Visar inlägg med etikett Självmord. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Självmord. Visa alla inlägg
2011-11-19
Transgender Day of Remembrance. Varieté: Som i trans!
Imorgon uppmärksammar vi Transgender Day of Remembrance. Det är en dag då vi uppmärksammar de människor som tagits ifrån oss för tidigt på grund av transfobi, diskriminering, mobbning, oförståelse och hat.
Jag brukar vara försiktig med att delta själv. Jag har försökt för ett par år sedan att engagera mig, men då jag själv varit nära bli en del av statistiken och själv har många jag sörjer som redan är det, har alla tidigare tillfällen blivit pannkaka. Helt enkelt. Det kom för nära, gjorde för ont, blev för känslomässigt.
Imorgon ska vi inte bara sörja och uppmärksamma de som är borta. Utan också högtidlighålla de fantastiska människor de var, börja bygga en rörelse framåt, en attityd, ett identitetsskapande. Vi ska tillåta oss att skämta om det, och gråta över det. Ha roligt och må litet lagom dåligt.
Varietén "Som i Trans!" kommer att spelas på Teater Pero på Sveavägen i Stockholm. En anrik, fantastisk teater. Biljetterna är gratis men måste bokas på Pero.se.
Jag kommer att gå upp på scen. Kanske inte för att falla tillbaka i teatersvängen. Vänner som är aktiva inom skådespeleriet är litet försynt uppmuntrande inför mina försök att prata teater efter femton år, men jag tror verkligen inte att det där sitter i längre. Jag kommer att prata. Kommer tala visioner. Men också historia. Framtid och förflutet i kombination för att ge ett sammanhang. Ett sammanhang inte många av oss vet finns där.
Det är dags att lyfta det fantastiska vi har bakom oss och skapa det fantastiska vi kunde ha framför oss. Och att sluta gräva ner oss i det förflutna, det tragiska, det förbaskade offerskapet. Det är dags att börja skapa en framtid som vi styr, ett samtal om oss MED oss och som vi själva styr.
Det är dags att skapa en ny syn på könsöverskridandet och att ta tillbaka en självklar acceptans som en gång fanns. En självklar inkludering som idag vänts till totalt utanförskap.
Det utanförskapet ska knäckas och första steget är alltså Day of Remembrance imorgon och varietén på Pero. Kom dit. Vi kommer ha kul. Men skynda fynda! Inte många biljetter kvar nu, om de inte redan är utsålda.
På scen:
Tiina Rosenberg
Lina Englund
Amanda Brihed
Kristian Kaspersen
Zafire Vrba
Malte Sundberg
Fej Matti Ganebo Skanz
Daniel Nyström
Klara Bendz
Siri Hjorton Wagner
Ulrika Ellemark
Caroline Rauf
Pelle Hanaeus
Andrea Edwards
Rebecka Pershagen
Andreas Angel
Micke Bäck
Konferencier: Tasso Stafilidis
Var: Teater Pero. Sveavägen 114, t-bana Rådmansgatan.
Otillgänglighet: En kort trappa leder ner till scenen, trappen har en ledstång. Tyvärr finns ej hiss.
Om Transgender Day of Remembrance:
Transgender Day of Remembrance (TGDOR) är en internationell högtidsdag för att minnas de transpersoner som blivit offer för transfobiska hatbrott, och uppmärksammas över hela världen med manifestationer, demonstrationer och föreläsningar.
I Stockholm arrangeras dagen av RFSL (Riksförbundet för hbt-personers rättigheter), RFSL Ungdom, RFSL Ungdom Öst, RFSL Stockholm, Transföreningen FPES, Föreningen KIM (Kön, Identitet, Mångfald), ANSO (Förenade hbtq-studenter kring Östersjön), SFQ (Sveriges förenade hbtq-studenter) samt enskilda transaktivister.
Tack till Karin Käll som gjort affischen!
Varmt Välkomna!
2010-11-25
2010-11-23
Transsexuella som untermensch; Stöd till öppna moderater!
Det är intressant att se att det fortfarande går att föra fram en stark röst för transsexuellas rättigheter idag. Efter sommaren har det nämligen blivit totalt knäpptyst om det. Ingen tar i det, partierna som lovade dyrt och heligt att en ny lag skulle påskyndas som gav transpersoner sina mänskliga och medborgerliga rättigheter tillbaka har grävt ner sig så djupt att St Petersburgs tunnelbana börjar likna ett Skytrain.
Ändå dyker då och då ett par vassa rader upp som visar att frågan inte alls är död eller bortglömd hos alla. Denna gången tack vare Brännpunkt på SvD och Öppna Moderater med Christer G Wennerholm i spetsen.
Dock hänvisar Öppna Moderater fortfarande till utredningen som borde blivit lagförslag för länge sedan, SOU 2007:16 (pdf), som en lösning på problemet. Ett lagförslag som är så problematiskt att inte ens Göran Hägglund själv vill ta i det idag. Vi har ändå suttit ner ett par gånger, Göran och jag, och diskuterat detta. Problemet idag ligger dels i det faktum att Kd är så försvagat att det borde bli en fråga för WWF och att Görans position i partiet förstås är tämligen dallrig när fanatiska frikyrkogrupper börjar bjuda till tepartyn över stora delar av landet för att diskutera hur de bäst ska kunna jaga och förringa minoriteter så effektivt som möjligt.
Men problemet ligger också i det faktum att lagförslaget nu är så gammalt att det faktiskt inte ens går att använda som sådant längre. Tiden har gått ut och det är i praktiken nödvändigt att presentera ett nytt lagförslag bara av rent administrativa skäl. Regelverken säger så, och därmed kommer man inte undan.
Med tanke på att man i SOU 2007:16 inte säger skit om hur man ska hantera ungas hälsa och de enorma suicidriskerna trans innebär, att man vill tvinga folk inte bara till sterilisering utan även kastrering (vilket kan vara livshotande och också har kostat patienter livet för inte så många år sedan) även i det finstilta, så är det riktigt, riktigt illa. Idag är det så att det "bara" står om sterilisering i lagen. Men praxis har inneburit en ändamålsglidning som i praktiken lett till att även transkillar blir av med inte bara äggstockar utan också livmoder som krav för att få bli registrerade som män. Könsstympning, livshotande kirurgier med risk för enorma komplikationer och enorma blödningar vilka kan kosta individen livet, används idag som ett absolut villkor för att bara skriva under ett jäkla dokument som handlar om rent juridisk tillhörighet. Man hamnar i en gisslansituation idag som transsexuell eller intersexuell som är rent ut sagt livsfarlig!
Det finns många andra frågor man inte tar upp i SOU 2007:16. Patientsäkerhet, lika vård över hela landet, de målvakter som finns utspridda över landet och som utan någon som helst grundläggande utbildning tar helt och hållet godtyckliga beslut om vem som ska få genomföra en korrigering och vem som inte ska få göra det. Ett beslut som rimligen borde ligga hos behöriga läkare, psykologer, kuratorer och psykiatriker på de för ändamålet skapade teamen. Faktum är att inte ens dessa specialister borde ha så mycket talan. De internationella riktlinjerna hänvisar till transsexualism som en självdiagnos. Man pratar alltmer om behovet av att låta patienten själv styra över om de vill byta, hur bytet ska gå till, i vilken takt, på vilka premisser och vilka vårdmoment patienten själv vill genomföra eller inte genomföra. Det man internationellt eftersträvar är något som kallas informed consent. Man låter patienten själv välja, eftersom det är patientens egen livssituation, mående, kroppsliga och mentala hälsa vi pratar om här. Patienten väljer själv, så snart man konstaterat att valet inte handlar om självskadebeteende, ett utlopp för annan psykisk ohälsa och så länge patienten är väl medveten om vad dessa förändringar kommer att leda till för henom som individ.
Idag finns fyra team i Sverige som genomför könsbytesutredningar. Det är alldeles för få. Det finns ingen verkligt samlad och för hela landet tillgänglig kompetens för att hantera och hjälpa barn och ungdomar med behov av att byta könstillhörighet och få hjälp med vård. Astrid Lindgrensjukhusets lilla avdelning saknar makt att hjälpa barn som far illa på grund av att de hamnar mellan stolarna och har inte resurser att hjälpa nog många.
Många andra frågor är inte heller besvarade av SOU'n från 2007. Betyg från skolor och arbete, exempelvis. Rätten för fler personer än de nu obligatoriska max 50 personerna per år samtidigt som tusentals inte ens får tillgång till remisser till utredningsteamen. Det finns oerhört mycket att göra. Samtidigt visar alltså de senaste och mest omfattande rapporterna (pdf) att bland transpersoner i västvärlden har nära nog hälften någon gång försökt att ta sitt liv. Inte sällan på grund av att de inte fått vård eller inte tagits på allvar av det omgivande samhället. Nära nog hundra procent av alla transpersoner har någon gång råkat ut för hatbrott, diskrimininering och kränkningar på sin arbetsplats. Arbetslösheten är betydligt mycket högre hos transpersoner än hos andra.
Och samtidigt sitter Kristdemokraterna och undrar över varför de snart totalt har utraderats som parti. Ett hett tips är att det finns alldeles för få fanatiker ens inom pingströrelsen för att hålla ett parti som Kd över fyraprocentsspärren och att man kanske skulle försöka sig på en politik som andas mer 2014 än år 1300.
Mitt förslag till hela Alliansen, inklusive Öppna Moderater, är att skippa 2007:16 helt och hållet och börja satsa stenhårt för att Socialstyrelsens fantastiska utredning från sommaren 2010 ska överföras som lagförslag. Socialstyrelsen har gjort allt rätt, i stort sett. Det finns någon detalj kvar däri att arbeta på, men nu pratar vi detaljer.
Det är dags att Sverige tar steget från mellankrigstidens mediokert skrämmande och förnedrande människosyn och in i 2000-talet. Det är dags att vi hänger med och kommer ikapp. Detta är ingen marginell fråga. Transpersoner är fler än en på hundra i den generella befolkningen. Snart har underdiagnosticeringen och undangömmandet av transidentiteter- och uttryck som en skam lyfts såpass att vi kan hävda att där finns en transperson i varje klass i Sveriges skolor. För att så ser det ut idag. egentligen. Och vi har inte råd att ignorera detta längre.
