DADT och Datalagring - NO ASK, SHE'LL TELL!

I USA pågår sedan länge en strid för att upphäva den amerikanska stridsmaktens policy om Don't Ask Don't Tell, DADT. Det handlar om en grundprincip för hur man ska hantera hbt-personer inom inte minst armén och grundprincipen är alltså att fråga inte och säg inget. För att säger du något om att du har en "avvikande" sexualitet, så åker du ut. Stenålders så det förslår, men å andra sidan inte ett dugg annorlunda än vad jag mött inom exempelvis socialförsäkringssystemen i Sverige som transperson. Bara i litet större skala "over there". Och tyvärr är detta något som skadar många och också medför att många individer råkat ut för mobbing, misshandel och övergrepp till följd av att deras läggning blivit föremål för exempelvis illasinnat skvaller. Självklart måste detta bort fort som inget, men det kommer förmodligen ta en himla massa tid ändå. Den som hänger runt mig på Facebook har säkert sett hur mitt vänantal fullkomligt exploderat av amerikaner som bär det tagna mellannamnet "Equality" på sina profiler. Anledningen till att så många av dem fastnar hos mig är för att jag envisas med att slåss för hbt-personers rättigheter inte enbart hemma i Sverige, utan över hela världen. Jag har engagerat mig för människorättsfrågor, demokrati och jämställdhetsfrågor även i andra länder. Inte minst i USA där jag också spenderat en hel del tid under de sista åren. Att jag hamnat mitt i allt detta eländet är alltså inte så himla konstigt.


Vad som slog mig idag är å andra sidan att jag skulle kunna slåss och bråka runt begreppet DADT även här hemma i Sverige. Och då menar jag alltså inte A-kassan som råkar slarva bort mina ansökningshandlingar på grund av att de inte kan bestämma sig för om jag är den personen eller den personen eller ens en person alls. Eller Arbetsförmedlingen som blir så rädda för mig att de knappt vågar kalla mig till planeringsmöten och som envisas med att skriva i sina journaler att jag som pervers transperson måste ha en arbetsgivare i framtiden som tillåter mig att ägna mig åt sexuella aktiviteter på heltid. Eller som ägnar långa stunder åt att försöka hindra potentiella arbetsgivare att anställa mig på grund av att jag kunde vara farlig för mina kollegor om jag faktiskt fick arbetet.


Och här trodde man att man hade rent mjöl i påsen...


Nej, just nu tänkte jag mer på något helt annat. Nämligen det försvenskade och högaktuella begreppet NAST. Inget Y på slutet denna gången. Även om det väl vore väldigt passande, förstås. Men jag tänkte mig något i still med:

NO ASK, SHE'LL TELL!

Tänker förstås på fantastiska Tant Gredelin som inte bara vill införa Datalagringsdirektivet sådant som det förespråkas och föreskrivs av EU, utan som vill gå ännu längre och helt enkelt tycker att det är en bra balansgång mellan integritet och brottsbekämpning att registrera varenda liten detalj om vem du pratar eller mailar med, var du och din samtalspartner befinner sig, när det sker och på alla andra vis vill komma åt all information om hur du rör dig och vad i hela friden du sysslar med. Integritet, my beautiful tranny arse!


Om vi nu i praktiken lyckades stoppa en hel del av den tänkta massövervakningen från FRA's sida med de extra tilläggspunkterna som infördes efter septemberöverenskommelsen 2008 (och vi lyckades faktiskt bättre än förväntat - den där domstolen ställer till med en hel del problem, faktiskt), så lyckades vi också ge Beatrice Ask blodad tand som ingenting annat.


Så för att komma runt det faktum att FRA blivit aningen vingklippt trots allt, så har vi en justitieminister som i sina ambitioner att leka Joseph McCarthy eller J. Edgar Hoover gör allt som står i hennes alldeles för omfattande makt för att kunna massövervaka ändå. Datalagringen är egentligen fasen så mycket värre än FRA på alla vis. Den är inte kopplad till en underrättelsetjänst som faktiskt inte bryr sig ett skit om fildelare eller porrsurfare, vilket ju oroat en del pirater under de sista åren. Datalagringen berör många fler aktörer och kan komma att skada betydligt mycket mer. Och dess sparade information är egentligen betydligt mer generell, berör många fler och kommer att bli betydligt mycket mer omfattande. Ville vi hålla FRA borta från att skriva ihop avancerade sociogram en gång i tiden, så kan vi säga att går Datalagringsdirektivet enligt Ask igenom, så har vi förlorat även den striden i efterhand på ett vis som inte går att ens överskåda idag.


