Liberatis saga är slut

Nu är det då sagt. Liberati finns inte mer. Under slutet på kvällen den 26 september meddelade Liberati att projektet läggs ner efter två mycket intensiva och framgångsrika år.

Vi har åstadkommit mycket och vi har skapat ett starkt och tydligt arv inom den svenska politiken och inom den liberala rörelsen.

Efter valet för en vecka sedan har det spekulerats i vad det kanske litet tragiska resultatet kommer att leda till. Sverigedemokraterna in, regeringen kvar men i minoritetsställning (jag tänker inte ens börja gå in på allt fusk och allt slarv i samband med valet - det kommer bara göra mig ledsen) och med tre små partier som blir mindre till fördel för det stora. Vi har nu tre följepartier som alla går mot en mer konservativ hållning, samt ett starkt moderaterna. En alliansregering är förstås strålande. Jag måste säga det ändå, att alternativet hade jag inte velat ha, trots allt. Kanske mest med tanke på hur sossarna har tappat all ideologi och alla visioner, miljöpartisterna tappat sin linje helt och vänstern helt sopat banan med valprogrammet. Men en regeringsroll för Alliansen räcker tyvärr inte. Risken finns att detta blir Moderaterna show nu. Att småpartierna får mindre att säga till om, färre statsrådsposter och så vidare. Och att de bara blir utfyllnad i politiken. Vilket vore väldigt sorgligt. Jag är inte säker på att det är något jag känner mig helt och hållet bekväm med.

Själv tror jag att hur det än går med Alliansen och den kommande mandatperioden, så finns det mycket positivt i politiken också. Det finns möjligheter och det finns en framtid därute. Det finns en möjlighet att saker och ting ändå blir bra. Frågan är bara vilken väg jag själv vill ta.

Jag vet vilken framtid jag vill ha, men inte helt säkert hur jag ska uppnå den eller bidra till att vi tillsammans kan uppnå den.

Det är ingen hemlighet att jag kritiserat de repressiva tendenserna hos bägge blocken genom de sista åren. FRA, IPRED, datalagringen, tvångskissningar, övriga övervakningslagar, högre murar vid gränserna, von oben-perspektiv på integrationen, vansinnigt svårt att hantera de problem som uppstått i samband med omarbetningen av socialförsäkringssystemen. Och så vidare.

Jag stannar kvar där. I det. Och funderar på om det kommer att bli bättring under de kommande åren. Jag är inte helt säker. Jag är inte ett dugg säker på att något av de nuvarande blocken kan åstadkomma den skillnaden jag vill ha och faktiskt rent ut sagt kräver. Definitivt inte sedan flera av de människor jag satt allra störst hopp till och som jag arbetat allra mest med under de sista åren inte fått förnyat förtroende av svenska folket och alltså blir tvungna att lämna riksdagen. Jag är inte helt säker på att de förlusterna och bristen på nya vettiga röster kommer att räcka för att väga upp en alltmer konservativ linje, ett hårdare samhällsklimat och en hel drös rasister i riksdagen. Jag är alls inte säker.

Dessutom har jag funderat mycket på huruvida jag alls vill fortsätta i politiken för egen del. De sista åren har tagit hårt på mig. Och under valrörelsen har jag drabbats av väldigt tunga besked på det privata planet. Det innebär att det just nu inte enbart handlar om Folkpartiet eller Liberaldemokraterna för min del. Utan snarare i än högre grad handlar om huruvida jag vill fortsätta inom politiken alls. Överhuvudtaget.

Så mycket har hänt. Tvångsoutning av min medicinska historik, hot, förtal, stalkers, förföljelser, sexuella trakasserier från såväl okända som människor som verkligen borde veta bättre och som finns inom den politiska sfären, liksom en hel del flaming, har varit min vardag. Varje dag. Mycket positivt har hänt också. Men väger det verkligen upp alla gånger? Jag har varit stressad under de här åren på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag har haft väldigt ont om tid att faktiskt bara vila, vara med min familj, fundera över livet och skapa någon slags fungerande tillvaro.

För stunden tänker jag inte ta ställning till om jag stannar i Folkpartiet eller går över till Liberaldemokraterna. Många har frågat och det får ni gärna göra. Men förvänta er ännu inga svar. I den mån jag alls kunnat välja, så får det vara min ensak en liten stund till. Jag vill hinna landa först. Känna efter. Avsluta min anställning på Luf, vars kontraktstid går ut i veckan och hitta ett nytt jobb.

Jag tänker njuta av hösten, spendera tid med familj, vänner och andra jag tycker om. Ta långa bad och promenader. Känna efter om det blir ett race till överhuvudtaget och i så fall var. Eller om jag helt enkelt köper en gård nånstans ute på landet eller flyttar tillbaka till Bangkok eller Nebraska. Det får vi helt enkelt se.

Någon gång i oktober eller november antar jag att jag vet mer ordentligt hur jag gör med mitt liv och mitt politiska engagemang. Jag ber er respektera det faktum att jag just nu funderar och tar tid att andas och varva ner efter en intensiv valrörelse och så ses vi och hörs här och annorstädes allra senast då och förmodligen även innan.

Intressant.

Amanda spekulerar och spankulerar

Skäms över den låga nivån på politisk debatt, sörjer att demokratin just nu inte riktigt är hemma och trygg, börjar fundera igenom mitt framtida politiska liv. Lovar återkomma inom kort.

Tid för tankar

Det har varit ganska lamslaget här en stund nu. Jag har varit rätt sliten på sluttampen i valrörelsen. Det har varit motigt inte minst på grund av att det hänt väldigt mycket också på det privata planet. Allt är inte bara skoj med valrörelser, speciellt inte då det där som kallas livet lyckas med att hinna ikapp. Familjen har haft det tungt en stund och det gick väl helt enkelt inte att ignorera längre. Så jag tog en paus härifrån och andades litet. Jobbade mest, på slutet, med att svara på frågor och debattera på diverse olika communities och så vidare. Bloggen fick så lov att ligga nere.

Visst har där funnits mycket fint också. Stödet och tryggheten jag fått från de närmaste. En hel massa kärlek. En hel massa skratt, men också tårar. Där har funnits mycket som hänt och som jag inte riktigt ids med att slänga ur mig just här och just nu, men som faktiskt har till stora delar förändrat mitt liv, vem jag är och vad jag är. Det känns som om ett frö är fött till något helt och hållet nytt nu. Men det är också så att efter att jag blivit utfläkt och utdragen i det offentliga så till den milda grad att jag känt mig som en offentligt uthängd spread eagle inför hela mänskligheten, så känner jag att jag verkligen vill skydda det lilla verkligt privata som faktiskt är jag. Det där lilla jag har som inte är offentligt. Det där sista som inte blivit en medial snyftare eller en skvallerföljetång. Jag vill värna det som är inuti och som jag hittills inte förlorat helt till det offentliga.

Nu är väl valrörelsen över, kan man tänka (och därför borde det vara lättare att vara privat och att lägga ifrån sig all den där jakten och allt adrenalin på högvarv som jagat och jagat mig dag som natt). Och likförbannat har en ny valrörelse egentligen på sätt och vis redan börjat. Bara för att göra livet litet extra surt för oss som arbetat så hårt och som nu verkligen bara vill få vila och börja om. Vara någon annanstans för en liten stund, så att vi hinner vila ut en gnutta. För att nu står vi inför något på sätt och vis helt och hållet nytt och det är rätt tungt att inse att vi befinner oss i skiten ganska rejält. Vi måste börja prata, börja jobba, dra skitlasset och verkligen kämpa för att inte bara få ihop ett fungerande styre i det här landet, utan också att göra det utan att tumma på demokrati, värderingar, människovärde och budskap.

