Tillåt värdmödraskap och lesbisk insemination för bägge parter!

Idag har vi fått ytterligare ett mycket positivt besked från Folkpartiet och Barbro Westerholm. Nu går Folkpartiet ytterligare en stor bit framåt i sin kamp för hbt-personers lika rättigheter. Bland annat genom att man nu kräver en utredning rörande värdmödraskap och värdmödrars situation som ett steg i en legalisering av processen. Något som kommer vara extremt viktigt för mig och många andra transsexuella som idag har berövats möjligheten att bilda familj på grund av tvångssterilseringar. Det skulle även underlätta för många homosexuella par på många vis om en sådan möjlighet blev verklighet.

Idag finns en lag som tillåter homosexuella par att adoptera, men vi kan ju bara konstatera väldigt konkret att då inget enda fall har godkänts på nio år så fungerar det uppenbarligen väldigt dåligt. Lösningar på denna problematik måste till. Surrogatmödraskap är definitivt en bra väg att gå.

Dessutom vill Folkpartiet gärna se att lesbiska par ska ha rätten att inseminera bägge kvinnorna i relationen. Något annat är en enorm orättvisa och kan även slå väldigt fel periodvis.

Det gläder mig att Folkpartiet fattat det och verkligen nu börjar driva på i de här frågorna. Det är verkligen något som jag hoppas ska få ordentligt fäste i partiet och även inom Alliansen så att vi kan få se de här förändringarna genomförda under den kommande mandatperioden.

Det är inte svårt att konstatera att med den radikalfeministiska tradition som råder inom den rödgröna världen, så kommer det ju knappast att ske under en socialdemokratisk regering.

CBS: No harm from Same Sex Marriage

CBS.

Intressant.

Rebecca, transsexualismen och barnen

Såg ni förresten denna?





Vännen, stöttepelaren under min egen transitionsprocess, föreläsaren, VD'n, vice ordföranden i RFSL Jönköping, HBT-liberalen och Folkpartisten Rebecca Stork. En hjältinna i TS-sammanhang. En verklig förebild för många.

Och här pratas det barn, förstår ni. Det där som är så jäkla otäckt. För att det är ju så himla farligt det där med barn. Inte sant? Det finns en oerhörd rädsla över det här med barn och hur barn ska reagera på att föräldrar har bytt eller kommer att byta. Konstigt nog är det inga större problem. Visst finns funderingar och allt, men vilket barn har inte funderingar kring sina föräldrar och deras liv i vilket fall som helst? Men det är sällan några gigantiska issues, eller för den delen särskilt mycket mobbing i skolan på grund av något sånt här. Liksom det visat sig att det inte är några större problem med homosexuella eller bisexuella föräldrar. Eller familjer med fler än två vårdnadshavare. Så vad är problemet?

Rädslan för att transsexuella ska vara så farliga eller så olämpliga som föräldrar eller överhuvudtaget som närvarande i barns liv bygger på en oresonlig rädsla för det som är annorlunda, men har ingen evidensbaserad grund överhuvudtaget. Vid sidan av att vilja leva sitt liv i en kropp man förstår sig på, så är transsexuella inte så otroligt annorlunda än vilken annan människa som helst. Glada ibland, ledsna ibland, arga ibland, fikar, går på restauranger, går till jobbet, åker på förkylningar, drömmer om semesterresor och längtar efter släkten och vännerna, vidareutbildar sig, har skafferiet fullt med te, lagar husmanskost och allt vad det kan vara. Till och med tittar på tv då och då, eller läser tidningen. Man kan till och med vara postkassör eller politiker. Det ni! Vi är inte så himla annorlunda. Egentligen. Och det är dags att lagstiftningen skildrar det. Transfobin har fått härska oinskränkt under allt för lång tid och det är dags att göra upp med det mörka medeltida förflutna den hör hemma i. En gång för alla.

Om det nu varit så himla farligt på riktigt att en transsexuell individ kom i närheten av barn i ena eller andra situationen, så borde kanske jämställdhetsministern Nyamko Sabuni tänkt till en extra gång innan hon satte sina barn i samma bilbaksäte som mig i Folkpartiets sektion av Prideparaden i Stockholm då den drog genom stan i förra veckan. Kan ett statsråd anförtro sina barn till en transsexuell kvinna, så borde det inte vara så jäkla farligt att tillåta transsexuella individer att bli föräldrar heller. Jag kan ha fel, men jag tror faktiskt inte det...

