Ett sexistiskt land och ett könskonträrt uttryck. Yohio, del 2.

Som en afternote efter min bloggrant rörande Yohio och hela prylen med det svenska folkets transfobi:

Vi måste verkligen prata om det här!

Efter mycket övervägande kan jag bara konstatera att det som får människor att motsätta sig att könsöverskridande uttryck, om än på scen, är transrelaterat på något vis alls tycks ha att göra med

1. Transfobi. Hade jag vetat att trans inte bara är transsexualism, utan även inbegriper just könsöverskridande uttryck, utseende och kläder, så hade jag aldrig röstat på "den där". Typ.

2. Eftersom Yohio själv inte vill bli sexualiserad, så kan Yohio inte vara trans.
Ungefär som jag inte är trans för att jag är jävligt trött på att behöva beskriva min fitta i minsta detalj inklusive form, doft och smak varenda gång jag hälsar på hos doktorn för ett nageltrång eller ilande huvudvärk och ryggvärk. För att... det är verkligen DET det handlar om att vara könsöverskridare. Att ständigt vara öppen och redo (pun intended) för andra människors vilja att ställa extremt intima frågor, runka av till en, fråga om en provtur i sänghalmen och så vidare.

3. Folk i Sverige har dålig koll på vad Visual Kei är. Dvs den subkultur från Japan som Yohio är en del av. En  kultur som har väldigt litet med enbart musik att göra. Lika mycket av den finns i manga, anime, konst av alla möjliga slag, och inte minst just i klädmode. Det är en väldigt mycket mer omfattande subkultur än det mesta vi mött i Sverige hittills. För att den är så "allt intäckande". Men i grunden är VK inte minst ett ständigt ifrågasättande av könsstereotyper, uttryck och normer. VK är en väldigt accepterad, förhållandevis, konstform och kultur i Japan. Och har väldigt litet med sexualitet att göra.

Men... here's the news till alla transfober och okunniga därute i landet:

INGEN form av trans har i egentlig mening med sexualitet att göra. Det enda som är sexrelaterat rörande könsöverskridande identiteter och uttryck överhuvudtaget är ER, OMVÄRLDENS syn på vad trans och könsöverskridande identiteter och uttryck är.

INGEN jag känner har någonsin blivit varken kommit ut som transvestit eller gjort en könskorrigering av den simpla orsaken att man ständigt vill bli sexualiserad, utsatt för övergrepp och trakasserier, vill bli frågad om sex bakom buskarna så snart man lämnar lägenheten eller något av det slaget. Jag själv bytte inte kön för att jag tycker det är kul att arbetsgivare, politiska kollegor, journalister, läkare, psykologer, så kallade vänner eller folk på stan ska få klämma litet extra på mina bröst, gräva runt i skrevet på mig utan vidare, vräka ur sig sexistiska kommentarer, förgripa sig på mig eller liknande. Jag själv bytte inte för att jag var så hemskt sugen på att någon ska springa runt och bikta sina sexuella fantasier och historier om tidigare övergrepp mot andra inför mig.

Det är ingen som BLIR transperson av något som helst slag för att det är så jävla kul att bli exotiserad, tillintetgjord, förminskad till en sexuell leksak, en fantasi eller ett hatobjekt.

Att inte vilja se vad som finns framför näsan på grund av att en person (som Yohio, eller jag själv eller miljoner andra människor) inte vill bli sedd som en sexuell fetish för andra, ett sexuellt redskap eller en sexuell fantasi för någon annan, en varelse med lågt värde som kan bli upptryckt mot väggen och förgripen på... det blir mest bara väldigt märkligt, i mina ögon.

Att Yohio ständigt hävdar att Visual Kei, eller Yohio själv, INTE har med sexualitet eller sex att göra och att det inte är en sexuell grej är inte samma sak som att Visual Kei eller Yohio inte har med trans att göra. Trans är inte enbart könsbyten. Trans och könsöverskridande uttryck har extremt litet att göra med sexualitet, sex appeal eller inbjudningar till sex att göra. För dem som är trans, är en del kulturer som Visual Kei, eller på annat vis har ett könsavvikande sätt, uttryck, klädessätt eller vad det nu vara må. Det har INGET med dina egna fördomar om trans att göra. Det har inget med dina idéer om könsöverskridande uttryck som fetish att göra. Det är dina egna fördomar. Håll dem gärna för dig själv.

Det stora problemet ligger i att... varenda transperson på Jorden vet det. Det vet de förmodligen i Andromeda också.

Men OMVÄRLDEN vet det inte. För att omvärlden är fortfarande så otroligt styrd av sitt eget ständiga sexifierande av transpersoner.

Det är ett ständigt och konstant påhopp mot varenda människa som bryter mot könsstereotyper och normer idag. Vi alla upplever det. Att Yohio väljer att själv inte ta i andra människors sexuella fantasier med tång är ett sundhetstecken. Och ett bra och starkt statement som kan stärka många andra som på olika vis uttrycker ett brott mot gällande könsnormer, här och på andra håll.

Vi som är könsstereotypsöverskridande är så inihelvete jävla trötta (på ren och vacker svenska) på att ständigt tvingas vara omvärldens små sexleksaker, mot vår vilja. Vi är jävligt trötta på att tvingas vara era fantasier, era frustrationer, era plumpa kommentarer, målet för era trevande händer, eller målet för alla era spottloskor när ni inte vet hur ni ska handskas med oss.

Att sedan världen tar sig friheten att alls få för sig att det är er (världens) sak att handskas med oss och att döma, sortera, bestämma över och fördöma är också en del i allt detta. Att världens andra människor anser sig ha rätten att styra över vårt (tydligen eventuella) människovärde är skamligt. På ett helt annat och betydligt mer djupgående sätt än en 17-åring iförd klänning någonsin kan bli, ens om man verkligen försöker.

