Eller kanske inte...
Blir litet småförvirrad över hur Mona Sahlin kan skrika och gapa över att vi kommer bli invaderade av underbetalda "låglöneslavar" från resten av världen om vi inte tar bort EU's utstationeringsdirektiv, samtidigt som hon hävdar att hon vill tala om solidaritet med inte bara svenska arbetare utan med arbetare i hela Europa och i världen. Hur går det ihop?
Internationell solidaritet och protektionism i samma andetag. Spännande.
Frågan är bara hur det går ihop. I min värld gör det inte det.
Att vi ska ha en fri rörlighet på den europeiska marknaden är för mig självklart. Att vi ska ha svenska kollektivavtal är inte heller särskilt kontroversiellt. Till och med statsministern säger ju att vi ska ha en svensk modell med tillgång till svenska kollektivavtal. Han är moderat. ;-)
Frågan gäller ju inte att vi ska tillåta att människor arbetar för mindre än minimilöner. Jag ser inte problemet. Men det kanske bara är jag...
2009-05-31
2009-05-28
Ta avstånd från våldsvänstern, Ohly!
På Politikerbloggen skriver jag och tre andra liberatister/folkpartister om misshandeln av en folkpartistisk valarbetare i Skärholmen häromdagen.
Under inga omständigheter kan vi tolerera våld mot valarbetare. Det spelar ingen roll om det rör sig om folkpartister, vänsterpartister, kristdemokrater, piratpartister eller för den delen mer radikala vänster- eller högerföreträdare.
Nu hörde jag just talas om att även en sverigedemokrat råkat illa ut uppe i norr. Oavsett vad jag tycker om sverigedemokraterna och deras fullständigt världsfrånvända och märkliga uppfattningar och idéer, så ser jag inte poängen med att den här typen av dumheter ska få förekomma. Vill ni ge er på ett annat parti, så gör det verbalt. Diskutera. Det gör vi, som bekant, i Liberati exempelvis.
Har ni inte bättre argument än nävarna, så bör ni kanske inte yttra er alls. Har ni bättre argument, så se till att nyttja dem. Det är så ni vinner kampen och skapar förutsättningar för er egen ideologi att vinna respekt och genomslag. Vakna. Väx upp. Det är dags nu.
Oavsett vad det rör sig om för parti, så ska vi alla kunna driva en valrörelse och få en chans att tala politik med medborgarna på gator och torg.
Vi måste och ska värna demokratin och yttrandefriheten i det här landet och jag finner det fullständigt orimligt och oacceptabelt att sådant här kan få förekomma.
Jag vill därför be Vänsterpartiet och Lars Ohly att ta avstånd från de här dumheterna och från Nätverket Mot Rasism, NMR, på samma sätt som ABF nu gjort det. Jag skulle uppskatta en sådan markering och hoppas att jag och mina folkpartistiska kollegor får gensvar. För inte stöder väl Ohly och vänsterpartiet antidemokratiska våldsmetoder ändå? Inte samarbetar man väl som ett demokratiskt parti med sådana här våldsverkare? Det tycker jag verkar orimligt och jag vill hemskt gärna inte bli motbevisad i det här fallet.
Jag vill inte gärna tro att vänsterrörelsen står för sådana här idéer och metoder och vill hemskt gärna se en tydlig respons på min fråga. När kommer det att ske? Kommer jag och mina kollegor få ett svar av vänstern på detta? Vi är många folkpartister och andra som väntar på ett svar. Det finns många valarbetare som hemskt gärna vill veta.
För vår skull, då vi är ute och valarbetar, men även för demokratins och yttrandefrihetens skull.
Är det inte dags att sätta stopp för det politiska våldet snart? Vi har väl redan sett alldeles för mycket av den varan, även i Sverige?
Under inga omständigheter kan vi tolerera våld mot valarbetare. Det spelar ingen roll om det rör sig om folkpartister, vänsterpartister, kristdemokrater, piratpartister eller för den delen mer radikala vänster- eller högerföreträdare.
Nu hörde jag just talas om att även en sverigedemokrat råkat illa ut uppe i norr. Oavsett vad jag tycker om sverigedemokraterna och deras fullständigt världsfrånvända och märkliga uppfattningar och idéer, så ser jag inte poängen med att den här typen av dumheter ska få förekomma. Vill ni ge er på ett annat parti, så gör det verbalt. Diskutera. Det gör vi, som bekant, i Liberati exempelvis.
Har ni inte bättre argument än nävarna, så bör ni kanske inte yttra er alls. Har ni bättre argument, så se till att nyttja dem. Det är så ni vinner kampen och skapar förutsättningar för er egen ideologi att vinna respekt och genomslag. Vakna. Väx upp. Det är dags nu.
Oavsett vad det rör sig om för parti, så ska vi alla kunna driva en valrörelse och få en chans att tala politik med medborgarna på gator och torg.
Vi måste och ska värna demokratin och yttrandefriheten i det här landet och jag finner det fullständigt orimligt och oacceptabelt att sådant här kan få förekomma.
Jag vill därför be Vänsterpartiet och Lars Ohly att ta avstånd från de här dumheterna och från Nätverket Mot Rasism, NMR, på samma sätt som ABF nu gjort det. Jag skulle uppskatta en sådan markering och hoppas att jag och mina folkpartistiska kollegor får gensvar. För inte stöder väl Ohly och vänsterpartiet antidemokratiska våldsmetoder ändå? Inte samarbetar man väl som ett demokratiskt parti med sådana här våldsverkare? Det tycker jag verkar orimligt och jag vill hemskt gärna inte bli motbevisad i det här fallet.
Jag vill inte gärna tro att vänsterrörelsen står för sådana här idéer och metoder och vill hemskt gärna se en tydlig respons på min fråga. När kommer det att ske? Kommer jag och mina kollegor få ett svar av vänstern på detta? Vi är många folkpartister och andra som väntar på ett svar. Det finns många valarbetare som hemskt gärna vill veta.
För vår skull, då vi är ute och valarbetar, men även för demokratins och yttrandefrihetens skull.
Är det inte dags att sätta stopp för det politiska våldet snart? Vi har väl redan sett alldeles för mycket av den varan, även i Sverige?
Folkfest i Jönköping 4-5 juli 2009
Nätverket Svart Måndag bjuder in dig till folkfest och demonstration för mänskliga fri- och rättigheter, demokrati, integritet och ett hållbart framtida samhälle.
Vi räknar med en stor uppslutning, fest i dagarna två, massor av bus och kul och sköna sommarvibbar.
Rådhusparken i Jönköping 4-5 juli (lördag-söndag).
Fest under kvällstid. Musiker, komiker och estradpoeter på scenen och en allmänt mysig stämning.
Demonstration mellan 12-16 på söndagen 5 juli.
Klara talare är bland andra:
Maria Ferm (Grön Ungdom)
Peter Sunde
Amanda Brihed (NSM)
Niklas Starow (NSM)
Elizabeth Catalán-Morseby (NSM)
Ida Gabrielsson (Ung Vänster)
Mattias Bjärnemalm (PP)
Annika Beijbom (Fp)
*Inbjudningar är på väg ut.
Scen finnes, PA finnes, kommunen gillar och vi tror på något stort.
