Jag kan inte låta bli att fundera över Tuve Skånberg och de idéer han hävdar i Riksdagens talarstol just nu.
1. Ingen människa ska någonsin steriliseras av tvång. Därför ska det vara ett absolut krav att en person som inte kan leva i ett kön som inte fungerar för denna individ MÅSTE just steriliseras för att få göra en könskorrigering juridiskt för att kunna fungera i framtiden.
Slutsats: Kravet att människor inte ska steriliseras bygger på en grundläggande princip om att "vanliga" människor är riktiga människor. Transpersoner är inte riktiga människor.
Det kallas rasbiologi. Sverige är som bekant världsmästare i den sporten. Men det är ingenting vi ska vara stolta över.
Skämmes!
2. Referenser till diagnoser över ett tillstånd ska kallas referenser till ett tillstånd. Inte till en sjukdom. Tillstånd och sjukdom är inte samma sak.
3. Om man nu ska hänvisa till definitioner av transsexualism, så kanske man borde låta bli att referera definitioner som anses obsoleta och som står i begrepp att ersättas inom en mycket snar framtid. Då DSM-IV blir DSM-V och ICD-10 blir ICD-11 finns inte psykiatriska diagnoskriterier kvar, som det ser ut idag. Utan man pratar om rätten till identitet. Om rätten till kroppslig autonomi. Om rätten till att inte bli klassad som psykiskt sjuk på grund av sin identitet. Samt om rätten till vård, samt rätten att själv avgöra vilken vård som är aktuell för var individ.
Transsexualism är inte längre en medicinsk diagnos. Faktum är att även då den var det, så var det en politisk diagnos, så tillvida att den i praktiken är ett politiskt beställningsjobb och har sitt ursprung i en rasbiologisk politisk föreställning om rasers renhet och synen på människors kroppar, identiteter och sexualiteter.
4. Att referera till Patientföreningen Benjamin är förstås smidigt att göra. De kallar sig en patientförening och säger sig själva företräda alla transsexuella i landet. Det gör de inte. Ingen vet hur många medlemmar de idag har. De lever fortfarande kvar i en skräck för att leva öppet och att kunna bli avslöjade som transsexuella, eller före detta transsexuella, som i sig är ett resultat av den förföljelsepolitik Sverige och stora delar av omvärlden länge ägnat sig åt. Benjamin företräder extrema åsikter som väldigt få transsexuella och andra transpersoner känns vid. Orsakerna till detta är att de är livrädda för den diskriminering som existerar idag. De är livrädda för de hatbrott transpersoner utsätts för idag. De är rädda för att någon ska överhuvudtaget kunna lista ut att de har en sådan bakgrund. Vilket är förståeligt! Att ett fåtal transsexuella valt att agera genom Benjamin för att skydda sin rätt att leva i så kallad "STEALTH" är inte konstigt. Med tanke på hur samhället så länge hotat förgöra den som på något vis lever öppet som transperson i Sverige och i omvärlden.
Detta innebär inte att Benjamin talar för alla transpersoner i Sverige. De transpersoner som är aktiva i föreningar som arbetar för transpersoners rättigheter i Sverige är i regel representerade i föreningar som RFSL, RFSL Ungdom, FPE-S, KIM och New Renaissance.
Benjamin får gärna tala för sig själva. Jag hyser ingen agg. Men dock en förtvivlan över att se hur hårt förtrycket format så många människor i deras rädsla för en utveckling som i grunden borde gynna dem, men som de fruktar kommer slå tillbaka på dem själva och deras egna framtider, drömmar och liv.
De talar dock för inte mycket mer än någon promille av transpersoner i Sverige idag. De talar för människor som skäms för sitt förflutna, alternativt är rädda för att bli påkomna pga risken för samhälleliga repressalier och så vidare. Detta är en liten grupp människor som i praktiken drabbats av vad vi borde kunna sammanfatta som transvärldens svar på Stockholmssyndromet. Och det bör vi förmodligen ta med i viktskålen i detta.
5. Att lyfta Bygdeman är också märkligt. Den mannen må ha arbetat inom vården länge, men har dålig koll på forskning, rättsläge och nuvarande sk diagnoskriterier. Eller vill kort och gott inte kännas vid dem. Precis som Skånberg, för övrigt. Att Bygdeman dessutom är kopplad till, inte minst i dessa sammanhang, extrema religiösa högerorganisationer blir förstås också väldigt tydligt i den ställning Bygdeman tar i dessa frågor.
Att en person som med så mycket hat och fördomar skriver om transpersoner som Bygdeman gör har svårt att vänja sig vid tanken på att inte få hålla i kniven själv och göra sin plikt mot tvångsmässig rasbiologi förstår jag. Men är han värd att lyssna på? Knappast, enligt mig.
6. Vem, annat än Skånberg, Bygdeman, ett par ytterligare kristdemokrater (och ett gäng sverigedemokrater som jag inte ens orkar gå in på just nu) och den så kallade patientföreningen utan synliga företrädare och utan redovisat medlemsantal, har hävdat att transpersoner inte vill ha barn? Att det skulle vara kontraindikativt? Mig veterligen är det inte könsidentitet som avgör viljan att få barn. Både män och kvinnor vill tämligen ofta, förr eller senare i livet, förstås bli föräldrar. Och oavsett vad som står för bokstav i våra pass, så har även våra biologiska klockor förstås en viss talan i den frågan. Vi kommer, helt enkelt, inte undan dem.
Förutsatt att vi alla betraktas vara människor, eller åtminstone levande varelser från planeten Jorden, så får vi lov att konstatera att även transpersoner lider av den åkomma som kallas för livet. Och som ofta leder till allvarliga symtom, såsom barnlängtan och en vilja att föra våra gener vidare. Det är, för övrigt, sant även för fiskar, plankton, koraller, hundar, katter, valar, insekter, ekar, björkar, maskrosor och till och med bakterier och virus. Jag vill bara förtydliga det.
Längtan, viljan, drömmen om, eller strävan efter att föra sina gener och därmed släktet vidare är lika starkt för alla levande varelser. Att hävda att transpersoner skulle strida mot eller inte vara en del av hela livets grundpelare och motor, som i regel anses vara basen för allt livs fortlevnad når en nivå av patetisk dumhet som, i sig, kanske rent av borde förbjudas.
Men vi kan förenkla det ytterligare, förstås. Vem har sagt något om biologiska barn? Det vore ju trevligt om vi fick bestämma det själva. Men idag är det litet svårt för en kvinna utan äggstockar och livmoder att föda barn. De tekniker som utvecklas idag för att transplantera eller odla organ för att göra det möjligt lär inte erbjudas transpersoner varken i första eller tionde hand. En transman eller någon som kort och gott inte ser sig som kvinna kanske, förståeligt nog, inte riktigt klarar av att bära och föda ett barn själv. Och än idag är presumtionslagar, surrogatmödraskapsförbud och inte minst samhällets och sociala myndigheters fördomar så starka att det i praktiken inte ens är säkert att man får behålla sitt eget barn. I praktiken har vi dessutom fortfarande mycket små chanser att få adoptera idag. Inte minst med tanke på att så många av oss än idag diskrimineras i samhället. Transpersoner har idag en extremt hög arbetslöshet, troligen den högsta bland alla minoriteter i landet. Vår psykiska hälsa är inte alltid helt där den borde vara. Inte minst på grund av utanförskap, diskriminering, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer och psykiska, samt känslomässiga, ärr efter år av förföljelser, hot, våld och övergrepp.
Att försöka övertyga adoptionsbyråer, socialnämnder och andra om att få rätten att adoptera är i praktiken omöjligt. Ens om man ännu inte hunnit steriliseras på grund av statligt tvång är det troligt att man kommer att bli förälder idag, utan att bryta mot såväl lagar som moraliska värderingar som starkt påverkar samhället och samhällets syn på människor och deras rätt eller möjligheter att bli föräldrar. Det må bli bättre i framtiden, möjligen, men i dagsläget är det aningen surt.
Jag själv är förstås redan steriliserad och det innebär förstås att alla mina möjligheter att få barn är borta. Det är för sent för mig. Trots detta historiska beslut som väntas tas under dagen.
Jag har förbjudits att spara mina könsceller, med hot om evig diskvalificering från all vård och alla möjligheter att byta juridiskt kön om jag nu ändå gjorde det. Jag kan i praktiken inte adoptera. Surrogatmödraskap är förbjudet. Av moralistiska och patriarkala skäl, är jag rädd, men dock. Och jag har inte råd, eller vilja, att resa till någon barnalstringsfabrik i någon annan del av världen för att bryta mot svensk lag och mitt eget samvete för att göra det ändå.
Eftersom surrogatmödraskap förstås är otillåtet i Sverige hindras i praktiken även transmän (personer som går från kvinnlig till manlig juridisk identitet) att få barn, ens om de får spara könsceller. Annat än om de bär barnet själv, vilket alltså inte alltid känns helt aktuellt för väldigt många. Inte minst för transpersoners skull behövs en översikt av lagstiftningen rörande surrogatmödraskap. Annars är dagens seger en pyrrhusseger av historiska mått.
Räkna dock med att vi kommer att få se fler män som föder barn under de kommande åren. Det är heller inte så himla konstigt att så blir fallet. Längtan efter barn finns där. Någonstans är det naturligt att livet finner en väg och att människor tar de chanser de finner och kan få. Finns det inte fler alternativ, så tar man det alternativ som faktiskt fortfarande existerar. Och samhället får nog helt enkelt leva med det.
Förstås finns alltså också en hel del lagstiftning kvar som omöjliggör att en transkvinna (som går från manlig till kvinnlig juridisk identitet) kan använda sina könsceller, förutsatt att de finns sparade. Föräldraskapspresumtioner som rör definitioner av faderskap och moderskap samt uppbärandet av dessa, regler som avgör att bara män får bli fäder och dylikt. Krav på hur könsceller får användas och orättvisor rörande kostnader för insemination omöjliggör också detta. Och även om man genomförde en sådan handling ändå, så finns det ingen garanti, på grund av surrogatmödraskapslagar och presumtionslagar, för att personen i fråga faktiskt får bli juridisk förälder till sitt eget barn.
Redan idag blir svenska föräldrar till transidentifierade barn av med vårdnaden för att de bejakar barnens identitet och strävan att få bli sig själva. Naturligtvis sker motsvarande åt andra hållet också. Om någon nu undrar över varför transpersoner är så infernaliskt trötta på att höra floskler om barns rättigheter och att föräldraskap inte är en rättighet, så ligger en del av svaret här.
Det finns oändliga mängder hinder kvar. Och förmodligen är folk med så starkt antika åsikter och värderingar som Bygdeman och Skånberg bara det mindre av problemen som fortfarande hopar sig idag och även fortsatt, i framtiden.
Men ska vi vara helt ärliga, så finns det just nu många transpersoner som fortfarande inte vågar drömma om att bli biologiska föräldrar. Trots avskaffandet av tvångssteriliseringen, så finns fortfarande mycket begränsade möjligheter att bli förälder i vilket fall. Och än idag blockeras adoptioner och surrogatmödraskap likafullt. Vilket innebär att alla möjligheter även imorgon och om ett par veckor fortfarande är uttömda.
Vi kanske skulle börja med, nu, att se över vad vi kan göra för att förenkla möjligheten att bli förälder överhuvudtaget. Inte minst för dem som redan idag är steriliserade. Eller, förstås, för dem som trots den nya lagändringen likafullt hindras effektivt från att bli föräldrar också i fortsättningen.
7. Naturligtvis finns det många transpersoner som är föräldrar. En hel del i Sverige. Inte minst de som fått barn innan utredningen påbörjats. Och naturligtvis på många andra håll i världen. Att hävda något annat än att det finns ett stort erfarenhets- och kunskapsunderlag rörande barn till transpersoner och deras mående är en absurditet.
Att hävda att det inte finns transsexuella som vill behålla möjligheter att få barn är ren goja. Långt ifrån alla transsexuella vill behålla fel könskörtlar. Men om det är enda chansen att få bilda familj, så finns det många som tvekar. Jag var en av dem, men tvingades av livet och risken för dåligt mående att stå över familj för att kunna överleva.
