Tid för tankar

Det har varit ganska lamslaget här en stund nu. Jag har varit rätt sliten på sluttampen i valrörelsen. Det har varit motigt inte minst på grund av att det hänt väldigt mycket också på det privata planet. Allt är inte bara skoj med valrörelser, speciellt inte då det där som kallas livet lyckas med att hinna ikapp. Familjen har haft det tungt en stund och det gick väl helt enkelt inte att ignorera längre. Så jag tog en paus härifrån och andades litet. Jobbade mest, på slutet, med att svara på frågor och debattera på diverse olika communities och så vidare. Bloggen fick så lov att ligga nere.

Visst har där funnits mycket fint också. Stödet och tryggheten jag fått från de närmaste. En hel massa kärlek. En hel massa skratt, men också tårar. Där har funnits mycket som hänt och som jag inte riktigt ids med att slänga ur mig just här och just nu, men som faktiskt har till stora delar förändrat mitt liv, vem jag är och vad jag är. Det känns som om ett frö är fött till något helt och hållet nytt nu. Men det är också så att efter att jag blivit utfläkt och utdragen i det offentliga så till den milda grad att jag känt mig som en offentligt uthängd spread eagle inför hela mänskligheten, så känner jag att jag verkligen vill skydda det lilla verkligt privata som faktiskt är jag. Det där lilla jag har som inte är offentligt. Det där sista som inte blivit en medial snyftare eller en skvallerföljetång. Jag vill värna det som är inuti och som jag hittills inte förlorat helt till det offentliga.

Nu är väl valrörelsen över, kan man tänka (och därför borde det vara lättare att vara privat och att lägga ifrån sig all den där jakten och allt adrenalin på högvarv som jagat och jagat mig dag som natt). Och likförbannat har en ny valrörelse egentligen på sätt och vis redan börjat. Bara för att göra livet litet extra surt för oss som arbetat så hårt och som nu verkligen bara vill få vila och börja om. Vara någon annanstans för en liten stund, så att vi hinner vila ut en gnutta. För att nu står vi inför något på sätt och vis helt och hållet nytt och det är rätt tungt att inse att vi befinner oss i skiten ganska rejält. Vi måste börja prata, börja jobba, dra skitlasset och verkligen kämpa för att inte bara få ihop ett fungerande styre i det här landet, utan också att göra det utan att tumma på demokrati, värderingar, människovärde och budskap.

Mitt budskap är enkelt. Skulle Alliansen få för sig att arbeta med Sverigedemokraterna, så kan jag inte stödja det och kommer att lämna. Vänder de rödgröna partierna demokratin ryggen och lämnar ideologi, värderingar, demokrati och samhälle i sticket, så förlorar de mitt förtroende totalt. Sd är ett ickedemokratiskt parti med ickedemokratiska planer för landet. Sd är ett parti som inte har vidare mycket till övers för människor som jag, som min familj, mina vänner, min omgivning. Jag kan helt enkelt inte. Att skydda demokratin innebär att även ta beslut som gynnar demokratin långsiktigt. Ett demokratiskt arbete kan även betyda att man värnar grupper som av en eller annan orsak är hotade, riskerar skada eller inte har nog makt att föra sin egen talan.

Hela mitt politiska liv handlar om mänskliga rättigheter, ett öppnare och varmare samhälle, samarbete över gränser för en bättre framtid, trygghet, omtanke, möjligheter och personlig frihet. Sverigedemokraterna står inte för ens tillstymmelsen av en likhet till det och därför kan jag inte. Det är ren självbevarelsedrift, helt enkelt. De får självklart tycka och de får självklart arbeta för sin linje, men den linjen är bara inte min. Den är så absolut och totalt inte min.

Att jag sedan absolut känner att jag måste och vill respektera de väljare som röstat på Sd är en annan sak. Uppenbarligen finns ett budskap de vill föra fram. Uppenbart finns där något de vill säga. Och jag tror inte att det egentligen handlar om främlingsfientlighet, utan om att de etablerade partierna sumpat alla tillfällen att föra en seriös, konstruktiv debatt rörande mänskliga värden, integrationsfrågor, synen på samhälle och människor, problematik med våld och otrygghet inte minst i städernas förorter, ekonomiska baksteg, svåra förhållanden av miljoner olika skäl, en bristande värdighet i människors liv och allt vad det varit. Det är förmodligen så att det är bra att vi nu inte längre kan ducka. Vi måste ta den fighten. Och vinna den. Visa på nya drömmar, visioner, verklighetsbeskrivningar, mål och idéer inför framtiden. Vi måste sätta ord på våra motbilder, lyfta dem och se till att också förverkliga något nytt och bättre än det vi har idag och det som riskerar ske med ett främlingsfientligt parti rotat i riksdagen.

Vad jag hoppas på är att samtliga övriga partier i riksdagen tar sitt förnuft till fånga och börjar prata med varann. Börjar samtala. Börjar samarbeta. Vi har verkligen inte råd med något annat. Oppositionen är inte längre röd eller blå. Den är brun och jävligt otäck i sitt ursprung, i sina målsättningar och i sin syn på människor. Men den är aktuell och tydligen vass nog för att kunna hyvla till sig de där 20 mandaten och kan därför inte ignoreras. Såväl politiken som det mediala landskapet har varit väldigt kalt i brist på initiativ för att motsäga den verklighetsbild som byggt grunden för de främlingsfientligas intåg i riksdagen. Och det kalla samhälle som möter oss idag måste vi gemensamt hjälpas åt för att återskapa som något bättre, värdigare, starkare och varmare.

Det är dags att bygga strategier. Inte mot Sd (de hackerdumheter som varit är vidriga, oavsett vem det drabbar - ändamålen helgar aldrig medlen), utan mot själva sjukdomen underliggande symptomen. Vi måste reda upp vad som gått fel, vi måste börja prata, vi måste skapa ett samhälle där behovet av missnöjesröster till partier som Sd helt enkelt inte är starkt nog. Till dess vi nått dit, måste vi förmodligen leva med att det som sker - det sker.

Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ytterligare populistiska flirtar med den människofientliga brunhögern. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ett gigantiskt teparty. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, mer övervakning, fler batonger och fler tvångskissningar. Svaret är inte ett hårdare samhälle, högre murar, krav för att skapa lydnad och tystnad, rädsla för allt och alla och ett spirande hat mot det som sticker iväg från våra egna normer. Svaret måste vara mer öppenhet, mer frihet, bättre levnadsförhållanden, bättre lyhördhet gentemot hela samhället, ett stopp för diskriminering, utanförskap och uppgivna livsdrömmar. Svaret är en nyskapad tilltro till samhället, till varandra och till morgondagen.

Jag är fortfarande idag skakad. Jag visste, förstås. Jag såg det förmodligen tidigare än de flesta ville medge det. Att det var på väg. Att det skulle bli såhär. Men jag ville inte riktigt tro på det och jag ville inte riktigt förlika mig med det. Jag visste, men jag hoppades på att det skulle bli annorlunda. Jag hade fel. Sedan dess är jag stum. Sedan dess är jag chockad, likförbannat. Sedan dess har jag gråtit. Känt mig sorgsen, tillbakadragen, uppgiven och förtvivlad. Det skulle inte få hända här. Det skulle inte få ske i mitt land, i min värld. Men så skedde det. Det kom nära och det gör ont. I ett land som ännu inte medger att jag har rättigheter som alla andra är det tungt att inse att utvecklingen går bakåt och inte framåt, att hatet äger och att fruktan växer sig starkare. Det är skrämmande. Det är en kall värld vi vaknat till. Det vi kan göra är att resa oss, känna doften av kaffet, börja skyffla och börja bygga för en bättre värld.

Det är dags nu att börja skapa en framtid vi verkligen vill ha och som vi verkligen känner att vi kan drömma om. Inte bara vrida oss i mardrömmar för.

Till skillnad från vissa av er därute, så tror jag att upplysning, opinionsbildning och ökad kunskap hjälper. Jag tror att ett varmt samhälle föder ett varmt samhällsklimat. Jag tror att en fungerande tillvaro föder trygghet. Gör upp med det förflutna. Vädra ut dammet och spökena. Ta tag i problematiken som uppstått. Fyll igen klyftorna mellan "vi och dom" och börja prata om och arbeta med människor. Gör upp med åratal av destruktiv och förnedrande invandringspolitik som skapat hat, misstänksamhet, utslagning, utanförskap och i grunden en djävulsk massa förvirring. Värna kärleken. Värna medmänskligheten. Värna finheten. Skapa drömmarna. Ge plats för visionerna. Låt oss skapa framtid. Tillsammans.

Beelzebjörn, Gajditza, Helin,

Intressant.

Du styr samhällets inriktning idag och imorgon

Jag satt och gick igenom min feed-läsare nu på morgonen och fastnade litet grann på något Svart Måndag-kollegan tillika piratpartisten Göran Widham skrivit. Ni vet... bloggen Sagor Från Livbåten. Jag roar mig också åt att ett Obamacitat ledde tankarna vidare till en samling citat kopplade till mina egna, personliga husgudar Depeche Mode från 1986.

One voice can change a room, and if one voice can change a room, then it can change a city, and if it can change a city, it can change a state, and if it can change a state, it can change a nation, and if it can change a nation, it can change the world. Your voice can change the world.

- Barack Obama

You can't change the world
But you can change the facts
And when you change the facts
You change points of view
If you change points of view
You may change a vote
And when you change a vote
You may change the world

- Martin Lee Gore (Depeche Mode)

Dagens inlägg hos Livbåten och Widham handlar litet grann om viljan att förändra och frustrationen över att saker och ting går för långsamt, att man blir tystad om man tycker fel enligt den allmäna uppfattning den nuvarande pendelrörelsen ger utslag i. För att... världen består av åsiktspendlingar som en klassisk pendel som går fram och tillbaka. Som på farmor och farfars gamla jätteur i vardagsrummet. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Med en åsiktsextrem på den ena sidan och en på den andra. Och mellan dessa extremer kastas vi, liksom vi kastats mellan reaktioner och motreaktioner i så många andra fall genom världshistorien. Det kan röra alla konstens "ismer" där reaktion möts av motreaktion, som i sin tur mötts av en motreaktion i sin tur sedan många herrans hundra år och längre.

Ett klassiskt visuellt exempel på en samhällelig pendelrörelse.

Det finns litet olika tolkningar av vad som är att betrakta som extremer på det där spektrat. Somliga ser konservatismen som en motsats till anarkismen. Andra ser konservatism som en motståndspunkt till socialismen eller möjligen liberalismen och så vidare. Av någon anledning är det sällan mellanläget, normalen eller medianen man väljer att fokusera på då man utser dessa punkter. Snarare tycks det så att någondera part i diskussionen väljer att utse en motståndare som får agera fixpunkt på ena sidan spektrat och den målsägande parten väljer att placera sig antingen i mitten eller till sidan på den andra extremen. På så sätt föddes också höger/vänster-skalan litet grann. Med små lokala underligheter som att de konservativa republikanerna i USA bär rött och ofta företräds av de fattiga, samtidigt som de liberala och litet mer socialistiska grupperna rör sig inom det blå spektrat på andra sidan Atlanten och ofta kallar sig demokrater. Men då är det ofta den högutbildade gruppen och medelklassen som representerar dessa och även röstar så. Kulturella skillnader finns således. Detta är en grov förenkling, förstås, men jag tror inte jag klarar av att skriva en hel bok i blogginläggsform och som dessutom håller sig inom läsbara ramar.

På många vis kan man hävda att varje individ, varje grupp och varje samhälle har sin egen skala och sin egen pendel att förhålla sig till. Men det är först då en mängd människor enas om en relativ gemensam skala som man kan börja tala om egentliga samhällsrörelser.