Vi firar integriteten och demokratin i samband med toppmötet och överlämningen till Sverige av Europeiska Unionens ordförandeskap. Sätter fokus inför ordförandeskapet och inledningen av valrörelsen inför nästa års riksdagsval.
Hoppas på stor uppslutning. Fixa tågbiljetterna redan nu!
Facebook
Intressant
Vi räknar med en stor uppslutning, fest i dagarna två, massor av bus och kul och sköna sommarvibbar.
Rådhusparken i Jönköping 4-5 juli (lördag-söndag).
Fest under kvällstid. Musiker, komiker och estradpoeter på scenen och en allmänt mysig stämning.
Demonstration mellan 12-16 på söndagen 5 juli.
Klara talare är bland andra:
Maria Ferm (Grön Ungdom)
Peter Sunde
Amanda Brihed (NSM)
Niklas Starow (NSM)
Elizabeth Catalán-Morseby (NSM)
Ida Gabrielsson (Ung Vänster)
Mattias Bjärnemalm (PP)
Annika Beijbom (Fp)
*Inbjudningar är på väg ut.
Scen finnes, PA finnes, kommunen gillar och vi tror på något stort.
Vi firar integriteten och demokratin i samband med toppmötet och överlämningen till Sverige av Europeiska Unionens ordförandeskap. Sätter fokus inför ordförandeskapet och inledningen av valrörelsen inför nästa års riksdagsval.
Hoppas på stor uppslutning. Fixa tågbiljetterna redan nu!
Intressant
2009-05-26
Västvärlden måste visa vägen
Idag samlar sig tio Europaparlamentskandidater tillsammans med Svart Måndag i ett upprop för integritet, frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.
I en debattartikel på SvD Brännpunkt går vi gemensamt ut till försvar för det samhälle vi vill värna, men som vi upplever hotat i och med den uppsjö av lagförslag som nu mer och mer inskränker vår integritet, yttrandefrihet och rätt till våra egna liv.
Vi behöver ett Europa och ett Sverige som respekterar medborgarna och som arbetar för folket. Vi måste rycka i nödbromsen, ta ett par steg tillbaka och göra en bedömning av vart samhället är på väg. Därifrån måste vi aktivt börja arbeta för att återskapa det samhälle vi vill ha.
Läs artikeln. Tänk igenom den noggrant. Och när det nu närmar sig val till Europaparlamentet, se till att rösta på ett sådant sätt att du hjälper demokratin och de mänskliga rättigheterna att resa sig igen. Det är dags nu. Och Svart Måndag arbetar för att ge dig ett trovärdigt alternativ, oavsett vilket parti du i övrigt känner tillhörighet med.
Intressant.
I en debattartikel på SvD Brännpunkt går vi gemensamt ut till försvar för det samhälle vi vill värna, men som vi upplever hotat i och med den uppsjö av lagförslag som nu mer och mer inskränker vår integritet, yttrandefrihet och rätt till våra egna liv.
Vi behöver ett Europa och ett Sverige som respekterar medborgarna och som arbetar för folket. Vi måste rycka i nödbromsen, ta ett par steg tillbaka och göra en bedömning av vart samhället är på väg. Därifrån måste vi aktivt börja arbeta för att återskapa det samhälle vi vill ha.
Läs artikeln. Tänk igenom den noggrant. Och när det nu närmar sig val till Europaparlamentet, se till att rösta på ett sådant sätt att du hjälper demokratin och de mänskliga rättigheterna att resa sig igen. Det är dags nu. Och Svart Måndag arbetar för att ge dig ett trovärdigt alternativ, oavsett vilket parti du i övrigt känner tillhörighet med.
Intressant.
2009-05-24
Den franska antiliberala revolutionen
Saxat från Prylportalen.se:
[2009-05-23 08:04]
Franska regeringen nöjer sig uppenbarligen inte med den nyligen antagna lagen som kickar ut fildelare från nätet. Nästa steg är en rad långtgående åtgärder för att få bukt med det hotfullt oreglerade nätet.
Det är ansedda blaskan Le Monde som har kommit över lagförslaget som kallas ”Loppsi 2”. Tillsammans med Dadvsi-lagen som förbjuder användare att gå runt kopieringsskydd och ”Création et Internet” som stänger av fildelare från nätet ska Loppsi 2 se till att franska staten får kontroll över sina medborgare även online.
Till att börja med föreslås att staten får använda mjukvara som ”observerar, samlar in, lagrar, sparar och transfererar” tangentbordsinmatningar. Det här är rena hackermetoder som vanligtvis associeras med trojaner. Staten skall få rätt att använda dessa metoder i upp till fyra månader på en dator men med möjlighet till ytterligare fyra månaders förlängning.
Vidare kommer franska internetoperatörer tvingas medverka till censur som initialt sägs vara riktat mot barnpornografibrott. Enligt kritikern Jean-Michel Planche, som vanligtvis fungerar som rådgivare till staten i internetfrågor, är detta ”slutet på ett öppet och neutralt internet”.
Slutligen skissar lagförslaget upp planer på en megastor databas som kommer kallas ”Pericles”. Den kommer samla in information från en rad franska databaskällor för att skapa en superdossié över alla medborgare i landet. Enligt Le Monde kommer Pericles innehålla all möjlig känslig och personlig information vilket naturligtvis kan innebära ett rejält hot mot integriteten.
Allt detta sammantaget gör att bilden klarnar över vad Sarkozyregimen försöker åstadkomma i Frankrike. Samma lättvindliga inställning till medborgarrätten ser vi även i en rad andra välutvecklade demokratier, även i Sverige, men frågan är hur långt de folkvalda vågar gå. Trots allt finns det en chans för den ”lilla medborgaren” att tillsammans med likasinnade protestera mot de allt allvarligare inskränkningarna som kommer uppifrån. Nästa chans infinner sig snart, redan den 7 juni faktiskt.
Ibland kan man ju börja undra litet grann kring vart allting är på väg. Det har diskuterats mycket fram och tillbaka om huruvida Sverige ska vara kvar i EU eller inte. För inte jättelänge sedan meddelade Miljöpartiet att de svängt i frågan och vill vara med. Om inte annat för att kunna påverka saker i rätt riktning är det ju lovvärt. Inte sant.
Själv har jag aldrig varit mer övertygad om att Sverige behövs i Europa och i EU. Det behövs röster som motsätter sig det franska vansinnet. Sverige borde förstås vara en sådan röst. Vi har verkligen inte världens bästa track record efter det sista året. FRA, IPRED och allt annat fånigt som varit på gång en stund. Vansinnet i att som en högt uppsatt partifrände till mig kräva utegångsförbud för ungdomar i vissa svenska förorter. Polisens fantastiska språkliga tabbar.
Känns det inte som om det är dags att vakna nu?
Jag anser det. Därför har jag varit mycket noggrann i mitt val av kandidat till Europaparlamentet denna gången. Jag röstar för frihet, mänskliga rättigheter, demokrati och respekt för den enskildes integritet. Jag har lyckats kombinera det med att rösta på en ung kvinna, eftersom det också är en röst som hörs alldeles för litet inom EU idag. Det är viktigt att kombinera så mycket positivt som möjligt, anser jag. Och för mig, personligen, var det viktigt att kunna föra fram just dessa bitar. Det behövs en större bredd och en vidare referensram.