Intressant.

Kampanjen mot tvångssteriliseringar är inte riktigt över än...

Och när ni trodde att Pride var över, och tvångssteriliseringarna var över, så fick ni så himla fel.

Jag är otroligt glad över den uppmärksamhet jag fått efter mina avslöjanden om vad som pågår. Efter mediahetsen och allt liv som varit kring mig i sommar. Almedalen och Stockholm Pride var helt och hållet hysteriskt. Fullkomligt galet.

Men nu har vi i alla fall fått samtliga partiledare att ta avstånd från detta. Förstås utom Sverigedemokraterna, men vad kan man begära? De har aldrig varit så himla medmänskligt och tolerant lagda till att börja med, speciellt inte om man skrapar på ytan och ser hur de ser ut då kamerorna slocknat och de bara har tangentbordet och skärmen framför sig. Ointelligens brukar straffa sig på så vis att då man tror att ingen ser...

Annars har vi dem alla nu. Folkpartiet, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Piratpartiet och Feministiskt Initiativ. Med andra ord, de partier som jag anser faktiskt räknas, vid sidan av mininassarna som jag tyvärr har svårt att ta på allvar fortfarande. Mestadels för att de själva har svårt att ge ett seriöst intryck nog. Kalla mig elak.

Men allvarligt talat, hur många av er tror att vi hade kunnat få stopp på detta i och med två månaders kampanj, efter fyrtio år av försök att nå igenom mediekylan och det politiska tomrummet om nu inte den där bråkiga bruden som kallar sig Kandidat 42 hade dykt upp och börjat skrika?

Hur många tror att partierna hade tagit ställning utan Svart Måndag, Liberati, Liberala Ungdomsförbundet och till sist Folkpartiet? Jag tror inte det hade varit möjligt. Det hade bara aldrig hänt. Och, faktiskt, det hade nog inte hänt utan att Aftonbladets debattredaktion bestämt sig för att ta tag i och driva frågan heller. Litet mediemakt skadar inte ibland. Tredje statsmakten gjorde sitt jobb och såg till att granska makten för att komma åt ett omfattande demokratiproblem och jag måste säga att äras den som äras bör.

Nu har vi kommit så långt som att vi hoppas på en förändring av lagen. Lex Amanda ska den visst heta, säger folk runtomkring. Döpt efter mig. Det är litet pinigt, men inte så litet smickrande. Och jag har trots allt jobbat hårt för det här, så ok då.

Nu återstår frågan... är det verkligen så att det blir av nu? Lagen är inte omskriven än. Den gamla gäller fortfarande.

Min partisekreterare Erik Ullenhag tror att vi kan få till en ändring till någon gång 2011. Det vore bra. Men till dess har upp till 70 personer till blivit tvångssteriliserade av den svenska staten. Det brinner i knutarna nu! Lagen måste ändras!

Ingen av oss är förtjänt av att detta fortsätter nu. Vi har inte råd att vänta och vi har inte tid med att detta hålls i långbänk eller begravs i någon jäkla skrivbordslåda igen.

Vi har heller inte råd att inte ta ansvar för alla de som redan steriliserats på grund av denna vansinniga lagen.

Jag själv blir inte hjälpt ett dugg av den nya lagen, därför att för mig är det redan försent. Min möjlighet att bilda familj är redan fråntagen mig sedan mars 2008. Jag kräver därför att följande kollas upp också:

1. Möjligheten till adoption för hbt-personer måste ses över igen. Att inte ett enda fall har gått igenom efter att den nya lagen började gälla för nio år sedan är skamligt bortom alla ramar!

2. Möjligheten till inhemsk adoption, samt adoption av något äldre barn måste också ses över!

3. Surrogatmödraskap måste bli tillåtet!

4. Patologiseringen av transsexuella måste tas bort och diagnosen flyttas från psykiatrin till den somatiska delen av behandlingsmanualen.

5. Även transsexuella kan vara goda fosterföräldrar. Det är dags att erkänna det och slopa den pågående diskrimineringen mot individer som erbjuder sig som fosterföräldrar, men som inte anses vara lämpliga på grund av sin medicinska historik.

6. Hade tvångssteriliseringen skett enligt samma regelverk som idag och på samma vis, men innan 1975, så hade jag haft rätten till skadestånd från svenska staten. Det har jag inte idag, för att lagen från 1999 är skriven på så vis. Den lagen bör ses över och hädanefter även inkludera de som drabbats efter 1975. Något annat vore bara löjligt!