Mitt budskap är enkelt. Skulle Alliansen få för sig att arbeta med Sverigedemokraterna, så kan jag inte stödja det och kommer att lämna. Vänder de rödgröna partierna demokratin ryggen och lämnar ideologi, värderingar, demokrati och samhälle i sticket, så förlorar de mitt förtroende totalt. Sd är ett ickedemokratiskt parti med ickedemokratiska planer för landet. Sd är ett parti som inte har vidare mycket till övers för människor som jag, som min familj, mina vänner, min omgivning. Jag kan helt enkelt inte. Att skydda demokratin innebär att även ta beslut som gynnar demokratin långsiktigt. Ett demokratiskt arbete kan även betyda att man värnar grupper som av en eller annan orsak är hotade, riskerar skada eller inte har nog makt att föra sin egen talan.

Hela mitt politiska liv handlar om mänskliga rättigheter, ett öppnare och varmare samhälle, samarbete över gränser för en bättre framtid, trygghet, omtanke, möjligheter och personlig frihet. Sverigedemokraterna står inte för ens tillstymmelsen av en likhet till det och därför kan jag inte. Det är ren självbevarelsedrift, helt enkelt. De får självklart tycka och de får självklart arbeta för sin linje, men den linjen är bara inte min. Den är så absolut och totalt inte min.

Att jag sedan absolut känner att jag måste och vill respektera de väljare som röstat på Sd är en annan sak. Uppenbarligen finns ett budskap de vill föra fram. Uppenbart finns där något de vill säga. Och jag tror inte att det egentligen handlar om främlingsfientlighet, utan om att de etablerade partierna sumpat alla tillfällen att föra en seriös, konstruktiv debatt rörande mänskliga värden, integrationsfrågor, synen på samhälle och människor, problematik med våld och otrygghet inte minst i städernas förorter, ekonomiska baksteg, svåra förhållanden av miljoner olika skäl, en bristande värdighet i människors liv och allt vad det varit. Det är förmodligen så att det är bra att vi nu inte längre kan ducka. Vi måste ta den fighten. Och vinna den. Visa på nya drömmar, visioner, verklighetsbeskrivningar, mål och idéer inför framtiden. Vi måste sätta ord på våra motbilder, lyfta dem och se till att också förverkliga något nytt och bättre än det vi har idag och det som riskerar ske med ett främlingsfientligt parti rotat i riksdagen.

Vad jag hoppas på är att samtliga övriga partier i riksdagen tar sitt förnuft till fånga och börjar prata med varann. Börjar samtala. Börjar samarbeta. Vi har verkligen inte råd med något annat. Oppositionen är inte längre röd eller blå. Den är brun och jävligt otäck i sitt ursprung, i sina målsättningar och i sin syn på människor. Men den är aktuell och tydligen vass nog för att kunna hyvla till sig de där 20 mandaten och kan därför inte ignoreras. Såväl politiken som det mediala landskapet har varit väldigt kalt i brist på initiativ för att motsäga den verklighetsbild som byggt grunden för de främlingsfientligas intåg i riksdagen. Och det kalla samhälle som möter oss idag måste vi gemensamt hjälpas åt för att återskapa som något bättre, värdigare, starkare och varmare.

Det är dags att bygga strategier. Inte mot Sd (de hackerdumheter som varit är vidriga, oavsett vem det drabbar - ändamålen helgar aldrig medlen), utan mot själva sjukdomen underliggande symptomen. Vi måste reda upp vad som gått fel, vi måste börja prata, vi måste skapa ett samhälle där behovet av missnöjesröster till partier som Sd helt enkelt inte är starkt nog. Till dess vi nått dit, måste vi förmodligen leva med att det som sker - det sker.

Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ytterligare populistiska flirtar med den människofientliga brunhögern. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ett gigantiskt teparty. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, mer övervakning, fler batonger och fler tvångskissningar. Svaret är inte ett hårdare samhälle, högre murar, krav för att skapa lydnad och tystnad, rädsla för allt och alla och ett spirande hat mot det som sticker iväg från våra egna normer. Svaret måste vara mer öppenhet, mer frihet, bättre levnadsförhållanden, bättre lyhördhet gentemot hela samhället, ett stopp för diskriminering, utanförskap och uppgivna livsdrömmar. Svaret är en nyskapad tilltro till samhället, till varandra och till morgondagen.

Jag är fortfarande idag skakad. Jag visste, förstås. Jag såg det förmodligen tidigare än de flesta ville medge det. Att det var på väg. Att det skulle bli såhär. Men jag ville inte riktigt tro på det och jag ville inte riktigt förlika mig med det. Jag visste, men jag hoppades på att det skulle bli annorlunda. Jag hade fel. Sedan dess är jag stum. Sedan dess är jag chockad, likförbannat. Sedan dess har jag gråtit. Känt mig sorgsen, tillbakadragen, uppgiven och förtvivlad. Det skulle inte få hända här. Det skulle inte få ske i mitt land, i min värld. Men så skedde det. Det kom nära och det gör ont. I ett land som ännu inte medger att jag har rättigheter som alla andra är det tungt att inse att utvecklingen går bakåt och inte framåt, att hatet äger och att fruktan växer sig starkare. Det är skrämmande. Det är en kall värld vi vaknat till. Det vi kan göra är att resa oss, känna doften av kaffet, börja skyffla och börja bygga för en bättre värld.

Det är dags nu att börja skapa en framtid vi verkligen vill ha och som vi verkligen känner att vi kan drömma om. Inte bara vrida oss i mardrömmar för.

Till skillnad från vissa av er därute, så tror jag att upplysning, opinionsbildning och ökad kunskap hjälper. Jag tror att ett varmt samhälle föder ett varmt samhällsklimat. Jag tror att en fungerande tillvaro föder trygghet. Gör upp med det förflutna. Vädra ut dammet och spökena. Ta tag i problematiken som uppstått. Fyll igen klyftorna mellan "vi och dom" och börja prata om och arbeta med människor. Gör upp med åratal av destruktiv och förnedrande invandringspolitik som skapat hat, misstänksamhet, utslagning, utanförskap och i grunden en djävulsk massa förvirring. Värna kärleken. Värna medmänskligheten. Värna finheten. Skapa drömmarna. Ge plats för visionerna. Låt oss skapa framtid. Tillsammans.

Beelzebjörn, Gajditza, Helin,

Intressant.

Freedom Not Fear i Stockholm framflyttad 2 timmar

Med väldigt kort varsel har det framkommit att något blivit tokigt med bokningarna i Humlegården imorgon. Vi har blivit dubbelbokade på den tiden vi bett om och en annan tid är nu reserverad för oss. Samma ställe, nästan, men inte riktigt samma tid.

Det innebär att Freedom Not Fear den 11 september i Stockholm kommer att ligga klockan 16-19 istället för den tidigare planerade tiden 14-17.

Detta ställer till det, men det kan inte hjälpas. Just nu vill vi be er alla om hjälp att sprida information om att vi blivit tvungna att flytta fram tiden med två timmar och att vi alltså kör en kvällsdemonstration istället. Naturligtvis finns risk att talarlistan ändras till viss del. Vi beklagar detta och hoppas se så många som möjligt av er imorgon.

Till dess... hjälp gärna till att sprida detta budskapet till alla som kan tänkas vara berörda och som tänkt närvara och göra Freedom Not Fear till en riktigt fin och bra upplevelse.

Ödelagd dröm om ett demokratiskt Sverige

Ja, och idag dog förmodligen hoppet om att jag skulle kunna ta mig in i riksdagen. Oavsett hur välkänd jag är, oavsett vilken arbetsinsats jag haft för min personvalskampanj, oavsett hur många lagar jag ändrat, hur mycket jag debatterat, hur mycket jag alls uträttat och oavsett hur många som faktiskt vill rösta på mig.