Jag går till valurnan imorgon. Det tycker jag att ni andra också ska göra. Din röst behövs. Den behövs nu mer än någonsin. Den moderata och socialdemokratiska idén om att Europaparlamentsvalet är mindre värt än riksdagsvalet är rena dumheter. Jag gissar på att över 60% av alla frågor som diskuteras, alla beslut som fattas, i varje kommunfullmäktige och varje landstingsfullmäktige i Sverige är baserat på bestämmelser och riktlinjer från EU. Jag har ingen egentlig statistik, men jag tippar rätt friskt på att nära nog detsamma gäller även i riksdagen. Jag tror inte att jag är helt och hållet ute och cyklar då.
Utvecklingen vi ser inom västvärlden idag drivs tyvärr av medelålders män som är teknikrädda, rädda för avvikande kulturer och religioner, ofta nedvärderande mot mindre lyckligt lottade individer, mot kvinnor, mot ungdomar, mot allt som bryter de gamla invanda mönstren. Det behövs något annat idag. Vi kan inte längre sitta stilla i båten och tiga.
I västvärlden idag rör sig starka antiliberala och antidemokratiska vindar. Det ska bli omöjligt att dölja ens det mest privata för staten i längden. Vi ska övervakas varje meter vi rör oss och varje minut. Det talas öppet om att staten ska införa sociogram för att hålla koll på sina medborgare. Frankrikes variant ovan är en typisk sådan lösning. Pericles kommer att leda till att staten vet mer om sina medborgare än de vet om sig själva. Och alla regimkritiker ska i framtiden tystas, censureras, riskera straff.
FRA riskerar leda till precis samma sak. ACTA, telekompaketet, Datalagringsinitiativet, IPRED... Listan på integritetshotande lagar är enorm och med de idéer som ligger i pipeline i Europa, Australien, Kanada, USA och på många andra håll ser vi ut att riskera en fullkomlig kollaps för den individuella friheten inom kort.
Hur i hela friden har man tänkt sig att komma undan med detta? Har de styrande medelålders männen någon som helst aning om vad detta kommer att innebära för de mänskliga fri- och rättigheterna?
Inser de att de i sin önskan att rädda det fria samhället ger en permanent dödsstöt åt detsamma?
Vi kan inte rädda demokrati och frihetliga principer genom att inskränka dem in absurdum på det vis som sker idag. Vi kan inte rädda det västerländska samhället genom att ta livet av allt detta samhälle bygger på.
Det är dags att handla. Nu. Genom att skicka kandidater till EU som ser vad som pågår. Vi behöver unga röster. Vi behöver en ny generation som inser att kunskaps- och informationssamhället måste skyddas till varje pris. Vi behöver få bort det reaktionära fanstyg som just nu vinner alltmer makt inom Europa och inom västvärlden. Amerikanernas val av Obama till presidentposten var ett svar på denna önskan. Liksom Svart Måndag som agerar som en partipolitiskt obunden samarbetsorganisation för samtliga demokratiska partier idag.
Liknande organisationer finns såväl inom Europa som i många andra delar av världen. Lyssna på vad vi har att säga. Och gör dig själv, din familj, dina vänner och dina barn en enorm tjänst inför framtiden. Låt dem få fortsätta att leva i frihet och låt dem få uppleva demokrati.
Rösta i Europaparlamentsvalet och gör din röst hörd. Låt oss vända utvecklingen nu. Det är dags.
Om det visar sig svårare än vi tror, slår mig tanken att det inte är vi som ska gå ut ur EU. Det är snarare vi som ska smiska fransmännen hårt på stjärten och se till att de ställer sig i skamvrån en sekund - till dess de lärt sig vad det här verkligen handlar om.
Låt oss smiska de reaktionärt vansinniga krav- och övervakningsivrarna till vett och sans igen. Låt oss få dem att lyssna. Se till att skicka reson till Bryssel denna gången och hjälp oss se till att vinna vår demokrati och vår frihet som medborgare tillbaka.
Staten finns inte till för att styra oss. Vi är inte kuggar i det statliga maskineriet. Staten finns till för att lyda vår vilja. Låt oss återupprätta den balansen per omgående.
2009-05-17
Bloggar på Liberati.se om HBT-kampen efter den könsneutrala äktenskapslagstiftningen
Kika gärna in på Liberatis hemsida och kika på vad jag skriver om den svenska HBT-politiken efter den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Är kampen över nu? Har vi uppnått våra mål och kan luta oss tillbaka?
Knappast.
Kampen har bara börjat.
Knappast.
Kampen har bara börjat.
2009-05-13
Kvinnan som offer börjar bli fruktansvärt tröttsam som bild
Jag kan bara instämma i vad Witchbitch skriver och tillsammans med henne och ett par andra hylla Aftonbladets Lisa Magnusson då hon ger sin syn på feminismen, den eviga kvinnliga offerrollen, den otäcka kopplingen mellan vad vi har mellan våra ben och den automatiska stigmatiseringen och förväntningarna att vi inte kan styra över våra egna liv.
Varför vet inte jag hur jag vill ha mina knull bara för att jag är kvinna? Innan jag transitionerade var det ingen som tog det för givet att jag var ett offer och därmed inte kunde bestämma själv. Förstås. Efteråt får jag ofta höra just det. Om och om igen. Och gissa om jag fått höra det efter att jag själv blivit utsatt för en överfallsvåldtäkt i början av året... Oj, herregud!
Hur många har inte också undrat om jag inte "ångrat mitt val"? Som om jag kunde styra över det själv. Som om jag skulle backa och säga att nu vet jag bättre...
Jag har sett den mörkaste sidan av att vara kvinna, på sätt och vis. Från att ha levt med alla de där privilegierna man har som man har jag kastats in i en helt ny värld av förtryck och ondska och våldtäkter. Men det enda jag kan se är förtrycket från andra kvinnor som talar om för mig att jag per automatik valt den svaga sidan, att jag måste in i och tänka med och för kollektivet, att jag ska klä på mig en offerkostym och tycka såååå himla synd om mig.
Jag vägrar!!!
Det är så man inte tror att det är sant! För helt plötsligt får jag höra, även från min närmsta omgivning, att nu får jag se hur det faktiskt är. Nu ska jag litet grann få skylla mig själv. Nu är jag välkommen på riktigt in i den feministiska guggelimojen. Nu förstår jag. Eller nåt...
Men jag har aldrig sett mig som ett offer. Jag har aldrig tänkt att den där snubben ska få vinna. Jag har mått dåligt. Självklart! Jag blev tvungen att åka till Thailand för att laga vad han sabbat, för att inga svenska kirurger kunde göra arbetet fullt ut. Och jag kom hem först nu till helgen. Lagad. Det kostade en himla massa. Men det är grejat nu. Jag har inte alls lika ont längre. Och därmed - förlåt att jag säger det - men därmed försvann även en stor del av min inre och själsliga smärta. När det fysiska ontet tog slut, tog också en stor del av det övriga ontet slut. För då kunde jag tänka, sätta upp mål och ge mig fasen på att nu skulle jag gå vidare.
