Och så en hälsning om en riktigt varm och mysig God Jul till alla er därute

Jag vill förstås också skicka en riktigt varm och kärleksfull hälsning med en tillönskan om en God Jul till er alla därute.

Tack för allt och värme och omtanke och glädje till er alla.

Kram!

Amanda

En känga till Ratzinger!

Eftersom vi nu talar om sådana fantastiska saker som en känga till jul och litet mysig julstämning...

Vill härmed ge en liten rosafärgad känga med huggklor på åt vår kära påve Benedictus XVI.

Den lilla söta halvfascisten Ratzinger har varit ute och vädrat sig igen och tycks som vanligt inte förställa sitt varma hjärta så nämnvärt. I samband med sin julhälsning till världens alla katoliker har han med varmt sinne meddelat att homosexuella och transsexuella måste bekämpas lika livaktigt som vi ska bekämpa regnskogarnas förstörelse. Att bögar, flator och transor är ett enormt hot mot mänskligheten och att vi alltså ska förgöras - på ett eller annat vis.

Det värmer något enormt. Jag känner mig så älskad.

Som troende, transsexuell och bisexuell (med starka drag åt flathållet), tycker jag mig nog känna kärlekens vibbar från det katolska centrat för ren galenskap. Tack och lov att jag inte är katolik ändå... 

Det här är en skam för den sanna kyrkan och det är fruktansvärt att en påve kan få för sig att säga en sådan sak, som drabbar så många av hans egna medlemmar, hans egna troende undersåtar inom den kristna rörelsen. Alla ni katoliker därute. Ni har mitt medlidande och all min omtanke och kärlek.

Jag har, tillsammans med nätverket Liberati, nyligen påpekat fördelarna med att kyrkans makt över lag och lagbok ska skrivas bort. Att vi behöver ett sekulariserat och modernt samhälle nu mer än någonsin. Inte hade jag kunnat tro att påven skulle vara så himla vänlig att kort därefter visa för omvärlden hur otroligt rätt vi hade. Jag kanske borde skriva till honom och tacka.

Om du vill tacka påven för hans medmänskliga värme och för hans enorma förståelse för människan och den mänskliga naturen. Om du vill sprida litet värme gentemot Vatikanen och vår moderna frälsare, så skriv gärna hit.

Så... alltså. Till vår käre Pater Benedictus XVI. God Jul, din gamle räv. Din gamle Gollum... Jag visste vi kunde lita på dig. 

Kiss my pink vacuum cleaner!

En ny känga till våra välvilliga hackers därute

En ny känga till den eller de där som har fått för sig att det är jäkligt kul att hacka Svart Måndags hemsida litet nu och då. Att det inte rör sig om turkiska hackers är tyvärr rätt uppenbart. Och tyvärr innebär det att Svart Måndags arbete blivit lidande under den sista tiden. Det kostar privatpersonerna som står bakom Svart Måndag en väldig massa pengar. Från våra egna fickor. Från vår matkassa, från våra julklappsköp och semesterbesparingar.

Det kostar oss arbete. Det kostar oss tid. Tid som vi skulle kunna lägga på att slå tillbaka mot övervakningssamhället som kommer allt närmre. Vad de här, förmodligen, småpojkarna tror sig kunna uppnå genom att bevisa för omvärlden genom att visa att ett övervakningssamhälle faktiskt behövs och är rätt väg att gå - det förstår inte jag.

Förmodligen är det en grupp människor som fått för sig en jäkla massa dumheter om mig eller om någon annan inom Svart Måndag och som har fått för sig att det coolaste och tuffaste en småpojke kan göra är att attackera en av de största organisationerna som arbetar mot övervakningssamhället - för att de då tycker att de arbetar mot övervakningssamhället...

Jag har alltid motsatt mig sådana där motsägelsefulla uttryck som "Military intelligence", men ibland undrar jag om inte motsägelsefullheten är än större bland de som inbillar sig att de slåss för ett fritt samhälle.

Välkomna till listan över mina framtida starkaste kandidater till Darwin Awards! Ni platsar där och jag måste säga att det värmer att ni tycker det är värt att skjuta er själva, er framtid och er frihet i foten bara för att komma åt Svart Måndag och, eller, personerna som står bakom.

Den dagen vi har ett fullt utvecklat övervakningssamhälle som gör att ni inte kan gå på muggen ifred och då varje steg ni tar övervakas, varje ord ni säger analyseras och sätts in i sammanhang - den dagen hoppas jag ni är stolta över era tilltag idag och under hösten 2008. Jag hoppas ni mår bra då och verkligen hyllar det nya samhälle ni arbetade så aktivt för att skapa och stötta.

God Jul!

Angående FRA 2.0 och litet annat smått och gott nu inför julen.

Det är ju tydligen jul, har jag hört någon viska om. Det innebär en massa pysslande och stojande och middagar med familj och vänner. Det har inneburit julstädning som slutade med att min dammsugare först gick och dog, sedan startade igen - kastandes omkring sig ett stort moln av svarta sotflagor. Det kan inte vara riktigt nyttigt. 

Så istället för att helt sätta mig in i FRA 2.0 och förtydligandet av de 15 punkterna, tycks jag haft en del annat att göra. Kan meddela att jag numera är stolt ägare till en ny, söt och rosa dammsugare. Reaktionen från omgivningen var dräpande. Med även en rosa laptop och så vidare, tycks det att jag kan komma att råka ut för diverse kommentarer under det kommande året om att jag alltmer börjar likna någon form av Hello Kitty. Jag får bjuda på det. Hellre katt än mycket annat. Och hellre hej än hej då, kanske.