Intressant.

Efterspel - någon slags bekännelse

Du väljer ju själv att vara jude, så varför gnäller du över att du riskerar gaskamrarna? Du väljer ju att ligga med andra män, så varför gnäller du då vi slår in ditt huvud med en knölpåk? Du väljer ju själv att.... [insert free subject here].

Du valde själv att ligga och blev gravid, så varför gnäller du då vi kräver av dig att du genomgår sterilisering för att du ska få göra abort? Du valde själv att gå ut och det är inte vårt fel att du blev våldtagen....
Du föddes som kvinna, gilla läget och lev med att bli utsatt för övergrepp och att vara mindre värd. Du föddes svart, så det är ditt eget fel om du inte behandlas som människa.

Jag tycker jag hör rätt mycket otäcka tongångar, helt enkelt, var gång jag bestämmer mig för att gå ut dit ut till alla er andra, omgivningen, och kräva att jag ska ha samma rättigheter som någon annan. Jag tycker jag hör saker som jag inte gärna vill höra och som jag tror att de flesta av oss normalt skulle tagit ställning emot och känt var helt och hållet fel i ett modernt samhälle som Sverige. Om det nu inte rörde transsexuella, förstås. För att för oss gäller andra regler.

Litet grann som när kristdemokraterna går ut i pressmeddelanden och kräver att inga människor någonsin ska tvångssteriliseras av något som helst skäl i Sverige och i nästa mening kräver tvångssterilisering förbehållslöst för just transsexuella. Den logiska slutsatsen blir då att transsexuella är... hur mycket människor? Svenska kyrkan är för övrigt inte ett dyft bättre. Precis samma argument där. Hur kommer det sig? Vart kommer allt detta hat ifrån? Vart kommer allt hat ifrån?

Det är intressant vilka reaktioner jag får varje gång jag skriver om transsexuellas rättigheter, eller snarare brist på rättigheter, i den så kallade rättsstaten Sverige. Att använda ordet rättsstat och ordet Sverige i samma mening är annars, i mina ögon, ett hån. Jag tror att jag klargjort det relativt tydligt i samband med min artikel i Aftonbladet idag.

Saken är den att jag är fullständigt medveten varje gång jag gör ett sådant utspel om att jag kommer att få en del skit. Och kommentarer på Aftonbladet brukar mest komma från räddhågsna bigotter och bögrädda sverigedemokrater. Men ibland får jag liknande saker även från människor som känner mig och som borde veta bättre. Och då blir jag bara trött i huvudet och vill gå hem och lägga mig.

Jag valde att genomföra ett könsbyte. Av den simpla anledningen att jag under lång tid försökt passa in i ett liv som bara inte fungerade. Hur jag än försökte, så lyckades jag inte. Det kan bero på den genetiska uppsättningen jag har. Att jag inte var man raktigenom till att börja med. Det kan bero på det där med roliga små pekare som styr saker som kön och könsattribut betydligt mycket mer än de gamla klassiska x- och y-kromosomerna.

Men hade jag ett reellt val? Upp till 50-60% av alla transsexuella som inte får behandling antas vara döda för egen hand innan de uppnått 30 års ålder. På grund av det otroliga lidandet trans- och intersexualism ofta innebär. Och på grund av omgivningens många fördomar. Jag var på väg att bli en siffra i den statistiken.

Jag har fler självmordsförsök, fler sejourer på psyket och fler recept på psykofarmaka och lugnande bakom mig än jag normalt sett vill medge. Gör det mig till en ond människa? Jag vet inte. Men det var så livet såg ut. Det var inget liv. Helt enkelt.

Jag åstadkom ingenting, hade knappt något som kan kallas en tillvaro till att börja med och var en enorm belastning, det medger jag, för samhället. Ett par år efter mitt byte är jag riksdagskandidat, framgångsrik debattör och föreläsare inom människorätt, sociala medier, hbt och feminism. Jag arbetar och fungerar som i stort sett vem som helst.

Men priset för min önskan att kunna fungera var förstås att jag skulle förlora min rätt att få barn.

Visste jag inte då?

Jodå, jag visste. Jag visste att jag inte skulle få adoptera. Jag visste att jag inte fick spara undan könsceller. Men jag räknade å andra sidan med att jag skulle vara död inom kort om jag inte gjorde detta bytet. Jag hade inte så mycket val.