Jag säger inte att det kommer vara hur enkelt som helst. Jag har fått en ordentlig chock, jag behöver fortfarande tid att skapa trygghet och finhet i mina relationer och även då jag är ute och går på stan. Men jag har satt upp målet att jag ska övervinna detta. Och då kommer jag också att göra det. Om ingen fäller krokben för mig på vägen, förstås.
Är jag svagare för det som hänt mig? Har jag suttit och ojat mig över att det kvinnliga projektet nu är slut? Knappast!
Jag kommer aldrig låta karln få göra det mot eller med mig. Jag har haft fruktansvärt ont i perioder. Jag har mått skitdåligt av det. Och jag har haft en himla röra med att reda upp saker omkring mig därefter. Men jag har ALLTID vetat att jag kommer vinna den här kampen. Jag kommer att stå med båda fötterna stadigt på jorden i slutändan - och med tårna skrapande i gruset och redo att fortsätta skutta vidare i mitt liv. För att jag har mål. Jag har starka värderingar som måste ut och som jag behöver utrymme för. Jag tänker fortsätta ta plats. Jag tänker återerövra gatorna. Jag tänker arbeta för att sådant inte ska behöva hända igen.
Så varför vill omgivningen nu sätta offerstämpeln på mig? Förmodligen beror det på samma styvnackade normer som gör att jag bara något år efter transitionen får leva med att mina vänner och bekanta slutat komma till mig då de får datorbekymmer. Det gjorde de alltid förr, men det är få som gör det idag. Trots att jag är lika mycket pc-tekniker med fitta som med kuk. Nu är jag tjej ju, så jag förstår mig inte på sånt längre, väl? Och detta kommer i allra högsta grad från kvinnor. Gärna feministidentifierade kvinnor.
Fattar ni inte att ni kväver mig!?
Tack, förresten till de fina tjejer som funnits där och som stöttat och hjälpt mig upp då jag precis fallit. Det finns fler. Och ingen av er är glömd. Ni har ju faktiskt varit ovärderliga då ni lyft mig och givit mig mina vingar tillbaka! Förstås. Tjejkompisar när de är som bäst! Och bland dem som faktiskt fanns där och stöttade mig fanns också just de som inte bangar för att fortsätta komma till mig med sina trasiga laptops då de behöver en gnutta hjälp, oavsett vad jag har mellan benen. Tjejer som fattar. Tjejer som verkligen förstår. Och som liksom jag inte tror på offerrollen. Det finns såna. Jag lovar.
Jag mådde skitdåligt en kort stund efter övergreppet jag blev utsatt för - över det faktum att jag inte råkat ut för det i hemmet. För det är ju så det ska gå till. Jag förstår målsättningen många feminister har idag av att plocka fram just våld i hemmiljö och i relationer som en mycket vanligare förekomst än det våld och de våldtäkter som sker utanför hemmet. Jag förstår det.
Men är det någonting jag märkt med feminismen idag, så är det DEN TOTALA OFÖRMÅGAN att tänka i fler banor än en på samma gång! Det är ju faktiskt så!
Om man ska fördöma våld i hemmet, så måste man förringa våld utanför hemmet. Om man ska göra kvinnor till offer, så förtar man också kvinnans rätt att vara stark och att INTE se sig som sådant.
Om man anser att det inte finns något sådant (urfånigt) som "den glada horan", så måste all den skiten bort helt. Att man egentligen bara vill få bort "snusket" man upplever är något annat. Det hndlar kort och gott om moralism och föråldrade kristna värdegrunder. Men ingen vill egentligen göra så mycket för den olyckliga manliga industriarbetaren, fastän många av de män jag känner som arbetar i industrin mår ohyggligt mycket sämre än de killar och tjejer jag känner som lever sina liv inom sexköpsindustrin. Man kan inte tänka i två och två. Man kan inte tänka i fler än en väg åt gången, överhuvudtaget. Och det tror jag är livsfarligt!
Vi måste kunna göra det, så feminister vi nu är. För att ingenting i livet någonsin är bara svart eller vitt. För att så himla mycket av vår värld kretsar kring mycket mer komplicerade och avancerade frågeställningar än vad vi gör dem till.
Jag ser inte ner på mina medmänniskor varken för sexköp, sexförsäljning, våldtäkter eller misshandel. Jag anser inte att mina vänner och systrar är mindre värda eller mindre duktiga på att ta beslut som rör dem själva. Definitivt inte på grund av vad de har mellan benen. Det vore ju löjligt!
Jag valde att ge mig själv chansen att bli hel och bytte helt enkelt juridiskt och anatomiskt kön till kvinna för att jag INTE var ett offer. För att jag inte kunde se mig som ett sådant. För att jag INTE såg mig som misslyckad. För att det gjorde mig STARKARE. För att det gav mig FRIHET. För att jag först då kunde ANDAS. För att jag först då fick KONTROLL ÖVER MITT LIV. För att jag först då blev tagen PÅ ALLVAR. För att jag först då kände mig HEL. För att jag inte gått på MYTEN om den ICKEKOMPETENTA KVINNAN som måste låta någon annan (det kvinnliga matriarkatet och den normativa kollektiva spöket) ta alla beslut åt mig.
Jag behöver ingen som talar om för mig att det är synd om mig. Jag behöver ingen som talar om för mig hur ondsinta alla män är (de allra flesta jag känner är så himla underbara - så what's the deal here?!?). Jag behöver ingen som talar om för mig att det är mer rätt om jag knullar på det viset eller det viset. Jag behöver ingen som talar om för mig att jag inte kan (och därmed helst inte FÅR!) resa mig upp efter att jag blivit våldtagen. Det avgör jag tamejtusan själv!!!
Jag är lika fin idag som jag var innan övergreppet. Punkt. Eller... faktum är att jag nog är finare. Jag har fått uppdateringar nu. Rent fysiskt. Jag är ännu vackrare idag än jag var innan.
Det räcker väl annars med att jag fick underlivet fullkomligt sönderslitet av det här? Det är fixat nu, by the way. Det räcker väl med att jag fick jättesåren Berit på armarna och benen? Det har läkt nu.
Jag är ingen själlös docka som inte kan bestämma själv. Jag är inget offer som inte vet hur synd det är om mig. Jag kan avgöra det själv. Tack så himla mycket!
Det är klart att det känns. Det är klart att jag ännu måste arbeta för att bli trygg på gatorna i Stockholm igen. Det är klart att jag är mer noga idag med hur jag rör mig och med att skydda mig så gott det går.
Men tala för guds skull inte om mig vad jag har rätt att känna och inte känna! Tala inte om för mig att jag är ett offer om jag inte ser mig som ett själv!
Oavsett om jag blivit våldtagen eller sålt en stund av min tid, så ska det vara mitt eget beslut. Jag vägrar tolerera att ni sitter där och tycker synd om mig, stigmatiserar mig och ser ner på mig för det. Det ska ni helt enkelt ge f*n i!
Varför vet inte jag hur jag vill ha mina knull bara för att jag är kvinna? Innan jag transitionerade var det ingen som tog det för givet att jag var ett offer och därmed inte kunde bestämma själv. Förstås. Efteråt får jag ofta höra just det. Om och om igen. Och gissa om jag fått höra det efter att jag själv blivit utsatt för en överfallsvåldtäkt i början av året... Oj, herregud!