Men jag har alltså ännu inte hunnit gå igenom eländet med FRA ordentligt och måste be att få återkomma. Strax, snart, så snart som möjligt.

Andra har dock börjat litet grann: ScaberNestor, Mark Klamberg, JensO, Akademiska Synpunkter, Svensk Myndighetskontroll, FarmorGun, MinaModerataKarameller

The Privacy Advocates

En liten hälsning nedan från våra vänner inom det internationella nätverket Freedom Not Fear. 

Dear Privacy Advocate,

Following the launch of Colin Bennett's latest book The Privacy Advocates:
Resisting the Spread of Surveillance, which is dedicated to those of you
who ave mobilized when new surveillance practices have emerged, we have
developed a website designed to bring together the global privacy advocacy
Community.

The website is intended to facilitate communication between advocacy
groups, researchers and other people in the wider community. Identifying
your organization as an important member of this network, we have taken
the liberty of including you in our database.

We are addressing this email to you, in order to invite you to check out
our site at: http://www.privacyadvocates.ca/

If you have any questions or issues which you would like to address with
us, we look forward to your comments. We are confident this website can
contribute to the privacy advocacy community, and therefore, we hope that
you encourage other privacy advocates to include their information in the
site.

Warm regards,

Pablo Ouziel
Research Assistant to professor Colin Bennett

Svart Måndag demonstrerar igen

Nu drar Nätverket Svart Måndag ut på gatorna igen. Det är den 10 januari 2009 som demonstrationen "Stoppa Övervakningssamhället" arrangeras i Göteborg.

Övervakningssamhället? Vad är det egentligen? Det är ju jättestort och gigantiskt och känns bara sådär lagom farligt, flummigt, konstigt, avlägset. Men så är det ändå så himla nära. Ändå sker det ju just nu. För dig och för mig och för alla andra. I Sverige, i Europa, i världen som helhet. Det är en gigantisk samhällsutveckling som berör hela vår vardag och allas våra liv då vi blir allt hårdare bevakade och då vi ska skyddas för oss själva och vi knappt får dricka ett glas vatten utan lov och utan att registreras på ett eller annat vis.

Svårt att demonstrera mot något sådant, förstås. Det blir så himla märkligt och så just....flummigt.

Men om vi nu ska fokusera litet grann...

Jag och Nätverket Svart Måndag vill protestera därför att:

1. Vi vill påminna om att FRA-lagen genomförs oförändrad den 1 januari och att vi fortfarande inte har klara besked om hur tilläggen och ändringarna i lagen kommer att se ut när de väl genomförts. Vi vill påminna riksdag, regering, utredare och andra om att vi fortfarande bevakar FRA-frågan och att vi inte har glömt den på något plan. Vi vill påminna om att detta måste bli bra om vi ska sluta bråka en dag.

2. Vi vill med allra största styrka ta avstånd från Datalagringsdirektivet som är på gång. Vi kan inte gå med på att Datalagringsdirektivet genomförs, då de få förbättringar vi trots allt fått igenom kring FRA-lagen kommer att fullständigt sopas undan av DLI. Det får inte hända!

DLI kommer att bli en oerhörd stridsfråga om det genomförs. Vi kommer inte att böja oss på något vis i denna frågan!

3. IPRED. Ja, vad ska vi säga. Många har slagit mig över munnen och stoppat märkliga ord i det rätt slitna gapet på mig kring den här frågan. Jag har sagt såhär: Jag tycker inte det finns något moraliskt eller lagmässigt fel i att skydda upphovsrätten och jag tycker inte att det är fel att vilja ha betalt för nedlagt arbete. Det vill vi alla. Däremot kommer jag aldrig acceptera privat polisverksamhet eller registrering av oskyldiga för att kunna fälla ett litet fåtal. Jag tror inte heller på en massjakt som kan komma att inbegripa åtminstone en tiondel av det svenska folket. Där sätter jag ner min fot och så tänker jag fortsätta göra. Inom Svart Måndag finns såväl mer benhårda som mer mjukfotade kritiker till IPRED-lagen. Nu har jag återigen förtydligat vart jag står och jag kommer med Svart Måndag i allra högsta grad fortsätta kämpa för att vi ska undvika alla former av rättsövergrepp via nätet eller utanför. Svart Måndag kommer aldrig acceptera övervakning och registrering av oskyldiga för att jaga de skyldiga få. Ja, det innebär att jag är och har varit emot IPRED, även om jag är det på juridiska och människorättsliga grunder, snarare än för att jag är för fildelning i sig. Det är två helt och hållet skilda ting i mina ögon och ska så också vara.

4. ACTA. Ja, vad ska man säga? Om det finns något jag ogillar så är det just kontroll av människor, integritetskränkande åtgärder för att jaga än den ena och än den andra. Jag kan inte tolerera att jag inte ska få föra min laptop över gränsen, att jag inte ska kunna se på mina köpta DVD-skivor i Sverige om de är importerade från USA eller att internetleverantörer (återigen) ska kontrollera vad jag eller någon annan gör på nätet. Jag vill fortfarande inte ha nätpolis i den mening ACTA innebär! Jag kan acceptera att vi måste ha någon form av reglering och kontroll av tyngre brott över internet. Det är tyvärr nödvändigt utifrån den utveckling vi sett under lång tid, där internetbaserad brottslighet har ökat rätt kraftigt och blivit tämligen förslagen. Men jag kan inte accceptera kontroll av människor på det vis som ACTA innebär. Det är inte rimligt. Det saknar proportion till nyttan. Det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Även här måste vi agera.

