Trodde du att det skulle bli ett riktigt val i Vitryssland i år? Att Lukasjenko, Europas siste diktator, skulle släppa ifrån sig makten frivilligt? Jag antar att det är dags att tänka om. Och sätta mer press på Lukasjenko från Sveriges och EU's sida.
Valet i Belarus har hittills varit en uppvisning i terror, förföljelser, hot, försvinnanden, våld och vansinne. Polis har på sina håll ingripit med spektakulärt övervåld mot fredliga manifestationer för rättvisa val samt attackerat oppositionella med absurda metoder.
Rapporter från svenska valövervakare på plats säger att 7 av de 9 oppositionskandidaterna nu är häktade eller "borta". Senast det hände hittades två politiker mördade. 2 stycken dumpande 1999. Och en journalist 2001.
Man uppskattar från svenskt håll att ca 300 personer är häktade redan nu och de plockar in folk hela tiden... KGB filmar demonstrationer, varefter folk jagas som befunnit sig på plats. De riskerar nu straff för "huliganism" på upp till 2½ års fängelse.
Detta är orimligt. Kommer EU och omvärlden att agera? Eller kommer vi att glömma Belarus som vi glömt bland annat Iran? Det låter som om Bildt faktiskt tar bladet från munnen snart. Låt oss verkligen hoppas det!
SILC's Anna Drufva berättar. Civil Rights Defenders på Brännpunkt.
Och är det förvånande att OSS erkänner valet? Är det inte vackert? Förlåt, men jag är rasande!
AB, Hansson, AB Ledarbloggen, DN, DN, DNPublicera inlägg, Ex, Ex, Larsson, SvD, SvD Ledare, Caroline,
Uppdaterat: USA fördömer regimens agerande.
2010-12-20
2010-12-19
Att ha en ryggrad.
När en vän på Facebook hävdade nyss att hon är i trotsåldern konstaterade jag kort och gott att det är ingen ålder. Det är en livsstil. Det kallas att ha en ryggrad.
2010-12-17
It was a bright cold day in April, and the clocks were striking thirteen.
It was a bright cold day in April, and the clocks were striking thirteen. Winston Smith, his chin nuzzled into his breast in an effort to escape the vile wind, slipped quickly through the glass doors of Victory Mansions, though not quickly enough to prevent a swirl of gritty dust from entering along with him.
The hallway smelt of boiled cabbage and old rag mats. At one end of it a coloured poster, too large for indoor display, had been tacked to the wall. It depicted simply an enormous face, more than a metre wide: the face of a man of about forty−five, with a heavy black moustache and ruggedly handsome features. Winston made for the stairs. It was no use trying the lift. Even at the best of times it was seldom working, and at present the electric current was cut off during daylight hours. It was part of the economy drive in preparation for Hate Week. The flat was seven flights up, and Winston, who was thirty−nine and had a varicose ulcer above his right ankle, went slowly, resting several times on the way. On each landing, opposite the lift−shaft, the poster with the enormous face gazed from the wall. It was one of those pictures which are so contrived that the eyes follow you about when you move. BIG BROTHER IS WATCHING YOU, the caption beneath it ran. Inside the flat a fruity voice was reading out a list of figures which had something to do with the production of pig−iron. The voice came from an oblong metal plaque like a dulled mirror which formed part of the surface of the right−hand wall. Winston turned a switch and the voice sank somewhat, though the words were still distinguishable. The instrument (the telescreen, it was called) could be dimmed, but there was no way of shutting it off completely. He moved over to the window: a smallish, frail figure, the meagreness of his body merely emphasized by the blue overalls which were the uniform of the party. His hair was very fair, his face naturally sanguine, his skin roughened by coarse soap and blunt razor blades and the cold of the winter that had just ended.
Outside, even through the shut window−pane, the world looked cold. Down in the street little eddies of wind were whirling dust and torn paper into spirals, and though the sun was shining and the sky a harsh blue, there seemed to be no colour in anything, except the posters that were plastered everywhere. The blackmoustachio'd face gazed down from every commanding corner. There was one on the house−front immediately opposite. BIG BROTHER IS WATCHING YOU, the caption said, while the dark eyes looked deep into Winston's own. Down at streetlevel another poster, torn at one corner, flapped fitfully in the wind, alternately covering and uncovering the single word INGSOC. In the far distance a helicopter skimmed down between the roofs, hovered for an instant like a bluebottle, and darted away again with a curving flight. It was the police patrol, snooping into people's windows. The patrols did not matter, however. Only the Thought Police mattered.
112360
The hallway smelt of boiled cabbage and old rag mats. At one end of it a coloured poster, too large for indoor display, had been tacked to the wall. It depicted simply an enormous face, more than a metre wide: the face of a man of about forty−five, with a heavy black moustache and ruggedly handsome features. Winston made for the stairs. It was no use trying the lift. Even at the best of times it was seldom working, and at present the electric current was cut off during daylight hours. It was part of the economy drive in preparation for Hate Week. The flat was seven flights up, and Winston, who was thirty−nine and had a varicose ulcer above his right ankle, went slowly, resting several times on the way. On each landing, opposite the lift−shaft, the poster with the enormous face gazed from the wall. It was one of those pictures which are so contrived that the eyes follow you about when you move. BIG BROTHER IS WATCHING YOU, the caption beneath it ran. Inside the flat a fruity voice was reading out a list of figures which had something to do with the production of pig−iron. The voice came from an oblong metal plaque like a dulled mirror which formed part of the surface of the right−hand wall. Winston turned a switch and the voice sank somewhat, though the words were still distinguishable. The instrument (the telescreen, it was called) could be dimmed, but there was no way of shutting it off completely. He moved over to the window: a smallish, frail figure, the meagreness of his body merely emphasized by the blue overalls which were the uniform of the party. His hair was very fair, his face naturally sanguine, his skin roughened by coarse soap and blunt razor blades and the cold of the winter that had just ended.
Outside, even through the shut window−pane, the world looked cold. Down in the street little eddies of wind were whirling dust and torn paper into spirals, and though the sun was shining and the sky a harsh blue, there seemed to be no colour in anything, except the posters that were plastered everywhere. The blackmoustachio'd face gazed down from every commanding corner. There was one on the house−front immediately opposite. BIG BROTHER IS WATCHING YOU, the caption said, while the dark eyes looked deep into Winston's own. Down at streetlevel another poster, torn at one corner, flapped fitfully in the wind, alternately covering and uncovering the single word INGSOC. In the far distance a helicopter skimmed down between the roofs, hovered for an instant like a bluebottle, and darted away again with a curving flight. It was the police patrol, snooping into people's windows. The patrols did not matter, however. Only the Thought Police mattered.
112360
2010-12-15
Um sicher zu sein muss mann alles wissen
"Um sicher zu sein muss mann alles wissen".
För att vara säker måste man veta allt. Så sade en gång högste chefen för Stasi i Östtyskland. Tydligen en stor idol för Morgan Johansson (S) och för justitieministern Beatrice Ask (M) på sistone.
Har de bägge totalt tappat all tillstymmelse till förstånd, vett och sans!?
Och med detta sagt... Behövde verkligen Socialdemokraterna denna ytterligare splittring? Vilken oerhörd desperation kan ligga till grund för något så bakvänt och fullständigt vanvettigt korkat som förslaget från Johansson i kölvattnet av bombhysterin i Stockholm för några dagar sedan? Hur hjälper det ett parti som knappt ens kan hållas vid liv med konstgjord andning och som genomgår en oerhört smärtsam process av återfödelse och omdefiniering om något av det enda man verkligen varit eniga om på sistone alls nu ska rivas i stycken på grund av att en stackars Morgan fått för sig att han är livrädd för sina egna medborgare? Herregud, vilket bottennapp för hela socialdemokratin att ha hamnat i en sådan sits. Jag brukar inbilla mig att vallöften och kongressbeslut ändå betyder någonting. Att en linje är till för att följas om partiet enats. Nu vet vi ju att så inte är fallet, inte minst efter Centerns totalomvändning 2008. Som tur är har riksdagsgruppen inom (S) betydligt bättre förstånd än Morgan. Men är det verkligen en tröst? Låtom oss hoppas på det!
Jag lider med er, vänner röda. Jag lider med er. Och jag sträcker mer än gärna ut en hand för att driva detta vansinne tillbaka till de underjordiska hålor där det hör hemma. Och vad glad jag är att jag idag inte behöver skämmas över att vara folkpartist längre. Med Johan Pehrson i högsta hugg, förstås, och lika tokig i övervakning som en rabiessmittad hund är i att skälla och bita. Jag lider verkligen med alla liberaler och alliansare som säkert tycker det kliar under skinnet lika mycket som vilken sosse som helst idag. Men sossarna trodde ju faktiskt på en bättring. Inbillade sig att de vågade hoppas... Vi kan behöva all gemensam arbetsinsats som går att uppbåda, trots allt. Och uppenbarligen finns där behov av en extra dos styrka för att sätta stopp för den vansinniga övervakningsvåg vi säkerligen riskerar mitt i tumultet inom den socialistiska rörelsen och även inom Alliansen nu. Vi borde veta bättre än att köpa sådana vansinnigheter. Vi borde veta nog för att driva en kamp tillsammans. För det samhälle vi alla vill ha i framtiden och som inte bygger på vanvettig övervakning, åsiktsregistrering och fruktan för den egna staten. Herregud, vad vi verkligen inte behöver det.
För att vara säker måste man veta allt. Tydligen jäkligt hippt just nu bland övervakningsivrare.
Såpass, de facto, att man idag gör precis vad jag och Jens Odsvall varnade för på Newsmill redan under det allra första skälvande dygnet efter bombdådet i Stockholm. Precis vad Michael Gajditza (rättspolitisk talesperson, L) varnar för på SVT Debatt. Och så många andra. Så många andra. Även Jan Guillou fattar vad det handlar om.
Nu har massövervakningen nått sin guldålder. Nu ska polisstaten skapas och nu ska regeringar gräva sig in i våra själva huvuden och veta allt om varje steg vi tar, varje tanke vi tänker och utifrån de vetskaperna bedöma vem som har rent mjöl i påsen och vem som inte har det. Allt ska lagras i stora, centrala register. Sökbara megadatabaser där polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst glatt badar nakna ihop och delar med sig av sötma och sälta i alla sina dagar. Och inte ett piss har vi lärt oss av historien med Wikileaks. Man kunde förväntat sig att vi därmed kunde bevisat risken av stora gemensamma databaser och risken för läckor och eventuellt, för den delen, medföljande missbruk eller oförutsedda händelser. Jag känner mig inte ett dugg tryggare och gladare för det. Själv vet jag ju att jag inte under några som helst luppar tillhörande svenska staten och dess klåfingriga myndigheter någonsin kommer att betraktas som renmjölig. Det hade jag heller inte varit under det socialistiska solstinget i öst, den amerikanska McCarthy-eran. Eller för den delen det glada 30- och 40-talet i Tyskland. Historien är härlig. Och en del av vår vardag. Hem ljuva hem. Nu är vi snart där igen.
