Idag biter jag ifrån mot Charlie Weimers, ordförande i Kdu, som återigen låtit munnen glappa innan huvudet hann med ordentligt. Denna gången via förnedrande kommentarer rörande sin syn på transpersoner och risken för diskriminering och hatbrott. Att hjälpa människor att slippa bli diskriminerade, nedslagna eller polisanmälda bara för ett toalettbesök är ingen viktig tillgänglighetsfråga, anser Weimers. Jag håller inte med.
Men tyvärr är Weimers väldigt dålig på att lyssna på berörda grupper och är raktigenom självisk elitistisk ideologi. Vilket jag verkligen inte köper.
Så Charlie Weimers, jag är hemskt ledsen att behöva ge mig på mina vänner på detta sättet, men denna gången får du faktiskt bita i det sura äpplet och gå med att du dabbat dig så duktigt!
Din okunskap är skamlig och du borde verkligen läsa på en aning och sluta vara så otroligt naiv och självfixerad att du kanske börjar lyssna på de människor som är berörda innan du kategoriskt går ut och raljerar spyfärdigheter på det viset du gjort nu.
Intressant.
Annars är det snart dags att rulla igång paraden och fira att jag tillslut vunnit över svenska staten, normerna och alla fruktansvärda utrensningslagarna rörande sexuella minoriteter. Idag har Stockholm Pride någonting att verkligen fira. Lex Amanda är inte långt bort längre.
2010-07-31
Nu har jag vunnit!
I stort sett, i alla fall. Kampen för att stoppa tvångssteriliseringarna, de påtvingade skilsmässorna och orättvisorna och diskrimineringen i vården ser ut att gå mot sitt slut. Det har äntligen hänt. Det där som transaktivister arbetat för i nästan 40 år nu tycks äntligen snart hända. På riktigt.
Se reportaget på TV4 Nyheterna.
För två månader sedan var det en ickefråga, ingenting som spelade roll överhuvudtaget. Idag är det en tung valfråga, föremål för omfattande kampanjer hos Liberala Ungdomsförbundet och en profilfråga för tunga folkpartister. Men det som är spännande är att inget av de andra partierna idag vågar stå utanför. Ingen vågar stötta ett så otroligt omänskligt system som det som riktats mot oss transsexuella och andra transpersoner. Att göra det skulle vara en politisk dödsstöt för ett parti idag, vilket - glädjande nog - även kristdemokraterna insett. Att däremot Kdu inte insett vad människorätt handlar om - det är en annan sak. Men det förvånar väl föga, är jag rädd.
Idag händer det som jag bara vågade drömma om en gång i tiden. Det är den stora nyheten, det stora pulserande valloket, den starka frågan som engagerar och som sliter i folkets och politikernas medvetanden. Hur kunde detta få ske? Hur var detta möjligt? Varför gjordes ingenting? Varför stoppades inte detta monstruösa elände?
Kanske är det så att det kommer att ske förändringar väldigt snart. Kanske är detta något som kommer att ta en kort stund att reda upp sinsemellan. Men att veta att vi nu är på rätt väg är viktigt.
Om inte annat, så för mig personligen. För att det har varit en hård kamp och den här slutspurten hit där vi är idag har gjort ont. Något så oändligt ont. Jag hoppas verkligen att det här är över nu snart.
Inte för att ett stopp mot tvångssteriliseringar hjälper mig personligen ett skvatt längre. Det är redan för sent för mig. Men jag hoppas på att man i samband med hanteringen av ett nytt lagförslag också ser över möjligheterna att skapa värdiga och verkliga förutsättningar för adoptioner (även inhemska adoptioner) och för surrogatmödraskap. Annars finns absolut inga möjligheter för mig att kunna skaffa barn och det straff jag utsatts för av den svenska staten på grund av min transsexualism kommer att bestå till dess jag dör. Det känns inte rätt.
För den smärtan jag och andra upplevt på grund av detta kommer jag också i framtiden att driva frågan om skadestånd från den svenska staten. Det här är fullkomligt orimligt och jag ser inte någon som helst anledning att acceptera detta i efterhand, rycka på axlarna och gå vidare. Att bryta mot mänskliga fri- och rättigheter, att förgripa sig på sin befolkning så som staten har gjort ska helt enkelt inte kunna gå ostraffat. Varken det rör mig eller någon annan.
Lex Amanda är på väg. Tillslut. Och jo, jag kanske faktiskt får den där lagen på plats ändå. Och det vore faktiskt värt väldigt, väldigt mycket. Om inte för mig som redan sumpat alla möjligheter, men för alla andra som ändå kommer att komma efter mig.
Avslutar med ett par, för mig, bevingade ord från vännen och mångårige aktivisten Alexander Resare som jag har burit med mig en liten, liten bit av vägen och som hållit mig uppe nu när det varit som mest intensivt:
"Ibland när jag ligger i badkaret och intervjuar mig själv brukar jag drömma om mitt fördömande tacktal när vår president ger mig en formell ursäkt för att jag nästan dog och var konvalescent i drygt ett halvår för min tvångskastrering. Men att tänka sig att det skulle komma inom min livstid är löjligt naivt. Den ursäkten kommer nog inte ens mina barnbarn att få."
Intressant.
Lex Amanda är på väg. Tillslut. Och jo, jag kanske faktiskt får den där lagen på plats ändå. Och det vore faktiskt värt väldigt, väldigt mycket. Om inte för mig som redan sumpat alla möjligheter, men för alla andra som ändå kommer att komma efter mig.
Avslutar med ett par, för mig, bevingade ord från vännen och mångårige aktivisten Alexander Resare som jag har burit med mig en liten, liten bit av vägen och som hållit mig uppe nu när det varit som mest intensivt:
"Ibland när jag ligger i badkaret och intervjuar mig själv brukar jag drömma om mitt fördömande tacktal när vår president ger mig en formell ursäkt för att jag nästan dog och var konvalescent i drygt ett halvår för min tvångskastrering. Men att tänka sig att det skulle komma inom min livstid är löjligt naivt. Den ursäkten kommer nog inte ens mina barnbarn att få."
Intressant.
2010-07-30
Christine Sahlström - Öppet brev till ärkebiskop Anders Wejryd
Här ett öppet brev från Christine Sahlström (transaktivist, ledamot i Svart Måndag och aktiv i Regnbågsmässan i Stockholm). Ger kanske en eller annan sak att fundera över för Svenska Kyrkan (pdf-varning) och de övriga kyrkliga grupperna i landet inför att nu Socialstyrelsens nya utredning rörande transpersoners hälsa och vård ska ut på remiss. Tydligen litet känsligt och kusligt, har jag hört, från somliga håll inom kyrkan. Men det åtminstone jag leva med. Det är dags att göra upp med omänskligheten i kyrkligheten och inse att det är dags att gå tillbaka till grundkonceptet för kristendomen.
- Medmänsklighet är A och O. Skulle Jesus Kristus dissa transsexuella eller förhindra dem att få bilda familj? När jag läser om alla mirakel i Bibeln, så har jag svårt att tro det. Vi transsexuella lär knappast vara mindre värda än de andra människor som Kristus hjälpte? Ge synen tillbaka, bota spetälska, värna den svage. Det var så det var tänkt, har jag för mig. Men hur gick det nu sedan?
- Skapelsen är helig enligt kristendomen. Om jag inte minns helt fel är det en stor anledning till tveksamheten i att tillåta aborter. Och för den delen preventivmedel. Men en av dessa svaga grupper som jag tror att kyrkligheten, åtminstone enligt Jesus Kristus själv, skulle värnat och skyddat ska alltså tvångskastreras (inte ens bara steriliseras) och förhindras att spara undan könsceller? Det saknar fullkomligt logik, är totalt oacceptabelt och under all värdighet! För mig som troende är det en ren skam!
Vilka möjligheter finns det att kyrkan kan mötas åtminstone en bit på vägen? Måste det till att bryta mot hela kyrkans värdegrund för att skydda sig mot något man uppenbarligen inte förstår och uppenbarligen inte har kunskap nog att påstå att man satt sig in i?
Jag hoppas att Anders Wejryd och vännerna i Svenska Kyrkan tar sitt förnuft till fånga när nu Socialstyrelsens utredning går ut på remiss. Det är dags att visa att Svenska Kyrkan inte helt och hållet förlorat sin medmänsklighet, sin värdegrund, sin aktualitet och sitt existensberättigande.
Är det möjligt?
Intressant
- Medmänsklighet är A och O. Skulle Jesus Kristus dissa transsexuella eller förhindra dem att få bilda familj? När jag läser om alla mirakel i Bibeln, så har jag svårt att tro det. Vi transsexuella lär knappast vara mindre värda än de andra människor som Kristus hjälpte? Ge synen tillbaka, bota spetälska, värna den svage. Det var så det var tänkt, har jag för mig. Men hur gick det nu sedan?
- Skapelsen är helig enligt kristendomen. Om jag inte minns helt fel är det en stor anledning till tveksamheten i att tillåta aborter. Och för den delen preventivmedel. Men en av dessa svaga grupper som jag tror att kyrkligheten, åtminstone enligt Jesus Kristus själv, skulle värnat och skyddat ska alltså tvångskastreras (inte ens bara steriliseras) och förhindras att spara undan könsceller? Det saknar fullkomligt logik, är totalt oacceptabelt och under all värdighet! För mig som troende är det en ren skam!
Vilka möjligheter finns det att kyrkan kan mötas åtminstone en bit på vägen? Måste det till att bryta mot hela kyrkans värdegrund för att skydda sig mot något man uppenbarligen inte förstår och uppenbarligen inte har kunskap nog att påstå att man satt sig in i?
Jag hoppas att Anders Wejryd och vännerna i Svenska Kyrkan tar sitt förnuft till fånga när nu Socialstyrelsens utredning går ut på remiss. Det är dags att visa att Svenska Kyrkan inte helt och hållet förlorat sin medmänsklighet, sin värdegrund, sin aktualitet och sitt existensberättigande.
Är det möjligt?
Intressant
2010-07-29
Stolta och väldigt känslodrypande tankar
Vet ni att då jag stod och lyssnade på invigningstalet som hölls av Lars-Erik Holm (Generaldirektör på Socialstyrelsen) i Pride Park igår, så började jag faktiskt gråta.
Det var en djävulsk massa känslor som bubblade upp i mig på en och samma gång. Lättnad, glädje, jubel, sorg, vemod, ångest, ilska...
Jag tycker Lars-Erik är fantastisk! Det bara kändes så jäkligt starkt inombords då han talade och då han fördömde behandlingen av transsexuella i dagens samhälle, hatbrotten och allt det där som liksom är min vardag idag. Att någon bara vill lyssna. Att någon vill förändra. Det betyder så otroligt mycket för mig i min egen lilla personliga sfär. Det betyder en hel värld.
Liksom förra generaldirektören Barbro Westerholms arbete betytt massor. Och även så många andras. Agneta Berliner, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson, Camilla Lindberg i egna partiet.
Och så Luf, förstås. Inte minst mina ordföranden Adam Cwejman och Christoffer Fagerberg som gått loss hårt nu på tvångssteriliseringarna. Och så Catrine, Christoffer och Rebecca som speciellt värmer mitt hjärta bland alla de fantastiska människorna i HBT-liberalerna. Och alla kollegorna på Luf fattar inte ett smack av vad de ställer till med genom sina kampanjer, plakat och banderoller som får mig att vilja gråta varje gång jag ser dem, för att åsynen av tvångssteriliseringskampanjen fortfarande får min mage att vända sig ut och in av smärta. Men också av glädje för att de uppmärksammar. Per, Andreas, Karl, Victor... Alla! För att de säger ifrån. För att de tar ställning. Och därigenom visar mig ett sådant starkt stöd, dels i min kamp för förändring, men också för vem jag är och vad jag är. Att de inte bara vågar stå upp för mig och de som lider av transsexualismen tillsammans med mig, utan också slåss för mig och oss är något som jag knappt klarar av att hantera. Det är faktiskt helt sanslöst!
Jag har också fått ett helt otroligt stöd från RFSL, med människor som Ulrika Westerlund (förbundsordförande) och Felix König (ordförande, RFSL Ungdom) i spetsen. Skönt!