Personligen kommer jag även att tänka på en del andra bitar i samband med 10 januari.

Jag kommer att tänka på PKU-lagen. Jag kommer att tänka på de digitaliserade viseringssystemen i kollektivtrafiken. Jag kommer tänka på bloggcensur, rätten till privat konversation i samband med bikt, kontakt med psykologer, läkare, stödlinjer och liknande. Jag kommer tänka på den ökande självcensuren i världen. Och det finns ännu många fler bitar av samhället som inskränks på ett otroligt fult och otrevligt vis.

Alltså!

Upp på barrikaderna igen. Demonstration i Göteborg 10 januari.

Samling klockan 13.00 på Gustav Adolfs Torg för att därefter tåga till Götaplatsen.

Arrangörer:

• Grön Ungdom
• Liberala Ungdomsförbundet
• Miljöpartiet
• Nätverket Svart Måndag
• Piratpartiet
• Ung Pirat
• Ung Vänster
• Vänsterpartiet

Kontaktpersoner:

  Kalle Vedin (pp), 0704092636, kalle.vedin@piratpartiet.se
  Johan Zandin (v), 0737 534870, johan.zandin@vansterpartiet.se
  Moa Granqvist (luf), 0763076260, moa.grankvist@liberal.se
  Joakim Larsson (gu), 0703408389, joakim.larsson@mp.se
  Niklas Starow (nsm), 0703669861, niklas_starow@hotmail.com 

Luciapojkarna

Det här med alla pojklucior har tydligen hamnat riktigt ordentligt på tapeten i år. Tänk att det ska vara så himla farligt. För bara en kort stund sedan... då, på den tiden då jag växte upp, så ansågs det vara sött. Och tjejer hade inga problem att vara stjärnflickor och alla kunde vara tomte och pepparkaka. Lucia som pojke var liksom inget märkvärdigt. Men i ett land som blir alltmer konservativt, alltmer religiöst högdraget, alltmer reaktionärt borde vi kanske inte vara förvånade?

Well... I ett land där vi fortfarande tvångssteriliserar (snart kallar vi det visserligen för tvångskastrering, vilket säkert är mycket bättre) transsexuella och där man som transperson inte kan byta namn på sina bankkonton på två månader efter att ny juridisk person är fastställd är det föga förvånande att det ska vara så jäkla märkligt hugget i sten.

Men konstigt nog fungerade det med pojkar som lucior redan på sextiotalet. Liksom under det flummiga sjuttiotalet. Men också hela vägen in på nittiotalet var det en non-issue. Sedan hände något...

Helt plötsligt är det farligt att vara könskrigare, heter det. Helt plötsligt ska det vara fullkomligt omöjligt att tänja på de inrotade gränserna.

Vi har ett regeringsledande parti som slåss med salongsnazister om rösterna och vi tror att vi lever i en demokrati. Det kanske vi gör förresten. Men den demokratin är enbart reserverad för några få. Numera är det farligt att stå litet vid sidan av normerna och samhället. Numera är det 30-tal som stinker i det här landet. Ändå vågar inte ett enda etablerat parti ta upp kampen. 

Jag har utmanat de politiska partierna förr. Jag har skrikit och gapat här på bloggen. Jag vet att såväl riksdagsledamöter som ungdomsförbundsordföranden läser det jag skriver här. 

Men inte en enda person, inte ett parti eller ungdomsförbund, har verkligen vågat ta på sig utmaningen. Eller också är det inte viktigt nog.

Vart tog det varma, liberala och demokratiska Sverige vägen? Det land som slogs för de mindre grupperna. Som kämpade för mänskliga rättigheter?

Är det inte dags att ni antar utmaningen? Jag vänder mig direkt till er, återigen. Ber er att plocka upp handsken. Vem vill bli könsöverskridarnas riddare och förkämpe?

Snälla ni... låt mig nu inte börja skämmas.

Intressant.

Och så det här med datalagringen...

Nej, jag antar att det är dags att gå ur idet och kämpa bort alla känningar av trötthet, utmattning och utbrändhet. Jag kommer att gå upp på barrikaderna i den här frågan, just för att den här lagen i praktiken just river ner nära på allt vi ändå åstadkom med FRA-lagen.

Detta är faktiskt inte en supernödvändig lag när vi ändå har FRA-lagen. Detta är ett sätt att se till att övervaknings- och kravsamhällesanhängarna ska kunna göra som de vill och ha både hängslen och livrem för att vara säkra på att ingen stoppar deras framfart.

Jag tycker att datalagringsinitiativet i nuvarande form är fullkomligt vansinne, eftersom det innebär att all information vi släpper ifrån oss återigen blir statlig egendom och då det inte finns några som helst gränser, i praktiken, för när man får begära ut informationen eller inte.

Återigen har vi problemet med att all information idag är digitaliserad och ligger på olika IP'n. Bankomater är vanliga pc-maskiner idag som är uppkopplade via nätet. Det är även access (det nya passersystemet i kollektivtrafiken, från vilket vi kan dra slutsatser om människors resmönster och liknande). Vi kommer att ha en massa människor vars privata kommunikation lagras i form av telefoni, email och liknande.