Detta är ingen marginell fråga och de tragedier som drabbar så många idag, de fördomar som existerar därute, de hatbrott som blir allt vanligare och de felbehandlingar och den diskriminering som möter transpersoner idag måste omedelbart upphöra!
Gör Socialstyrelsens rapport om transpersoners hälsa och situation till lagförslag nu och se till att något händer snabbare än Reinfeldt, Hägglund och de andra vilsna lirarna hinner blinka!
Annat relaterat:
Alltid fantastiska Helena von Schantz skriver om självmord bland unga. För den som följt den senaste tidens diskussioner och all den hysteri som uppstått i USA efter epidemier av självmord bland unga hbt-personer känns det naturligt att koppla samman Helenas syn på den här problematiken med det som sker gentemot transpersoner idag. Vi har inte råd att inte göra det. Helt enkelt. Läs Helenas inlägg. Det är väl värt det.
2010-11-20
The International Transgender Day of Remembrance
Midnight and Sweden has passed the hour onto November 20th. It is the Transgender Day of Remembrance. A full day. A busy day. A day of memories, sadness, of missing friends long gone, but also of a fighting spirit and pride that will never be forced aside. Today we will not only remember. Today we will also once more take a stand. Join us. You know you want to. Become part. Make it count.
2010-11-09
2010-11-08
2010-11-05
2010-11-04
2010-10-22
It gets better!
Ni har väl för guds skull sett denna? Har ni inte gjort det, så ta er den tiden! Detta är viktigt. Jag ber er!
Alla har rätt att leva. Alla har rätt till kärlek och trygghet. Alla har rätt att få vara den de är!
2010-10-20
2010-10-19
När homofobi faktiskt mördar...
"I've made a video covering the anti gay slurs at a high school football game from over the weekend as filmed by Heather Ike, tying this homophobia and ignorance to the string of recent LGBT teen suicides to illustrate that "homophobia literally kills", as said by NAACP Chairman Julian Bond."----Sean Chapin
2010-07-24
Ett par raka svar
Jag tycker att ni ska höra den här dokumentären. Och den här.
Ett viktigt dokument om de svenska tvångssteriliseringarna och lobotomierna som utförts för att skydda normerna, som använts för att skydda den svenska rasen. Rasbiologi, kontroll av kvinnor och av många andra skäl. Det här är otäckt. Riktigt otäckt. Du kommer bli chockad av vad du hör, med all sannolikhet. Men det är väl värt det.
Och betänk att i praktiken sker samma sak än idag. Transsexuella har också råkat ut för lobotomier, fysisk och kemisk. Transsexuella tvångssteriliseras i denna stund. Som ett absolut krav för att få tillgång till livsnödvändig, ofta livsuppehållande, vård.
Det finns så mycket idag som får mig att gråta. Konstant. Det finns så mycket som får mig att känna att det är svårt att andas. Det finns så mycket jag känner att jag har allt svårare att hantera.
Kommer vi att få en förändring i Sverige? Har vi kommit långt nog nu? Är frågan tillräckligt välkänd för att detta ska få tillhöra historien? Eller kommer det att dröja trettio år till? Femtio?
Jag vet inte om jag vågar hoppas. Jag vet inte om jag vågar tro.
Det är för sent för mig. Alldeles för sent. Jag tvångssteriliserades år 2008. Mina möjligheter att få barn är för evigt tagna från mig. Jag räknar kallt med att alla möjligheter att få adoptera eller bilda familj med hjälp av värdmödraskap är uteslutna. Samhället kommer aldrig någonsin tillåta mig det. Jag vet att jag är för kontroversiell, för bråkig, för annorlunda. Mina möjligheter finns inte där längre. Samhället omkring mig har sagt sitt och mitt tåg har oåterkalleligen gått.
Men för alla andra. De som kommer efter. De som utsätts idag och imorgon och nästa år. Året efter det. Jag bara måste fortsätta driva detta för deras skull. Och för att själv få någon slags upprättelse. Om inte annat för att mina drömmar och för att det viktigaste och mest efterlängtade i mitt liv, en familj, har tagits ifrån mig.
Vad de flesta av er inte förstår är hur jävla ont det gör. Det får jag ofta höra. Och jag kan mycket väl förstå det. Att det är svårt att ens föreställa sig. Hur sjukt ont det gör. Hur jag och så många andra lider och hur vidrigt det känns varenda dag. Att inte vara människa nog. Att inte vara medborgare nog. Att inte duga. Att inte få möjlighet att bilda en familj och se mina barn växa upp. Att veta hur ensam min ålderdom kommer att bli en dag. Och hur inihelvete jävla ont det gör att varje dag gå upp till en värld där jag på sätt och vis ses som en slags hjälte och förebild för så många, ska diskutera och intervjuas. Kampanja för det eller det. Och hela tiden fortsätta le. Fortsätta hålla kraftorden borta. Försöka hålla tårarna borta. Försöka låta bli att bita sönder läppen och skrika rätt ut i total becksvart ångest.
Jag vet faktiskt inte hur länge jag kommer orka med det. Just nu vill jag inte stå ut med skiten en dag till.
Jag förstår inte själv varför jag skulle vara så himla annorlunda. Jag antar att jag är dum eller naiv. Jag antar att jag på det viset inte är vidare märkvärdigt begåvad alls. Men jag kan faktiskt inte förstå vad med mig som är så farligt att jag saknar rätten att få vara en fullvärdig människa och en fullvärdig medborgare som alla ni andra därute. Alla ni som eventuellt läser detta inlägget på min blogg.
Fortfarande tar vänner avstånd från mig och bryter kontakten med mig litet då och då. Där finns många människor jag känt eller arbetat med i många år nu som fortfarande inte vågar gå bredvid "transan" på stan och som inte vill förknippas med mig. Fortfarande har jag syskon som inte vill annat än att jag ska försvinna och som helst inte spenderar tid i samma stad som jag.
Fortfarande vill så många människor i min omgivning litet då och då, i olika sammanhang, att jag ska sluta vara sådär jobbigt queer. Att jag ska sluta vara sådär fruktansvärt märkvärdig. Att jag ska sluta tjata eller skriva på näsan. Trots att det är de som själva lyfter frågan, frågar om min transition, säger sig vilja veta. Trots att det är de som frågar om steriliseringen jag utsatts för, de orimliga kraven. Jag tar normalt sett inte upp det längre, annat än i sammanhang där jag förväntas göra det, eller då jag får frågan. Då svarar jag. För att jag blivit den eviga aktivisten och för att jag tycker att ett ärligt svar är bättre än lögner baserade på okunnighet.
Men ofta antas jag vara utmanande bara för att jag är jag. Att jag visar att jag finns är provocerande i sig och jag bör alltså passa på mig, vara försiktig, tyst, foglig och inte göra något särskilt tydligt intryck. Man får absolut inte höras eller skapa en scen. Vilket jag tydligen gör så snart jag alls nämner transsexualism, tvångssteriliseringar eller transfobi. För att då tar jag plats och tror att jag är märkvärdig, tydligen.
Oftast genom att jag försöker leva samma liv som alla de där cisheteromänniskorna omkring mig. De där heterosexuella människorna födda i rätt kön. Homosexuella får ofta höra samma sak. Att de kan väl sluta kräva av omvärlden att de ska ha rätten att kyssa sin älskade på stan, gå hand i hand på stan. Något som annars den heterosexuella omvärlden tar för givet att de själva har rätt till. För att frågan skulle aldrig komma upp, normalt sett. Faktum är att även rätt många homosexuella vänner har reagerat starkt och bett mig att inte kräva så jäkla mycket och synas så mycket. Att jag ska sluta föra min talan. Don't give queer people a bad name!
Jag ska inte komma och vara så udda, för det skadar hela hbt-communityn. Jag ska se till att vara normal och inte prata om det här, för att annars riskerar jag att skada den normalitet som radhushomosexuella byggt upp omkring sig med så mycket möda under många år.
Kan du inte sluta vara sådär jobbigt transsexuell? Have you ever tried not being trans...?
Och jo, det har jag. Ett helt liv fram till relativt nyligen faktiskt. Det gick inte något vidare bra. Jag insåg för en tid sedan att jag själv inte kan minnas alla de självmordsförsök jag utsatt mig själv för. Jag hade väl tur, antar jag. Jag blev nedplockad från bron i sista stund. Med våld. Jag fick upp tabletterna igen på grund av en märkligt stark reaktion från en kropp som alltför mycket verkligen ville leva. Jag slets bort från långtradarna på motorvägen och lurades bort från kanten av Västra Väggar vid den östgötska Vätterstranden. Men jag kan inte minnas längre varenda en av alla de där gångerna. De blev för många tillslut. Mitt förflutna har till sist blivit alltför suddigt.
Det har varit en hård resa och den har inte på något som helst vis varit vacker på så vis. Det vackraste och mest värdefulla jag har är min transitionsprocess och den kärlek och det stöd jag fått under tiden och därefter.
För att vad många inte förstår är att detta med att vara i behov av att byta kön - det har ingenting med några jävla normer att göra. Att man söker vara annorlunda. Faktum är att det är precis tvärtom. Jag vill inget hellre än att få vara en normal människa med ett normalt jobb, en stuga ute på landet, en familj, långkok och långa kvällar i sällskap med mina vänner ute på verandan eller i soffan i vardagsrummet. Det har ingenting med sexualitet att göra. Det har inte dyft med könsorgan att göra. Det har att göra med sociala spelregler, sociala kontakter, kulturer, samhällets strukturer. Det sociala spelets uppbyggnad och krav på hur man ska vara. Till väldigt stor del.
Jag visste lika självklart som vem som helst vad jag var genom hela mitt liv då jag växte upp och försökte klara mig, tillslut, som ung vuxen. Jag visste att jag var en kvinna. Jag kunde känna det. Jag kunde se det framför mig, som i en spegel. Det var en självklarhet. En lika stor självklarhet som för vem som helst av er.
Men varje gång jag ställdes mot en spegel som inte var min egen inre, så såg jag någon jag inte kände igen. En människa jag inte kunde förlika mig med. En människa som var en främling. Varje ord jag sa sades med en främlings röst. Med en främlings intonation. En främling talade mina ord. En främling som tog min plats och som ställde sig mellan mig och min omvärld lika självklart och lika fullständigt som vore det den största och mest ogenomträngliga av murar man kan föreställa sig.