Just nu känns det som om RFSL faktiskt gör allt rätt. Inklusive det att man bjuder in till samtal i någon slags framtidsspanaranda för att ta reda på vad som funkar bra och dåligt, vad som behöver göras och vart världen nära och bortom dem vill och är på väg. Ett sätt att börja staka ut en färdriktning för de kommande decenniernas arbete, kan man säga. Om Ulrika är riktigt smart, så ser hon till att göra det till en återkommande och tidsmässigt omfattande punkt på varje Pride hädanefter. För att det behövs. För att vi som satt i panelen tyckte det var så värt att vara där, börja nysta, börja ta diskussionerna och verkligen sitta ner och prata om det. Verkligen värt!
Men vi hann ju verkligen knappt ens börja prata. Vi hade kunnat fortsätta i all evighets evighet! Därför att det finns så mycket att tala om. Är HBT-rörelsen mätt? Har vi uppnått våra mål? Har vi blivit klara och färdiga? Nej, knappast. Det skulle kunna skrivas hyllkilometer om det, men det skulle förmodligen ändå inte räcka. Och därför behövs RFSL. Därför behövs Pride. Därför behövs också den liberala HBT-rörelsen och därför behövs även människor som jag, säger folk, ännu ett tag till. Jag antar jag får stanna kvar i det egentligen rätt hatade rampljuset en stund till, även om det är obehagligt också. Det har i alla fall blivit betydligt enklare idag. När jag får det stöd jag får, när jag får så mycket positiva knuffar i ryggen i medierna. Då jag får så mycket uppskattning, kramar och varma och uppskattande kommentarer. Jag är bara ett ägg och kan knappast flyga så vidare bra än. Men jag jobbar på det. Och jag är förundrad över att allt bara har exploderat så dant och att jag lyckats hamna mitt i den berömda smeten bara helt plötsligt.
Att mediebevakningen varit i stort sett odelat positivt inställd är verkligen också helt fenomenalt. Det är verkligen något drastiskt som hänt på sistone.Något helt otroligt annorlunda mot tidigare har inträffat. Jag vet inte vad det är, egentligen. Men det är en känsla i luften. Helt plötsligt är det ok att vara trans, för att nu kan vi prata om det, nu finns en känsla av att samhället för första gången inte enbart stigmatiserar, tabubelägger, skuld- och skambelägger och försöker att lägga någon slags perverterande freakshowstämpel över oss.
Det är anmärkningsvärt. På så otroligt många vis är det anmärkningsvärt. Jag är skakad. Helt enkelt för att jag inte trodde jag skulle få uppleva det under min livstid. Men något har faktiskt hänt. Något har börjat förändras. Det verkar som att ett litet blogginlägg på mors dag, och som jag trodde kanske skulle få max ett tiotal ointresserade läsare, har lyckats med att sätta en gigantisk boll i rullning. Med hjälp av att dessutom rapporten från Socialstyrelsen dök upp har detta blivit inte bara något litet uppmärksammat, utan rentav en valfråga. Hur i hela friden gick det till? Lars-Erik Holm, Karin Lindell och Linda Almqvist på Socialstyrelsen har gjort ett jättejobb. Inte bara i sina efterforskningar och sammanställningar. Utan genom modet att så tydligt bryta med gällande praxis, lagar, tabun och stigmatiseringsprocesser. Att överhuvudtaget våga göra något sådant är stort och det ska stora människor till för att göra en sådan sak. Verkligen.
Jag torkade tillslut tårarna efter det där talet, skrattade med Magdalena Ribbing och de många många andra som lyssnade på henne. Sög in de varma leendena från människorna omkring mig och de positiva ord jag fick från jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som jag just talat med innan och som kikade på invigningstalet bara någon meter bort. Fick ett par mycket positiva antydningar under det samtalet, och det gladde mig mycket. Det kan hända saker under nästa mandatperiod. Där i kvällsljuset stannade jag upp och blundade. Grävde mig in i min mans famn och bara andades. Det var magiskt. Det var obeskrivligt. Det var Pride!
Det var Pride!
(och i år var till och med jag inkluderad)
intressant
Det var en djävulsk massa känslor som bubblade upp i mig på en och samma gång. Lättnad, glädje, jubel, sorg, vemod, ångest, ilska...
Jag tycker Lars-Erik är fantastisk! Det bara kändes så jäkligt starkt inombords då han talade och då han fördömde behandlingen av transsexuella i dagens samhälle, hatbrotten och allt det där som liksom är min vardag idag. Att någon bara vill lyssna. Att någon vill förändra. Det betyder så otroligt mycket för mig i min egen lilla personliga sfär. Det betyder en hel värld.
Liksom förra generaldirektören Barbro Westerholms arbete betytt massor. Och även så många andras. Agneta Berliner, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson, Camilla Lindberg i egna partiet.
Och så Luf, förstås. Inte minst mina ordföranden Adam Cwejman och Christoffer Fagerberg som gått loss hårt nu på tvångssteriliseringarna. Och så Catrine, Christoffer och Rebecca som speciellt värmer mitt hjärta bland alla de fantastiska människorna i HBT-liberalerna. Och alla kollegorna på Luf fattar inte ett smack av vad de ställer till med genom sina kampanjer, plakat och banderoller som får mig att vilja gråta varje gång jag ser dem, för att åsynen av tvångssteriliseringskampanjen fortfarande får min mage att vända sig ut och in av smärta. Men också av glädje för att de uppmärksammar. Per, Andreas, Karl, Victor... Alla! För att de säger ifrån. För att de tar ställning. Och därigenom visar mig ett sådant starkt stöd, dels i min kamp för förändring, men också för vem jag är och vad jag är. Att de inte bara vågar stå upp för mig och de som lider av transsexualismen tillsammans med mig, utan också slåss för mig och oss är något som jag knappt klarar av att hantera. Det är faktiskt helt sanslöst!
Jag har också fått ett helt otroligt stöd från RFSL, med människor som Ulrika Westerlund (förbundsordförande) och Felix König (ordförande, RFSL Ungdom) i spetsen. Skönt!
Just nu känns det som om RFSL faktiskt gör allt rätt. Inklusive det att man bjuder in till samtal i någon slags framtidsspanaranda för att ta reda på vad som funkar bra och dåligt, vad som behöver göras och vart världen nära och bortom dem vill och är på väg. Ett sätt att börja staka ut en färdriktning för de kommande decenniernas arbete, kan man säga. Om Ulrika är riktigt smart, så ser hon till att göra det till en återkommande och tidsmässigt omfattande punkt på varje Pride hädanefter. För att det behövs. För att vi som satt i panelen tyckte det var så värt att vara där, börja nysta, börja ta diskussionerna och verkligen sitta ner och prata om det. Verkligen värt!
Men vi hann ju verkligen knappt ens börja prata. Vi hade kunnat fortsätta i all evighets evighet! Därför att det finns så mycket att tala om. Är HBT-rörelsen mätt? Har vi uppnått våra mål? Har vi blivit klara och färdiga? Nej, knappast. Det skulle kunna skrivas hyllkilometer om det, men det skulle förmodligen ändå inte räcka. Och därför behövs RFSL. Därför behövs Pride. Därför behövs också den liberala HBT-rörelsen och därför behövs även människor som jag, säger folk, ännu ett tag till. Jag antar jag får stanna kvar i det egentligen rätt hatade rampljuset en stund till, även om det är obehagligt också. Det har i alla fall blivit betydligt enklare idag. När jag får det stöd jag får, när jag får så mycket positiva knuffar i ryggen i medierna. Då jag får så mycket uppskattning, kramar och varma och uppskattande kommentarer. Jag är bara ett ägg och kan knappast flyga så vidare bra än. Men jag jobbar på det. Och jag är förundrad över att allt bara har exploderat så dant och att jag lyckats hamna mitt i den berömda smeten bara helt plötsligt.
Att mediebevakningen varit i stort sett odelat positivt inställd är verkligen också helt fenomenalt. Det är verkligen något drastiskt som hänt på sistone.Något helt otroligt annorlunda mot tidigare har inträffat. Jag vet inte vad det är, egentligen. Men det är en känsla i luften. Helt plötsligt är det ok att vara trans, för att nu kan vi prata om det, nu finns en känsla av att samhället för första gången inte enbart stigmatiserar, tabubelägger, skuld- och skambelägger och försöker att lägga någon slags perverterande freakshowstämpel över oss.
Det är anmärkningsvärt. På så otroligt många vis är det anmärkningsvärt. Jag är skakad. Helt enkelt för att jag inte trodde jag skulle få uppleva det under min livstid. Men något har faktiskt hänt. Något har börjat förändras. Det verkar som att ett litet blogginlägg på mors dag, och som jag trodde kanske skulle få max ett tiotal ointresserade läsare, har lyckats med att sätta en gigantisk boll i rullning. Med hjälp av att dessutom rapporten från Socialstyrelsen dök upp har detta blivit inte bara något litet uppmärksammat, utan rentav en valfråga. Hur i hela friden gick det till? Lars-Erik Holm, Karin Lindell och Linda Almqvist på Socialstyrelsen har gjort ett jättejobb. Inte bara i sina efterforskningar och sammanställningar. Utan genom modet att så tydligt bryta med gällande praxis, lagar, tabun och stigmatiseringsprocesser. Att överhuvudtaget våga göra något sådant är stort och det ska stora människor till för att göra en sådan sak. Verkligen.
Jag torkade tillslut tårarna efter det där talet, skrattade med Magdalena Ribbing och de många många andra som lyssnade på henne. Sög in de varma leendena från människorna omkring mig och de positiva ord jag fick från jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som jag just talat med innan och som kikade på invigningstalet bara någon meter bort. Fick ett par mycket positiva antydningar under det samtalet, och det gladde mig mycket. Det kan hända saker under nästa mandatperiod. Där i kvällsljuset stannade jag upp och blundade. Grävde mig in i min mans famn och bara andades. Det var magiskt. Det var obeskrivligt. Det var Pride!
Det var Pride!
(och i år var till och med jag inkluderad)
intressant
Hotet mot internet hot även mot HBT-personer
Jo, men så är det ju. Piratpartiets Anna Troberg skriver på Aftonbladet Debatt om hur sexuella minoriteter riskerar fara extra illa just i samband med censuren, det ökade övervakningssamhället och interneträdslan hos många politiker och tjänstemän. Datalagringen är en oerhört skrämmande riskfaktor för oss HBT-personer. Det är vida omvittnat, även om somliga inte fattar vinken. Men Kd har å andra sidan sällan varit vidare duktiga på det där med minoriteter - och då speciellt inte HBT-personer. Så det går väl hand i hand, eller så. Jag har tidigare pratat om det då och då och använt hashtagen #BitFear för att beskriva vad det handlar om. Inte bara, men också, för homo- och bisexuella samt transpersoner.
Jag skrev om det inte minst för något år sedan också, tillsammans med en mängd andra HBT-personer från olika delar av landet. Då, på den tiden uppmärksammades det nog för att jag skulle hamna mitt i hela cirkusen med Svart Måndag. Det var litet grann en början på hela aktivistandet, tror jag.
Har föreläst om det på Pride också, förstås. Kan inte hålla mina fingrar borta, riktigt.
Och av någon anledning känns det som om Anna är helt rätt ute. Det ser inte ett dyft bättre ut idag än det gjorde då. Vi har mycket kvar att göra. Vi borde verkligen göra det än mer tillsammans på ett eller annat vis.
Hoppas ses på Pride och förstås på Freedom Not Fear 11 september 2010. Dags, återigen, för en prata.
Jag skrev om det inte minst för något år sedan också, tillsammans med en mängd andra HBT-personer från olika delar av landet. Då, på den tiden uppmärksammades det nog för att jag skulle hamna mitt i hela cirkusen med Svart Måndag. Det var litet grann en början på hela aktivistandet, tror jag.
Har föreläst om det på Pride också, förstås. Kan inte hålla mina fingrar borta, riktigt.
Och av någon anledning känns det som om Anna är helt rätt ute. Det ser inte ett dyft bättre ut idag än det gjorde då. Vi har mycket kvar att göra. Vi borde verkligen göra det än mer tillsammans på ett eller annat vis.
Hoppas ses på Pride och förstås på Freedom Not Fear 11 september 2010. Dags, återigen, för en prata.
Förtydligande rörande tvångssteriliseringarna
Jag har fått en del kommentarer på sistone om att möjligheten att få barn inte är en mänsklig rättighet...