Däremot tror jag inte att man kommer göra några som helst försök att i inledningsskedet spara innehåll i kommunikationen. Detta syftar mer på att hålla reda på vem som pratar med vem, befinner sig var osv. Mer behövs inte för att sätta sig in i människornas liv. Mer behövs inte för att börja bygga sociogram och se till att ha koll på människor, deras umgängen, åsikter, förhållanden, aktiviteter och liknande dygnet runt och året runt. Det är möjligt att man från bankernas system håller reda på ekonomiska transaktioner, men det är liten risk att poliser kommer sitta och sälja ut människors intima webcam-övningar. Mestadels för att det ännu inte finns lagringskapacitet för det och för att man inte helt säkert kommit på tanken än.

Men säg att lagringskapaciteten fortsätter att öka på samma vis som den gjort de senaste 15 åren. För ca 20 år sedan sa Bill Gates att ingen människa någonsin kommer behöva mer än 640kb minne i sin pc och att utökat minne skulle vara fullkomligt menlöst... Då uppstår problemet att vi förmodligen står utan omröstning kring huruvida lagen faktiskt ska användas till att möjliggöra även lagring av content i kommunikationen en vacker dag i framtiden. I så fall finns där ingenting som staten inte vet om dig. Och det går för vem som helst inom myndighetsväsendet att få ut precis vad som helst.

Kanske ingen fara så länge vi har så trygga politiker vi har idag, men hur lång tid tar det innan privat kommunikation läcker ut om besvärliga oppositionskandidater som har alldeles för stor framgång i opinionsmätningarna, osv. Toblerone kommer inte vara det enda som dyker upp i håven den dagen. Detta är ett hot mot de mänskliga rättigheterna och mot det demokratiska systemet.

Återigen är man beredda att offra det fria samhället för att just rädda det fria samhället. Återigen dessa contradictions in terms...

Om vi tänker långsiktigt, så gäller det för oss att tänka betydligt längre än samhället idag. Vi måste tänka 20-30 år framåt och blanda in risken för att samhället kanske inte ser ut riktigt som vi kanske önskar oss idag - innan vi tar ställning till vart vi ska positionera oss i frågan. Naivititet hör inte hemma här.

Det gör å andra sidan inte paranoia heller. Vi ska inte måla fan på väggen och konstant se spöken under sängen. Samtidigt vill jag inte tolerera att paranoia är ok bara för att man råkat blivit utnämnd till justitieminister nu eller för tio år sedan.

Nej, detta måste vi inom Svart Måndag slåss för. Detta måste vi ut och arbeta för. Vi måste få till en förändring och vi måste på något vis stoppa datalagringsinitiativet bums.

Det är jag liksom tvungen att göra om jag ska kunna se mig själv i spegeln i fortsättningen. DLI är riktigt skrämmande och jag kommer inte kunna sitta tyst särdeles länge i den här frågan. Oavsett om jag är färdig att ge mig ut och bråka igen eller inte.

Jag kommer tyvärr inte kunna delta i demonstrationen den 10 januari i Göteborg. Även om jag verkligen önskar det. Av praktiska skäl hinner jag inte och jag har heller inte råd. Men som det ser ut kommer Niklas Starow att närvara där och det kan bli mycket bra om så sker. Jag hoppas på att arbetet med demonstrationer och seminarier närmsta tiden ska skapa ringar på vattnet igen. Och jag räknar med att Svart Måndag ska kunna vara en del i den processen.

Vi kommer också att anordna ett vårseminarium i Stockholm inom kort. Vi hade tänkt oss ett seminarium i slutet av februari. Men sportlov och andra stora event ser ut att sätta käppar i hjulen. Kan komma att bli slutet på mars som det ser ut just nu. Jag återkommer då jag vet mer om lokalläget och liknande. Men det kan se lovande ut. Jag hoppas på det.

Vid sidan av det har samtal börjat föras runtom i Europa och i resten av världen. Freedom Not Fear får ytterligare en efterföljare, förstås. Ute i Europa har det pågått under ett par år. I Stockholm blev det inte enormt i år, på grund av vädret och den totala tystnaden i medierna. Men vi fick ändå inte en mycket sämre start än vad Berlin och London ursprungligen fick när de väl började jobba med FNF. 

Freedom Not Fear 2008 drog i de mer rutinerade och etablerade kampanjstäderna många tusen demonstranter. Det ska vi sikta på att uppnå med tiden även i Stockholm.

FNF 2009 kommer att troligen ha sitt centrum i Stockholm. Mycket på grund av ordförandeskapet och det faktum att EU i allra högsta grad är involverat i jakten på att övervaka så mycket som möjligt. Inte minst i Europa är det superviktigt att vi verkligen lägger ett starkt fokus på dessa frågor. Vi har inte mycket annat val.

Jag vill härmed alltså redan nu göra reklam för vårseminariet och Freedom Not Fear 2009 i Stockholm. Där har ni våra första riktiga outlines till Svart Måndags verksamhet nästa år.

Och till dess hoppas jag att så många som möjligt dras till demonstrationen i Göteborg den 10 december 2009.

Var där och gör oss alla stolta! 

Intressant.