Staten hade ett val. Att låta mig spara undan könsceller. Det fick jag inte. Hade jag blivit påkommen med att göra en sådan sak, så hade jag varit diskvalificerad från byten för all framtid. Det hade inte direkt gjort under för min livsvilja. Jag hade kanske kunnat försöka få barn den naturliga vägen? Det gjorde jag. Det bara hände aldrig. Och det brukar krävas två för en sådan ekvation. Och vilken kvinna var beredd att leva en längre tid med en människa som inte ens stod ut med sig själv, som gärna hade velat kravla sig ur sin egen kropp och bara försvinna? Och leva ihop med mig, föda och fostra våra gemensamma barn? Detta bortsett från det faktum att de flesta kvinnor jag levt ihop med kanske hade blivit lätt vissna om jag skaffade barn med dem och sedan berättade till kvällsfikat att jag nog tänkte operera mig, skaffa fitta och egentligen var mer intresserad av make-up än de själva var. Många heterosexuella kvinnor kan ha lättare hang-ups på det området, tror jag. Jag tror de flesta av dem hade sett det som att jag försökte blåsa dem.

Men den aspekten tas sällan upp i detta sammanhanget. Oftast tas lurendrejeriet däremot upp av livrädda stackars bögrädda småpojkar och otrygga medelålders män som är livrädda för tanken på att de ska råka ragga upp mig eller någon som jag på krogen och råka ligga med någon som lurar i dem att hon är kvinna fastän hon inte egentligen är det. (blink-blink).
För det skulle ju vara fruktansvärt, har jag förstått.

För mig är annars en fitta en fitta. Men det får man knappt säga högt. Det blir så mycket att ta in då.

Staten hade förresten ananrs valet att möjligen erbjuda hjälp via värdmödraskap. Men det är ju förstås förbjudet i Sverige. Det ska vi inte glömma. Förbudet mot värdmödraskap.

Och adoptioner är ju sjukt populärt att erbjuda hbt-personer i största allmänhet. Inte minst transpersoner som fortfarande knappt ens accepteras av många inom gay- och bivärlden. "You give queer people a bad name!" Remember?

Så vad återstod den där dagen då jag stod vid Västerbrons räcke ytterligare en gång. Vad återstod då jag vilade upp på psyket? Vad återstod när jag fann mig där på samhällets totala botten och inte orkade med att ens minnas hur man andas? Vad skulle jag göra?

Jag gjorde det enda jag kunde. Jag försökte rädda mitt liv och min tillvaro. Jag bytte kön, jag opererade mig. Med statens vackra ord ringande i bakhuvudet:

"Visst ska vi hjälpa dig, lilla vän. Men då måste du ge upp en stor del av ditt liv och alla drömmar du någonsin haft om att skapa en familj. För annars låter vi dig hoppa från Västerbron och vi kommer gladeligen se på under tiden det sker."

Tack så mycket, svenska staten, för den ohyggliga medkänslan ni visade mig. Tack återigen för min stulna möjlighet. Tack återigen för att ni stal mina mänskliga fri- och rättigheter. Tack återigen för att jag får vara Untermensch i det vackra och idylliska folkhemmet Sverige.

Zetterman, Zetterman, P2, Carina B, Trollhare, Svensk Myndighetskontroll, Lisa Olsson, Helene Svanberg,


Intressant.

UNTERMENSCH! - Inte duglig som människa enligt svenska staten

Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt om min kamp mot den svenska statens moraliserande hållning gentemot mig och andra trans- och intersexuella som inte anses vara människor nog, medborgare nog, kvinnor eller män nog att få vara föräldrar.

Berättar om hur tung processen är och hur hårt det slår. Hur fel det kan bli.

Det jag inte berättar om där är en reell oro för att eventuellt bli lämnad av min man på grund av att han är äldre än jag och också har uttryckt en önskan att någon gång bli far. Det får han förstås bli. Förutsatt att han lämnar mig. Vilket känns väldigt tryggt och fint i vår lilla fina vardag. Risken att det när som helst skulle kunna ta slut för att jag inte kan, eller rättare sagt inte får, ge honom det han önskar sig.

Nu tror jag inte att min man skulle gå utan vidare. Inte just idag i alla fall. Men rädslan finns där. Samma sorts tunga ångestfyllda rädsla som jag känner inför att själv inte få uppleva föräldraskapet och all den där kärleken till en egen familj.