Hur många har inte också undrat om jag inte "ångrat mitt val"? Som om jag kunde styra över det själv. Som om jag skulle backa och säga att nu vet jag bättre...
Jag har sett den mörkaste sidan av att vara kvinna, på sätt och vis. Från att ha levt med alla de där privilegierna man har som man har jag kastats in i en helt ny värld av förtryck och ondska och våldtäkter. Men det enda jag kan se är förtrycket från andra kvinnor som talar om för mig att jag per automatik valt den svaga sidan, att jag måste in i och tänka med och för kollektivet, att jag ska klä på mig en offerkostym och tycka såååå himla synd om mig.
Jag vägrar!!!
Det är så man inte tror att det är sant! För helt plötsligt får jag höra, även från min närmsta omgivning, att nu får jag se hur det faktiskt är. Nu ska jag litet grann få skylla mig själv. Nu är jag välkommen på riktigt in i den feministiska guggelimojen. Nu förstår jag. Eller nåt...
Men jag har aldrig sett mig som ett offer. Jag har aldrig tänkt att den där snubben ska få vinna. Jag har mått dåligt. Självklart! Jag blev tvungen att åka till Thailand för att laga vad han sabbat, för att inga svenska kirurger kunde göra arbetet fullt ut. Och jag kom hem först nu till helgen. Lagad. Det kostade en himla massa. Men det är grejat nu. Jag har inte alls lika ont längre. Och därmed - förlåt att jag säger det - men därmed försvann även en stor del av min inre och själsliga smärta. När det fysiska ontet tog slut, tog också en stor del av det övriga ontet slut. För då kunde jag tänka, sätta upp mål och ge mig fasen på att nu skulle jag gå vidare.
Jag säger inte att det kommer vara hur enkelt som helst. Jag har fått en ordentlig chock, jag behöver fortfarande tid att skapa trygghet och finhet i mina relationer och även då jag är ute och går på stan. Men jag har satt upp målet att jag ska övervinna detta. Och då kommer jag också att göra det. Om ingen fäller krokben för mig på vägen, förstås.
Är jag svagare för det som hänt mig? Har jag suttit och ojat mig över att det kvinnliga projektet nu är slut? Knappast!
Jag kommer aldrig låta karln få göra det mot eller med mig. Jag har haft fruktansvärt ont i perioder. Jag har mått skitdåligt av det. Och jag har haft en himla röra med att reda upp saker omkring mig därefter. Men jag har ALLTID vetat att jag kommer vinna den här kampen. Jag kommer att stå med båda fötterna stadigt på jorden i slutändan - och med tårna skrapande i gruset och redo att fortsätta skutta vidare i mitt liv. För att jag har mål. Jag har starka värderingar som måste ut och som jag behöver utrymme för. Jag tänker fortsätta ta plats. Jag tänker återerövra gatorna. Jag tänker arbeta för att sådant inte ska behöva hända igen.
Så varför vill omgivningen nu sätta offerstämpeln på mig? Förmodligen beror det på samma styvnackade normer som gör att jag bara något år efter transitionen får leva med att mina vänner och bekanta slutat komma till mig då de får datorbekymmer. Det gjorde de alltid förr, men det är få som gör det idag. Trots att jag är lika mycket pc-tekniker med fitta som med kuk. Nu är jag tjej ju, så jag förstår mig inte på sånt längre, väl? Och detta kommer i allra högsta grad från kvinnor. Gärna feministidentifierade kvinnor.
Fattar ni inte att ni kväver mig!?
Tack, förresten till de fina tjejer som funnits där och som stöttat och hjälpt mig upp då jag precis fallit. Det finns fler. Och ingen av er är glömd. Ni har ju faktiskt varit ovärderliga då ni lyft mig och givit mig mina vingar tillbaka! Förstås. Tjejkompisar när de är som bäst! Och bland dem som faktiskt fanns där och stöttade mig fanns också just de som inte bangar för att fortsätta komma till mig med sina trasiga laptops då de behöver en gnutta hjälp, oavsett vad jag har mellan benen. Tjejer som fattar. Tjejer som verkligen förstår. Och som liksom jag inte tror på offerrollen. Det finns såna. Jag lovar.
Jag mådde skitdåligt en kort stund efter övergreppet jag blev utsatt för - över det faktum att jag inte råkat ut för det i hemmet. För det är ju så det ska gå till. Jag förstår målsättningen många feminister har idag av att plocka fram just våld i hemmiljö och i relationer som en mycket vanligare förekomst än det våld och de våldtäkter som sker utanför hemmet. Jag förstår det.
Men är det någonting jag märkt med feminismen idag, så är det DEN TOTALA OFÖRMÅGAN att tänka i fler banor än en på samma gång! Det är ju faktiskt så!
Om man ska fördöma våld i hemmet, så måste man förringa våld utanför hemmet. Om man ska göra kvinnor till offer, så förtar man också kvinnans rätt att vara stark och att INTE se sig som sådant.
Om man anser att det inte finns något sådant (urfånigt) som "den glada horan", så måste all den skiten bort helt. Att man egentligen bara vill få bort "snusket" man upplever är något annat. Det hndlar kort och gott om moralism och föråldrade kristna värdegrunder. Men ingen vill egentligen göra så mycket för den olyckliga manliga industriarbetaren, fastän många av de män jag känner som arbetar i industrin mår ohyggligt mycket sämre än de killar och tjejer jag känner som lever sina liv inom sexköpsindustrin. Man kan inte tänka i två och två. Man kan inte tänka i fler än en väg åt gången, överhuvudtaget. Och det tror jag är livsfarligt!
Vi måste kunna göra det, så feminister vi nu är. För att ingenting i livet någonsin är bara svart eller vitt. För att så himla mycket av vår värld kretsar kring mycket mer komplicerade och avancerade frågeställningar än vad vi gör dem till.
Jag ser inte ner på mina medmänniskor varken för sexköp, sexförsäljning, våldtäkter eller misshandel. Jag anser inte att mina vänner och systrar är mindre värda eller mindre duktiga på att ta beslut som rör dem själva. Definitivt inte på grund av vad de har mellan benen. Det vore ju löjligt!
Jag valde att ge mig själv chansen att bli hel och bytte helt enkelt juridiskt och anatomiskt kön till kvinna för att jag INTE var ett offer. För att jag inte kunde se mig som ett sådant. För att jag INTE såg mig som misslyckad. För att det gjorde mig STARKARE. För att det gav mig FRIHET. För att jag först då kunde ANDAS. För att jag först då fick KONTROLL ÖVER MITT LIV. För att jag först då blev tagen PÅ ALLVAR. För att jag först då kände mig HEL. För att jag inte gått på MYTEN om den ICKEKOMPETENTA KVINNAN som måste låta någon annan (det kvinnliga matriarkatet och den normativa kollektiva spöket) ta alla beslut åt mig.
Jag behöver ingen som talar om för mig att det är synd om mig. Jag behöver ingen som talar om för mig hur ondsinta alla män är (de allra flesta jag känner är så himla underbara - så what's the deal here?!?). Jag behöver ingen som talar om för mig att det är mer rätt om jag knullar på det viset eller det viset. Jag behöver ingen som talar om för mig att jag inte kan (och därmed helst inte FÅR!) resa mig upp efter att jag blivit våldtagen. Det avgör jag tamejtusan själv!!!