Liberaldemokraten och tidigare ordföranden i Nätverket Svart Måndag, Niklas Starow, skriver idag på Second Opinion om Datalagringen. Farhågorna Niklas ger uttryck för delas av många andra idag. De gamla Stasiarkiven och den övervakning av oliktänkande som pågick under dess storhetstid är inte ens något som kommer i närheten av vad en svensk datalagring gör möjlig. Det är inte längre så att det finns några begränsningar rent tekniskt eller på andra vis praktiskt. Alla hinder att bevaka människors minsta rörelse och snart göra det i realtid är idag undanröjda. Idag är det inte tekniska möjligheter, lagring eller förmåga att sammanställa information som är problemet. Idag är det de relativt höga kostnaderna som ställer till det för en massiv övervakning av varje individ i Sverige och i resten av världen i realtid.


Men kostnader går alltid att ta sig förbi. Det troligaste är att Sverige kommer införa någon form av övervakningsskatt där vi som medborgare betalar för statens övervakning av oss själva. Vi som medborgare ska alltså själva betala för att vi blir övervakade och förlorar all rätt till privatliv gentemot statsmakten.


Niklas skriver att:

Datalagringsdirektivets införande innebär att det måste införas något som närmast kan liknas vid en "övervakningsskatt". 

Även om det åläggs operatörerna att stå för lagringskostnaderna och staten betalar notan för det så är det du och jag som betalar i slutändan. Denna groteska mängd med data måste samlas in och förvaras, vilket kräver såväl enorma mängder datorkraft som högkvalificerad personal. Ingetdera är gratis och med den svenska bredbandsutbyggnaden som tillhör de främsta i världen så kommer det att krävas utrustning som nätt och jämnt är utvecklad och som därigenom är, på ren svenska, svindyr. 

Så frågan är: Är svenska folket villigt att se sin telefon- och bredbandsräkning bli dubbelt eller till och med tre gånger så dyr för skyldigheten att lämna ifrån sig allt om sitt liv?Den frågan har också medierna ett ansvar att ställa.

Är detta något vi alls vill ha att göra med? Tycker vi verkligen att vår frihet och våra privatliv inte är värt mer än att pissas på och ska vi sitta här och se det öppna samhället vi en gång var så stolta över malas ner till damm? Nog kan vi bättre?


Jag måste ändå säga att jag uppskattar regeringens sinne för humor och bara förmågan att våga och att vara så oändligt kaxig som den är. Att ens våga göra en sådan sak som att i praktiken kräva av sina medborgare att de själva ska betala för att deras friheter inskränks och för att deras rättsstat och demokrati totalt undermineras och kasseras... You've got to admire their guts!






Litet kopimi från Niklas blogg:
DN, Expr, PB, TV4, Oscar, Johannes, svd. DN2, Jerlerup, Martin, Magnihasa, Henry, Marknadsliberalen, Ung Vänster, Min luktar oxå, Ipse Cogita.


DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Syd, SvD, SvD2, Ex, AB  


Mer bloggvägg, nu från Jerlerup:
Lake, Fredriksson, Stenskott, Kulturbloggen, Polisstaten, Stenudd, Kolsjö,Leffe45, Bloggis, Sanningsministeriet, Demokraturen, Ipse Cogita!,Grenfeldt, Studio Hisingen, WhatsUpSthlm, Mina Moderata Karameller,Scaber Nestor, Cowchasers, Från ett påhittat paradis, Bergström, Källström,Suckerpunch, A lot of Nothing, l-hs, Alliansfritt Sverige, Kaka på väg, Nej till datalagring, En pirats blog, Futuriteter, Täng, Rouhivuori,Sanningsministeriet, Magnihasa, Johannes, Politikerbloggen.


Torbjörn Jerlerup skriver på Newsmill idag om kopplingen mellan Asks övervakningsiver, datalagringsinitiativet och behovet av att på ett sunt vis misstro myndigheterna. I detta fallet med en liknelse till det första världskriget.

Jan Rejdnell gör i stort sett samma tolkning av läget som jag gör. Det här är illa. Förbannat illa. Och tillåter det svenska folket detta, så är vi fanimej värda ett Orwellianskt samhälle som får Stasi att framstå som en mystripp till sjumilaskogen och Nalle Puh's vänner.

Hax,

Jens skriver rätt intressant från olika perspektiv under de sista dagarna. Det kan vara värt att sätta regeringens och andra staters välvilja i perspektiv. Inte sant?