Att sedan många väljer bort kirurgier på grund av rädsla för de uppenbara risker som förknippas med dem (vi har ett flertal konstaterade vårdolyckor, dödsfall och omfattande skador relaterade till dessa kirurgier, ÄVEN i Sverige, så det är inte så konstigt), eller för att de i första hand känner att det är den sociala aspekten, hormoner och dylikt som är viktigt, är inte heller konstigt. Men de måste få chansen att göra det valet själva. Av hälsoskäl avstår många, likaså. De tvivlar på att de skulle må bra av, eller ens överleva en så omfattande kirurgi som en könskorrigerande behandling innebär. Jag förstår dem. Somliga kanske ogillar kroppen och den sociala och kulturella situation de landas i genom att de känner sig tillhöra fel kön. Men sexuellt vill de inte byta något som faktiskt fungerar mot något som kanske faktiskt löper en stor risk att inte fungera om något inte går riktigt enligt planerna. Inga kirurgier är enkla procedurer. En av världens mest välkända kirurger inriktade på könskorrigerande operationer sa en gång att en underlivsoperation på en transperson medicinskt motsvarar att bli sliten i två delar i en bilolycka och sedan sammansatt igen med ståltråd. Så komplext är det. Ofta går moderna kirurgier väldigt bra och resultatet är definitivt makalöst. Inte minst för transkvinnor, eftersom en snippa är lättare att skapa än en fullt fungerande snopp. Men riskerna finns där. Och är mer än verkliga. Det måste, trots allt, tas på allvar.
Lagen har för övrigt enbart stipulerat sterilisering eller kastrering. Det har aldrig funnits krav på hur man ska se ut i underlivet för att accepteras som det ena eller andra könet och få räknas till detta juridiskt. Det handlar alltså inte om snippor och snoppar. Det handlar enbart om rasbiologi och genetisk utrensning av icke önskvärda element i den svenska genpoolen.
8. Nu har vi inte ens gått in på de många personer som idag på ett eller annat vis inte fungerar i det kön de fötts in i biologiskt eller juridiskt och som heller inte känner sig självklart tillhöra enbart det andra könet. Det finns många som inte är bekväma med den kropp de fötts med eller som helt enkelt inte fungerar i den tvåkönsnorm vi har idag. De finns där. Att födas med en fot i bägge läger är självklart någonting som påverkar en människa och synen på sig själv om man fötts in i den verkligheten. Att tvingas från en garderob till en annan eller från något man inte trivs i till något man till stor del kanske är, men inte enbart är fungerar dåligt. De har alltid funnits där. De där transpersonerna. De där queera. De där hen. Det är historiskt och kulturellt bekräftat att bokstavligen alla kulturer historiskt har bestått av såväl män som kvinnor (förstås), men också av transpersoner på olika vis. Det spelar ingen roll om vi pratar om vikingar, australiska aboriginer, native americans, folkgrupper som tillber den ena eller andra religionen, eller vad det nu må vara. Namnen på företeelsen och de kulturella och samhälleliga lösningarna för att åstadkomma utrymme för de här människorna har varierat, men i grunden har de mänskliga variationerna alltid funnits där och varit fullt självklara.
Vi finns. Vi har alltid funnits. Vi är inte tysta längre. Och vi tar inte längre förtryck och osynliggörande. Det är den stora skillnaden mellan idag och de senaste 100 åren eller så av mänsklighetens historia.
Vi må vara män, kvinnor, tredje kön eller åttionde kön. Eller inget kön alls. Men vi är människor. Och vi kräver härmed våra mänskliga fri- och rättigheter. Och att få bli betraktade som människor, även med en biologisk klocka, om så är.
Vi är många som kommer fira idag.
Och vi gör det på bättre grunder än Skånbergs åldriga, förvirrade, inkonsekventa och obsoleta citat, vilka inte längre ses som vetenskapligt, juridiskt eller medicinskt aktuella överhuvudtaget för att beskriva oss.
Orsaken till det är förstås att vi tillåtit oss att tala själva. Att vi krävt en egen röst. Att vi inte sitter förtryckta och tysta längre. Att vi tagit tillbaka vår plats i samhälle efter samhälle. Och det är en utveckling som säkerligen kommer fortsätta. Vad än världens alla värderingsmässiga arkaister tycker om det.
Vi kommer fira idag. Och det är fan i mig på tiden!
Imorgon, när vi vaknat upp igen, så börjar nästa kamp. Har du läst hela vägen hit, så vet du hur den kampen kommer att se ut.
SKÅL!
Visar inlägg med etikett Drömmar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Drömmar. Visa alla inlägg
2011-10-10
Vem firar egentligen Columbus Day?
Ju mer jag lär mig om mitt ursprung och om de människor som gått före mig, vilkas fotspår jag fortfarande vandrar i så inser jag att det jag periodvis råkat och råkar ut för idag följer samma mönster och samma värderingsgrunder. Visst har mycket förändrats och visst blir vissa saker bättre. Men historien sätter spår. Och nutiden sätter spår. Inför imorgon.
Ju mer jag lär mig av vårt förflutna och vårt ursprung, så inser jag också att vi alla är väldigt mycket summan av en lång historia som på olika vis påverkat oss genom de människor som gått före oss. Ingen kan helt och hållet förhålla sig helt och hållet neutral till historien. Till vad som skett genom tiderna. Till det som sker idag. Det är samma historia som återupprepas. Gång på gång på gång. Det är samma värderingar som lever kvar. Och människan förundrar genom sin förmåga att lära och samtidigt sin oförmåga att göra just detsamma.
Efter alla dessa år av funderingar och tankar kring vad som varit och kring vem jag är, efter alla år av att kämpa för en förståelse för de vis jag är annorlunda på och ber om rättigheter på samma villkor som alla andra omkring mig har mycket av mitt sökande handlat om att ersätta förluster nära mig med någon form av basal plattform i det som fanns där innan. Att lära mig mer om min släkthistoria och de gamla traditioner som funnits bland mina förfäder har blivit ett sätt att hantera ett utanförskap idag. Och har samtidigt kommit att stärka mig på sätt jag inte någonsin hade kunnat föreställa mig.
Att känna till historien och sitt ursprung kan i många fall fungera på så vis att det stärker min nutida identitet och därmed tryggheten i att bara vara jag. Det finns ett lugn där numera som jag inte haft förr. Det finns en självklarhet och en känsla av att ändå höra hemma. Att vara en del i allting. Att vara en del av samma värld, samma samling möjligheter, samma plats och samma jord. Det finns en helhet där. Och att bära en börda blir alltid lättare då man delar den med fler.
Under det sista årets skapade andrum, då jag hållit mig borta från partipolitiken till stor del, har jag kommit att lära mig väldigt mycket mer om de människor i vilkas fotspår jag går än idag. Teton och Oglala Sioux, stäppfolket av den rödbrända jorden i den nuvarande amerikanska mellanvästern. Den judiska gemenskapen en del av min familj en gång tillhörde. Det muslimska arv som jag numera kommit att bli en del av. Det samiska som på många vis återbinder väldigt starkt till det nordamerikanska prekolonistiska arvet. En hel värld emellan, men ändå så nära knutna. De östafrikanska band jag har genom mina syskon idag och som jag när med odelad stolthet. Och flera andra bitar av det som idag skapar en komplex sammansättning som kommit att bli mitt jag.
Det som är intressant i detta grävande efter en grogrund att växa i är kanske inte minst, för min egen del, de historier jag möter om människor som liksom jag utmanat könsbaserade normer på olika vis. Hur man inom Sioux, liksom på många andra håll, haft en helt annan öppenhet och förståelse för variationer kopplade till genus och identiteter. Hur det tycks vara något som går tillbaka genom årtusendena inom alla kulturer, etniska och religiösa grupper. Hur missförhållanden, förföljelser och oförståelse för könsrelaterade variationer är något historiskt förhållandevis nytt och allt annat än konsekvent.
Allt hänger ihop. Om vi bara vill lära oss av historien. Om vi bara vill lära oss av det förflutna.
Vi kan börja med att erkänna de oförrätter som varit och kanske sluta fira dem. Vi kan börja med att hylla de grenar av vår historia som vi själva utgör ett bladverk uppå. Och inse att ingen av oss är en ö. Vi är alla del av något mycket större. Vi har alla ett mycket bredare ursprung än vi ibland vill och vågar se. Vi är alla ett. Ett folk. En jord. En uppsjö av möjligheter.
Ibland kan det krävas återblickar för att förstå att vi behöver börja blicka framåt. Ibland behöver vi revidera och faktakolla vår historia för att kunna bygga en framtid. Ibland behövs en bas för att vi ska känna fast mark nog under fötterna för att våga ta sats mot stjärnorna.
Vi har alla sådana ursprung. Vi har alla de där märkliga kopplingarna som vi kanske inte alltid vet så mycket om. Men ingen människa en ö. Inget öde utan historia. Ingen framtid utan tillbakablick. Låt oss lära av historien. Och ta sats mot en annan och bättre framtid som skapar utrymme för oss alla.
Allra helst redan idag och imorgon.
Ju mer jag lär mig av vårt förflutna och vårt ursprung, så inser jag också att vi alla är väldigt mycket summan av en lång historia som på olika vis påverkat oss genom de människor som gått före oss. Ingen kan helt och hållet förhålla sig helt och hållet neutral till historien. Till vad som skett genom tiderna. Till det som sker idag. Det är samma historia som återupprepas. Gång på gång på gång. Det är samma värderingar som lever kvar. Och människan förundrar genom sin förmåga att lära och samtidigt sin oförmåga att göra just detsamma.
Efter alla dessa år av funderingar och tankar kring vad som varit och kring vem jag är, efter alla år av att kämpa för en förståelse för de vis jag är annorlunda på och ber om rättigheter på samma villkor som alla andra omkring mig har mycket av mitt sökande handlat om att ersätta förluster nära mig med någon form av basal plattform i det som fanns där innan. Att lära mig mer om min släkthistoria och de gamla traditioner som funnits bland mina förfäder har blivit ett sätt att hantera ett utanförskap idag. Och har samtidigt kommit att stärka mig på sätt jag inte någonsin hade kunnat föreställa mig.
Att känna till historien och sitt ursprung kan i många fall fungera på så vis att det stärker min nutida identitet och därmed tryggheten i att bara vara jag. Det finns ett lugn där numera som jag inte haft förr. Det finns en självklarhet och en känsla av att ändå höra hemma. Att vara en del i allting. Att vara en del av samma värld, samma samling möjligheter, samma plats och samma jord. Det finns en helhet där. Och att bära en börda blir alltid lättare då man delar den med fler.
Under det sista årets skapade andrum, då jag hållit mig borta från partipolitiken till stor del, har jag kommit att lära mig väldigt mycket mer om de människor i vilkas fotspår jag går än idag. Teton och Oglala Sioux, stäppfolket av den rödbrända jorden i den nuvarande amerikanska mellanvästern. Den judiska gemenskapen en del av min familj en gång tillhörde. Det muslimska arv som jag numera kommit att bli en del av. Det samiska som på många vis återbinder väldigt starkt till det nordamerikanska prekolonistiska arvet. En hel värld emellan, men ändå så nära knutna. De östafrikanska band jag har genom mina syskon idag och som jag när med odelad stolthet. Och flera andra bitar av det som idag skapar en komplex sammansättning som kommit att bli mitt jag.
Det som är intressant i detta grävande efter en grogrund att växa i är kanske inte minst, för min egen del, de historier jag möter om människor som liksom jag utmanat könsbaserade normer på olika vis. Hur man inom Sioux, liksom på många andra håll, haft en helt annan öppenhet och förståelse för variationer kopplade till genus och identiteter. Hur det tycks vara något som går tillbaka genom årtusendena inom alla kulturer, etniska och religiösa grupper. Hur missförhållanden, förföljelser och oförståelse för könsrelaterade variationer är något historiskt förhållandevis nytt och allt annat än konsekvent.
Allt hänger ihop. Om vi bara vill lära oss av historien. Om vi bara vill lära oss av det förflutna.
Vi kan börja med att erkänna de oförrätter som varit och kanske sluta fira dem. Vi kan börja med att hylla de grenar av vår historia som vi själva utgör ett bladverk uppå. Och inse att ingen av oss är en ö. Vi är alla del av något mycket större. Vi har alla ett mycket bredare ursprung än vi ibland vill och vågar se. Vi är alla ett. Ett folk. En jord. En uppsjö av möjligheter.
Ibland kan det krävas återblickar för att förstå att vi behöver börja blicka framåt. Ibland behöver vi revidera och faktakolla vår historia för att kunna bygga en framtid. Ibland behövs en bas för att vi ska känna fast mark nog under fötterna för att våga ta sats mot stjärnorna.
Vi har alla sådana ursprung. Vi har alla de där märkliga kopplingarna som vi kanske inte alltid vet så mycket om. Men ingen människa en ö. Inget öde utan historia. Ingen framtid utan tillbakablick. Låt oss lära av historien. Och ta sats mot en annan och bättre framtid som skapar utrymme för oss alla.
