Tidigare betyg, samt seriös diskussion om arbetstiden

Dags för ytterligare ett steg i den livsviktiga upprustningen av Kunskapssverige. Vi pratar nu mer och mer, tack och lov, om behovet av betyg i skolan, om kraven på Sverige och det svenska näringslivet i förhållande till den skenande globaliseringen och den ökande konkurrensen från omvärlden.

Det är många som slagit larm kring detta under en längre tid och det är inget vi längre kan knussla med. Sverige tappar i kunskap eller står som bäst stilla gentemot en omvärld som visslar framåt på ett högst oroande vis. Det är fantastiskt att världen utvecklas och att stora delar av världen uppnår helt nya kunskapsnivåer. Det är bara litet illa att vi hemma i Sverige tenderar att stå vid sidan numera och titta på. När vänstern i stort sett vill avskaffa kunskap helt och helst inte ha några betyg alls går Folkpartiet på en helt annan linje, vilket känns väldigt lättande och lugnande för mig.

Om jag någon gång tvivlat på huruvida jag är vänster eller liberal, så behöver jag helt enkelt inte tvivla längre. Jag har spenderat så mycket tid utomlands under mitt liv att jag inte har några som helst problem att se vad människor som Hans Rosling och Fredrik Härén pratar om sedan länge. Jag förstår precis vad allt detta bottnar i.

Jag fick för övrigt litet kritik från coola miljöpartisten Max Andersson för att jag kritiserade Miljöpartiets linje om 35 timmars arbetsvecka nyligen. Det är klart att... jag kan ha missuppfattat det där med att Miljöpartiet vill se en arbetstidsminskning med just bibehållen lön och jag får be om ursäkt till Miljöpartiet i så fall. Om jag missuppfattat.

Men saken är den att... det är egentligen i sig irrelevant. Den stora viktiga delen i det hela är fortfarande problemet med arbetstiden i sig. De rödgröna satsar just nu allt på att införa högre skatter, minska disponibel inkomst hos hushållen och företagarna, avrätta det svenska utbildningssystemet och slösa enorma summor pengar på ofärdiga och närmast slumpartade infrastrukturlösningar de själva knappast kan tro på om de överhuvudtaget ska antas vara seriösa. Vilket är himla tråkigt. Inte minst som jag alltid haft en stark vurm inte minst för just den gröna rörelsen. Det vet de flesta som arbetat med mig de sista åren.

Därtill vill man nu alltså införa kortare arbetstid för att det är bekvämare för människor därute i samhället om de inte behöver arbeta så mycket. Vilket jag kan hålla med om. Det skulle vara bekvämare. Men skulle det ens räcka för att väga upp vad som riskerar hända med ett land som inte klarar att bära sina egna kostnader? Tänker på hur det ser ut i Grekland, Island, Spanien, Storbritannien och på många andra håll. Jag vill allra helst stötta en politik som innebär att jag inte behöver sitta i den situationen, därför att jag är självisk och vet att jag som individ också drabbas om landet åker framstupa ner i lervällingen på grund av knackigt skötta finanser. Jag har inte tid med det. Jag ska ju försöka starta föreläsningsverksamhet, ägna mig åt tung politik, aktivism och dessutom hinna med att rädda världen.

Och till saken hör att vi redan idag arbetar mindre än de flesta i världen. Jag ser ingen point i att det skulle vara charmigt att arbeta sjukt mycket och sjukt länge för någon slavdrivare i Kina. Det är inte det jag säger. Men allvarligt talat är vi tvungna att diskutera hur vi ska mäta oss med de nya tigerekonomierna. De är litet större än vi är. Har något fler medborgare än vi har. Och producerar mer och billigare än vi gör. Per arbetad timme, rent av. Vilka de har många fler av även på individnivå. Att blunda för det och låtsas att vi lever i en lokal liten romantisk och pittoresk bubbla hjälper liksom ingen.