Även Agneta Berliner skriver idag.

Intressant.

Kort och gott. Ge fan i Ask! Avsätt människan för allas vårt bästa och lägg ner de här dumheterna innan allt vad demokrati och frihet heter är borta och väck!

NO ASK, SHE'LL TELL!!

Folkpartiet vill förstatliga a-kassan

Folkpartiet ser ut att under helgens partiråd stödja idén om att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en statlig försäkring och inte förlagd till facket som den varit tidigare.

Jag kan bara hålla med. Av flera skäl. Dels för att den idag mest används av facken för att ragga medlemmar. Vilket visserligen är fint så. Facket ska egentligen vara en viktig arbetsmarknadspart och ett skyddsnät för sina medlemmar och har under lång tid också varit det. Medlemskap ser jag inte något problem i. Och jo, jag är själv ansluten. Men är det gott skäl nog för att lägga just hela arbetslöshetsförsäkringen och tillhörande ersättning i fackliga händer? Jag tycker inte det.

Dessutom kanske facket skulle må bra av att börja leva på sina egna meriter istället för att få en stor del av sin verksamhet och sina inkomster betalade av staten. För så är det ju ändå idag. En del av arbetarrörelsen som är statligt finansierad och ändå står delvis på sina egna ben, förknippar sig mest med en enda sida av det politiska spektrat, et c. Och också i sin tur fördelar stora summor pengar till denna ena sidan av det politiska spektrat. Vilket jag kan se som ett demokratiskt problem, och förmodligen hade gjort oavsett vilken sida jag själv gjort till min hemvist.

Jag kan dessutom av egen erfarenhet konstatera att delar av den fackliga rörelsen litet grann spelat ut sin roll. Då stora fackliga organisationer väljer att helt och hållet ställa sig på arbetsgivarpartens sida uppstår problem för de arbetare man finns där för att skydda. Numera talar man om den goda relationen till arbetsgivarparten. Man talar inte längre om fackliga processer, arbetsrätt, rätten att inte bli diskriminerad eller lurad på sin lön. Nu talar man om "lärandeprocesser". Vilket i praktiken innebär att arbetstagaren ska lära sig att hålla tyst och vara snäll och lära sig at säga ja och amen till vad som helst som droppar ur en arbetsgivares mun. Oavsett hur kränkande eller problematiskt detta kan vara. Det man värnar idag är relationen till arbetsgivaren och inte arbetstagaren i många fall. Varför jag anser att facket till sist har spelat ut sin roll.

Jag menar på att om en arbetsgivare och arbetstagare hamnar i konflikt och den fackliga organisationen arbetar aktivt för att få en anställd uppsagd och till så låga skadestånd eller avgångsvederlag de möjligen alls kan åstadkomma och tillslut blir utskällda av arbetsgivarorganisationens representanter för att vara omänskliga, elaka och diskriminerande så väljer jag hellre att bli representerad av arbetsgivarorganisationen ( ! ).

På något vis tycks ansvarskänslan mellan dessa två parter ha vänt sina poler, vilket är en väldigt märklig situation. Och min spontana tanke är att då kanske man faktiskt inte behöver lämna över något så viktigt till fackliga organisationer som en arbetslöshetsföräkring heller. Utan göra den de facto statlig liksom alla andra socialförsäkringar.


I förlängningen anser jag rentav att man bör avveckla hela den fackliga rörelsen. Bryta ner den i dess beståndsdelar och med en helt ny grupp anställda och ansvariga, med en helt ny målsättning för ett modernt samhälle sätta samman en helt ny facklig sfär som inte består av företagskorrumperade fackpampar utan av andra arbetare och tjänstemän som ännu inte hunnit falla för frestelsen att konstant ställa sig antingen på den röda rörelsens eller arbetsgivarens sida i alla lägen. Kanske är det dags för en förnyelse av hela den fackliga rörelsen? Kanske är det dags att facket även i Sverige handlar om att ta ansvar för de människor de en gång i tiden kom till för att värna?

En facklig rörelse är viktig och ska finnas i ett fungerande modernt samhälle, anser jag, men då ska den också göra det den är till för och den ska vara anpassad efter ett modernt samhälle och efter sina medlemmars behov av idag.

Kanske är en avskillnad från arbetslöshetskassorna ett första steg i att de fackliga organisationerna får mer tid och större möjligheter att fundera på sitt uppdrag och sin egen roll. Kanske kan de då gå tillbaka till att ägna sig åt sin kärnverksamhet - det vill säga att värna sina medlemmar i alla lägen och ta tillvara deras intressen snarare än arbetsgivarpartens.