Allra helst redan idag och imorgon.
2011-09-14
När minnen från det förflutna öppnas upp igen
Ja, hörrni. Vad ska man säga... Det har gått en tid sedan sist. Jag tog en paus. Det var en skön paus, och nödvändig. Jag har dragit mig undan bloggeriet och under en tid valt att vila upp efter ett par rätt stressiga år. Partipolitiken fick lugna sig och jag sniffade runt på andra projekt för att se var jag tyckte att jag kände mig hemma. Jag testade på livet som liberaldemokrat i ett inledningsskede (långt innan det blev ett parti, vilket ju är kul att de blivit nu tillslut och jag önskar dem lycka till), men tyckte inte riktigt att passformen var helt och hållet "jag" och gick vidare till nästa butik. Nästa provrum kändes bättre. Litet roligare kläder, litet hippare ljus och allt sånt.
Arbetar nu mest med att få ordning på det som började som Människorättsnätverket Svart Måndag och som idag är på väg att utvecklas till en internationell NGO med människorättsbas kallad New Renaissance.
Där är en ny sida på väg upp inom kort och flera nya och väldigt spännande projekt är på gång.
Jag har hoppat på partipolitikståget igen då jag alldeles nyss hoppade in som ersättare för Folkpartiet i Huddinges kommunalfullmäktige. Jag gör även mitt andra år i styrelsen för HBT-liberalerna och ska eventuellt nu börja finna tid att engagera mig i Liberala Kvinnor litet mer. Allt har sin tid.
There comes a time for every vampire when the idea of eternity becomes momentarily unbearable. Living in the shadows, feeding in the darkness with only your own company to keep, rots into a solitary, hollow existence. Immortality seems like a good idea, until you realize you're going to spend it alone. So I went to sleep, hoping that the sounds of the passing eras would fade out, and a sort of death might happen. But as I lay there, the world didn't sound like the place I had left, but something different. Better. It became worthwhile to rise again as new gods were born and worshipped. Night and day, they were never alone. I would become one of them. Whether it was that first meal, or a hundred years of rest, I'm not sure. But suddenly I was feeling better than ever. My senses so high they led me straight to the instrument of my resurrection, playing in my old house.
Saken är den att valrörelsen och mycket som hände under den tiden och dessförinnan var rätt knäckande. Efter valdagen kände jag att jag behövde andas. Jag visste inte om jag ville tillbaka till politiken eller inte. Jag visste inte om jag ville ha allt det där gamla publicerat. Nu fick det bli en kompromiss. Under all denna tiden har min blogg legat låst och jag har funderat kring om jag vill att den ska vara sökbar eller inte, tillgänglig eller inte. Det är inte helt lätt att som transperson, aktivist och politiker få en framtid yrkesmässigt med så mycket blogg kopplat till historien. Men jag har konstaterat att jag är ju bara en jag och den jag jag nu är vill jag känna att jag kan stå för.
Ett svar på det blev den numera rätt uppmärksammade föreläsningen "Den sällsamma resan" som jag gjort under Pride och för UR Samtiden för New Renaissances räkning och som kommer att gå upp på Regnbågsfestivalen i Malmö den 23 september. Då utlånad till HBT-liberaler och Folkpartiet över dagen.
Ett annat svar blev min medverkan i antologin "Det är vår tur nu! - att vara trans i en tvåkönsvärld" som givits ut av RFSL Stockholm med medel från Arvsfonden.
Jag bestämde mig helt enkelt för att det är dags att sluta gömma sig, sluta bråka med viljan att dels ha ett liv och dels få vara ifred och få glömmas bort av det mediala och politiska. Det fungerar ju sällan så.
Jag inledde en ny resa. En resa där jag förband mig själv vid att söka min bakgrund, min historia och därifrån bygga en ny framtid och en ny, starkare och bättre identitet. Jag beslutade mig för att vara...
Idag är jag mer än någonsin del av någon form av postgenderrevolution som inte orkar med att göra skillnad mellan kön, som vägrar skämmas över att vara jag, vara på ena eller andra sidan, vara annorlunda, vara överskridare eller att vara mitt emellan. Jag känner mig fri. Kanske litet kaxigare på sitt vis, men tryggare och lugnare. Inte lika arg, men arg på ett annat plan.
Jag kanske bara, helt enkelt, har vuxit upp. Jag har förlovat mig, jag har nosat på en massa kärlek. Men jag har också förlorat min far och jag har ändrat om mycket i mitt liv. Ingenting av det är egentligen detsamma.
En hel del förändringar har skett i mitt liv under det här knappa året då jag varit borta från er. Och det kommer märkas på hur jag bloggar. Visst kommer ni fortfarande få ert lystmäte av chocker. Jag vore inte jag utan dem och idag kommer en del otäcka saker att publiceras här. Jag menar verkligen otäcka. Men i det stora hela kommer ni märka att detta kanske inte i första hand kommer vara en klassisk politisk blogg i egentlig mening längre. Och just därför kanske den blir mer politisk än någonsin.
Jag har funderat på att stänga ner det förflutna på bloggen, men egentligen inte velat göra det i större omfattning. Jag vill kunna lämna mitt förflutna bakom mig, men jag vill ha det närvarande. Det var ändå jag en gång i tiden och det får jag väl helt enkelt lov att dela med mig av. Många har frågat efter gamla inlägg jag gjort. Inte minst högskolestuderande. Och det här är enklaste sättet att hålla allt det vid liv som fanns då men att ändå kanske dra ett streck mellan det gamla och det nya och släppa taget. Vad som nu ligger kvar innan denna postning är kanske att se som ett arkiv, ett musealt monument inte minst för min egen del och ett minne. Skuggorna ska inte helt suddas ut, även om vi med tiden blir annorlunda varelser ändå. Jag är en annorlunda varelse idag och det känns skönt. Men jag är den jag är på grund av den jag var igår.
Nu lämnar jag detta lilla till er och hälsar er tillbaka till det här krypinet och hoppas ni ska trivas här igen.
Varma hälsningar till er alla
Amanda Brihed
Arbetar nu mest med att få ordning på det som började som Människorättsnätverket Svart Måndag och som idag är på väg att utvecklas till en internationell NGO med människorättsbas kallad New Renaissance.
Där är en ny sida på väg upp inom kort och flera nya och väldigt spännande projekt är på gång.
Jag har hoppat på partipolitikståget igen då jag alldeles nyss hoppade in som ersättare för Folkpartiet i Huddinges kommunalfullmäktige. Jag gör även mitt andra år i styrelsen för HBT-liberalerna och ska eventuellt nu börja finna tid att engagera mig i Liberala Kvinnor litet mer. Allt har sin tid.
There comes a time for every vampire when the idea of eternity becomes momentarily unbearable. Living in the shadows, feeding in the darkness with only your own company to keep, rots into a solitary, hollow existence. Immortality seems like a good idea, until you realize you're going to spend it alone. So I went to sleep, hoping that the sounds of the passing eras would fade out, and a sort of death might happen. But as I lay there, the world didn't sound like the place I had left, but something different. Better. It became worthwhile to rise again as new gods were born and worshipped. Night and day, they were never alone. I would become one of them. Whether it was that first meal, or a hundred years of rest, I'm not sure. But suddenly I was feeling better than ever. My senses so high they led me straight to the instrument of my resurrection, playing in my old house.
Saken är den att valrörelsen och mycket som hände under den tiden och dessförinnan var rätt knäckande. Efter valdagen kände jag att jag behövde andas. Jag visste inte om jag ville tillbaka till politiken eller inte. Jag visste inte om jag ville ha allt det där gamla publicerat. Nu fick det bli en kompromiss. Under all denna tiden har min blogg legat låst och jag har funderat kring om jag vill att den ska vara sökbar eller inte, tillgänglig eller inte. Det är inte helt lätt att som transperson, aktivist och politiker få en framtid yrkesmässigt med så mycket blogg kopplat till historien. Men jag har konstaterat att jag är ju bara en jag och den jag jag nu är vill jag känna att jag kan stå för.
Ett svar på det blev den numera rätt uppmärksammade föreläsningen "Den sällsamma resan" som jag gjort under Pride och för UR Samtiden för New Renaissances räkning och som kommer att gå upp på Regnbågsfestivalen i Malmö den 23 september. Då utlånad till HBT-liberaler och Folkpartiet över dagen.
Ett annat svar blev min medverkan i antologin "Det är vår tur nu! - att vara trans i en tvåkönsvärld" som givits ut av RFSL Stockholm med medel från Arvsfonden.
Jag bestämde mig helt enkelt för att det är dags att sluta gömma sig, sluta bråka med viljan att dels ha ett liv och dels få vara ifred och få glömmas bort av det mediala och politiska. Det fungerar ju sällan så.
We are the powerful, we are the immortal! We should walk fearless in the open!
The question provoked an irresistible urge...I am the vampire Lestat. It just rolled out of my mouth. With one simple sentence I had betrayed everything about my kind. Betrayed our code of secrecy.
Idag är jag mer än någonsin del av någon form av postgenderrevolution som inte orkar med att göra skillnad mellan kön, som vägrar skämmas över att vara jag, vara på ena eller andra sidan, vara annorlunda, vara överskridare eller att vara mitt emellan. Jag känner mig fri. Kanske litet kaxigare på sitt vis, men tryggare och lugnare. Inte lika arg, men arg på ett annat plan.
Jag kanske bara, helt enkelt, har vuxit upp. Jag har förlovat mig, jag har nosat på en massa kärlek. Men jag har också förlorat min far och jag har ändrat om mycket i mitt liv. Ingenting av det är egentligen detsamma.
En hel del förändringar har skett i mitt liv under det här knappa året då jag varit borta från er. Och det kommer märkas på hur jag bloggar. Visst kommer ni fortfarande få ert lystmäte av chocker. Jag vore inte jag utan dem och idag kommer en del otäcka saker att publiceras här. Jag menar verkligen otäcka. Men i det stora hela kommer ni märka att detta kanske inte i första hand kommer vara en klassisk politisk blogg i egentlig mening längre. Och just därför kanske den blir mer politisk än någonsin.
Jag har funderat på att stänga ner det förflutna på bloggen, men egentligen inte velat göra det i större omfattning. Jag vill kunna lämna mitt förflutna bakom mig, men jag vill ha det närvarande. Det var ändå jag en gång i tiden och det får jag väl helt enkelt lov att dela med mig av. Många har frågat efter gamla inlägg jag gjort. Inte minst högskolestuderande. Och det här är enklaste sättet att hålla allt det vid liv som fanns då men att ändå kanske dra ett streck mellan det gamla och det nya och släppa taget. Vad som nu ligger kvar innan denna postning är kanske att se som ett arkiv, ett musealt monument inte minst för min egen del och ett minne. Skuggorna ska inte helt suddas ut, även om vi med tiden blir annorlunda varelser ändå. Jag är en annorlunda varelse idag och det känns skönt. Men jag är den jag är på grund av den jag var igår.
Nu lämnar jag detta lilla till er och hälsar er tillbaka till det här krypinet och hoppas ni ska trivas här igen.
Varma hälsningar till er alla
Amanda Brihed
2011-01-07
2010-11-03
2010-10-20
BTW - Google people, I want that t-shirt!
Hey...
Nu när jag tänker på det och den där t-shirten har gjort min dag, så tänker jag bara att... jag vill ha den t-shirten! Skulle man kanske ta och beställa den? Jag vill helst behålla halsen en stund till och grejer, men ändå. Dammit, peeps! Så mycket som vi dundrar runt i sociala mediesfären borde ni anställa alla oss HBT-guldkorn och ge oss en tröja på köpet. En sjysst deal, tycker jag. ;-P
Hur som helst. Älskar Googles ställningstaganden rörande HBT och även det att så många går ut och pratar om det svåra i att vara ung och "hobbit". Och att det kommer bli så jäkla mycket bättre om man bara pallar en liten stund till. Det är rätt coolt. Det är en sjysst början. Och jag vet ju att det stämmer. Känner ju också folk på Google som nått upp till fantastiska liv efter en jävlig mardrömstid som unga på grund av läggning eller identitet som inte riktigt stämde med normerna. Gillart! Mycket.