De lärde kommer oavsett våra egna tolkningar av fenomenet och skalornas betydelse och förhållande till varandra att tvista om detta i säkerligen tusen år till. Men vad man kan göra är dock att konstatera att vi idag befinner oss i vilket fall, och på ett eller annat vis, kring en sådan extrem på spektrat enligt en större del av inte minst den yngre delen av befolkningen i stora delar av världen. Man kan säga att idag befinner vi oss ganska nära en slags nervös kontrollsamhällesextrem på det litet mer gemensamma åsiktsspektra som binder oss samman även över nationsgränserna, men vi kan också skönja tecken på att vi är på väg tillbaka. Att återgången faktiskt har börjat. Ett normalläge eller en annan extrem på detta spektrat, skulle man kunna säga, närmar sig.

Med förändringar kommer också krav ställas på individen att följa med i den nya utvecklingen. De tidigare revoltörerna kommer att framstå som gammaldags och förstenade i sina åsikter och värderingar. Den nya tidens revoltörer slår tillbaka och skapar ett nytt sammanhang och en ny världsordning. Men inget är nytt under solen och vi går i regel tillbaka till någonting vi tidigare upplevt och som vår föräldrageneration i sin tur upplevt som hopplöst föråldrat.

Det kan ta en stund, förstås. Det går inte att genomföra ens en halv eller en tiondels pendelrörelse över natt. Och faktum är att det vill vi nog kanske inte heller. Går det för fort, så blir helt enkelt samhället för svårförutsägbart för att vi ska ha en chans att överleva som samhällsmedborgare i de snabba kasten. Utan en viss förutsägbarhet faller dels de ekonomiska och dels de politiska systemen snart ner i kaos. Historien har lärt oss att det definitivt inte är att föredra. Ett samhälle höljt i totalt kaos kan ofta skada och även om syftet med en revolt kan upplevas positivt är det inte ovanligt att det slutar helt och hållet annorlunda då man väl står inför fullbordat faktum. För att skydda en ny samhällsstruktur som inte fått möjlighet att vinna folkets förtroende blir man tvungen att sätta upp skydd för det nya samhället. Detta sker ofta med hjälp av våldsmedel, övervakning och en hauss kring specifika normer och värderingar som samhällets medborgare sägs må bäst av att följa och hedra. Normbrytare straffas ut och på så sätt ska en konstlad normalitet skapas. Samhällets pendelrörelser brukar dock inte nöja sig med att betslas, utan ett sådant samhälle brukar bli förhållandevis kortlivat.

Det finns andra sätt. Att lära och utifrån lärandet ta ställning kring vad man anser i ena eller andra sakfrågan för egen del är ofta en förutsättning för att alls kunna orientera sig och veta vilken riktning man känner att ett samhälle i stort borde ta. Ofta kan människan känna sig vilsen om samhällets pendelrörelser rör sig i diametralt motsatt riktning till hur man själv önskar att samhällslinjen borde röra sig. Många ger då upp. Många väljer att knyta näven i fickan, förkasta systemet, nationen, det politiska systemet och sin tilltro till att förändring faktiskt är möjlig. Soffliggaren och politikerföraktet är typiska exempel på detta. Vilket kan sägas, i sin tur, vara en pendelextrem i förhållande till de mer revolutionära krafterna i samhället som slår tillbaka mot samhällsutvecklingen genom att bestiga barrikaderna och arbeta för en mer direkt och omfattande förändring. Beroende på historieskrivaren och vem som sedan vann konflikten kommer dessa grupper sedan att kallas för antingen revolutionära hjältar eller terrorister. Och det är välkänt att det ju av uppenbara skäl oftast är vinnaren i en konflikt som senare får något av ett monopol på den "korrekta" historieskrivningen. Historien skrivs av segraren. Segraren riskerar dock med tiden att falla då pendeln svänger och historien går på så vis i repris litet grann. Har vi lärt något av historien, brukar det sägas, så är det just att vi inte lär någonting av historien. Pendelns gång är sluten.

Det återspeglas bra i den egentliga betydelsen av ordet revolution: Cyklisk återgång. Re står för åter och Volution, liksom Volt, är relaterat till en cyklisk rörelse. En revolution är alltså inte ett steg framåt, i regel, utan snarare ett återtagande av något som vi tidigare som samhälle valt att förkasta.

Idag börjar pendelrörelsen sakta svänga åt ett nygammalt håll igen då alltfler gör sin röst hörd i försöken att motverka en samhällsutveckling många inte längre kan stå för. Vi väljer att slå tillbaka mot övervakningssamhället i högre grad då gränserna för vad samhället anser rimligt överträds gång efter annan. Det påpekas ideligen att den samhälleliga doktrinen och indelningen i rätt och fel inte står i proportion till den egentliga faran. Men framför allt står den inte i proportion till den samlade övertygelsen hos befolkningen. Vox populi.

Och nog kan det framstå som märkligt att vi överlevde 1970-talets terrorvågor utan att nakenscanna på flygplatser och i alla andra offentliga rum, införa total censur, begränsa tillgång och åtkomst till information, kontrollera hela befolkningars privata konversationer, bedriva korståg på svaga grupper i samhället och driva hets mot folkgrupper som var annorlunda än vi?
Lika konstigt som att vi faktiskt inte dog som flugor på den tiden vi kunde hoppa på och av en spårvagn i farten eller då vi hade vänstertrafik på svenska gator.
Mycket idag upplevs som väldigt farligt, fastän vi faktiskt inte kan hävda att det var så mycket farligare på den tiden det var tillåtet eller ansågs vara en normaliserad företeelse i samhället i stort. Kanske består en del av vårt samhälles stora problem idag av överrädsla?

 World AIDS Day Ribbon Poster

Den sexuella revolutionen tog inte livet av särskilt många heller, trots oron för HIV som dök upp på vägen och agerade en slags utlösare för ännu en motvåg. HIV är en otäck sjukdom, vilken dock egentligen aldrig hotat västvärlden så mycket som den hotat länder i exempelvis Afrika och Asien. HIV visade sig ta fler liv på grund av exempelvis den katolska kyrkans motstånd mot avvikare och sexuellt frivolt beteende. Det var normalismen och moralkonservatismen som slog emot människor vilka fortfarande levde under oket av ett överhetens bestämmande genom att man inte tilläts skydda sig och genom en stigmatisering av offer för seuxellt våld och drabbade av sjukdomen. 