Jag fanns inte, men jag fanns. Jag fick inte vara, fastän jag ville.
Jag sökte mig till vänner med samma intressen som jag. Som fungerade socialt på samma vis som jag. Men de ville inte kännas vid mig. Inte för att jag inte hade samma intressen. Inte för att jag inte fungerade socialt. Utan för att jag tillhörde den andra sidan. Jag var inte kvinna, jag var en man. Sade de. Så var det. Så enkelt.
Känslan av att komma in i ett rum bland tjejkompisar som sitter och pratar och att alla runt bordet bara tystnar. Att jag inte är en del av gemenskapen. Att jag inte får höra. Inte får lyssna in. Inte delta.
Den sociala blockaden man utsätts för för att man inte är som de andra.
Varje dag under trettio års tid kände jag en fullkomligt självklar övertygelse om att jag var född som kvinna, med en kvinnlig kropp och inte en manlig. Det var bilden som fanns i mitt huvud, lika självklart som den finns där idag och lika självklart som hos vem som helst annars. Jag blev kritiserad och hånad av vänner och andra som kände mig väl nog för att se det, därför att inte lyckades väl nog med skådespelet det innebar att hävda att jag var man. Jag ansträngde mig ju för att passa in i normen och att vara "normal".
När jag väl kom ut och berättade vad jag var tvungen att göra, så var det vanligaste svaret i min omgivning att "det har vi alltid vetat, vi ville bara inte pressa dig". Så mycket för skådespel. Så mycket för att försöka att inte vara trans.
Att ha en kroppslig bild, en kroppslig karta som inte stämmer är bland det svåraste man kan gå igenom. Åtminstone i så extrema fall som vid transsexualism. För mig var det en upplevelse som gjorde att jag fick signaler kopplade till mitt huvud från kroppsdelar som uppenbarligen inte fanns. Jag kunde känna ett par bröst där, jag kunde känna hur det kanske kliade där det inte fanns en kroppsdel alls i den meningen. Jag kunde gå en hel dag med signaler till mitt huvud från ett underliv som inte var annorlunda på något vis från någon av alla andra kvinnors underliv runt omkring mig (det förstår jag om inte annat nu ett par år efter den korrigerande kirurgin), men varje gång jag skulle kissa, varje gång jag skulle duscha, byta kläder, gå och lägga mig... Då bara stämde det inte. Någon annan fanns utanpå mig. En annan människas kropp var klistrad över min.
Många föreställer sig att detta med att vilja korrigera sitt fysiologiska kön för att stämma överens med det psykologiska könet har att göra med sexualitet. Läggning, perversion, litet kinky sådär. Det är hemskt märkligt att man alltid blir reducerad till ett könsorgan då man känner att man inte stämmer överens med samhällets normer.
Som då jag konstant upptäcker att folk inte ser mig i ansiktet då de talar till mig, utan kämpar med att inte alltför uppenbart stirra ned i mitt skrev för att se om där finns något som fortfarande sticker ut från mitt underliv som inte borde vara där. Som då människor jag möter då och då ber att få en personlig visning av mitt underliv så att de får se hur jag ser ut. Av ren nyfikenhet, förmodar jag. Som om jag var född att vara till allmän beskådan. Som om jag vore en offentlig ägodel med skyldighet att ta av mig mina trosor och sära så snart en riktig människa vill se hur en icke lika mycket människa ser ut. Jag brukar inte tacka ja till sådana förslag. Märkligt nog, kanske. Och till mångas stora besvikelse och periodvis protester. Ett nej är ju aldrig ett nej och min personliga integritet lämnade jag bakom mig i samma stund som jag kom ut och ville vara mig själv.
Det kan vara svårt för vanliga människor att förstå, men detta har inte med sexualitet att göra. Alls. Det har inte att göra med någon liten kinky önskan eller något stundens infall om att få vara kvinna eller man för en dag eller om att sitta och onanera i någon mörk garderob bara för att.
Jag springer inte runt dagarna i ända iklädd orange hotpants, en rosa boa och ett ständigt uppkåtat uttryck av förväntan inför "en massa ogudaktigt perversa gruppsexorgier". Och om jag nu gjort det - hadet det egentligen spelat någon roll?
Faktum är att för många av oss är ett intimt samliv något fullständigt otänkbart då vi lever i en utanpå påklistrad kropp som inte alls stämmer överens med den kropp vi bär inom oss. Försök sätta dig in i de enorma känslomässiga, själsliga, fullständigt nackbrytande akrobatiska tankeövningar som behövs för att lyckas med att prestera i sängen med hjälp av en kropp man inte känner igen, inte vet hur den fungerar, inte vill ha och överhuvudtaget inte kan stå ut med för en sekund. Och att dessutom vara i fullständigt fel ände i många fall. Jag inbillar mig att jag är någon som leker att jag är någon som leker att jag är någon som...
Jag försökte mig, trots allt, på förhållanden och samliv under många år. Det gick väl inte riktigt så bra som jag tänkt mig. Varken i sängen eller rent praktiskt. Det är svårt att hävda att man är man då man glömmer sig och råkar presentera sig för flickvännens gamle doppastor på den stora familjefesten genom att niga och presentera sig som "Annas flickvän", samtidigt som man försöker se hemskans manlig ut precis hela tiden.
Märkligt nog fungerar det betydligt bättre idag. Trots skador från en brutal våldtäkt jag utsatts för i hatbrottssyfte för ett drygt år sedan. Men jag har ändå en kropp jag kan identifiera mig med. En kropp jag förstår. En kropp som stämmer i mitt psyke, i min tankevärld, i min känslovärld. Som ser ut, känns och fungerar som jag förväntar mig inombords att den borde och ska göra. Det hade jag inte tidigare.
Innan kirurgin handlade allt om att hantera ångest, depressioner, spegelbilder som ljög för mig och känslan av att ha blivit huggen i ryggen av naturen, av Gud, av samhället och allting som mänsklighet står för.
Mycket av det är borta nu. Mycket av det har jag lämnat bakom mig. Men till priset av att jag lämnade mitt människovärde, min rätt till min egen kropp och rätten till mitt egenbestämmande. Rätten till mitt eget liv.
Det är så det ofta kan kännas att vara transsexuell. Att vilja slänga av sig inte bara sina kläder utan att känna ett intensivt och världskullkastande ångestfyllt behov av att slita sin egen hud av kroppen. Att bränna bort, att skära bort, att sluta vara fel. Att känna hur man inte längre står ut, att man har klia hela vägen genom hela huden, genom muskler, genom magen, genom bröstet och rakt in i själen. Att känna att nu måste det sluta. Nu måste det räcka. Det måste få ett STOPP!!!
Och mitt i allting... då man inte orkar med att se sig själv en gång till som någon annan, inte klarar av att gå på toa en gång till. Inte klarar av att försöka kämpa på sig obekväma kläder i vilka man känner sig som en fullständig clown, en total bedragare, ett monster, en vidrig tingest utan något som helst rättfärdigande, existensberättigande...
Mitt i allting, då man inte längre orkar stå, då man inte orkar skrika mer, då man inte orkar gråta, då man måste lära sig själv att andas andetag för andetag och då luften omkring känns som många ton av sten och törnen och knivar. Då man är för trött för att ens orka med att skaka. Då hela världen rasar in och man inte längre kan uttala sitt eget namn. Då kommer så domen.
Visst kan vi hjälpa dig, lilla vän. Men då måste du utstå sterilisering. Du måste skriva på detta pappret. Du måste skriva din namnteckning på detta dokumentet, ge upp din värdighet, din mänsklighet, ditt medborgarskap, dina drömmar om en familj. Din rätt till din egen kropp och din egen framtid är nu oåterkalleligen vår, för kollektivets bästa. Skriv under eller du kommer aldrig någonsin få hjälp och du får avsluta ditt liv i vad för mode du än vill. Men du kan glömma att du någonsin får ens en utsträckt hand från samhället till den dagen du skrivit under. Valet är ditt... Det är helt och hållet frivilligt...
Man gör det man måste göra.
Jag gav upp min rätt till barn.
Jag gav upp rätten till min egen kropp.
......
.jpg)
......
Sedan dess saknar jag. Sedan dess drömmer jag mardrömmar. Sedan dess gråter jag, skriker jag, slutar jag ibland att andas. Sedan dess känner jag mig förnedrad, smutsig, skitig och allmänt totalt värdelös. Men någonstans inbillar jag mig att även det transsexuella monstret en dag ska ha rätten att bli människa igen. Att även jag ska ha rätten att vara en medborgare. Att även jag ska duga som mor. Att även jag ska ha rätten att bilda familj...
Det är försent nu. Jag vet det egentligen. Det är redan gjort. Jag hade inget val, för att jag hade inte orkat leva till idag om jag inte böjt mig för kollektivets krav. Det är den bleka, ärliga, raka sanningen. Hade jag inte gått med på steriliseringen hade jag inte orkat leva till idag. Jag hade aldrig orkat.
I mitt fall nekades jag dessutom vård och remisser i 13 år från att jag började begära hjälp. Jag var sexton år, hade just flyttat hemifrån och var redan då så sliten av ett outhärdligt lidande att min skola fruktade för mitt liv. De såg behovet av hjälp. Jag fick tillgång till en psykolog under skolans stängda timmar. Väktare som höll öppet och en inhyrd, extern psykolog. Han uppmuntrade mig efter en tid till att avsluta mitt liv för mänsklighetens bästa.
Många år därefter gav jag upp mina desperata försök att få vård i Sverige. Jag sökte vård utomlands. Träffade utländska läkare, sexologer, psykologer. Jag opererades i Thailand. Men jag kunde inte spara undan något av det liv som fortfarande fanns i mig, för risken att deponeringen skulle komma till svenska statens kännedom. Jag skulle dessutom inte haft råd att utföra en insemination privat på en partner under rimlig tid. För att något sådant bekostas bara av svenska staten för riktiga människor och jag blev tvungen att själv betala för i stort sett hela min transition ur egen ficka. Det var allt annat än gratis. Men så var det. Jag nekades vård, fick göra min transition själv. Men ändå nåddes jag av statens och lagens långa arm. Ändå fick jag leva med samma regler som om jag gjort ingreppet i Sverige. Jag var inte en riktig människa. Därför straffades jag med sterilitet till vilket pris som helst.