Litet smått och gott därutifrån:

Datalagring kan kosta 1 miljard

Lagen om datalagring upprör

Bingo! Vi får själva betala för lagringen

Massiv kritik mot lagen

Ask inför Bodströmsamhället

FRA kan fånga upp ditt samtal med psykologen

Kritik mot ny datalagringslag

Hushållen får betala för FRA-lagen

Höjda IT-kostnader för nya lagar

TU's seminarium om FRA-lagen på Ustream.tv

"Sverige är skydligt att införa lagen"

Och ja... det var ju bara ett litet handplock från mediasverige under sista veckorna. Det finns otaliga artiklar och förstås blogginlägg att gotta sig i. Men litet smått och gott att börja rota och nysta i är det ju i alla fall.

Reflekterar litet grann över trafikkaoset och alla proteststormar i Stockholm på senare tid

Det är väldigt intressant att läsa om alla de stormar av protester som dyker upp hos människor som envisas med att bo i stan eller i närheten av flygplatser osv i den här stan.

Det är så otroligt vanligt att det startas protestaktioner och protestlistor mot precis allt. Människor är fantastiskt duktiga på att gnälla över att kollektivtrafiken inte fungerar, att det aldrig finns vägar nog, att stan inte växer och utvecklas nog, att det är alldeles för svårt att finna bra avgångar med flyget när man ska ner och skämma ut sig på strandbarerna på Mallis.

Men samtidigt är det otroligt viktigt att bor man intill det månghundraåriga Gröna Lund, så ska det inte höras att Gröna Lund finns. Och det är ju så mycket folk som springer där... 

Det är en massa flygplan som flyger in över eller lyfter från Arlanda och Bromma. Jo, det är det. Men visste man inte det när man flyttade in i det nya radhuset i Märsta, Upplands Väsby eller Bromma för två-tre år sedan, så beror det inte på flygplatsen. Det beror på jäkligt dålig efterforskning vid sökandet av en ny bostad. Att flytta in intill en flygplats med femtio år på nacken och hävda att den borde hålla käft, stängas eller flyttas för att den stör... Snälla!?

Är inte det litet sent påtänkt då? Vad var det egentligen för fel på det motsvarande radhuset i Huddinge eller i Tyresö istället? Varför ska flygplatsen flytta på sig för att de boende inte tänkt till och gjort en damage assessment av vad det innebär att bo under flygplatsens inflygningsbana innan de flyttade in? Man får väl i så fall tänka litet mer långsiktigt?

Man gnäller över att det finns för få mataffärer i city, men så snart en affär etablerar sig så blir det proteststorm för att det blir så mycket folk som springer på gatan utanför. Jag skulle vara lyrisk om jag hade en stor Hemköpbutik i bottenvåningen av huset. Gärna i kombination med ett riktigt bra lokalt bageri. Det får gärna finnas en sjysst pub, en pizzeria och en kvarterskrog i närheten också. Jag kan leva med att det blir trafik på gatorna. Mer trafik av normala människor som går och käkar på samma ställen som jag och handlar på samma ställen som jag innebär att jag känner mig tryggare när jag, något överförfriskad, släntrar hemåt efter en egen runda på krogen i veckoslutet.

Det ska inte heller ordnas mer plats i tunnelbanan för att det innebär att det blir mindre likt den privata bilen eller den privata tv-soffan när man ska ta sig in till jobbet. Människor kan behöva stå. Men det är ett litet pris att betala, tänker jag mig, för att stadsmänniksorna ska slippa ytterligare underjordiska spårbyggen under den egna bostaden, så vad i hela friden gnäller de om?

Man ska ju nu inte bygga citybanan, tycker innerstadsborna, för det innebär buller under ett par år och hela trettio lastbilar med bråte kan faktiskt komma att passera utanför huset, vilket kommer göra det helt och hållet omöjligt att bo kvar. Men alla hundratals bilar och bussar och allt annat som redan passerar på gatan är det ingen som bryr sig om, konstigt nog. Eller alla utryckningssirener eller klockklämtnignar i tid och otid. 

Det verkar som om det i första hand handlar om att inget nytt får ske. Hur i hela friden tänker folk? Jag förstår faktiskt inte?!

En stad som Stockholm måste leva. Den måste utvecklas och det måste hända saker för att det ska vara intressant att bo i den. För att industri och affärsverksamhet ska vilja hålla till här. För att kulturen ska kunna blomstra. För att inte samhället ska stagnera och samhället gå i stå. 

Problem måste lösas när samhället växer. Vi har en jäkla massa problem med spårtrafiken i det här landet. Det borde vi väl alla vara enade om. Banverket går på knäna, SJ's X2000 slits sönder på nolltid, växlarna håller inte och spårvallar går under för trycket av den börda de tvingas utstå idag. Samtidigt står vi inför jätteproblem när resandet ständigt ökar och en majoritet av all spårtrafik ska gå via Stockholm. Vi har behov av snabbanor i framtiden som just nu inte får plats i det befintliga spårnätet. Vi har alldeles för liten kapacitet in i och runt Stockholm. Göteborg har bekymmer med spårfickan som finns på centralstationen där idag.

Alla verkar vara överens om att det är saker som bara måste lösas. Och allra helst igår. Men ingen får röra stadsborna. Vad är de så rädda för?

Bor man i en storstad, så får man vara beredd på att renoveringar, utbyggnader och förändringar inträffar då och då. En stad är aldrig tyst. En stad är aldrig fri från rörelse. En stad är inte heller fri från dofter och andra intryck. 

Det är samma sak med rädslan för att tillåta restauranger, uteserveringar och allt möjligt annat. Det är mysigt att sitta där, men jag vill fantamej inte ha det runt knuten själv. Det blir ju så mycket liv!