Det kanske den inte är.
Men...
Är det verkligen så att det är en mänsklig rättighet för staten att stjäla möjligheten om den finns?
Det kanske den inte är.
Men...
Är det verkligen så att det är en mänsklig rättighet för staten att stjäla möjligheten om den finns?
Transfobi, hat, våld och tvångsvård
Jo, så nu ska man inte få byta kön ens om man är myndig (någon som hört mig ropa om det faktum att vi transsexuella redan är omyndigförklarade och exempelvis inte får välja läkare själva, och dylikt?) enligt någon dammig psykolog som Expressen lyckats fiska upp. Bra, förmodligen. De behöver komma upp till ytan, dammas av och bli uppmärksammade på vilket sekel de lever i. Och Svenska Kyrkan anser visst (pdf), återigen, att tvångssteriliseringarna är ett bra sätt att hålla människor i schack och förhindra dem att bryta den heterosexuella tvåsamhetsnormen med mamma-pappa-barn. Så ohyggligt charmigt. Läs dagens artikel i Expressen. Det känns som om SM i icke-medmänsklighet snart borde vara avgjort.
Mjo... det beror ju på hur man lägger betoningen, inte sant?
Jo, men de har nog rätt. Jag föredrar också tusentals självmord, en massa Kissies och Metro-journalister som springer och tvångsoutar folk till höger och vänster och ett samhälle som bygger på total oförståelse för psykologi, medicinsk forskning och människors rätt till sin egen kropp, sexualitet och fortplantning. Morfologisk frihet har ju aldrig varit viktig. Fråga feministerna. Det låter jättecharmigt att vi borde ta HÅRDARE tag mot alla dessa jäkla normbrytare. Vi borde nog spärra in dem riktigt ordentligt också. För säkerhets skull.
Så hette det ju om hiv-positiva på 80-talet och så har det hetat om och skett med så många andra grupper tidigare också. Både här och utomlands. Tryggast så kanske? Det kunde varit ironi, men å andra sidan... det är i stort sett verklighet idag.
Vi har ju nu faktiskt ett fall där en ung transkille, exempelvis, blivit hämtad av en hel armada poliser under lektionstid i skolan och med våld förts till ett låst ungdomshem på obestämd tid för att han inte ville gå med på att leva som flicka. Du ska fanimej assimileras, ungdjävul!!! Detta mot föräldrarnas vilja och utan någon tillstymmelse till förståelse från omgivningen. Mamman orkar inte ens besöka sonen på boendet, för att det blir för smärtsamt och för att hon rasar totalt då hon måste gå därifrån ensam.
Polisen i Malmö har gjort sig berömd för att sitta och håna transsexuella självmördare på sina frukostmöten. Mer här. Och här.
Jag själv nekades vård efter en grov våldtäkt (hatbrottsrelaterad) för ett drygt år sedan på grund av att den läkaren som faktiskt hade kunnandet att ta hand om de svåra skadorna (bland annat uppskuren inifrån med en vass och hyfsat lång kniv) tyckte att "visst kunde jag fixa dig, men jag gör inte trans". Vilket lämnade mig med andra läkare som visserligen är duktiga och som är vana att göra könskorrigerande kirurgier, men som fick erkänna att just så duktiga var de inte att de klarade av att reparera denna typen av skador. Resultatet blev skador på urinrör, svällkroppar, slidvägg och urinblåsa som jag aldrig kommer bli av med. Istället fick jag på egen kostnad resa till Thailand för att söka upp min gamla kirurg med risk för att förblöda på planet om det gick riktigt illa.
På annat håll har vi sociala myndigheter som slåss hårt i domstol för att ta ifrån en accepterande, omtänksam och otroligt stark mamma sin dotter för att dottern ta mig fan inte ska få vara pojke. För det strider mot socialkontorets uppfattning om vad som är rätt och riktigt.
I Lund nekas studerande på psykologprogrammet rätten att ta emot patienter som en del av utbildningen på grund av sin transsexualism. Också mycket charmigt. För det är ju så att vi alla transsexuella är lobotomerade och inte klarar av att arbeta eller studera överhuvudtaget, var det vad? Nej, just det... lobotomerat har vi nog inte gjort sedan 30-70-talet. Då var exempelvis Thorazine vanligt för att göra transsexuella till medgörliga kollin så att de skulle sluta tänka på att byta kön. Thorazine kallas idag i många fall för kemisk lobotomi.
Jag har själv skrivit om hur Arbetsförmedlingen i Huddinge har ägnat sig åt att tala om för mina potentiella arbetsgivare att de inte borde anställa ett sådant monster som jag. Och att de, enligt sina interna register, ansett att jag behöver en arbetsgivare som tillåter mig att ägna mig åt sexuella aktiviteter hela dagarna på arbetstid. Det lär ska vara ändrat numera, men jag litar ju helt och fullt på att jag kommer få en sjysst hjälp att finna jobb igen nästa gång jag hamnar där.
I andra fall har personer blivit outade på jobbet här och där och fått lämna sina arbetsplatser samma dag. Andra blir hotade till livet av sina arbetsgivare och arbetskamrater och glastaket är så lågt att det knappt går att krypa under det. Baktalerier och mobbning på arbetsplatser idag är ett enormt problem. Vård för transsexuella i alla möjliga situationer ska vi inte prata om.
En kvinna jag känner bodde för något år sedan inneboende hos en manlig bekant och hade just påbörjat sin transitionsprocess. En natt vaknade hon av att den manliga bekanta och hans vän med grovt våld överföll och våldtog henne. Sent omsider lyckas hon fly lägenheten och tillkallar ambulans. Ambulansen lämnar henne på gatan med orden att ser man ut sådär, så får man faktiskt skylla sig själv. Efter att tillslut ha fått vård söker kvinnan upp socialkontoret för att få stöd och hjälp och möjlighet till ett tillfälligt boende. Hon har svårt att återvända hem av uppenbara skäl. Men socialkontoret svarar då att sådana som hon kan ju inte bo i vanliga bostadsområden eller på vanliga skyddade boenden för vanliga människor. Det måste hon ju förstå? Så hon hänvisas helt enkelt till den lokala flyktingförläggningen istället. Hon har nu inte ens utländsk bakgrund (även om det i sig också vore ett fullständigt absurt skäl till en sådan hantering i mina ögon), så vad har hon att skaffa på en flyktingförläggning, menar de sociala myndigheterna?
Exemplen efter 16 år som stödperson, ett gäng år som öppet transsexuell är många. Och nu när jag får kontakt med människor jag inte känt tidigare i rollen som någon slags offentlig förebild för den här gruppen har jag hört så mycket att de flesta inte skulle tro att det är sant. Men tyvärr är det det. Och inför denna makabra människosyn är vi som transsexuella jäkligt små för det mesta. Det finns inte mycket att sätta emot, helt enkelt. Jag har fler vänner som dött för egen hand, ställda emot detta samhället, än jag kan räkna. Något hundratal nu. Ett tag vågade jag inte logga in på communities som Qruiser, Helgon och andra siter, för att jag bara kände på mig att idag kommer det finnas ytterligare ett namn som är markerat i grått på den här sidan. Idag är det ytterligare en gravsten.
Om sedan bloggvärldens stjärna Kissie blir ledsen för att hon tvångsoutat en välanpassad och välfungerande transsexuell tjej till den här omvärlden och tvingas att stå till svars för det, så må det faktiskt vara hänt. Man kanske borde tänka sig för litet grann då och då och sluta vara så jäkla rädd själv. Dålig självkänsla övervinns inte genom att slå sönder andras liv. Tyvärr kan vi konstatera att Kissie kanske har bråkat med alldeles för många människor för ofta förr som inte varit starka nog att stå emot, och att hon lärt sig att hon kan komma undan med det. No more! Det finns alldeles för många därute som arbetar för de transsexuella idag för att något sådant ska passera obemärkt. Man slår inte på den som är svag, sägs det ju. Kissie har lärt sig att göra motsatsen. Det kanske kan vara en nyttig, fabelliknande berättelse, detta, att komma ihåg i framtiden. På något vis. Jag tycker fortfarande att Kissie borde skämmas häcken av sig. Och förhoppningsvis dra litet lärdom av detta.
Phelps: Fags die, God laughs
Eller kanske inte!
Och det borde även somliga otroligt transfoba psykologer och andra vårdgivare göra. Det borde Arbetsförmedlingen göra. Liksom alla arbetsplatser, föreningar, myndigheter, skolor och andra institutioner som känner med sig att det är på detta viset de behandlar sina medmänniskor.
Eller ska vi fortsätta att lämna vårdsökande i sticket och placera transsexuella på flyktingförläggningar, slutna anstalter eller allra helst i koncentrationsläger igen?
Men hämta nu också mig till er kära förläggning i sådana fall. Det är jag och alla andra som inte passar in, förstår jag? Jag ser fram emot sällskap av bögar, flator, polyamorister, bdsm:are, rullstolsbundna, neuropsykfolket, epileptikerna, judarna, narkomanerna, sexsäljarna, muslimerna, romerna, resande och alla andra som inte passar in. Bunta ihop oss alla bara. Återinför det glada, ariska och cisheteronormativa folkhemmet utan tolerans för avvikelser. Vi kommer festa tillsammans som vore det år 1999. Jag anmäler mig härmed frivilligt. Kom och hämta mig hemma i Huddinge. Jag väntar på fångbussen ute på gården. Får jag bara packa matsäck först? Vill någon vattna mina blommor under tiden jag är borta?
Intervjuas alltså i Expressen om kravet på 18-årskrav för vård och allra mest kirurgi på transsexuella, samt dålig vård i allmänhet. Samt om kyrkans fortsatt benhårda krav på att sådana där jävlar som jag ta mig fan ska tvångssteriliseras till vilket jäkla pris som helst. För att ingen har rätten att sticka ut från några normer här inte. Inte i välordnade Sverige. Och så finns det länder som Nepal som redan infört rätten att registrera sig som tredje kön... Här väntar vi fortfarande på en fungerande namnlag. Eller för den delen möjligheter att få barn för oss som redan är sterila. Samma sak gäller förstås för många andra grupper idag. Homosexuella män, intersexuella och andra. Carina Hägg (S), vart är du?
Vad har hänt med Europa och med Sverige idag? Jag trodde någonstans att vi kanske, faktiskt, hade lärt oss någonting...
intressant.
Sydsvenskan, Guardian, Womanist Musings, Rasmus, Birgitta Ohlsson, P2, AB, DN, Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni, SR, SVT, TV4 Nyhetskanalen, Expressen Ledare, Peter Andersson påpekar att Sverigedemokraterna är igång igen. Vännen Akko skriver. Café Liberal, Linnéa Darell.
Och fantastiska Catrine Norrgård och Fannie Finnved skriver i UNT.
2010-07-28
Det kommer bli en spännande dag
Nu är jag på väg till onsdagens första begivenhet. Klockan tio presenterar integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och EU-minister Birgitta Ohlsson Folkpartiets förslag för att stärka HBT-personers rättigheter.
Riksdagen nästa, med andra ord. Sedan paneldebatt med Luf och Liberati, samt invigningen av Pride Park. Ikväll utses sveriges allra första Miss Transsexual.
Kan bli en spännande dag.
Riksdagen nästa, med andra ord. Sedan paneldebatt med Luf och Liberati, samt invigningen av Pride Park. Ikväll utses sveriges allra första Miss Transsexual.
Kan bli en spännande dag.
Integritetsfrågorna nu även på Stockholm Pride
Stockholm Pride har numera folk som jagar runt och skriver om så många seminarier de nu hinner med. Det är mycket jobb med det, men det är kul att se att de verkligen sliter hårt för att få ut information om vad som diskuteras.
I måndags var jag en av de invigningsföreläsare som körde första passet i Pride House. Jag gjorde det i en föreläsning gemensamt anordnad av Människorättsnätverket Svart Måndag och HBT-liberalerna. Där diskuterade jag bland annat FRA, Datalagringsdirektivet, Stockholmsprogrammet, Smile29 och andra frågor som varit aktuella inom integritetsrörelsen sista åren och visade på att där finns reell anledning till oro just för HBT-gruppen nu och i framtiden.