Jag fick lov att ge upp mina drömmar och mina planer ändå. För att om jag avslöjades i mina försök att lura staten genom att spara undan könsceller, så skulle jag bli diskvalificerad från att göra det livsnödvändiga juridiska bytet och få hjälp med vård genom bland annat hormonbehandlingar under resten av mitt liv. Exkluderad från vård jag visste att jag inte hade själsig eller känslomässig ork att stå utan.
Den 20 mars 2008 sövdes jag och kniven sattes i min kropp. Nära nog på minuten 30 år efter att jag föddes på Huddinge Sjukhus söder om Stockholm.
Chonburi, Thailand. Jag vaknade upp lycklig. Jag vaknade upp befriad. Äntligen skulle värken och ångesten försvinna. Jag trodde det då. Jag var ju hel. Så när som på en liten detalj. Jag hade givit upp min familj. Jag hade givit upp det jag önskade mest i hela livet. För att få en chans att leva.
Idag lever jag. Men det är en skuggtillvaro av outsäglig ensamhet och av sorg. Jag gav mer än jag behövt göra. Jag gav mer än jag borde gjort. Jag gav upp mitt liv för att fortsätta leva.
Den transsexuella människans paradox.
Islandsbloggen, Islandsbloggen för att det kan vara intressant att jämföra med grannlandet Island ibland. Där avslöjades övergrepp i form av steriliseringar så sent som 2008. Nu har ett förbud i praktiken gått igenom.
LouiseP, P2, Odelberg, JensO, Froby, Pophöger, Motpol, Ex, DN, Trollhare,
Intressant.
Ett viktigt dokument om de svenska tvångssteriliseringarna och lobotomierna som utförts för att skydda normerna, som använts för att skydda den svenska rasen. Rasbiologi, kontroll av kvinnor och av många andra skäl. Det här är otäckt. Riktigt otäckt. Du kommer bli chockad av vad du hör, med all sannolikhet. Men det är väl värt det.
Och betänk att i praktiken sker samma sak än idag. Transsexuella har också råkat ut för lobotomier, fysisk och kemisk. Transsexuella tvångssteriliseras i denna stund. Som ett absolut krav för att få tillgång till livsnödvändig, ofta livsuppehållande, vård.
Det finns så mycket idag som får mig att gråta. Konstant. Det finns så mycket som får mig att känna att det är svårt att andas. Det finns så mycket jag känner att jag har allt svårare att hantera.
Kommer vi att få en förändring i Sverige? Har vi kommit långt nog nu? Är frågan tillräckligt välkänd för att detta ska få tillhöra historien? Eller kommer det att dröja trettio år till? Femtio?
Jag vet inte om jag vågar hoppas. Jag vet inte om jag vågar tro.
Det är för sent för mig. Alldeles för sent. Jag tvångssteriliserades år 2008. Mina möjligheter att få barn är för evigt tagna från mig. Jag räknar kallt med att alla möjligheter att få adoptera eller bilda familj med hjälp av värdmödraskap är uteslutna. Samhället kommer aldrig någonsin tillåta mig det. Jag vet att jag är för kontroversiell, för bråkig, för annorlunda. Mina möjligheter finns inte där längre. Samhället omkring mig har sagt sitt och mitt tåg har oåterkalleligen gått.
Men för alla andra. De som kommer efter. De som utsätts idag och imorgon och nästa år. Året efter det. Jag bara måste fortsätta driva detta för deras skull. Och för att själv få någon slags upprättelse. Om inte annat för att mina drömmar och för att det viktigaste och mest efterlängtade i mitt liv, en familj, har tagits ifrån mig.
Vad de flesta av er inte förstår är hur jävla ont det gör. Det får jag ofta höra. Och jag kan mycket väl förstå det. Att det är svårt att ens föreställa sig. Hur sjukt ont det gör. Hur jag och så många andra lider och hur vidrigt det känns varenda dag. Att inte vara människa nog. Att inte vara medborgare nog. Att inte duga. Att inte få möjlighet att bilda en familj och se mina barn växa upp. Att veta hur ensam min ålderdom kommer att bli en dag. Och hur inihelvete jävla ont det gör att varje dag gå upp till en värld där jag på sätt och vis ses som en slags hjälte och förebild för så många, ska diskutera och intervjuas. Kampanja för det eller det. Och hela tiden fortsätta le. Fortsätta hålla kraftorden borta. Försöka hålla tårarna borta. Försöka låta bli att bita sönder läppen och skrika rätt ut i total becksvart ångest.
Jag vet faktiskt inte hur länge jag kommer orka med det. Just nu vill jag inte stå ut med skiten en dag till.
Jag förstår inte själv varför jag skulle vara så himla annorlunda. Jag antar att jag är dum eller naiv. Jag antar att jag på det viset inte är vidare märkvärdigt begåvad alls. Men jag kan faktiskt inte förstå vad med mig som är så farligt att jag saknar rätten att få vara en fullvärdig människa och en fullvärdig medborgare som alla ni andra därute. Alla ni som eventuellt läser detta inlägget på min blogg.
Fortfarande tar vänner avstånd från mig och bryter kontakten med mig litet då och då. Där finns många människor jag känt eller arbetat med i många år nu som fortfarande inte vågar gå bredvid "transan" på stan och som inte vill förknippas med mig. Fortfarande har jag syskon som inte vill annat än att jag ska försvinna och som helst inte spenderar tid i samma stad som jag.
Fortfarande vill så många människor i min omgivning litet då och då, i olika sammanhang, att jag ska sluta vara sådär jobbigt queer. Att jag ska sluta vara sådär fruktansvärt märkvärdig. Att jag ska sluta tjata eller skriva på näsan. Trots att det är de som själva lyfter frågan, frågar om min transition, säger sig vilja veta. Trots att det är de som frågar om steriliseringen jag utsatts för, de orimliga kraven. Jag tar normalt sett inte upp det längre, annat än i sammanhang där jag förväntas göra det, eller då jag får frågan. Då svarar jag. För att jag blivit den eviga aktivisten och för att jag tycker att ett ärligt svar är bättre än lögner baserade på okunnighet.
Men ofta antas jag vara utmanande bara för att jag är jag. Att jag visar att jag finns är provocerande i sig och jag bör alltså passa på mig, vara försiktig, tyst, foglig och inte göra något särskilt tydligt intryck. Man får absolut inte höras eller skapa en scen. Vilket jag tydligen gör så snart jag alls nämner transsexualism, tvångssteriliseringar eller transfobi. För att då tar jag plats och tror att jag är märkvärdig, tydligen.
Oftast genom att jag försöker leva samma liv som alla de där cisheteromänniskorna omkring mig. De där heterosexuella människorna födda i rätt kön. Homosexuella får ofta höra samma sak. Att de kan väl sluta kräva av omvärlden att de ska ha rätten att kyssa sin älskade på stan, gå hand i hand på stan. Något som annars den heterosexuella omvärlden tar för givet att de själva har rätt till. För att frågan skulle aldrig komma upp, normalt sett. Faktum är att även rätt många homosexuella vänner har reagerat starkt och bett mig att inte kräva så jäkla mycket och synas så mycket. Att jag ska sluta föra min talan. Don't give queer people a bad name!
Jag ska inte komma och vara så udda, för det skadar hela hbt-communityn. Jag ska se till att vara normal och inte prata om det här, för att annars riskerar jag att skada den normalitet som radhushomosexuella byggt upp omkring sig med så mycket möda under många år.
Kan du inte sluta vara sådär jobbigt transsexuell? Have you ever tried not being trans...?
Och jo, det har jag. Ett helt liv fram till relativt nyligen faktiskt. Det gick inte något vidare bra. Jag insåg för en tid sedan att jag själv inte kan minnas alla de självmordsförsök jag utsatt mig själv för. Jag hade väl tur, antar jag. Jag blev nedplockad från bron i sista stund. Med våld. Jag fick upp tabletterna igen på grund av en märkligt stark reaktion från en kropp som alltför mycket verkligen ville leva. Jag slets bort från långtradarna på motorvägen och lurades bort från kanten av Västra Väggar vid den östgötska Vätterstranden. Men jag kan inte minnas längre varenda en av alla de där gångerna. De blev för många tillslut. Mitt förflutna har till sist blivit alltför suddigt.
Det har varit en hård resa och den har inte på något som helst vis varit vacker på så vis. Det vackraste och mest värdefulla jag har är min transitionsprocess och den kärlek och det stöd jag fått under tiden och därefter.
För att vad många inte förstår är att detta med att vara i behov av att byta kön - det har ingenting med några jävla normer att göra. Att man söker vara annorlunda. Faktum är att det är precis tvärtom. Jag vill inget hellre än att få vara en normal människa med ett normalt jobb, en stuga ute på landet, en familj, långkok och långa kvällar i sällskap med mina vänner ute på verandan eller i soffan i vardagsrummet. Det har ingenting med sexualitet att göra. Det har inte dyft med könsorgan att göra. Det har att göra med sociala spelregler, sociala kontakter, kulturer, samhällets strukturer. Det sociala spelets uppbyggnad och krav på hur man ska vara. Till väldigt stor del.
Jag visste lika självklart som vem som helst vad jag var genom hela mitt liv då jag växte upp och försökte klara mig, tillslut, som ung vuxen. Jag visste att jag var en kvinna. Jag kunde känna det. Jag kunde se det framför mig, som i en spegel. Det var en självklarhet. En lika stor självklarhet som för vem som helst av er.
Men varje gång jag ställdes mot en spegel som inte var min egen inre, så såg jag någon jag inte kände igen. En människa jag inte kunde förlika mig med. En människa som var en främling. Varje ord jag sa sades med en främlings röst. Med en främlings intonation. En främling talade mina ord. En främling som tog min plats och som ställde sig mellan mig och min omvärld lika självklart och lika fullständigt som vore det den största och mest ogenomträngliga av murar man kan föreställa sig.
photo: Francesca Woodman
Jag fanns inte, men jag fanns. Jag fick inte vara, fastän jag ville.
Jag sökte mig till vänner med samma intressen som jag. Som fungerade socialt på samma vis som jag. Men de ville inte kännas vid mig. Inte för att jag inte hade samma intressen. Inte för att jag inte fungerade socialt. Utan för att jag tillhörde den andra sidan. Jag var inte kvinna, jag var en man. Sade de. Så var det. Så enkelt.