Visserligen förstod jag att det fanns vissa begränsningar geografiskt, men att det i praktiken inte finns en enda sportslig chans att alls rösta på mig i valet kom som en total överraskning. 

Jag kan förstå den ursprungliga och praktiska grunden i detta. Ursprungligen var det säkert så att det fanns en väldig massa mening i att representanter för en viss region skulle representera denna i riksdagen. Västgötarna ville driva sina intressen, stockholmarna sina och norrlänningarna ville ha sin talan. Men i en värld där vi inte längre enbart går ut och dricker öl med de lokala arbetskamraterna och byalaget utan mer och mer lever våra liv på en global arena, på nätet och därigenom på sådana virtuella communities som Facebook eller diverse maillistor är det närmast makabert att förhindra människor att rösta på sina egna familjemedlemmar, sina vänner eller kort och gott den politiker och debattör som haft mest genomslag och påverkat en som mest.

Varför skulle jag representera en FRA-kritiker från Göteborg sämre än någon annan? Varför skulle jag inte bry mig om frågor som berör kommunikationen mellan Stockholm och Gävle? Har jag nu så mycket genomslag däromkring att jag har ett drygt tiotal förfrågningar om hur man ska kunna rösta på mig, så måste de anse att jag är fullt kapabel att ta tillvara deras intressen.

Vårt valsystem idag är förlegat way beyond gammalmodigt, det är odemokratiskt, exkluderande och håller tillbaka den politiska utvecklingen. Systemet är utifrån dagens förutsättningar uppenbart uppbyggt för att totalt demolera alla chanser hos unga och nya politiker att göra en resa från gräsrot till riksdagsledamot. Det är ett problem vi måste se över så snart det alls är möjligt. Det är fullkomligt orimligt att vi har ett system som i så liten grad lever upp till det moderna samhällets representationskrav.

Jag har hittills fått ett drygt hundratal förfrågningar direkt via telefon, mail, communities och liknande. Alla frågar samma sak. Hur gör jag för att kryssa in dig, min favoritkandidat, till riksdagen i år?

Det är förfrågningar från hela landet. Från Malmö i södern till Arvidsjaur i norr. Även förfrågningar från Sydamerika och Asien har jag fått, och från Holland. Från utlandssvenskar som inte kan rösta på mig. Men det hjälper föga. Inte ens boende i Stockholms Stad får rösta på mig, fastän de bara bor kanske fem minuter från mig.

I ett demokratiskt samhälle borde man kunna välja själv vem som ska representera ens åsikter, önskningar, drömmar och värderingar. Det ska väl ändå inte partierna eller staten göra, mer än i allra nödvändigaste och praktiskt mest minimala mån?

Samtidigt är samtliga etablerade partiers listor låsta. Det innebär att det inte finns en chans i hela världen att det går att kryssa mig om man inte råkar bo i Stockholms Län. Men då har vi tyvärr också problemet att partiet av någon anledning valt att vara enda parti som inte skickat ut valsedlar till sina väljare lokalt i exempelvis Huddinge där jag bor. Märkligt, med tanke på att upp till 60% av alla röstande gör det genom förhandsröstning idag. Till och med mupparna i Sd har skickat listor åt mig. Jag plockade upp eländet med skydd på händerna och slängde det omgående. Jag tror inte att jag blev allvarligt kontaminerad. Jag ber allra ödmjukast om ursäkt, men jag tror att det är ett jättemisstag att inte sprida valsedlar till en majoritet av alla de möjliga väljarna.

Det här innebär nu, hur som helst, att jag har hundratals som hör av sig till mig och som inte kan rösta på mig. Även lokalt i min egen kommun, för att de inte har möjlighet att ta sig till de lokala valstugorna på grund av arbete eller liknande. De hade kunnat rösta på mig om de fått hem valsedlarna och kunnat besöka en valstuga nära arbetet. Men nu säger många att de väljer ett annat parti eller att inte rösta istället. Detta är alltså inklusive länet som är min egen krets, om de inte haft turen att råka komma över den aktuella listan. Men det verkar långt ifrån säkert. Den är mer sällsynt än guld och saffran just nu, sägs det.

Och utöver det dryga hundratal som hört av sig och som vill rösta på mig, men inte kan, hur många andra har upptäckt samma sak och valt att rösta på någon annan eller på ett annat parti istället? Hur många väljer att inte rösta alls? Hur många tusen röster kan jag potentiellt ha förlorat? Hur många av dessa röster går inte ens till mitt eget parti?


Hur mycket skadar detta mina möjligheter att ta mig in i riksdagen? Jag tror inte ens vi behöver kommentera på det.

Sverige påstår sig vara en demokrati. För att vara en demokrati har vi ett väldigt absurt och ickedemokratiskt valsystem. Jag har svårt att se att vi alls kan kalla detta en fungerande demokrati i ett samhälle som fungerar som det moderna Sverige.

I en tid då en majoritet av riksdagens beslut är kopplade till tidigare EU-beslut och då nära nog 98% av alla beslut som tas i riksdagen är kopplade till hela landet och inte en specifik ort eller region tycks det mig oerhört konstigt att inte en göteborgare eller ens en innerstadsbo i Stockholm ska kunna rösta på mig om de nu vill det. Och om de tror att jag har möjligheten att leva upp till deras förtroende som folkvald.

Jag kan inte se det här som något annat än samtliga etablerade partiers försök att hålla utmanare, oliktänkande och mindre etablerade politiker borta från riksdagen. Det är skamligt, ovärdigt ett demokratiskt samhälle och något som måste åtgärdas å det snaraste.

Idag, då jag förstod vidden av svårigheterna att kryssa mig, försvann orken, orden, lusten, viljan, drömmen... Drömmen om ett demokratiskt Sverige tog jag med mig och drog ett gammalt täcke över huvudet.

Vi ses, kanske, i valet 2014.





Men å andra sidan - det vete fan om jag orkar.

Läs även ursprunget till min uppgivenhet och frustration här: 1, 2. Scabbe skriver också. 



Intressant.

Efter Hitlerfilmen - ryska nattklubbar i extas då SD faller...

Intressant.

Det här med skatterna

Ibland är det värt att tänka till. Att läsa på. Att dra saker ett extra varv. Har du undrat hur mycket du faktiskt betalar i skatt - egentligen? Har du någon aning om vad som händer med dina intjänade pengar om vi får en rödgrön regering? Har du koll på hur skattetrycket ser ut och visste du att vi redan idag har en av världens högsta skattenivåer i Sverige?

Intressant.

Det är inte lätt att vara sverigedemokrat alla gånger

intressant.

Besöker Expressens valstuga idag

Idag besöker jag Expressens valstuga på Sergels Torg. Jag kommer bland annat att diskutera hbt-frågor, människorätt och integritet.

Kom gärna förbi om du har möjlighet. Klockan 15-16 är det dags. Grilla mig och diskutera igenom allt det där som du inte har stenkoll på. Tvångssteriliseringar, könsbyten, morfologisk frihet, min koppling till demokratirörelser runtom i världen och allt det där som hände bakom kulisserna då FRA-lagen var som hetast i debatten. Vad hände egentligen? Vad innebär det idag? Vart vill vi imorgon?

Intressant!

När livet hinner ikapp och tankar och känslor hopas

Livet hann ikapp mig fastän jag inte tänkt mig det. Det fick ju inte hända förrän tidigast efter den 19:e september. Den magiska söndagen. Men livet fanns där och det nöjde sig inte med att bli undanskuffat, undanskaffat, bortrövat, bortskjutet.