Eftersom jag inte har någon aning om hur länge Pride har tänkt att låta artiklarna ligga uppe, så har jag tagit mig friheten att citera litet grann. Jag hoppas att ingen tar illa upp. Artikeln finns annars här.
I måndags var jag en av de invigningsföreläsare som körde första passet i Pride House. Jag gjorde det i en föreläsning gemensamt anordnad av Människorättsnätverket Svart Måndag och HBT-liberalerna. Där diskuterade jag bland annat FRA, Datalagringsdirektivet, Stockholmsprogrammet, Smile29 och andra frågor som varit aktuella inom integritetsrörelsen sista åren och visade på att där finns reell anledning till oro just för HBT-gruppen nu och i framtiden.
Eftersom jag inte har någon aning om hur länge Pride har tänkt att låta artiklarna ligga uppe, så har jag tagit mig friheten att citera litet grann. Jag hoppas att ingen tar illa upp. Artikeln finns annars här.
MAKTEN ÖVER DIN INTEGRITET
Dagens arbete mot terrorism och grov brottslighet har en baksida. Amanda Brihed berättar om ett allt mer ambitiöst insamlande av data som leder till ett integritetshot, inte minst mot HBT-personer.
Bland de allra första ut under veckans Pride House-arrangemang efter invigningen några minuter tidigare var Amanda Brihed från nätverket Svart Måndag. Amanda är även engagerad i kampen för mänskliga rättigheter och i HBT-liberalerna. Hon berättade om den accelererande tendensen att information om medborgare samlas in pro-aktivt för att förhindra terror och brott, och om vilka risker det medför.
Varför är det här något att oroa sig för?
Amanda gav några exempel på sätt som information samlas in på och på hur den informationen kan spridas. Till att börja med sker insamling av information om medborgarna till en oerhörd mängd olika register, och det kan handla om allt från registrering av internetvanor till sjukhusjournaler och information som inhämtas av till exempel Försvarets Radioanstalt, FRA.
En risk med insamling av stora mängder data är att det alltid förekommer ett visst läckage till obehöriga. Dessutom försöker rationella myndigheter att samordna data genom att centralisera register, och det förekommer ibland ett internationellt utbyte av den registrerade informationen. Det senare kan i värsta fall leda till att personer med band till länder med en negativ syn på HBT-personer försätts i direkt livsfara.
Ett exempel på vad samkörningen av register kan leda till har Amanda själv råkat ut för:
– Jag skulle söka arbete och fick veta att det står i Arbetsförmedlingens register att jag är en transperson och att min arbetsgivare måste acceptera att jag i princip kan vilja ha sex hela dagarna. Jag blev inte glad, kan man säga!
Ett annat exempel på integritetskränkande informationsinhämtning är genomlysningen, eller kroppsscanningen, av personer på flygplatser. Det är kanske inte ett problem för de flesta, men en transperson kan råka i ordentliga svårigheter, särskilt i vissa länder. Åk till exempel inte till Dubai utan att ditt fysiska tillstånd stämmer överens med vad som står i ditt pass!
Amanda ägnade särskild uppmärksamhet åt den nya FRA-lagen som ger Försvarets Radioanstalt (namnet till trots en civil myndighet) utökade befogenheter. Man lyder till exempel inte under den vanliga personuppgiftslagen, PUL. Därför kan man lagra information om kön, sexuell läggning och politiska övertygelser om medborgare. Amanda citerade uttalanden som antyder att man även kan tänka sig att använda den informationen i till exempel internationellt utbyte.
Hur stor är egentligen anledningen till oro?
Förutom att tendensen inom informationsinsamling och registerhantering är oroande så är egentligen inte anledningen till oro i just Sverige särskilt stor. Den svenska regeringen har på det hela taget en ganska sund inställning, med vissa undantag (Amanda tog upp gredelina kuvert som exempel). I andra länder är anledningen till oro mer akut. Amanda berättade om att system för informationsinsamling är likartade i till exempel Sverige och Iran, och i Iran har regimen inte riktigt samma inställning till informationshantering. Och vem vet vad framtiden bär med sig?
Är det värt riskerna att enstaka personer råkar illa ut genom att detaljer om läggning, politiska åsikter osv kommer ut? Den ökade informationsinsamlingen motiveras framför allt med hot om terrorism, men hur stort är det hotet? Amanda exemplifierade med statistik om terrorism mot trafikflyget: På 10 år har 99 miljoner passagerarflygningar gjorts. På dem skedde sex försök till terrorism varav fyra lyckades. Av sju miljarder passagerade krävdes 647 dödsoffer.
För att sammanfatta situationen så bör man hålla sig medveten om hur ens personliga information hanteras. Kanske vill man till och med engagera sig i försvaret för den personliga integriteten, som Amanda har gjort!
2010-07-27
Gårdagen ett korståg i Pridetider
Ja, eller något sånt. Får man skämta om det, med alla väckelserörelser och all frikyrklig indignation samtidigt, att det var något av ett korståg medialt igår. På något vänster bara råkade det bli väldigt bra. Känns surrealistiskt att var jag än går vara väldigt påpassad i år då Pride sätter igång. Jag har sett fram emot Pride. Emot alla vänner, emot arbetet med att göra en bra Pride tillsammans med kollegorna i Folkpartiet, Luf, HBT-liberalerna och Liberala Kvinnor inte minst. Men att det skulle vara så mycket mer än så tänkte jag inte. Nu får jag bakläxa, men på ett rätt trevligt vis.
Fotografer, kameralinser, en lätt hysteri över att det står om mig där och att det står om mig där. Jag vet inte om jag någonsin kommer vänja mig, men jag får erkänna att just igår kändes det faktiskt väldigt kul. Kanske för alla fina tillrop från människor omkring mig. För att det också kanske innebär att något kan hända.
Hörde ni hur Erik Ullenhag sa att tvångssteriliseringarna och den extremt förnedrande lagstiftningen för transsexuella och andra transpersoner faktiskt skulle kunna ändras redan 2011 och att det litet grann är målet för honom och Folkpartiet att det ska hända?
Vad säger man om någonting sådant? Jag hade väl väntat mig ett par decennier till av bitter och hårdför kamp, trots allt. Det brukar ju bli så med allting som har ens litet perifert med sexuell hälsa, normer och värderingar att göra. Men igår var jag återigen väldigt stolt. Väldigt stolt. Det blev ett helt ok reportage, tycker jag.
Jag fick också äran att skriva premiärkrönikan för Aftonbladets Pridesatsning och blev omnämnd med tillhörande fyrverkerier på Expressen Ledare. Inte så himla dåligt pinkat för att vara en transtjej i svensk politik ändå.
Gjorde även ett par seminarier igår för HBT-liberalerna och Svart Måndag. Övervakningsseminariet "Ta makten över din integritet" och paneldebatten "Rätten att heta rätt" med Martin Andreasson som moderator. Deltog gjorde också Christine Sahlström, Eva Brylla och Immanuel Trollhare Brändemo. Därefter mingel med vänner från hela den liberala sfären under kvällen. Bland andra var Catrine, Per, Andreas, Birgitta, Mark och många andra där. Det var så mycket kärlek och jag önskar jag verkligen hann tacka alla som var där med ett eget inlägg, för att så lovebombad har jag nog inte varit på ett och samma ställe vid samma tidpunkt under hela mitt liv. Vänner, jag avgudar er!
Annars började Pride redan på söndagen för min del. Litet pridefestande med vänner från litet olika håll. Inte minst från Miljöpartiet. Jag blev utmanad att bära hatt under veckan, så om du ser en svart hatt studsa omkring på huset eller i parken, så kan det mycket väl vara jag.
Det skrivs litet grann både här och där. Det tycker jag är kul.
Det skrivs en hel del relaterat också, förstås. Det vore ju konstigt annars. Det har varit massiv uppmärksamhet på sistone. Har jag någonsin sagt att situationen för hbt-personer faktiskt inte är så jäkla bra i Sverige och att det fortfarande finns sjukt mycket kvar att göra? Men sakta börjar det vända.
Carina Hägg är en av de människor jag vill ta en diskussion med närmsta tiden. Carina Hägg (S), som är total motståndare till surrogatmödraskap och som är så svår att ens diskutera med i de frågorna. Är det inte dags att ta upp diskussionen nu, i ljuset av vad som på sistone kommit fram om hbt-personers situation i allmänhet och transpersoners i synnerhet?
SVT rapporterat att få riksdagskandidater aktivt vill driva HBT-frågor nästa mandatperiod. Av 5500 tillfrågade har 1600 svarat. Av dessa har 20-talet sagt sig vilja driva på. Jag är en av dem.
Intressant.
Litet kul prylar under veckan som kommer, för den som är intresserad av att följa oss liberaler i veckan. Ett axplock.
Tisdag
Hur går hbt-rörelsen vidare? Idéskapare, aktivister och omstörtare för samtal om idéer kring sexualpolitisk utveckling och RFSL:s fortsatta påverkansarbete. Vilka är de kommande 60-årens viktiga och mest brännande frågor?
Kl. 15.00 och 15.45, Arrangör: RFSL. Deltagare: Catrine Norrgård, Amanda Brihed, hbt-liberaler m.fl.
Flata under förtryck.
I samarbete med Liberala Kvinnor
27 juli, kl. 17:00-17:45
Lagret, Kulturhuset
Relaterat.
Hatbrott mot hbt-personer: Ett problem som vägrar försvinna!
Facundo Unia talar om hatbrott både som frilansjournalist och utifrån egna
erfarenheter av att utsättas. Värd och samtalsledare är Barbro Westerholm (FP),
riksdagsledamot.
Tid: Tisdagen den 27 juli klockan 18.00–20.00
Plats: Riksdagen, Folkpartiets klubbrum, ingång via Mynttorget 2.
Lär vara fullsatt nu
Onsdag 28 juli
Vem har makten över ditt liv i framtiden?
28 juli, kl. 13:00-13:45
Klarabion, Kulturhuset
HBT-jeopardy
Alliansens hbt-nätverk tävlar mot de rödgröna (Martin Andreasson för hbt-liberaler)
Kl. 13:45–14:45, Pride house, Sergel 3
Torsdag 29 juli
Möt EU-minister Birgitta Ohlsson
Kom och lyssna då Birgitta Ohlsson berättar om erfarenheter från kampen
för rättvisa i Litauen och Uganda.
29 juli, kl. 13:00-13:45, Klarabion, Kulturhuset
Dagens makthavare - Birgitta Ohlsson 29 juli kl. 16.00-16.45
Pride House - Sergel 3
Fredag 30 juli
Fredag förmiddag, Nyamko Sabuni i Folkpartiets tält i parken.
Träffa Birgitta Ohlsson i regeringskanslietstält i Pride Park kl. 16-17
Partiledardebatt med Jan Björklund
kl. 15:00-16:30, Hörsalen,
Kulturhuset
Myndigheten, föreningsfriheten och demokratin, samtal med företrädare för ideella organisationer som sökt och/eller fått statsbidrag. HBT-liberaler, Svenska Kyrkans Ungdom, Ung Pirat och Riks EKHO.
Kl. 17-20, arr. Ungdomsstyrelsen, Integrations- och jämställdhetsdepartementets tält i Pride park
Svart Måndag: Ta makten över din transition
I en personlig föreläsning berättas om myter och historier, alternativa transitionsvägar, kirurgier och diverse behandlingsmetoder för transsexuella kvinnor. Föreläsningen innehåller bland annat före- och efterbilder för ett flertal behandlingar, samt bilder från kirurgier.
Medverkande: Amanda Brihed och Maria Sundin.
Programpunkten riktar sig exklusivt till transsexuella kvinnor och deras närstående. Fredag kl 16:00–16:45
Och så frågas Nyamko Sabuni ut av RFSL och RFSL Ungdom på fredag kl 12-13 på House.
Lördag 31 juli
Snart har 100 personer anmält sig till att gå med FP, LUF, hbt-liberaler och liberala kvinnor i paraden! Anmäl dig du också, eller dyk upp oanmäld.
Samling i Tantolunden kl. 11.30 Paraden startar kl 13.
Anmäl dig gärna via facebookeventet
Möt jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i regeringskansliets tält i Pride Park kl. 16-17
Fotografer, kameralinser, en lätt hysteri över att det står om mig där och att det står om mig där. Jag vet inte om jag någonsin kommer vänja mig, men jag får erkänna att just igår kändes det faktiskt väldigt kul. Kanske för alla fina tillrop från människor omkring mig. För att det också kanske innebär att något kan hända.