Tänk att vi är så vansinnigt duktiga på att glömma. Tänk att vi är så vansinnigt förtjusta i tanken på att övervaka och kontrollera varann. Att vi till vilket pris som helst, tycks det mig, är beredda att montera ner allt vi byggt upp i öppenhet, transparens och demokrati.
Snart har vi förmodligen en FRA-lagstiftning som ska kontrollera varenda kotte även lagligt. Att det redan är så det går till vet vi ju nu. Det har vi redan fått bekräftat. Men att snart ska alltså våra klåfingriga politiker inte vara våra företrädare och tjänare längre, utan våra övervakare, domare och i värsta fall på sätt och viss bödlar. Var det detta vi ville? Var det detta vi skulle uppnå? Var det detta vi drömde om och är detta verkligen den enda och vettiga lösningen?
Jag är skrämd. För att jag sett det förr. För att jag vet vad som hände en gång, för att jag vet var detta kommer att leda. Och för att jag vet att inte tillräckligt många bryr sig för att verkligen förhindra att detta trots allt sker idag, imorgon, i framtiden.
Ska det verkligen behöva gå så långt? Ska vi verkligen ge upp allt vad ett fritt samhälle står för? Är det värt det? Vem tror vi att vi skyddar?
Och förresten... Var i helvete fick Sverigedemokratmupparna luft ifrån? Hur i HELVETE kan man sitta där och vräka ur sig ett jävla "Äntligen" när något så vidrigt och fruktansvärt händer som det som skedde i Stockholm i helgen? Ha litet jävla skam i kroppen! Skäms! Väx upp! Barn! Snorungar!
Jag var bara tvungen att säga det.
Relaterat och intressant:
Rehbinder, Fjärde Internationalen, Mymlan, SvD, Cwejman, Ingerö på AB Debatt, Humans are born free, Bengtsson, Bengtsson, de Kaminski på SvD, Loonwatch, Peter Bratt i DN, Camilla Lindberg i AB, Hax, Peter Andersson, Högberg, Apelsineld, Feed me a stray cat, Attila, Hultin, Lake, Gun, Jan Hjärpe, Magnihasa, SvD, Svensson, Annarkia, Röda Malmö, JensO, Jerlerup, Scaber Nestor, Gajditza, Bicycle Cowboy, Memetiker, Regebro,
För att vara säker måste man veta allt. Så sade en gång högste chefen för Stasi i Östtyskland. Tydligen en stor idol för Morgan Johansson (S) och för justitieministern Beatrice Ask (M) på sistone.
Har de bägge totalt tappat all tillstymmelse till förstånd, vett och sans!?
Och med detta sagt... Behövde verkligen Socialdemokraterna denna ytterligare splittring? Vilken oerhörd desperation kan ligga till grund för något så bakvänt och fullständigt vanvettigt korkat som förslaget från Johansson i kölvattnet av bombhysterin i Stockholm för några dagar sedan? Hur hjälper det ett parti som knappt ens kan hållas vid liv med konstgjord andning och som genomgår en oerhört smärtsam process av återfödelse och omdefiniering om något av det enda man verkligen varit eniga om på sistone alls nu ska rivas i stycken på grund av att en stackars Morgan fått för sig att han är livrädd för sina egna medborgare? Herregud, vilket bottennapp för hela socialdemokratin att ha hamnat i en sådan sits. Jag brukar inbilla mig att vallöften och kongressbeslut ändå betyder någonting. Att en linje är till för att följas om partiet enats. Nu vet vi ju att så inte är fallet, inte minst efter Centerns totalomvändning 2008. Som tur är har riksdagsgruppen inom (S) betydligt bättre förstånd än Morgan. Men är det verkligen en tröst? Låtom oss hoppas på det!
Jag lider med er, vänner röda. Jag lider med er. Och jag sträcker mer än gärna ut en hand för att driva detta vansinne tillbaka till de underjordiska hålor där det hör hemma. Och vad glad jag är att jag idag inte behöver skämmas över att vara folkpartist längre. Med Johan Pehrson i högsta hugg, förstås, och lika tokig i övervakning som en rabiessmittad hund är i att skälla och bita. Jag lider verkligen med alla liberaler och alliansare som säkert tycker det kliar under skinnet lika mycket som vilken sosse som helst idag. Men sossarna trodde ju faktiskt på en bättring. Inbillade sig att de vågade hoppas... Vi kan behöva all gemensam arbetsinsats som går att uppbåda, trots allt. Och uppenbarligen finns där behov av en extra dos styrka för att sätta stopp för den vansinniga övervakningsvåg vi säkerligen riskerar mitt i tumultet inom den socialistiska rörelsen och även inom Alliansen nu. Vi borde veta bättre än att köpa sådana vansinnigheter. Vi borde veta nog för att driva en kamp tillsammans. För det samhälle vi alla vill ha i framtiden och som inte bygger på vanvettig övervakning, åsiktsregistrering och fruktan för den egna staten. Herregud, vad vi verkligen inte behöver det.
För att vara säker måste man veta allt. Tydligen jäkligt hippt just nu bland övervakningsivrare.
Såpass, de facto, att man idag gör precis vad jag och Jens Odsvall varnade för på Newsmill redan under det allra första skälvande dygnet efter bombdådet i Stockholm. Precis vad Michael Gajditza (rättspolitisk talesperson, L) varnar för på SVT Debatt. Och så många andra. Så många andra. Även Jan Guillou fattar vad det handlar om.
Nu har massövervakningen nått sin guldålder. Nu ska polisstaten skapas och nu ska regeringar gräva sig in i våra själva huvuden och veta allt om varje steg vi tar, varje tanke vi tänker och utifrån de vetskaperna bedöma vem som har rent mjöl i påsen och vem som inte har det. Allt ska lagras i stora, centrala register. Sökbara megadatabaser där polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst glatt badar nakna ihop och delar med sig av sötma och sälta i alla sina dagar. Och inte ett piss har vi lärt oss av historien med Wikileaks. Man kunde förväntat sig att vi därmed kunde bevisat risken av stora gemensamma databaser och risken för läckor och eventuellt, för den delen, medföljande missbruk eller oförutsedda händelser. Jag känner mig inte ett dugg tryggare och gladare för det. Själv vet jag ju att jag inte under några som helst luppar tillhörande svenska staten och dess klåfingriga myndigheter någonsin kommer att betraktas som renmjölig. Det hade jag heller inte varit under det socialistiska solstinget i öst, den amerikanska McCarthy-eran. Eller för den delen det glada 30- och 40-talet i Tyskland. Historien är härlig. Och en del av vår vardag. Hem ljuva hem. Nu är vi snart där igen.
Tänk att vi är så vansinnigt duktiga på att glömma. Tänk att vi är så vansinnigt förtjusta i tanken på att övervaka och kontrollera varann. Att vi till vilket pris som helst, tycks det mig, är beredda att montera ner allt vi byggt upp i öppenhet, transparens och demokrati.
Snart har vi förmodligen en FRA-lagstiftning som ska kontrollera varenda kotte även lagligt. Att det redan är så det går till vet vi ju nu. Det har vi redan fått bekräftat. Men att snart ska alltså våra klåfingriga politiker inte vara våra företrädare och tjänare längre, utan våra övervakare, domare och i värsta fall på sätt och viss bödlar. Var det detta vi ville? Var det detta vi skulle uppnå? Var det detta vi drömde om och är detta verkligen den enda och vettiga lösningen?
Jag är skrämd. För att jag sett det förr. För att jag vet vad som hände en gång, för att jag vet var detta kommer att leda. Och för att jag vet att inte tillräckligt många bryr sig för att verkligen förhindra att detta trots allt sker idag, imorgon, i framtiden.
Ska det verkligen behöva gå så långt? Ska vi verkligen ge upp allt vad ett fritt samhälle står för? Är det värt det? Vem tror vi att vi skyddar?
Och förresten... Var i helvete fick Sverigedemokratmupparna luft ifrån? Hur i HELVETE kan man sitta där och vräka ur sig ett jävla "Äntligen" när något så vidrigt och fruktansvärt händer som det som skedde i Stockholm i helgen? Ha litet jävla skam i kroppen! Skäms! Väx upp! Barn! Snorungar!
Jag var bara tvungen att säga det.
Relaterat och intressant:
Rehbinder, Fjärde Internationalen, Mymlan, SvD, Cwejman, Ingerö på AB Debatt, Humans are born free, Bengtsson, Bengtsson, de Kaminski på SvD, Loonwatch, Peter Bratt i DN, Camilla Lindberg i AB, Hax, Peter Andersson, Högberg, Apelsineld, Feed me a stray cat, Attila, Hultin, Lake, Gun, Jan Hjärpe, Magnihasa, SvD, Svensson, Annarkia, Röda Malmö, JensO, Jerlerup, Scaber Nestor, Gajditza, Bicycle Cowboy, Memetiker, Regebro,
2010-12-14
Wikileaks, Assange, överklaganden och det öppna samhällets sista skälvande månader
Ja, vad ska man säga. Det finns många som är trötta på hela hysterin nu. Varför ska Wikileaks sammankopplas med Assange och den rättshysteri som blåser upp ikring honom?
Jag börjar få lätt ont i magen då något så otroligt viktigt som yttrandefrihet, källskydd, demokrati och ett fritt internet ligger i vågskålen och det samtidigt blir en sådan personhysteri, en massa konspirationsteorier och en massa fokus på något som alls inte borde påverka själva Wikileaks som organisation och den enorma frågan som kan påverka hela världen under oerhört lång tid framöver. Det är så oerhört snaskigt och så oerhört... onödigt. Ovärdigt ett rättssamhälle, trots allt. Ovärdigt en demokrati. Och i än högre grad rättssamhällen och demokratier. Det är många inblandade nu. Jag undrar om någon av dem vet det allra minsta om vad demokrati är för något till att börja med. Oavsett vilket fall man kikar på i detta.
Jag orkar inte överhuvudtaget med fler turer kring Assange just nu. Försöker fokusera på allt det andra. Jag tänker inte döma eller fria utan bara undrar om man inte borde försöka göra allt man kan för att oavsett läget göra detta till en så rättssäker process som möjligt. Jag är böjd att hålla med om att det är svårt att undvika konspirationsteorier rörande hanteringen av det här eländet till historia, även om man vill och verkligen anstränger sig. Men är det vi härute som ska döma och fria, eller är det domstolarna?
Och vad med hela den här totalsmetiga biten med borgen eller inte borgen, överklaganden och allt vad det är? Jag blir bara inte klok på det. Jag blir inte klok.