Livet hann ikapp och min privata sfär är återigen i häftig och kalabalistisk gungning. Jag kan just nu inte tänka klart, andas ordentligt, fokusera eller glädjas. Livet känns tungt igen. Det privata. Det som gör så ont och som man så gärna vill blunda för.

Börjar fundera mer på vad som är viktigt i livet. Vad som betyder något för mig. Vad som får mig att gå igång och vad som faktiskt överhuvudtaget rubbar mina cirklar. Jag har goda skäl att börja undra.

Jag kanske förstås hade velat att livet tagit en paus under ett par veckor till. Att jag kunnat glömma bort det och prioritera ner det en tid till. Det hade varit praktiskt. Jag säger inget annat. Men verkligheten är sällan praktisk. Den bara är. Och ibland är den glad och lycklig och solig. Ibland gör den bara ont och känns så infernaliskt becksvart. Den kan göra verkligt ont. På riktigt. Bortom allt det där som är jag utåt. Bortom allt jag arbetar med. Bortom precis allt som normalt är min tillvaro.

Av miljarder skäl stannar jag upp och tänker och minns och funderar över vad jag gjort under de senaste åren, vad jag vill, vart jag vill. Inser att jag just nu mest av allt saknar människovärde, människorätt, tunga djupa värden och allt det där som är viktigt i livet. Det vill jag ju se så mycket mer av. Vart tog det vägen? Är det någon som fortfarande bryr sig? För att... jag bryr mig.

Det där som är livet och brinnet och kärleken och kallet. Det där som är hela min tillvaro normalt sett. Det jag står för, är och andas. Det vill jag se mer av i årets valrörelse. Men framför allt se mer av i vardagen. Vart tog exempelvis Iran och hela eländet där vägen? Vem bryr sig om att folk avrättas och förföljs än idag? Vem bryr sig om varför vi finns i Afghanistan och vilken roll vi vill eller inte vill spela där? Vem bryr sig om kampen för rättigheter och demokrati i Ukraina, Vitryssland, Kuba? Vart tog hela djupet vägen? Vart tog världen vägen? Allt det där viktiga som jag inte kan släppa om jag alls ska kunna sova om nätterna... Jag bara undrar.

Ska jag kunna sova inatt, så måste jag börja fundera över allt det här. För att det är vad som blivit luften jag andats ändå. Och just nu har jag glömt hur man gör. Jag måste lära mig andas igen.

Med ens är det viktiga i livet så mycket mer dyrbart, så mycket mer sällsamt, så mycket starkare. Med ens kan jag inte längre prioritera smutsen som är en valrörelse. För att idag känns den bara meningslös. Jag längtar upp på barrikaderna. Jag vill få bygga en ny värld. En bättre värld. För mig och för andra. För att jag återigen påmints om hur skört livet är. Hur ont livet gör. Hur värdefull tillvaron är. Och om vad som verkligen är viktigt när allting kokat ner till inget annat än rena essenser.

Intressant.

Skummis!

Jag behöver väl inte säga så himla mycket mer än så angående varken debatten om burkor eller den fruktansvärda reklamfilm Sverigedemokraterna slängde upp för några dagar sedan? Jag tror att ni fattar min pik ändå. Men... nu kan jag ju faktiskt inte låta bli i alla fall.

Själv funderar jag ju på att söka en distansutbildning till nästa termin (...).

Nej, jag stöder alltså inte "partilinjen" riktigt här heller. Och tar mig dessutom friheten att mucka gräl med alla de där icke pålästa kalhyggena också.

Det är litet kul att ingen sverigedemokrat resonerar i banor som att det kan finnas skäl att tro att många pensionärer är rätt glada för alla de människor som har en utländsk bakgrund och som hjälper till att hålla Sveriges ekonomiska motor igång. Eller för den delen hjälper till att skapa en bra tillvaro för dem också på nära håll. Som i vården, till exempel. Som ju faktiskt inte riktigt skulle funka utan alla de människor som arbetar där idag och är en del av vårdapparaten lika självklart som den luft vi andas. Och också ska vara det. Liksom de självklart ska vara en del av hela samhället. Ett samhälle utan nya influenser och utan nytt blod tynar bort. Och Sverige är inte stort nog att leka mittens rike direkt.

För min egen del är jag betydligt mer orolig för att hamna i händerna på en fascistisk och främlingsfientlig bitterkrita då jag söker vård eller blir äldre än jag är för särskilt mycket annat idag. Jag kan inte köpa den människosynen. Jag kan inte köpa den världsbilden. Jag kan inte köpa den attityden. Men det finns väl inget vidare nytt i det. Jag vet ju hur människor med mitt ursprung historiskt har blivit sedda och har behandlats av den sortens människor. Och jag kan inte tolerera eller acceptera det. Aldrig någonsin. Därför att... det har jag inte råd med. Där fascistiska idéer frodas kommer människor alltid att sorteras ut och råka illa ut.

Jag tror inte vi behöver varken nödbroms för pensionärer eller utländskt härstammande människor. Själv är jag fullt upptagen med att leta efter gaspedalen istället. Lösningen är förstås mer utbildning, fler nya företagare, fler jobb och större intäkter för staten. Snarare än en massa idiotiska besparingar och stängda gränser.

När ska vi sluta se människor som invandrare och svenskar till att börja med? Människor är människor. Problemet ligger fortfarande inte i kultur, religion, gener eller dylika dumheter. Det handlar fortfarande inte om hudfärg. Vi borde lärt oss det vid det här laget.

Vi är alla människor. Vi äter, sover, skiter, knullar och dör. Det är liksom inte mycket mer mystik i det än så.

En som fattat är Eva Diesen, jurist och forskare på Stockholms Universitet, som deltagit i arbetet med en studie rörande 10000 förundersökningar av och 1200 domar rörande våldtäkter, sexuella övergrepp mot barn, barnmisshandel och kvinnomisshandel inom relation samt barnpornografibrott. Ett underlag som dels är betydligt mycket större än Sverigedemokraternas i samband med deras uppmärksammade rapport. Och dessutom inte utsatt för samma godtyckliga urval för att skapa ett visst önskat resultat på beställning.

Problem som finns i samhället idag ska rimligen inte knuffas åt sidan och gömmas undan. Men vi måste börja se till orsakerna snarare än söka efter godtyckliga syndabockar. Rimligen måste vi snarare börja gräva i sociala och ekonomiska missförhållanden för att råda bot på en ickefungerande situation i det ena eller andra området. Att påstå att det har att göra med etnicitet och religion är trams. Att däremot våga se att en taskig grundsituation skapar taskiga förutsättningar för ett fungerande liv och därmed också kan agera som en utlösande faktor för oroligheter, missnöje, dåligt mående och så vidare... det är att börja nysta i verkliga problem som måste lösas.

Enda sättet att lösa problemen som finns idag är att sluta dela in människor i en massa olika grupper och att rangordna dem på olika vis. En människa är en människa är en människa. Ingen seriös utredning påvisar att människor med en utländsk härkomst är överrepresenterade när det gäller brott av olika slag. Däremot tycks fler människor med utländsk härkomst bli dömda vid en rättegång. Men det tycks snarare bero på att för få svenskar blir dömda, aka det är lättare att komma undan om man är svensk. Vilket i sig är ett enormt demokratiproblem som borde ses över. Och överhuvudtaget måste vi börja arbeta mer förebyggande i samhället för att komma tillrätta med problematiken istället för att hamna i total panik över en massa påhittade fördomar eller för den delen lappa något som redan havererat.