Den sexuella revolutionen visade sig, satt i ett sammanhang, vara en lätt bris ur hälsohänseende, även om det då och då lyfts frågor kring vad som egentligen hände med den sexuella lusten då det sexualiserade blev normaliserat. Jag känner mig väldigt oroad över att så många som hälften av alla unga kvinnor som påbörjar p-pillerbehandling tappar sin lust till sex. Något jag själv ser som en enorm hälsorisk likaså. Hur mår dessa tjejer och hur förhåller de sig till tillvaron omkring dem och de krav som ställs på dem? Vilka effekter har det på deras självbild och deras sociala liv och familjeliv? Påverkar det även arbetssitution, studieresultat och annat. Rapporterna finns där, men vi har fortfarande inte tagit problemet på allvar. Vilken slags utslag på pendeln kan vi förknippa en sådan utveckling med?

Jag som tämligen avvikande från det samhälleliga normbygget får ständigt också förhålla mig till liknande frågor. Hur påverkar det mig att ständigt bli motarbetad av människor inom mitt eget parti, av att vänner inte vågar gå bredvid mig på stan för att de inte vill kännas vid att de känner "transan", då vården förväntar sig att jag varken har liv, behov eller önskemål och att jag förstås inte är en sexuell person på något som helst plan? Hur påverkas jag av att vänner och familj inte vill kännas vid mig, att jag har otroligt svårt för att finna ett traditionellt arbete där jag kan känna mig välkommen, önskvärd, produktiv och som en naturlig del i verksamheten och gemenskapen? Hur påverkar mig alla hoten, alla fördomar, alla nedsättande ord, all diskriminering, alla kränkningar och övergrepp?

Jag ska ändå tillstå att jag har tur i förhållande till många andra i min situation. Jag har ett enormt kontaktnät, jag har vänner och jag befinner mig aldrig mer än ett samtal bort från regeringens öra. Något jag är väl medveten om är få förunnat. Men påverkan är ofta betydligt svårare att förhålla sig till än så. Ett helt samhälles påverkan sätter förstås spår inom mig även med de vänner och kollegor jag har och jag kan knappast sägas vara oberörd.

I'M NOT CRAZY - I'M JUST NORMALITY CHALLENGED. 

Ett linne jag hittade hos Zazzle.com och som jag verkligen funderat på att köpa och bära nu lagom till valrörelsen, Almedalen, Pride och allt annat som händer omkring mig och min egen lilla värld.

Vad vi dock tycks ha lärt genom den sexuella revolutionen är dock exempelvis en eller annan läxa rörande den kvinnliga sexualiteten och överhuvudtaget dess existens, synen på homo- och bisexuella och även en hel del om rätten till sin egen kropp, sin egen sexualitet, sin egen fortplantning och sitt eget liv. Något vi dock aldrig kan ta för självklart då pendeln fortsätter sitt eviga lopp från extrem till extrem med korta besök i någon sorts mellanläge. Ett mellanläge som i sin tur förstås också kan ses som en slags extrem. Normalitetens terror. Det normalas makt över det som sticker ut. Moralkonservatismen och kampen mot det ickenormativa, det icke normala, det normbrytande.

Rädslan för allt som är farligt, rädslan för allt som bryter av. Rädslan för allt som berör.

Det är något som drabbar mig dagligen genom att jag utan att själv kunnat välja blivit något av ett slagträ i debatten kring normaliteten. Som autistisk transsexuell kvinna som lever med flera partners är det förstås att betrakta som självklart enligt denna tidens normer och värderingar att jag får ta en bit av sleven när det ska ställas till doms. Jag hävdar att i alla tider och i alla lägen där en sådan pendel kan uppenbaras finns någon som kommer att få stå till svars och någon som kommer att befinna sig utanför. I denna tiden är det, bland andra, jag.

Men imorgon kan det vara någon annan som får stå till svars. Ingen vet idag om påsen med det rena mjölet kommer visa sig vara besudlad på ett opassande vis imorgon.

Det kan vara svårt att välja vilken väg man själv ska gå eller vill gå i ett komplicerat samhälle. För min del har jag gjort mitt val. Jag valde att stiga upp på barrikaderna efter att min normalitet ifrågasatts offentligt och jag tvingats att stå till svars för mina ställningstaganden, för min medicinska historik, för mitt sätt att vara. Jag valde att ta strid för att motverka en alltför fast och orörlig normalitet. Jag valde att ta strid mot den i mina ögon överdrivna oron för terrorism, folkgrupper, religioner, sexuell frigjordhet, den fria kommunikationen och det fria samhället. Mitt val innebar att jag motsatt mig alla former av överstatlig kontroll, normgivning, signallagar och ingrepp i den personliga integriteten och det personliga fria valet.

Jag vet att fler tänker som jag. Vi är många därute och det är snart val. Vi har möjligheten att påverka landets inriktning i dessa frågor i väldigt hög grad i det kommande valet.

Men frågan, i den nya tiden, är egentligen mer och mer sällan en fråga om vilket parti man bör välja för att finna den rätta vägen. Snarare har det att göra med vilken typ av individ, vilken typ av medvetandenivå man vill ska representera sina egna farhågor och sina egna önskemål inför framtiden.

Det spelar egentligen ingen roll vilket parti du röstar på i årets val. Eller för den delen vilket block. Det kan tyckas att partierna blivit alltmer likriktade och att de ofta står alltför nära varann i vattendelande frågor som påverkar samhället mer genomgripligt, som i frågor kring normer och rädslor.

Där finns medvetenhet i samtliga partier idag, nära nog. Men har du fått nog av oro, hotbilder, batonger och proaktiv övervakning från statens sida i ett försök att skydda sig mot den egna befolkningen; välj då att rösta på en kandidat som driver dina värderingar. Oavsett parti. Knuffa pendeln åt ditt håll. Det är den skyldighet vi som medborgare har. Du är Vox Populi. Du är en del av folkets röst. Du kan stå emot en utveckling du inte vill se. Du kan stå för dina egna värderingar. Och du kan göra din röst hörd. Tillåt dig själv att ha inflytande. Låt oss förändra världen.