Jag är lika fin idag som jag var innan övergreppet. Punkt. Eller... faktum är att jag nog är finare. Jag har fått uppdateringar nu. Rent fysiskt. Jag är ännu vackrare idag än jag var innan.
Det räcker väl annars med att jag fick underlivet fullkomligt sönderslitet av det här? Det är fixat nu, by the way. Det räcker väl med att jag fick jättesåren Berit på armarna och benen? Det har läkt nu.
Jag är ingen själlös docka som inte kan bestämma själv. Jag är inget offer som inte vet hur synd det är om mig. Jag kan avgöra det själv. Tack så himla mycket!
Det är klart att det känns. Det är klart att jag ännu måste arbeta för att bli trygg på gatorna i Stockholm igen. Det är klart att jag är mer noga idag med hur jag rör mig och med att skydda mig så gott det går.
Men tala för guds skull inte om mig vad jag har rätt att känna och inte känna! Tala inte om för mig att jag är ett offer om jag inte ser mig som ett själv!
Oavsett om jag blivit våldtagen eller sålt en stund av min tid, så ska det vara mitt eget beslut. Jag vägrar tolerera att ni sitter där och tycker synd om mig, stigmatiserar mig och ser ner på mig för det. Det ska ni helt enkelt ge f*n i!
Mp vill skydda rätten till fri abort
Sånt här tycker jag om. Nu vill Mp äntligen gå i försvar för rätten till fri abort. Skönt. Det händer saker. Och just nu, med de moralistiska tongångar som går i Europa idag och där inte minst Katolska Kyrkan spelat en väldigt stark och negativ roll, behövs det mer än någonsin.
Välkomna, miljöpartister. Ett stort steg mot liberalismens kärna är återigen taget.
Katolska kyrkan bör tänka om kring forskningen!
Men snälla Maria! Sverige tvångssteriliserar fortfarande! Vi har aldrig slutat. Fick ett brev från Socialstyrelsen förra året. Datumstämplat den 14 oktober 2008. "Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastrering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna." Vaddå dåtid? All respekt, men... Har du missat detta, så gå och lägg dig! All min varmaste respekt, men... Detta sker idag! I Sverige har vi inte tvångssteriliserat någon sedan....2014? 2025? 2050? Morallag. På grund av religiösa dumheter till stor del. På grund av samma elände som gjort att min egen kyrka valt att be mig söka ett annat sammanhang (jag blev utkastad). Självklart ska vi inte experimentera på folk! Eller... faktum är att folk får betalt för att bli experimenterade på idag. Fullt lagligt. Andra utsätts för skrämmande experiment och stympningar nästan bara för skojs skull. Vilken tröst vill du och kyrkan ge till dem? Till oss? Mycket av det är inte kyrkans fel, förstås. Men mycket av det som förekommer idag inom den mindre lyckade forskningen och inom mindre lyckad lagstiftning bygger på gammal hederlig kyrklig moral och lagstiftning. För min del måste jag säga att jag är hemskt glad över att forskning bedrivs som gör mig till en helare och mer välfungerande människa. Exempelvis genom den forskning som gjort att jag idag kan leva ett liv i rätt kropp. Katolska kyrkan har väl inte direkt varit fullt så älskvärd inför den möjligheten rent historisk? Eller för den delen alldeles nyligen? Jag är fullt medveten om att kyrkan gör väldigt mycket bra också. Och att forskning bedrivs i Katolska Kyrkans hägn. Absolut! Och det är jättebra. Det är rentav strålande bra! Jag bara önskar mig att det kunde vara mer av konstruktiv och relevant forskning och mindre av fördömanden. Fortfarande. Katolska Kyrkans syn på preventivmedel och aborter, och Vatikanens fördömanden av våldtagna barn och deras mammor, samt behandlande läkare blir bara patetiskt. Dan Brown i all ära, men det är inte riktigt där vi står ändå. Eller hur? Egentligen. Det blir mest bara offermentalitet att blanda in uppdiktade romaner i den här debatten. Dimspår. För min del är jag jätteglad och nöjd med er roll som forskare och värnare av kunskap. Ge bara tusan i att systematiskt försöka stoppa så himla mycket av den totala forskning som har med medicinsk utveckling att göra. Fördöm gärna ondsint experimenterande på människor. Fördöm stympningar. Fördöm tvångssteriliseringar. Men läs på för guds skull! Läs på! Så kanske ni fördömer rätt saker. Och slipper vara rädda för utvecklingen i sig själv istället. Få dina/era fakta rätt innan ni skriver. Uttala er inte bara för skojs skull utan att ha fakta på fötterna. Det blir lätt så himla fel då. Även då det skrivs under av dig eller av kyrkan. Även med alla referenser till forskning som bedrevs under renässansen. Det faktum att det mesta som Katolska Kyrkan åstadkommit hör hemma i forntid gör det inte mer rätt, bara sorgligare. Tyvärr. Jag önskar att kyrkan var lika full av framåtanda nu som då. Helt enkelt. Men jag uppskattar historielektionen. Och jag uppskattar att den sidan av kyrkans verksamhet lyfts fram. Även om mycket av det framåtsträvande arbete som faktiskt åstadkommits skedde för många hundra år sedan nu. Samtidigt är jag övertygad om att ni kommer finna en väg tillbaka till kreativiteten, skapandet och det nyfikna utforskandet igen. Dina ord visar vägen. Det gläder mig oerhört. Varma hälsningar Amanda Brihed Liberati (och tillika troende kristen, numera utan hemvist) http://www.liberati.se/
Sexköpsdebatten fortsätter trots allt
Trodde faktiskt att debatten kring sexköpslagen skulle lägga sig nu. Nu när det ändå dykt in ett par väldigt välformulerade röster från de personer själva lagen faktiskt berör och sägs skydda. Trodde att man skulle ta till sig och lyssna.
Men ännu lever myterna kvar och jag är förbluffad över hur hårt det sitter åt ännu. Hela myten om att det enda feministiskt rätta är att omyndigförklara en hel grupp människor för att de uppenbarligen inte vet vad som är bra för dem - läs: inte vet vad som är fint nog i omvärldens moralistiska ögon. Normer. Dessa normer.
Sådana har jag slagits mot ett helt liv. Jag har inte blivit mycket lyckligare just för det.
Men... ska vi vara ärliga? Jag förstår till att börja med inte kopplingen mellan lagen mot sexköp och hela prylen med trafficking.
Ingen förespråkare för att riva upp lagen har någonsin hävdat att de gillar trafficking.
Trafficking är slaveri, för guds skull. Det har vi redan lagar som täcker upp alldeles utmärkt för. Bara se till att utnyttja dem då skäl finns. Slaveri, ägande av en annan människa, och hela den prylen finns det faktiskt lagar för sedan långt innan lagen om sexköp kom till. Sexköpslagen berör inte ens den biten. Inte egentligen. Det är bara totala dumheter att den påverkar slaveriet. Sexköpslagen är en morallag som handlar om att vuxna människor inte ska ha rätten att bestämma över sina egna kroppar och under vilka premisser de vill utnyttja den rätten. Inget annat.