Hörde ni hur Erik Ullenhag sa att tvångssteriliseringarna och den extremt förnedrande lagstiftningen för transsexuella och andra transpersoner faktiskt skulle kunna ändras redan 2011 och att det litet grann är målet för honom och Folkpartiet att det ska hända?
Vad säger man om någonting sådant? Jag hade väl väntat mig ett par decennier till av bitter och hårdför kamp, trots allt. Det brukar ju bli så med allting som har ens litet perifert med sexuell hälsa, normer och värderingar att göra. Men igår var jag återigen väldigt stolt. Väldigt stolt. Det blev ett helt ok reportage, tycker jag.
Jag fick också äran att skriva premiärkrönikan för Aftonbladets Pridesatsning och blev omnämnd med tillhörande fyrverkerier på Expressen Ledare. Inte så himla dåligt pinkat för att vara en transtjej i svensk politik ändå.
Gjorde även ett par seminarier igår för HBT-liberalerna och Svart Måndag. Övervakningsseminariet "Ta makten över din integritet" och paneldebatten "Rätten att heta rätt" med Martin Andreasson som moderator. Deltog gjorde också Christine Sahlström, Eva Brylla och Immanuel Trollhare Brändemo. Därefter mingel med vänner från hela den liberala sfären under kvällen. Bland andra var Catrine, Per, Andreas, Birgitta, Mark och många andra där. Det var så mycket kärlek och jag önskar jag verkligen hann tacka alla som var där med ett eget inlägg, för att så lovebombad har jag nog inte varit på ett och samma ställe vid samma tidpunkt under hela mitt liv. Vänner, jag avgudar er!
Annars började Pride redan på söndagen för min del. Litet pridefestande med vänner från litet olika håll. Inte minst från Miljöpartiet. Jag blev utmanad att bära hatt under veckan, så om du ser en svart hatt studsa omkring på huset eller i parken, så kan det mycket väl vara jag.
Det skrivs litet grann både här och där. Det tycker jag är kul.
Det skrivs en hel del relaterat också, förstås. Det vore ju konstigt annars. Det har varit massiv uppmärksamhet på sistone. Har jag någonsin sagt att situationen för hbt-personer faktiskt inte är så jäkla bra i Sverige och att det fortfarande finns sjukt mycket kvar att göra? Men sakta börjar det vända.
Carina Hägg är en av de människor jag vill ta en diskussion med närmsta tiden. Carina Hägg (S), som är total motståndare till surrogatmödraskap och som är så svår att ens diskutera med i de frågorna. Är det inte dags att ta upp diskussionen nu, i ljuset av vad som på sistone kommit fram om hbt-personers situation i allmänhet och transpersoners i synnerhet?
SVT rapporterat att få riksdagskandidater aktivt vill driva HBT-frågor nästa mandatperiod. Av 5500 tillfrågade har 1600 svarat. Av dessa har 20-talet sagt sig vilja driva på. Jag är en av dem.
Intressant.
Litet kul prylar under veckan som kommer, för den som är intresserad av att följa oss liberaler i veckan. Ett axplock.
Tisdag
Hur går hbt-rörelsen vidare? Idéskapare, aktivister och omstörtare för samtal om idéer kring sexualpolitisk utveckling och RFSL:s fortsatta påverkansarbete. Vilka är de kommande 60-årens viktiga och mest brännande frågor?
Kl. 15.00 och 15.45, Arrangör: RFSL. Deltagare: Catrine Norrgård, Amanda Brihed, hbt-liberaler m.fl.
Flata under förtryck.
I samarbete med Liberala Kvinnor
27 juli, kl. 17:00-17:45
Lagret, Kulturhuset
Relaterat.
Hatbrott mot hbt-personer: Ett problem som vägrar försvinna!
Facundo Unia talar om hatbrott både som frilansjournalist och utifrån egna
erfarenheter av att utsättas. Värd och samtalsledare är Barbro Westerholm (FP),
riksdagsledamot.
Tid: Tisdagen den 27 juli klockan 18.00–20.00
Plats: Riksdagen, Folkpartiets klubbrum, ingång via Mynttorget 2.
Lär vara fullsatt nu
Onsdag 28 juli
Vem har makten över ditt liv i framtiden?
28 juli, kl. 13:00-13:45
Klarabion, Kulturhuset
HBT-jeopardy
Alliansens hbt-nätverk tävlar mot de rödgröna (Martin Andreasson för hbt-liberaler)
Kl. 13:45–14:45, Pride house, Sergel 3
Torsdag 29 juli
Möt EU-minister Birgitta Ohlsson
Kom och lyssna då Birgitta Ohlsson berättar om erfarenheter från kampen
för rättvisa i Litauen och Uganda.
29 juli, kl. 13:00-13:45, Klarabion, Kulturhuset
Dagens makthavare - Birgitta Ohlsson 29 juli kl. 16.00-16.45
Pride House - Sergel 3
Fredag 30 juli
Fredag förmiddag, Nyamko Sabuni i Folkpartiets tält i parken.
Träffa Birgitta Ohlsson i regeringskanslietstält i Pride Park kl. 16-17
Partiledardebatt med Jan Björklund
kl. 15:00-16:30, Hörsalen,
Kulturhuset
Myndigheten, föreningsfriheten och demokratin, samtal med företrädare för ideella organisationer som sökt och/eller fått statsbidrag. HBT-liberaler, Svenska Kyrkans Ungdom, Ung Pirat och Riks EKHO.
Kl. 17-20, arr. Ungdomsstyrelsen, Integrations- och jämställdhetsdepartementets tält i Pride park
Svart Måndag: Ta makten över din transition
I en personlig föreläsning berättas om myter och historier, alternativa transitionsvägar, kirurgier och diverse behandlingsmetoder för transsexuella kvinnor. Föreläsningen innehåller bland annat före- och efterbilder för ett flertal behandlingar, samt bilder från kirurgier.
Medverkande: Amanda Brihed och Maria Sundin.
Programpunkten riktar sig exklusivt till transsexuella kvinnor och deras närstående. Fredag kl 16:00–16:45
Och så frågas Nyamko Sabuni ut av RFSL och RFSL Ungdom på fredag kl 12-13 på House.
Lördag 31 juli
Snart har 100 personer anmält sig till att gå med FP, LUF, hbt-liberaler och liberala kvinnor i paraden! Anmäl dig du också, eller dyk upp oanmäld.
Samling i Tantolunden kl. 11.30 Paraden startar kl 13.
Anmäl dig gärna via facebookeventet
Möt jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i regeringskansliets tält i Pride Park kl. 16-17
Men oj, vad jag har hunnit med, trots allt
Jag började kika för någon dag sedan på allt det där gamla som ligger bakom mig. Artiklar och hårt arbete och sånt. Det var rätt mycket jag hade hunnit med i alla fall, tycks det. Kul, nånstans. Men jag förstår verkligen inte hur jag har hunnit. Det har varit väldigt tumultartade år fram till nu.
Efter allt som hänt nu på sistone kan jag kanske bara konstatera att det inte ser ut att bli mindre den närmsta tiden heller.
En Amanda i media, och litet länkar.
Efter allt som hänt nu på sistone kan jag kanske bara konstatera att det inte ser ut att bli mindre den närmsta tiden heller.
En Amanda i media, och litet länkar.
2010-07-26
Maleandro: Amanda Brihed
Maleandro: Amanda Brihed
Det är inte en rättighet att få barn. Men det är en rättighet att inte få möjligheten stulen av staten.
Det kan vara bra att göra det förtydligandet.
Tack för dina vänliga ord och ditt stöd!
Amanda Brihed
2010-07-24
Ett par raka svar
Jag tycker att ni ska höra den här dokumentären. Och den här.
Ett viktigt dokument om de svenska tvångssteriliseringarna och lobotomierna som utförts för att skydda normerna, som använts för att skydda den svenska rasen. Rasbiologi, kontroll av kvinnor och av många andra skäl. Det här är otäckt. Riktigt otäckt. Du kommer bli chockad av vad du hör, med all sannolikhet. Men det är väl värt det.
Och betänk att i praktiken sker samma sak än idag. Transsexuella har också råkat ut för lobotomier, fysisk och kemisk. Transsexuella tvångssteriliseras i denna stund. Som ett absolut krav för att få tillgång till livsnödvändig, ofta livsuppehållande, vård.
Det finns så mycket idag som får mig att gråta. Konstant. Det finns så mycket som får mig att känna att det är svårt att andas. Det finns så mycket jag känner att jag har allt svårare att hantera.
Kommer vi att få en förändring i Sverige? Har vi kommit långt nog nu? Är frågan tillräckligt välkänd för att detta ska få tillhöra historien? Eller kommer det att dröja trettio år till? Femtio?
Jag vet inte om jag vågar hoppas. Jag vet inte om jag vågar tro.
Det är för sent för mig. Alldeles för sent. Jag tvångssteriliserades år 2008. Mina möjligheter att få barn är för evigt tagna från mig. Jag räknar kallt med att alla möjligheter att få adoptera eller bilda familj med hjälp av värdmödraskap är uteslutna. Samhället kommer aldrig någonsin tillåta mig det. Jag vet att jag är för kontroversiell, för bråkig, för annorlunda. Mina möjligheter finns inte där längre. Samhället omkring mig har sagt sitt och mitt tåg har oåterkalleligen gått.
Men för alla andra. De som kommer efter. De som utsätts idag och imorgon och nästa år. Året efter det. Jag bara måste fortsätta driva detta för deras skull. Och för att själv få någon slags upprättelse. Om inte annat för att mina drömmar och för att det viktigaste och mest efterlängtade i mitt liv, en familj, har tagits ifrån mig.
Vad de flesta av er inte förstår är hur jävla ont det gör. Det får jag ofta höra. Och jag kan mycket väl förstå det. Att det är svårt att ens föreställa sig. Hur sjukt ont det gör. Hur jag och så många andra lider och hur vidrigt det känns varenda dag. Att inte vara människa nog. Att inte vara medborgare nog. Att inte duga. Att inte få möjlighet att bilda en familj och se mina barn växa upp. Att veta hur ensam min ålderdom kommer att bli en dag. Och hur inihelvete jävla ont det gör att varje dag gå upp till en värld där jag på sätt och vis ses som en slags hjälte och förebild för så många, ska diskutera och intervjuas. Kampanja för det eller det. Och hela tiden fortsätta le. Fortsätta hålla kraftorden borta. Försöka hålla tårarna borta. Försöka låta bli att bita sönder läppen och skrika rätt ut i total becksvart ångest.
Jag vet faktiskt inte hur länge jag kommer orka med det. Just nu vill jag inte stå ut med skiten en dag till.
Jag förstår inte själv varför jag skulle vara så himla annorlunda. Jag antar att jag är dum eller naiv. Jag antar att jag på det viset inte är vidare märkvärdigt begåvad alls. Men jag kan faktiskt inte förstå vad med mig som är så farligt att jag saknar rätten att få vara en fullvärdig människa och en fullvärdig medborgare som alla ni andra därute. Alla ni som eventuellt läser detta inlägget på min blogg.
Fortfarande tar vänner avstånd från mig och bryter kontakten med mig litet då och då. Där finns många människor jag känt eller arbetat med i många år nu som fortfarande inte vågar gå bredvid "transan" på stan och som inte vill förknippas med mig. Fortfarande har jag syskon som inte vill annat än att jag ska försvinna och som helst inte spenderar tid i samma stad som jag.
Fortfarande vill så många människor i min omgivning litet då och då, i olika sammanhang, att jag ska sluta vara sådär jobbigt queer. Att jag ska sluta vara sådär fruktansvärt märkvärdig. Att jag ska sluta tjata eller skriva på näsan. Trots att det är de som själva lyfter frågan, frågar om min transition, säger sig vilja veta. Trots att det är de som frågar om steriliseringen jag utsatts för, de orimliga kraven. Jag tar normalt sett inte upp det längre, annat än i sammanhang där jag förväntas göra det, eller då jag får frågan. Då svarar jag. För att jag blivit den eviga aktivisten och för att jag tycker att ett ärligt svar är bättre än lögner baserade på okunnighet.