Och du! Glöm inte handduken...




Intressant.

Gillar Moderaternas översyn av pumplagen

 Inte alltid jag känner att det ligger helt rätt, det som mina vänner i Moderaterna presenterar och driver. Men visst kan det finnas en point i att se över pumplagen så att den ger större utrymme för glesbygdsmackarna att slippa ha fullt utbud av alternativa bränslen.

Det gynnar knappast någon, om man inte vill gå tillbaka till häst och vagn ute på landsbygden, att man omöjliggör verksamhet för mackägare genom att lasta dem med krav på att erbjuda bränslen som knappast är aktuella på landsorten till att börja med.

Självklart är alternativa bränslen bra i sig och ska förstås gynnas. Men inom rimliga gränser. Och där det är på något som helst vis ekonomiskt försvarbart att man gör det. Större orter kan mycket väl ha kvar ett krav på sig att erbjuda bra alternativt utbud, men är det verkligen nödvändigt att driva varenda pump utanför större städer i konkurs på grund av att man ställer orimliga krav som de helt enkelt inte klarar av att uppfylla med mindre än en nedläggning till följd?

Kanske litet mindre utarmning och en omsorg om att hålla landsorten vid liv kan vara mer värt? Kanske även de arbetstillfällena detta rör sig om kan vara värt något. Och de skatteintäkter mackarna idag ändå åstadkommer och som stärker såväl lokalt som nationellt.

Bra förslag så som marknaden ser ut just idag. Det blir tummen upp. För att hela Sverige faktiskt ska få en chans att leva. Även utan att gå tillbaka till häst och vagn ändå.

.

I am very sociable.

Citizen Journalism For The Win.

Det har diskuterats rätt mycket kring de två civilklädda poliserna i tunnelbanan idag. De två poliser som dels tydligen inte är vidare pålästa rörande lagrummet kring vad man får göra och inte göra i en offentlig miljö. Filma med en mobilkamera, exempelvis. Senast jag kikade var inte tunnelbanan ett militärt skyddsområde eller liknande. Ingen nationell hemlighet lär döljas precis just där.

Att agera på det sättet de aktuella poliserna gjort är helt enkelt inte ok. Om det är så att de inte lärt sig hantera det alltmer digitaliserade samhället med kameror som vardagsinslag i medborgarnas liv, så tycker jag nog att de borde gå på kurs. Det jävliga är att de knappast lär vara ensamma. Och att deras beteende verkligen ger en otroligt bild av så himla många kollegor som verkligen gör ett helt otroligt arbete.

Har själv haft fantastiska kontakter med polisen på sistone på grund av anmälningar jag varit tvungen att göra efter ofredanden och stalking som jag gärna klarat mig utan. Men dammit, vad bra somliga poliser kan agera också. Då blir det så mycket mer skrämmande att veta att sådana där rötägg faktiskt kan agera på ett sådant sätt att de inskränker människors integritet och fri- och rättigheter på ett helt oacceptabelt vis.

Liberatis Johan Bergelin skriver bra om det som kallas Sousveillance. Det vill säga det nya samhälle som till stor del ger utrymme för att staten inte längre är den enda övervakaren, utan att övervakningen når en helt ny arena. Medborgaren kan nu övervaka makthavarna och billig teknik för inspelning, fotografering och publicering blir alltmer tillgänglig. Citizen Journalism blir alltmer en del av samhället. Något även våra makthavare och samhällsnyttiga organisationer måste lära sig att förhålla sig till i framtiden.

Vi har sett det i Haiti. Vi har sett det i Iran. Vi har sett det även på många andra håll i världen. Nu visar det sig att det har blivit en verklighet även i Sverige och för min del tycker jag att det är inte en dag för tidigt.

Nätet tycks vara tämligen enigt. Bråka inte med internet. Bråka inte med bloggsfären. Bråka inte med nätjournalisterna. Bråka inte med vår integritet och våra mänskliga fri- och rättigheter. Och bråka inte med den svenska lagboken. Även om du råkar vara polis i Stockholms tunnelbana.

Intressant.

Andra skriver:
Ravenna, Krakas blogg, Johan Ronström, Grevad Lux, BlackCat, ProjO, DNMR, Soso, Magnihasa, Granding.se, Fredrik Edin, Maria Abrahamsson, Åsiktsfrihet, Fetsmart, G.P.F. - Hurriya, FarmorGun, Ipse Cogita!, Annika Beijbom, Röda Linjen, Polisstaten, Buster, Thoralf Alfsson, I just can't hate enough, Full Mental Straightjacket, Camilla Lindberg, Niklas, PiratJanne, Drottningsylt, Thommy Ottinger, Trettioplus, Deckarhuset, VSFStockholm, Hamburger Train, Johan Ingerö, Tianmi, Pumlan, Sebastian Hallén, SVD Ledarbloggen, Hornstull & Världen, Rickard Nordin, Sunflower, Dabitch.net, Oscar Swartz, Magnus Andersson, ScaberNestor, Skivad lime, Lars-Erick Forsgren, Hanna Wagenius, Thomas Tvivlaren, Andrea Doria, Stockholmsvänstern, MaryXJ, Zac, Annahita, Peace, Love and Capitalism, Bea, Syrrans granne, Fredrik Hallgren, theWitch, Edwertz, Anders Emretsson, Mårten Schultz, Neo Blog, MacPro, Min luktar oxo fisk!, Kulturbloggen, Anders Widén, Futuriteter, Jonk, Apelsineld, Odevetdu!, Addespropaganda, Full Mental Straightjacket, Arbetarperspektiv, Söderbergs Take, Dynamic Man, Mymlan, Röd Libertarian.

Inte varje dag jag vill örfila någon

Men idag gör jag måhända ett undantag. Om Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard känner för att kika över, så kan vi säkert komma överens om en bra vinkel och hårdhetsgrad på en riktigt väl tilltagen örfil. Menar det förstås mest skämtsamt och bildligt, men nog är det väl så att det är på sin plats att bli aningens jäkla upprörd över vad härket nu har hittat på. Jag tycker - nästan - synd om honom.