Det havererade systemet beror dock snarare på utanförskap än på någon annan udda faktor som födelseort eller religiös övertygelse. Bättre och betydligt mer utbyggd psykiatri skulle förmodligen kunna innebära stora skillnader över tid rörande brottsligheten på många plan. 

Jag är övertygad om att ekonomiska problem, bristande utbildning, avsaknad av arbete, obehandlade psykiatriska problem och andra tuffa sociala förhållanden spelar in otroligt mycket mer än etnicitet, religion, kultur eller något annat. Hopplöshet, uppgivenhet och sjukt dålig framtidstro är en viktig faktor. Ska vi rensa upp i de problem samhället står inför idag, så är det där vi ska börja. Helt enkelt.

Kanske ska vi rentav börja med Sveridedemokraterna själva?

Diesen skriver:

”Kriminella personer döms oftare för våldtäkt. Jag skulle inte förvånas om just Sverigedemokrater också var överrepresenterade i våldtäktsmål. De passar in i profilen för vilka som har lättast för att bli dömda.”

Åter till burkadebatten. Om en kvinna tvingas att bära en heltäckande ansiktsbonad så ska hon få stöd och hjälp att kunna bryta mot det tvånget. Ingen ska tvingas att bära burka eller liknande i Sverige. En kvinna som blir diskriminerad, förnedrad, förhindrad att leva sitt liv eller ta del i undervisning och arbete ska få all hjälp, allt stöd och alla möjligheter att bryta med den situation hon befinner sig i.  
Att som kvinna bli diskriminerad, förminskad, nedvärderad och attackerad på grund av sitt kön är aldrig någonsin ok!

Men en kvinna som har gjort ett eget val ska inte tvingas att avstå sin rätt att själv välja och styra sitt eget liv.
Det behöver inte vara så mycket svårare än så. Egentligen.

Det enda skälet till att inte tillåta ett sådant plagg är om det inte fungerar rent praktiskt med en yrkesroll. Om det kan leda till skada, bristande hygien i en känslig miljö eller liknande. Det är ytterst, ytterst få yrken som egentligen skulle vara berörda. Och i de fall det verkligen behövs, så litar jag faktiskt på att marknaden och de berörda parterna ska kunna finna en fungerande lösning.

Och om vi nu inte kan undervisa på grund av att någon i klassrummet bär burka, så borde vi fort som tusan förbjuda alla distansutbildningar också. Litet mer konsekvens, tack.
Helst innan jag hunnit skriva in mig på någon sådan själv. För min egen skull hoppas jag det. Så att jag inte i onödan ger mig in i en omöjlig undervisningssituation där jag absolut inte kan lära mig något på grund av att jag måste läsa böcker snarare än att begrunda mina medmänniskors vackra ansikten. Snälla samhälle... rädda mig från mitt dumma och ogenomtänkta beslut att plugga utan att se mina kursledares och kurskamraters ansikten. Jag förstår inte bättre och måste nog förlita mig på omvärldens kollektiva beslut om hur jag ska göra. För säkerhets skull...



Intressant.

Visioner om arbete även för unga! Unga Folkpartiets valfilm.

Unga Folkpartiet släpper idag en film kopplad till vad vi verkligen bryr oss om i valrörelsen. Ungdomar, arbete och framtid. I ett och i kluster. I ett och var för sig.

En hoppfull film som handlar om att det går att lösa de problem som ungdomar ställs inför. Samtidigt konstaterar vi att det inte alltid är mer politik som är lösningen utan att det kanske snarare är det som varit problemet.

- Vår film handlar om hur en vanlig ung människa ställs inför onödigt krångel, byråkrati och överheten. Hur mycket välvilliga byråkrater än vill så går vissa problem inte att lösa med mer byråkrati och politik – ofta kan det till och med förvärra problemet, säger Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman.

Filmen fokuserar på de tre problem som ungdomar ställs inför. Långsamma asylprocesser som håller människor utanför samhället och arbetsmarknaden, bostadsmarknaden som är genomsyrad av besvärliga regler och långa köer, samt arbetsmarknaden som utestänger ungdomar idag. Detta är alla områden där Folkpartiet har trovärdiga idéer för att förbättra Sverige.

- Budskapet är solklart: Det är inget konstigt med friheten – och världen behöver mer frihet, säger Adam Cwejman.

Intressant.

Tillåt värdmödraskap och lesbisk insemination för bägge parter!

Idag har vi fått ytterligare ett mycket positivt besked från Folkpartiet och Barbro Westerholm. Nu går Folkpartiet ytterligare en stor bit framåt i sin kamp för hbt-personers lika rättigheter. Bland annat genom att man nu kräver en utredning rörande värdmödraskap och värdmödrars situation som ett steg i en legalisering av processen. Något som kommer vara extremt viktigt för mig och många andra transsexuella som idag har berövats möjligheten att bilda familj på grund av tvångssterilseringar. Det skulle även underlätta för många homosexuella par på många vis om en sådan möjlighet blev verklighet.

Idag finns en lag som tillåter homosexuella par att adoptera, men vi kan ju bara konstatera väldigt konkret att då inget enda fall har godkänts på nio år så fungerar det uppenbarligen väldigt dåligt. Lösningar på denna problematik måste till. Surrogatmödraskap är definitivt en bra väg att gå.

Dessutom vill Folkpartiet gärna se att lesbiska par ska ha rätten att inseminera bägge kvinnorna i relationen. Något annat är en enorm orättvisa och kan även slå väldigt fel periodvis.

Det gläder mig att Folkpartiet fattat det och verkligen nu börjar driva på i de här frågorna. Det är verkligen något som jag hoppas ska få ordentligt fäste i partiet och även inom Alliansen så att vi kan få se de här förändringarna genomförda under den kommande mandatperioden.

Det är inte svårt att konstatera att med den radikalfeministiska tradition som råder inom den rödgröna världen, så kommer det ju knappast att ske under en socialdemokratisk regering.

Samboendegaranti och bättre omsorg

När jag gav mig in i politiken igen efter ett antal år utanför alltihop så gjorde jag det för att jag ville påverka och skapa en öppnare och varmare värld som är anpassad för att ge fler möjligheter att förverkliga en fungerande tillvaro som de verkligen känner sig bekväma med. Periodvis kan jag känna att partiet är litet grann ute på fel spår, och har väl varit rätt tydlig i min kritik i de sammanhangen.

Samtidigt finns det så mycket som andas positivism inom den liberala sfären och Alliansen också. Som kampen för ett värdigt liv inte minst för äldre, eller kampen för lika rättigheter för hbt-personer.

Nu senast har Barbro Westerholm förtydligat vilken väg partiet vill gå rörande äldre och deras situation. Det är verkligen ett steg i rätt riktning, känner jag. Det handlar inte minst om parboendegarantin som Folkpartiet nu har drivit en stund och som jag ser som helt och hållet självklar. Samtidigt har Westerholm nu lyckats få upp bland annat rätten till vettig mat på agendan. Gärna med en möjlighet för de äldre att själva kunna välja vad de vill äta från en anständig meny. Och varför inte? Det känns stjälvklart att vi måste fundera på vilka förhållanden våra gamla lever under och det känns viktigt att vi uppgraderar omsorgen mångfalt med tanke på att detta ändå är de människor som skapat det samhälle vi lever i idag. Vi är skyldiga dem det.