Intressant.



Share your links easily.

Tillbaka till sjukförsäkringen

Det blev ett himla liv om att jag gick igång på socialförsäkringssystemen och Försäkringskassan nu för ett par dagar sedan. Kul på sitt sätt. Förstås är det många som står litet längre vänster ut som tvivlar på att en person som jag alls kan ha ett hjärta överhuvudtaget - jag är ju folkpartist; men mestadels har det varit en bra och positiv stämning i det stora hela.

Jag håller med Mary om att det faktiskt inte är så att socialdemokrater har ensamrätt på mänsklighet. Så är faktiskt inte fallet. Systemet runt sjukförsäkringarna har inte fungerat som det var tänkt att fungera, men det innebär inte att idéerna bakom är dåliga. Jag tycker det är fantastiskt att slit-och-släng-systemet som den förra regeringen predikade för numera är på väg att avskaffas. Jag skäms över att vi inte fått ordning på systemet så att det fungerar som det ska fungera. Men blir stolt över att det nu börjar hända saker och att så många huggit i och försöker reda upp det.

Ett system som inte kräver att en person prövas mot hela arbetsmarknaden innan den sjätte sjukskrivningsmånaden är ett mänskligare system än det som föreskriver att man ska prövas direkt.

Ett system som ger en prövning efter ett år, men med full möjlighet att därefter få tillgång till en permanent sjukskrivning utan bortre parentes är också ett bra system i grunden.

Ett system där en person som varit borta från arbetsmarknaden under lång tid, som har drabbats av psykiska besvär, arbetsskador eller vad det än kan vara får hjälp av ett dedikerat team som arbetar aktivt för just den individens återgång till arbetsmarknaden tycker jag är toppen. Jag har fått ganska bra insikt i de skyddssystemen på sistone och måste säga att jag är imponerad över hur det fungerar, åtminstone inom min egen kommun. Ska fortsätta att följa upp den biten, så får vi se vad som händer, förstås. Men det känns som om vi är på rätt väg.

Det besvärliga ligger i när det hela bara blir ett ordkrig mellan gammeldags socialister som tycker att man absolut inte ska ställa några frågor alls å ena sidan och personer som tycker att det är livsfarligt att överhuvudtaget kritisera ett system som hotar att fallera på grund av att det antingen inte efterföljs eller för att det inte helt och hållet tänkts klart och justerats.

Det viktiga är trots allt inte att bråka sinsemellan bland partierna nu, utan att fort som sjutton se till att ordna till systemets brister så att det blir så bra som möjligt och de som behöver en fungerande ersättning, en trygghet och en tillit till framtiden också får det. Jag hoppas att det är vad som ligger i framtiden nu. Jag vill hemskt gärna tro det.

Någon form av kontroll rörande diagnoser och mer eller mindre permanenta sjukskrivningar ska nog till för att saker och ting ska fungera och flyta men här hoppas jag fortfarande på klara förtydliganden och en revidering av systemet där mycket kompetenta läkare körs över om och om igen av människor som aldrig någonsin träffat den berörda patienten/sjukskrivna individen. Det finns mycket som behöver redas ut här, men det systemet är inte riktigt bra än och behöver fixas till. Så är det. En läkare ska inte systematiskt överprövas och hennes beslut ska inte omyndigförklaras utan vidare. Det här glappet i systemet hoppas jag är en av de bitar som regeringen åtgärdar nu när systemet ses över.

Jag hoppas fortfarande på ett förtydligande om vilka grupper som berörs av de uppdateringar som ska genomföras. Jag hoppas fortfarande på läkarnas ord ska väga starkare igen. Jag hoppas innerligt att de personer som nu står vid skarvpunkten inom kort kommer att få sina fall prövade omgående och att de kommer att få hjälp och ersättningar så snart det alls går. Det är inte ok att de ska drabbas, varken av det gamla systemet eller en eventuell utdragen födelse av det uppdaterade och nästkommande.