Känslan av att komma in i ett rum bland tjejkompisar som sitter och pratar och att alla runt bordet bara tystnar. Att jag inte är en del av gemenskapen. Att jag inte får höra. Inte får lyssna in. Inte delta.
Den sociala blockaden man utsätts för för att man inte är som de andra.
Varje dag under trettio års tid kände jag en fullkomligt självklar övertygelse om att jag var född som kvinna, med en kvinnlig kropp och inte en manlig. Det var bilden som fanns i mitt huvud, lika självklart som den finns där idag och lika självklart som hos vem som helst annars. Jag blev kritiserad och hånad av vänner och andra som kände mig väl nog för att se det, därför att inte lyckades väl nog med skådespelet det innebar att hävda att jag var man. Jag ansträngde mig ju för att passa in i normen och att vara "normal".
När jag väl kom ut och berättade vad jag var tvungen att göra, så var det vanligaste svaret i min omgivning att "det har vi alltid vetat, vi ville bara inte pressa dig". Så mycket för skådespel. Så mycket för att försöka att inte vara trans.
Maskerad
Att ha en kroppslig bild, en kroppslig karta som inte stämmer är bland det svåraste man kan gå igenom. Åtminstone i så extrema fall som vid transsexualism. För mig var det en upplevelse som gjorde att jag fick signaler kopplade till mitt huvud från kroppsdelar som uppenbarligen inte fanns. Jag kunde känna ett par bröst där, jag kunde känna hur det kanske kliade där det inte fanns en kroppsdel alls i den meningen. Jag kunde gå en hel dag med signaler till mitt huvud från ett underliv som inte var annorlunda på något vis från någon av alla andra kvinnors underliv runt omkring mig (det förstår jag om inte annat nu ett par år efter den korrigerande kirurgin), men varje gång jag skulle kissa, varje gång jag skulle duscha, byta kläder, gå och lägga mig... Då bara stämde det inte. Någon annan fanns utanpå mig. En annan människas kropp var klistrad över min.
Många föreställer sig att detta med att vilja korrigera sitt fysiologiska kön för att stämma överens med det psykologiska könet har att göra med sexualitet. Läggning, perversion, litet kinky sådär. Det är hemskt märkligt att man alltid blir reducerad till ett könsorgan då man känner att man inte stämmer överens med samhällets normer.
Som då jag konstant upptäcker att folk inte ser mig i ansiktet då de talar till mig, utan kämpar med att inte alltför uppenbart stirra ned i mitt skrev för att se om där finns något som fortfarande sticker ut från mitt underliv som inte borde vara där. Som då människor jag möter då och då ber att få en personlig visning av mitt underliv så att de får se hur jag ser ut. Av ren nyfikenhet, förmodar jag. Som om jag var född att vara till allmän beskådan. Som om jag vore en offentlig ägodel med skyldighet att ta av mig mina trosor och sära så snart en riktig människa vill se hur en icke lika mycket människa ser ut. Jag brukar inte tacka ja till sådana förslag. Märkligt nog, kanske. Och till mångas stora besvikelse och periodvis protester. Ett nej är ju aldrig ett nej och min personliga integritet lämnade jag bakom mig i samma stund som jag kom ut och ville vara mig själv.
I'm not crazy. I'm just normality challenged.
Det kan vara svårt för vanliga människor att förstå, men detta har inte med sexualitet att göra. Alls. Det har inte att göra med någon liten kinky önskan eller något stundens infall om att få vara kvinna eller man för en dag eller om att sitta och onanera i någon mörk garderob bara för att.
Jag springer inte runt dagarna i ända iklädd orange hotpants, en rosa boa och ett ständigt uppkåtat uttryck av förväntan inför "en massa ogudaktigt perversa gruppsexorgier". Och om jag nu gjort det - hadet det egentligen spelat någon roll?
Faktum är att för många av oss är ett intimt samliv något fullständigt otänkbart då vi lever i en utanpå påklistrad kropp som inte alls stämmer överens med den kropp vi bär inom oss. Försök sätta dig in i de enorma känslomässiga, själsliga, fullständigt nackbrytande akrobatiska tankeövningar som behövs för att lyckas med att prestera i sängen med hjälp av en kropp man inte känner igen, inte vet hur den fungerar, inte vill ha och överhuvudtaget inte kan stå ut med för en sekund. Och att dessutom vara i fullständigt fel ände i många fall. Jag inbillar mig att jag är någon som leker att jag är någon som leker att jag är någon som...
Jag försökte mig, trots allt, på förhållanden och samliv under många år. Det gick väl inte riktigt så bra som jag tänkt mig. Varken i sängen eller rent praktiskt. Det är svårt att hävda att man är man då man glömmer sig och råkar presentera sig för flickvännens gamle doppastor på den stora familjefesten genom att niga och presentera sig som "Annas flickvän", samtidigt som man försöker se hemskans manlig ut precis hela tiden.
Märkligt nog fungerar det betydligt bättre idag. Trots skador från en brutal våldtäkt jag utsatts för i hatbrottssyfte för ett drygt år sedan. Men jag har ändå en kropp jag kan identifiera mig med. En kropp jag förstår. En kropp som stämmer i mitt psyke, i min tankevärld, i min känslovärld. Som ser ut, känns och fungerar som jag förväntar mig inombords att den borde och ska göra. Det hade jag inte tidigare.
Innan kirurgin handlade allt om att hantera ångest, depressioner, spegelbilder som ljög för mig och känslan av att ha blivit huggen i ryggen av naturen, av Gud, av samhället och allting som mänsklighet står för.
Mycket av det är borta nu. Mycket av det har jag lämnat bakom mig. Men till priset av att jag lämnade mitt människovärde, min rätt till min egen kropp och rätten till mitt egenbestämmande. Rätten till mitt eget liv.
Det är så det ofta kan kännas att vara transsexuell. Att vilja slänga av sig inte bara sina kläder utan att känna ett intensivt och världskullkastande ångestfyllt behov av att slita sin egen hud av kroppen. Att bränna bort, att skära bort, att sluta vara fel. Att känna hur man inte längre står ut, att man har klia hela vägen genom hela huden, genom muskler, genom magen, genom bröstet och rakt in i själen. Att känna att nu måste det sluta. Nu måste det räcka. Det måste få ett STOPP!!!
photo: _xXxIzabellaMaexXx at DeviantArt
Och mitt i allting... då man inte orkar med att se sig själv en gång till som någon annan, inte klarar av att gå på toa en gång till. Inte klarar av att försöka kämpa på sig obekväma kläder i vilka man känner sig som en fullständig clown, en total bedragare, ett monster, en vidrig tingest utan något som helst rättfärdigande, existensberättigande...
Mitt i allting, då man inte längre orkar stå, då man inte orkar skrika mer, då man inte orkar gråta, då man måste lära sig själv att andas andetag för andetag och då luften omkring känns som många ton av sten och törnen och knivar. Då man är för trött för att ens orka med att skaka. Då hela världen rasar in och man inte längre kan uttala sitt eget namn. Då kommer så domen.
Rasbiologi. Då och nu lika aktuellt med arvet av det svenska folkhemmet.
Visst kan vi hjälpa dig, lilla vän. Men då måste du utstå sterilisering. Du måste skriva på detta pappret. Du måste skriva din namnteckning på detta dokumentet, ge upp din värdighet, din mänsklighet, ditt medborgarskap, dina drömmar om en familj. Din rätt till din egen kropp och din egen framtid är nu oåterkalleligen vår, för kollektivets bästa. Skriv under eller du kommer aldrig någonsin få hjälp och du får avsluta ditt liv i vad för mode du än vill. Men du kan glömma att du någonsin får ens en utsträckt hand från samhället till den dagen du skrivit under. Valet är ditt... Det är helt och hållet frivilligt...
Man gör det man måste göra.
Jag gav upp min rätt till barn.
Jag gav upp rätten till min egen kropp.
......
.jpg)
Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna. Socialstyrelsens rättsliga råd, 14 oktober 2008.
Ingen hänsyn tas i detta beslutet till genitaliernas utformning, klädesval, levnadssätt eller dylikt. Det enda viktiga var hela tiden statens rätt att få skära av min förmåga att ge liv.
Sedan dess saknar jag. Sedan dess drömmer jag mardrömmar. Sedan dess gråter jag, skriker jag, slutar jag ibland att andas. Sedan dess känner jag mig förnedrad, smutsig, skitig och allmänt totalt värdelös. Men någonstans inbillar jag mig att även det transsexuella monstret en dag ska ha rätten att bli människa igen. Att även jag ska ha rätten att vara en medborgare. Att även jag ska duga som mor. Att även jag ska ha rätten att bilda familj...
Dekanhuset i Uppsala, tidigare hem för det Rasbiologiska Institutet.
Idag lever verksamheten delvis kvar efter att ha flyttat och bytt namn till Institutionen för medicinsk genetik år 1958. Det mesta av den svenska forskningen kring genetik ligger idag under Uppsala Universitets Genetikcentrum.
Det är försent nu. Jag vet det egentligen. Det är redan gjort. Jag hade inget val, för att jag hade inte orkat leva till idag om jag inte böjt mig för kollektivets krav. Det är den bleka, ärliga, raka sanningen. Hade jag inte gått med på steriliseringen hade jag inte orkat leva till idag. Jag hade aldrig orkat.
I mitt fall nekades jag dessutom vård och remisser i 13 år från att jag började begära hjälp. Jag var sexton år, hade just flyttat hemifrån och var redan då så sliten av ett outhärdligt lidande att min skola fruktade för mitt liv. De såg behovet av hjälp. Jag fick tillgång till en psykolog under skolans stängda timmar. Väktare som höll öppet och en inhyrd, extern psykolog. Han uppmuntrade mig efter en tid till att avsluta mitt liv för mänsklighetens bästa.
Dachau. Genetisk utrensning av "mindre värda" människor blir inte vackrare eller mer rättfärdigad oavsett om den sker i Sverige, i Tyskland, i Polen, i det forna Jugoslavien eller någon annanstans.