Nu när jag tänker på det och den där t-shirten har gjort min dag, så tänker jag bara att... jag vill ha den t-shirten! Skulle man kanske ta och beställa den? Jag vill helst behålla halsen en stund till och grejer, men ändå. Dammit, peeps! Så mycket som vi dundrar runt i sociala mediesfären borde ni anställa alla oss HBT-guldkorn och ge oss en tröja på köpet. En sjysst deal, tycker jag. ;-P
Hur som helst. Älskar Googles ställningstaganden rörande HBT och även det att så många går ut och pratar om det svåra i att vara ung och "hobbit". Och att det kommer bli så jäkla mycket bättre om man bara pallar en liten stund till. Det är rätt coolt. Det är en sjysst början. Och jag vet ju att det stämmer. Känner ju också folk på Google som nått upp till fantastiska liv efter en jävlig mardrömstid som unga på grund av läggning eller identitet som inte riktigt stämde med normerna. Gillart! Mycket.
2010-10-07
Jag behöver nog en ny laptop, uppenbarligen.
"Mandy is just a little bit nervous. Fiddling her collar, redoing her lipstick and lighting her twelwth marlboro since breakfast. Sharp eyes with overdone, goth girlicious, shamanistic sparks looking back at her from the poorly lit mirror in the hallway. Dark clad, curvacious, trying to look dangerous with a grim smile on her face as she turns her back and walks back to the desk. She's always had a fling drama. Pink metallic laptop ready to send the note she's been writing all morning. It will all be over soon. The adventure is about to begin."
Fan att man hittills inte fått för sig att bli författare. Skulle kunna mäta mig i prettoism med Don DeLillo när jag är som värst. Underworld är fortfarande en sjukt bra bok, för övrigt. Läs den. Eller ska man försöka undvika det hela litet. Med ett par decenniers träning och alltför mycket portvin kunde jag åtminstone bli nästa Jeff Noon. Och det vore ju inte helt illa pinkat. Måste bara byta kön tillbaka då, först.
Hur som helst tycks det som om jag inte kan undgå tjatet om att jag ska börja skriva. Många har försökt övertyga mig länge nu och som det ser ut kan det faktiskt komma att bli av. Inväntar första mötet med förläggaren och håller tummarna för att det inte går totalt åt skogen. Ja, ni kommer slippa se sådana där fåniga små verser som ovan om det väl blir något allvar av det här. Men litet kul måste man få ha och... josåatteh... Där satt den.
Det är väl snart dags att presentera nobelpristagaren i litteratur. Tänker inte ropa äntligen, men lägger mina varmaste gratulationer åt vem det nu blir och förvarnar alltså själv alla som kan tänkas bli gröna i ansiktet att jag snart kan komma att finnas hos en bokhandlare nära er. För att undvika gör ni bäst i att fly fältet.
Fan att man hittills inte fått för sig att bli författare. Skulle kunna mäta mig i prettoism med Don DeLillo när jag är som värst. Underworld är fortfarande en sjukt bra bok, för övrigt. Läs den. Eller ska man försöka undvika det hela litet. Med ett par decenniers träning och alltför mycket portvin kunde jag åtminstone bli nästa Jeff Noon. Och det vore ju inte helt illa pinkat. Måste bara byta kön tillbaka då, först.
Hur som helst tycks det som om jag inte kan undgå tjatet om att jag ska börja skriva. Många har försökt övertyga mig länge nu och som det ser ut kan det faktiskt komma att bli av. Inväntar första mötet med förläggaren och håller tummarna för att det inte går totalt åt skogen. Ja, ni kommer slippa se sådana där fåniga små verser som ovan om det väl blir något allvar av det här. Men litet kul måste man få ha och... josåatteh... Där satt den.
Det är väl snart dags att presentera nobelpristagaren i litteratur. Tänker inte ropa äntligen, men lägger mina varmaste gratulationer åt vem det nu blir och förvarnar alltså själv alla som kan tänkas bli gröna i ansiktet att jag snart kan komma att finnas hos en bokhandlare nära er. För att undvika gör ni bäst i att fly fältet.
2010-09-27
Liberatis saga är slut
Nu är det då sagt. Liberati finns inte mer. Under slutet på kvällen den 26 september meddelade Liberati att projektet läggs ner efter två mycket intensiva och framgångsrika år.
Vi har åstadkommit mycket och vi har skapat ett starkt och tydligt arv inom den svenska politiken och inom den liberala rörelsen.
Efter valet för en vecka sedan har det spekulerats i vad det kanske litet tragiska resultatet kommer att leda till. Sverigedemokraterna in, regeringen kvar men i minoritetsställning (jag tänker inte ens börja gå in på allt fusk och allt slarv i samband med valet - det kommer bara göra mig ledsen) och med tre små partier som blir mindre till fördel för det stora. Vi har nu tre följepartier som alla går mot en mer konservativ hållning, samt ett starkt moderaterna. En alliansregering är förstås strålande. Jag måste säga det ändå, att alternativet hade jag inte velat ha, trots allt. Kanske mest med tanke på hur sossarna har tappat all ideologi och alla visioner, miljöpartisterna tappat sin linje helt och vänstern helt sopat banan med valprogrammet. Men en regeringsroll för Alliansen räcker tyvärr inte. Risken finns att detta blir Moderaterna show nu. Att småpartierna får mindre att säga till om, färre statsrådsposter och så vidare. Och att de bara blir utfyllnad i politiken. Vilket vore väldigt sorgligt. Jag är inte säker på att det är något jag känner mig helt och hållet bekväm med.
Själv tror jag att hur det än går med Alliansen och den kommande mandatperioden, så finns det mycket positivt i politiken också. Det finns möjligheter och det finns en framtid därute. Det finns en möjlighet att saker och ting ändå blir bra. Frågan är bara vilken väg jag själv vill ta.
Jag vet vilken framtid jag vill ha, men inte helt säkert hur jag ska uppnå den eller bidra till att vi tillsammans kan uppnå den.
Det är ingen hemlighet att jag kritiserat de repressiva tendenserna hos bägge blocken genom de sista åren. FRA, IPRED, datalagringen, tvångskissningar, övriga övervakningslagar, högre murar vid gränserna, von oben-perspektiv på integrationen, vansinnigt svårt att hantera de problem som uppstått i samband med omarbetningen av socialförsäkringssystemen. Och så vidare.
Jag stannar kvar där. I det. Och funderar på om det kommer att bli bättring under de kommande åren. Jag är inte helt säker. Jag är inte ett dugg säker på att något av de nuvarande blocken kan åstadkomma den skillnaden jag vill ha och faktiskt rent ut sagt kräver. Definitivt inte sedan flera av de människor jag satt allra störst hopp till och som jag arbetat allra mest med under de sista åren inte fått förnyat förtroende av svenska folket och alltså blir tvungna att lämna riksdagen. Jag är inte helt säker på att de förlusterna och bristen på nya vettiga röster kommer att räcka för att väga upp en alltmer konservativ linje, ett hårdare samhällsklimat och en hel drös rasister i riksdagen. Jag är alls inte säker.
Dessutom har jag funderat mycket på huruvida jag alls vill fortsätta i politiken för egen del. De sista åren har tagit hårt på mig. Och under valrörelsen har jag drabbats av väldigt tunga besked på det privata planet. Det innebär att det just nu inte enbart handlar om Folkpartiet eller Liberaldemokraterna för min del. Utan snarare i än högre grad handlar om huruvida jag vill fortsätta inom politiken alls. Överhuvudtaget.
Så mycket har hänt. Tvångsoutning av min medicinska historik, hot, förtal, stalkers, förföljelser, sexuella trakasserier från såväl okända som människor som verkligen borde veta bättre och som finns inom den politiska sfären, liksom en hel del flaming, har varit min vardag. Varje dag. Mycket positivt har hänt också. Men väger det verkligen upp alla gånger? Jag har varit stressad under de här åren på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag har haft väldigt ont om tid att faktiskt bara vila, vara med min familj, fundera över livet och skapa någon slags fungerande tillvaro.
För stunden tänker jag inte ta ställning till om jag stannar i Folkpartiet eller går över till Liberaldemokraterna. Många har frågat och det får ni gärna göra. Men förvänta er ännu inga svar. I den mån jag alls kunnat välja, så får det vara min ensak en liten stund till. Jag vill hinna landa först. Känna efter. Avsluta min anställning på Luf, vars kontraktstid går ut i veckan och hitta ett nytt jobb.
Jag tänker njuta av hösten, spendera tid med familj, vänner och andra jag tycker om. Ta långa bad och promenader. Känna efter om det blir ett race till överhuvudtaget och i så fall var. Eller om jag helt enkelt köper en gård nånstans ute på landet eller flyttar tillbaka till Bangkok eller Nebraska. Det får vi helt enkelt se.
Någon gång i oktober eller november antar jag att jag vet mer ordentligt hur jag gör med mitt liv och mitt politiska engagemang. Jag ber er respektera det faktum att jag just nu funderar och tar tid att andas och varva ner efter en intensiv valrörelse och så ses vi och hörs här och annorstädes allra senast då och förmodligen även innan.
Intressant.
Vi har åstadkommit mycket och vi har skapat ett starkt och tydligt arv inom den svenska politiken och inom den liberala rörelsen.
Efter valet för en vecka sedan har det spekulerats i vad det kanske litet tragiska resultatet kommer att leda till. Sverigedemokraterna in, regeringen kvar men i minoritetsställning (jag tänker inte ens börja gå in på allt fusk och allt slarv i samband med valet - det kommer bara göra mig ledsen) och med tre små partier som blir mindre till fördel för det stora. Vi har nu tre följepartier som alla går mot en mer konservativ hållning, samt ett starkt moderaterna. En alliansregering är förstås strålande. Jag måste säga det ändå, att alternativet hade jag inte velat ha, trots allt. Kanske mest med tanke på hur sossarna har tappat all ideologi och alla visioner, miljöpartisterna tappat sin linje helt och vänstern helt sopat banan med valprogrammet. Men en regeringsroll för Alliansen räcker tyvärr inte. Risken finns att detta blir Moderaterna show nu. Att småpartierna får mindre att säga till om, färre statsrådsposter och så vidare. Och att de bara blir utfyllnad i politiken. Vilket vore väldigt sorgligt. Jag är inte säker på att det är något jag känner mig helt och hållet bekväm med.
Jag vet vilken framtid jag vill ha, men inte helt säkert hur jag ska uppnå den eller bidra till att vi tillsammans kan uppnå den.
Det är ingen hemlighet att jag kritiserat de repressiva tendenserna hos bägge blocken genom de sista åren. FRA, IPRED, datalagringen, tvångskissningar, övriga övervakningslagar, högre murar vid gränserna, von oben-perspektiv på integrationen, vansinnigt svårt att hantera de problem som uppstått i samband med omarbetningen av socialförsäkringssystemen. Och så vidare.
Jag stannar kvar där. I det. Och funderar på om det kommer att bli bättring under de kommande åren. Jag är inte helt säker. Jag är inte ett dugg säker på att något av de nuvarande blocken kan åstadkomma den skillnaden jag vill ha och faktiskt rent ut sagt kräver. Definitivt inte sedan flera av de människor jag satt allra störst hopp till och som jag arbetat allra mest med under de sista åren inte fått förnyat förtroende av svenska folket och alltså blir tvungna att lämna riksdagen. Jag är inte helt säker på att de förlusterna och bristen på nya vettiga röster kommer att räcka för att väga upp en alltmer konservativ linje, ett hårdare samhällsklimat och en hel drös rasister i riksdagen. Jag är alls inte säker.
Dessutom har jag funderat mycket på huruvida jag alls vill fortsätta i politiken för egen del. De sista åren har tagit hårt på mig. Och under valrörelsen har jag drabbats av väldigt tunga besked på det privata planet. Det innebär att det just nu inte enbart handlar om Folkpartiet eller Liberaldemokraterna för min del. Utan snarare i än högre grad handlar om huruvida jag vill fortsätta inom politiken alls. Överhuvudtaget.
Så mycket har hänt. Tvångsoutning av min medicinska historik, hot, förtal, stalkers, förföljelser, sexuella trakasserier från såväl okända som människor som verkligen borde veta bättre och som finns inom den politiska sfären, liksom en hel del flaming, har varit min vardag. Varje dag. Mycket positivt har hänt också. Men väger det verkligen upp alla gånger? Jag har varit stressad under de här åren på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag har haft väldigt ont om tid att faktiskt bara vila, vara med min familj, fundera över livet och skapa någon slags fungerande tillvaro.
För stunden tänker jag inte ta ställning till om jag stannar i Folkpartiet eller går över till Liberaldemokraterna. Många har frågat och det får ni gärna göra. Men förvänta er ännu inga svar. I den mån jag alls kunnat välja, så får det vara min ensak en liten stund till. Jag vill hinna landa först. Känna efter. Avsluta min anställning på Luf, vars kontraktstid går ut i veckan och hitta ett nytt jobb.