Oavsett vad, så vet jag att jag inte har en aning om huruvida Assange är skyldig eller inte. Jag kan inte nog om det. Det ser tunt ut utifrån, men jag har inte alla fakta. Och jag tänker inte döma eller fria. Det är inte upp till mig att göra och jag är glad att jag inte har det ansvaret på mina axlar. Men jag efterlyser mer sans mitt i allting. Och jag vill se starkare försök att skydda någon form av rättssäkerhet för alla inblandade.
När det gäller vad som händer kring Wikileaks och yttrandefriheten, pressfriheten och allt som hänger samman där är jag säkrare. Faller vi i den striden är det över med det öppna samhället och demokratin och den frihetliga västern för en mycket lång tid framöver. Det har vi inte råd med. Det får inte hända. Jag kan bara hoppas. Jag kan bara be. Och fortsätta kämpa för att allt det jag tror på inte ska ta slut redan under det kommande året. Är det slutet på det öppna samhället vi ser nu? Vad vet jag... Men det ser inte bättre ut.
Johanna Nylander skriver, tycker jag, rätt så klokt idag. Torbjörn Jerlerup har gjort det tidigare. Hax är rätt mycket inne på ett liknande spår. Det kan vara värt att ta sig en funderare. Wikileaks och Julian Assange är inte samma sak. Jag är bekymrad över hur en möjlig rättssäkerhet eventuellt sätts ur spel just nu med den hysteri som blåst upp. Och jag är lika frustrerad över hur illa det här kan komma att bli rörande Wikileaks och hela soppan som kan komma att slå hål på internet som vi känner det och ställa till en oändlig oreda för tryckfrihet, pressfrihet, källskydd och det öppna och transparenta samhället som verkligen är grunden för all demokrati av idag.
Hur i helvete kunde det gå så illa...?
Är ni rädda för Calle Rehbinder, Facebook?!
Ja, och så har då Calle Rehbinder blivit avstängd från Facebook än en gång. Moralismen i USA lär vara skurken i dramat i vanlig ordning. Kan det vara en liten, liten gnutta hud på fakirprofilbilden eller är det ett svar på att Calle och Jennie råkar arbeta med kroppar och sexualitet på olika vis? Sånt får man förstås inte göra.
Ibland blir jag ytterligt förbannad på den amerikanska kristna moralismen.
Jag har vigt mitt liv sedan lång tid tillbaka åt att kämpa för ett fritt och öppet internet, en friare värld och ett stopp för moralism som har att göra med våra egna liv och det mest naturliga vi har.
Det är fullständigt orimligt att agera så som Facebook nu gör!
En förklaring är på sin plats!
Här kan du läsa vilka som står bakom Facebook i Sverige och vår uppmaning till dig lyder:
TA KONTAKT MED DESSA PERSONER!
Ring dem, mejla dem - och sprid därefter deras kontaktuppgifter vidare på din blogg eller andras! Kräv att Calle Rehbinders Facebook-konto ska återaktiveras/återskapas i det befintliga skick det var när avstängningen inträffade!
Det här är inte första gången. Även i januari i år stängdes Calles och Jennies konton ner. Den gången skrevs det en hel del på deras bloggar, samt i piratsfären. Något mindre tycker jag inte att vi ska kunna förvänta oss denna gången. Hjälp till att ta strid mot den amerikanska censurhysterin och den kristna högerns galenskaper som påverkar såväl Facebook som Apple och många andra stora amerikanska företag. Det kan även vara så att Calle varit väldigt frispråkig rörande Wikileaksaffären och att någon har lackat till på grund av detta. I så fall hoppas jag verkligen att där finns stöd att tillgå. En stark yttrandefrihet är den bästa skyddsmekanismen för att skapa och bevara ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle. Utan yttrandefriheten är samhället förlorat.
Intressant nog tycks det, efter litet grävande, som om Calle fått fin reklam på sin sida för detta och att det kan ha lett fram till beslutet att stänga ner kontot. Intressant att man kan bli straffad för att man på sin sida får upp reklam Facebook själva placerat dit. Vilket han förstås inte kan göra något åt, eftersom reklamen dyker upp där vid sidan av all personlig information varken man vill eller inte och sorteras dit av Facebook själva. Men den sidan är alltså kvar, fastän Calle INTE är det. Logik?
Allt detta bygger förstås inte enbart på dispyten som nu uppstår mellan Calle Rehbinder och Facebook. Utan detta handlar snarare om vilken makt större företag får utöva, hur samhället ser på diverse företeelser inom sig själv och vilken rättssäkerhet man har som konsument i det långa loppet. Globalt och lokalt.
Fler skriver:
Michael Gajditza, Kulturbloggen, Humans are born free, Opassande, AB Debatt (SJF Agneta Lindblom Hulthén), Scaber Nestor,
Intressant.
Ibland blir jag ytterligt förbannad på den amerikanska kristna moralismen.
Jag har vigt mitt liv sedan lång tid tillbaka åt att kämpa för ett fritt och öppet internet, en friare värld och ett stopp för moralism som har att göra med våra egna liv och det mest naturliga vi har.
Det är fullständigt orimligt att agera så som Facebook nu gör!
En förklaring är på sin plats!
Här kan du läsa vilka som står bakom Facebook i Sverige och vår uppmaning till dig lyder:
TA KONTAKT MED DESSA PERSONER!
Ring dem, mejla dem - och sprid därefter deras kontaktuppgifter vidare på din blogg eller andras! Kräv att Calle Rehbinders Facebook-konto ska återaktiveras/återskapas i det befintliga skick det var när avstängningen inträffade!
Det här är inte första gången. Även i januari i år stängdes Calles och Jennies konton ner. Den gången skrevs det en hel del på deras bloggar, samt i piratsfären. Något mindre tycker jag inte att vi ska kunna förvänta oss denna gången. Hjälp till att ta strid mot den amerikanska censurhysterin och den kristna högerns galenskaper som påverkar såväl Facebook som Apple och många andra stora amerikanska företag. Det kan även vara så att Calle varit väldigt frispråkig rörande Wikileaksaffären och att någon har lackat till på grund av detta. I så fall hoppas jag verkligen att där finns stöd att tillgå. En stark yttrandefrihet är den bästa skyddsmekanismen för att skapa och bevara ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle. Utan yttrandefriheten är samhället förlorat.
Intressant nog tycks det, efter litet grävande, som om Calle fått fin reklam på sin sida för detta och att det kan ha lett fram till beslutet att stänga ner kontot. Intressant att man kan bli straffad för att man på sin sida får upp reklam Facebook själva placerat dit. Vilket han förstås inte kan göra något åt, eftersom reklamen dyker upp där vid sidan av all personlig information varken man vill eller inte och sorteras dit av Facebook själva. Men den sidan är alltså kvar, fastän Calle INTE är det. Logik?
Allt detta bygger förstås inte enbart på dispyten som nu uppstår mellan Calle Rehbinder och Facebook. Utan detta handlar snarare om vilken makt större företag får utöva, hur samhället ser på diverse företeelser inom sig själv och vilken rättssäkerhet man har som konsument i det långa loppet. Globalt och lokalt.
Fler skriver:
Michael Gajditza, Kulturbloggen, Humans are born free, Opassande, AB Debatt (SJF Agneta Lindblom Hulthén), Scaber Nestor,
Intressant.
Facebook i Sverige
Enligt Ratsit sitter de här: STRANDVÄGEN 74, 4TR SUITE 5 och styrelsen ser ut så här:Styrelse Blake, Chandlee, Styrelseledamot, (Hans FB-sida är denna: http://www.facebook.com/blakechandlee )Haines, Stephen, Styrelseledamot. Hans FB-sida finns här: http://www.facebook.com/shaines.Cipora, Rachel Herman, Styrelseledamot. Hans FB-sida finns här: http://www.facebook.com/cipora.Cipora, Rachel Herman, Ordförande,Hellström, Mats Helge, 51 år, Delgivningsbar person. Han är advokat och bor på Sveavägen i Djursholm. Telefonnummer: 08-7534488. Mail: mats.hellstrom@hellstromlaw.com . Hemsida .Firmatecknare: Firman tecknas av styrelsen Firman tecknas två i förening av ledamöterna,Revisor: Andersson Berglund, Börje Stefan, 46 år, Huvudansvarig revisor, Ernst & Young Aktiebolag, Revisor. Hans sida på ratsit är denna. Om man använder HITTA finner man denna person kopplad till rätt boxadress respektive rätt stad: Stefan Berglund Andersson, Mobil: 070-3487104 Box 3143, 103 62 STOCKHOLM. Eller: Stefan Andersson Berglund, Telefon: 016-130427, Fördelningsgatan 20, 633 41 ESKILSTUNA.
Text100
Sen är företaget text100 är ansvariga för själva FB:s utseende och administrationen av svenska FB. Kontaktpersonen där är denna person: Jan Fredriksson, jan.fredriksson@text100.se. Hans telefonnummer är 070-716 00 68. Maila eller ring och klaga hos honom!
Som sagt i brist på kontaktinfo rekommenderar konsumentverket att vi söker arbetsnummer, eller tom hemnummer, till ANSVARIGA. Jan tillhör de ansvariga!
Bland det tuffaste som finns. Hemlösheten och alla fördömanden.
Det har blossat upp en del diskussioner på sistone, inte minst i Stockholm, rörande hemlösa som inte har tak över huvudet under vintern. Kallt som fasen är det, vilket inte gör situationen ett dugg bättre. Stockholms Stad har på olika vis lyckats lösa boende för människor skrivna i stan (säger man, men det verkar inte riktigt som om alla drabbade håller med), men för andra som är skrivna i andra kommuner är situationen värre.
Det har pratats en del om att där finns gott om människor som fått avslag på asylansökningar, papperslösa och andra som tar upp plats på de boenden som finns, vilket innebär att många står utanför och utan en rimlig chans att få tak över huvudet. Det är möjligt att det är så. Själv väljer jag dock inte att ställa upp mig i kören och kräva än hårdare tag mot papperslösa av ett eller annat skäl. Jag hävdar fortfarande att papperslösa ska ha rätt till vård och rätt till en möjlighet att överleva även här. Därför att de är människor. Och därför att de inte har något att återvända till någon annanstans i vilket fall. Det handlar ofta om hård fattigdom, svält, sjukdomar, konfliktzoner och liknande som tvingar människor att lämna sina tidigare liv hals över huvud. Jag kan inte direkt anklaga dem för att de valt att komma hit i sitt sökande efter en bättre framtid.
Problematiken rörande för få platser att bo ligger inte i att någon, så att säga, stjäl en boplats från någon annan. Det hänger snarare ihop med att kommuner som den jag själv är bosatt i (Huddinge Kommun) väljer att vräka människor ifrån läger där man byggt sig tillfälliga hem och boplatser. Det handlar om att där inte finns resurser nog för att skapa en tillräckligt många sängplatser till att börja med. Frågan om hemlösa är så underprioriterad att den knappt existerar överhuvudtaget. Om vi har cirka 3000 hemlösa i Stockholmstrakten och jublar över att vi färdigställt sängplatser för 20 av dem - är det inte så att det finns ett par platser som fortfarande saknas oss?