Jag har ofta tänkt att jag inte vill bli gammal i Sverige för egen del. Med ett folkpartistiskt Sverige kanske jag kan överväga att ändra mig. Vi är inte där än. Jag känner själv att jag vill och kommer att kräva mer. Men äntligen börjar stegen tas för ökad valfrihet och en bättre levnadsstandard tillslut. Det känns betryggande på många vis. Jag hoppas att vi kan fortsätta driva på en utveckling för ökad individualisering och ökad levnadsstandard även under nästa mandatperiod. För att gudarna ska veta att det verkligen behövs. Vi har inte direkt haft en hög kvalitét på vården av äldre att utgå ifrån (snarare beroende på brister i finansiering och styrning än på den personal som sliter hårt för att göra vad de kan med de medel de haft till buds), så det krävs verkligen att vi lägger manken till så att vi någon dag kan sluta skämmas över hur det ser ut.

Alliansen har redan utlovat skattesänkningar för pensionärer på nu 9,8 miljarder kronor med de extra 2,5 miljarder som aviserats idag.

Jag noterar förresten förundrat att sossarna inte har så mycket att kritisera med regeringens förslag. De är mest bara sura över att statsministern tidigare sagt att en viss skillnad troligen kommer att bestå i beskattningen av arbetande och pensionärer. De verkar mest tycka att det är osportsligt av regeringen att faktiskt satsa på pensionärer och äldre. Litet grann verkar de tycka att vi borde ha rätten att göra det. Vad ska man säga om det? Uppgivenhet? Tough luck.

För att dessutom kunna åstadkomma positiva förändringar inom vården kommer Alliansen nu också att lägga till en rätt bra slant till välfärdsprojektet (5,8 miljarder kronor mellan år 2011-2014) och med den hoppas man kunna bygga upp en fungerande och acceptabel nivå inom vården i allmänhet och inom vissa nyckelområden i synnerhet. Det är inte första gången en ordentlig ekonomisk tilldelning görs av Alliansregeringen.

Nu hoppas jag bara att vi dessutom gör något åt kontrollen av vad pengarna går till, då det ofta visat sig att väldigt litet har kommit de faktiska vårdavdelningarna till del ordentligt. Det finns all anledning att se över rutiner och de tilldelade resursernas väg från regeringens anslag hela vägen ner på golvet. En självklarhet inom alla företag idag, men tyvärr inte lika självklart inom kommuner och landsting, tyvärr. Kan vi lösa en fungerande knuff i rätt riktning är det något såväl patienter, boende och förstås anställda säkert kommer uppskatta. Det är en hård värld att leva i för den som är anställd inom vården. Och även i vissa fall för pateinterna. Det vore skönt om en avlastning och bättre möjligheter att styra sin arbetssituation och den givna vården kunde komma även de vårdanställda till del. De som gör ett fantastiskt arbete, men med alldeles för små resurser och alltför små möjligheter att själva påverka.

Under nästa mandatperiod kommer alltså Alliansen att skjuta till kraftiga förstärkningar på en rad områden, såsom förstärkt patientsäkerhet (tackar och niger djupt efter att ha varit djupt olycklig över att exempelvis HSAN lagts ner), en utvecklad tandvårdsreform, en permanent psykatrisatstning (definitivt inte en dag för tidigt) fortsatta insatser för förbättrad tillgänglighet (kortare köer) och skärpt vårdgaranti.

Med de reformer som nu dessutom föreslås för förbättrad vård av äldre, ökad valfrihet och utökade rättigheter, ökad kvalitet och större självbestämmande inom äldreomsorgen samt satsningar på en bättre situation för sektorns medarbetare kan det verkligen bli fråga om ett rejält lyft. Jag känner mig uppmuntrad.

Då har man redan konstaterat sedan tidigare inom Folkpartiet och Alliansen att exempelvis vården av transpersoner måste ses över drastiskt under den kommande mandatperioden, så jag börjar känna att lutar åt något riktigt bra tillslut.

Samtidigt i en annan del av valsverige... Miljöpartiet vill införa clowner på ålderdomshemmen, säger de. Och det kan jag känna kanske är bra. Men varför i hela friden just clowner? Är inte det att totalt sänka sig under sin egen värdighet att antyda att äldre inte har en vidare hög intelligens eller förmåga att uppfatta något mer kulturellt än så? Otroligt degraderande och bara löjligt, är jag rädd. Gärna mer kultur, gärna mer tid utomhus, gärna mer tid med djur, med barn omkring sig och så vidare. Det behövs så otroligt väl. Men hur i hela friden kom Miljöpartisterna fram till att man skulle erbjuda en generation som är vana vid Tjechov, Shakespeare och Brecht en massa clowner? Inget fel i clowner i sig, men det känns verkligen som om Miljöpartiet bestämt sig för att bara clowner duger för att underhålla de där gamlingarna på hemmet. Det är, i brist på bättre ord, genant. Bara för att man hamnat på ett boende för äldre innebär det varken att man gått i barndom eller blivit lobotomerad. Tack så hemskt mycket!

Jag vågar förresten lova exempelvis Högberg och Johan Westerholm att dessa miljardsatsningar på vård och på äldre kommer att upplevas som allt annat än kosmetiska hos de människor som blir direkt berörda. Att vi har råd att även sänka skattenivån för pensionärerna efter ett antal genomförda jobbskatteavdrag är något väldigt positivt och i mina ögon nödvändigt. Något som många inom Alliansen drivit hårt och nu fått gehör för. Vi har genomdrivit en fungerande politik, helt enkelt. Det är ett systemskifte på gång. Det är helt sant. Nu riskerar socialdemokratin troligen att förlora valet på grund av att vårdvalet och de stora skattelättnaderna på arbete knappast varit kosmetiska i plånböckerna och i människors vardag under de sista fyra åren. Mer valfrihet, högre kvalitet och samtidigt mer pengar i plånboken spelar en stor roll i att Alliansen sannolikt blir omvald om en knapp månad. Jag har svårt att se en fortsättning på fyra års framgångsrik politik som särskilt mycket valdesperation. Men jag är ju bara jag, förstås.

Intressant.

Borgarbarnet, Lotta, Raymond, Anna, Johan, Kalle, Niklas, Thomas, Ankersjö, Altenberg, Mikael,

Ett par gäss oplockade rörande våld mot kvinnor och hedersvåld

Jag tror att få som kikat i tidningarna missat att F! tagit sig an Sd och diskuterat våld mot kvinnor sista stunden. Har hur som helst en eller ett par oplockade med Sd just nu i vilket fall, efter alla invasioner i mina kommentarsfält här och på andra håll, så jag kan gott lägga mig i.

I grunden borde vi egentligen tala om det faktum att vi ju ändå har lagar till skydd för kvinnor idag, men att de sällan används eller inte används fullt ut. Vi har en lagstiftning för att förhindra dels våld i hemmet och dels för att stoppa och, i de fall det förekommer, kraftfullt bestraffa sexuellt våld. Men det lagrum som finns används alltför sällan. Att bara skrika efter fler och hårdare lagar hjälper inte. Det som är fel är ofta snarare kunnandet om genus och våld inom rättsväsendet, hos polisen och andra berörda myndigheter. Man använder inte möjligheten att ge besöksförbud och liknande. Man använder inte det fulla lagrummet att döma. Och det är ett jätteproblem. Det är svårt att på något som helst vis skydda sig mot såväl anhöriga som stalkers idag och det är svårt att ens få någon att lyssna på de problem som finns. Det ser jag själv efter att också för egen del ha råkat ut för övergrepp, stalkers och överfall vid ett flertal tillfällen under de sensaste åtminstone 15-20 åren.

Våldtäkter och våld mot kvinnor är ju något Nyamko brinner mycket för, vilket Helene Odenjung skriver om också. En del har gjorts för att förbättra situationen inte minst för kvinnor i Sverige som råkar illa ut idag. Men mycket återstår att göra. Jag hoppas att vi får en möjlighet att göra det under kommande mandatperiod.