Vi arbetar mindre än omvärlden för för mycket pengar och med för höga kringliggande produktionskostnader. Vilket kanske inte behöver vara ett problem, så länge vi inte minskar arbetstiden ytterligare. Men minskad arbetstid behöver inte automatiskt leda till mer effektivitet, även om det låter fint som snus på pappret. Och om sanningen ska fram, så kan svenskarna mycket väl komma att behöva finna sig i en situation där vi måste arbeta mer istället för mindre inom en inte alltför avlägsen framtid. Trots allt. Och trots att det inte låter som en direkt valvinnare att säga det. Känner mest att det vore höjden av naivitet att blunda för det och därifrån närmast brottsligt att ignorera det och tala bort det.

Vi har för låg produktivitet och alldeles för höga kostnader för den produktion vi faktiskt lever på ändå. Och vi har, vilket Max missade att kommentera på, en situation där vi kommer att få enorma problem att försörja en allt större åldrande del av befolkningen. Och där det blir allt svårare att kunna bekosta den vården de självklart ska kunna förvänta sig ha rätten till. Att försörja en allt större åldrande befolkning är inte gratis. Det har aldrig varit det och det kommer aldrig att bli det.

Ska vi dels ha råd att försörja den äldre delen av befolkningen som är på väg att pensioneras just nu och en tid framöver och ska vi dessutom ha råd att ta hand om alla de som idag far illa på grund av arbetsskador, dåligt mående på ena eller andra viset och så vidare - ja, då måste vi helt enkelt börja se om vårt hus. Och producera nog för att hushållet Sverige ska kunna sälja tillräckligt mycket av tillräckligt attraktiva produkter och tjänster för att nå en bit över break even. Det är ingen hokus pokus i det. Det är enkel matematik. Jag pluggade dans och teater på gymnasiet. Jag lärde mig detta inte minst i företagsekonomin redan då. För nu snart femton år sedan. Och samma grundprinciper gäller, tro det eller ej, även på en nation som Sverige.

Ska Sverige ha en framtid i den stora vida världen utanför 50-skyltarna så måste vi inse att vi dels kan komma att behöva ha betydligt fler människor i arbete, att vi kan komma att behöva öka antalet arbetade timmar per individ och att vi utan några som helst tvivel måste, måste, måste satsa mycket mer på utbildning från lägsta skolålder upp till de allra mest avancerade spetsutbildningarna.

Sveriges framtid ligger i att specialisera sig, satsa mycket mer på entreprenörskap och nyföretagande, erbjuda marknaden spetskompetens och nyskapade lösningar som utan tvekan innebär att vi går cutting edge all the way.

Jag kan därför instämma i vad Helena von Schantz skriver om Björklunds besked rörande betyg från årskurs sex. Det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver mer. Betydligt mycket mer. Ett steg till skulle kunna vara betyg ännu tidigare. Överhuvudtaget måste vi ta itu med flummet som skolan råkat ut för på sistone. Det kan finnas skäl till att öka lärartätheten, höja löner och förbättra villkoren för lärarna så att vi kan få tillbaka en del av yrkets förlorade status igen. Det kan finnas skäl att kika på hur mycket kunnandet och resultaten ökar om fler lärare och mindre klasser skapar bättre förutsättningar för en fungerande lärandemiljö. Och vi måste verkligen se över betygssystemen på fullaste allvar. Inte för att det är hippt. Utan för att vi verkligen inte har något annat val.

Just sayin'.

Runo skriver, liksom Pär, Frykman och Altenberg. Även hos Anna, Maria, Seved, Hanna, Mikael och Mats.

Intressant.

Stå upp för kunskapsskolan - för våra kommande generationers skull

Jag bara måste boosta Runos fantastiska inlägg om Folkpartiet och lärarförhandlingarna med SKL som pågår just nu. I fortsättningen utan Folkpartiet som lämnat i protest.