Jag tänker njuta av hösten, spendera tid med familj, vänner och andra jag tycker om. Ta långa bad och promenader. Känna efter om det blir ett race till överhuvudtaget och i så fall var. Eller om jag helt enkelt köper en gård nånstans ute på landet eller flyttar tillbaka till Bangkok eller Nebraska. Det får vi helt enkelt se.
Intressant.
2010-09-21
Tid för tankar
Det har varit ganska lamslaget här en stund nu. Jag har varit rätt sliten på sluttampen i valrörelsen. Det har varit motigt inte minst på grund av att det hänt väldigt mycket också på det privata planet. Allt är inte bara skoj med valrörelser, speciellt inte då det där som kallas livet lyckas med att hinna ikapp. Familjen har haft det tungt en stund och det gick väl helt enkelt inte att ignorera längre. Så jag tog en paus härifrån och andades litet. Jobbade mest, på slutet, med att svara på frågor och debattera på diverse olika communities och så vidare. Bloggen fick så lov att ligga nere.
Visst har där funnits mycket fint också. Stödet och tryggheten jag fått från de närmaste. En hel massa kärlek. En hel massa skratt, men också tårar. Där har funnits mycket som hänt och som jag inte riktigt ids med att slänga ur mig just här och just nu, men som faktiskt har till stora delar förändrat mitt liv, vem jag är och vad jag är. Det känns som om ett frö är fött till något helt och hållet nytt nu. Men det är också så att efter att jag blivit utfläkt och utdragen i det offentliga så till den milda grad att jag känt mig som en offentligt uthängd spread eagle inför hela mänskligheten, så känner jag att jag verkligen vill skydda det lilla verkligt privata som faktiskt är jag. Det där lilla jag har som inte är offentligt. Det där sista som inte blivit en medial snyftare eller en skvallerföljetång. Jag vill värna det som är inuti och som jag hittills inte förlorat helt till det offentliga.
Nu är väl valrörelsen över, kan man tänka (och därför borde det vara lättare att vara privat och att lägga ifrån sig all den där jakten och allt adrenalin på högvarv som jagat och jagat mig dag som natt). Och likförbannat har en ny valrörelse egentligen på sätt och vis redan börjat. Bara för att göra livet litet extra surt för oss som arbetat så hårt och som nu verkligen bara vill få vila och börja om. Vara någon annanstans för en liten stund, så att vi hinner vila ut en gnutta. För att nu står vi inför något på sätt och vis helt och hållet nytt och det är rätt tungt att inse att vi befinner oss i skiten ganska rejält. Vi måste börja prata, börja jobba, dra skitlasset och verkligen kämpa för att inte bara få ihop ett fungerande styre i det här landet, utan också att göra det utan att tumma på demokrati, värderingar, människovärde och budskap.
Mitt budskap är enkelt. Skulle Alliansen få för sig att arbeta med Sverigedemokraterna, så kan jag inte stödja det och kommer att lämna. Vänder de rödgröna partierna demokratin ryggen och lämnar ideologi, värderingar, demokrati och samhälle i sticket, så förlorar de mitt förtroende totalt. Sd är ett ickedemokratiskt parti med ickedemokratiska planer för landet. Sd är ett parti som inte har vidare mycket till övers för människor som jag, som min familj, mina vänner, min omgivning. Jag kan helt enkelt inte. Att skydda demokratin innebär att även ta beslut som gynnar demokratin långsiktigt. Ett demokratiskt arbete kan även betyda att man värnar grupper som av en eller annan orsak är hotade, riskerar skada eller inte har nog makt att föra sin egen talan.
Hela mitt politiska liv handlar om mänskliga rättigheter, ett öppnare och varmare samhälle, samarbete över gränser för en bättre framtid, trygghet, omtanke, möjligheter och personlig frihet. Sverigedemokraterna står inte för ens tillstymmelsen av en likhet till det och därför kan jag inte. Det är ren självbevarelsedrift, helt enkelt. De får självklart tycka och de får självklart arbeta för sin linje, men den linjen är bara inte min. Den är så absolut och totalt inte min.
Att jag sedan absolut känner att jag måste och vill respektera de väljare som röstat på Sd är en annan sak. Uppenbarligen finns ett budskap de vill föra fram. Uppenbart finns där något de vill säga. Och jag tror inte att det egentligen handlar om främlingsfientlighet, utan om att de etablerade partierna sumpat alla tillfällen att föra en seriös, konstruktiv debatt rörande mänskliga värden, integrationsfrågor, synen på samhälle och människor, problematik med våld och otrygghet inte minst i städernas förorter, ekonomiska baksteg, svåra förhållanden av miljoner olika skäl, en bristande värdighet i människors liv och allt vad det varit. Det är förmodligen så att det är bra att vi nu inte längre kan ducka. Vi måste ta den fighten. Och vinna den. Visa på nya drömmar, visioner, verklighetsbeskrivningar, mål och idéer inför framtiden. Vi måste sätta ord på våra motbilder, lyfta dem och se till att också förverkliga något nytt och bättre än det vi har idag och det som riskerar ske med ett främlingsfientligt parti rotat i riksdagen.
Vad jag hoppas på är att samtliga övriga partier i riksdagen tar sitt förnuft till fånga och börjar prata med varann. Börjar samtala. Börjar samarbeta. Vi har verkligen inte råd med något annat. Oppositionen är inte längre röd eller blå. Den är brun och jävligt otäck i sitt ursprung, i sina målsättningar och i sin syn på människor. Men den är aktuell och tydligen vass nog för att kunna hyvla till sig de där 20 mandaten och kan därför inte ignoreras. Såväl politiken som det mediala landskapet har varit väldigt kalt i brist på initiativ för att motsäga den verklighetsbild som byggt grunden för de främlingsfientligas intåg i riksdagen. Och det kalla samhälle som möter oss idag måste vi gemensamt hjälpas åt för att återskapa som något bättre, värdigare, starkare och varmare.
Det är dags att bygga strategier. Inte mot Sd (de hackerdumheter som varit är vidriga, oavsett vem det drabbar - ändamålen helgar aldrig medlen), utan mot själva sjukdomen underliggande symptomen. Vi måste reda upp vad som gått fel, vi måste börja prata, vi måste skapa ett samhälle där behovet av missnöjesröster till partier som Sd helt enkelt inte är starkt nog. Till dess vi nått dit, måste vi förmodligen leva med att det som sker - det sker.
Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ytterligare populistiska flirtar med den människofientliga brunhögern. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ett gigantiskt teparty. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, mer övervakning, fler batonger och fler tvångskissningar. Svaret är inte ett hårdare samhälle, högre murar, krav för att skapa lydnad och tystnad, rädsla för allt och alla och ett spirande hat mot det som sticker iväg från våra egna normer. Svaret måste vara mer öppenhet, mer frihet, bättre levnadsförhållanden, bättre lyhördhet gentemot hela samhället, ett stopp för diskriminering, utanförskap och uppgivna livsdrömmar. Svaret är en nyskapad tilltro till samhället, till varandra och till morgondagen.
Jag är fortfarande idag skakad. Jag visste, förstås. Jag såg det förmodligen tidigare än de flesta ville medge det. Att det var på väg. Att det skulle bli såhär. Men jag ville inte riktigt tro på det och jag ville inte riktigt förlika mig med det. Jag visste, men jag hoppades på att det skulle bli annorlunda. Jag hade fel. Sedan dess är jag stum. Sedan dess är jag chockad, likförbannat. Sedan dess har jag gråtit. Känt mig sorgsen, tillbakadragen, uppgiven och förtvivlad. Det skulle inte få hända här. Det skulle inte få ske i mitt land, i min värld. Men så skedde det. Det kom nära och det gör ont. I ett land som ännu inte medger att jag har rättigheter som alla andra är det tungt att inse att utvecklingen går bakåt och inte framåt, att hatet äger och att fruktan växer sig starkare. Det är skrämmande. Det är en kall värld vi vaknat till. Det vi kan göra är att resa oss, känna doften av kaffet, börja skyffla och börja bygga för en bättre värld.
Det är dags nu att börja skapa en framtid vi verkligen vill ha och som vi verkligen känner att vi kan drömma om. Inte bara vrida oss i mardrömmar för.
Till skillnad från vissa av er därute, så tror jag att upplysning, opinionsbildning och ökad kunskap hjälper. Jag tror att ett varmt samhälle föder ett varmt samhällsklimat. Jag tror att en fungerande tillvaro föder trygghet. Gör upp med det förflutna. Vädra ut dammet och spökena. Ta tag i problematiken som uppstått. Fyll igen klyftorna mellan "vi och dom" och börja prata om och arbeta med människor. Gör upp med åratal av destruktiv och förnedrande invandringspolitik som skapat hat, misstänksamhet, utslagning, utanförskap och i grunden en djävulsk massa förvirring. Värna kärleken. Värna medmänskligheten. Värna finheten. Skapa drömmarna. Ge plats för visionerna. Låt oss skapa framtid. Tillsammans.
Beelzebjörn, Gajditza, Helin,
Intressant.
Visst har där funnits mycket fint också. Stödet och tryggheten jag fått från de närmaste. En hel massa kärlek. En hel massa skratt, men också tårar. Där har funnits mycket som hänt och som jag inte riktigt ids med att slänga ur mig just här och just nu, men som faktiskt har till stora delar förändrat mitt liv, vem jag är och vad jag är. Det känns som om ett frö är fött till något helt och hållet nytt nu. Men det är också så att efter att jag blivit utfläkt och utdragen i det offentliga så till den milda grad att jag känt mig som en offentligt uthängd spread eagle inför hela mänskligheten, så känner jag att jag verkligen vill skydda det lilla verkligt privata som faktiskt är jag. Det där lilla jag har som inte är offentligt. Det där sista som inte blivit en medial snyftare eller en skvallerföljetång. Jag vill värna det som är inuti och som jag hittills inte förlorat helt till det offentliga.
Nu är väl valrörelsen över, kan man tänka (och därför borde det vara lättare att vara privat och att lägga ifrån sig all den där jakten och allt adrenalin på högvarv som jagat och jagat mig dag som natt). Och likförbannat har en ny valrörelse egentligen på sätt och vis redan börjat. Bara för att göra livet litet extra surt för oss som arbetat så hårt och som nu verkligen bara vill få vila och börja om. Vara någon annanstans för en liten stund, så att vi hinner vila ut en gnutta. För att nu står vi inför något på sätt och vis helt och hållet nytt och det är rätt tungt att inse att vi befinner oss i skiten ganska rejält. Vi måste börja prata, börja jobba, dra skitlasset och verkligen kämpa för att inte bara få ihop ett fungerande styre i det här landet, utan också att göra det utan att tumma på demokrati, värderingar, människovärde och budskap.
Mitt budskap är enkelt. Skulle Alliansen få för sig att arbeta med Sverigedemokraterna, så kan jag inte stödja det och kommer att lämna. Vänder de rödgröna partierna demokratin ryggen och lämnar ideologi, värderingar, demokrati och samhälle i sticket, så förlorar de mitt förtroende totalt. Sd är ett ickedemokratiskt parti med ickedemokratiska planer för landet. Sd är ett parti som inte har vidare mycket till övers för människor som jag, som min familj, mina vänner, min omgivning. Jag kan helt enkelt inte. Att skydda demokratin innebär att även ta beslut som gynnar demokratin långsiktigt. Ett demokratiskt arbete kan även betyda att man värnar grupper som av en eller annan orsak är hotade, riskerar skada eller inte har nog makt att föra sin egen talan.
Hela mitt politiska liv handlar om mänskliga rättigheter, ett öppnare och varmare samhälle, samarbete över gränser för en bättre framtid, trygghet, omtanke, möjligheter och personlig frihet. Sverigedemokraterna står inte för ens tillstymmelsen av en likhet till det och därför kan jag inte. Det är ren självbevarelsedrift, helt enkelt. De får självklart tycka och de får självklart arbeta för sin linje, men den linjen är bara inte min. Den är så absolut och totalt inte min.