Det som betecknas som lägenhetsbråk, familjeangelägenhet och övrig orsak är ofta rent våld mot kvinnor och/eller barn och ungdom. På samma vis döljer man också statistiskt att hedersvåld också förekommer i svenska hem och bygger därmed en felaktig och farlig grund för exempelvis Sd att hävda att hedersvåld enbart förekommer bland invandrare. Vilket inte på något vis överensstämmer med verkligheten. Svenskar är, även om det inte är populärt att höra det, precis lika goda kålsupare.

Inte minst kvinnor och HBT-personer kan ofta intyga att i väldigt många fall är hedersrelaterat våld mycket vanligt även i svenska hem. Svartsjukerelaterat våld är också mycket vanligt förekommande och tyvärr även rena våldtäkter och andra övergrepp på kvinnor och barn. Föräldrar, syskon och andra har samma motiv för att bete sig på samma vis gentemot även svenska kvinnor och HBT-personer. Och i vissa fall även mot pojkar/män. Senast i slutet av förra veckan kunde jag påbörja en stöttningsprocess för en transsexuell tjej som hotas till livet av sina syskon och sin far på grund sin vilja att byta juridiskt kön. Det är varken första eller sista gången. Efter drygt ett och ett halvt decennium som stödperson inom HBT-världen har jag fått en rätt klar bild av läget inom den gruppen och tyvärr måste jag säga att svenskar är mycket tydligt representerade i gruppen som slår, hotar och begår övergrepp mot HBT-personer. Det pratas tyst om det, men det borde inte behöva vara tabu idag. Det är dags att lyfta det.

När det gäller våld mot kvinnor i hemmet, våldtäkter och andra övergrepp kan jag även där se en tydlig bild av att det är gott om svenska män som slår, hotar och våldtar. Även i fall då en svensk kvinna börjar dejta en utländsk man eller kvinna och dylikt. I de fallen skulle det vara intressant att se vilka partisympatier föräldrar, släktingar och syskon har och om det är så att det kan röra sig om en vurm för samma ideal som genomsyrar exempelvis Sd och andra liknande partier.

Jag håller med Gudrun då hon kritiserar Sd för att vara dåligt insatta och fördomsfulla. Det blir lätt väldigt genant och löjligt då man diskuterar med argument som knappt ens gick hem på 1930-talet. Och framför allt gör man kvinnor och andra grupper en väldig otjänst genom att man därmed osynliggör en stor del av den problematik som faktiskt finns i ett försök att gynna sina egna intressen. Det är knappast de utsatta kvinnorna som vinner på det.

Man kan prata om utvisningar hur mycket man vill, men ska vi då även utvisa svenska våldtäktsmän? Man kan prata om fler kameror, men det enda det leder till är ytterligare övervakningshysteri och tyvärr väldigt ofta en falsk känsla av trygghet. Kameror förhindrar inte brott och upptagningarna är sällan bra nog för att duga som bevis vid en rättegång. Att där finns en kamera innebär inte att ett ingripande från polisens sida sker särdeles mycket snabbare, då polisens fysiska närhet till brottet ändå alltid är det avgörande. Tydliga rapporter finns från Storbritannien som är världens mest tv-övervakade nation. Där har brottsligheten inte minskat överhuvudtaget på grund av kamerorna. Däremot lever befolkningen med falska förhoppningar om en trygghet som inte finns. Och jag förstår att somliga av de unga män som röstar på Sd säkert skulle älska att även montera in kameror i vartenda sovrum i landet i jakt på människor som begår övergrepp mot kvinnor och barn? Det vore verkligen en syn för gudarna, känner jag.

Samma sak gäller den angiverilag som finns idag och som säger att en person är skyldig att ingripa direkt vid åsyn av våld. Plötsligt har en hel befolkning blivit såväl blind som döv och stum. Av rädsla för att ingripa väljer man att blunda. Ingen vill ju bli dömd för att inte ha gjort tillräckligt och därmed försvann även de vittnen som tidigare funnits. Vilket säkerligen inte var grundtanken då lagen infördes.

Där finns andra möjligheter att agera. Exempelvis genom att se över hur våld i hemmet bemöts i vården, i rättsväsendet och på andra håll. Förmodligen behöver man se över möjligheter till skydd och stöd en hel del. Mer utbildning behövs absolut för att bryta mönster som är så fastlagda i samhället som dessa.

Vi behöver också sluta inbilla oss att exempelvis alla våldtäkter sker i hemmen. Det har varit litet grann den linje man drivit från stödgrupper under en tid, vilket säkert varit bra just för att uppmärksamma att våld i hemmet varit vanligare än man tidigare velat erkänna. Men det har gjorts till priset av att man slutat diskutera utomhusvåldtäkter och stalkerfenomen istället. Än idag är arbetet för att skapa tryggare utomhusmiljöer och fungerande miljöer i hemmets närmiljö väldigt eftersatt.

Det behövs en mer sammanhållen och konsekvent satsning för att komma tillrätta med den här problematiken. Det behövs mer kunskap om övergrepp och våldsproblematik i skolorna, på arbetsplatser och överallt i samhället. Det behövs en översyn rörande myndigheters och rättsväsendets roll i att hantera och beivra våldet och förmodligen en ny praxis vid rättsliga prövningar. För att förändra denna trenden måste vi se till att betacka oss fördomsfullt predikande om att en eller annan specifik grupp ligger bakom detta. Vi måste se att detta är ett genomgripande mönster i hela samhället och att det måste tas itu med som ett sådant. Inga andra vägar duger. Inga andra vägar är tillräckliga.

Beelzebjörn gillade inte riktigt upplägget på Sd/F!-debatten. F! Västra Götaland skriver, inte helt otippat. Vargek talar om knock-out. Mikael Andersson skriver om det pinsamma kunskapsföraktet samtidigt som Peter Andersson är kritisk mot att Sd får mediautrymme för att trumma ut sina fördomar. Fantastiska Trollhare har ett sätt att uttrycka sig som verkligen förundrar. Som vanligt träffande.

Intressant.

Behåll kärnkraften, behåll jobben

Helsjukt

Lagen måste skrivas om - papperslösa ska ha rätt till vård!

Den 10/8 2010 skrev folkpartisterna Birgitta Rydberg och Christoffer Fagerberg på DN Debatt om Folkpartiets och Liberala Ungdomsförbundets långvariga kamp för att Stockholms Läns Landsting borde öppna upp för att ge vård åt papperslösa. Jag har skrivit om det förr och i samband med det förstås blivit överöst av snåla, livrädda sverigedemokratiska sympatisörer. Det kan inte hjälpas. Nu är jag igång igen.

Eftersom det här är en fråga som skulle kunna vara så lätt att fixa. Dels lokalt genom enklare ändringar i praxis och dels genom att bara ta fram en ny lag som stöder sig på FN's deklaration om mänskliga rättigheter, så skulle det vara möjligt att göra stor skillnad. Uppenbarligen fungerar det i Region Skåne, där den astronomiska siffran för denna vård varje år är en hel miljon. Med tanke på den hjälp denna vård innebär och med tanke på hur många som berörs och det faktum att vi människor faktiskt borde vara litet, litet mer medmänskliga i grunden så är det verkligen småpengar. Det är faktiskt inte mycket alls. Motsvarande en enda läkarlön, i praktiken. Kanske ett par läkarlöner för Stockholms del då. Med tanke på att vi ju ändå är något litet större som region än Skåneregionen befolkningsmässigt.

Rydberg och Fagerberg skrev såhär i DN:

Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård.

Vi välkomnar regeringens utredning kring vård till papperslösa, men som liberaler ser vi det redan som självklart att vi ska erbjuda papperslösa vård. Mänskliga rättigheter ska inte vara kopplade till medborgarskap.