Men ofta antas jag vara utmanande bara för att jag är jag. Att jag visar att jag finns är provocerande i sig och jag bör alltså passa på mig, vara försiktig, tyst, foglig och inte göra något särskilt tydligt intryck. Man får absolut inte höras eller skapa en scen. Vilket jag tydligen gör så snart jag alls nämner transsexualism, tvångssteriliseringar eller transfobi. För att då tar jag plats och tror att jag är märkvärdig, tydligen.
Oftast genom att jag försöker leva samma liv som alla de där cisheteromänniskorna omkring mig. De där heterosexuella människorna födda i rätt kön. Homosexuella får ofta höra samma sak. Att de kan väl sluta kräva av omvärlden att de ska ha rätten att kyssa sin älskade på stan, gå hand i hand på stan. Något som annars den heterosexuella omvärlden tar för givet att de själva har rätt till. För att frågan skulle aldrig komma upp, normalt sett. Faktum är att även rätt många homosexuella vänner har reagerat starkt och bett mig att inte kräva så jäkla mycket och synas så mycket. Att jag ska sluta föra min talan. Don't give queer people a bad name!
Jag ska inte komma och vara så udda, för det skadar hela hbt-communityn. Jag ska se till att vara normal och inte prata om det här, för att annars riskerar jag att skada den normalitet som radhushomosexuella byggt upp omkring sig med så mycket möda under många år.
Kan du inte sluta vara sådär jobbigt transsexuell? Have you ever tried not being trans...?
Och jo, det har jag. Ett helt liv fram till relativt nyligen faktiskt. Det gick inte något vidare bra. Jag insåg för en tid sedan att jag själv inte kan minnas alla de självmordsförsök jag utsatt mig själv för. Jag hade väl tur, antar jag. Jag blev nedplockad från bron i sista stund. Med våld. Jag fick upp tabletterna igen på grund av en märkligt stark reaktion från en kropp som alltför mycket verkligen ville leva. Jag slets bort från långtradarna på motorvägen och lurades bort från kanten av Västra Väggar vid den östgötska Vätterstranden. Men jag kan inte minnas längre varenda en av alla de där gångerna. De blev för många tillslut. Mitt förflutna har till sist blivit alltför suddigt.
Det har varit en hård resa och den har inte på något som helst vis varit vacker på så vis. Det vackraste och mest värdefulla jag har är min transitionsprocess och den kärlek och det stöd jag fått under tiden och därefter.
För att vad många inte förstår är att detta med att vara i behov av att byta kön - det har ingenting med några jävla normer att göra. Att man söker vara annorlunda. Faktum är att det är precis tvärtom. Jag vill inget hellre än att få vara en normal människa med ett normalt jobb, en stuga ute på landet, en familj, långkok och långa kvällar i sällskap med mina vänner ute på verandan eller i soffan i vardagsrummet. Det har ingenting med sexualitet att göra. Det har inte dyft med könsorgan att göra. Det har att göra med sociala spelregler, sociala kontakter, kulturer, samhällets strukturer. Det sociala spelets uppbyggnad och krav på hur man ska vara. Till väldigt stor del.
Jag visste lika självklart som vem som helst vad jag var genom hela mitt liv då jag växte upp och försökte klara mig, tillslut, som ung vuxen. Jag visste att jag var en kvinna. Jag kunde känna det. Jag kunde se det framför mig, som i en spegel. Det var en självklarhet. En lika stor självklarhet som för vem som helst av er.
Men varje gång jag ställdes mot en spegel som inte var min egen inre, så såg jag någon jag inte kände igen. En människa jag inte kunde förlika mig med. En människa som var en främling. Varje ord jag sa sades med en främlings röst. Med en främlings intonation. En främling talade mina ord. En främling som tog min plats och som ställde sig mellan mig och min omvärld lika självklart och lika fullständigt som vore det den största och mest ogenomträngliga av murar man kan föreställa sig.
Jag fanns inte, men jag fanns. Jag fick inte vara, fastän jag ville.
Jag sökte mig till vänner med samma intressen som jag. Som fungerade socialt på samma vis som jag. Men de ville inte kännas vid mig. Inte för att jag inte hade samma intressen. Inte för att jag inte fungerade socialt. Utan för att jag tillhörde den andra sidan. Jag var inte kvinna, jag var en man. Sade de. Så var det. Så enkelt.
Känslan av att komma in i ett rum bland tjejkompisar som sitter och pratar och att alla runt bordet bara tystnar. Att jag inte är en del av gemenskapen. Att jag inte får höra. Inte får lyssna in. Inte delta.
Den sociala blockaden man utsätts för för att man inte är som de andra.
Varje dag under trettio års tid kände jag en fullkomligt självklar övertygelse om att jag var född som kvinna, med en kvinnlig kropp och inte en manlig. Det var bilden som fanns i mitt huvud, lika självklart som den finns där idag och lika självklart som hos vem som helst annars. Jag blev kritiserad och hånad av vänner och andra som kände mig väl nog för att se det, därför att inte lyckades väl nog med skådespelet det innebar att hävda att jag var man. Jag ansträngde mig ju för att passa in i normen och att vara "normal".
När jag väl kom ut och berättade vad jag var tvungen att göra, så var det vanligaste svaret i min omgivning att "det har vi alltid vetat, vi ville bara inte pressa dig". Så mycket för skådespel. Så mycket för att försöka att inte vara trans.
Att ha en kroppslig bild, en kroppslig karta som inte stämmer är bland det svåraste man kan gå igenom. Åtminstone i så extrema fall som vid transsexualism. För mig var det en upplevelse som gjorde att jag fick signaler kopplade till mitt huvud från kroppsdelar som uppenbarligen inte fanns. Jag kunde känna ett par bröst där, jag kunde känna hur det kanske kliade där det inte fanns en kroppsdel alls i den meningen. Jag kunde gå en hel dag med signaler till mitt huvud från ett underliv som inte var annorlunda på något vis från någon av alla andra kvinnors underliv runt omkring mig (det förstår jag om inte annat nu ett par år efter den korrigerande kirurgin), men varje gång jag skulle kissa, varje gång jag skulle duscha, byta kläder, gå och lägga mig... Då bara stämde det inte. Någon annan fanns utanpå mig. En annan människas kropp var klistrad över min.
Många föreställer sig att detta med att vilja korrigera sitt fysiologiska kön för att stämma överens med det psykologiska könet har att göra med sexualitet. Läggning, perversion, litet kinky sådär. Det är hemskt märkligt att man alltid blir reducerad till ett könsorgan då man känner att man inte stämmer överens med samhällets normer.
Som då jag konstant upptäcker att folk inte ser mig i ansiktet då de talar till mig, utan kämpar med att inte alltför uppenbart stirra ned i mitt skrev för att se om där finns något som fortfarande sticker ut från mitt underliv som inte borde vara där. Som då människor jag möter då och då ber att få en personlig visning av mitt underliv så att de får se hur jag ser ut. Av ren nyfikenhet, förmodar jag. Som om jag var född att vara till allmän beskådan. Som om jag vore en offentlig ägodel med skyldighet att ta av mig mina trosor och sära så snart en riktig människa vill se hur en icke lika mycket människa ser ut. Jag brukar inte tacka ja till sådana förslag. Märkligt nog, kanske. Och till mångas stora besvikelse och periodvis protester. Ett nej är ju aldrig ett nej och min personliga integritet lämnade jag bakom mig i samma stund som jag kom ut och ville vara mig själv.
Det kan vara svårt för vanliga människor att förstå, men detta har inte med sexualitet att göra. Alls. Det har inte att göra med någon liten kinky önskan eller något stundens infall om att få vara kvinna eller man för en dag eller om att sitta och onanera i någon mörk garderob bara för att.
Jag springer inte runt dagarna i ända iklädd orange hotpants, en rosa boa och ett ständigt uppkåtat uttryck av förväntan inför "en massa ogudaktigt perversa gruppsexorgier". Och om jag nu gjort det - hadet det egentligen spelat någon roll?
Faktum är att för många av oss är ett intimt samliv något fullständigt otänkbart då vi lever i en utanpå påklistrad kropp som inte alls stämmer överens med den kropp vi bär inom oss. Försök sätta dig in i de enorma känslomässiga, själsliga, fullständigt nackbrytande akrobatiska tankeövningar som behövs för att lyckas med att prestera i sängen med hjälp av en kropp man inte känner igen, inte vet hur den fungerar, inte vill ha och överhuvudtaget inte kan stå ut med för en sekund. Och att dessutom vara i fullständigt fel ände i många fall. Jag inbillar mig att jag är någon som leker att jag är någon som leker att jag är någon som...
Jag försökte mig, trots allt, på förhållanden och samliv under många år. Det gick väl inte riktigt så bra som jag tänkt mig. Varken i sängen eller rent praktiskt. Det är svårt att hävda att man är man då man glömmer sig och råkar presentera sig för flickvännens gamle doppastor på den stora familjefesten genom att niga och presentera sig som "Annas flickvän", samtidigt som man försöker se hemskans manlig ut precis hela tiden.
Märkligt nog fungerar det betydligt bättre idag. Trots skador från en brutal våldtäkt jag utsatts för i hatbrottssyfte för ett drygt år sedan. Men jag har ändå en kropp jag kan identifiera mig med. En kropp jag förstår. En kropp som stämmer i mitt psyke, i min tankevärld, i min känslovärld. Som ser ut, känns och fungerar som jag förväntar mig inombords att den borde och ska göra. Det hade jag inte tidigare.
Innan kirurgin handlade allt om att hantera ångest, depressioner, spegelbilder som ljög för mig och känslan av att ha blivit huggen i ryggen av naturen, av Gud, av samhället och allting som mänsklighet står för.
Mycket av det är borta nu. Mycket av det har jag lämnat bakom mig. Men till priset av att jag lämnade mitt människovärde, min rätt till min egen kropp och rätten till mitt egenbestämmande. Rätten till mitt eget liv.
Det är så det ofta kan kännas att vara transsexuell. Att vilja slänga av sig inte bara sina kläder utan att känna ett intensivt och världskullkastande ångestfyllt behov av att slita sin egen hud av kroppen. Att bränna bort, att skära bort, att sluta vara fel. Att känna hur man inte längre står ut, att man har klia hela vägen genom hela huden, genom muskler, genom magen, genom bröstet och rakt in i själen. Att känna att nu måste det sluta. Nu måste det räcka. Det måste få ett STOPP!!!
Och mitt i allting... då man inte orkar med att se sig själv en gång till som någon annan, inte klarar av att gå på toa en gång till. Inte klarar av att försöka kämpa på sig obekväma kläder i vilka man känner sig som en fullständig clown, en total bedragare, ett monster, en vidrig tingest utan något som helst rättfärdigande, existensberättigande...
Mitt i allting, då man inte längre orkar stå, då man inte orkar skrika mer, då man inte orkar gråta, då man måste lära sig själv att andas andetag för andetag och då luften omkring känns som många ton av sten och törnen och knivar. Då man är för trött för att ens orka med att skaka. Då hela världen rasar in och man inte längre kan uttala sitt eget namn. Då kommer så domen.
Visst kan vi hjälpa dig, lilla vän. Men då måste du utstå sterilisering. Du måste skriva på detta pappret. Du måste skriva din namnteckning på detta dokumentet, ge upp din värdighet, din mänsklighet, ditt medborgarskap, dina drömmar om en familj. Din rätt till din egen kropp och din egen framtid är nu oåterkalleligen vår, för kollektivets bästa. Skriv under eller du kommer aldrig någonsin få hjälp och du får avsluta ditt liv i vad för mode du än vill. Men du kan glömma att du någonsin får ens en utsträckt hand från samhället till den dagen du skrivit under. Valet är ditt... Det är helt och hållet frivilligt...
Man gör det man måste göra.
Jag gav upp min rätt till barn.
Jag gav upp rätten till min egen kropp.
......
.jpg)
......
Sedan dess saknar jag. Sedan dess drömmer jag mardrömmar. Sedan dess gråter jag, skriker jag, slutar jag ibland att andas. Sedan dess känner jag mig förnedrad, smutsig, skitig och allmänt totalt värdelös. Men någonstans inbillar jag mig att även det transsexuella monstret en dag ska ha rätten att bli människa igen. Att även jag ska ha rätten att vara en medborgare. Att även jag ska duga som mor. Att även jag ska ha rätten att bilda familj...