Många år därefter gav jag upp mina desperata försök att få vård i Sverige. Jag sökte vård utomlands. Träffade utländska läkare, sexologer, psykologer. Jag opererades i Thailand. Men jag kunde inte spara undan något av det liv som fortfarande fanns i mig, för risken att deponeringen skulle komma till svenska statens kännedom. Jag skulle dessutom inte haft råd att utföra en insemination privat på en partner under rimlig tid. För att något sådant bekostas bara av svenska staten för riktiga människor och jag blev tvungen att själv betala för i stort sett hela min transition ur egen ficka. Det var allt annat än gratis. Men så var det. Jag nekades vård, fick göra min transition själv. Men ändå nåddes jag av statens och lagens långa arm. Ändå fick jag leva med samma regler som om jag gjort ingreppet i Sverige. Jag var inte en riktig människa. Därför straffades jag med sterilitet till vilket pris som helst.
Jag fick lov att ge upp mina drömmar och mina planer ändå. För att om jag avslöjades i mina försök att lura staten genom att spara undan könsceller, så skulle jag bli diskvalificerad från att göra det livsnödvändiga juridiska bytet och få hjälp med vård genom bland annat hormonbehandlingar under resten av mitt liv. Exkluderad från vård jag visste att jag inte hade själsig eller känslomässig ork att stå utan.
Den 20 mars 2008 sövdes jag och kniven sattes i min kropp. Nära nog på minuten 30 år efter att jag föddes på Huddinge Sjukhus söder om Stockholm.
Chonburi, Thailand. Jag vaknade upp lycklig. Jag vaknade upp befriad. Äntligen skulle värken och ångesten försvinna. Jag trodde det då. Jag var ju hel. Så när som på en liten detalj. Jag hade givit upp min familj. Jag hade givit upp det jag önskade mest i hela livet. För att få en chans att leva.
Idag lever jag. Men det är en skuggtillvaro av outsäglig ensamhet och av sorg. Jag gav mer än jag behövt göra. Jag gav mer än jag borde gjort. Jag gav upp mitt liv för att fortsätta leva.
Den transsexuella människans paradox.
Islandsbloggen, Islandsbloggen för att det kan vara intressant att jämföra med grannlandet Island ibland. Där avslöjades övergrepp i form av steriliseringar så sent som 2008. Nu har ett förbud i praktiken gått igenom.
LouiseP, P2, Odelberg, JensO, Froby, Pophöger, Motpol, Ex, DN, Trollhare,
Intressant.
2010-06-22
Tvångssteriliseringar - Cut the crap!
Det har dykt upp en hel del protester som hävdar att tvångssteriliseringar inte alls förekommer på transsexuella och även de intersexuella som faktiskt annars skulle ha möjlighet att bilda familj och få barn (inte alla är sterila, även om det är väldigt vanligt - kommentar till en av kommentarerna i ett tidigare inlägg här på bloggen).
Jag tänker bara att... Cut the crap!
Socialstyrelsens rättsliga råd, 14 oktober 2008:
Lagen 1972:119 om fastställande av könstillhörighet i vissa fall:
http://www.notisum.se/rnp/
Lagen 1944:133 om kastrering
http://www.notisum.se/rnp/
Läs på för guds skull!. Det finns massor att läsa om detta. Diskussionerna har pågått i decennier nu, så det är inte svårt att googla på det och få fram såväl fakta, artiklar och rapporter som levnadsberättelser. Det är verkligen så illa som det låter. Det fortgår än idag och det finns alla skäl att läsa på och ta ställning.
Steriliseringarna är dels ett absolut villkor för att en individ ska få rätten till myndighetsbeslutet om fastställelse av ny könstillhörighet som ger rätten att byta namn, ändra könstillhörighet i pass och id-kort och även korrigera journaler inom vården, söka arbete som rätt kön och så vidare.
Och dels ett absolut villkor för att personen i fråga överhuvudtaget ska ha rätt till någon som helst vård. Inklusive inom psykiatrin, hormonella behandlingar, logopedhjälp, kirurgiska ingrepp, hårepilering, et c.
Märk väl att ingen lag överhuvudtaget lagstiftar om vad jag ska ha för könsorgan, utan enbart talar om att jag inte får reproducera mig på något som helst vis. Vi är förbjudna att spara undan könsceller och vi hindras effektivt att exempelvis adoptera eller söka möjligheten att agera fosterföräldrar. Inte heller värdmödraskap är tillåtet i Sverige idag.
Det är alltså inte nödvändigt att operera om könsorgan från det ena till det andra. Att behålla penis som kvinna är egentligen helt ok. Att behålla vagina som man är heller inga problem. Det viktiga enligt lagstiftningen är att ingen vård ges och inga myndighetsbeslut fattas av någon som helst anledning om inte individen är steriliserad och effektivt har nekats alla möjligheter att någonsin bilda familj.
Tack och lov har ingen ännu kommit på att man ska avliva avkomma som kommit till innan en transition. Det är ju hemskt praktiskt annars.
Det innebär att människor som egentligen är på gränsen till totalt sammanbrott, som inte klarar av att arbeta och som inte klarar av att sköta skolgång eller liknande ändå väntar till dess de är gott och väl i medelåldern innan de kommer ut och byter kön. Kanske för att de lyckats finna en partner som är villig att bilda en familj med dem och därför helt enkelt tar chansen på grund av sin längtan efter barn själva. Det innebär för det mesta att man blir tvungen att leva med en enorm livslögn och med ett enormt lidande, då man i praktiken i de allra flesta fall blir tvungen att ljuga dels för sin partner och dels för sina barn. Och eventuellt dessutom leva i ett förhållande med en person man kanske inte alls har rätt sexuell läggning för att verkligen vilja leva med.
Då ska man också komma ihåg att många transsexuella som inte får adekvat vård mår fruktansvärt psykiskt dåligt. De allra flesta är oförmögna att alltså sköta ett arbete till dess könsbytet är genomfört. Många upplevs som tämligen obekväma socialt då de av naturliga skäl fungerar som ett annat kön (det upplevda könet) än det som omgivningen ser (det fysiska könet).
Kostnaderna för alla dessa sjukskrivningar, psykbryt, självmord och självmordsförsök är astronomiska! Människor medicineras med tung psykofarmaka och lugnande medel i kopiösa mängder för att alls stå ut med sin tillvaro. Många nekas vård idag. Tusentals stoppas av målvakter landstingen anlitat för att stoppa strömningen av nya transsexuella patienter in till vårdteamen. Det är inte otroligt att transsexualism är en av de vanligaste orsakerna till självmord bland unga under 30 år idag. Internationella studier visar att upp till 50% av transsexuella som inte fått tillgång till vård är döda för egen hand innan 30 års ålder. I Sverige mörkas denna statistiken av hänsyn till de efterlevande, så att de ska slippa leva med skammen över att ha haft en transsexuell självmördare i familjen.
Är det försvarbart!?
Är det rimligen försvarbart att tvinga människor till barnlöshet som ett adamant krav för att dessa ska få tillgång till vård och en möjlighet att byta juridiskt kön och därmed även exempelvis namn, könsmarkör i pass, id-kort och körkort?
Samma form av villkorad sterilisering har du fortfarande rätten att kräva skadestånd för av svenska staten om det skedde innan 1975, eftersom de flesta steriliseringar efter 1940-talet genomfördes enligt exakt samma princip. Men har samma sak skett efter 1975 anses man inte ha rätt till skadestånd. Lustigt, inte sant?
Visst ska vi hjälpa dig, lilla vän. Men då ska du fanimej ge upp dina äggstockar eller dina testiklar. Skit samma i övrigt.
Lisa Olsson beskriver det bra på Newsmill:
http://www.newsmill.se/art
_________________________________________
Visst kunde jag, Amanda Brihed, ha försökt få barn tidigare, det vill säga innan bytet?
Vem har sagt att jag inte försökt? Men dels kanske det inte är så jäkla lätt att finna en partner som är villig att skaffa barn och bilda en familj då man är så sjukt obekväm med och i sig själv som man är då man fötts in i fel kropp. Dels ville jag inte lura mina partners och skaffa mig en familj med någon som överhuvudtaget inte vill leva med mig på grund av att de har fel sexuell läggning för att kunna tända på och älska mig i det kön jag själv upplever mig tillhöra.
Dels ansåg jag det vara aningen orätt mot barnen att utsätta dem för min egen transitionsprocess, eftersom jag kände på mig att den skulle bli smärtsam för mig. Och jag hade rätt. Min transition blev smärtsam.
Vid ett tillfälle höll jag på att bli förälder. Men det barnet togs bort av den biologiska modern på övertid, så att säga. Och mot min vilja.
Då jag tillslut befann mig i en situation där jag inte klarade av att vänta längre, då jag hade att välja på att avsluta mitt liv eller genomföra processen så fanns alternativen inte riktigt där. Det var bara att gilla läget och göra det.
Jag fick till och med betala för hela kalaset själv och bekosta min egen kirurgi utomlands för att jag i 13 år sökt hjälp av vården men nekats den remiss till vårdteamet som jag har laglig rätt att få.
Det är dags för omvärlden att börja anstränga sig litet och sätta sig in i detta innan man uttalar sig totalt rabiat och galet. Finns möjligheten att sterilisera en grupp människor i samhället på detta sätt, så kan din grupp vara nästa då samhället skiftar en aning i sina värderingar nästa gång.
Transsexualism är ingen sexuell läggning, inte heller en perversion. Det är bland det mest helvetiska som kan hända en människa. Det gör ont, det sliter mentalt och känslomässigt på en nivå få kan föreställa sig. Och det är skäl till så mycket diskriminering och så mycket fördomar från samhällets sida att det borde få de flesta att känna permanent ont i magen bara vid tanken.
Det är dags nu att även transsexuella får rätten att kalla sig medborgare i detta landet. Det är dags nu att även transsexuella får samma mänskliga fri- och rättigheter som alla andra medborgare i detta landet.
Det är dags att häva tystnaden. Vi har gömt oss och vi har kuvats länge nog.
Ingen har rätt att tysta oss längre. Ingen har rätt att sätta sig på oss. Ingen har rätt att stjäla vårt människovärde och våra medborgerliga rättigheter från oss.
Vi kommer inte att försvinna. Vi kommer inte att tystna.
Favorit i repris. Jag älskar att sprida denna för att den gör så jävla ont och för att jag hittills aldrig klarat av att se den utan att magen knutit sig och mina tårar fallit. Se den. Du har råd. Du har tid. Men din syn på oss transsexuella kan mycket väl komma att förändras om du gör det. Är du "up to it"? Se den. Jag ber dig se den.