Att jag sedan absolut känner att jag måste och vill respektera de väljare som röstat på Sd är en annan sak. Uppenbarligen finns ett budskap de vill föra fram. Uppenbart finns där något de vill säga. Och jag tror inte att det egentligen handlar om främlingsfientlighet, utan om att de etablerade partierna sumpat alla tillfällen att föra en seriös, konstruktiv debatt rörande mänskliga värden, integrationsfrågor, synen på samhälle och människor, problematik med våld och otrygghet inte minst i städernas förorter, ekonomiska baksteg, svåra förhållanden av miljoner olika skäl, en bristande värdighet i människors liv och allt vad det varit. Det är förmodligen så att det är bra att vi nu inte längre kan ducka. Vi måste ta den fighten. Och vinna den. Visa på nya drömmar, visioner, verklighetsbeskrivningar, mål och idéer inför framtiden. Vi måste sätta ord på våra motbilder, lyfta dem och se till att också förverkliga något nytt och bättre än det vi har idag och det som riskerar ske med ett främlingsfientligt parti rotat i riksdagen.
Vad jag hoppas på är att samtliga övriga partier i riksdagen tar sitt förnuft till fånga och börjar prata med varann. Börjar samtala. Börjar samarbeta. Vi har verkligen inte råd med något annat. Oppositionen är inte längre röd eller blå. Den är brun och jävligt otäck i sitt ursprung, i sina målsättningar och i sin syn på människor. Men den är aktuell och tydligen vass nog för att kunna hyvla till sig de där 20 mandaten och kan därför inte ignoreras. Såväl politiken som det mediala landskapet har varit väldigt kalt i brist på initiativ för att motsäga den verklighetsbild som byggt grunden för de främlingsfientligas intåg i riksdagen. Och det kalla samhälle som möter oss idag måste vi gemensamt hjälpas åt för att återskapa som något bättre, värdigare, starkare och varmare.
Det är dags att bygga strategier. Inte mot Sd (de hackerdumheter som varit är vidriga, oavsett vem det drabbar - ändamålen helgar aldrig medlen), utan mot själva sjukdomen underliggande symptomen. Vi måste reda upp vad som gått fel, vi måste börja prata, vi måste skapa ett samhälle där behovet av missnöjesröster till partier som Sd helt enkelt inte är starkt nog. Till dess vi nått dit, måste vi förmodligen leva med att det som sker - det sker.
Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ytterligare populistiska flirtar med den människofientliga brunhögern. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ett gigantiskt teparty. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, mer övervakning, fler batonger och fler tvångskissningar. Svaret är inte ett hårdare samhälle, högre murar, krav för att skapa lydnad och tystnad, rädsla för allt och alla och ett spirande hat mot det som sticker iväg från våra egna normer. Svaret måste vara mer öppenhet, mer frihet, bättre levnadsförhållanden, bättre lyhördhet gentemot hela samhället, ett stopp för diskriminering, utanförskap och uppgivna livsdrömmar. Svaret är en nyskapad tilltro till samhället, till varandra och till morgondagen.
Jag är fortfarande idag skakad. Jag visste, förstås. Jag såg det förmodligen tidigare än de flesta ville medge det. Att det var på väg. Att det skulle bli såhär. Men jag ville inte riktigt tro på det och jag ville inte riktigt förlika mig med det. Jag visste, men jag hoppades på att det skulle bli annorlunda. Jag hade fel. Sedan dess är jag stum. Sedan dess är jag chockad, likförbannat. Sedan dess har jag gråtit. Känt mig sorgsen, tillbakadragen, uppgiven och förtvivlad. Det skulle inte få hända här. Det skulle inte få ske i mitt land, i min värld. Men så skedde det. Det kom nära och det gör ont. I ett land som ännu inte medger att jag har rättigheter som alla andra är det tungt att inse att utvecklingen går bakåt och inte framåt, att hatet äger och att fruktan växer sig starkare. Det är skrämmande. Det är en kall värld vi vaknat till. Det vi kan göra är att resa oss, känna doften av kaffet, börja skyffla och börja bygga för en bättre värld.
Det är dags nu att börja skapa en framtid vi verkligen vill ha och som vi verkligen känner att vi kan drömma om. Inte bara vrida oss i mardrömmar för.
Till skillnad från vissa av er därute, så tror jag att upplysning, opinionsbildning och ökad kunskap hjälper. Jag tror att ett varmt samhälle föder ett varmt samhällsklimat. Jag tror att en fungerande tillvaro föder trygghet. Gör upp med det förflutna. Vädra ut dammet och spökena. Ta tag i problematiken som uppstått. Fyll igen klyftorna mellan "vi och dom" och börja prata om och arbeta med människor. Gör upp med åratal av destruktiv och förnedrande invandringspolitik som skapat hat, misstänksamhet, utslagning, utanförskap och i grunden en djävulsk massa förvirring. Värna kärleken. Värna medmänskligheten. Värna finheten. Skapa drömmarna. Ge plats för visionerna. Låt oss skapa framtid. Tillsammans.
Beelzebjörn, Gajditza, Helin,
Intressant.
2010-08-24
Visioner om arbete även för unga! Unga Folkpartiets valfilm.
Unga Folkpartiet släpper idag en film kopplad till vad vi verkligen bryr oss om i valrörelsen. Ungdomar, arbete och framtid. I ett och i kluster. I ett och var för sig.
En hoppfull film som handlar om att det går att lösa de problem som ungdomar ställs inför. Samtidigt konstaterar vi att det inte alltid är mer politik som är lösningen utan att det kanske snarare är det som varit problemet.
- Vår film handlar om hur en vanlig ung människa ställs inför onödigt krångel, byråkrati och överheten. Hur mycket välvilliga byråkrater än vill så går vissa problem inte att lösa med mer byråkrati och politik – ofta kan det till och med förvärra problemet, säger Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman.
Filmen fokuserar på de tre problem som ungdomar ställs inför. Långsamma asylprocesser som håller människor utanför samhället och arbetsmarknaden, bostadsmarknaden som är genomsyrad av besvärliga regler och långa köer, samt arbetsmarknaden som utestänger ungdomar idag. Detta är alla områden där Folkpartiet har trovärdiga idéer för att förbättra Sverige.
- Budskapet är solklart: Det är inget konstigt med friheten – och världen behöver mer frihet, säger Adam Cwejman.
Intressant.
2010-08-18
En Visionär Allians
Så har vi då fått ta del av den hysteri och valdepp som speglar sig från så många håll och vinklar inför valet nu. Den desperation som skiner precis överallt där ideologi och drömmar rasat och sammansatta visioner och idéer lyser med sin frånvaro på ett så högst markant vis att man faktiskt blir riktigt mörkrädd.
Som när man stirrar in i de rätt smaklösa affischerna som LO klistrar landet med för att brännmärka Alliansens partiledare som inte så fräscha. Som när överhuvudtaget en facklig organisation så ogenerat tar sina medlemmars pengar för att stödja en specifik sida i valet. Inte så att det skulle vara något nytt. Det är bara väldigt oetiskt. Jag har väldigt svårt att se att alla medlemmar i LO per definition är rödgröna och att de alla uppskattar att deras fackförbund tar politisk ställning och dessutom på ett så omoget vis skändar fyra partiledare, tillika statsråd och i ett fall en statsminister. Det framstår gärna i ett löjets skimmer. Eller betydligt värre.
När det inte räcker och opinionen ändå sticker iväg saknas fortfarande förslag för att vinna väljarna tillbaka. Inga drömmar finns där. Inga visioner finns där. Den stolta oppositionen springer på efterkälken och saknar dessutom riktning. Det blir mest till att springa i cirklar. Liksom det lilla modelltåget föreställande X2000 i de rödgrönas reklamfilm. Illustrativt nog, kanske man kan säga, just ett X2000. Som de flesta av oss annars förknippar med brutna löften, förseningar, inställda avgångar, tiotals timmar inlåsta i bastuvarma vagnar utan luft, vatten, mat eller fungerande toaletter. Och likheten är faktiskt uppenbar. Utan drömmar, visioner och riktning stannar landet. Eller världen, beroende på hur spridd sjukan är.
Svaret från oppositionen har inte blivit en storm av idéer för att visa och berätta vad man faktiskt vill. Utan snarare en häxjakt på artister som någon gång röstat borgerligt, på retorikexperter och andra som faktiskt trots allt bara sköter sitt arbete på diverse nyhetsredaktioner. Människor som ju aldrig någonsin stuckit under stol med sina politiska åsikter eller åtaganden. Och jag bara undrar över det här med att man då inte har några som helst problem med att anställa en person som verkligen är tokvänster, som Lena Sundström, exempelvis. Det är tydligen skillnad på folk och folk. Men nu ska de borgerliga medarbetarna alltså offras och hängas till allmänhetens löjets beskådande. På samma vis som man utmålar en av landets mest aktiva feminister på ett så taffligt vis som någon som inte står för den hon är. Därför att hon är ett hot. En gång i tiden var det tänkt att kvinnor skulle ställa upp på varann och stötta varann, alla delta i kampen. Det gäller uppenbarligen inte längre. På samma vis som gravida och/eller våldtagna kvinnor en gång paraderades genom kyrkgångarna för att lida samhällets skam. En typ av normativ skammens kyrkogång som tack och lov inte förekommer så ofta i dagens Sverige ändå. Men det var inte många decennier sedan som detta var vanligt och idag är den istället ersatt av så många andra normativ och jantelagar att det egentligen kvittar fullt. Vänsterrörelsen har blivit en hatfylld rörelse. En rörelse där få människor idag kan känna igen sig. Men vi vet ju att socialism alltså är genetiskt och att alla andra former av ideologisk övertygelse egentligen är genetiska defekter, resultat av mutor eller hjärntvätt? Har vi hört den förut?
Tänk att en valrörelse kan bli så fylld med hat, fördomar, censur och polarisering att människor alltså mister sina jobb och blir så häftigt baktalade. Bara för att argumenten för att kunna driva en clean valrörelse helt enkelt inte existerar. Jag tycker det är skamligt. Det är barnsligt och jag vill inte spela det spelet mer. Jag är väl förbannad, antar jag. Negative campaigning har nått en helt ny nivå i år och måste snart definieras om. Det är läskigt vad man är villig att göra för att få sno åt sig en valseger ändå. Speciellt då argumenten i sig uppenbarligen tryter.
Just kvinno- och människosynen kan jag känna blir väldigt skrämmande periodvis.
1, 2, 3, 4, 5, 6,
Vi har alltså en vänsterrörelse som inte klarar av att se att de blivit omsprungna av andra. Som inte vill minnas den feministiska kampens historia, som inte vill minnas vilka som faktiskt tagit ställning för hbt-personers rättigheter och lika värde. Som inte vill kännas vid det faktum att folkhemsåren är över och att det kollektivistiska förtrycket inte längre gäller. Och som därmed är låsta, blinda, förvirrade och mållösa. Vad ska man göra nu?
Det är intressant att jämföra hur socialistiska feminister och rättighetsaktivister låter i olika sammanhang. Det kan lätt bli schizofrent.
Och denna opposition skulle vi vilja ledde landet? En opposition som inte kan lämna ett enda positivt besked som inte är en övertrumfning av ett redan befintligt alliansbesked. Som inte förstår hur det sticker i ögonen på folk då hjälp i hemmet via RUT helt plötsligt blir en manlig butler i tunnelbanan, enbart för Stockholmare.
Jag förstår, och många med mig, hur det irriterar. I ärlighetens namn har inte Alliansen heller skött sig exemplariskt alla gånger, men dessa sista veckor nu har varit låga. På en sådan nivå att det blivit rakt igenom smärtsamt.
Därför vill vi nu ge en motbild. Vi vill visa er vår framtidsbild. Våra drömmar. Våra orsaker till att vi hamnade i politiken. Vi vill visa vart vi är på väg.
Vi kommer att under en månads tid tala om en Visionär Allians, #vallians.
För att vi när visioner, drömmar, målsättningar, idéer och framtidsanda. För att vi vill bygga ett fungerande samhälle för framtiden. Som tål att mäta sig med den resterande globala världen därute och inte bara med byn ett par kilometer från egna gården.
Vi har inom Alliansen länge varit dåliga på att berätta vår historia. Vi har varit dåliga på att berätta om vad de borgerliga faktiskt åstadkommit rörande demokrati, jämlikhet, hbt-rättigheter och ekonomisk utveckling. Vi har varit ännu sämre på att berätta varför vi gör som vi gör och vad vi faktiskt vill.
Därför gör vi en kraftansträngning nu och börjar så ta bladet från munnen. Vi lämnar teknokratin bakom oss och berättar vad vi faktiskt tror på. Vad vi faktiskt vill. Och hur vi tänkt oss att uppnå det.
Det kan bli en spännande resa.
Intressant.
Först ut var faktiskt Daniel Rhodin (ordförande, Folkpartiet i Eslöv), på Liberati.se för ett par månader sedan. Läs gärna och inspireras. Det är en bra början, tycker jag. Nu vill vi höra era drömmar.