Det är försent nu. Jag vet det egentligen. Det är redan gjort. Jag hade inget val, för att jag hade inte orkat leva till idag om jag inte böjt mig för kollektivets krav. Det är den bleka, ärliga, raka sanningen. Hade jag inte gått med på steriliseringen hade jag inte orkat leva till idag. Jag hade aldrig orkat.
I mitt fall nekades jag dessutom vård och remisser i 13 år från att jag började begära hjälp. Jag var sexton år, hade just flyttat hemifrån och var redan då så sliten av ett outhärdligt lidande att min skola fruktade för mitt liv. De såg behovet av hjälp. Jag fick tillgång till en psykolog under skolans stängda timmar. Väktare som höll öppet och en inhyrd, extern psykolog. Han uppmuntrade mig efter en tid till att avsluta mitt liv för mänsklighetens bästa.
Många år därefter gav jag upp mina desperata försök att få vård i Sverige. Jag sökte vård utomlands. Träffade utländska läkare, sexologer, psykologer. Jag opererades i Thailand. Men jag kunde inte spara undan något av det liv som fortfarande fanns i mig, för risken att deponeringen skulle komma till svenska statens kännedom. Jag skulle dessutom inte haft råd att utföra en insemination privat på en partner under rimlig tid. För att något sådant bekostas bara av svenska staten för riktiga människor och jag blev tvungen att själv betala för i stort sett hela min transition ur egen ficka. Det var allt annat än gratis. Men så var det. Jag nekades vård, fick göra min transition själv. Men ändå nåddes jag av statens och lagens långa arm. Ändå fick jag leva med samma regler som om jag gjort ingreppet i Sverige. Jag var inte en riktig människa. Därför straffades jag med sterilitet till vilket pris som helst.
Jag fick lov att ge upp mina drömmar och mina planer ändå. För att om jag avslöjades i mina försök att lura staten genom att spara undan könsceller, så skulle jag bli diskvalificerad från att göra det livsnödvändiga juridiska bytet och få hjälp med vård genom bland annat hormonbehandlingar under resten av mitt liv. Exkluderad från vård jag visste att jag inte hade själsig eller känslomässig ork att stå utan.
Den 20 mars 2008 sövdes jag och kniven sattes i min kropp. Nära nog på minuten 30 år efter att jag föddes på Huddinge Sjukhus söder om Stockholm.
Chonburi, Thailand. Jag vaknade upp lycklig. Jag vaknade upp befriad. Äntligen skulle värken och ångesten försvinna. Jag trodde det då. Jag var ju hel. Så när som på en liten detalj. Jag hade givit upp min familj. Jag hade givit upp det jag önskade mest i hela livet. För att få en chans att leva.
Idag lever jag. Men det är en skuggtillvaro av outsäglig ensamhet och av sorg. Jag gav mer än jag behövt göra. Jag gav mer än jag borde gjort. Jag gav upp mitt liv för att fortsätta leva.
Den transsexuella människans paradox.
Islandsbloggen, Islandsbloggen för att det kan vara intressant att jämföra med grannlandet Island ibland. Där avslöjades övergrepp i form av steriliseringar så sent som 2008. Nu har ett förbud i praktiken gått igenom.
LouiseP, P2, Odelberg, JensO, Froby, Pophöger, Motpol, Ex, DN, Trollhare,
Intressant.
Ett viktigt dokument om de svenska tvångssteriliseringarna och lobotomierna som utförts för att skydda normerna, som använts för att skydda den svenska rasen. Rasbiologi, kontroll av kvinnor och av många andra skäl. Det här är otäckt. Riktigt otäckt. Du kommer bli chockad av vad du hör, med all sannolikhet. Men det är väl värt det.
Och betänk att i praktiken sker samma sak än idag. Transsexuella har också råkat ut för lobotomier, fysisk och kemisk. Transsexuella tvångssteriliseras i denna stund. Som ett absolut krav för att få tillgång till livsnödvändig, ofta livsuppehållande, vård.
Det finns så mycket idag som får mig att gråta. Konstant. Det finns så mycket som får mig att känna att det är svårt att andas. Det finns så mycket jag känner att jag har allt svårare att hantera.
Kommer vi att få en förändring i Sverige? Har vi kommit långt nog nu? Är frågan tillräckligt välkänd för att detta ska få tillhöra historien? Eller kommer det att dröja trettio år till? Femtio?
Jag vet inte om jag vågar hoppas. Jag vet inte om jag vågar tro.
Det är för sent för mig. Alldeles för sent. Jag tvångssteriliserades år 2008. Mina möjligheter att få barn är för evigt tagna från mig. Jag räknar kallt med att alla möjligheter att få adoptera eller bilda familj med hjälp av värdmödraskap är uteslutna. Samhället kommer aldrig någonsin tillåta mig det. Jag vet att jag är för kontroversiell, för bråkig, för annorlunda. Mina möjligheter finns inte där längre. Samhället omkring mig har sagt sitt och mitt tåg har oåterkalleligen gått.
Men för alla andra. De som kommer efter. De som utsätts idag och imorgon och nästa år. Året efter det. Jag bara måste fortsätta driva detta för deras skull. Och för att själv få någon slags upprättelse. Om inte annat för att mina drömmar och för att det viktigaste och mest efterlängtade i mitt liv, en familj, har tagits ifrån mig.
Vad de flesta av er inte förstår är hur jävla ont det gör. Det får jag ofta höra. Och jag kan mycket väl förstå det. Att det är svårt att ens föreställa sig. Hur sjukt ont det gör. Hur jag och så många andra lider och hur vidrigt det känns varenda dag. Att inte vara människa nog. Att inte vara medborgare nog. Att inte duga. Att inte få möjlighet att bilda en familj och se mina barn växa upp. Att veta hur ensam min ålderdom kommer att bli en dag. Och hur inihelvete jävla ont det gör att varje dag gå upp till en värld där jag på sätt och vis ses som en slags hjälte och förebild för så många, ska diskutera och intervjuas. Kampanja för det eller det. Och hela tiden fortsätta le. Fortsätta hålla kraftorden borta. Försöka hålla tårarna borta. Försöka låta bli att bita sönder läppen och skrika rätt ut i total becksvart ångest.
Jag vet faktiskt inte hur länge jag kommer orka med det. Just nu vill jag inte stå ut med skiten en dag till.
Jag förstår inte själv varför jag skulle vara så himla annorlunda. Jag antar att jag är dum eller naiv. Jag antar att jag på det viset inte är vidare märkvärdigt begåvad alls. Men jag kan faktiskt inte förstå vad med mig som är så farligt att jag saknar rätten att få vara en fullvärdig människa och en fullvärdig medborgare som alla ni andra därute. Alla ni som eventuellt läser detta inlägget på min blogg.
Fortfarande tar vänner avstånd från mig och bryter kontakten med mig litet då och då. Där finns många människor jag känt eller arbetat med i många år nu som fortfarande inte vågar gå bredvid "transan" på stan och som inte vill förknippas med mig. Fortfarande har jag syskon som inte vill annat än att jag ska försvinna och som helst inte spenderar tid i samma stad som jag.
Fortfarande vill så många människor i min omgivning litet då och då, i olika sammanhang, att jag ska sluta vara sådär jobbigt queer. Att jag ska sluta vara sådär fruktansvärt märkvärdig. Att jag ska sluta tjata eller skriva på näsan. Trots att det är de som själva lyfter frågan, frågar om min transition, säger sig vilja veta. Trots att det är de som frågar om steriliseringen jag utsatts för, de orimliga kraven. Jag tar normalt sett inte upp det längre, annat än i sammanhang där jag förväntas göra det, eller då jag får frågan. Då svarar jag. För att jag blivit den eviga aktivisten och för att jag tycker att ett ärligt svar är bättre än lögner baserade på okunnighet.
Men ofta antas jag vara utmanande bara för att jag är jag. Att jag visar att jag finns är provocerande i sig och jag bör alltså passa på mig, vara försiktig, tyst, foglig och inte göra något särskilt tydligt intryck. Man får absolut inte höras eller skapa en scen. Vilket jag tydligen gör så snart jag alls nämner transsexualism, tvångssteriliseringar eller transfobi. För att då tar jag plats och tror att jag är märkvärdig, tydligen.
Oftast genom att jag försöker leva samma liv som alla de där cisheteromänniskorna omkring mig. De där heterosexuella människorna födda i rätt kön. Homosexuella får ofta höra samma sak. Att de kan väl sluta kräva av omvärlden att de ska ha rätten att kyssa sin älskade på stan, gå hand i hand på stan. Något som annars den heterosexuella omvärlden tar för givet att de själva har rätt till. För att frågan skulle aldrig komma upp, normalt sett. Faktum är att även rätt många homosexuella vänner har reagerat starkt och bett mig att inte kräva så jäkla mycket och synas så mycket. Att jag ska sluta föra min talan. Don't give queer people a bad name!
Jag ska inte komma och vara så udda, för det skadar hela hbt-communityn. Jag ska se till att vara normal och inte prata om det här, för att annars riskerar jag att skada den normalitet som radhushomosexuella byggt upp omkring sig med så mycket möda under många år.
Kan du inte sluta vara sådär jobbigt transsexuell? Have you ever tried not being trans...?
Och jo, det har jag. Ett helt liv fram till relativt nyligen faktiskt. Det gick inte något vidare bra. Jag insåg för en tid sedan att jag själv inte kan minnas alla de självmordsförsök jag utsatt mig själv för. Jag hade väl tur, antar jag. Jag blev nedplockad från bron i sista stund. Med våld. Jag fick upp tabletterna igen på grund av en märkligt stark reaktion från en kropp som alltför mycket verkligen ville leva. Jag slets bort från långtradarna på motorvägen och lurades bort från kanten av Västra Väggar vid den östgötska Vätterstranden. Men jag kan inte minnas längre varenda en av alla de där gångerna. De blev för många tillslut. Mitt förflutna har till sist blivit alltför suddigt.
Det har varit en hård resa och den har inte på något som helst vis varit vacker på så vis. Det vackraste och mest värdefulla jag har är min transitionsprocess och den kärlek och det stöd jag fått under tiden och därefter.
För att vad många inte förstår är att detta med att vara i behov av att byta kön - det har ingenting med några jävla normer att göra. Att man söker vara annorlunda. Faktum är att det är precis tvärtom. Jag vill inget hellre än att få vara en normal människa med ett normalt jobb, en stuga ute på landet, en familj, långkok och långa kvällar i sällskap med mina vänner ute på verandan eller i soffan i vardagsrummet. Det har ingenting med sexualitet att göra. Det har inte dyft med könsorgan att göra. Det har att göra med sociala spelregler, sociala kontakter, kulturer, samhällets strukturer. Det sociala spelets uppbyggnad och krav på hur man ska vara. Till väldigt stor del.
Jag visste lika självklart som vem som helst vad jag var genom hela mitt liv då jag växte upp och försökte klara mig, tillslut, som ung vuxen. Jag visste att jag var en kvinna. Jag kunde känna det. Jag kunde se det framför mig, som i en spegel. Det var en självklarhet. En lika stor självklarhet som för vem som helst av er.
Men varje gång jag ställdes mot en spegel som inte var min egen inre, så såg jag någon jag inte kände igen. En människa jag inte kunde förlika mig med. En människa som var en främling. Varje ord jag sa sades med en främlings röst. Med en främlings intonation. En främling talade mina ord. En främling som tog min plats och som ställde sig mellan mig och min omvärld lika självklart och lika fullständigt som vore det den största och mest ogenomträngliga av murar man kan föreställa sig.
photo: Francesca Woodman
Jag fanns inte, men jag fanns. Jag fick inte vara, fastän jag ville.
Jag sökte mig till vänner med samma intressen som jag. Som fungerade socialt på samma vis som jag. Men de ville inte kännas vid mig. Inte för att jag inte hade samma intressen. Inte för att jag inte fungerade socialt. Utan för att jag tillhörde den andra sidan. Jag var inte kvinna, jag var en man. Sade de. Så var det. Så enkelt.
Känslan av att komma in i ett rum bland tjejkompisar som sitter och pratar och att alla runt bordet bara tystnar. Att jag inte är en del av gemenskapen. Att jag inte får höra. Inte får lyssna in. Inte delta.