Läs och tänk efter.

Kanske är det naivt att tro att mänskliga fri- och rättigheter ska gälla även en människa som jag? Kanske borde jag inse att det inte går att ha kakan och äta upp den? Eller är förbudet mot att spara könsceller, tillåta värdmödraskap eller det strikta regelverket som i praktiken permanent stoppar mina möjligheter att adoptera bara en djävulsk massa moralistisk goja?

Ni som känner mig. Ni som följer och läser mig... Är jag så pervers att jag inte förtjänar samma rättigheter som någon av er andra? Är jag så sjuk att jag inte kan bli mamma? Är jag så absurt mycket lägre stående som varelse att staten har rätt då de gör allt utom att rent ut kalla mig för det jag är enligt den svenska lagstiftningen av idag:


UNTERMENSCH!


Fotnot: Som jag förstått det har Socialminister Göran Hägglund (Kd) gjort mig den tjänsten att ha lovat mig replik på denna artikeln. Det kan förstås även bero på det samtal vi hade i samband med Allianstågets resa genom Sverige nyligen, det vet jag inte, men det är positivt. Det kan bli spännande, eftersom inget statsråd egentligen har kommenterat tvångssteriliseringar i Sverige annat än i korta ordalag sedan 40-talet. All heder åt Hägglund för det, förstås. Jag ser fram emot att ta del av Socialministerns svar. Det här kan bli en spännande följetång. Kanske kan vi komma överens om en väg framåt, så att Sverige slipper skämmas över sina medeltida moralistiska dumheter till lagar så värst många år till.

Min man skriver här.

Intressant.

1, 2, 3, 4, 5,

Michael Gajditza, Trollhare, Maloki, Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen, P2, Froby,

Mors dag, men inte för alla

Solen skiner. Jag springer upp och ner till källaren för att hantera all tvätten som ska tvättas. Min och min mans tvätt, mestadels. Vi hjälps åt. Sådär duktigt som två moderna människor gör. Det är jämställt i hushållet här. Om en stund ska vi förbi min mor. Ska försöka hinna med svärmor också så snart det går och hinns med. Det är mors dag. Och mina tankar går förstås till dem båda. Och till mina systrar. Två har egna barn. En är bonusmamma. Själv har jag förstås inga barn. 


Mina tankar ligger idag mycket hos alla vänner och bekanta som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Det är många nu. Jag är något år och trettio, så de flesta i omgivningen är fullt upptagna med att bilda familjer. Det är magarna i vädret precis överallt. Och det är så fint. Så vackert. Och så alla vagnarna. Det finns så många modeller, färger, mönster. Så mycket att tänka på. Vartän jag går ser jag dessa magar och dessa barnvagnar. Lekande barn. Och jag älskar det. För att det är en så viktig bit i mitt eget liv. 


Eller... Det kanske hade kunnat vara det. 


Om jag själv ansågs vara tillräckligt mycket människa. Om jag ansågs tillräckligt mycket medborgare. Om jag inte ansågs vara Untermensch. För kontroversiell. För queer. För pervers. För sjuk. För störd. För problematisk. För normbrytande. 


För att i en sådan värld där jag vill leva, där hade jag varit tillåten att skaffa barn; jag också.


I dagens Sverige får jag inte det. Enligt lag steriliserad för att den svenska genpoolen ska hållas ren från sjukliga sexuella perversioner. För könsbytare anses ännu idag vara perversa normbrytare. Så enkelt är det tydligen. Jag vet inte om jag anses vara skadlig för barnen, deras utveckling eller så. Eller om man fortfarande tror att jag smittar. 


Men inga könsceller får sparas. Könskörtlarna ska bort. Det ska klippas till vilket pris som helst. 


Surrogatmödraskap är otillåtet. Adoptioner är inte att tänka på. För att kunna adoptera måste jag bli godkänd av någon av alla dessa adoptionsbyråer som allihopa styrs av frikyrkliga moralister som så gärna ser ner på mig som något inte riktigt mänskligt. 