Lösningen på bristen rörande sängplatser är inte att kasta ut folk och börja sortera efter etnicitet eller förmåga att ta strid för sin nattplats. Snarare är lösningen att skapa de där extra sovplatserna på ett eller annat vis och se till att folk faktiskt får tak över huvudet och omvårdnad om de behöver det. En viss investering. Visst. Men det är det absolut enda rimliga. Och som redan konstaterats så många gånger rörande vård till papperslösa, så vet vi att det är något som lönar sig i längden. Behandlar man sjukdomar och skador i ett tidigare skede finns mycket större möjlighet att bota och att förhindra att situationen blir värre. En allvarlig sjukdom eller skada som gått obehandlad en längre tid blir oerhört kostsam att behandla och det är inte heller säkert att individen som drabbats klarar sig alls. Alltså sjunker kostnaderna för vården drastiskt, den vård vi ändå i praktiken måste ge förr eller senare, om man ger relevant vård i tid.
Självklart är det så att vi skulle vinna på att ge såväl papperslösa som andra hemlösa möjligheter att sova inomhus inte minst under kalla vintrar. Självklart är det så att våra politiker egentligen vet det. Men detta är helt enkelt inte en prioriterad fråga. Jag skulle önska att det vore det. Jag vill be fler att skriva om det. För att det behövs. För att det är viktigt. Och för att vi inte är mänskliga om vi inte gör det.
Det här problemet handlar nämligen inte så mycket om att upprioritera migranter av olika slag som om ett akut och skriande behov av att upprioritera alla människors lika rätt och lika värde.
Idag handlar det inte minst om att berörda politiker väljer att prioritera bort, se åt ett annat håll eller kort och gott se ner på människor man betraktar som bottenskrap. Det måste få ett slut. Ett abrupt och permanent slut. En överväldigande majoritet av de människor som faktiskt hamnat på gatan och inte lyckas ta sig upp är människor som man anser att man inte vill hjälpa. Skyll dig själv-mentaliteten är otäck, men oerhört starkt förankrad.
Det är ju så att gruppen hemlösa inkluderar bland andra människor som brukat eller missbrukat narkotika och som vräks i pedagogiskt syfte. Man vräker för att lära dem att bo. Logiskt, eller hur? Eller kanske bara fruktansvärt dumt, naivt på gränsen till brottsligt och ett tecken på samhällets växande galenskap. Där finns sexsäljare som kastas ut på gatan för att deras hyresvärd annars döms som hallick enligt kopplerilagen. Man får inte erbjuda tak åt någon som säljer sin kropp, för då är man själv alltså delaktig i brottet som sexsäljaren inte begått. Så kan man också komma åt människor man ser ner på.
Många gånger har jag försökt få svar från sexköpslagsförespråkarna rörande detta. Hur de kan köpa att gruppen den hävdar sig skydda och vilja rädda och ta hand om i så många fall far otroligt illa på grund av den lagstiftning man nu vill exportera över hela världen. På vilket sätt skyddar och hjälper du en person som säljer sex genom att vräka dem, tvinga deras arbetsgivare att säga upp dem, genom att ta deras barn ifrån dem? Logiken däri är otäck. Återigen handlar det om synen på människovärde. Den råfeministiska sexköpslagsligan visar sig gång efter gång efter gång inte bry sig ett skit om gruppen de säger sig värna. Eller är det inte så att den man älskar agar man?
Och så den enormt stora gruppen av människor som lider av depressioner, ångest, posttraumatisk stress av en eller annan orsak, en hel uppsjö av andra psykiska problem som har gjort det svårt att klara sig i samhället utan stöd och en del extra vård och support. Även neuropsykiatriska funktionshinder (add, adhd, autism, asperger osv) leder inte sällan till att människor hamnar på gatorna och riskerar att frysa ihjäl under vintrarna. Såna kan man tydligen inte stötta från samhället och väljer för det mesta att skita i. Många får inte ens en diagnos och sitter då än värre åt. Och så skiter sig livet och de hamnar på gatan. Mitt i smällkalla vintern också, förstås.
Det finns fler grupper. Det finns de som bara haft sjuk otur. Det finns de som utförsäkrats ur socialförsäkringssystemen, de som spenderat för mycket och helt enkelt inte fått ihop ekonomin nog för att kunna amortera av på sina lån eller betala sin hyra. Var finns hjälpen och möjligheten till en andra chans då? Det finns de som flytt hemifrån på grund av misshandel, hot och övergrepp. Det finns de som inte vågar vara hemma på grund av reaktioner på att man är hbt-person. Det finns de som av massor av andra skäl haft en sjuk otur och som helt enkelt inte klarat av att få livet att gå ihop och som därför förlorat sitt hem.
Vi är många som under perioder haft det väldigt svårt med boende. En tid för rätt många år sedan nu gällde det även mig. Då det var som bäst i den situationen jag befann mig kunde jag bo någon månad ute för att sedan spendera långa perioder av att surfa mellan medmänniskors soffor, inneboenden, andrahandsuthyrningar på en eller två månader åt gången. Ibland täcktes glappet däremellan upp. Ibland inte. Men jag hade turen att ha en omgivning som ställde upp förmodligen mer än jag förtjänade. Det var inte alltid jag behövde sova ute eller försöka finna skydd där ingen vettig människa behöver finna skydd för natten, för vinden, för vädret och kylan. Eller från andra människor. Jag fick hur som helst tillslut en andra chans. Jag fick en möjlighet att ta mig upp. Och under den här tiden hade jag periodvis också människor som lät mig in. Jag tillhör också de, antar jag, få som även då och då givit plats åt hemlösa att sova i mitt eget hem då jag haft bättre lycka än de. Nej, jag tänker inte här och nu dra några snyftare om hur mitt liv har sett ut. Det har jag gjort nog ändå och det hjälper inte detta inlägget nämnvärt. Det finns andra som beskrivit hur jävligt det kan se ut. Läs och begrunda. Min största oro är annars att jag ska hamna där igen en dag. Att jag av en eller annan orsak inte ska kunna lösa livspusslet och hamna därute ytterligare en gång. För fan vet om jag överlever det en gång till.
Läs även detta som delvis kan vara förklaringen på att vi har för få platser på våra boenden. Brist på natthärbärgen kan helt enkelt vara en bra affärsidé.
Och detta är förstås ett måste att läsa.
Det alla dessa har gemensamt, konstaterar jag, är att de tillhör en större grupp människor som samhället idag har bestämt sig för har spelat ut sin roll och förlorat alla sina givna chanser. Vilket är sjukt cyniskt och raktigenom omänskligt. Det här har alltså kort och gott med samhällets syn på människor att göra. Och synen på människor som fallit av hästen av någon anledning. Vi lever i ett samhälle som sällan ger en andra chans och som absurt nog tycker att är man inte ekonomiskt säkrad, är man sjuk eller har man kraschat mentalt eller på något annat vis, så får man skylla sig själv. Det är vidrigt utan dess like, men det är till stor del så det ligger till.
En stor anledning till att jag bestämt mig för att inte lämna politiken (än) är för att jag känner att jag fortfarande behövs. Typ. För att jag inte köper sånt. Vet inte vad i hela friden jag kan göra i det stora hela, men jag försöker i alla fall. Och jag önskar att fler faktiskt ville göra det. Att fler faktiskt gjorde något på fullt allvar. Vi har inte råd med den mänskliga katastrofen vi skapar genom att år efter år ignorera de människor vi lämnat åt deras egna öden. Hur är det med våra samveten? Hur länge har de råd?
Det finns en del som undrar över mina livsval. Över att jag arbetar så infernaliskt hårt med saker, att jag brinner som jag gör för politik men framförallt för människor, mänskliga rättigheter, mänskligt värde, rätten till själslig och kroppslig integritet. Det finns en del som undrar varför jag dagligen umgås över hela spektrat från höger till vänster, från den feministiska lilla innekretsen och vidare ut till de stenhårt rättrogna libertarianerna. Varför jag tar mig tid åt att agera stödperson för hbt-personer och många andra sedan jag själv var tonåring. Varför det för mig är så viktigt att jag inte viftas iväg som ytterligare bara en av alla dessa drogliberaler och prostitutionsivrare utan faktiskt menar på allvar att ska vi hjälpa människor, så måste vi sluta jaga och fördöma dem först. Fundera gärna över varför jag envisas med att spendera tid med drogare, sexsäljare och kåkfarare. Fundera en stund, läs raderna en liten bit ovanför det här igen. Släpp loss fantasin en stund. Ta in. Dra en ny slutsats. Och kanske kommer du att förstå en liten gnutta till av var jag och många andra kommer ifrån och varför jag anser det så oerhört viktigt att just du lyssnar och vaknar upp. Innan alltför många fler har råkat åt helvete illa ut.
God Jul, vänner.
Intressant.
Det har pratats en del om att där finns gott om människor som fått avslag på asylansökningar, papperslösa och andra som tar upp plats på de boenden som finns, vilket innebär att många står utanför och utan en rimlig chans att få tak över huvudet. Det är möjligt att det är så. Själv väljer jag dock inte att ställa upp mig i kören och kräva än hårdare tag mot papperslösa av ett eller annat skäl. Jag hävdar fortfarande att papperslösa ska ha rätt till vård och rätt till en möjlighet att överleva även här. Därför att de är människor. Och därför att de inte har något att återvända till någon annanstans i vilket fall. Det handlar ofta om hård fattigdom, svält, sjukdomar, konfliktzoner och liknande som tvingar människor att lämna sina tidigare liv hals över huvud. Jag kan inte direkt anklaga dem för att de valt att komma hit i sitt sökande efter en bättre framtid.
Problematiken rörande för få platser att bo ligger inte i att någon, så att säga, stjäl en boplats från någon annan. Det hänger snarare ihop med att kommuner som den jag själv är bosatt i (Huddinge Kommun) väljer att vräka människor ifrån läger där man byggt sig tillfälliga hem och boplatser. Det handlar om att där inte finns resurser nog för att skapa en tillräckligt många sängplatser till att börja med. Frågan om hemlösa är så underprioriterad att den knappt existerar överhuvudtaget. Om vi har cirka 3000 hemlösa i Stockholmstrakten och jublar över att vi färdigställt sängplatser för 20 av dem - är det inte så att det finns ett par platser som fortfarande saknas oss?
Lösningen på bristen rörande sängplatser är inte att kasta ut folk och börja sortera efter etnicitet eller förmåga att ta strid för sin nattplats. Snarare är lösningen att skapa de där extra sovplatserna på ett eller annat vis och se till att folk faktiskt får tak över huvudet och omvårdnad om de behöver det. En viss investering. Visst. Men det är det absolut enda rimliga. Och som redan konstaterats så många gånger rörande vård till papperslösa, så vet vi att det är något som lönar sig i längden. Behandlar man sjukdomar och skador i ett tidigare skede finns mycket större möjlighet att bota och att förhindra att situationen blir värre. En allvarlig sjukdom eller skada som gått obehandlad en längre tid blir oerhört kostsam att behandla och det är inte heller säkert att individen som drabbats klarar sig alls. Alltså sjunker kostnaderna för vården drastiskt, den vård vi ändå i praktiken måste ge förr eller senare, om man ger relevant vård i tid.