Jo, jag antar att det är arbetslinjen modell Unsgaard att det passar sig mindre väl för en viktig vit, snart medelålders man med ett viktigt jobb i regeringen att torka bajs, men att det fungerar alldeles utmärkt (tackar som frågar) för en ryska och ett invandrarägt städbolag att göra detsamma. Jag kan bli så trött på sånt. Den där totala ovetskapen om hur världen och samhället fungerar. Samtidigt blir jag litet trött på att det övertolkas också. Inte minst med syfte att trycka ner personalen på det städbolag som anlitades för att göra jobbet häromsistens. Jag blir lätt ganska så upprörd då den grupp som allra helst vill trycka ner och tillintetgöra städerskan i fråga råkar vara socialister. Ni vet... sådana där som brukar springa runt och trycka upp i människors ansikten att de är de enda som _ser_ arbetaren och som _bryr sig om_ och _arbetar för_ arbetaren.

Att ett städbolag i sig utför en tjänst som de är specialiserade på är kanske inte konstigt i sig. Attityden Unsgaard visar upp och det föraktet för andra människor i allmänhet och invandrare i synnerhet som han visat prov på är under all kritik och värdighet. Granted. Men gå inte vägen runt om och hela vägen till den andra extremen så att ni börjar förtrycka den andra parten istället och använder en annan människa som ett förbaskat slagträ i er ideologiska härdsmälta till klasskamp. Jag vågar lova att landets alla städare allt annat än vill bli betraktade som totala offer bara för att någon vill slå till verbalt mot en tyvärr ouppfostrad slyngel till moderat.

Stackars Unsgaard är förstås väldigt ledsen i ögat, för övrigt, över att omvärlden är så elak och väljer att vantolka honom. Jag tycker inte ett dugg synd om honom. Ett par gånger varje år tycker jag att vi får tydliga exempel på när Darwinismen verkligen är som allra bäst. Det här är ett sådant tillfälle.

Är man så otroligt bortblåst som Unsgaard nu visar sig vara och är man så van vid att mamma eller någon ryska städar upp efter en så att man agerar på och uttrycker sig på ett sådant vis, ja då har man tappat rätt mycket. Men så har jag aldrig varit mycket för unga, heta broilers som aldrig sett livet överhuvudtaget heller. Det är inte beställandet av en tjänst från ett tjänsteföretag som är frågan i detta, utan det otroligt klumpiga uttalandet Unsgaard gjort och som säger mer än litet om vad som förssiggår i huvudet på karln till att börja med.

Att Unsgaard blir slaktad tycker jag gott att han kan ta. Är man inte smartare och mer välorienterad än så, så kan man faktiskt behöva en näsbränna då och då. Det är bara nyttigt. Och dessutom är jag övertygad om att Edvard kommer att hämta sig tämligen snabbt och klarar av att få en liten smäll här och där. Man får, litet grann, ta det för vad det är. Det är nyttigt för karaktären och för det egna lärandet, så att säga. Lek inte med elden om du inte är beredd att bränna dig, litet grann. Man brukar lära sig ett och annat av att slicka på lyktstolpar mitt i vintern och någonstans hoppas jag att Edvard Unsgaard inte är helt obekant med Rousseaus Émile.

Samtidigt blir jag alltså mer än litet förbannad över att så många försöker utnyttja detta till att svartmåla dels arbetslinjen i sig och dels moderaterna som parti. Det här handlade en privatpersons uppdatering av en Facebookstatus och inget annat. Det är inget pressmeddelande från moderaterna senast jag kikade.
Och det finns dessutom ingen vits, sans och reson i att som många socialister gör idag försöka utmåla städaryrket till någon sorts lägre stående yrke. Det är det inte.

Samhället behöver människor som håller ordning på våra fastigheter och i infrastrukturen. De allra flesta som arbetar inom branschen är väl utbildade för det de gör och arbetar hårt. En städare är sällan någon lodis som inte kan ett jäkla smack om varken det ena eller det andra, utan en kvalificerad specialist som råkar ha just rengöring som yrke.

Vart kommer den där socialistiska jäkla martyr- och offerskapsrollen ifrån som de är så jäkla duktiga på att klistra på alla som alls arbetar inom ett tjänsteyrke? Och vad menar man att man vill uppnå med det? Hjälper det tjänsteleverantörer och deras arbetare att få mer självkänsla och yrkesstolthet om man hela tiden målar upp bilden av dem som viljelösa och sorgliga jon och totala offer? Vinner de något på att bli martyriserade av en hel arbetarrörelse och använda som slagträn i en debatt jag tvivlar på att de själva ens vill delta i?

Jag tror inte, men rätta mig gärna om jag har fel, att någon städare i det här landet känner sig hjälpt av att kommunister, vänsterpartister och socialdemokrater springer omkull sig själva i sin iver att få trycka ner en hel yrkeskategori och göra dem till själlösa offer och våp!
Kalla det för arbetarvänliga partier?

Det är inget jag kan säga att jag vill förknippa mig med, i alla fall, och jag blir bara mer och mer skogstokig då blogg efter blogg och uttalande efter uttalande slåss om att tycka synd om en arbetare eller en yrkesgrupp för att de gör sitt jobb.

Visst var det i detta fallet ett riktigt skitjobb att göra, och visst var det snarare skit än skönt ljudande tvålsång som damp ur Unsgaards mun, men att fortsätta göra som socialisterna så gärna gör och trycka på människor offerrollsetiketten så snart man alls får chansen... det får mig bara att må riktigt fruktansvärt illa. En fadd smak som sitter kvar länge och som absolut inte vinner någon som helst respekt från min sida. Det gör mig betydligt mer illa än jag skulle må av att gå ut i trapphuset och torka bajs för egen del, vågar jag påstå. Kanske för att jag inte själv är främmande för att utföra tjänsteyrken och städjobb för egen del. Kanske för att jag själv inte har en karriär bakom mig som började i Unga Örnar och som fortsatte vidare via ungdomsförbund och partiapparat på en så rak bana att jag inte har arbetat en dag i hela mitt liv utanför politiken själv.