Omvärldens syn på transpersoner som lägre stående varelser, sexuella objekt, sexuella fantasier, sexuella läggningar som inte har med saken att göra överhuvudtaget, mål för sexuella övergrepp och trakasserier... det är snarare fråga om folkrättsbrott på ett extremt fundamentalt plan.

Vem har sagt att ni överhuvudtaget har rätten att tro att ni kan styra över våra uttryck. Vårt värde. Våra liv. Vår fortplantning. Vår familjebildning. Vår inre styrka. Vår kraft. Våra relationer. Vår egen innestående mänsklighet, vårt människovärde och vår rätt till en existens.

Det kanske är dags att vi talar om det här nu. Att vi talar om att vi vill ta vår rätt till oss själva tillbaka. Att personer som är överskridande i uttryck, klädsel, kultur, kropp, hormonbalanser, genetik eller vad det nu än är ska ha samma rätt att styra över oss själva som alla andra. INKLUSIVE över hur vi väljer att uppfatta oss, hur vi vill begränsa hur resten av världen uppfattar oss. Och så vidare.

Att vara trans, eller att vara överskridande i form av uttryck eller annat, är INTE och kommer ALDRIG VARA en inbjudan till sexuella fantasier, sexuella övergrepp, förnedring, förminskning eller något av det slaget.

Vi är inte här för att omvärlden ska göra oss till sina egna små leksaker. Vi är inte här för er underhållnings skull. Åtminstone inte underhållning i form av sexobjekt eller annan bullshit.

Vi är här för att vi är födda så. Vi trivs i en kropp som kanske inte ser ut som din. Eller trivs inte alls, för att vi fötts i fel kropp, så att säga. Även om det är en rätt trött liknelse numera. Vi är här för att vi trivs med att tänja gränserna för ett könsuttryck eftersom vi blir låsta i det snäva lilla fack ni helst vill placera oss. Eller för att vi slits sönder inombords om vi inte får ge uttryck för något mer inom oss än det där stela 50-talets macho/pin-up-ideal som ska vara så strikt bundet, dessutom, till det ena eller andra könet.

Vi finns här för att kön inte är två binärer, ett svart och ett vitt. Utan för att kön och även könsuttryck är något flytande. Något rörligt som ständigt är statt i förändring. För att vi tillhör gråzonerna som naturen skapat. För att ett spektrum alltid innehåller mer än två extremer. Vi rör oss. Periodvis eller ständigt. Vi förändras. Men det gör ni andra också. Det är inget konstigt med det. Annat än att så väldigt många människor gått på den där jävla myten om att kön och könsuttryck alls någonsin varit något statiskt. Vilket är rent skitsnack.

Vi är alltså inte här för att ni ska få leka kolonialister med våra rättigheter, våra identiteter, våra uttryck, våra livschanser, våra möjligheter att få vara människor. Vi är alltså inte här för att vara era sexfantasier. Vi är inte här för att svara på era frågor om sex och sexuella praktiker. Vi är inte här för att i detalj på begäran ständigt förklara för er hur våra genitalier ser ut. Vi har ingen avslöjandeplikt. Vi är inte era böcker, era vandrande svarsmaskiner, era magic eightballs, era undersåtar som står till ert förfogande för sex eller sexuellt relaterade frågor.

Att så få har möjlighet att inse det är en stor del i problemet som omger oss idag. Omger oss transpersoner.

Att en 17-årig svensk pojke slår igenom i Japan och nu även i Sverige som en del av en subkultur känd för att utmana könsnormer och normativa dresscodes innebär inte att ni kommer undan det ansvar ni också har. För att även låta könsöverskridare av alla former få vara fredade, få vara starka i sig själva, få styra över sina egna liv, sina egna uttryck, sina egna preferenser av alla de slag. Det innebär inte att ni har rätten att avgöra vem som är vad eller hur. Det innebär inte heller er rätt att styra över livschanser.

Det innebär att en 17-åring som är del av en kultur där det är ok att leka med, experimentera med och utmana könsnormer och könsuttryck har slagit igenom. Inte tack vara, egentligen, utan trots den kulturen. Och att många andra som idag upplever ett konstant förtryck på grund av sitt eget uttryck, sin egen stil, sin egen person och möjligen sin egen identitet äntligen har fått en förebild.

En person som inte behöver pussy lasers för att skapa sig ett namn. En person som möjligen skulle kunnat slå hälften av världens gitarrlegender på fingrarna och som råkar ha ett könskonträrt uttryck.

Det är värt enormt mycket för dem som är låsta idag och som är förtryckta idag. För dem som mobbas varje dag, liksom Yohio blev mobbad. Liksom jag blev mobbad. Och liksom många andra blivit och blir det varje dag. Sedan länge länge tillbaka.

Så... vi behöver verkligen prata om det här. Vi måste påbörja debatten.

Vem har rätten till våra självdefinitioner? Vem har rätten att styra över bilden av oss? Vem har rätten till våra uttryck och våra identiteter? Vem har rätten till vår sexualitet? Vem har överhuvudtaget rätten att ta sig rätten att göra våra liv och våra uttryck till något sexuellt överhuvudtaget?

Och hur lång tid ska det ta innan en transperson eller på något vis könsöverskridare kan gå till arbetsförmedlingen, läkaren, skolan, arbetsplatsen, släktträffen eller matbutiken utan att behöva bli sedd som en sexuell leksak, en sexologisk uppslagsbok, en weirdo som det är fritt att attackera, sätta på, förgripa sig på, såra, mobba och knäcka efter eget tycke.

Vi måste prata om det här.

Först då kan vi på allvar säga att Sverige är ett frigjort land. Att vi har högt i tak. Att det är ok att en person är könsöverskridande och så nära, så nära vinner Melodifestivalen.