Självklart är det så att vi skulle vinna på att ge såväl papperslösa som andra hemlösa möjligheter att sova inomhus inte minst under kalla vintrar. Självklart är det så att våra politiker egentligen vet det. Men detta är helt enkelt inte en prioriterad fråga. Jag skulle önska att det vore det. Jag vill be fler att skriva om det. För att det behövs. För att det är viktigt. Och för att vi inte är mänskliga om vi inte gör det.
Det här problemet handlar nämligen inte så mycket om att upprioritera migranter av olika slag som om ett akut och skriande behov av att upprioritera alla människors lika rätt och lika värde.
Idag handlar det inte minst om att berörda politiker väljer att prioritera bort, se åt ett annat håll eller kort och gott se ner på människor man betraktar som bottenskrap. Det måste få ett slut. Ett abrupt och permanent slut. En överväldigande majoritet av de människor som faktiskt hamnat på gatan och inte lyckas ta sig upp är människor som man anser att man inte vill hjälpa. Skyll dig själv-mentaliteten är otäck, men oerhört starkt förankrad.
Det är ju så att gruppen hemlösa inkluderar bland andra människor som brukat eller missbrukat narkotika och som vräks i pedagogiskt syfte. Man vräker för att lära dem att bo. Logiskt, eller hur? Eller kanske bara fruktansvärt dumt, naivt på gränsen till brottsligt och ett tecken på samhällets växande galenskap. Där finns sexsäljare som kastas ut på gatan för att deras hyresvärd annars döms som hallick enligt kopplerilagen. Man får inte erbjuda tak åt någon som säljer sin kropp, för då är man själv alltså delaktig i brottet som sexsäljaren inte begått. Så kan man också komma åt människor man ser ner på.
Många gånger har jag försökt få svar från sexköpslagsförespråkarna rörande detta. Hur de kan köpa att gruppen den hävdar sig skydda och vilja rädda och ta hand om i så många fall far otroligt illa på grund av den lagstiftning man nu vill exportera över hela världen. På vilket sätt skyddar och hjälper du en person som säljer sex genom att vräka dem, tvinga deras arbetsgivare att säga upp dem, genom att ta deras barn ifrån dem? Logiken däri är otäck. Återigen handlar det om synen på människovärde. Den råfeministiska sexköpslagsligan visar sig gång efter gång efter gång inte bry sig ett skit om gruppen de säger sig värna. Eller är det inte så att den man älskar agar man?
Och så den enormt stora gruppen av människor som lider av depressioner, ångest, posttraumatisk stress av en eller annan orsak, en hel uppsjö av andra psykiska problem som har gjort det svårt att klara sig i samhället utan stöd och en del extra vård och support. Även neuropsykiatriska funktionshinder (add, adhd, autism, asperger osv) leder inte sällan till att människor hamnar på gatorna och riskerar att frysa ihjäl under vintrarna. Såna kan man tydligen inte stötta från samhället och väljer för det mesta att skita i. Många får inte ens en diagnos och sitter då än värre åt. Och så skiter sig livet och de hamnar på gatan. Mitt i smällkalla vintern också, förstås.
Det finns fler grupper. Det finns de som bara haft sjuk otur. Det finns de som utförsäkrats ur socialförsäkringssystemen, de som spenderat för mycket och helt enkelt inte fått ihop ekonomin nog för att kunna amortera av på sina lån eller betala sin hyra. Var finns hjälpen och möjligheten till en andra chans då? Det finns de som flytt hemifrån på grund av misshandel, hot och övergrepp. Det finns de som inte vågar vara hemma på grund av reaktioner på att man är hbt-person. Det finns de som av massor av andra skäl haft en sjuk otur och som helt enkelt inte klarat av att få livet att gå ihop och som därför förlorat sitt hem.
Vi är många som under perioder haft det väldigt svårt med boende. En tid för rätt många år sedan nu gällde det även mig. Då det var som bäst i den situationen jag befann mig kunde jag bo någon månad ute för att sedan spendera långa perioder av att surfa mellan medmänniskors soffor, inneboenden, andrahandsuthyrningar på en eller två månader åt gången. Ibland täcktes glappet däremellan upp. Ibland inte. Men jag hade turen att ha en omgivning som ställde upp förmodligen mer än jag förtjänade. Det var inte alltid jag behövde sova ute eller försöka finna skydd där ingen vettig människa behöver finna skydd för natten, för vinden, för vädret och kylan. Eller från andra människor. Jag fick hur som helst tillslut en andra chans. Jag fick en möjlighet att ta mig upp. Och under den här tiden hade jag periodvis också människor som lät mig in. Jag tillhör också de, antar jag, få som även då och då givit plats åt hemlösa att sova i mitt eget hem då jag haft bättre lycka än de. Nej, jag tänker inte här och nu dra några snyftare om hur mitt liv har sett ut. Det har jag gjort nog ändå och det hjälper inte detta inlägget nämnvärt. Det finns andra som beskrivit hur jävligt det kan se ut. Läs och begrunda. Min största oro är annars att jag ska hamna där igen en dag. Att jag av en eller annan orsak inte ska kunna lösa livspusslet och hamna därute ytterligare en gång. För fan vet om jag överlever det en gång till.
Läs även detta som delvis kan vara förklaringen på att vi har för få platser på våra boenden. Brist på natthärbärgen kan helt enkelt vara en bra affärsidé.
Och detta är förstås ett måste att läsa.
Det alla dessa har gemensamt, konstaterar jag, är att de tillhör en större grupp människor som samhället idag har bestämt sig för har spelat ut sin roll och förlorat alla sina givna chanser. Vilket är sjukt cyniskt och raktigenom omänskligt. Det här har alltså kort och gott med samhällets syn på människor att göra. Och synen på människor som fallit av hästen av någon anledning. Vi lever i ett samhälle som sällan ger en andra chans och som absurt nog tycker att är man inte ekonomiskt säkrad, är man sjuk eller har man kraschat mentalt eller på något annat vis, så får man skylla sig själv. Det är vidrigt utan dess like, men det är till stor del så det ligger till.
En stor anledning till att jag bestämt mig för att inte lämna politiken (än) är för att jag känner att jag fortfarande behövs. Typ. För att jag inte köper sånt. Vet inte vad i hela friden jag kan göra i det stora hela, men jag försöker i alla fall. Och jag önskar att fler faktiskt ville göra det. Att fler faktiskt gjorde något på fullt allvar. Vi har inte råd med den mänskliga katastrofen vi skapar genom att år efter år ignorera de människor vi lämnat åt deras egna öden. Hur är det med våra samveten? Hur länge har de råd?
Det finns en del som undrar över mina livsval. Över att jag arbetar så infernaliskt hårt med saker, att jag brinner som jag gör för politik men framförallt för människor, mänskliga rättigheter, mänskligt värde, rätten till själslig och kroppslig integritet. Det finns en del som undrar varför jag dagligen umgås över hela spektrat från höger till vänster, från den feministiska lilla innekretsen och vidare ut till de stenhårt rättrogna libertarianerna. Varför jag tar mig tid åt att agera stödperson för hbt-personer och många andra sedan jag själv var tonåring. Varför det för mig är så viktigt att jag inte viftas iväg som ytterligare bara en av alla dessa drogliberaler och prostitutionsivrare utan faktiskt menar på allvar att ska vi hjälpa människor, så måste vi sluta jaga och fördöma dem först. Fundera gärna över varför jag envisas med att spendera tid med drogare, sexsäljare och kåkfarare. Fundera en stund, läs raderna en liten bit ovanför det här igen. Släpp loss fantasin en stund. Ta in. Dra en ny slutsats. Och kanske kommer du att förstå en liten gnutta till av var jag och många andra kommer ifrån och varför jag anser det så oerhört viktigt att just du lyssnar och vaknar upp. Innan alltför många fler har råkat åt helvete illa ut.
God Jul, vänner.
Intressant.
2010-12-07
Silent All These Years
Passande titel på dagens bjudmusik med tanke på alla hemligheter som springer omkring därute sedan så många år och som nu börjar simma upp till ytan... ;-)
2010-12-06
I am Wikileaks
Viewing cable 10DOHA71, SENATOR KERRY'S MEETING WITH QATAR'S PRIME MINISTER
If you are new to these pages, please read an introduction on the structure of a cable as well as how to discuss them with others. See also the FAQs
| Reference ID | Created | Released | Classification | Origin |
|---|---|---|---|---|
| 10DOHA71 | 2010-02-24 09:09 | 2010-11-28 18:06 | CONFIDENTIAL | Embassy Doha |
VZCZCXRO1707
PP RUEHBC RUEHKUK RUEHROV RUEHTRO
DE RUEHDO #0071/01 0550944
ZNY CCCCC ZZH
P 240944Z FEB 10
FM AMEMBASSY DOHA
TO RUEHC/SECSTATE WASHDC PRIORITY 9704
INFO RUEHXK/ARAB ISRAELI COLLECTIVE
RUCNIRA/IRAN COLLECTIVE
RHMFISS/HQ USCENTCOM MACDILL AFB FLC O N F I D E N T I A L SECTION 01 OF 04 DOHA 000071
SIPDIS
E.O. 12958: DECL: 02/12/2020
TAGS: PREL KWBG KPAL IR QA
SUBJECT: SENATOR KERRY'S MEETING WITH QATAR'S PRIME MINISTER
Classified By: Ambassador Joseph E. LeBaron, for reasons 1.4 (b, d).
--------------
(C) KEY POINTS
--------------
-- Prime Minister Hamad bin Jassim Al Thani (HBJ) told
Senator John Kerry February 13 that we will all lose us 4-6
months of time in pursuing the recently announced "proximity
talks" between the Israelis and Palestinians.
-- HBJ underscored that it is a mistake to ignore Hamas in
seeking a lasting agreement.
-- From Qatar's perspective, there are differences in style
and approaches between the two wings of Hamas, but in
principle both are fundamentally aligned. Hamas leaders in
Damascus and Gaza can accept recognition of Israel, but must
calibrate the timing very carefully because Hamas supporters
are not ready for this change.
-- According to HBJ, Egypt has a vested interest in dragging
out Palestinian reconciliation talks for as long as possible.
Egypt "has no end game; serving as broker of the talks is
Egypt's only business interest with the U.S."
-- The Prime Minister suggested that one or two GCC members,
Morocco, and Syria form the core membership of an Arab League
committee to address Palestinian-Israeli concerns. Giving
Syria a role would create jealousy among the Arabs, which HBJ
said would help the U.S. move talks forward.