Ja, men snälla... Jag vet att jag kanske gnäller litet grann på stadsmänniskorna nu. Men jag har bott i stadsmiljö under långa perioder. Jag trivdes superbra. Trots sprängningar, trafik, dofter från bagerier och restauranger. Trots uteserveringar, trots allt det där. Jag valde att leva i staden för att jag tyckte om den. Jag tyckte det var mysigt med livet runtomkring. Jag tyckte att livet och utvecklingen och den urbana känslan var vad jag sökte.

Idag verkar stadens invånare mest vilja att allt ska vara lugnt och fridfullt som på farmors gamla lantställe uppe i de mer obefolkade delarna av Dalarna. Men det funkar ju faktiskt inte så. Ska man leva mitt i ett samhälle, så bara måste man trots allt tolerera en viss nivå av ljud, dofter och rörelse. Det är det som är en stad! Det går inte att komma ifrån.

Visst ska man inte behöva tåla vad som helst, men varför flyttar man till en stad om man egentligen mest söker en idyll?

Visst är det häftigt att bo mitt i Stockholm. Det är precis som med dagens småbarnsfamiljer. Man skaffar inte barn för att man vill ha en till medlem i familjen. För kärleken eller omtanken och alla mysiga strandbilder från Thailand och alla upplevelser runt frukostbordet och allt det där. Barn idag är accessoarer som man kan matcha till sin handväska och ta med sig för att visa upp och använda som ursäkt för att få den bästa platsen på stadens lattekaféer.

På samma sätt är dagens innerstadsmänniskor tydligen mer ute efter att ha en innerstadslägenhet för att påvisa status och hipphet. Även lägenheten blir ett val man gör av karriärsskäl eller för att tävla med de gamla klasspolarna på nästa reunion party. Man ska visa att man är något och lägenheten på Karlavägen, Fleminggatan eller Hornsgatan är en statussymbol i den jakten. En accessoar på samma vis som ungen och handväskan och det snygga skärpet eller brillorna från D&G.

Men när ska människor lära sig att en stad är en levande organism? Att den utvecklas och växer och periodvis drabbas av växtvärk. Att det då och då finns nackdelar med att bo mitt i smeten. Att bo där saker och ting faktiskt händer...

Jag valde för ett tag sedan att istället bo i ett litet villaområde utanför staden. Jag var trött på flygplan över huvudet hela dagarna. På ljudet av all trafiken utanför. På ljudet av de skränande krogbesökarna och allt vad det var. Det innebar sämre kommunikationer, längre färdväg in till staden, mindre status bland polarna och litet mer planering inför den där fikan efter jobbet. Men jag tar gladeligen det under en period då jag känner att jag i första hand uppskattar litet mer lugn och ro. När jag väl känner mig redo att ta mig inåt staden igen och vill uppleva en urban och livskraftig miljö med allt vad det innebär, så flyttar jag tillbaka. Det är inte svårare än så.

Ska man bo i en stad, så får man leva med att det är just det man faktiskt gör. Vill man inte ha allt livet och växtvärken och avgaserna och allt vad det är, så kanske man inte är en storstadsmänniska ändå.

De infödda stockholmarna vet oftast det. Det finns gott om andra som valt att flytta hit för att det är coolt och ballt och hippt och för att de inte ville stanna kvar i lilla Ödeshög, utan ville vara en del av det hippa och coola och händelserika i storstaden längre bort. Jag känner många av dem. Och en del av dem tycks fortfarande bara inte ha vant sig vid tanken på att bor man i en levande organism, så får man lära sig att den lever, växer och rör på sig. Det är en del av livet. Det är en del av att vara en människa i storstad. Det är priset man får betala för att bo så centralt att man kan slå klasskompisarna på fingrarna när man träffas på Statt därhemma om ett par år för att fira sitt 10-årsjubileum efter att ha gått ut gymnasiet.

Ett samhälle behöver växa. Det är inte skadligt. Det är produktivt och nyttigt och nödvändigt för att det även i framtiden ska vara ett samhälle som är värt att leva i och som är tillräckligt attraktivt för att fortsätta dra hit nya boende och nya affärsverksamheter. Annars kommer de människorna och företagen att söka sig någon annanstans.

Samtidigt har vi en sådan otrolig naivitet bland stadens invånare som jag ibland nästan blir mörkrädd av. Det kan slå bakut åt andra hållet också. Var det inte Inez Uusman som i rollen som kommunikationsminister och som boende på Blekholmsterassen alldeles dörr i dörr med Stockholms Centralstation svarade kritikerna mot att ingen spårväg byggdes i Norrland med att det inte fanns några kommunikationsproblem i Sverige. Hon hade ju faktiskt bara fem minuters gångväg till flygbussen till Arlanda, till Cityterminalen och till Centralstationen. Det där med att hålla koll på sina prioriteringar. Uppenbarligen lever vi i den bästa av världar, konstaterar jag då.

Tänkvärt.

Det behöver faktiskt inte vara svårare än så.

Intressant.

Tillbakablick över 2008

Så... Det har varit ett stressigt och välfyllt år för min del. Mycket av det som hänt i år hade jag inte direkt skrivit in i mina nyårslöften inför det kommande 2008, men det blev väl egentligen ganska bra ändå.