Victor, Andreas, .
Som när man stirrar in i de rätt smaklösa affischerna som LO klistrar landet med för att brännmärka Alliansens partiledare som inte så fräscha. Som när överhuvudtaget en facklig organisation så ogenerat tar sina medlemmars pengar för att stödja en specifik sida i valet. Inte så att det skulle vara något nytt. Det är bara väldigt oetiskt. Jag har väldigt svårt att se att alla medlemmar i LO per definition är rödgröna och att de alla uppskattar att deras fackförbund tar politisk ställning och dessutom på ett så omoget vis skändar fyra partiledare, tillika statsråd och i ett fall en statsminister. Det framstår gärna i ett löjets skimmer. Eller betydligt värre.
När det inte räcker och opinionen ändå sticker iväg saknas fortfarande förslag för att vinna väljarna tillbaka. Inga drömmar finns där. Inga visioner finns där. Den stolta oppositionen springer på efterkälken och saknar dessutom riktning. Det blir mest till att springa i cirklar. Liksom det lilla modelltåget föreställande X2000 i de rödgrönas reklamfilm. Illustrativt nog, kanske man kan säga, just ett X2000. Som de flesta av oss annars förknippar med brutna löften, förseningar, inställda avgångar, tiotals timmar inlåsta i bastuvarma vagnar utan luft, vatten, mat eller fungerande toaletter. Och likheten är faktiskt uppenbar. Utan drömmar, visioner och riktning stannar landet. Eller världen, beroende på hur spridd sjukan är.
Svaret från oppositionen har inte blivit en storm av idéer för att visa och berätta vad man faktiskt vill. Utan snarare en häxjakt på artister som någon gång röstat borgerligt, på retorikexperter och andra som faktiskt trots allt bara sköter sitt arbete på diverse nyhetsredaktioner. Människor som ju aldrig någonsin stuckit under stol med sina politiska åsikter eller åtaganden. Och jag bara undrar över det här med att man då inte har några som helst problem med att anställa en person som verkligen är tokvänster, som Lena Sundström, exempelvis. Det är tydligen skillnad på folk och folk. Men nu ska de borgerliga medarbetarna alltså offras och hängas till allmänhetens löjets beskådande. På samma vis som man utmålar en av landets mest aktiva feminister på ett så taffligt vis som någon som inte står för den hon är. Därför att hon är ett hot. En gång i tiden var det tänkt att kvinnor skulle ställa upp på varann och stötta varann, alla delta i kampen. Det gäller uppenbarligen inte längre. På samma vis som gravida och/eller våldtagna kvinnor en gång paraderades genom kyrkgångarna för att lida samhällets skam. En typ av normativ skammens kyrkogång som tack och lov inte förekommer så ofta i dagens Sverige ändå. Men det var inte många decennier sedan som detta var vanligt och idag är den istället ersatt av så många andra normativ och jantelagar att det egentligen kvittar fullt. Vänsterrörelsen har blivit en hatfylld rörelse. En rörelse där få människor idag kan känna igen sig. Men vi vet ju att socialism alltså är genetiskt och att alla andra former av ideologisk övertygelse egentligen är genetiska defekter, resultat av mutor eller hjärntvätt? Har vi hört den förut?
Tänk att en valrörelse kan bli så fylld med hat, fördomar, censur och polarisering att människor alltså mister sina jobb och blir så häftigt baktalade. Bara för att argumenten för att kunna driva en clean valrörelse helt enkelt inte existerar. Jag tycker det är skamligt. Det är barnsligt och jag vill inte spela det spelet mer. Jag är väl förbannad, antar jag. Negative campaigning har nått en helt ny nivå i år och måste snart definieras om. Det är läskigt vad man är villig att göra för att få sno åt sig en valseger ändå. Speciellt då argumenten i sig uppenbarligen tryter.
Just kvinno- och människosynen kan jag känna blir väldigt skrämmande periodvis.
1, 2, 3, 4, 5, 6,
Vi har alltså en vänsterrörelse som inte klarar av att se att de blivit omsprungna av andra. Som inte vill minnas den feministiska kampens historia, som inte vill minnas vilka som faktiskt tagit ställning för hbt-personers rättigheter och lika värde. Som inte vill kännas vid det faktum att folkhemsåren är över och att det kollektivistiska förtrycket inte längre gäller. Och som därmed är låsta, blinda, förvirrade och mållösa. Vad ska man göra nu?
Det är intressant att jämföra hur socialistiska feminister och rättighetsaktivister låter i olika sammanhang. Det kan lätt bli schizofrent.
Och denna opposition skulle vi vilja ledde landet? En opposition som inte kan lämna ett enda positivt besked som inte är en övertrumfning av ett redan befintligt alliansbesked. Som inte förstår hur det sticker i ögonen på folk då hjälp i hemmet via RUT helt plötsligt blir en manlig butler i tunnelbanan, enbart för Stockholmare.
Jag förstår, och många med mig, hur det irriterar. I ärlighetens namn har inte Alliansen heller skött sig exemplariskt alla gånger, men dessa sista veckor nu har varit låga. På en sådan nivå att det blivit rakt igenom smärtsamt.
Därför vill vi nu ge en motbild. Vi vill visa er vår framtidsbild. Våra drömmar. Våra orsaker till att vi hamnade i politiken. Vi vill visa vart vi är på väg.
Vi kommer att under en månads tid tala om en Visionär Allians, #vallians.
För att vi när visioner, drömmar, målsättningar, idéer och framtidsanda. För att vi vill bygga ett fungerande samhälle för framtiden. Som tål att mäta sig med den resterande globala världen därute och inte bara med byn ett par kilometer från egna gården.
Vi har inom Alliansen länge varit dåliga på att berätta vår historia. Vi har varit dåliga på att berätta om vad de borgerliga faktiskt åstadkommit rörande demokrati, jämlikhet, hbt-rättigheter och ekonomisk utveckling. Vi har varit ännu sämre på att berätta varför vi gör som vi gör och vad vi faktiskt vill.
Därför gör vi en kraftansträngning nu och börjar så ta bladet från munnen. Vi lämnar teknokratin bakom oss och berättar vad vi faktiskt tror på. Vad vi faktiskt vill. Och hur vi tänkt oss att uppnå det.
Det kan bli en spännande resa.
Intressant.
Först ut var faktiskt Daniel Rhodin (ordförande, Folkpartiet i Eslöv), på Liberati.se för ett par månader sedan. Läs gärna och inspireras. Det är en bra början, tycker jag. Nu vill vi höra era drömmar.
Victor, Andreas, .
2010-06-23
En sorts personlig historia och farhågor jag är rädd att yttra
Jag ska försöka blogga ikapp litet, tänkte jag. Har haft så otroligt mycket som hänt sista tiden. Inte minst på det privata planet. Hela jättestormen kring tvångssteriliseringsfrågan har inte direkt gjort livet enklare och jag har verkligen haft svårt att känna att jag kunnat andas på sistone. Inte minst för att det blev så privat. Men också för att det blev så sjukt stort. Det är ett under, egentligen. Det här är en fråga transsexuella aktivister och berörda har försökt att lyfta i många år. Ofta har de bemötts av total tystnad, en axelryckning eller en gäspning.
Att det nu verkligen blev ett sådant liv som det blev är kanske litet märkligt för mig och många andra berörda, just för att vi varit så nedgrävda i detta så länge. Men jag tror att det beror på att världen omkring oss börjar hinna ikapp nu. Vi har många fantastiska människor inom transcommunityn som nu börjat synas betydligt mer. Vi har börjat göra vår egen röst hörd, vilket varit ett problem tidigare. Vi har inte vågat vara öppna med vår historik och har därför blivit tvungna att gömma oss. Ingen har då fört vår debatt eller argumenterat för våra rättigheter och friheter. Det har varit fritt fram att håna, fördöma och diskriminera mot gruppen transsexuella. Mycket har dock förändrats sedan jag för första gången försökte mig på en transition för sisådär 16 år sedan.
Då var jag livrädd. Jag sprang gatlopp för nazister på gatorna i centrala Stockholm, vågade inte komma ut för min gymnasieklass, råkade ständigt ut för våld och hot, försökte dölja vad jag höll på med för stora delar av familjen och hade ett himla sjå med att försöka leva någon slags dubbelliv. Å ena sidan försökte jag vara en man, vilket inte fungerade sådär väldigt bra. Några veckor in på gymnasiet släpades jag iväg till ett hamburgerhak av ett par klasskompisar som bestämt sig för att ge mig en makeover. De insåg nog inte riktigt hur allvarligt det var, men någonstans ifrån kom det där. Och då tyckte jag att jag var jättehemlig och inte hade en chans att bli upptäckt för vad jag var och vem jag var.
Under de kommande tio åren eller så försökte jag mig på att antingen leva som någon slags påklistrad überman eller som hyfsat androgyn. Det sista fungerade betydligt bättre. Jag hade liksom inte så mycket manlighet i mig och det blev bara väldigt obekvämt att försöka vara något jag inte var. Inte minst för omgivningen som säkert inte förstod varför, men visste att de tyckte att det var något jäkligt märkligt och skumt med hela mig och mitt sätt att vara. På arbetet kallades jag konstant för "tjejen", vänner och kollegor förundrades över att jag då mestadels levde med kvinnor när jag själv var så outsägligt feminin. De fick inte ihop det, vilket säkerligen kanske snarare hade med deras föreställningar om manligt och kvinnligt samt någon slags gaynessnorm att göra.
När jag insåg att det gick så långt att mitt mående skadades mer och mer för var dag som gick och att jag inte längre stod ut, att min kropp höll på att implodera och jag bara ville slita huden av mig själv i ett försök att komma ur mitt mentala fängelse så rann bägaren över. Allting brast och en fruktansvärt snabb utveckling tog vid. Ett par år senare stod jag på mina egna ben, var mig själv, kände stolthet och kunde för första gången se mig själv i spegeln utan att magen knöt sig, tårarna började rinna och ångesten formligen exploderade i bröstet på mig. För första gången i mitt liv ville jag inte längre dö. För första gången i mitt liv var jag stark nog att kunna stå för vem jag var och vad jag var. Det var en otrolig förändring.
Helt plötsligt hade jag modet att möta människor, göra min röst hörd, prata med folk, diskutera, dra igång projekt och ställa mig på barrikaderna sådär mer på riktigt. Resultatet blev Människorättsnätverket Svart Måndag, ett engagemang inom integritetsrörelsen, Liberati och Folkpartiet. Helt plötsligt var jag riksdagskandidat och helt plötsligt började saker och ting hända.
Att helt plötsligt vara en relativt välfungerande människa efter åratal av allvarliga psykiska problem och känna att man liksom läker ihop, att man blir hel, att man kan andas och att man fungerar... det går liksom inte att beskriva. Det är som att vakna upp efter 30 år av konstant akut influensa, återupprepa den lidnerska knäppen och sedan ta sina första steg i solskenet på en nyklippt gräsmatta under en vacker sommardag. Helt plötsligt liv!
Det enda jag lämnade bakom mig som jag verkligen saknar är förstås möjligheten att få vara en människa. En individ. En medborgare med rättigheter och möjligheter. En varelse med känslor, tankar, idéer, värderingar och drömmar. Och möjligheten att få barn förstås. Jag har blivit berövad allt det.
Idag är jag inte alltid sedd som en hel människa till att börja med, fastän jag själv äntligen känner att jag kan vara det för första gången i mitt liv. Idag särbehandlas jag inom min egen kommunala partigrupp och trycks ned genom att hållas tillbaka från politiska uppdrag på grund av att jag tydligen riskerar skrämma omgivningen och alla andra politiker och tjänstemän i kommunen. Fruktansvärt kränkande och en källa till oerhörd ilska, frustration och sorg hos mig. De där riktiga människorna skulle tydligen inte våga arbeta med mig, säger man. Så det är för min egen skull jag stoppas aktivt från att ens komma på tal till dessa uppdrag.
Jag kommer alltså inte få möjligheten att stå till förfogande för några förtroendeuppdrag inom styrelser och nämnder inom kommunen. Inte för att jag någonsin ens lyft frågan eller inbillat mig att jag i min nuvarande situation har tid. Men ändå har detta lyfts. Inte av mig. Inte som svar på en önskan att få delta i just den delen av arbetet. Utan helt enkelt som svar på att jag är den ickeperson jag tydligen är.