Och förresten... Vaddå den lyckliga horan? Herregud! Vem fan är lycklig hela jävla tiden. Jag är det definitivt inte. Jag har inte riktigt känt att jag joddlat av lycka varenda dag på väg till mitt arbete heller. Mögelsaneringar, rånrisk, bombhot, i vissa fall mobbande kollegor, i vissa fall tungt fysiskt arbete, transitionsångest, kanske inte alltid den där himlastormande vd-lönen jag önskat mig, inga glamourösa tillställningar för det mesta. Och förresten... Det kallas arbetsliv, har jag hört. Varken mer eller mindre. Jag säljer mig också. Ofta alldeles för billigt, är jag rädd.
Men. Har man av nödhävd levt ett helt liv utanför normen, så har man sett det mesta också. Man springer in i människor som också lever utanför normen. Man får gemensamma knytpunkter med människor som inte heller passar in. I min värld och i mitt liv finns många fantastiska vänner som levt eller lever i den här mystiska och mytiska sexköpsvärlden. Oj, vad jag skulle kunna berätta. Men det är sällan samma historier jag hör direkt från källan som sipprar ut ur munnarna på de mest aggressiva sexköplagsförespråkarna. Konstigt nog, kanske. Men så väljer jag att faktiskt lyssna och lära av dem det hela faktiskt berör.
Hur skulle omvärlden (ni/du) förresten ta emot det om jag och ett antal andra kvinnor som befann sig i en relativt synlig och framgångsrik position kom ut som sexsäljare? Eller för den delen som sexköpare? Det skulle vara litet spännande, eller hur? Men jag tror nog att många skulle ta avstånd från mig då, om jag gjorde en sådan sak. Av ren rädsla kanske. Av förakt. På grund av skenhelig moral? Vad vet jag, men ibland undrar jag om det inte egentligen handlar om rädslan för att den äkta mannen ska springa iväg och hora nånstans och att man på detta sätt vill förhindra det.
Förståeligt kanske. Inte minst i en värld som mer och mer handlar om krav, massövervakning, terrorhot, upprustningar, paranoia och högre och tjockare murar mot precis allting. Och där inte minst vi kvinnor (som oftast är de som debatterar för lagen) lever i en verklighet där vi aldrig duger eller ser nog bra ut. Det är skrämmande att aldrig känna att man duger till. Men ibland kanske vi går litet för långt ändå i jakten på vår egen trygghet? Jag inbillar mig det i alla fall.
Det här blir mest en pseudodebatt i ett land där man fortfarande fördömer surrogatmödraskap, där hbt-personer knappt får adoptera, där staten fortfarande tvångssteriliserar trans- och intersexuella och där vi fortfarande lever i en märklig drömvärld i vilken kvinnan anses oförmögen att ta ansvar för sitt eget liv och sin egen kropp. Där rädslan för sexualiteten, och då framförallt den kvinnliga sexualiteten, är grunden i allt feministiskt arbete. Eller är den det?
Jag vill hemskt gärna tro att vi har kommit litet längre än att vi ska fortsätta omyndigförklara människor på det viset - och på så vanskliga grunder. Dessutom förekommer den mesta trafficking vi har här i landet snarare på helt andra områden. Exempelvis i byggbranschen. Men vem talar för de byggarbetare och städare som kommer hit på slavkontrakt och inte har det särskilt vidare bra? Bara en undran. Är de verkligen mindre viktiga? Lider de verkligen mindre? På riktigt? Hur ser deras förhållanden ut? Deras hälsa?
Och vart kommer det där fruktansvärt moralistiska ifrån att det är bra om den eller den sexdebuterar på det eller det sättet i vilket fall som helst? Och från någon som kallar sig liberal. Snälla Birgitta Ohlsson, jag avgudar dig - men i den här frågan är du faktiskt ute och cyklar.
Jag vet inte hur det går till för er andra därute. Eller gick till, om alls. Men varje sexuell relation jag någonsin haft har byggt på någon form av överenskommelse. Utom vid något enstaka fall då de spelreglerna satts ur spel. Men det var inte i en sexsäljarsituation det spårade ur. Alls. En situation där den ena parten köper och den andra säljer handlar om en överenskommelse mellan två vuxna individer om vad som ska göras och till vilket pris. Säg någon kärleksrelation där överenskommelser som inkluderar sex inte förekommer - förutsatt att relationen inte är helt och hållet asexuell förstås. Men helt plötsligt är det inte sex för äkta kärlek. Helt plötsligt är det inte rosa, romantiska moln. Helt plötsligt är det pengar istället för diskmaskinsplock som står på spel och då blir det så himla fult. Eller religiöst och moraliskt förkastligt i alla fall.
Men varför i hela friden döma? Döms inte sexsäljarna som det är? Är de inte dömda nog av omvärlden och förföljda nog redan utan den här jäkla lagen? Vem hjälper den - egentligen?
Nej tack! Om jag vill ha sex, så ska jag också själv få styra över formerna för det. Oavsett om jag låter det kosta på det ena sättet eller det andra. Min kropp. Din kropp. Våra gemensamma premisser. Och lagens långa arm ska lämna oss ifred med dem så långt det alls är möjligt.
Men ännu lever myterna kvar och jag är förbluffad över hur hårt det sitter åt ännu. Hela myten om att det enda feministiskt rätta är att omyndigförklara en hel grupp människor för att de uppenbarligen inte vet vad som är bra för dem - läs: inte vet vad som är fint nog i omvärldens moralistiska ögon. Normer. Dessa normer.
Sådana har jag slagits mot ett helt liv. Jag har inte blivit mycket lyckligare just för det.
Men... ska vi vara ärliga? Jag förstår till att börja med inte kopplingen mellan lagen mot sexköp och hela prylen med trafficking.
Ingen förespråkare för att riva upp lagen har någonsin hävdat att de gillar trafficking.
Trafficking är slaveri, för guds skull. Det har vi redan lagar som täcker upp alldeles utmärkt för. Bara se till att utnyttja dem då skäl finns. Slaveri, ägande av en annan människa, och hela den prylen finns det faktiskt lagar för sedan långt innan lagen om sexköp kom till. Sexköpslagen berör inte ens den biten. Inte egentligen. Det är bara totala dumheter att den påverkar slaveriet. Sexköpslagen är en morallag som handlar om att vuxna människor inte ska ha rätten att bestämma över sina egna kroppar och under vilka premisser de vill utnyttja den rätten. Inget annat.
Och förresten... Vaddå den lyckliga horan? Herregud! Vem fan är lycklig hela jävla tiden. Jag är det definitivt inte. Jag har inte riktigt känt att jag joddlat av lycka varenda dag på väg till mitt arbete heller. Mögelsaneringar, rånrisk, bombhot, i vissa fall mobbande kollegor, i vissa fall tungt fysiskt arbete, transitionsångest, kanske inte alltid den där himlastormande vd-lönen jag önskat mig, inga glamourösa tillställningar för det mesta. Och förresten... Det kallas arbetsliv, har jag hört. Varken mer eller mindre. Jag säljer mig också. Ofta alldeles för billigt, är jag rädd.