Det finns bra saker och dåliga saker. Det jobbiga är väl att jag blivit någon sorts pseudooffentlig person, vilket jag har haft väldigt svårt att vänja mig vid. Jag undrar om jag någonsin kommer att göra det. Det är rätt märkligt att inse att folk känner igen mig på stan och att det dyker upp unga tjejer som vill fotograferas tillsammans med mig en vanlig måndag förmiddag utanför Riksdagen. Men kan jag vara någon form av vettig förebild, så fine.

Jag bara undrar om jag verkligen är gjord av rätt material för att vara en sån himla bra och fin förebild.

Det har också varit väldigt jobbigt privat på många plan. Jag har levt under hot, jag har arbetat sönder mig och insåg för några månader sedan att allt som hänt sedan sommaren tagit mycket mer av min energi än jag hade vågat tro och erkänna. Det är väl lika bra att erkänna det och att säga det högt. Det blir åtminstone en aning avdramatiserat då.

Jag gick in i väggen.

Oavsett hur många vi var som arbetade med Svart Måndag och hur roligt jag än tyckte det var, så kraschlandade jag någonstans i början av oktober och det har tagit mig en himla tid att komma till sans med vad det inneburit för mig. Jag har varit osedvanligt tyst sedan dess och det är ju förstås hemskt tråkigt. Det var å andra sidan nödvändigt.

Jag har inte ägnat mig åt så vidare mycket politik, vid sidan av att skriva mastodontlånga inlägg här på bloggen som vänder upp och ner på mångt och mycket. Tyvärr väntar jag fortfarande på den där fikan och det långa samtalet med Bjärnemalm, men jag hoppas att det kommer en stund då vi kan sy ihop våra agendor snart ändå.

För jag har inte direkt tagit det lugnt sista tiden. Jag har haft en hel del annat att stå i. Det har nämligen hänt väldigt mycket utanför politiken också i år.

Jag började året med att lägga mig under skalpellen och reda upp ett par kroppsliga bitar jag var tvungen att ordna till. I mars reste jag till Chonburi i Thailand för att genomgå en könskorrigerande kirurgi. Det är en oerhört tung kirurgi som är bland det tyngsta och svåraste man kan utsätta en människas kropp för idag. Jag borde förstås ha lyssnat på min läkare som talade om för mig att det skulle ta ett fullt år innan dess jag var färdigläkt. Då kanske jag hade varit mindre välkänd för många av er, men jag hade tagit hand om mig själv och låtit läkningsprocessen ha sin gång. Jag hade kanske sluppit bli utbränd genom att jag försökte arbeta för tio personer under tiden vi slogs mot FRA-lagen.

Nu är det ju redan gjort och jag kan konstatera att jag genomfört mirakulöst mycket från min sjukbädd ändå i år. Det räckte inte hela vägen fram till nyår detta året, men att kämpa på med en värkande buk och ett värkande underliv, utan att alls vara helt återställd på något plan, tycker jag faktiskt har varit en jäkla bedrift.

Dessutom tillkommer många andra saker också. Att lära sig hur man fungerar, lära sig hur man går på toa igen, börja lära känna sig själv och allt det där fantastiska det medför att äntligen ha en kropp man tycker om och faktiskt kan känna sig sexig och vacker i... Det är stort. Det är superstort!

Men förstås hade jag kanske inte behövt satsa på att bli en relativt välkänd människorättsaktivist och politiker på köpet. Det bara blev så. 

Jo, faktiskt. Det bara blev så. När jag väl var klar med den tunga biten och landade på Arlanda igen i slutet av april i år; tyckte jag att jag faktiskt kunde känna rent fysiskt hur mitt liv stått stilla under alla dessa år som ledde upp till operationen. Mitt liv hade stått på paus i så många år och bara väntat på att jag skulle vara redo att börja leva på riktigt. Vad jag än har tagit i sedan dess, så har det blivit bra mycket större och mer omfattande än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Svart Måndag blev ju helt och hållet gigantiskt. Inte sant? På många plan blev det verkligen det. Och för mig personligen var det förstås ett alldeles speciellt uppvaknande. Jag kunde och jag ville och det hände. Jag är otroligt stolt över det arbetet jag lagt ner i år avseende FRA-lagen. Visst hade jag velat hinna med att driva på IPRED-frågan också och jag känner nästan litet av ett tvång att verkligen ta tag i datalagringsdirektivet också. En del prylar är på väg upp. Det kan bli hemskt intressant när jag väl känner att jag är på benen igen. Jag tror nog att det kan bli rätt kul att ge sig ut och leka igen alldeles snart.

Liberati blev ju nästa stora grej. Det har varit både positivt och negativt. Jag har funnit en plattform som i mångt och mycket står för precis det jag står för. Vilket inte exempelvis mycket av Folkpartiets politik har gjort. Liberati innebar också en öppning för mig att kunna säga vad jag ville, debattera vad jag kände var viktigt för mig. Det kunde jag inte riktigt göra som enbart den superneutrala ledaren för Svart Måndag. Det kunde jag tyvärr inte heller göra som grön liberal och medlem i Miljöpartiet. Att lämna Mp var lika mycket ett val som byggde på min önskan att känna mig fri och obunden som ett val av nödhävd utifrån behovet av att kunna diskutera fritt utan att mina åsikter automatiskt fångades upp och antogs vara miljöpartistisk ideologi och ståndpunkt. Jag ville inte förstöra relationen till partiet genom att, så att säga, smutsa ner deras väl inarbetade policys med mina egna bara för att det tillslut läckte ut vart jag hade min politiska hemvist. Det var litet smärtsamt att lämna partiet bakom mig, eftersom jag har så otroligt fina kontakter såväl inom partiet som inom Grön Ungdom.