Min längtan efter barn, en familj, ett hem, den där speciella kärleken, en möjlighet att få se mina barn växa upp... Den är dock väldigt mänsklig. Den är oerhört verklig. Och den finns här nu. Nu i denna stund. Och den kväver mig. Den tvingar fram tårarna, ångesten, sorgen, smärtan och saknaden varje sekund jag är vaken. Varje sekund jag kan minnas, snart, av vad jag drömmer. Och jag vet att det inte kommer hända. För att jag anses inte vara en medborgare i mitt eget land. Jag anses inte vara en fullvärdig människa i mitt eget land. Jag förlorade mina rättigheter och mitt medborgarskap i samma stund jag inte längre kunde bära smärtan över att inte få vara mig själv, inte få känna mig som en hel människa. Och på grund av ett märkligt genetiskt fel som drabbar upp till 1 på 200 människor i den generella befolkningen på ett eller annat vis ska jag alltså inte få rätten att bilda en familj. 


Är det rimligt?

Jag längtar till dagen då även trans- och intersexuella anses tillräckligt riktiga och fullvärdiga människor, tillräckligt fullvärdiga medborgare, tillräckligt värdefulla på något som helst vis för att också tillåtas bli föräldrar. 

Jag antar att det kommer dröja till dess det är alldeles, alldeles för sent för mig. Jag har slutat hoppas. Men drömmen, sorgen, längtan, drivkraften finns kvar, även då hoppet lämnat.

Och där finns inga fler ord. 

Fastän jag känner värme för er alla därute som kan, på ett eller annat vis, bli föräldrar till egna eller adopterade barn, så känner jag också denna smärtan. Fastän jag känner kärlek till er alla, så rinner tårarna. Jag vet... det är hemskt. Jag borde inte. Antar jag borde skylla mig själv. 


Den gången då det stod mellan att genomgå processen att byta juridiskt kön eller att lämna er... den gången kändes det självklart. Jag hade inget annat val. Ett liv på ett eller annat vis i motsats till att stå där vid räcket på Västerbron. Det fanns inte så mycket val. Jag antar att jag borde skylla mig själv. Jag valde bort barnen...


Eller gjorde jag det? Hade jag funnits idag om jag inte valt bort dem? Och skulle det ha varit ett nödvändigt val? Skulle det verkligen behöva ingå i dealen?

Jag ger all min kärlek till alla er därute som inte behövt tvångssteriliseras. Till alla er som inte behövt välja. Och förstås till alla som av olika anledningar känner samma smärta som jag. Men som förmodligen åtminstone kan adoptera. För att ni fortfarande är människor. 


I än högre grad ger jag all min kärlek till alla som, liksom jag, blivit berövade möjligheten att få känna den speciella kärlek som är kärleken till ett barn, en familj, till små liv som blir stora och unika individer och personer på vägen. 


Jag önskar. Det är försent för mig, med all sannolikhet. Det gör sjukt ont. Men jag ber er tänka på de som kommer efter mig. Jag ber er tänka på alla de andra som lider så otroligt som jag. Jag ber er tänka på vad det här gör med människor som har så ont av att inte anses vara hela, värdiga, riktiga, dugliga nog, människor nog.


Tänk på oss en stund idag. Även om det känns och även om det förtar en del av glädjen. Även om det blir smolk i bägaren. 


För vår smärta kommer inte att försvinna. Inte idag. Inte imorgon. Inte någonsin. 


Till alla er därute som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Och till alla er som inte kan och till er som berövats rätten:


Kärlek till er alla på denna Mors Dag, i Sverige år 2010. 

SvD Brännpunkt.


Intressant.

Mötet med Hägglund

Under min tågresa med ministrar och partiledare under förra veckan passade jag på att ta en kort prata med Göran Hägglund (Kd) rörande ett par frågor som verkligen ligger mig varmt om hjärtat, men som Alliansen faktiskt schabblat bort till mycket stor del.

Framför allt det faktum att transsexuella och intersexuella i Sverige fortfarande lever under kniven från statens sida. Tvångssteriliseringarna måste bort till vilket pris som helst. Och dessutom ville jag veta vad som händer rörande regelverken som styr det praxisförbud som finns mot att transsexuella ska få adoptera och inte minst börja gräva där man senast såg till SOU 2007:16 (pdf) i färd med att bli permanent nedgrävd.

Förstås hinner inte mycket sägas på ett kort samtal och jag förväntade mig inga storvulna gester från pappan till hela den intressanta berättelsen om Verklighetens folk. Men vad jag fick reda på var bland annat följande:

SOU'n kommer troligen inte att nystas upp i sin helhet i första taget.

