Alla dessa opinionsmätningar

Jag kan tycka det är litet väl mycket tjafs kring egentligen rätt oviktiga och intetsägande opinionsmätningar numera. Det är för många, för ofta och med alldeles för osäkra resultat. Nyss var Alliansen i ledning. Nu är de rödgröna i ledning. Och nästa vecka visar det sig att det är gröna gubbar från Yr som är i ledning och ingen av oss i något av blocken överhuvudtaget. Och allting ska presenteras som om det hade med hela jordens och mänsklighetens framtid att göra. Det känns verkligen mer och mer som om den enda verkligt seriösa opinionsmätningen egentligen är den som sker en gång vart fjärde år under en söndag i september.

Om man ska lita på någon annan mätning så är det väl junimätningen från SCB. Annars är det väl ganska kackigt i urval och statistiskt underlag. Och jag litar inte vidare mycket på något annat om jag ska vara riktigt ärlig.

Men, men... Det är ju bara jag, förstås.

Och ändå är det förstås litet glädjande att vi kan konstatera att Sverigedemokraterna backar i dagens nya presentation av opinionen. Denna gång är det Skop som presenterar sin barometer och vi kan där konstatera ett ras för SD från 5,0 till 2,9 procentenheter.

Tyvärr sjunker även Fp, vilket jag inte är lika glad över. Föga förvånande, kanske, men ändå. M går i alla fall framåt och det innebär att Alliansen ändå har fler väljare totalt som är intresserade av att rösta på oss. Tack och lov.

Alliansen har nu 45,3% av rösterna, samtidigt som den rödgröna röran lyckas ägga till det med en 50,4 procentsomelett. Och det är dem säkert väl unnt, höll jag på att säga. Men vi ska också ha i åtanke att Allianspartierna brukar hämta upp en hel del röster ju närmare valet kommer och väljarna blir tvungna att tänka till och ta ställning litet mer på riktigt.

Jag har fortfarande rätt så gott hopp, känner jag. Även om jag hoppas att vi faktiskt blir bättre på att förmedla vad vi faktiskt vill och inte bara teknokratiskt meddela vad vi gör utan att ge en ordentlig bakgrund till det. För där har vi verkligen varit för dåliga under lång tid. Tecken på att våra partiledare i Alliansen tagit till sig av den kritiken har vi redan sett. Nu får vi bara hoppas att det leder till att fler lyssnar och förstår. Och att vi inte är så jäkla omänskliga som de rödgröna gärna målar ut oss som.

Valet kommer bli väldigt färgat i orange i år, känner jag. Det liksom ligger i luften.

Vad som liksom ligger i luften annars också, det är ju förstås det positiva att svenskarna börjar bli mindre intoleranta gentemot invandrare och invandring än de varit. Det märks som sagt även på Sd's siffror och det kan inte hjälpas att jag känner en gnutta skadeglädje i det. Jag vill verkligen inte ha en massa fördomsfulla dumbomar i riksdagen som absolut inte fattar jota av vad som händer i världen utanför. Jag har inte tid att uppfostra folk som inte vågar sig utanför 50-skyltarna, helt enkelt. Även om det säkert vore en fin sak att göra eller så. I just couldn't be bothered.

Mer här:
Bjereld, Moderata Perspektiv, Kent Persson (veckans bloggdebatt), Per Altenberg skriver om paradoxen att förtroendegapet mellan blocken är enormt just nu till Alliansens fördel, men att opinionsmätningarna visar stöd för de rödgröna. Och jag håller med. Det är en sjukt märklig paradox. Liberati skriver om hur Sd sparkar ut oliktänkande för att de uttalar sig positivt om invandrare. Enfrågeparti så det förslår. Och med tvivelaktiva grunder. Stardust är också glad över att det rör sig nedåt för de främlingsfientliga. HD Ledarbloggen kommenterar och Assarsson pratar om en Skåneeffekt. Johan Westerholm undrar, med rätta, vart PP tog vägen. Jag kan inte låta bli att ställa mig samma fråga.

Tokmoderaten är som vanligt läsvärd och har sin egen turf litet grann. Röda Huddingekollegan skriver också. Och så har vi Gunnar Hökmark som har intressanta infallsvinklar. Dagens mest ohängda skadeglädje finner vi annars hos Hannastacia. Elkers skriver här. Maria Byström är klok som alltid. Seved visar upp skön attityd också. Det måste liksom nämnas.


Intressant.
.

I am very sociable.