Jag har tidigare, med hjälp av exempelvis Fredrik Häréns fantastiska föreläsning på Kunskapens Dag 2007 (se den gärna nedan - det är värt din tid), visat på hur otroligt viktigt det är att vi engagerar oss i att skapa en framtida kunskapsskola med fokus på att faktiskt lära ut specifika kunskaper till eleverna. Jag har pratat om att det inte längre räcker med barnpassning upp till slutet av tonåren och att det inte räcker att ägna sig åt filosofiska funderingar kring vad som är kunskap och vad som inte är det. Att bara erbjuda elever kunskapen kunskap och att inte erbjuda ett mervärde och en möjlighet att tillgodogöra sig ytterligare kunskap och verktyg att förvalta den är något vi inte har råd med längre.





På en global marknad där Sverige alltmer hamnar på efterkälken på grund av att en betydligt större del av världen idag får möjlighet att utbilda sig är det viktigare än någonsin att vi tar tag i de problem den svenska skolan står inför. Och har stått inför väldigt länge.

Idag räcker inte kunskap för att få ett arbete. Idag räcker inte ens en examen från KTH. Idag måste du dels ha kunskapen, dels en djupare förståelse för den och dels en möjlighet att omsätta den praktiskt för att därifrån skapa något nytt.



Vi har sett hur medievärlden och underhållningsindustrin reagerar på att världen utvecklas och hur deras brist på kunnande om basal marknadsföring lett till att de numera försöker agera privatpoliser för att kunna värna sina gamla förlegade affärsmodeller i en föränderlig värld. Vi har sett hur företag som Volvo, Saab och Sony Ericsson får allt svårare att hänga med i det globala utvecklingsracet och därmed tappar stora delar av sin marknad. Vi har levt med hotet av konsekvenserna för det väldigt länge. Att bara producera en bil räcker inte idag. Att bara tillverka mobiltelefoner räcker inte. Kan du inte utveckla en ny, revolutionerande iPod eller iPhone så finns möjligheten att du kanske skulle klara dig mycket bättre om du helt enkelt gav dig in i en helt annan bransch.

Det är nytänkande som premieras av företagen runtom i världen idag - inte kunskapen i sig.

Kunskap kan du köpa för 17 kronor i timmen, säger Härén i sin föreläsning, i Indien, Kina eller Pakistan. Nytänkande och de riktigt smarta, revolutionerande idéerna som förändrar en hel bransch - en hel marknad; det kan företagen betala hur mycket som helst för.

Ska Sverige vara med och slåss på en sådan marknad, så måste vi ta vårt ansvar och ge våra skolelever möjligheten att utvecklas för en sådan marknad. Så att de har samma möjligheter att konkurrera som alla andra på den globala marknaden. Så att de själva kan ta ansvaret för att tillhöra den nya kunskapsdrivande generationen. Så att vi inte fäller krokben för dem innan de ens har haft möjligheten att se över sina möjligheter och sina egna drömmar.

Den socialdemokrat som förespråkar omvårdnadsskola och eviga mystimmar i klassrummet utan kompetenta lärare eller där lärarna enbart har uppgiften att handleda elever att söka kunskap utan riktlinjer får gärna förklara för mig hur det kommer sig att jag vid flera tillfällen sista åren mött ungdomar i övre tonåren som inte haft kunskaper om det mest basala i tillvaron. Somliga sossar tycks dock ha vaknat, vilket glädjer mig.



På Skansen för ett par år sedan sprang jag in i ett par tjejer som bör ha varit någonstans i gymnasieåldern och som på fullt allvar stod och laddade upp till en gemensam panikattack med tillhörande falsettoner för att sälarna som låg och solade skulle ha "fastnat" på klipporna och inte skulle kunna ta sig ner i vattnet igen. Personalen måste tillkallas för annars kanske sälarna skulle dö? Efter 15 minuters total hysteri (jag var så fascinerad att jag var tvungen att stanna kvar och följa upplösningen av detta) kom de tillslut fram till att det nog kanske inte var någon fara ändå. För att sälarna hade ju faktiskt såna där... vad hette det nu igen... "propellrar" där bak.

Då fick jag slag.