-- HBJ said putting economic pressure on Iran by targeting
its oil revenues is the best way to get Tehran to rethink its
quest for nuclear weapons. For the sanctions to work, it
would be vital that Russia and other countries bordering Iran
implement them fully.
End Key Points.
¶1. (C) The Chairman of the Senate Foreign Relations
Committee (SFRC), Senator John Kerry (D-MA), accompanied by
Ambassador, P/E Chief and SFRC staff Frank Lowenstein and
Fatema Sumar, met February 13 with Prime Minister (and
Foreign Minister) of Qatar Sheikh Hamad bin Jassim Al Thani
(HBJ). HBJ opened the meeting by observing that President
Obama's presidency had brought a lot of optimism to the
region. Senator Kerry agreed, adding that now we "need to
deliver."
---------------------------
PROXIMITY TALKS NOT HELPFUL
---------------------------
¶2. (C) HBJ expressed dissatisfaction that "everyone in the
region" seems to have a separate plan for moving ahead on the
Israeli-Palestinian dispute when only one plan was needed --
a plan that both the Israelis and Palestinians would accept
and finalize. More disconcerting to Qatar, he said, was the
announcement by Special Envoy Mitchell that both parties
would now engage in "proximity talks." Such talks "will lose
us 4-6 months of time," stated HBJ.
¶3. (C) Senator Kerry responded that we "are where we are."
He assessed that the Goldstone Report and dissatisfaction in
Fatah's ranks in the West Bank made it difficult for Abu
Mazen to "give something to Israel" that would allow direct
negotiations to begin between the parties. Add in Abu
Mazen's previous statements on the need for a full settlement
freeze, and the ingredients for the Palestinian people to
accept direct talks simply are not there.
¶4. (C) Abu Mazen is out on a limb, responded HBJ. "He
climbed a tree (drawing a line in the sand on settlements)
and can't get down." HBJ suggested that President Obama's
address to the UN General Assembly at the opening of its
current session could serve as a "roadmap" forward: two
states (Israel and Palestine) remain the goal, and the
establishment of settlements must stop while negotiations
take place. HBJ stressed again that the "proximity talks"
will cause a "lot of problems."
-----------------------------------
NEED FOR PALESTINIAN RECONCILIATION
-----------------------------------
¶5. (C) HBJ told Chairman Kerry he had met recently in Doha
with an Israeli delegation and had encouraged them to work
with Palestinians of all stripes in the pursuit of peace.
HBJ underscored that it is a mistake to work with just one
partner, Fatah, and ignore Hamas. Saying this does not mean
DOHA 00000071 002 OF 004
that Qatar expresses a preference for Hamas. HBJ pointed out
that Abu Mazen had taught in Qatar for 30 years and remains a
friend of Qatar. Qatar has no differences with him or those
around him, but the Palestinian Authority (PA) cannot sign
off on an agreement on behalf of the Palestinians where open
divisions exist.
¶6. (C) HBJ noted that in conversations Qatar has held with
Hamas' leadership, it is clear that Hamas is ready to accept
Israel's right to exist. But the acceptance must come about
gradually, not in one day. Senator Kerry said he had heard
this elsewhere, but in his own conversations in Damascus --
where a many leaders of Hamas reside -- he did not get the
sense that Hamas was ready to accept Israel's existence.
¶7. (C) Qatar's PM observed that the biggest obstacle on the
Palestinian side to an eventual agreement with Israel is the
reconciliation of Hamas and Fatah. HBJ maintained that it
would have happened during the previous U.S. administration,
but President Bush told Abu Mazen not to sign off on it.
Now, said HBJ, progress is slow, and bringing the two parties
together in the spirit of reconciliation is hampered by Arab
politics. Reconciliation can happen, HBJ asserted, but only
"if bigger countries in the region allow it."
8, (C) Senator Kerry, noting that he had seen Yasser Arafat
make the transition from PLO fighter to signer of an
agreement on the White House lawn, observed that people can
come around and change their position. But was that the case
here? The Senator asked HBJ if the differences at play
between Hamas' leaders in Damascus and Gaza were too wide to
bridge.
¶9. (C) From HBJ's perspective, there are differences in style
and approaches between the two wings of Hamas, but in
principle both are fundamentally aligned. They can accept
recognition of Israel, but have to calibrate the timing very
carefully because Hamas knows that its supporters in the
Palestinian territories are not ready for this change. HBJ
said Hamas leaders in Damascus and Gaza are aligned on
wanting to open the border crossing at Rafah, for example,
but differ on tactics in reaching this goal. The leaderships
in Syria and Gaza consult each other, and no one leader in
Hamas can take a decision alone, reported HBJ.
--------------------------------------------
EGYPT INTERESTED IN THE PROCESS, NOT RESULTS
--------------------------------------------
¶10. (C) Chairman Kerry asked HBJ if Hamas is feeling
political pressure from Gazans over their current living
conditions. HBJ responded that anytime people do not have
housing, schools or public utilities, their political leaders
feel pressure. Hamas, however, has a greater sense of
urgency in reconciling with Fatah, observed HBJ, than does
the broker of the talks between the Palestinian parties.
¶11. (C) According to HBJ, Egypt -- the broker -- has a vested
interest in dragging out the talks for as long as possible.
Egypt "has no end game; serving as broker of the talks is
Egypt's only business interest with the U.S." HBJ likened
the situation to a physician who has only one patient to
treat in the hospital. If that is your only business, "the
physician is going to keep the patient alive but in the
hospital for as long as possible." HBJ emphasized that
Qatar, on the other hand, is interested only in bringing
about peace in the region -- and as quickly as possible.
¶12. (C) Short term, HBJ said Hamas wants to form with Fatah a
unity government and rebuild the Israeli-inflicted damage in
Gaza. Senator Kerry, steering the conversation toward Hamas'
long-term aims, acknowledged that Qatar's leaders speak
frequently with Hamas. The Chairman asked HBJ to explain why
Hamas does not seem "to move when we need Hamas to move."
¶13. (C) Simply put, answered HBJ, "Hamas does not trust Egypt
and the Quartet enterprise." HBJ noted that since its
inception the Quartet has been anti-Hamas and aligned with
the interests of Abu Mazen, Egypt and Jordan. These partners
of the Quartet, observed HBJ, are the very partners who have
not delivered a Palestinian-Israeli agreement.
¶14. (C) Returning to his theme that "peace brokers" act in
their own self-interest, HBJ observed that President Mubarak
of Egypt is thinking about how his son can take his place and
how to stave off the growing strength of the Muslim
Brotherhood. The Egyptian government, said HBJ, has jailed
10,000 Muslim Brotherhood members without bringing court
cases against them. The Egyptian "people blame America" now
for their plight. The shift in mood on the ground is "mostly
because of Mubarak and his close ties" to the United States.
DOHA 00000071 003 OF 004
His only utility to the U.S. is brokering peace between
Palestinians and Israelis, so he has no interest in taking
himself out of the one game he has, underscored HBJ. "Tell
your friends (in Egypt) they must help themselves."
¶15. (C) As for Qatar, "We want to help Abu Mazen and the
Palestinians," declared HBJ. The short-term needs of
Palestinians in Gaza are acute, said HBJ. We need to broker
a quick reconciliation between Hamas and Fatah and move
forward quickly on rebuilding Gaza. Senator Kerry asserted
that HBJ was preaching to the converted and told the PM he
was "shocked by what I saw in Gaza."
¶16. (C) Continuing to illustrate how Egypt had not delivered
for the U.S. on Palestinian issues, HBJ said Qatar was told
in late 2008 that Israel and the U.S. needed the Egyptians to
deal with the crisis in Gaza. Yet former Israeli PM Olmert
later complained to Qatar that Egypt is a big country and not
nimble; it could not move fast enough. Senator Kerry pointed
out he was in Cairo at the time Qatar was calling for an Arab
League Summit in December 2008/January 2009 and asked HBJ for
his perspective on the rift between Qatar and Egypt at that
time.
¶17. (C) HBJ told Senator Kerry that Mubarak refused to come
to Doha for a meeting of Arab leaders, preferring that the
meeting take place in Riyadh. The request to move the
meeting was relayed to Qatar by the Saudis, not the
Egyptians. Saudi Arabia, as a big country like Egypt, has a
vested interest in keeping Egypt afloat, said HBJ. The
Saudis agreed to host the meeting in Riyadh not because they
objected to traveling to Doha, but because the Egyptians did.
"So we argued over the meeting location" while the
Palestinians suffered, and we in Qatar "called a meeting and
said whoever comes, comes."
¶18. (C) Qatar is worried, said HBJ, about Egypt and its
people, who are increasingly impatient. Mubarak, continued
HBJ, says Al Jazeera is the source of Egypt's problems. This
is an excuse. HBJ had told Mubarak "we would stop Al Jazeera
for a year" if he agreed in that span of time to deliver a
lasting settlement for the Palestinians.
Mubarak said nothing in response, according to HBJ.
¶19. (C) Asked his advice on bringing about an agreement
between Israel and the Palestinians, HBJ said President
Clinton recognized before leaving office that Egypt was a
problem. When President Clinton sought help at the end of
his term in reaching a final deal, the Saudis and Egyptians
did not encourage him, said HBJ. "They told him to do what
he thinks right." Culturally, said HBJ, that is the way
Arabs say "you are on your own." And President Clinton was,
said HBJ.
¶20. (C) Now we are at a stage, said HBJ, where Egypt does not
want Arab League involvement in brokering a reconciliation
agreement among the Palestinians unless the talks bog down.
HBJ said he had told Abbas that climbing down from his tree
on no settlement activity so that talks can go forward will
require Arab support. But the Egyptians won't allow it.
¶21. (C) Asked if tabling a more specific plan for peace
between the Israelis and Palestinians would help, HBJ said it
would be a mistake to table a plan that is too specific. HBJ
then reiterated that the problem is more with those carrying
out the negotiations. "The good cooks (Egypt) have not given
good food to now."
¶22. (C) Senator Kerry noted that Special Envoy Mitchell had
made a lot of requests of Arabs but with little success.
Leaving Qatar aside, the Chairman asked HBJ for proposed next
steps. HBJ said he trusts the Saudis, but because they talk
openly to Egypt and do not want to create more problems for
Egypt than the Egyptian government already has, it is
essential to bring in the small countries and start there.
¶23. (C) HBJ suggested one or two GCC members, Morocco
(although the King there is hesitant) and Syria as the core
membership of an Arab League committee to address
Palestinian-Israeli concerns. HBJ told Senator Kerry the
inclusion of Syria might surprise him, but having Syria play
a role would create jealousy among the Arabs. Some jealously
and rivalry is just what the U.S. needs, opined HBJ, to get
the process moving.
----------------
IRAN AND LEBANON
----------------
¶24. (C) Turning to Iran, Senator Kerry said he understood
Qatar's need to find the right balance in dealing with bigger
DOHA 00000071 004 OF 004
neighbors, especially Iran given the natural gas field both
share. Due to the working relationship Qatar maintains with
Iran, the Chairman asked HBJ for his advice as the
international community becomes more serious about economic
sanctions against Iran.