Att partimänniskor utan någon som helst erfarenhet av livet och den allmäna arbetsmarknaden har mage att komma och trycka ner arbetare på ett så systematiskt vis som många yrkespolitiker gör inom inte minst den socialistiska sfären (men uppenbarligen här och var annars också) tycker jag är skamligt. Att inbilla sig att man vet mer om livet utanför politiken än människorna som faktiskt lever det tycker jag blir aningen absurt, särskilt då i en situation då man själv inte har några som helst verkliga referensramar att härleda sina skeva idéer till.

Någonstans måste även socialister vara förmögna till självkritik och en förmåga att förstå, respektera och ta ansvar inför de grupper i samhället de så gärna säger sig vilja representera.

Unsgaard förtjänar smisk och det kan han säkert leva med. Det är en vuxen karl vi pratar om och han kan säkert hantera det alldeles utmärkt. Jag vägrar tycka ett dugg synd om honom för detta och tänker att han säkert lär sig.

Hur det blir med alla de där proffstyckarna i de röda partierna är något helt annat, dock. När ska ni vakna och när ska ni sluta att se ner på människorna ni säger er vara experter på att förstå, respektera och arbeta för?

Är det inte dags att sluta nicka till bakom ratten innan ni kör av vägen?


Mer här:
AB, AB, DN, Ex, SSv, Kent Persson, Emilias Tankerum, Kommunisternas blogg, I hell-mans värld, F! Västra Götaland, Blaj & Sjabbel, Högbergs tankar, Min klon är snyggare, Rasmus Lenefors, Kaj Raving, Livbåten, Alf Norberg, Strandh Digital PR, Otroligt viktiga betraktelser, Mymlan, Mad World, Say it with me, Ulf Bjereld, By á Bladet, The Hell of Hannastacia, L-O Pettersson, Lidingö - Sverige - Världen, Jinge, Tokmoderaten, In Your Face, Alltid rött alltid rätt, John Johansson, SUNE.. the girl, Pezster Whatsupsthlm, Gester...med ord.

Intressant.

I allt kärlek

"I alla nödvändiga ting enhet, i tvivelaktiga frihet men i allt kärlek."

- Augustinus

Reflekterar litet grann över trafikkaoset och alla proteststormar i Stockholm på senare tid

Det är väldigt intressant att läsa om alla de stormar av protester som dyker upp hos människor som envisas med att bo i stan eller i närheten av flygplatser osv i den här stan.

Det är så otroligt vanligt att det startas protestaktioner och protestlistor mot precis allt. Människor är fantastiskt duktiga på att gnälla över att kollektivtrafiken inte fungerar, att det aldrig finns vägar nog, att stan inte växer och utvecklas nog, att det är alldeles för svårt att finna bra avgångar med flyget när man ska ner och skämma ut sig på strandbarerna på Mallis.

Men samtidigt är det otroligt viktigt att bor man intill det månghundraåriga Gröna Lund, så ska det inte höras att Gröna Lund finns. Och det är ju så mycket folk som springer där... 

Det är en massa flygplan som flyger in över eller lyfter från Arlanda och Bromma. Jo, det är det. Men visste man inte det när man flyttade in i det nya radhuset i Märsta, Upplands Väsby eller Bromma för två-tre år sedan, så beror det inte på flygplatsen. Det beror på jäkligt dålig efterforskning vid sökandet av en ny bostad. Att flytta in intill en flygplats med femtio år på nacken och hävda att den borde hålla käft, stängas eller flyttas för att den stör... Snälla!?

Är inte det litet sent påtänkt då? Vad var det egentligen för fel på det motsvarande radhuset i Huddinge eller i Tyresö istället? Varför ska flygplatsen flytta på sig för att de boende inte tänkt till och gjort en damage assessment av vad det innebär att bo under flygplatsens inflygningsbana innan de flyttade in? Man får väl i så fall tänka litet mer långsiktigt?

Man gnäller över att det finns för få mataffärer i city, men så snart en affär etablerar sig så blir det proteststorm för att det blir så mycket folk som springer på gatan utanför. Jag skulle vara lyrisk om jag hade en stor Hemköpbutik i bottenvåningen av huset. Gärna i kombination med ett riktigt bra lokalt bageri. Det får gärna finnas en sjysst pub, en pizzeria och en kvarterskrog i närheten också. Jag kan leva med att det blir trafik på gatorna. Mer trafik av normala människor som går och käkar på samma ställen som jag och handlar på samma ställen som jag innebär att jag känner mig tryggare när jag, något överförfriskad, släntrar hemåt efter en egen runda på krogen i veckoslutet.

Det ska inte heller ordnas mer plats i tunnelbanan för att det innebär att det blir mindre likt den privata bilen eller den privata tv-soffan när man ska ta sig in till jobbet. Människor kan behöva stå. Men det är ett litet pris att betala, tänker jag mig, för att stadsmänniksorna ska slippa ytterligare underjordiska spårbyggen under den egna bostaden, så vad i hela friden gnäller de om?

Man ska ju nu inte bygga citybanan, tycker innerstadsborna, för det innebär buller under ett par år och hela trettio lastbilar med bråte kan faktiskt komma att passera utanför huset, vilket kommer göra det helt och hållet omöjligt att bo kvar. Men alla hundratals bilar och bussar och allt annat som redan passerar på gatan är det ingen som bryr sig om, konstigt nog. Eller alla utryckningssirener eller klockklämtnignar i tid och otid. 

Det verkar som om det i första hand handlar om att inget nytt får ske. Hur i hela friden tänker folk? Jag förstår faktiskt inte?!

En stad som Stockholm måste leva. Den måste utvecklas och det måste hända saker för att det ska vara intressant att bo i den. För att industri och affärsverksamhet ska vilja hålla till här. För att kulturen ska kunna blomstra. För att inte samhället ska stagnera och samhället gå i stå. 