Först då kan vi vanliga människor, politiker, forskare, läkare, psykologer, artistkollegor, konstnärer, journalister och alla andra hävda att vi lever i den bästa av världar.

Ert ägande av våra kroppar, våra definitioner, våra sexualiteter, våra uttryck, våra identiteter har aldrig tagits ifrån oss och placerats i era händer med vårt medgivande.

Det är dags nu att vi könsöverskridare på bred front, oavsett definitioner, tar allt det tillbaka.

Och ni andra, som är så duktiga på att klappa oss på huvudet, kalla oss kränkta utan att alls förstå innebörden i hur kränkta vi är och varför; som är så duktiga på att stjäla våra de facto själar och livsandar ifrån oss; det är dags att ni ställer er vid sidan och ser oss ta tillbaka våra liv och våra definitioner av oss själva. Och gillar läget.

Yohio och transfobi-paniken

Det här med att människor blir upprörda över att ordet trans dyker upp i samband med artisten Yohio. Orsakerna är tydligen att:

1. Visual Kei är en konstform.

Ja, det är en konstform. Som i sitt namn bär en utmaning av könsroller och vad visuell förnimmelse får dig att tro. Dvs hela formen handlar inte minst om att leka med, utmana och tänja på könsroller. Och är i rätt liten grad en musikbaserad konstart. I första hand är det det visuella och politiska som är viktigt. Musiken är ett av flera instrument. Visual kei innebär inte transsexuell eller sexuell läggning hit eller dit. Men är en utmaning av etablerade roller, uttryck och identiteter.

2. Han säger han om sig själv.

Ja, liksom de flesta överskridare jag känner så faller det sig naturligt att låta det bli så. Det behöver inte innebära att man inte har ett överskridande uttryck eller en könsöverskridande identitet.

3. Han har inte bytt kön.

Nej, det har han inte. Och lär väl inte göra det heller. Men det är endast en liten del av transspektrat som alls har med könsbyten att göra. Då i första hand transsexualism. Att människor inte fattar att könsöverskridande inte behöver leda till ett fullt byte är inte könsöverskridares fel, utan ett outbildat samhälle.

4. Yohio är inte aktivist.

Nej, Yohio är artist. Och har därför valt att vara vänlig mot den svenska och europeiska publiken, genom att skippa en stor del av det visuella formspråket, såsom klänning på scen och de mest avancerade docksöta lockarna. Att inte vilja komma ut som transaktivist går väl att likna vid att som gammal skidåkare inte ha lust att bli flataktivist och riksflata med hela landet och världen. Jag ser inte problemet.
Att inte vilja fokusera på att man är överskridande utan vilja fokusera på musiken och artisthantverket är väl tämligen naturligt?

5. Yohio vill inte deifiniera sitt kön så vidare mycket alls.

Nej, precis som en majoritet av världens könsöverskridare i alla tider är det viktigaste att få definiera sig själv och att slippa tvingas in i något. Jag kan förstå det. Att jag som just bytt från man till kvinna kroppsligt och juridiskt inte blir tagen på allvar för att jag själv bryter mot även den kvinnliga rollen efter mitt byte och gärna vill vara mer emellan i allt jag gör hindrar inte att jag själv är könsöverskridare. Att vara könsöverskridare innebär inte enbart att göra en perfekt övergång med operationer, hormoner och allt från punkt A till B eller från B till A. Det kan innebära att man går från A till X eller från B till X. Eller från X till B och så vidare. Det finns fler definitioner än man eller kvinna. Och det finns fler varianter än transsexuell. Att exempelvis vara transvestit, crossdresser, drag queen, drag king, genderqueer, genderfuck, intergender, nongender, two-spirit eller vad det nu kan vara är likafullt ett transrelaterat begrepp.

Varför? Jo, för att personen överskrider gränsen för fasta och snäva könsstereotyper. Antingen kroppsligt, identitetsmässigt, uttrycksmässigt eller dylikt. Även ett överskridande uttryck är alltså just ett könsöverskridande. Vilket är vad trans innebär.

6. Yohio är hetero.

Den har jag fått höra mycket ikväll. Jo, det sägs så. Och det stämmer säkert. Jag tror att Yohio själv sagt det också. Men vet ni vad? Sexuell läggning handlar om vem man tänder på och ligger med. Könsidentitet och könsuttryck har att göra med vem man upplever sig vara själv eller hur man vill uttrycka sig själv. Vad man är bekväm med att se ut som för egen del. Det har absolut ingenting med sex eller sexuell läggning att göra.

För mig är Yohio inte minst en förebild, oavsett egen eller andras definition av honom. För att han visar att det är möjligt att stå upp för sig själv, vem han är, hur han är och vill vara, för sina drömmar, för sin egen stil, sitt eget sätt, sitt eget liv.

Det kommer många transungdomar snappa upp på. De har fått en förebild, oavsett det faktum att en femtedel, drygt, av alla svenska röster föll på honom och säkert nu hälften har gått och blivit sönderchockade över att de inte fattat att Yohio per definition, liksom Visual Kei i grunden bland annat bygger på, är könsöverskridare.

Att så många i moralpanik springer runt och skriker att Yohio minsann inte alls är trans för att det är minsann inte nån som bytt kön här... det blir bara patetiskt. Lika mycket som det blir att människor, istället för att se vilken förebild det här är för så många andra könsöverskridare av alla olika slag, till vilket pris som helst måste bevisa att det inte är så. För att var det så, så har man röstat fel och stöttat en eventuell transperson trots att man hatar allt vad trans heter och ju har lovat dyrt och heligt att man ska slå ihjäl nästa transperson man någonsin möter.

Det känns faktiskt som att det är en våg av moralpanik och kastrationsångest som drar över landet Sverige sent omsider efter att Yohio tog hem de svenska rösternas seger och festivalens andraplats. Det är som om landets alla transfober helt plötsligt vaknat upp och nu säger att "vi visste inte bättre, för att vi blev minsann lurade!"