Mer här:
Johan Westerholm, Johan Westerholm, Johan Westerholm, Johan Westerholm, Peter Andersson, Peter Andersson, DN, SvD, Ulvenlöv, Ulvenlöv, Martin Moberg, Marika Lindgren Åsbrink, Matilda Ernkrans, Alliansfritt Sverige, Alliansfritt Sverige, Alliansfritt Sverige, Alliansfritt Sverige, Kent Persson, Kent Persson, JensO, Mary, SvD, SvD, Anna Hedborg, Kjell Rautio, Lena Melin, Ex, Ett hjärta rött, Rabiatfeminism, Eva-Lena, Eva-Lena, HBT-sossen, Ninna, Kommunisternas blogg, I Cattas lilla värld, Vägen till himmelen..... (eller helvetet), Zana Hussan, Feministiskt initiativ Västra Götaland, Trollhare, Fredrik Pettersson, Ingvar Persson, Helle Klein, Best of man kind, AB, In your face, Furustrand, Krassman, Ex,

Intressant.

Men här är regeringen ute och snurrar

Och riskerar att drunkna på för djupt vatten. Nog är det väl fruktansvärt märkligt att man fortfarande inte lärt sig vad demokrati faktiskt innebär...

Det var tydligen ett jäkla tjohej när folk började lämna a-kassorna i strid ström för något år sedan. Ingen rocket scientist behövdes för att förstå varför. Det var för dyrt, helt enkelt, och ingen hade då ännu förutspått den ekonomiska krisen.

När regeringen ville få ut information om vilka som var medlemmar i a-kassorna och facken blev det förstås ett ramaskri och ett stort fett nej. Precis som det ska vara då en regering får för sig att kartlägga, åsiktsregistrera eller på annat vis ge sig in i människors föreningsfrihet. Det är helt enkelt under all kritik och värdighet för en regering att göra en sådan sak. Börjar man tumma på den sortens grundmurade pelare inom en demokrati riskerar man snart att öppna upp Pandoras ask. Ingen av oss vill verkligen veta vilka konsekvenser en sådan dumhet skulle kunna leda till.

Där borde det hela ha slutat. Ett dumt felsteg av något pundhuvud inom regeringen med omnejd som kommit på den briljanta idén utan att alls minnas vad han eller hon lärt sig under åren i grundskola och gymnasium. Men ett misstag kan väl kanske alla göra?

Nu är dock regeringen på väg tillbaka - with a vengeance!

Nu ska ett lagförslag röstas igenom imorgon (!) som ska påtvinga alla a-kassor en skyldighet att redovisa sina medlemsregister till Statistiska Centralbyrån. Hej och hå för åsiktsregistreringen och det totala övervakningssamhället.

Det får fanimej vara nog nu för dessa dumheter. Denna hysterin om att övervaka och detaljstyra varje individ och varje liten händelse i landet är så löjlig, men också så oerhört skrämmande att jag snart inte kan finna ord för det. Vad i hela friden håller ni på med? Vad i allsin dar är ni så in i bomben rädda för?

Varför i hela helvetet har vi en statsminister som så kapitalt tycks ha misslyckats med potträningen att han inte klarar av att släppa sargen och lita på samhället och människorna i landet Sverige för ens den blekaste och snabbaste sekund?

Ta er i kragen nu och väx upp, era fega ynkryggar! Klarar ni inte av att styra ett litet lilleputtland som Sverige utan att leka Stasi så har ni absolut ingenting där att göra! Lämna över styret till en grupp, en generation, som inte är så totalt likblek av skräck för att gå ute på gatorna i Stockholm att de riskerar att svimma. För såhär kan det faktiskt inte få fortgå.

Lägg ner!

Jag har sällan skämts så mycket som borgerlig politiker som när jag läser sådana här dumheter. Möjligen med undantag för ett par diskussioner som oftast kan förkortas med mellan tre eller fem bokstäver. Men det är samma planhalva. Det är sånt här trams som gör att jag får ont i magen av att kalla mig liberal eller borgerlig. Det är sånt här jag alls inte kan stå för och som får mig att flyga i luften så kapitalt att jag riskerar att inte ens lämna några atomer efter mig. (Fortsätt i denna takten och Sverige kan få sin egen partikelaccelerator alldeles söder om huvudstaden, för min frustration börjar bli så stor nu att jag är på väg att implodera och endast efterlämna ett litet svart hål).

Frågan är... Är det inte dags att lämna sandlådan nu och försöka sträcka sig hela vägen bortom 30-skyltarna?


Snart riskerar Sverige och den övervakningskåta lilla kärnan av politiker som driver detta obehagliga och samhällsfarliga kontrollexperiment att bli omskrivna som vinnare av en Darwin Award. Problemet är att de inte gör detta med fara enbart för sig själva utan med fara för hela det svenska samhället, den svenska demokratin och i förlängningen även hela den västerländska civilisationen. Jag säger bara Grattis!



Lasses blogg, Nattis 2.0, jj.n,