För min egen del slutade min förälskelsefas kopplad till den svenska skolan rätt abrupt då jag efter nära nog 1,5 år på Linköpings Universitet blev tvungen att ge upp och inse att egna studier skulle ta mig betydligt längre än svensk universitetsutbildning.

Då jag påbörjade min utbildning för drygt tio år sedan såg jag fram emot en möjlighet att kunna ta mina kunskaper från intensivt skrivande samt en bakgrund inom teatern till en nivå där jag kunde arbeta som producent inom kultur- och mediesfären. Det var planen. Men eftersom jag redan kunde litet grann om hur man producerar en teateruppsättning, var van vid museivärlden och hade en viss erfarenhet av scenografi, programmering för webben, skrivande och ett par andra bitar vi skulle gå igenom så fick jag ganska snart höra att det vore lämpligt om jag gav de andra på utbildningen litet mer utrymme till lärande. Det var viktigt att de också fick utvecklas och att jag höll mig tillbaka för att gynna de andra elevernas kunskapsutveckling.

Jag skulle alltså dels vänta in de andra studenterna och jag skulle se till att inte trycka upp mitt myckna (?) kunnande i ansiktet på någon annan.

Jag fick delta i föreläsningarna, men blev ivägskuffad att gå och ta en fika eller sitta hemma och slösurfa på mitt tämligen slöa 56K-modem under tiden de andra ägnade sig åt grupparbeten och seminarier.

Under den första halvan av första terminen måste jag erkänna att jag kände mig litet smickrad. Därefter började jag känna mig alltmer utanför. Jag mådde dåligt av att tappa kontakten med mina studiekamrater och jag blev mer och mer frustrerad över att jag satt där och tog fulla studielån för att helt enkelt ägna mig åt att fika på egen hand och se de kunskaper jag haft sedan tidigare bli alltmer inaktuella utan att få ett dyft av ny kunskap att ersätta dem med. Jag blev helt sjukt deprimerad och orkade inte med att ta tag i tillvaron överhuvudtaget. Det var inte svårt då att känna mig som om jag var ensammast i hela världen.

Strax innan julen 1999 tog jag mod till mig att ställa min studierektor mot väggen och kräva tillgång till samma undervisning som alla de andra eleverna på utbildningen. Jag ville också ha tillgång till datorlabben (vilka krävde särskild access via speciella inpasseringskort), så att jag också kunde utvecklas och ta del av de litet modernare programvarorna som fanns på dessa maskiner. Jag var den elev som var utestängd då alla andra elever hade tillgång.

Men svaret blev inte riktigt det jag väntade mig. Min studierektor såg på mig och borrade sina fundersamma ögon rätt in i mina under en lång stund. Förmodligen någon minut gick på det viset, vilket för mig kändes rätt obehagligt i sig även om det inte alls var tänkt att på något vis vara hotfullt. Han såg som sagt mest av allt väldigt fundersam ut. Då han bröt tystnaden krossade han alla mina illusioner om svensk skolgång för mycket lång tid framöver. Han sa att:

"Nej, jag kan inte göra det. Vi vill nämligen inte ha någon ELIT på den här skolan".

Två veckor senare hade jag lämnat Campus Norrköping och Linköpings Universitet och arbetade i Stockholm. Jag har aldrig gått tillbaka till svenska studier efter det.
Den enda kursaren jag med säkerhet kan säga verkligen har lyckats bli någorlunda framgångsrik efter den utbildningen är annars Natalia Kazmierska, som jag dock är övertygad om har mer sig själv att tacka än utbildningen vi en gång påbörjade tillsammans. Vad hände med alla andra stora planer på att förändra världen?

En till mig närstående person har under lång tid ondgjort sig över att forskningen tydligt visar en omfattande nedgång i antal unga som idag förstår skillnaden mellan riksdag och regering gentemot för ett par decennier sedan.

