the bubbling spring that I have tended." And he took him, and withdrew, and spoke three sayings to him. When Thomas came back to his friends they asked him, "What did Jesus say to you?" Thomas said to them, "If I tell you one of the sayings he spoke to me, you will pick up rocks and stone me, and fire will come from the rocks and devour you."
14. Jesus said to them, "If you fast, you will bring sin upon yourselves, and if you pray, you will be condemned, and if you give to charity, you will harm your spirits. When you go into any region and walk about in the countryside, when people take you in, eat what they serve you and heal the sick among them. After all, what goes into your mouth will not defile you; rather, it's what comes out of your mouth that will defile you."
15. Jesus said, "When you see one who was not born of woman, fall on your faces and worship. That one is your Father."
17. Jesus said, "I will give you what no eye has seen, what no ear has heard, what no hand has touched, what has not arisen in the human heart."
18. The disciples said to Jesus, "Tell us, how will our end come?" Jesus said, "Have you found the beginning, then, that you are looking for the end? You see, the end will be where the beginning is. Congratulations to the one who stands at the beginning: that one will know the end and will not taste death."
22. Jesus saw some babies nursing. He said to his disciples, "These nursing babies are like those who enter the kingdom." They said to him, "Then shall we enter the kingdom as babies?" Jesus said to them, "When you make the two into one, and when you make the inner like the outer and the outer like the inner, and the upper like the lower, and when you make male and female into a single one, so that the male will not be male nor the female be female, when you make eyes in place of an eye, a hand in place of a hand, a foot in place of a foot, an image in place of an image, then you will enter the kingdom."
24. His disciples said, "Show us the place where you are, for we must seek it." He said to them, "Anyone here with two ears had better listen! There is light within a person of light, and it shines on the whole world. If it does not shine, it is dark."
25. Jesus said, "Love your friends like your own soul, protect them like the pupil of your eye."
26. Jesus said, "You see the sliver in your friend's eye, but you don't see the timber in your own eye. When you take the timber out of your own eye, then you will see well enough to remove the sliver from your friend's eye."
29. Jesus said, "If the flesh came into being because of spirit, that is a marvel, but if spirit came into being because of the body, that is a marvel of marvels. Yet I marvel at how this great wealth has come to dwell in this poverty."
30. Jesus said, "Where there are three deities, they are divine. Where there are two or one, I am with that one."
34. Jesus said, "If a blind person leads a blind person, both of them will fall into a hole."
(roande om man tänker på hur kristdemokraterna och somliga kristna vägrar att se verkligheten och den moderna vägen av idag)
37. His disciples said, "When will you appear to us, and when will we see you?" Jesus said, "When you strip without being ashamed, and you take your clothes and put them under your feet like little children and trample them, then you will see the son of the living one and you will not be afraid."
42. Jesus said, "Be passersby."
45. Jesus said, "Grapes are not harvested from thorn trees, nor are figs gathered from thistles, for they yield no fruit. Good persons produce good from what they've stored up; bad persons produce evil from the wickedness they've stored up in their hearts, and say evil things. For from the overflow of the heart they produce evil."
46. Jesus said, "From Adam to John the Baptist, among those born of women, no one is so much greater than John the Baptist that his eyes should not be averted. But I have said that whoever among you becomes a child will recognize the kingdom and will become greater than John."
48. Jesus said, "If two make peace with each other in a single house, they will say to the mountain, 'Move from here!' and it will move."
50. Jesus said, "If they say to you, 'Where have you come from?' say to them, 'We have come from the light, from the place where the light came into being by itself, established itself, and appeared in their image.' If they say to you, 'Is it you?' say, 'We are its children, and we are the chosen of the living Father.' If they ask you, 'What is the evidence of your Father in you?' say to them, 'It is motion and rest.'"
53. His disciples said to him, "is circumcision useful or not?" He said to them, "If it were useful, their father would produce children already circumcised from their mother. Rather, the true circumcision in spirit has become profitable in every respect."
58. Jesus said, "Congratulations to the person who has toiled and has found life."
59. Jesus said, "Look to the living one as long as you live, otherwise you might die and then try to see the living one, and you will be unable to see."
61. Jesus said, "Two will recline on a couch; one will die, one will live." Salome said, "Who are you mister? You have climbed onto my couch and eaten from my table as if you are from someone." Jesus said to her, "I am the one who comes from what is whole. I was granted from the things of my Father." "I am your disciple." "For this reason I say, if one is whole, one will be filled with light, but if one is divided, one will be filled with darkness."
64. Jesus said, A person was receiving guests. When he had prepared the dinner, he sent his slave to invite the guests. The slave went to the first and said to that one, "My master invites you." That one said, "Some merchants owe me money; they are coming to me tonight. I have to go and give them instructions. Please excuse me from dinner." The slave went to another and said to that one, "My master has invited you." That one said to the slave, "I have bought a house, and I have been called away for a day. I shall have no time." The slave went to another and said to that one, "My master invites you." That one said to the slave, "My friend is to be married, and I am to arrange the banquet. I shall not be able to come. Please excuse me from dinner." The slave went to another and said to that one, "My master invites you." That one said to the slave, "I have bought an estate, and I am going to collect the rent. I shall not be able to come. Please excuse me." The slave returned and said to his master, "Those whom you invited to dinner have asked to be excused." The master said to his slave, "Go out on the streets and bring back whomever you find to have dinner." Buyers and merchants will not enter the places of my Father.
(Jaja, passande för en folkpartist, antar jag. Men det finns en andemening som ligger litet djupare däri också).
66. Jesus said, "Show me the stone that the builders rejected: that is the keystone."
67. Jesus said, "Those who know all, but are lacking in themselves, are utterly lacking."
68. Jesus said, "Congratulations to you when you are hated and persecuted; and no place will be found, wherever you have been persecuted."
69. Jesus said, "Congratulations to those who have been persecuted in their hearts: they are the ones who have truly come to know the Father. Congratulations to those who go hungry, so the stomach of the one in want may be filled."
70. Jesus said, "If you bring forth what is within you, what you have will save you. If you do not have that within you, what you do not have within you will kill you."
77. Jesus said, "I am the light that is over all things. I am all: from me all came forth, and to me all attained. Split a piece of wood; I am there. Lift up the stone, and you will find me there."
78. Jesus said, "Why have you come out to the countryside? To see a reed shaken by the wind? And to see a person dressed in soft clothes, [like your] rulers and your powerful ones? They are dressed in soft clothes, and they cannot understand truth."
79. A woman in the crowd said to him, "Lucky are the womb that bore you and the breasts that fed you." He said to her, "Lucky are those who have heard the word of the Father and have truly kept it. For there will be days when you will say, 'Lucky are the womb that has not conceived and the breasts that have not given milk.'"
87. Jesus said, "How miserable is the body that depends on a body, and how miserable is the soul that depends on these two."
94. Jesus said, "One who seeks will find, and for one who knocks it will be opened."
106. Jesus said, "When you make the two into one, you will become children of Adam, and when you say, 'Mountain, move from here!' it will move."
112. Jesus said, "Damn the flesh that depends on the soul. Damn the soul that depends on the flesh."
113. His disciples said to him, "When will the kingdom come?" "It will not come by watching for it. It will not be said, 'Look, here!' or 'Look, there!' Rather, the Father's kingdom is spread out upon the earth, and people don't see it."
114. Simon Peter said to them, "Make Mary leave us, for females don't deserve life." Jesus said, "Look, I will guide her to make her male, so that she too may become a living spirit resembling you males. For every female who makes herself male will enter the kingdom of Heaven."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