Själv tycker jag det låter litet som Cornelis Vreeswijk och den ökända affären med transkvinnorna som blev sönderskurna för att trubaduren var så packad en kväll att han inte visste vilka han raggade på till att börja med.

Transfobin blommar, mina vänner. Den blommar något så hysteriskt.

Ändå har Yohio i praktiken ändå vunnit. Och dessutom vunnit de flestas hjärtan. Inte minst de hjärtan som tillhör många unga transpersoner och könsöverskridare runtom i landet som inte kunde bry sig mindre om huruvida det finns snopp eller inte där, huruvida det är scenklädsel eller inte, huruvida det är den ena eller andra definitionen, det eller det pronomen som används osv. För att det är underordnat.

Många som inte känner sig hemma i de instängda roller de idag tvingas in i har idag fått en förebild. Och jag tror knappast att det är något Yohio eller någon annan har något emot.

Är då Yohio trans? I form av att vara könsöverskridare, ja. I form av att vara könsbytare, nej. I form av identitetsstörning, som det så vackert än så länge heter, tveksamt. Men likafullt en person som har ett könsöverskridande uttryck. Och som gör det med så mycket stil, klass och självsäkerhet att synen på allt vad könsöverskridande heter i Sverige har ändrats för mycket lång tid framöver.

Borde inte det få räcka?

Transgender Day of Remembrance. Varieté: Som i trans!

Imorgon uppmärksammar vi Transgender Day of Remembrance. Det är en dag då vi uppmärksammar de människor som tagits ifrån oss för tidigt på grund av transfobi, diskriminering, mobbning, oförståelse och hat.

Jag brukar vara försiktig med att delta själv. Jag har försökt för ett par år sedan att engagera mig, men då jag själv varit nära bli en del av statistiken och själv har många jag sörjer som redan är det, har alla tidigare tillfällen blivit pannkaka. Helt enkelt. Det kom för nära, gjorde för ont, blev för känslomässigt.

Imorgon ska vi inte bara sörja och uppmärksamma de som är borta. Utan också högtidlighålla de fantastiska människor de var, börja bygga en rörelse framåt, en attityd, ett identitetsskapande. Vi ska tillåta oss att skämta om det, och gråta över det. Ha roligt och må litet lagom dåligt.

Varietén "Som i Trans!" kommer att spelas på Teater Pero på Sveavägen i Stockholm. En anrik, fantastisk teater. Biljetterna är gratis men måste bokas på Pero.se.

Jag kommer att gå upp på scen. Kanske inte för att falla tillbaka i teatersvängen. Vänner som är aktiva inom skådespeleriet är litet försynt uppmuntrande inför mina försök att prata teater efter femton år, men jag tror verkligen inte att det där sitter i längre. Jag kommer att prata. Kommer tala visioner. Men också historia. Framtid och förflutet i kombination för att ge ett sammanhang. Ett sammanhang inte många av oss vet finns där.

Det är dags att lyfta det fantastiska vi har bakom oss och skapa det fantastiska vi kunde ha framför oss. Och att sluta gräva ner oss i det förflutna, det tragiska, det förbaskade offerskapet. Det är dags att börja skapa en framtid som vi styr, ett samtal om oss MED oss och som vi själva styr.

Det är dags att skapa en ny syn på könsöverskridandet och att ta tillbaka en självklar acceptans som en gång fanns. En självklar inkludering som idag vänts till totalt utanförskap.

Det utanförskapet ska knäckas och första steget är alltså Day of Remembrance imorgon och varietén på Pero. Kom dit. Vi kommer ha kul. Men skynda fynda! Inte många biljetter kvar nu, om de inte redan är utsålda.


På scen:

Tiina Rosenberg
Lina Englund
Amanda Brihed
Kristian Kaspersen
Zafire Vrba
Malte Sundberg
Fej Matti Ganebo Skanz
Daniel Nyström
Klara Bendz
Siri Hjorton Wagner
Ulrika Ellemark
Caroline Rauf
Pelle Hanaeus
Andrea Edwards
Rebecka Pershagen
Andreas Angel
Micke Bäck

Konferencier: Tasso Stafilidis

Var: Teater Pero. Sveavägen 114, t-bana Rådmansgatan.

Otillgänglighet: En kort trappa leder ner till scenen, trappen har en ledstång. Tyvärr finns ej hiss.

Om Transgender Day of Remembrance:
Transgender Day of Remembrance (TGDOR) är en internationell högtidsdag för att minnas de transpersoner som blivit offer för transfobiska hatbrott, och uppmärksammas över hela världen med manifestationer, demonstrationer och föreläsningar.

I Stockholm arrangeras dagen av RFSL (Riksförbundet för hbt-personers rättigheter), RFSL Ungdom, RFSL Ungdom Öst, RFSL Stockholm, Transföreningen FPES, Föreningen KIM (Kön, Identitet, Mångfald), ANSO (Förenade hbtq-studenter kring Östersjön), SFQ (Sveriges förenade hbtq-studenter) samt enskilda transaktivister.

Tack till Karin Käll som gjort affischen!

Varmt Välkomna!

Transgender Restroom Arrest: Calling the Instigators

Always interresting to make that first contact...

Ännu mer toaletter...

En ny, fräsch idé om hur vi borde sköta toaletteriet i Sverige i framtiden? Vi har ju ett par tappra kämpar som gärna vill ha nya fina idéer om hur de ska få röster nog att sitta kvar år 2014. Ja, sisådär 20 sverigedemokrater och några andra som ju säkert kan köpa detta. Tips till frikyrkorörelsen också, nu när de ändå är litet vilsna för stunden?

Mer toaletter här.