Problem måste lösas när samhället växer. Vi har en jäkla massa problem med spårtrafiken i det här landet. Det borde vi väl alla vara enade om. Banverket går på knäna, SJ's X2000 slits sönder på nolltid, växlarna håller inte och spårvallar går under för trycket av den börda de tvingas utstå idag. Samtidigt står vi inför jätteproblem när resandet ständigt ökar och en majoritet av all spårtrafik ska gå via Stockholm. Vi har behov av snabbanor i framtiden som just nu inte får plats i det befintliga spårnätet. Vi har alldeles för liten kapacitet in i och runt Stockholm. Göteborg har bekymmer med spårfickan som finns på centralstationen där idag.

Alla verkar vara överens om att det är saker som bara måste lösas. Och allra helst igår. Men ingen får röra stadsborna. Vad är de så rädda för?

Bor man i en storstad, så får man vara beredd på att renoveringar, utbyggnader och förändringar inträffar då och då. En stad är aldrig tyst. En stad är aldrig fri från rörelse. En stad är inte heller fri från dofter och andra intryck. 

Det är samma sak med rädslan för att tillåta restauranger, uteserveringar och allt möjligt annat. Det är mysigt att sitta där, men jag vill fantamej inte ha det runt knuten själv. Det blir ju så mycket liv!

Ja, men snälla... Jag vet att jag kanske gnäller litet grann på stadsmänniskorna nu. Men jag har bott i stadsmiljö under långa perioder. Jag trivdes superbra. Trots sprängningar, trafik, dofter från bagerier och restauranger. Trots uteserveringar, trots allt det där. Jag valde att leva i staden för att jag tyckte om den. Jag tyckte det var mysigt med livet runtomkring. Jag tyckte att livet och utvecklingen och den urbana känslan var vad jag sökte.

Idag verkar stadens invånare mest vilja att allt ska vara lugnt och fridfullt som på farmors gamla lantställe uppe i de mer obefolkade delarna av Dalarna. Men det funkar ju faktiskt inte så. Ska man leva mitt i ett samhälle, så bara måste man trots allt tolerera en viss nivå av ljud, dofter och rörelse. Det är det som är en stad! Det går inte att komma ifrån.

Visst ska man inte behöva tåla vad som helst, men varför flyttar man till en stad om man egentligen mest söker en idyll?

Visst är det häftigt att bo mitt i Stockholm. Det är precis som med dagens småbarnsfamiljer. Man skaffar inte barn för att man vill ha en till medlem i familjen. För kärleken eller omtanken och alla mysiga strandbilder från Thailand och alla upplevelser runt frukostbordet och allt det där. Barn idag är accessoarer som man kan matcha till sin handväska och ta med sig för att visa upp och använda som ursäkt för att få den bästa platsen på stadens lattekaféer.

På samma sätt är dagens innerstadsmänniskor tydligen mer ute efter att ha en innerstadslägenhet för att påvisa status och hipphet. Även lägenheten blir ett val man gör av karriärsskäl eller för att tävla med de gamla klasspolarna på nästa reunion party. Man ska visa att man är något och lägenheten på Karlavägen, Fleminggatan eller Hornsgatan är en statussymbol i den jakten. En accessoar på samma vis som ungen och handväskan och det snygga skärpet eller brillorna från D&G.

Men när ska människor lära sig att en stad är en levande organism? Att den utvecklas och växer och periodvis drabbas av växtvärk. Att det då och då finns nackdelar med att bo mitt i smeten. Att bo där saker och ting faktiskt händer...

Jag valde för ett tag sedan att istället bo i ett litet villaområde utanför staden. Jag var trött på flygplan över huvudet hela dagarna. På ljudet av all trafiken utanför. På ljudet av de skränande krogbesökarna och allt vad det var. Det innebar sämre kommunikationer, längre färdväg in till staden, mindre status bland polarna och litet mer planering inför den där fikan efter jobbet. Men jag tar gladeligen det under en period då jag känner att jag i första hand uppskattar litet mer lugn och ro. När jag väl känner mig redo att ta mig inåt staden igen och vill uppleva en urban och livskraftig miljö med allt vad det innebär, så flyttar jag tillbaka. Det är inte svårare än så.

Ska man bo i en stad, så får man leva med att det är just det man faktiskt gör. Vill man inte ha allt livet och växtvärken och avgaserna och allt vad det är, så kanske man inte är en storstadsmänniska ändå.

De infödda stockholmarna vet oftast det. Det finns gott om andra som valt att flytta hit för att det är coolt och ballt och hippt och för att de inte ville stanna kvar i lilla Ödeshög, utan ville vara en del av det hippa och coola och händelserika i storstaden längre bort. Jag känner många av dem. Och en del av dem tycks fortfarande bara inte ha vant sig vid tanken på att bor man i en levande organism, så får man lära sig att den lever, växer och rör på sig. Det är en del av livet. Det är en del av att vara en människa i storstad. Det är priset man får betala för att bo så centralt att man kan slå klasskompisarna på fingrarna när man träffas på Statt därhemma om ett par år för att fira sitt 10-årsjubileum efter att ha gått ut gymnasiet.

Ett samhälle behöver växa. Det är inte skadligt. Det är produktivt och nyttigt och nödvändigt för att det även i framtiden ska vara ett samhälle som är värt att leva i och som är tillräckligt attraktivt för att fortsätta dra hit nya boende och nya affärsverksamheter. Annars kommer de människorna och företagen att söka sig någon annanstans.

Samtidigt har vi en sådan otrolig naivitet bland stadens invånare som jag ibland nästan blir mörkrädd av. Det kan slå bakut åt andra hållet också. Var det inte Inez Uusman som i rollen som kommunikationsminister och som boende på Blekholmsterassen alldeles dörr i dörr med Stockholms Centralstation svarade kritikerna mot att ingen spårväg byggdes i Norrland med att det inte fanns några kommunikationsproblem i Sverige. Hon hade ju faktiskt bara fem minuters gångväg till flygbussen till Arlanda, till Cityterminalen och till Centralstationen. Det där med att hålla koll på sina prioriteringar. Uppenbarligen lever vi i den bästa av världar, konstaterar jag då.

Tänkvärt.

Det behöver faktiskt inte vara svårare än så.

Intressant.