Jens Odsvall, Trollhare, Trollhare, Trollhare, Lisa Olsson, Andreas Froby, Andreas Froby, En bögs liv, HBT-S, Louise P, P2, Helena von Schantz, Fredrik Sneibjerg, Skriet från Kärnfamiljen, Fajaf, Liberati, Adam Cwejman, Mary XJ, P2, HBT-S, Mathias Sundin, Unga Folkpartiet, Federley, Jan Sjöberg, Liberati, Johan Westerholm, Helena von Schantz, Lisa Olsson, Zetterman, Född i fel kropp, Svensk Myndighetskontroll, Carina Boberg, Lisa Olsson, Lisa Olsson (Newsmill), Elin Grelsson (ETC), Henrik Brändén, NSM, Psychebella,
Jag tänker bara att... Cut the crap!
Socialstyrelsens rättsliga råd, 14 oktober 2008:
"Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastrering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna."
Lagen 1972:119 om fastställande av könstillhörighet i vissa fall:
http://www.notisum.se/rnp/
Lagen 1944:133 om kastrering
http://www.notisum.se/rnp/
Läs på för guds skull!. Det finns massor att läsa om detta. Diskussionerna har pågått i decennier nu, så det är inte svårt att googla på det och få fram såväl fakta, artiklar och rapporter som levnadsberättelser. Det är verkligen så illa som det låter. Det fortgår än idag och det finns alla skäl att läsa på och ta ställning.
Steriliseringarna är dels ett absolut villkor för att en individ ska få rätten till myndighetsbeslutet om fastställelse av ny könstillhörighet som ger rätten att byta namn, ändra könstillhörighet i pass och id-kort och även korrigera journaler inom vården, söka arbete som rätt kön och så vidare.
Och dels ett absolut villkor för att personen i fråga överhuvudtaget ska ha rätt till någon som helst vård. Inklusive inom psykiatrin, hormonella behandlingar, logopedhjälp, kirurgiska ingrepp, hårepilering, et c.
Märk väl att ingen lag överhuvudtaget lagstiftar om vad jag ska ha för könsorgan, utan enbart talar om att jag inte får reproducera mig på något som helst vis. Vi är förbjudna att spara undan könsceller och vi hindras effektivt att exempelvis adoptera eller söka möjligheten att agera fosterföräldrar. Inte heller värdmödraskap är tillåtet i Sverige idag.
Det är alltså inte nödvändigt att operera om könsorgan från det ena till det andra. Att behålla penis som kvinna är egentligen helt ok. Att behålla vagina som man är heller inga problem. Det viktiga enligt lagstiftningen är att ingen vård ges och inga myndighetsbeslut fattas av någon som helst anledning om inte individen är steriliserad och effektivt har nekats alla möjligheter att någonsin bilda familj.
Tack och lov har ingen ännu kommit på att man ska avliva avkomma som kommit till innan en transition. Det är ju hemskt praktiskt annars.
Det innebär att människor som egentligen är på gränsen till totalt sammanbrott, som inte klarar av att arbeta och som inte klarar av att sköta skolgång eller liknande ändå väntar till dess de är gott och väl i medelåldern innan de kommer ut och byter kön. Kanske för att de lyckats finna en partner som är villig att bilda en familj med dem och därför helt enkelt tar chansen på grund av sin längtan efter barn själva. Det innebär för det mesta att man blir tvungen att leva med en enorm livslögn och med ett enormt lidande, då man i praktiken i de allra flesta fall blir tvungen att ljuga dels för sin partner och dels för sina barn. Och eventuellt dessutom leva i ett förhållande med en person man kanske inte alls har rätt sexuell läggning för att verkligen vilja leva med.
Då ska man också komma ihåg att många transsexuella som inte får adekvat vård mår fruktansvärt psykiskt dåligt. De allra flesta är oförmögna att alltså sköta ett arbete till dess könsbytet är genomfört. Många upplevs som tämligen obekväma socialt då de av naturliga skäl fungerar som ett annat kön (det upplevda könet) än det som omgivningen ser (det fysiska könet).
Kostnaderna för alla dessa sjukskrivningar, psykbryt, självmord och självmordsförsök är astronomiska! Människor medicineras med tung psykofarmaka och lugnande medel i kopiösa mängder för att alls stå ut med sin tillvaro. Många nekas vård idag. Tusentals stoppas av målvakter landstingen anlitat för att stoppa strömningen av nya transsexuella patienter in till vårdteamen. Det är inte otroligt att transsexualism är en av de vanligaste orsakerna till självmord bland unga under 30 år idag. Internationella studier visar att upp till 50% av transsexuella som inte fått tillgång till vård är döda för egen hand innan 30 års ålder. I Sverige mörkas denna statistiken av hänsyn till de efterlevande, så att de ska slippa leva med skammen över att ha haft en transsexuell självmördare i familjen.
Är det försvarbart!?
Är det rimligen försvarbart att tvinga människor till barnlöshet som ett adamant krav för att dessa ska få tillgång till vård och en möjlighet att byta juridiskt kön och därmed även exempelvis namn, könsmarkör i pass, id-kort och körkort?
Samma form av villkorad sterilisering har du fortfarande rätten att kräva skadestånd för av svenska staten om det skedde innan 1975, eftersom de flesta steriliseringar efter 1940-talet genomfördes enligt exakt samma princip. Men har samma sak skett efter 1975 anses man inte ha rätt till skadestånd. Lustigt, inte sant?
Visst ska vi hjälpa dig, lilla vän. Men då ska du fanimej ge upp dina äggstockar eller dina testiklar. Skit samma i övrigt.
Lisa Olsson beskriver det bra på Newsmill:
http://www.newsmill.se/art
_________________________________________
Visst kunde jag, Amanda Brihed, ha försökt få barn tidigare, det vill säga innan bytet?
Vem har sagt att jag inte försökt? Men dels kanske det inte är så jäkla lätt att finna en partner som är villig att skaffa barn och bilda en familj då man är så sjukt obekväm med och i sig själv som man är då man fötts in i fel kropp. Dels ville jag inte lura mina partners och skaffa mig en familj med någon som överhuvudtaget inte vill leva med mig på grund av att de har fel sexuell läggning för att kunna tända på och älska mig i det kön jag själv upplever mig tillhöra.
Dels ansåg jag det vara aningen orätt mot barnen att utsätta dem för min egen transitionsprocess, eftersom jag kände på mig att den skulle bli smärtsam för mig. Och jag hade rätt. Min transition blev smärtsam.
Vid ett tillfälle höll jag på att bli förälder. Men det barnet togs bort av den biologiska modern på övertid, så att säga. Och mot min vilja.
Då jag tillslut befann mig i en situation där jag inte klarade av att vänta längre, då jag hade att välja på att avsluta mitt liv eller genomföra processen så fanns alternativen inte riktigt där. Det var bara att gilla läget och göra det.
Jag fick till och med betala för hela kalaset själv och bekosta min egen kirurgi utomlands för att jag i 13 år sökt hjälp av vården men nekats den remiss till vårdteamet som jag har laglig rätt att få.
Det är dags för omvärlden att börja anstränga sig litet och sätta sig in i detta innan man uttalar sig totalt rabiat och galet. Finns möjligheten att sterilisera en grupp människor i samhället på detta sätt, så kan din grupp vara nästa då samhället skiftar en aning i sina värderingar nästa gång.
Transsexualism är ingen sexuell läggning, inte heller en perversion. Det är bland det mest helvetiska som kan hända en människa. Det gör ont, det sliter mentalt och känslomässigt på en nivå få kan föreställa sig. Och det är skäl till så mycket diskriminering och så mycket fördomar från samhällets sida att det borde få de flesta att känna permanent ont i magen bara vid tanken.
Det är dags nu att även transsexuella får rätten att kalla sig medborgare i detta landet. Det är dags nu att även transsexuella får samma mänskliga fri- och rättigheter som alla andra medborgare i detta landet.
Det är dags att häva tystnaden. Vi har gömt oss och vi har kuvats länge nog.
Ingen har rätt att tysta oss längre. Ingen har rätt att sätta sig på oss. Ingen har rätt att stjäla vårt människovärde och våra medborgerliga rättigheter från oss.
Vi kommer inte att försvinna. Vi kommer inte att tystna.
Favorit i repris. Jag älskar att sprida denna för att den gör så jävla ont och för att jag hittills aldrig klarat av att se den utan att magen knutit sig och mina tårar fallit. Se den. Du har råd. Du har tid. Men din syn på oss transsexuella kan mycket väl komma att förändras om du gör det. Är du "up to it"? Se den. Jag ber dig se den.
Melissa sits in the back of the classroom afraid to speak up,
She pulls akwardly at her extra loose khaki cargo pants,
She doesn't want the boys to notice her.
James finds himself at the back of a classroom,
His baseball cap casts a shadow on his pimple stained forehead,
A wide shirt hangs from his broad shoulders,
But no one ever noticed him.
Melissa
The teacher asks,
And she says nothing because she is not here,
And Melissa has never been here,
Because Melissa is just some abstract jumble of syllables that doesn't fit her position,
She is not what she seems,
She doesn't want to have to explain to her mother for the 232nd time why she doesn't want to wear a dress to prom,
Doesn't paint her face it's cause her whole body is painted on.
Melissa, Melissa
James doesn't want to have to explain where he came from,
Cause with the exception of Melissa he has been deemed an abstract reality by everyone,
All he wishes for is to get to wear a tuxedo to prom.
And Melissa has been tucking in breasts that will be growing for three years now,
Been using duct tape to press them down and mould them more into pecs,
She just wishes that people would understand that at birth her genatils didn't know which way to grow,
Mad at God who couldnt relay a message directly to her hormones that they should produce more testosterone,
The only person who understands her is James,
And they have been playmates since the age of four,
Around the time girls notice boys and boys notice girls,
See James' family wanted daughters instead of sons,
And Melissa was always like that male beetle that everyone called a ladybug,
Melissa, Melissa where is she?
Sometimes she wishes she could rip the skin off her back,
Every moment of every day feeling trapped in the flesh of a stranger,
Melissa,
She stands to her feet wanting to say
"I'm here, I've been here since I was born, so quit asking me if I'm a him or a her, Cause when you combine the two pronouns you get H.I.R,
Hir,
And God combined the two genders and put me in this body transgendered,
I'm here so quit talking about me like I'm not here."