Jag kan bara instämma.

I en replik av Raymond Wigg och Helene Sigfridsson (MP) den 14/8 2010 välkomnar man en förändring och vill att Stockholms Läns Landsting föregår ett eventuellt riksdagsbeslut och alltså ger alla gömda rätt till vård enligt FN's konvention. Man hävdar också att mycket av problemet ligger i att reglerna är aningen suddiga. Fint så. 

Men det är inte hela sanningen. Faktum är att man helt och hållet från Miljöpartiets sida missar det faktum att vi enligt lag idag inte får ge vård till papperslösa, oavsett om vi vill eller inte. Det är inte praxis eller lokala regelverk som är otydliga. De luckras snarare upp av de få läkare som vågar bryta mot lagen för att kunna stå för den ed de en gång svor för att få kalla sig läkare. Det är inte acceptabelt.

Man ska inte behöva bryta mot lagen för att kunna stå för sin läkared. Man ska inte behöva bryta sin läkared för att kunna följa lagen.

Detta tydliggör nu Christoffer Fagerberg och Birgitta Rydberg i sin slutreplik på DN Debatt igår 17/8 2010.

Vi hoppas nu på att Miljöpartiet, som ändå är rätt ute i grunden, ställer sig bakom vår önskan att skriva om lagen så att den ger utrymme för att erbjuda vård av papperslösa och gömda i Sverige inom en snar framtid. Visst är detta något vi kan enas om är fullständigt rimligt och väldigt lätt att komma överens om?

Intressant.

När ska Trollhare få vård?

Trollhare skriver...  och jag kan inte låta bli att lyfta detta för ytterligare ett par av er.

30 månader i utredning för att få rätten till en könskorrigering. Därefter nästan 14 månader på hormonbehandling, en inskickad ansökan till Socialstyrelsens rättsliga råd om ändring av juridiskt kön, tvångssterilisering och allt annat som hör till. Då kunde man tyckt att Immanuel åtminstone skulle ha hunnit få bli av med sina bröst. Som ju inte alls hör hemma där längre. Det är tio månader nu sedan remissen skrevs. Mer än så. Och ännu har ingenting hänt. På grund av postslarv, på grund av besynnerligt långa väntetider. På grund av att det uppenbarligen inte är vidare prioriterat? Alls?

Fortfarande ingen aning om när det ska ske. Fortfarande ingen som vill ge några besked. Inte ens en uppskattning...

Var det någon som hörde mig eller någon annan gnälla nyligen över att vi verkligen har behov av att se över lagen om ändrad könstillhörighet nu nyligen?

Herregud, vad jag hoppas att den regering som sitter där om en dryg månad och börjar planera den kommande tiden ser till att hålla alla fina löften och verkligen inför Lex Amanda så inibomben fort som det alls är möjligt. För det här är verkligen tidernas skämt.

Anropar könsbytesteamen! Vart är ni någonstans?


EDIT: Nu verkar det som om det kanske skulle kunna bli oktober. Men det vet vi inte helt säkert än. Vi vet alltså bara att det blir TIDIGAST i oktober... Jag trodde att rätten att välja vård och slippa vårdköer gällde alla. Det gör den inte. Det insåg jag så snart jag började kämpa för min rätt till vård själv. Hoppas verkligen att Immanuel slipper vänta längre än så nu. Det har gått på tok för länge... Och jag hoppas fortfarande att en ordentlig förändring blir av väldigt, väldigt snart. Det här är faktiskt inte ok nånstans.

Har vi människor ryggrad nog att stoppa detta?

Snappar upp hos Jens Odsvall en text som verkligen, verkligen berör mig. Jag låter den gå till er. Oförändrad, i sin helhet, precis som den är.

Anledningen till att jag blir så förbannad på påhopp under en politisk valrörelse i Sverige är att jag tycker att den därmed förringas och håller sådan ohygglig sandlådenivå!

Jag har smädat litet grann av ren ilska. Jag har surat. Jag har dragit igång en kampanj för att prata visioner istället. Åtminstone det sista är åtminstone något som är litet kreativt och positivt laddat mitt i allting. Jag hoppas att ett par av er vill följa efter och hjälpa till att lyfta den linjen i valrörelsen istället, hädanefter.

Så varför blir jag så in i helvete förbannad för jämnan då? Det har inte bara att göra med att jag sitter här och råkar vara känslomänniska. Det har att göra med att saker sker därute i världen som vi fullständigt ignorerar. Skiter i. Så länge vi kan kasta skit på varann och sedan glada i hågen gå ut och köpa oss ytterligare en ny iPhone.

Men ta gärna del av vad livet därute innebär. Utanför femtioskyltarna. Jag vill be er att läsa och verkligen känna efter. Ni kan förresten gärna läsa detta också. Bara för att.

Kan vi sluta med dumheterna nu och börja jobba för en framtid som är värd att stå för nu? Vi alla?

För att ingen del av världen är bättre än den värsta skadan någon av oss åsamkar en annan individ. Ingen är värd det öde ni kan läsa om nedtill. Inte heller det öde ni kan läsa om via länken strax här ovanför. Vi skulle vara politiker, vad? Inte clowner? Väx upp! Ta ett ansvar för världen! Börja jobba för förändring!

"Hur känns det hos kvinnan som ska amputeras i ögonen för att försvarat sig?

Kan vi kalla oss kvinnor med medmänsklighet så länge sådana fruktansvärda verkligheten händer någonstans i världen? Räcker det bara att benämna en dag för kvinnorna i världen nämligen 8 mars kvinnodagen, när vi läser och hör om föraktet mot kvinnor och flickor varje dag? Vi får en tillfällig empati och dagen efter glömmer vi det. Nej, bakom dessa namn och siffror och hemska händelser finns människor med känslor som har hamnat i Djävulens händer. Men vi människor…

Nu läser vi om Azam ,inte bara om hennes hemska öde utom om hennes känslor och upplevelse.

Azam, gift, 21år bodde med sin svärmor. En dag när hon är ensam hemma kommer någon och vill våldta henne. I Försvar kastar hon lutet på förövaren. Mannen förlorar ett öga och hon dömdes till att bli blind (att hennes båda ögon tas ut enligt mulornas lag 269 och 270). Hade hon varit en man skulle hon då ha straffats med ett öga men hon är en kvinna. (Mans ett öga mot kvinnas två ögon)

Domen fastställdes enligt iranska tidningar på ett offentligt ställe.

Har Du någon gång tänkt hur de sista stunderna kan gå för dessa kvinnor. När jag tänkte lite djupare kände jag mig precis bredvid henne. Rum och tid spelade ingen roll, bara känslor, gråt, förakt, hämnd…

”Gårdagens skymning är min sista gång, sista gång att se solens nedgång. Gryningen också blir, solens sista uppgång. Det var värt att vara vaken och se de sista gudomliga skeendena. Solen kommer och går men grymheten i detta land är kvar. Den sista upplevelsen att …”, det bankar i hennes hjärta … Hon suckar, ”det kan inte vara sant”. Hon sätter sin hand på hjärtat och fortsätter neråt. Med skakade hand känner hon på magen och sina långa ben för att bli säker att detta är sant och ingen dröm. Tyvärr hennes röra på den fuktiga kalla fängelsehålan bekräftar hennes tvekan.

Har Du någon gång tänkt på hur gryningen och skymningen är vackra.

Afsaneh"

Jag vet inte hur det är med er, men jag är så jävla förbannad att jag inte kan låta bli att gråta och skrika just nu. Jag tål det tamejfan inte!

Om ni någonsin undrat varför jag gav mig in i politiken, så behöver ni inte undra så himla mycket mer. Välkomna till verkligheten.

Intressant.