Hej,
Eller hur man nu börjar ett inlägg när man varit borta i flera månader. Jag vet inte. Jag brukar vara duktigare på sånt här med att skriva än jag varit på sistone. Det brukar inte vara ett så stort problem för mig. Och framför allt brukar jag inte behöva oroa mig över en fruktansvärd massa människor som vill läsa allt jag skriver och som kommer tillbaka dag och ut och dag in för att se om jag uppdaterat mitt liv och mitt politiska och aktivistiska tokeri vidare.
Det har varit litet mycket, kan man väl säga. Inte minst på det personliga planet har det varit stressigt, jobbigt, panikartat, ofta rätt smärtsamt och ganska förvirrande. När hösten och vintern drog in över oss, var jag liksom överhopad av saker och ting och jag har tvingats inse att jag behövde ta en liten paus. Det blir väl så ibland, antar jag.
Jag måste säga att jag är jätteförvånad och glad över hur många av er som troget har fortsatt släpa er hit dag ut och dag in för att kika om jag skrivit någonting mer. Någonting nytt. Och så har jag inte gjort det, men besökssiffrorna har ändå varit riktigt höga. Att ni orkar och att ni står ut!
Blir glad av det och kan ibland känna dåligt samvete över att jag inte varit här och plitat på en stund. Att jag hållit mig borta och liksom tagit hand om mig själv snarare än att skriva elaka påhopp på världens alla övervakningsmonster, hbt-hatare, tvångssteriliserare och så vidare.
Jag har faktiskt känt ett sting av dåligt samvete varje dag jag inte skrivit något. Det har varit värst på morgnarna, när man sitter där och ska börja med att planera sin nya dag. Men jag har ju inte menat att svika er alla därute. Jag har bara inte hunnit eller orkat. Men jag kommer tillbaka. Jag lovar! Jag ska bara lära mig andas först.
För den som verkligen är sugen på att följa vad som händer sådär vid sidan av politiken och alla sådana dumheter, så har jag ju faktiskt en rätt mycket privat blogg som legat och dammat ett tag. Den jag började hela bloggäventyret med en gång i tiden. Men den är också hemskt privat.
Jag har i alla fall funderat litet grann på att öppna upp den igen och kanske börja skriva litet mer där, eftersom det är vad jag faktiskt känner att jag behöver allra mest just nu. Att få skriva av mig och tänka på allt det där som berör mig rakt in i hjärtat just nu.
Det finns en risk att det blir litet för mycket puss och snusk, science-fictionreferenser, shoppingäventyr, blåhjärtade nattreflexioner, operationsberättelser och andra jobbiga dumheter därborta, men det står er helt fritt att läsa det ändå i så fall.
Vart den finns? Men snälla nån, nånting får ni väl ändå göra själva. Ni får väl googla eller söka eller nånting. Ni hittar den nog, ska ni se. Om ni verkligen vill och sådär ändå.
Hur som helst. Privata tankar kanske inte hör hemma på en mer politiskt inriktad blogg och jag vill litet grann dela upp det. Men kan Federley, så kan nog jag också. Och jag är inte direkt känd, normalt sett i alla fall, för att vara vidare blyg av mig, så... Därför får vi se hur mycket jag skriver här just nu. Och hur mycket mer jag eventuellt skriver... därborta.
Har tagit en liten break från det där politiska ett tag, men kommer ägna mig så mycket mer åt att vara privat och mig själv och allt det där. Det är orsaken till att jag varit så fruktansvärt hemlig sista tiden.
Av tusen orsaker. Dels för att saker har hänt som påverkar mig väldigt starkt och som gör att jag helt enkelt inte orkar just nu. Jag måste få läka först. Dels för att jag har tre stycken rätt tunga kirurgier att se fram emot under 2009. Det tar en stund att vänja sig vid tanken, och att faktiskt gå igenom dem och läka efteråt. Hur i hela friden ska det ens gå till?
Därför kommer jag att lämna bort en del av mitt politiska arbete till andra under en tid.
Nätverket Svart Måndag har en ny, vikarierande, ledare i Niklas Starow och kommer fortsätta kämpa för ett samhälle fritt från övervakningsvansinne. Liberati klarar sig nog alldeles förträffligt utan mig en kort stund. Men jag har inte lämnat er alla helt och hållet och jag lovar att jag kikar in då och då i alla fall. Jag kommer att gömma mig i skuggorna, smyga i korridorerna, peta och peka och plita överallt där jag kan sätta mina klåfingriga fingrar i kläm. Men kanske litet mer i skymundan än jag var under förra året.
Jag är inte van vid att vara i strålkastarljuset på det vis jag varit sista knappa året och jag har för mycket annat att tänka på för att orka med att vänja mig vid det och att dessutom klara av det som händer just nu - på alla andra plan i mitt liv. Jag är nog, helt enkelt, inte gjord för att vara någon sorts pseudokändis (alls, överhuvudtaget) och jag vill ibland bara få krypa in under mitt magiska bord som gör mig osynlig och få vara sådär okänd och hemlig och fri och grejer en stund. Sen, när det blir litet vår i tillvaron igen och jag känner mig starkare, så hoppar jag ut som en clown ur lådan och busar med er alla igen. Låter det bra? För mig låter det som en hit.
Det kan mycket väl hända att jag kommer hit och bråkar litet grann när jag irriterar mig särdeles på något igen. Men vid sidan av det, så kommer jag att ägna mig åt att bli hel och åt att växa som människa, som vän och sådär. Jag ska ägna en stund åt att lära mig fungera i tillvaron, smälta alla förändringar jag genomgått och genomgår, läka litet grann och försöka få litet styrsel på saker och ting. Det ska bli rätt häftigt.
Vill ni följa den sidan av mig, så är ni hemskt välkomna. Jag ska ta och fundera litet grann på det där med den mer personliga bloggen och kring vad det innebär att öppna upp den privata sidan av mitt liv litet mer för den som kanske får för sig att det kan vara häftigt, eller nåt ditåt.
Men håll ut. Vi kommer ses snart. Här, igen. Jag lovar.