Toaletter, menstruationer, armband, transor och andra skitsaker.

DENNA TOALETT ÄR TILL FÖR DAMER. Osäker på om du ska använda damernas eller inte, kontakta Florindo eller Pelle så kan de klargöra för dig vilken toalett du ska använda.

Jaha, såhär kan det se ut på toaletter i Gävletrakten i Sverige. För den som känner att de missat mitt tidigare inlägg från igår rörande det faktum att transpersoner INTE är så könlösa att de kan låta bli att gå på toaletten då och då och gärna vill kunna använda offentliga toaletter, de också. Till och med såna som jag. 

Tack så hemskt mycket, men jag vet nog alldeles utmärkt själv vilken toalett jag hör hemma på i så fall och tänker inte springa och fåna mig med Florindo och Pelle varje gång jag känner för att kisselura. Men det kanske bara är jag.

Känns ungefär lika fräscht som att tvingas bära röda armband under mensen. Typ!

Låt mig förresten ta er tillbaka till år 2007 och tiden då tyska matvarukedjan Lidl började gräva i samma kakburk och ville ha röda pannband på alla mensande latmasktjejer. Det var tider det. Tur att medeltiden snart är tillbaka, åtminstone i Norge. Jo, just det... Brukar sällan lita till hundra procent på det jag läser på Flashback. Men tydligen pågår det här fortfarande på Lidl i Sverige. Åtminstone så sent som väldigt nyligen. 

Dock märks tjejerna inte längre ut med hårband, utan med armband. Jag visste att det fanns en anledning till att jag totaldissar Lidl trots allt. Déjà vu.

Och här trodde ni alla att toalettbesök faktiskt var en skitsak. Men... neh. Hallå! Orwell vill ha tillbaka sitt övervakningssamhälle, people! 

Tack till underbar, men inte namngiven vän som tipsat och fotat.

When the saints go marchin' in...

Någon skrattade åt könsneutrala toaletter?

Ja, jag vet. Det är inte lätt att behöva vara helt och hållet cis-hetero-normativ och lyssna på alla galningar därute som kräver en massa saker och inbillar sig att de också ska ha rätt att göra... rätt vanliga saker. Som att kunna besöka en vanlig offentlig toalett då och då när naturen kallar.

Att vara transperson i den perfekta jättebinära världen därute är inte alltid lätt, vilket en kvinna i Houston fick erfara för inte så länge sedan. Hon blev nämligen fängslad på grund av att hon besökt en offentlig toalett. Och "gått in genom fel dörr". Ja, det var en transsexuell kvinna. Ja, hon använde damernas - för att hon tidigare blivit trakasserad på herrarnas. Nej, hon hade inte genomgått genital kirurgi ännu. Men likförbannat. 

Själv har jag vid ett par tillfällen blivit nekad att gå på offentliga toaletter, jag har blivit hotad med anmälan för att jag gått på damernas, jag har blivit nerslagen (!) vid två-tre tillfällen på herrarnas för att jag uppenbart inte passade in där heller. Och jag har fått ta emot fler hot, gliringar, spottloskor i ansiktet och så vidare än jag tror att jag vill upprepa här. Trots att jag och även kvinnan i Houston faktiskt har lagen på vår sida... egentligen. 

Idag har jag förstås inga problem med sånt, eftersom det ju står fint och prydligt i mitt pass och id (för det ser ju alla - vi visar väl alla leg när vi går på muggen) att jag faktiskt är juridisk kvinna och eftersom alla i detta landet vet att jag därmed inte bara blivit opererad så att jag ser "rätt" ut, utan även har blivit avkönad efter konstens alla regler. Att det inte syns värst mycket av mitt förflutna spelar förstås in, men det viktigaste måste rimligen vara att jag är avkönad och därmed borde kunna välja fritt vart jag går och gör mina naturliga behov. Det känns ju så mycket tryggare för omgivningen att veta att jag är just ingetdera egentligen. Då blir det enklare att spela med i spelet. Men tänk om jag faktiskt behållit mina könskörtlar ändå? Vilket liv det skulle bli!

Sen sitter folk och skrattar hånfullt åt förslag om könsneutrala offentliga toaletter och hur löjligt det faktiskt är. Jag vet inte, jag.
Jag säger... get over it! Det är nog tur att många av er inte har en aning om att för somliga medborgare i detta samhället innebär toalettbesök ute på stan halvt om halvt fara för eget liv. Eller åtminstone fara för att bli arresterad. I Sverige på samma vis som i Houston, Texas. Och jag känner mig inte ett dugg lugnare eller tryggare för det.

Bland kommentarerna finner man bland annat sådant här. Det känns väldigt mycket bättre då, eller hur?

Typical. I’m a friend of Houston’s only transgendered police officer and the department even treats her disrespectfully. If HPD treats their own that way, how else are they going to treat citizens and visitors of Houston????

..

Commemoration brutally defiled - Transgender Day of Remembrance in Kiev attacked

Nov, 22nd 2010

The European network, Transgender Europe, is shocked over the brutal
attack on the Transgender Day of Remembrance -TDoR in Kiev on Nov
20th.

In, what was obviously a planned attack, about ten masked men broke
into the Visual Culture Center during a film screening, attacked the
over thirty spectators with tear-gas and brutal violence and escaped
unknown. Organizers of the event, who tried to stop them got beaten
up,  suffer as a result from internal injuries and facial chemical
burn. All spectators present in the room during the attack suffered
from tear-gas. The local Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender NGO
“Insight” call the attack planned. “The attackers were wearing masks,
they had weapons, their actions were consistent and deliberate, and
they fled the scene at once.” The TDoR-event was publicly announced
before. This and the stage of planning disqualify the police’s
anticipation of the attack as "hooliganism".