Men. Har man av nödhävd levt ett helt liv utanför normen, så har man sett det mesta också. Man springer in i människor som också lever utanför normen. Man får gemensamma knytpunkter med människor som inte heller passar in. I min värld och i mitt liv finns många fantastiska vänner som levt eller lever i den här mystiska och mytiska sexköpsvärlden. Oj, vad jag skulle kunna berätta. Men det är sällan samma historier jag hör direkt från källan som sipprar ut ur munnarna på de mest aggressiva sexköplagsförespråkarna. Konstigt nog, kanske. Men så väljer jag att faktiskt lyssna och lära av dem det hela faktiskt berör.
Hur skulle omvärlden (ni/du) förresten ta emot det om jag och ett antal andra kvinnor som befann sig i en relativt synlig och framgångsrik position kom ut som sexsäljare? Eller för den delen som sexköpare? Det skulle vara litet spännande, eller hur? Men jag tror nog att många skulle ta avstånd från mig då, om jag gjorde en sådan sak. Av ren rädsla kanske. Av förakt. På grund av skenhelig moral? Vad vet jag, men ibland undrar jag om det inte egentligen handlar om rädslan för att den äkta mannen ska springa iväg och hora nånstans och att man på detta sätt vill förhindra det.
Förståeligt kanske. Inte minst i en värld som mer och mer handlar om krav, massövervakning, terrorhot, upprustningar, paranoia och högre och tjockare murar mot precis allting. Och där inte minst vi kvinnor (som oftast är de som debatterar för lagen) lever i en verklighet där vi aldrig duger eller ser nog bra ut. Det är skrämmande att aldrig känna att man duger till. Men ibland kanske vi går litet för långt ändå i jakten på vår egen trygghet? Jag inbillar mig det i alla fall.
Det här blir mest en pseudodebatt i ett land där man fortfarande fördömer surrogatmödraskap, där hbt-personer knappt får adoptera, där staten fortfarande tvångssteriliserar trans- och intersexuella och där vi fortfarande lever i en märklig drömvärld i vilken kvinnan anses oförmögen att ta ansvar för sitt eget liv och sin egen kropp. Där rädslan för sexualiteten, och då framförallt den kvinnliga sexualiteten, är grunden i allt feministiskt arbete. Eller är den det?
Jag vill hemskt gärna tro att vi har kommit litet längre än att vi ska fortsätta omyndigförklara människor på det viset - och på så vanskliga grunder. Dessutom förekommer den mesta trafficking vi har här i landet snarare på helt andra områden. Exempelvis i byggbranschen. Men vem talar för de byggarbetare och städare som kommer hit på slavkontrakt och inte har det särskilt vidare bra? Bara en undran. Är de verkligen mindre viktiga? Lider de verkligen mindre? På riktigt? Hur ser deras förhållanden ut? Deras hälsa?
Och vart kommer det där fruktansvärt moralistiska ifrån att det är bra om den eller den sexdebuterar på det eller det sättet i vilket fall som helst? Och från någon som kallar sig liberal. Snälla Birgitta Ohlsson, jag avgudar dig - men i den här frågan är du faktiskt ute och cyklar.
Jag vet inte hur det går till för er andra därute. Eller gick till, om alls. Men varje sexuell relation jag någonsin haft har byggt på någon form av överenskommelse. Utom vid något enstaka fall då de spelreglerna satts ur spel. Men det var inte i en sexsäljarsituation det spårade ur. Alls. En situation där den ena parten köper och den andra säljer handlar om en överenskommelse mellan två vuxna individer om vad som ska göras och till vilket pris. Säg någon kärleksrelation där överenskommelser som inkluderar sex inte förekommer - förutsatt att relationen inte är helt och hållet asexuell förstås. Men helt plötsligt är det inte sex för äkta kärlek. Helt plötsligt är det inte rosa, romantiska moln. Helt plötsligt är det pengar istället för diskmaskinsplock som står på spel och då blir det så himla fult. Eller religiöst och moraliskt förkastligt i alla fall.
Men varför i hela friden döma? Döms inte sexsäljarna som det är? Är de inte dömda nog av omvärlden och förföljda nog redan utan den här jäkla lagen? Vem hjälper den - egentligen?
Nej tack! Om jag vill ha sex, så ska jag också själv få styra över formerna för det. Oavsett om jag låter det kosta på det ena sättet eller det andra. Min kropp. Din kropp. Våra gemensamma premisser. Och lagens långa arm ska lämna oss ifred med dem så långt det alls är möjligt.
Åter i Sverige, ett nytt försök att komma igång och direkt iväg till möte med Liberati
Det har varit stressigt och även tungt på många plan. Har ju varit sjukskriven i stort sett sedan i november. Dels för att jag helt enkelt blev helt totalt utbränd och slutkörd efter förra sommaren och hösten. Dels för att jag råkade ut för något jäkligt otäckt i början av året. Nu är jag på gång igen. Sakta men säkert.
Har spenderat tre veckor i Thailand. För allt annat än solsemester, vilket innebär att jag är lika blek nu som i julas. Men jag är helare nu och mår bättre. Ska återigen börja ta tag i saker nu. Wish me luck!
Kastas rätt in i prylarna nu som jag förmodligen borde låta ligga ett par månader till. Men det går ju inte. Skitsamma med operationsresultat och jetlag och sådana dumheter. Nu är det EU-valkampanjer. Sedan börjar vi ladda inför riksdagsvalet nästa år. Och det händer massor med intressanta saker under året nu, både hemma i Sverige och i Europa. Kan inte bara sitta och rulla tummarna längre. Även om det knappast är vad jag har gjort under tiden jag knappt skrivit här sista halvåret eller så. Men hur som helst måste jag ta tag i saker och ting och komma igen.
Ikväll har jag suttit i möte med Liberati. Imorgon börjar uppladdningen inför en fullspäckad kampanjsommar med Svart Måndag.
Vi har massor på gång och för mig börjar det verkliga planerandet imorgon.
Blir ännu mer arbete genom hela veckan. Möten, diskussioner, planering. Hela vägen fram till söndag kväll. Tror det kan bli bra. Hade behövt litet mer vila, men det löser sig säkert ändå. Kör så det ryker och längtar efter att få kasta mig in i smeten igen. Eller i alla fall tror jag det. Om jag håller för det. Det blir åtminstone spännande att se det.
2009-05-04
Svart Måndag lanserar listan på sina favoritkandidater till Europaparlamentsvalet idag
Vill du också ha hjälp att bestämma dig för vem som ska bli din kandidat i Europaparlamentsvalet?
Det kan vara svårt att veta vem som faktiskt är värd din röst och vem som kommer att ta hänsyn till din - befogade - oro för ett utökat krav- och övervakningssamhälle.
Ingen vill leva i Orwells 1984, trots allt. Men vem ska du rösta på då?
Svart Måndag kommer idag att lansera sina favoritkandidater som är speciellt utvalda efter hårt arbete och många diskussioner - även med de föreslagna kandidaterna själva.
Det är dags att börja springa nu, mediafolk därute. Vill ni ha scoopet, så kan ni kontakta oss för mer information. Förslagsvis genom att kontakta nätverkets ordförande och talesperson Niklas Starow. Maila till niklas.starow@gmail.com.
Information för er andra publiceras senare idag på http://www.nsm-sverige.se/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