Det ligger något i allt det här, känner jag. För vad säger det om Sverige att ungdomar som går ut gymnasiet och tar studenten fortfarande inte vet hur landet styrs? Hur bra beslut kan man förvänta sig att våra förstagångsväljare ska kunna ta på valdagen om de inte ens vet hur landets styre är uppbyggt? Jag har försökt hitta tillbaka till den rapporten, men misslyckades tyvärr för stunden. Den finns därute och svävar i vilket fall, så den som har den får gärna skicka den vidare till mig så jag har den tillgänglig igen. Även Skolverket har varit bekymrade över den sjunkande kunskapsnivån. Bland annat skrev de såhär 2008.

Det handlar uppenbarligen inte om att ungdomar av idag skulle vara dummare. Däremot undrar jag om inte många skolpolitiker under de sista decennierna varit mer än lovligt mycket mer korkade än man med rätta kan tolerera. Att satsa på en skola där du inte behöver mer kompetens för att utbilda på högskola än på en förskola (enhetslärarrollen) och där huvudfokus ligger på att förvara eleverna under ett antal timmar av dagen är ett hån. Ett hån mot våra ungdomar. Och ett sätt att råna våra unga på kompetens som borde vara deras. Det är att stjäla deras framtid och borde förmodligen betraktas som rent brottsligt!

Det är också ett hån mot det arv vi bär med oss från de generationer som en gång skapade Sverige som kunskaps- och industrination. De måtte alla vända sig i sina gravar idag!

Nu tar jag i, men läs och se gärna om mina och Fredrik Häréns iakttagelser en gång till och fundera över det litet, litet extra. Säg mig sedan att jag inte har någon point alls i mitt resonemang. Jag tar gärna diskussionen.


Det sätt vi drivit skolpolitik i detta landet till nu är ett sätt att stjäla från våra unga generationer möjligheterna att delta i en framtida samhällsutveckling på såväl det nationella som det globala planet och det är dödsstöten för kunskapsintensiva branscher som tillverkningsindustrin, telekombranschen, medicintekniken och många andra områden där vi tidigare tillhört världsledarna. Vi är inte världsledare idag. Och det har vi fått betala dyrt för. Inte minst inom teko och varvsindustri, men även inom verkstadsindustrin och inom många andra branscher. Bara kika på hur många anställda Ericsson gjort sig av med under de sista två decennierna. Se på vad som nyss höll på att hända med Saab. Det har inte bara att göra med ägare och ledning, även om en stor del av skulden förstås kan läggas vid inkompetens hos de tidigare ägarna. Det har också att göra med kompetens och utvecklingsförmåga. Visst kan vi bygga bilar! Absolut! Men leder vi utvecklingen?



När hade vi förresten senast en svensk pristagare vid Nobelceremonierna i Stockholm? Var det inte väldigt länge sedan nu - för att vara världens främsta utvecklingscentrum för ny vetenskap och teknologi?

Robyn

Jonas Åkerlund

Det är ingen slump att det är en ny kunskapselit som växer fram i Sverige idag. Bestående av programmerare, grafiker, musiker, producenter och liknande yrkesgrupper inom nya medier-industrin har vi en ny tillväxtbransch som omsätter enorma summor. Men hur många av våra nya entreprenörer är autodidakta och hur många har blivit tvungna att ta ansvar för sin egen utveckling och karriär då samhället och skolan egentligen svikit gång på gång?

WESC, någon?

Mirror's Edge by Dice

Battlefield by Dice

Ska Sverige överleva på en alltmer globaliserad marknad där enorma mängder kunskap är livsnödvändig och där förmågan att tänka ett steg till och ett steg till med dessa kunskaper i ryggen är ett absolut måste - då måste vi börja tänka om.

Vi måste ha en skola som är anpassad till lärande och till att premiera nytänkande och idéer. Vi måste kunna dels premiera de elever som verkligen vill någonstans och som är studiemotiverade så att det som hände mig på Linköpings Universitet inte ska behöva hända någon annan. Och vi måste dessutom kunna plocka upp de elever som behöver extra stöd, extra undervisning inom ett eller flera ämnen och som kanske i vissa fall behöver just de där extra sociala resurserna.
Utan de resurserna har vi svikit även den gruppen och det är bara inte okej.