 “It is an act of barbarism to violate the mourning of the death. This
act of cowardice was not only targeted at the transgender community as
whole but against everybody, who believes in the right to
self-determination.” says Richard Köhler, co-chair of the Human Rights
NGO Transgender Europe.

Reminding that Ukraine signed up to the Council of Ministers
Recommendation CM/Rec(2010)5, TGEU calls upon the police and the
general prosecutor to investigate this planned attack as a hate crime
and threat to the freedom of public assembly of LGBT people and to
bring the perpetrators to justice.

“Attacks like this and the ignorance of the police reinforce an
atmosphere of Transphobia. TGEU’s Trans Murder Monitoring project
found almost 180 reports of murdered trans people worldwide in the
last 12 months, the majority victims of transphobic hate crime” adds
Dr. Carsten Balzer, lead-researcher of the TGEU research project
Transrespect versus Transphobic Worldwide.

The Transgender Day of Remembrance is held worldwide, each year on
November 20th. On this day, transgender people and others, who present
themselves differently to common gender expressions, who got murdered
are honored and remembered. In 2010 the TDoR was held in 40 cities in
14 countries in Europe.

END



Transgender Europe

Contact: tgeu@tgeu.org

www.tgeu.org

http://www.transrespect-transphobia.org/

Transsexuella som untermensch; Stöd till öppna moderater!

Det är intressant att se att det fortfarande går att föra fram en stark röst för transsexuellas rättigheter idag. Efter sommaren har det nämligen blivit totalt knäpptyst om det. Ingen tar i det, partierna som lovade dyrt och heligt att en ny lag skulle påskyndas som gav transpersoner sina mänskliga och medborgerliga rättigheter tillbaka har grävt ner sig så djupt att St Petersburgs tunnelbana börjar likna ett Skytrain.

Ändå dyker då och då ett par vassa rader upp som visar att frågan inte alls är död eller bortglömd hos alla. Denna gången tack vare Brännpunkt på SvD och Öppna Moderater med Christer G Wennerholm i spetsen.

Dock hänvisar Öppna Moderater fortfarande till utredningen som borde blivit lagförslag för länge sedan, SOU 2007:16 (pdf), som en lösning på problemet. Ett lagförslag som är så problematiskt att inte ens Göran Hägglund själv vill ta i det idag. Vi har ändå suttit ner ett par gånger, Göran och jag, och diskuterat detta. Problemet idag ligger dels i det faktum att Kd är så försvagat att det borde bli en fråga för WWF och att Görans position i partiet förstås är tämligen dallrig när fanatiska frikyrkogrupper börjar bjuda till tepartyn över stora delar av landet för att diskutera hur de bäst ska kunna jaga och förringa minoriteter så effektivt som möjligt. 

Men problemet ligger också i det faktum att lagförslaget nu är så gammalt att det faktiskt inte ens går att använda som sådant längre. Tiden har gått ut och det är i praktiken nödvändigt att presentera ett nytt lagförslag bara av rent administrativa skäl. Regelverken säger så, och därmed kommer man inte undan. 

Med tanke på att man i SOU 2007:16 inte säger skit om hur man ska hantera ungas hälsa och de enorma suicidriskerna trans innebär, att man vill tvinga folk inte bara till sterilisering utan även kastrering (vilket kan vara livshotande och också har kostat patienter livet för inte så många år sedan) även i det finstilta, så är det riktigt, riktigt illa. Idag är det så att det "bara" står om sterilisering i lagen. Men praxis har inneburit en ändamålsglidning som i praktiken lett till att även transkillar blir av med inte bara äggstockar utan också livmoder som krav för att få bli registrerade som män. Könsstympning, livshotande kirurgier med risk för enorma komplikationer och enorma blödningar vilka kan kosta individen livet, används idag som ett absolut villkor för att bara skriva under ett jäkla dokument som handlar om rent juridisk tillhörighet. Man hamnar i en gisslansituation idag som transsexuell eller intersexuell som är rent ut sagt livsfarlig!

Det finns många andra frågor man inte tar upp i SOU 2007:16. Patientsäkerhet, lika vård över hela landet, de målvakter som finns utspridda över landet och som utan någon som helst grundläggande utbildning tar helt och hållet godtyckliga beslut om vem som ska få genomföra en korrigering och vem som inte ska få göra det. Ett beslut som rimligen borde ligga hos behöriga läkare, psykologer, kuratorer och psykiatriker på de för ändamålet skapade teamen. Faktum är att inte ens dessa specialister borde ha så mycket talan. De internationella riktlinjerna hänvisar till transsexualism som en självdiagnos. Man pratar alltmer om behovet av att låta patienten själv styra över om de vill byta, hur bytet ska gå till, i vilken takt, på vilka premisser och vilka vårdmoment patienten själv vill genomföra eller inte genomföra. Det man internationellt eftersträvar är något som kallas informed consent. Man låter patienten själv välja, eftersom det är patientens egen livssituation, mående, kroppsliga och mentala hälsa vi pratar om här. Patienten väljer själv, så snart man konstaterat att valet inte handlar om självskadebeteende, ett utlopp för annan psykisk ohälsa och så länge patienten är väl medveten om vad dessa förändringar kommer att leda till för henom som individ.

Idag finns fyra team i Sverige som genomför könsbytesutredningar. Det är alldeles för få. Det finns ingen verkligt samlad och för hela landet tillgänglig kompetens för att hantera och hjälpa barn och ungdomar med behov av att byta könstillhörighet och få hjälp med vård. Astrid Lindgrensjukhusets lilla avdelning saknar makt att hjälpa barn som far illa på grund av att de hamnar mellan stolarna och har inte resurser att hjälpa nog många.