Idag ser jag mig som fristående liberal och medlem i Liberati. Det ger mig möjligheten att kommunicera på många plan med många olika parter, men det hindrar mig inte från att tycka och säga vad jag vill och vad jag själv står för. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli tillräckligt bekväm för att kunna bli en partimänniska i grund och botten. Jag vet inte om jag kommer att vara tillräckligt icke-provokativ och icke-kontroversiell för att egentligen på alla plan vara välkommen i ett parti. Jag kanske bäst står utanför och samarbetar med många istället.

Hur som helst är min politiska bas idag det partipolitiskt obundna Svart Måndag och förstås även Liberati. Jag trivs bra med det.

Vad har vi mer gjort i år? 

Jo, vid sidan av just operationen har jag även i oktober fått min juridiska fastställelse som kvinna. Det var en otrolig befrielse på många plan. Men det har också varit rent ut sagt ett helsike rent praktiskt. Nytt personnummer och nytt namn innebär att alla konton måste skrivas om och flyttas. Det innebär att lånen måste skrivas om. Liksom telefonabonnemang, försäkringar, nätbutikskonton, kundkort, internetabonnemang, tv (om man nu har någon - mina tv-apparater brukade ha en otrevlig ovana att brinna upp av någon anledning, så de är rätt så bortrationaliserade numera), klubb- och föreningsmedlemskap och allt vad det är.

Till mina tjänsteleverantörers försvar har det gått otroligt smidigt på många plan. Bortsett från att min ena mobilteleoperatör av misstag råkade spärra mitt simkort på vägen och jag just nu väntar på ett nytt. Och förstås att banken nu har tagit en och en halv månad på sig för att försöka reda upp mina affärer - och misslyckats! Jag ska skriva ett långt och välformulerat mail till dem nu i dagarn. Sedan ger jag dem en vecka på sig att reda ut mina affärer innan jag hänger ut dem här på bloggen. Undrar om det hjälper?

Det har varit rätt mycket läkarundersökningar, springande hos kirurger, logopeder, endokrinologer, gynekologer och allt vad det varit. Det är rätt spännande att känna hur kroppen förändras och det är rätt tufft att som trettioåring påbörja en alldeles ny pubertet. Och åt rätt håll den här gången. Oj! Det är mycket nu...

Och jodå... Även t-tjejer har PMS! Hjälp!

Jag har också upptäckt, via Facebook, att jag har en hittills okänd lillebror. Bara en sån sak. Det var bara någon månad sedan det liksom rasslade till i min värld och jag fick ett till syskon. Så ja, man kan väl säga att jag har haft att göra ändå de sista två månaderna eller så. Även om jag alltså inte riktigt hunnit med att på fullt allvar engagera mig personligen i kampen mot övervakningssamhället. 

Jag har under tiden helt enkelt försökt läka, tillsist, byggt upp ett nytt liv och försöka landa i mig själv med allt vad det innebär. Och förstås vara behjälplig litet här och där i arbetet med att få ordning på det fortfarande rätt nyfödda Liberati. 

Så jag ber väl tillslut om ursäkt för min tystnad under de sista månaderna och lovar samtidigt att det kommer att hända mycket under nästa år och att det kommer att bli en rätt duktig aktivitet under år 2009.

Jag vill också passa på att tacka er alla för det året som varit. För allt stöd jag fått. Politiskt, privat, känslomässigt, logistiskt och allt vad det varit. Det har varit ett år som varit litet väl tungt för en enda tjej att bära, men det har samtidigt varit otroligt spännande, fascinerande, intressant, roligt, tokigt, fartfyllt, underbart, knäppt, häftigt och alldeles... alldeles underbart!

Jag är glad för 2008. Och trots att det periodvis varit otroligt tungt att bära allt det som hänt och fastän jag alls inte fått den tid jag behövt för att vila, landa och läka; så har det varit så otroligt intressant och jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag tror på många vis att året som snart tar slut har varit det bästa någonsin i hela mitt liv. 

Jag ser fram emot att dela 2009 med er allihopa och jag ser fram emot att fortsätta driva kampen för ett bättre, öppnare, friare och mer frihetligt samhälle för oss alla. 

Tack!

Liberati: Städa ut Gud ur lagboken!

Det är dags att rensa upp i vår gamla lagbok och införa liberal och demokratisk lagstiftning som inte bygger på kristen tro, utan som ger utrymme för alla religioner och kulturer, individuella livsval och en garanterad rätt för alla barn i Sverige att få tillgodogöra sig vetenskapligt baserad utbildning.

Lagom till jul vill Liberati städa ut Gud ur lagboken och införa ett sekulariserat och i sanning mångkulturellt Sverige. Det är dags att ge människan friheten att välja sin egen väg och att skapa sin egen tillvaro, utan pekpinnar och underliga krav som endast bygger på unkna, medeltida, värderingar.

Det får vara slut nu för språktest, medborgartest, enbart kristna högtider oavsett vad vi tror på, religiösa friskolor, kristligt unket moraliserande över namnlagar, giftermål, sexuallagstiftningar och allt vad det kan vara. Det är dags att öppna upp samhället och den svenska kulturen för omvärlden och för en sekulär och mångkulturell verklighet vi idag lever i men fortfarande inte juridiskt har givit vår acceptans. 

Intressant.