¶25. (C) HBJ said Iran's president views the U.S. as a country
that is overstretched and in difficulty as a result of too
many commitments. Iraq, Afghanistan, and the U.S. economy
are the three main problems President Ahmadinejad sees. HBJ
observed that a Western attack against Iran for Ahmadinejad
would be good politics, because it would allow him to take
out his opposition using the war as a pretext. Senator Kerry
asked clarification of whether Ahmadinejad had said these
things, or if HBJ inferred them from conversation.
¶26. (C) Qatar's PM said Ahmadinejad had told him, "We beat
the Americans in Iraq; the final battle will be in Iran."
¶27. (C) HBJ said putting economic pressure on Iran is the
best way to get the leadership to rethink its quest for
nuclear weapons. To be successful, he told Senator Kerry,
Russia would definitely have to be on board, as would the
Central Asian countries bordering Iran that provide food and
supplies.
¶28. (C) Asked his perception of the state of play with the
opposition, HBJ said the U.S. had done a good job of standing
back and not becoming the symbol of the opposition. Cracks
in the regime are appearing. It is highly significant that
many demonstrators ignored Khamenei when he called on them to
stop their protests. The four key pillars of Iranian power
-- the court, oil sector, imams, and Revolutionary Guards ---
all must stick with him, stressed HBJ. There are cracks in
the system, but the downfall of the regime may not be in the
cards.
¶29. (C) Asked what the sanctions should target, HBJ said the
money that Iran derives from oil. Depriving Tehran of this
revenue would force the regime to negotiate.
¶30. (C) Senator Kerry observed that Ahmadinejad was making it
easier by his actions. There is wide consensus in the
Executive and Legislative branches of Washington to press
ahead. Senator Kerry warned that Ahmadinejad "should not
equate Afghanistan and Iraq with what he faces."
¶31. (C) HBJ encouraged Chairman Kerry to bear in mind that
Iran is clever and makes its opponents dizzy in the quest for
deals. They will keep you working on a deal and then start
from scratch with a new interlocutor. HBJ stressed that Iran
will make no deal. Iran wants nuclear weapons, and HBJ said
he would not be surprised to see Iran test one to demonstrate
to the world its achievement.
¶32. (C) On Lebanon, Senator Kerry asked if Iran and Hizballah
are ratcheting up their weapons stockpiles as part of Iran's
war against Israel. HBJ affirmed that is the case.
----
IRAQ
----
¶33. (C) On Iraq, HBJ told Senator Kerry that Prime Minister
Al-Maliki wants a Shia state, even though the Sunnis (when
you count Kurds and non-Kurds) have the majority.
¶34. (U) CODEL Kerry has cleared this message.
Lebaron
2010-12-05
Början till slutet för det öppna nätet (och det öppna samhället?)
http://savewikileaks.net/another-wikileaks-address/ | http://46.59.1.2/mass-mirror.html | http://wikileaks.ch/
Uppmaning från Människorättsnätverket Svart Måndag:
Stöd Wikileaks. Värna yttrande- och pressfriheten. Demokratin kan inte tystas!
Låna din status och signaturer på Facebook, vKontakte och andra communities åt en lista liknande den ovan på fungerande speglar till Wikileaks och Cablegate.
Uppdatera även din status på twitter och liknande mikrobloggar med dessa siter.
Skapa en fast punkt bloggar och hemsidor som du har tillgång till och gör detsamma där.
Låt Wikileaks speglas över världen. Syftet är att visa att yttrandefrihet aldrig kan kväsas, att demokrati inte kan tystas. En global aktion just exakt nu skulle kunna bli enormt viral och skapa en sjuhelvetes uppståndelse. Och om inte annat påminner det makthavare i inte minst Amerika, EU och Australien att de fortfarande har ögonen på sig. Många ögon.
Och förmodligen är det precis vad som kommer att ske nu. Med länder som USA, Australien och Frankrike i spetsen kommer förespråkarna för censur, massövervakning och ett enda stort gemensamt kontrollsamhälle förmodligen med lätthet att få överhanden. Sannolikt ivrigt påhejade av mindre nogräknade, men dock mindre aktiva länder som Sverige. Vi har redan sett hur Sveriges regeringar gått bakom ryggen på det svenska folket och hävdat såväl neutralitet som alliansfrihet utan att någotdera ordet i slutändan visat sig betyda ett dugg. Det är skrämmande.
I Sverige är Wikileaks grundare Julian Assange misstänkt och efterlyst för våldtäkt. Eller... inte ens våldtäkt utan för att mycket eventuellt ha stuckit hål på en kondom innan samlag? I vilket syfte vet vi ännu inte. Assange lär vara den första person i svensk historia som efterlysts via Interpol för sexuella övergrepp. Definitivt på så vaga grunder. Det är ingen hemlighet att liknande historier för att svartmåla individer som vet för mycket eller upplevs som för hotfulla har använts förr. Man börjar med att besudla ett rykte. Fungerar inte det utfärdas värre bannor. Fungerar inte det, så kan man hota anhöriga. Duger inte det, så avrättas opponenten. Det är det traditionellt förekommande spelet inom världspolitiken och det globala spioneriet. Ofta bekräftat av kontakter inom FRA, SÄPO och andra organisationer, eller av de som arbetat för dem i det förflutna. Att denna fars får fortsätta torde vara på gränsen till en gudomlig tragedi på så många vis.
Och skillnaderna mellan den ena handen och den andra handen fortsätter att göra sig påminda. Vi har sett hur svensk media har behandlat sanningssägare förr. Dawit Isaak är på väg att bli en svensk nationalhjälte, men han är ju så uppenbart ickesvensk enligt somliga (jag blir så trött!) så jag antar att det inte är förvånande att regeringen inte gör mer för att få loss honom från den eritreanska regering som fängslat honom. Likafullt har han ett väldigt starkt stöd i Sverige, om vilket vetskapen jag önskar på ett eller annat vis nådde honom så att det blev lättare att kämpa och stå ut. Dock tvekar jag rörande den svenska regeringens ryggrad och därmed förmåga att få honom frisläppt. Ryggrad är ingenting vi gjort oss berömda för i Sverige. Åtminstone inte sedan andra världskriget och Wallenberg. Vårt övriga agerande i samband med andra världskriget lämnar så himla mycket övrigt att önska att det kunde räcka till ett hav av nya böcker. Wallenbergs initiativ var förstås mer av ett privat initiativ och inget som verkligen på fullt allvar stöddes av regeringen. Inte på allvar. Skamligt är det att regering efter regering därefter byggt vidare på den goodwill detta skapade utan att någonsin verkligen göra skäl för det i sitt eget agerande.
Anna Politkovskaja var en annan sanningssägare och aktivist som publicerade hemligheter, grävde i smutsen och som tillslut också mördades. Föga förvånande. Ryssarna har inte alltid heller varit så finkänsliga rörande sanningssägare och politiska motståndare. Smutskastning, hot, påståenden om galenskap eller mental sjukdom och därefter döden. Plus minus något enstaka steg på vägen, men oavsett formen på skalan med samma obönhörliga resultat. Anna hyllades dock som en hjältinna i Sverige. Det var ju den ryska byken som tvättades den gången. Ingen allierad byk. Någonstans har det väl länge varit så att vi tagit ställning även litet till mans för NATO mot Ryssland i Sverige. Alla utom Ohly och någon enstaka övervintrad vänstersosse i en arbetarkommun nånstans norröver då, förstås. Så Anna Politkovskaja hyllades för sitt mod och för sitt hårda arbete. Mordet fördömdes och omständigheterna kring hennes död blev en följetång i svensk media en tid därefter.
Ja, nåja, Sverige är i alla fall inte värst ute. Vi har ju faktiskt gått emot amerikanerna någon gång då och då enligt dokumenten som Wikileaks publicerat. Jag bara önskar mig mer. Därför att... vi behöver verkligen mer. Och det är ju trots allt mest historia, det där. Hur har dagens regering agerat? Skulle de göra detsamma? Med människor som Nina, Janne, Johan, Fredrik, Calle och Bea i toppen för Alliansen så vågar jag mig nog på att tvivla.
-
Nu är det snart år 2011 och världen ser litet, litet annorlunda ut men är sig ändå märkligt lik. Idag är det Wikileaks som är på tapeten. Och idag är det inte rysk eller eritreansk byk som ska tvättas. Idag är det amerikanska hemligheter som ligger i vågskålen, tillsammans med litet smått och gott från inte minst övriga västvärlden. Och genast höjs ropen på att Wikileaks grundare inte bara ska fängslas utan även allra helst mördas. Avrättas. Därmed är förstås Julian Assange med ens likställd med Usama bin Ladin och Wikileaks med Al Qaida. När den amerikanska eller västerländska byken ska tvättas, då skyr man inga medel för få det stoppat och ogjort.
Genom att jämställa Assange och Wikileaks med världens mest ökända och fruktade terrornätverk har vi retoriskt redan nått den punkt där det bara är en tidsfråga innan den infrastruktur som använts rimligen ska slås sönder precis lika effektivt som man slog sönder infrastruktur i länder som Afghanistan och Irak på jakt efter internationella terrorister så sent som för ett par år sedan. Under tiden dessa krig pågår och pågår utan några som helst tecken på lösning och slutpunkt ska nu de krigiska generalernas blickar fokuseras på nästa måltavla.
Nu pratar vi förstås om Internet. Och om alla människors rätt till yttrandefrihet, pressfrihet, meddelarfrihet, fri rörlighet och möjligheten att leva i en demokrati.
-
Internet har inte bara varit ett fantastiskt sätt att kunna publicera nyheter online med möjlighet att nå ut till sina läsare i realtid. Det har inte enbart varit en möjlighet att betala räkningar utan att behöva gå till posten eller banken. Det har inte enbart varit en möjlighet att finna information om vad du bör köpa din käresta i julklapp eller för att få reda på vilket tv-program som sänds just nu. Det är inte enbart ett sätt att dela musikfiler med varann.
Internet är så otroligt mycket större. Efter att det kalla kriget tog slut, eller snarare försvann från mediernas förstasidor och började kallas för något annat för en tid, så har internet varit en otroligt stark kraft för att hålla världen stabil och för att driva utvecklingen framåt. Forskningen har varit beroende av internet. Världshandeln har blomstratoch expanderat enormt. Många hundratals miljoner har fått tillgång till utbildning, lärande och en ny framtid genom internet. Det gamla klassamhället har börjat lösas upp genom att människor som vuxit upp i fattiga byar långt ut på exempelvis den indiska eller pakistanska landsbygden har kunnat få tillgång till internet och därigenom fått kunnande nog att bygga sig en framtid där de ses som experter och innovatörer och betalas därefter. I Kenya köper man numera upp konkursade europeiska datortillverkare och bygger vidare på deras idéer med betydligt större framfång. Det spelar inte längre någon roll vilken familj man är född i, vilket land eller för den delen vilken stad eller landsortsprovins. Det som haft inflytande över människors möjligheter att få ett nytt liv i den moderna världen har varit tillgången till nätet och till den enorma källa av information som finns där. Men även kontaktnäten. Möjligheten att kommunicera med vem du vill när du vill på ett sätt som är helt och hållet utan like i världshistorien.