Många andra frågor är inte heller besvarade av SOU'n från 2007. Betyg från skolor och arbete, exempelvis. Rätten för fler personer än de nu obligatoriska max 50 personerna per år samtidigt som tusentals inte ens får tillgång till remisser till utredningsteamen. Det finns oerhört mycket att göra. Samtidigt visar alltså de senaste och mest omfattande rapporterna (pdf) att bland transpersoner i västvärlden har nära nog hälften någon gång försökt att ta sitt liv. Inte sällan på grund av att de inte fått vård eller inte tagits på allvar av det omgivande samhället. Nära nog hundra procent av alla transpersoner har någon gång råkat ut för hatbrott, diskrimininering och kränkningar på sin arbetsplats. Arbetslösheten är betydligt mycket högre hos transpersoner än hos andra. 

Och samtidigt sitter Kristdemokraterna och undrar över varför de snart totalt har utraderats som parti. Ett hett tips är att det finns alldeles för få fanatiker ens inom pingströrelsen för att hålla ett parti som Kd över fyraprocentsspärren och att man kanske skulle försöka sig på en politik som andas mer 2014 än år 1300.

Mitt förslag till hela Alliansen, inklusive Öppna Moderater, är att skippa 2007:16 helt och hållet och börja satsa stenhårt för att Socialstyrelsens fantastiska utredning från sommaren 2010 ska överföras som lagförslag. Socialstyrelsen har gjort allt rätt, i stort sett. Det finns någon detalj kvar däri att arbeta på, men nu pratar vi detaljer. 

Det är dags att Sverige tar steget från mellankrigstidens mediokert skrämmande och förnedrande människosyn och in i 2000-talet. Det är dags att vi hänger med och kommer ikapp. Detta är ingen marginell fråga. Transpersoner är fler än en på hundra i den generella befolkningen. Snart har underdiagnosticeringen och undangömmandet av transidentiteter- och uttryck som en skam lyfts såpass att vi kan hävda att där finns en transperson i varje klass i Sveriges skolor. För att så ser det ut idag. egentligen. Och vi har inte råd att ignorera detta längre. 

Detta är ingen marginell fråga och de tragedier som drabbar så många idag, de fördomar som existerar därute, de hatbrott som blir allt vanligare och de felbehandlingar och den diskriminering som möter transpersoner idag måste omedelbart upphöra!

Gör Socialstyrelsens rapport om transpersoners hälsa och situation till lagförslag nu och se till att något händer snabbare än Reinfeldt, Hägglund och de andra vilsna lirarna hinner blinka!

Annat relaterat:

Alltid fantastiska Helena von Schantz skriver om självmord bland unga. För den som följt den senaste tidens diskussioner och all den hysteri som uppstått i USA efter epidemier av självmord bland unga hbt-personer känns det naturligt att koppla samman Helenas syn på den här problematiken med det som sker gentemot transpersoner idag. Vi har inte råd att inte göra det. Helt enkelt. Läs Helenas inlägg. Det är väl värt det.

Intressant.

Transpersoners situation i USA (och förmodligen i Sverige) värre än man trott

En ny undersökning har nyligen genomförts genom cirka 7000 amerikaner med någon form av transidentitet eller uttryck. Utredningen visar på oerhört skrämmande siffror!

Det var säkert tio år sedan någon verkligen kikade på suicidrisker bland transpersoner i USA (som brukar vara en pekare även för Sverige eftersom det inte tillåts att forska på sådant i Sverige, än). Tidigare har vi pratat om siffror som säger att upp till 40-50% av transsexuella upp till 20 års ålder och som nekats könskorrigerande vård har försökt ta sitt liv eller tänkt allvarliga tankar på att göra det. Vid 30 år har mer än hälften av alla transsexuella som nekats hjälp varit döda för egen hand. När det gäller hatbrott har mörkertalet varit omfattande och inga verkligt gångbara siffror har egentligen funnits. 

Nu kan vi konstatera att av hela gruppen transpersoner (även bland de som sökt och fått vård, till skillnad från tidigare siffror där man fokuserat på den grupp som inte fått vård) har 41% försökt avsluta sitt eget liv som en direkt följd av sin situation som transpersoner. Vilket är cirka 25 gånger oftare än gruppen amerikaner i gemen.

Detta gäller den allmäna gruppen transpersoner, varför man kan konstatera att gruppen transsexuella dessutom lär vara överrepresenterad inom gruppen. Det innebär att statistiskt sett lär situationen bland unga transsexuella vara betydligt mycket högre då denna gruppen konsekvent är överrepresenterad bland dessa berörda grupper. 

Då de enda uppskattningar som gjorts i Sverige tyder på att vi som bäst statistiskt följer och för det mesta befinner oss i en än värre situation än USA, Storbritannien, Tyskland, Australien och andra länder med stora likheter till vårt eget land, kan vi förmodligen dra den preliminära slutsatsen att situationen för transpersoner även i Sverige också är på väg att försämras! Från en redan katastrofal nivå till en situation som är fullständigt vansinnig!

Var femte person (19%) som tillfrågats har vid något tillfälle blivit nekad sjukhusvård på grund av transfobi!

Man konstaterar också att arbetslösheten är dubbelt så hög som hos den generella befolkningen samt att 90% (!!!!!!!!) av alla tillfrågade berättar om trakasserier, våld och diskriminering på sina arbetsplatser. Det är nära nog varenda jävel med någon form av transidentitet eller uttryck som överhuvudtaget har eller har haft ett arbete!

Av dessa 97% säger sig cirka 25% ha fastnat i någon form av missbruksproblem rörande droger och alkohol som ett sätt att hantera en ohållbar situation.

Om ni då betänker att antalet transsexuella i varje given nationell befolkning beräknas uppgå till 1/500 i den generella befolkningen, att nästan lika många dessutom lider av någon form av intersexualism och att antalet personer med Kleinfelters syndrom (tidigare uppskattat till 1/500) troligen är väldigt mycket underdiagnosticerat enligt intresseorganisationen INIS, så ser det här jävligt illa ut!