Den sociala blockaden man utsätts för för att man inte är som de andra.
Varje dag under trettio års tid kände jag en fullkomligt självklar övertygelse om att jag var född som kvinna, med en kvinnlig kropp och inte en manlig. Det var bilden som fanns i mitt huvud, lika självklart som den finns där idag och lika självklart som hos vem som helst annars. Jag blev kritiserad och hånad av vänner och andra som kände mig väl nog för att se det, därför att inte lyckades väl nog med skådespelet det innebar att hävda att jag var man. Jag ansträngde mig ju för att passa in i normen och att vara "normal".
När jag väl kom ut och berättade vad jag var tvungen att göra, så var det vanligaste svaret i min omgivning att "det har vi alltid vetat, vi ville bara inte pressa dig". Så mycket för skådespel. Så mycket för att försöka att inte vara trans.
Maskerad
Att ha en kroppslig bild, en kroppslig karta som inte stämmer är bland det svåraste man kan gå igenom. Åtminstone i så extrema fall som vid transsexualism. För mig var det en upplevelse som gjorde att jag fick signaler kopplade till mitt huvud från kroppsdelar som uppenbarligen inte fanns. Jag kunde känna ett par bröst där, jag kunde känna hur det kanske kliade där det inte fanns en kroppsdel alls i den meningen. Jag kunde gå en hel dag med signaler till mitt huvud från ett underliv som inte var annorlunda på något vis från någon av alla andra kvinnors underliv runt omkring mig (det förstår jag om inte annat nu ett par år efter den korrigerande kirurgin), men varje gång jag skulle kissa, varje gång jag skulle duscha, byta kläder, gå och lägga mig... Då bara stämde det inte. Någon annan fanns utanpå mig. En annan människas kropp var klistrad över min.
Många föreställer sig att detta med att vilja korrigera sitt fysiologiska kön för att stämma överens med det psykologiska könet har att göra med sexualitet. Läggning, perversion, litet kinky sådär. Det är hemskt märkligt att man alltid blir reducerad till ett könsorgan då man känner att man inte stämmer överens med samhällets normer.
Som då jag konstant upptäcker att folk inte ser mig i ansiktet då de talar till mig, utan kämpar med att inte alltför uppenbart stirra ned i mitt skrev för att se om där finns något som fortfarande sticker ut från mitt underliv som inte borde vara där. Som då människor jag möter då och då ber att få en personlig visning av mitt underliv så att de får se hur jag ser ut. Av ren nyfikenhet, förmodar jag. Som om jag var född att vara till allmän beskådan. Som om jag vore en offentlig ägodel med skyldighet att ta av mig mina trosor och sära så snart en riktig människa vill se hur en icke lika mycket människa ser ut. Jag brukar inte tacka ja till sådana förslag. Märkligt nog, kanske. Och till mångas stora besvikelse och periodvis protester. Ett nej är ju aldrig ett nej och min personliga integritet lämnade jag bakom mig i samma stund som jag kom ut och ville vara mig själv.
I'm not crazy. I'm just normality challenged.
Det kan vara svårt för vanliga människor att förstå, men detta har inte med sexualitet att göra. Alls. Det har inte att göra med någon liten kinky önskan eller något stundens infall om att få vara kvinna eller man för en dag eller om att sitta och onanera i någon mörk garderob bara för att.
Jag springer inte runt dagarna i ända iklädd orange hotpants, en rosa boa och ett ständigt uppkåtat uttryck av förväntan inför "en massa ogudaktigt perversa gruppsexorgier". Och om jag nu gjort det - hadet det egentligen spelat någon roll?
Faktum är att för många av oss är ett intimt samliv något fullständigt otänkbart då vi lever i en utanpå påklistrad kropp som inte alls stämmer överens med den kropp vi bär inom oss. Försök sätta dig in i de enorma känslomässiga, själsliga, fullständigt nackbrytande akrobatiska tankeövningar som behövs för att lyckas med att prestera i sängen med hjälp av en kropp man inte känner igen, inte vet hur den fungerar, inte vill ha och överhuvudtaget inte kan stå ut med för en sekund. Och att dessutom vara i fullständigt fel ände i många fall. Jag inbillar mig att jag är någon som leker att jag är någon som leker att jag är någon som...
Jag försökte mig, trots allt, på förhållanden och samliv under många år. Det gick väl inte riktigt så bra som jag tänkt mig. Varken i sängen eller rent praktiskt. Det är svårt att hävda att man är man då man glömmer sig och råkar presentera sig för flickvännens gamle doppastor på den stora familjefesten genom att niga och presentera sig som "Annas flickvän", samtidigt som man försöker se hemskans manlig ut precis hela tiden.
Märkligt nog fungerar det betydligt bättre idag. Trots skador från en brutal våldtäkt jag utsatts för i hatbrottssyfte för ett drygt år sedan. Men jag har ändå en kropp jag kan identifiera mig med. En kropp jag förstår. En kropp som stämmer i mitt psyke, i min tankevärld, i min känslovärld. Som ser ut, känns och fungerar som jag förväntar mig inombords att den borde och ska göra. Det hade jag inte tidigare.
Innan kirurgin handlade allt om att hantera ångest, depressioner, spegelbilder som ljög för mig och känslan av att ha blivit huggen i ryggen av naturen, av Gud, av samhället och allting som mänsklighet står för.
Mycket av det är borta nu. Mycket av det har jag lämnat bakom mig. Men till priset av att jag lämnade mitt människovärde, min rätt till min egen kropp och rätten till mitt egenbestämmande. Rätten till mitt eget liv.
Det är så det ofta kan kännas att vara transsexuell. Att vilja slänga av sig inte bara sina kläder utan att känna ett intensivt och världskullkastande ångestfyllt behov av att slita sin egen hud av kroppen. Att bränna bort, att skära bort, att sluta vara fel. Att känna hur man inte längre står ut, att man har klia hela vägen genom hela huden, genom muskler, genom magen, genom bröstet och rakt in i själen. Att känna att nu måste det sluta. Nu måste det räcka. Det måste få ett STOPP!!!
photo: _xXxIzabellaMaexXx at DeviantArt
Och mitt i allting... då man inte orkar med att se sig själv en gång till som någon annan, inte klarar av att gå på toa en gång till. Inte klarar av att försöka kämpa på sig obekväma kläder i vilka man känner sig som en fullständig clown, en total bedragare, ett monster, en vidrig tingest utan något som helst rättfärdigande, existensberättigande...
Mitt i allting, då man inte längre orkar stå, då man inte orkar skrika mer, då man inte orkar gråta, då man måste lära sig själv att andas andetag för andetag och då luften omkring känns som många ton av sten och törnen och knivar. Då man är för trött för att ens orka med att skaka. Då hela världen rasar in och man inte längre kan uttala sitt eget namn. Då kommer så domen.
Rasbiologi. Då och nu lika aktuellt med arvet av det svenska folkhemmet.
Visst kan vi hjälpa dig, lilla vän. Men då måste du utstå sterilisering. Du måste skriva på detta pappret. Du måste skriva din namnteckning på detta dokumentet, ge upp din värdighet, din mänsklighet, ditt medborgarskap, dina drömmar om en familj. Din rätt till din egen kropp och din egen framtid är nu oåterkalleligen vår, för kollektivets bästa. Skriv under eller du kommer aldrig någonsin få hjälp och du får avsluta ditt liv i vad för mode du än vill. Men du kan glömma att du någonsin får ens en utsträckt hand från samhället till den dagen du skrivit under. Valet är ditt... Det är helt och hållet frivilligt...
Man gör det man måste göra.
Jag gav upp min rätt till barn.
Jag gav upp rätten till min egen kropp.
......
.jpg)
Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna. Socialstyrelsens rättsliga råd, 14 oktober 2008.
Ingen hänsyn tas i detta beslutet till genitaliernas utformning, klädesval, levnadssätt eller dylikt. Det enda viktiga var hela tiden statens rätt att få skära av min förmåga att ge liv.
Sedan dess saknar jag. Sedan dess drömmer jag mardrömmar. Sedan dess gråter jag, skriker jag, slutar jag ibland att andas. Sedan dess känner jag mig förnedrad, smutsig, skitig och allmänt totalt värdelös. Men någonstans inbillar jag mig att även det transsexuella monstret en dag ska ha rätten att bli människa igen. Att även jag ska ha rätten att vara en medborgare. Att även jag ska duga som mor. Att även jag ska ha rätten att bilda familj...
Dekanhuset i Uppsala, tidigare hem för det Rasbiologiska Institutet.
Idag lever verksamheten delvis kvar efter att ha flyttat och bytt namn till Institutionen för medicinsk genetik år 1958. Det mesta av den svenska forskningen kring genetik ligger idag under Uppsala Universitets Genetikcentrum.
Det är försent nu. Jag vet det egentligen. Det är redan gjort. Jag hade inget val, för att jag hade inte orkat leva till idag om jag inte böjt mig för kollektivets krav. Det är den bleka, ärliga, raka sanningen. Hade jag inte gått med på steriliseringen hade jag inte orkat leva till idag. Jag hade aldrig orkat.
I mitt fall nekades jag dessutom vård och remisser i 13 år från att jag började begära hjälp. Jag var sexton år, hade just flyttat hemifrån och var redan då så sliten av ett outhärdligt lidande att min skola fruktade för mitt liv. De såg behovet av hjälp. Jag fick tillgång till en psykolog under skolans stängda timmar. Väktare som höll öppet och en inhyrd, extern psykolog. Han uppmuntrade mig efter en tid till att avsluta mitt liv för mänsklighetens bästa.
Dachau. Genetisk utrensning av "mindre värda" människor blir inte vackrare eller mer rättfärdigad oavsett om den sker i Sverige, i Tyskland, i Polen, i det forna Jugoslavien eller någon annanstans.
Många år därefter gav jag upp mina desperata försök att få vård i Sverige. Jag sökte vård utomlands. Träffade utländska läkare, sexologer, psykologer. Jag opererades i Thailand. Men jag kunde inte spara undan något av det liv som fortfarande fanns i mig, för risken att deponeringen skulle komma till svenska statens kännedom. Jag skulle dessutom inte haft råd att utföra en insemination privat på en partner under rimlig tid. För att något sådant bekostas bara av svenska staten för riktiga människor och jag blev tvungen att själv betala för i stort sett hela min transition ur egen ficka. Det var allt annat än gratis. Men så var det. Jag nekades vård, fick göra min transition själv. Men ändå nåddes jag av statens och lagens långa arm. Ändå fick jag leva med samma regler som om jag gjort ingreppet i Sverige. Jag var inte en riktig människa. Därför straffades jag med sterilitet till vilket pris som helst.
Jag fick lov att ge upp mina drömmar och mina planer ändå. För att om jag avslöjades i mina försök att lura staten genom att spara undan könsceller, så skulle jag bli diskvalificerad från att göra det livsnödvändiga juridiska bytet och få hjälp med vård genom bland annat hormonbehandlingar under resten av mitt liv. Exkluderad från vård jag visste att jag inte hade själsig eller känslomässig ork att stå utan.
Den 20 mars 2008 sövdes jag och kniven sattes i min kropp. Nära nog på minuten 30 år efter att jag föddes på Huddinge Sjukhus söder om Stockholm.
Chonburi, Thailand. Jag vaknade upp lycklig. Jag vaknade upp befriad. Äntligen skulle värken och ångesten försvinna. Jag trodde det då. Jag var ju hel. Så när som på en liten detalj. Jag hade givit upp min familj. Jag hade givit upp det jag önskade mest i hela livet. För att få en chans att leva.
Idag lever jag. Men det är en skuggtillvaro av outsäglig ensamhet och av sorg. Jag gav mer än jag behövt göra. Jag gav mer än jag borde gjort. Jag gav upp mitt liv för att fortsätta leva.
Den transsexuella människans paradox.
Islandsbloggen, Islandsbloggen för att det kan vara intressant att jämföra med grannlandet Island ibland. Där avslöjades övergrepp i form av steriliseringar så sent som 2008. Nu har ett förbud i praktiken gått igenom.
LouiseP, P2, Odelberg, JensO, Froby, Pophöger, Motpol, Ex, DN, Trollhare,
Intressant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