Internet har även varit en fantastisk möjlighet för demokratikämpar runtom i världen att stå upp mot förtryckande regeringar. Ett exempel nära i tiden är förstås Iran. Eller Vitryssland, den sista kvarvarande europeiska diktaturen. Eller det allt sämre demokratiska läget i Ryssland.
Internet har fungerat som en livräddare och som en möjlighet att bedöma skador och hjälpbehov i samband med naturkatastrofer som tsunamin som drabbade stora delar av Asien och i viss mån Afrika och Oceanien. Men framför allt i samband med jordbävningar och tropiska stormar som på Haiti.
Det är när detta riskerar slås sönder av makthungriga och paranoida regeringar i hela världen som jag börjar frukta. Jag är rädd att hela vår existens kommer att drabbas av detta. Att vi riskerar hela vår demokratiska grund i stora delar av världen. Att vi riskerar möjligheten för demokratikämpar runtom i världen att kommunicera och nätverka med varann. Att vi riskerar den så länge hyllade rätten till yttrandefrihet och pressfrihet som så länge betraktats som en grundpelare för inte enbart det demokratiska samtalet utan för demokratins själva existens.
När nu total kontroll ska tas över internet och all annan form av information och kommunikation av regeringar som fruktar sanning och som fruktar medborgarnas åsikter och värderingar, då finns risken att det fria samhället tillslut förpassas till historien som ytterligare en av alla dessa parenteser vi sedan länge lämnat bakom oss.
Framför mig ser jag ett samhälle som styrs av informationsministerier och åsiktsmyndigheter. Framför mig ser jag ett stängt och censurerat internet där ingen längre kan vara anonym, där vidarebefordrandet av icke godkända åsikter föranleder besök av uniformerade statstjänstemän vilka för dig till förhör och eventuell fängsling. Obekväma åsikter kommer återigen förhindra dina möjligheter att få arbete och försörjning, kommer återigen hindra dig från att få vård.
Det är inte så långt borta som man kan tro. Sexuella och etniska minoriteter har redan nått halvvägs dit i ett demokratiskt land som Sverige. Tvångssteriliseringar, summariska utvisningar, diskriminering, fängslingar och förföljelser är vardag för grupper som romer och även transsexuella. Än idag kan du tvångssteriliseras på grund av "genetisk indikation" i Sverige. På grund av psykisk sjukdom, allvarlig psykisk abnormitet, svårartad kroppslig sjukdom eller "svårt lyte av annat slag". Men för all del även på grund av andra kroppsfel eller sjukdomar. (Pdf). Och som varandes del av en sexuell minoritet får jag fortfarande inte själv välja mina läkare. Där finns ingen lag som säger att jag inte får diskrimineras i samhället idag. Att det är fel att inte anställa mig, att det är fel att säga upp mig från ett arbete idag.
Och nyligen röstade FN's generalförsamling för att det ska vara lagligt för en nation att avrätta homosexuella, till och med utan rättslig prövning! Världen är verkligen fantastisk detta nådens år 2010.
Med tanke på att denna särbehandling redan existerar i samhället idag, och med tanke på att det i mina papper hos Arbetsförmedlingen, vårdgivare och andra har stått både det ena och det andra som vilken normal människa som helst hade ansett vara oändligt kränkande, så ser jag inte att det skulle vara omöjligt att samma sak skulle kunna hända även andra. Andra som i tillhörande andra grupper. Oppositionella grupper, exempelvis. Tänk IB-affären. Informationsbyrån. Och vad som hände exempelvis Jan Guillou, Peter Bratt, Håkan Isacsson och Owe Holmquist samt ytterligare en person kort efter avslöjandet. IB finns ju kvar. Kontoret för särskild inhämtning, KSI. Och IB var ju inte så himla länge sedan. Trots allt.
Svaret den gången blev att döpa om IB till SSI och sedermera KSI. Och så skrevs historien om och Guillou blev en hjälte med rätt att skriva spionromaner på löpande band. Ett hyfsat bra sätt att hantera krisen ändå, förmodar jag.
Vi har ju en vana i Sverige, annars, att aldrig sluta med något. Oavsett hur snaskigt och otäckt det är. Vi bara döper om det, lägger locket på och fortsätter. Som med det rasbiologiska institutetet, IB och så mycket annat. Vi gör likadant med andra myndigheter. Hur många gånger har inte Migrationsverket bytt namn vid det här laget? Eller de arbetsmarknadspolitiska myndigheterna. Med flera. Det tycks finnas en besatthet i att döpa om saker så snart de blir obekväma i Sverige. Men vi har egentligen aldrig lämnat 30-talet bakom oss. Och så ser det ut även i andra delar av världen. Som i USA. Och inte minst är det sant för den amerikanska politiken och för de politiska lösningarna.
Så vad har vi nu att se fram emot?
Jag är orolig. Jag är orolig för det fria samhället. Orolig för vår framtid som fria medborgare i en fri värld. Jag är orolig för den alltmer fascistoida utvecklingen av samhället idag, de högre murarna, den allt högre nivån av efterforskningar rörande privata individer, deras förehavanden och kontakter, den högre graden av åsiktsregistrering men även åsiktskontroll. Att vi inte längre ska ha möjligheten att nära våra egna åsikter och värderingar. Att vi inte ska ha möjligheten att saluföra våra egna idéer utan risk för statliga repressalier.
"Bara den som är utsedd att prata med media ska göra det. Helst ingen
annan. Det är ett av budskapen i ett internt brev som Sollefteå kommun
skickat till samtliga anställda och förtroendevalda.
– Man vill belägga oss med munkavle, tycker Akademikerförbundet."
Jag är orolig för var utvecklingen i världen kommer att ta vägen om internet till stora delar stängs igen. Vad händer med forskningen då? Med lärandet. Med vår historia. Vad händer den dagen då utvecklingen stannar upp, då forskning ses som något suspekt och då nya idéer bestraffas snarare än uppmuntras? Vad händer i ett samhälle där ingen vågar yttra sin mening och där alla känner sig övervakade i realtid av samma stat som var tänkt att skydda, nära och lyfta dem? Där var människa är rädd för att berätta om sina inre tankar och om sina funderingar, om sitt mående och om sitt mest privata? För någon. För någon alls. Vad händer i ett samhälle som bygger på självcensur, kontroll, makt och informationsdoktriner?
För mig, personligen, känns detta inte längre som något alldeles för långt bort. Det är inte en lek längre. Detta är vad som mycket väl kan bli resultatet av de enorma reaktioner Wikileaks har medfört hos många av våra så kallade fria och demokratiska regeringar i väst idag. Detta är den utveckling som i allt högre grad förespråkas i maktens korridorer. Nu ska sanningssägarna skjutas, nu ska demokrati och pressfrihet stängas ner, nu ska medborgare röntgas helst i varje gathörn i nakenscanners. Nu ska varje ord sparas undan. Varje meter du tar ska övervakas. Varje kontakt du tar ska registreras. Och Internet som en källa till kunskap och utveckling, samt som en källa till demokratisering ska blockeras i mångt och mycket.
-
Det är en kall värld vi har framför oss. Jag finner inga bättre ord än "dystopi". Heinlein, Orwell, Bradbury. De är inte långt borta nu. Det skrämmer mig.
Det känns som morgonen innan kriget kom. Samma slags förväntan och stress inför något verkligt otäckt. Det känns som om vi är nära nu. Skotten i Sarajevo är avlossade. Nu väntar kriget. Vi talar om ett cyberkrig idag. Vi hade förväntat oss ett tredje världskrig liknande det andra världskriget. Eller möjligen en nukleär ödeläggelse som skulle förinta jorden och hela den mänskliga befolkningen. Möjligen med undantag för någon enstaka överlevare som fick genomgå den postnukleära vinter som förväntats följa. Vi har tänkt oss globala krig i jakt på de sista råvarorna, de sista resurserna av vatten, mineraler, skog, malm, olja och gas.
Istället finns risken att allt detta ovan slutar i ett digitalt krig där aggressorn är våra regeringar och där offren, de angripna, är de egna medborgarna. Och, förstås, såsom i alla krig, sanningen. Nu ska kriget föras delvis digitalt. Ett cyberkrig. Och makten över dina tankar är vad som står på spel. Makten över informationen. Makten till yttrandet, makten att styra över det egna livet. Makten över utveckling, forskning, framtid. I en värld där samhällets toppar och politiker fruktar sina egna medborgare finns enbart förlorare. I en värld där makten inte längre tåler sig med att bli granskad och ifrågasatt och där yttrandefrihet syns makthavaren som en synd, som en risk, som något som ska knoppas av och stoppas. Där finns inga vinnare. Där finns inget hopp. Där finns ingen framtid.
Cyberkriget riskerar snart att vara över oss. Du är part i målet, varken du vill eller inte. Inga krig lämnar någonsin någon oberörd. Det gör inte heller detta.
Låt oss hoppas att detta går att förhindra. Låt oss hoppas att detta inte sker. Låt oss hoppas att världens ledare tar sitt förnuft tillfånga.
Vi har sett utvecklingen under en längre tid. Övervakningslagar, censurlagar, lagar om högre murar, lagar om tvångsomhändertaganden och drogtester på barn i proaktivt syfte, oviljan att sluta tvångssterilisera och införa mänskliga fri- och rättigheter för alla. Hänger det ihop? Om det gör det, så är vi illa ute. Och då vet jag inte om hopp är just tillräckligt. Även om hoppet om en annan värld och en annan utveckling aldrig får lämna oss. Aldrig någonsin får upphöra.
JOdsvall, Ornstein, Wikipedia om Gated Communities, Liberaldemokraterna, Global Investigative Journalism, Jerlerup, Gajditza, Filppu, Frilansande memetiker, HAX, Mary, Adam, Gun, Johanna Nylander, Guardian, Washington Post, Falkvinge, ZDNet, Nikke Index, Kulturbloggen, Opassande, Gester... med ord,
Jinge, Min luktar oxo fisk!, Alliansuppropet, Roger Jönsson, AB, En ond plats, Sugbloggen, Walentines värld, Jag reserverar mig..., Törnebohms hotspot, Ipse Cogita, SvD, Olas tankar, Blogge, Zac, Alltid rött alltid rätt, Svensson, Tioockenddroppe's blog, Röda Berget, DN, DN, AB, AB, DN, Ex,
Ps./ Glömde jag säga att jag även kommer avsluta mina abonnemang hos Ebay, Paypal och Amazon? Nu var det sagt. / Ds.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