Då är jag ändå en av kommunens toppkandidater från Fp efter provvalen tidigare i år och jag står på valbar plats. Jag kommer att sitta upphängd över hela kommunen på stora plakat och det kommer att delas ut foldrar och visitkort till höger och vänster med mitt namn och min bild på. Jag undrar litet grann hur den begränsning jag belagts med kommer att te sig och fungera om jag nu ändå mot all förmodan skulle bli invald i kommunfullmäktige i höst.
Tyvärr räknar jag med att jag dessutom åter kommer att gå in i arbetslöshet efter att min projektanställning för Liberala Ungdomsförbundet tar slut i samband med valet och att jag därefter kommer få mycket svårt att finna en fungerande anställning igen. Jag kommer sörja tiden i Luf med tanke på det enorma stöd jag fått och med tanke på de ställningstaganden man gjort inom förbundet. Det har varit ovärderligt för mig på många vis. Och det är ett otroligt roligt arbete jag gör. Luf är en fantastisk miljö där jag känner att jag fått en chans att växa på ett sätt som jag aldrig tidigare känt på en arbetsplats. Och de vänskaper jag fått möjligheten att nära genom detta arbetet kommer jag förhoppningsvis att bära med mig under många år hädanefter.
Men då uppdraget är slut är det så dags att återgå till arbetsförmedlingen och socialförsäkringssystemen som verkligen inte är anpassade för att stötta och hjälpa minoriteter som den gruppen jag själv tillhör. Stället där arbetsförmedlare ägnar timmar åt att försöka tala eventuella blivande arbetsgivare ut ur beslutet att vilja anställa mig på grund av att jag är en sådan där sjuk och pervers sak som säkerligen inte kan vara aktuell för ett vanligt arbete. Stället där en arbetspsykolog så sent som i vintras skrev i ett internt presentationsdokument att jag behövde en arbetsplats där jag på heltid kunde ägna mig åt sexuella aktiviteter och där mina perversioner kunde få utlopp i lugn och ro. Jag får bilden av att hon tänkte sig ett låst, slutet och helmadrasserat rum med ståldörr där jag kunde ägna mig åt att springa runt i orange hotpants, en rosa boa och nitar och där jag kunde ägna större delen av dagen åt att masturbera.
Detta alltså på grund av min transsexualism. Ett medicinskt tillstånd som beror på att en genetisk pekare knuffats från av till på under moderlivet. Och som jag nu alltså riskerar straffas för igen. Och igen och igen. Jag tror att dagen då jag tvångsoutades av tidningen Metro år 2008 var en av de värsta dagarna i mitt liv. Om inte den allra värsta. För att där dog en stor del av hoppet om att kunna leva ett normalt liv. Där dog möjligheten för mig att vara bara människa, bara kvinna, bara Amanda. Idag har jag inte den möjligheten. Idag kan jag inte vara anonym. Idag kan jag inte gömma mitt medicinska förflutna. Idag sitter jag fast i de fördomar samhället har för människor som befinner sig i min situation.
Jag antar att man utan att ta i kan hävda att jag idag är en av landets allra mest välkända transpersoner. Jag har svårt att förlika mig med det. Men jag har ännu svårare att förlika mig med att det ska innebära att jag ständigt går och oroar mig över min framtid, min säkerhet och mina möjligheter att leva ett anständigt liv.
Amanda Simpson som idag arbetar högt upp inom President Obamas administration hävdade för en tid sedan att "being first sucks"! Och det stämmer. Att vara bland de första riktigt ohyggligt välkända transpersonerna i landet suger. Riktigt rejält. Och för stunden undrar jag om det verkligen är eller någonsin alls har varit värt det.
Det finns mycket att göra för transsexuellas rättigheter och levnadssituation i detta landet. Jag är glad att jag kunnat vara en röst såhär länge. Jag vet dock inte vad som händer efter valet i höst. Risken finns att jag blir tvungen att åter byta namn, följa rådet om att skaffa en skyddad identitet och därefter fly all offentlighet och uppmärksamhet som skapats kring min person. Jag har länge talat om att emigrera. Därför att en tillvaro i ett annat land där min historik inte kan spåras lika lätt ter sig så oändligt mycket enklare och säkrare. Det är, så att säga en realistisk möjlighet att jag kommer att gå i landsflykt på grund av min medicinska historia. Liksom så många andra svenska transpersoner har gjort innan mig. Det kan vara det enda sättet för mig att överleva. Det enda sättet för mig att kanske kunna återgå i arbete. Det enda sättet att kunna leva ett eget liv utan att utsättas för hot, våld, förföljelser, hatkampanjer och flaming.
Någonstans hoppas jag på förändring. Men återigen tvivlar jag på möjligheten att överhuvudtaget ha en chans att överleva de fördomar som finns mot mig och mina bröder och systrar i Sverige idag.
Vi har kommit långt jämfört med för ett par decennier sedan. Men vi har inte kommit på långa vägar tillräckligt långt för att tillvaron ens ska kunna föreställa hållbar.
Gå en stund i mina skor. Men se till att ladda med plåster för alla skavsår.
Intressant.
2010-05-30
Jag hade tänkt...
att jag under kvällen skulle få ihop ett inlägg med all den där bloggkärleken jag tänkt sprida eftersom det ju var temavecka bloggkärlek denna veckan. Och jag har så oändligt mycket kärlek att ge så att jag inte vet var jag ska försvinna med den. Kan inte göra av den ordentligt någonstans.
Men sedan kom all denna hysterin kring mitt inlägg rörande mors dag och min statligt påtvingade barnlöshet. Jag är verkligen helt mållös. Helt och hållet skjuten i sank av förundran. Jag förstår inte vad det var som hände och jag har varit tvungen att helt stänga ner allt digitalt och bara andas. Komma till sans och finna någon sorts fattning igen. För genomslaget var verkligen helt enormt.
Tack till er alla!!! Vilken absurd upplevelse! Har nog aldrig i hela mitt liv känt mig så lovebombad som idag.
Men jag har verkligen inte lyckats få ordning på alla de där människorna jag skulle vilja länka och ge en extra knuff. Jag blir tvungen att be om tillgift och återkomma kanske imorgon.
Nu tänker jag ägna mig åt att fortsätta försöka lära mig andas igen. Jag är helt färdig.
Men sedan kom all denna hysterin kring mitt inlägg rörande mors dag och min statligt påtvingade barnlöshet. Jag är verkligen helt mållös. Helt och hållet skjuten i sank av förundran. Jag förstår inte vad det var som hände och jag har varit tvungen att helt stänga ner allt digitalt och bara andas. Komma till sans och finna någon sorts fattning igen. För genomslaget var verkligen helt enormt.
Tack till er alla!!! Vilken absurd upplevelse! Har nog aldrig i hela mitt liv känt mig så lovebombad som idag.
Men jag har verkligen inte lyckats få ordning på alla de där människorna jag skulle vilja länka och ge en extra knuff. Jag blir tvungen att be om tillgift och återkomma kanske imorgon.
Nu tänker jag ägna mig åt att fortsätta försöka lära mig andas igen. Jag är helt färdig.
Mors dag, men inte för alla
Solen skiner. Jag springer upp och ner till källaren för att hantera all tvätten som ska tvättas. Min och min mans tvätt, mestadels. Vi hjälps åt. Sådär duktigt som två moderna människor gör. Det är jämställt i hushållet här. Om en stund ska vi förbi min mor. Ska försöka hinna med svärmor också så snart det går och hinns med. Det är mors dag. Och mina tankar går förstås till dem båda. Och till mina systrar. Två har egna barn. En är bonusmamma. Själv har jag förstås inga barn.
Mina tankar ligger idag mycket hos alla vänner och bekanta som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Det är många nu. Jag är något år och trettio, så de flesta i omgivningen är fullt upptagna med att bilda familjer. Det är magarna i vädret precis överallt. Och det är så fint. Så vackert. Och så alla vagnarna. Det finns så många modeller, färger, mönster. Så mycket att tänka på. Vartän jag går ser jag dessa magar och dessa barnvagnar. Lekande barn. Och jag älskar det. För att det är en så viktig bit i mitt eget liv.
Eller... Det kanske hade kunnat vara det.
Om jag själv ansågs vara tillräckligt mycket människa. Om jag ansågs tillräckligt mycket medborgare. Om jag inte ansågs vara Untermensch. För kontroversiell. För queer. För pervers. För sjuk. För störd. För problematisk. För normbrytande.
För att i en sådan värld där jag vill leva, där hade jag varit tillåten att skaffa barn; jag också.
I dagens Sverige får jag inte det. Enligt lag steriliserad för att den svenska genpoolen ska hållas ren från sjukliga sexuella perversioner. För könsbytare anses ännu idag vara perversa normbrytare. Så enkelt är det tydligen. Jag vet inte om jag anses vara skadlig för barnen, deras utveckling eller så. Eller om man fortfarande tror att jag smittar.
Men inga könsceller får sparas. Könskörtlarna ska bort. Det ska klippas till vilket pris som helst.
Surrogatmödraskap är otillåtet. Adoptioner är inte att tänka på. För att kunna adoptera måste jag bli godkänd av någon av alla dessa adoptionsbyråer som allihopa styrs av frikyrkliga moralister som så gärna ser ner på mig som något inte riktigt mänskligt.
Min längtan efter barn, en familj, ett hem, den där speciella kärleken, en möjlighet att få se mina barn växa upp... Den är dock väldigt mänsklig. Den är oerhört verklig. Och den finns här nu. Nu i denna stund. Och den kväver mig. Den tvingar fram tårarna, ångesten, sorgen, smärtan och saknaden varje sekund jag är vaken. Varje sekund jag kan minnas, snart, av vad jag drömmer. Och jag vet att det inte kommer hända. För att jag anses inte vara en medborgare i mitt eget land. Jag anses inte vara en fullvärdig människa i mitt eget land. Jag förlorade mina rättigheter och mitt medborgarskap i samma stund jag inte längre kunde bära smärtan över att inte få vara mig själv, inte få känna mig som en hel människa. Och på grund av ett märkligt genetiskt fel som drabbar upp till 1 på 200 människor i den generella befolkningen på ett eller annat vis ska jag alltså inte få rätten att bilda en familj.
Är det rimligt?
Jag längtar till dagen då även trans- och intersexuella anses tillräckligt riktiga och fullvärdiga människor, tillräckligt fullvärdiga medborgare, tillräckligt värdefulla på något som helst vis för att också tillåtas bli föräldrar.
Jag antar att det kommer dröja till dess det är alldeles, alldeles för sent för mig. Jag har slutat hoppas. Men drömmen, sorgen, längtan, drivkraften finns kvar, även då hoppet lämnat.
Och där finns inga fler ord.
Fastän jag känner värme för er alla därute som kan, på ett eller annat vis, bli föräldrar till egna eller adopterade barn, så känner jag också denna smärtan. Fastän jag känner kärlek till er alla, så rinner tårarna. Jag vet... det är hemskt. Jag borde inte. Antar jag borde skylla mig själv.
Den gången då det stod mellan att genomgå processen att byta juridiskt kön eller att lämna er... den gången kändes det självklart. Jag hade inget annat val. Ett liv på ett eller annat vis i motsats till att stå där vid räcket på Västerbron. Det fanns inte så mycket val. Jag antar att jag borde skylla mig själv. Jag valde bort barnen...
Eller gjorde jag det? Hade jag funnits idag om jag inte valt bort dem? Och skulle det ha varit ett nödvändigt val? Skulle det verkligen behöva ingå i dealen?
Jag ger all min kärlek till alla er därute som inte behövt tvångssteriliseras. Till alla er som inte behövt välja. Och förstås till alla som av olika anledningar känner samma smärta som jag. Men som förmodligen åtminstone kan adoptera. För att ni fortfarande är människor.
I än högre grad ger jag all min kärlek till alla som, liksom jag, blivit berövade möjligheten att få känna den speciella kärlek som är kärleken till ett barn, en familj, till små liv som blir stora och unika individer och personer på vägen.
Jag önskar. Det är försent för mig, med all sannolikhet. Det gör sjukt ont. Men jag ber er tänka på de som kommer efter mig. Jag ber er tänka på alla de andra som lider så otroligt som jag. Jag ber er tänka på vad det här gör med människor som har så ont av att inte anses vara hela, värdiga, riktiga, dugliga nog, människor nog.
Tänk på oss en stund idag. Även om det känns och även om det förtar en del av glädjen. Även om det blir smolk i bägaren.
För vår smärta kommer inte att försvinna. Inte idag. Inte imorgon. Inte någonsin.
Till alla er därute som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Och till alla er som inte kan och till er som berövats rätten:
Kärlek till er alla på denna Mors Dag, i Sverige år 2010.
SvD Brännpunkt.
Intressant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