Vad vi inte ska ha är en skola som helt abdikerar sitt läraransvar. Och vi ska inte heller ha ett samhälle där skolan ägnar sig åt att agera fostringsanstalt i första hand och läroanstalt i andra hand på grund av att en hel föräldrageneration i sin tur har abdikerat sitt föräldraansvar.

Skolan behöver fasta kriterier för vad en elev ska ha lärt sig vid genomgången utbildning. Skolan behöver också tillföras dels resurser för att ha möjligheten att garantera att så sker och dels status nog för att locka till sig rätt personal och rätt kunskap för att kunna leva upp till det vi kräver.

Läraryrkets status måste höjas. Tid måste kunna läggas på vidareutbildning av lärare, på förberedelser av lektioner och på genomgång av prov, hemuppgifter och uppsatser. Specialiserade skolor ska absolut kunna uppmuntras. Jag har flera vänner bland alla ungdomsförbundare jag känner som idag pluggar på accelererade gymnasieprogram med mycket gott resultat.

Att i någon sorts konformistiskt folkhemsbaserat likhetstänkande hävda att det är skandal att somliga elever lär sig mer än andra är kontraproduktivt för hela det svenska samhället och för våra möjligheter att producera kunskap och därmed utveckling för våra svenska företag i framtiden. Det är att begränsa möjligheterna för den unga generationen att få riktigt bra arbeten på de stora internationella företagen imorgon. Det förhindrar våra barn och ungdomar att skapa nästa Dice, nästa WESC, nästa superstjärnekarriär eller nästa Sony Ericsson. Det hindrar våra barn och ungdomar från att bli nästa generation stjärnarkitekter som ritar och designar nästa generation superhöga skyskrapor någonstans i världen. Det hindrar våra barn och ungdomar från att utveckla och bygga nästa generation superjumbos som kan flyga oss runtom i världen. Det förhindrar våra barn och ungdomar från att vara med då nästa generation klimatsmarta miljö- och energilösningar skapas och går i produktion.

Med ett Europa som i sin okunnighet och historielöshet i allt högre grad väljer in fascister och nationalsocialister i sina styrande organ igen på samma vis som under 1930-talet är det dags att ta krafttag mot okunskapen och mot de socialdemokratiskt söndermejslade fritidsgårdsskolorna.
Inte genom att utesluta eller genom att plocka fram piskor och påkar, utan genom att ta kontrollen över lärandeprocessen igen.

Genom att hylla kunskapen och genom att hylla idéerna. Vi måste skapa en skola som bygger på visioner och drömmar. Som är på väg någonstans. Vi måste skapa framtidens skola utifrån förutsättningarna att alla ska med och att alla ska kunna utvecklas till sitt personliga yttersta. Alla ska kunna nå sina individuella drömmar.

Vi får inte längre snuva våra kommande generationer på kunskap som borde vara deras.

Det är viktigt att Folkpartiet nu tar steget till att skaffa sig en riktig ryggrad inom skolpolitiken. Det är viktigt att vi förstår vad vi arbetar för. Det är därför viktigt och mycket positivt att Folkpartiet satt ned foten och sagt stopp i förhandlingarna rörande förtroendetiden i lärarnas scheman och rörande synen på lärarrollen.
Skolan och dess elever behöver kunskap mer än någonsin. Ge den det och ge fasen i att radera alla möjligheter till att åstadkomma ett större kunnande. Ge fasen i lärarnas arbetstider i förhandlingarna om de nya avtalen. För skolans och för Sveriges och våra unga generationers skull - ge kunskapen och kunskapsgrundandet en chans.

Låt omsorgsskolan dö en gång för alla. Låt oss alla välkomna kunskapsskolan.


Mikael Wendt, Helene Odenljung, Lotta Edholm, Lars Persson, Anna Lundberg, Ulrika Falk, Beijbom, Lennart Gabrielsson, Frykman,

Intressant.