Och då har vi inte ens gått in på transvestiter, drugor, kings, queens, intergenders, transgenders, agenders, nongenders, genderqueers, genderfucks och allt vad det är.

Någon mer än jag som ser ett enormt jäkla problem här???

Igår var det Transgender Day of Remembrance. Den uppmärksammas årligen över hela världen och exempelvis har jag spenderat en stor del av dagen igår med RFSL i Stockholm till åminne för för de som avslutat sina liv, misshandlats, eller mördats på grund av transfobi, diskriminering och hatbrott.

Jag har arbetat som stödperson internationellt och inom Sverige för transpersoner sedan cirka 16-17 år. Under den tiden har jag förlorat vänner och andra som helt enkelt inte gått att rädda eller som mist sina liv på grund av hatbrott så många gånger att jag tappat räkningen. Men det är oändligt många, är jag rädd. Oändligt många som förlorat sina liv väldigt mycket i förtid. Och jag har själv varit nära att hamna i den statistiken vid ett par tillfällen. 

Det här är ingen marginell fråga. Det är inte ens en marginell grupp. Jag blir så rasande och så ledsen då jag ser detta!!! Jag blir så förtvivlad! Jag vill verkligen be er att tänka över dessa siffror angivna ovan och fundera på om ni inte kan och rentav borde engagera er i kampen för att något av detta verkligen ska kunna ändras. Snart. Nu. Igår.

Vill ni kika upp resultaten själva? Den finns att tillgå via de två organisationer som utfört undersökningen (PDF-varning!). Organisationerna är National Centre for Transgender Equality och National Gay and Lesbian Task Force.

Denna utredning är den största som hittills genomförts någonstans i världen och har berört bland annat frågor som vård, arbetsliv och ekonomisk situation hos de intervjuade.

Visst känns det mycket bättre nu, såhär söndag kväll? Jag var bara tvungen att dela med mig!

Just nu känner jag mig oändligt sorgsen och förbannad, sådär så det gör riktigt jäkla ont.

Världens navel, Trollhare, FumikoFem, Kalles kyrkliga kommentarer, Zettermark, Held, Karin, 

Intressant.

The International Transgender Day of Remembrance

Midnight and Sweden has passed the hour onto November 20th. It is the Transgender Day of Remembrance. A full day. A busy day. A day of memories, sadness, of missing friends long gone, but also of a fighting spirit and pride that will never be forced aside. Today we will not only remember. Today we will also once more take a stand. Join us. You know you want to. Become part. Make it count.

Intressant.

Hon slapp skilja sig!

Li Sam, bekant och vapensyster i kampen för transsexuellas rättigheter har nyss lyckats vinna en omfattande seger som kan komma att bli vägledande för liknande beslut i framtiden.

Efter många års kamp har Li, som liksom jag valde att göra sin transition utomlands på grund av trassel med den svenska vården, fått besked om att hon härmed är att betrakta som kvinna. Detta trots att hon vägrat skilja sig från sin fru, som hon varit gift med i många år.

Lagen från 1972 som reglerar transsexuellas rätt till juridiskt könsbyte säger att vi dels måste sakna all förmåga att fortplanta oss, dels vara svenska medborgare och dels måste vara ogifta för att ett juridiskt könsbyte ska komma på fråga. Det innebär att den person som är gift och som beslutat sig för att genomgå ett könsbyte är tvingad enligt lag att skilja sig. Allra helst ska eländet bevisas genom boskillnad därutöver.

För somliga innebär detta att deras rätt att få vara sig själva kan tas som gisslan genom att en livspartner helt enkelt vägrar skilja sig och därmed upphäver alla möjligheter att få genomföra korrigering och könsbyte.

För andra, som Li, har det aldrig någonsin funnits på kartan att hon eller hennes livspartner sedan många år skulle gå med på att tvingas skilja sig mot sin vilja. Oavsett vilka krav lagen ställer. Observera att detta alltså är något som är ett obligatorium i ett land vi medborgare brukar betrakta som jämställdhetens, demokratins och de mänskliga rättigheternas högborg. Ibland lever vi bara inte upp till den självbilden.

Li har hävdat sin rätt att byta kön i många år, trots att hon vägrar skilja sig. I ett land som för en tid sedan började godkänna samkönade äktenskap och som långt tidigare godkänt partnerskap för samkönade har alltså inte lagen hängt med.

Detta fick omfattande och mycket vass kritik då Socialstyrelsen i somras släppte sin rapport rörande transsexuellas rättigheter och vår vårdsituation. Nu har länsrätten, efter överklagande av Rättsliga Rådets beslut, valt att gå på Li Sams linje och därmed har hon alltså tillslut fått rätt mot den förlegade lagstiftning som hindrat henne att få bära exempelvis en legitimation med rätt namn, personnummer och könsmarkör. Passet lär ska vara rättat nu och hon är alltså fullt ut kvinna.

Tänk att det ska ta sådan förbaskad tid! På lördag uppmärksammas Transgender Day of Remembrance. För oss som lever mitt i eländet är det en viktig dag. Vi minns och uppmärksammar de som inte orkat kämpa, de som givit upp eller som råkat illa ut på grund av sin önskan att få vara sig själva och uttrycka sig själva. Alla de människor som inte finns ibland oss längre.

Kanske kan denna segern göra att vi har färre att sörja i framtiden. Färre som kämpar men inte når hela vägen fram. Färre som helt enkelt ger upp. Kanske kan detta hjälpa till att skapa en värld av ännu en gnutta mer förståelse ändå. Vi kan bara hoppas.

Till Li vill jag tacka för allt du gjort för oss alla som lider av transsexualism eller intersexualism och gratulera till segern. Det betyder mycket för dig, för din familj, men också för många andra.

Rock on!!