James falls back into Melissa's skin,
And the two comfort each other in their syncapated heartbeats,
Waiting for the day when Melissa can finally scrub off this made up genetic make up,
When the teacher asks for James and he can say "I'm here."
She pulls akwardly at her extra loose khaki cargo pants,
She doesn't want the boys to notice her.
James finds himself at the back of a classroom,
His baseball cap casts a shadow on his pimple stained forehead,
A wide shirt hangs from his broad shoulders,
But no one ever noticed him.
Melissa
The teacher asks,
And she says nothing because she is not here,
And Melissa has never been here,
Because Melissa is just some abstract jumble of syllables that doesn't fit her position,
She is not what she seems,
She doesn't want to have to explain to her mother for the 232nd time why she doesn't want to wear a dress to prom,
Doesn't paint her face it's cause her whole body is painted on.
Melissa, Melissa
James doesn't want to have to explain where he came from,
Cause with the exception of Melissa he has been deemed an abstract reality by everyone,
All he wishes for is to get to wear a tuxedo to prom.
And Melissa has been tucking in breasts that will be growing for three years now,
Been using duct tape to press them down and mould them more into pecs,
She just wishes that people would understand that at birth her genatils didn't know which way to grow,
Mad at God who couldnt relay a message directly to her hormones that they should produce more testosterone,
The only person who understands her is James,
And they have been playmates since the age of four,
Around the time girls notice boys and boys notice girls,
See James' family wanted daughters instead of sons,
And Melissa was always like that male beetle that everyone called a ladybug,
Melissa, Melissa where is she?
Sometimes she wishes she could rip the skin off her back,
Every moment of every day feeling trapped in the flesh of a stranger,
Melissa,
She stands to her feet wanting to say
"I'm here, I've been here since I was born, so quit asking me if I'm a him or a her, Cause when you combine the two pronouns you get H.I.R,
Hir,
And God combined the two genders and put me in this body transgendered,
I'm here so quit talking about me like I'm not here."
James falls back into Melissa's skin,
And the two comfort each other in their syncapated heartbeats,
Waiting for the day when Melissa can finally scrub off this made up genetic make up,
When the teacher asks for James and he can say "I'm here."
Jens Odsvall, Trollhare, Trollhare, Trollhare, Lisa Olsson, Andreas Froby, Andreas Froby, En bögs liv, HBT-S, Louise P, P2, Helena von Schantz, Fredrik Sneibjerg, Skriet från Kärnfamiljen, Fajaf, Liberati, Adam Cwejman, Mary XJ, P2, HBT-S, Mathias Sundin, Unga Folkpartiet, Federley, Jan Sjöberg, Liberati, Johan Westerholm, Helena von Schantz, Lisa Olsson, Zetterman, Född i fel kropp, Svensk Myndighetskontroll, Carina Boberg, Lisa Olsson, Lisa Olsson (Newsmill), Elin Grelsson (ETC), Henrik Brändén, NSM, Psychebella,
2010-05-29
Mir Abbas, ditt minne ska föda något nytt!
Till minne av Mir Abbas som jordfästes på Skogskyrkogården i Gävle i torsdags. Ett år för sent, trots den islamska sed som säger att en död ska begravas inom tre dygn från frånfället.
Kroppen skulle skickas till Afghanistan, tänkte man sig från svensk sida. Ingen kunde eller ville ta emot kistan. Vilket tyvärr är föga förvånande. Det fanns ingen släkt. Det fanns inga vänner. Ingen som kunde ta emot kistan då den väl kom dit. Och så är det rätt ofta. Världens ensammaste människor är de som förlorat allt. De som kanske inte har någon familj på grund av krig eller sjukdom. De som kanske har haft en familj, men förlorat den på grund av sin kamp för att få vara sig själva. På grund av sin kamp för att få älska vem de vill. På grund av sin kamp för att få vara den de vill och uttrycka sig som den de är. Vi har sett det här förr. Vi ser det nästan dagligen (pdf). Ändå sker ingen förändring. Det är skamligt!
Ingen vill kännas vid en person som sticker ut från normerna. Ingen vågar ifrågasätta och stå upp mot fördomar och hederskultur. En hederskultur som är precis lika vanlig, tyvärr, även i Sverige. Oförståelsen finns även här. Hur ska man annars förklara det totalhaveri från svenska myndigheters sida som drabbade Mir Abbas och som drabbat ytterligare många fler? Hur ska vi annars förklara det faktum att människor som jag själv mist i stort sett samtliga vänner från förr efter en sådan egentligen enkel sak som ett könsbyte. Att människor mister sina arbeten eller motarbetas av vården, Migrationsverket, sociala myndigheter, försäkringskassa, arbetsförmedlingar och många andra instanser som borde finnas där för att hjälpa, stötta och bereda vägen för ett fungerande liv?
”Mir Abbas Safari var den ensammaste människa jag träffat. Han hade bara ett enda nummer inlagt i sin mobiltelefon.” En vän berättar.
”Jag tror aldrig att jag träffat en så olycklig människa. Och jag vill aldrig göra det igen. Vi hade ofta bra samtal, om livet och vädret. En dag bad han oss om hjälp att dö. Han hade bestämt sig.” -En sjuksköterska på häktet i Gävle, där Abbas placerades i väntan på att utvisas. Han spenderade även tid fängslad för att ha försökt ta sitt eget liv.
Det tog bara 68 dagar i häktescellen för det svenska systemet att knäcka Mir Abbas. Därefter tog han sitt liv. Då var det över.
Jag hoppas att det svenska samhället känner sig jävligt strongt och stolt och duktigt nu.
För att om så inte är fallet så förväntar jag mig att något görs jävligt snart! Det är fanimej dags nu. Det är fanimej inte ok att detta ska få ske bara hur som helst, i skymundan eller öppet. Inte här. Inte i Sverige.
Det är med sorg jag tänker på hur många vi skadat och lett i döden med den omänskliga och kränkande politik som förs rörande hbt-personer från hela världen i detta land. Låt det inte hända igen. Det har redan hänt alltför många gånger i onödan och varje gång är tusen för mycket.
Att Sverige kan med att som land tolerera den homo- och transfobi som leder till att människor utvisas med uppmaningen att hålla sig i garderoben är så otroligt sjukt att jag kan explodera. Gråter gör jag redan. Kippar efter andan. Varje gång. Och ser på när respekten för mitt eget land bryts ner bit för bit för bit. När förtroendet för det svenska systemet och den svenska mentaliteten går i kras på så många vis att jag omöjligt vet var jag ska börja att beskriva det.
ProjO, Trollhare, Opassande, Livbåten, Sultan, Min plats bland orden, Anna Troberg, Johan Folin, Veronica Svärd, P2, Leva, Catrine,
Kroppen skulle skickas till Afghanistan, tänkte man sig från svensk sida. Ingen kunde eller ville ta emot kistan. Vilket tyvärr är föga förvånande. Det fanns ingen släkt. Det fanns inga vänner. Ingen som kunde ta emot kistan då den väl kom dit. Och så är det rätt ofta. Världens ensammaste människor är de som förlorat allt. De som kanske inte har någon familj på grund av krig eller sjukdom. De som kanske har haft en familj, men förlorat den på grund av sin kamp för att få vara sig själva. På grund av sin kamp för att få älska vem de vill. På grund av sin kamp för att få vara den de vill och uttrycka sig som den de är. Vi har sett det här förr. Vi ser det nästan dagligen (pdf). Ändå sker ingen förändring. Det är skamligt!
Ingen vill kännas vid en person som sticker ut från normerna. Ingen vågar ifrågasätta och stå upp mot fördomar och hederskultur. En hederskultur som är precis lika vanlig, tyvärr, även i Sverige. Oförståelsen finns även här. Hur ska man annars förklara det totalhaveri från svenska myndigheters sida som drabbade Mir Abbas och som drabbat ytterligare många fler? Hur ska vi annars förklara det faktum att människor som jag själv mist i stort sett samtliga vänner från förr efter en sådan egentligen enkel sak som ett könsbyte. Att människor mister sina arbeten eller motarbetas av vården, Migrationsverket, sociala myndigheter, försäkringskassa, arbetsförmedlingar och många andra instanser som borde finnas där för att hjälpa, stötta och bereda vägen för ett fungerande liv?
”Mir Abbas Safari var den ensammaste människa jag träffat. Han hade bara ett enda nummer inlagt i sin mobiltelefon.” En vän berättar.
”Jag tror aldrig att jag träffat en så olycklig människa. Och jag vill aldrig göra det igen. Vi hade ofta bra samtal, om livet och vädret. En dag bad han oss om hjälp att dö. Han hade bestämt sig.” -En sjuksköterska på häktet i Gävle, där Abbas placerades i väntan på att utvisas. Han spenderade även tid fängslad för att ha försökt ta sitt eget liv.
Det tog bara 68 dagar i häktescellen för det svenska systemet att knäcka Mir Abbas. Därefter tog han sitt liv. Då var det över.
Jag hoppas att det svenska samhället känner sig jävligt strongt och stolt och duktigt nu.
För att om så inte är fallet så förväntar jag mig att något görs jävligt snart! Det är fanimej dags nu. Det är fanimej inte ok att detta ska få ske bara hur som helst, i skymundan eller öppet. Inte här. Inte i Sverige.
Skämmes ta mig fan!!!
Det är med sorg jag tänker på hur många vi skadat och lett i döden med den omänskliga och kränkande politik som förs rörande hbt-personer från hela världen i detta land. Låt det inte hända igen. Det har redan hänt alltför många gånger i onödan och varje gång är tusen för mycket.
Att Sverige kan med att som land tolerera den homo- och transfobi som leder till att människor utvisas med uppmaningen att hålla sig i garderoben är så otroligt sjukt att jag kan explodera. Gråter gör jag redan. Kippar efter andan. Varje gång. Och ser på när respekten för mitt eget land bryts ner bit för bit för bit. När förtroendet för det svenska systemet och den svenska mentaliteten går i kras på så många vis att jag omöjligt vet var jag ska börja att beskriva det.
Skämmes ta mig fan!!!
Låt det aldrig någonsin hända igen!!!
ProjO, Trollhare, Opassande, Livbåten, Sultan, Min plats bland orden, Anna Troberg, Johan Folin, Veronica Svärd, P2, Leva, Catrine,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