Mina försök att dela upp SOU'n i flera lagom stora munsbitar beroende på ämne och sedan dela ut dem till ett flertal respektive ansvariga ministrar uppmuntras av Hägglund som tycker att det är nästan så det måste göras om något alls ska hända. Av flera skäl.

1. Till att börja med finns det definitivt saker som ingen av oss vill se i framtiden. Kravet att behöva skilja sig för att få genomgå ett juridiskt könsbyte är absurt. Tvångssteriliseringarna verkar inte ens Hägglund vilja ha. Även om han förstås inte riktigt verkar bekväm med tanken på att transpersoner ska kunna få barn eller att pappor ska belamra sängarna på BB, annat än om de svimmar av pappaförlossningsskräck. Men det innebär kanske inte att Hägglund till nöds är jätteförtjust i själva tvångssteriliseringsförfarandet som sådant. Han verkar faktiskt på något vis mer liberal än många andra i partiet han företräder. Även om det knappast kan sägas vara mycket att skryta med (pdf). Och jag kommer nog att hålla honom hårt bunden vid skampålen för verklighetens folk ett tag till.

2. Och här har vi förstås den andra anledningen. Hägglund är förstås för slipad för att säga det rätt ut, men han verkar ganska beklämd av hela frågan och jag undrar om inte en uppdelning på andra ministrar skulle underlätta för såväl Hägglund som för hela kristdemokratin på något vis, genom att vi alltså inte längre behöver lasta allt detta jobbiga i knät på honom. Kristdemokraterna slipper framstå som alltför hbt-vänliga, vilket skulle göra betydligt mycket ondare än något annat rent politiskt och vi andra skulle vara så vansinnigt nöjda med att äntligen förpassa de stenåldersmässiga lagarna 1972:119 och 1944:133 till historien. Win win...

3. Rent praktiskt skulle en uppdelning kunna innebära att vissa vansinniga förslag förpassas till cylinderarkivet mer permanent och att en del andra lösningar dyker upp istället. Det kan hända att vi får igenom vissa saker snabbare om vi inte måste ha otäcka fascistoida kvarnstenar om nackarna då vi springer mot mål med de godbitar vi egentligen vill ha.

Jag hoppas kunna muta till mig ett eller ett par möten till nu inom en framtid, med tanke på att Göran numera vet vem jag är. Vi sågs ytterligare litet grann dagarna efter detta, bland annat i samband med släppet av Politik 2.0. Och uppenbart är att jag är väl igenkänd idag. Vilket jag inte var förr.

Och däri ligger nog den allra största framgången med såväl mötet som med hela tågresan för min del. Att människor som verkligen borde ha träffat en transperson in real life och som verkligen borde komma över skräcken över att trans kanske eventuellt skulle smitta nu har ett ansikte på en person i den egna organisationen och som visat sig inte smitta.



Nu vet ju statsråden vem jag är ändå efter de sista åren. Riskerar man att åka pulka nerför regeringsberget och ut i tomma intet på grund av en sådan dumhet som FRA, så brukar man vårda sina oförrätter. Och det räknar jag ändå med att de gör. Jag skulle nästan bli besviken annars.

Men det lilla pseudokändisskap FRA och integritetskampen nu eventuellt har givit mig spelar mig förstås i händerna litet grann här. Och jag ser fram emot att fortsätta driva kampen för att även jag ska ha mänskliga rättigheter och betraktas som en medborgare i mitt eget land någon dag i framtiden. Även om det säkerligen kan tänkas dröja en bra stund till innan något praktiskt sker.

För det ska vi vara helt på det klara med. Inga löften om att något kommer att hända på länge än gavs överhuvudtaget under mötet med Göran Hägglund på Allianståget förra veckan.

Tänk om jag också fick bli medborgare / människa / mamma

Det pratas mycket barn just nu. Många som väntar, många som fått, många som planerar. Till och med mycket av det politiska samtalet på jobbet och på andra håll.

Och varför gör det så himla ont? Varför får det mig hela tiden att vilja gråta, skrika, bryta samman... Tänk om den dagen faktiskt kom, innan det var för sent för mig, då även jag hade laglig rätt att få bli mamma. Tänk om den dagen också kom för mig då jag fick rätten att se mig själv som en medborgare i mitt eget land, en människa bland andra människor, en själ bland andra själar.

En önskande, hoppfull, glädjefylld människa som också jag fick uppleva miraklet i att få rätten till en familj, rätten till en framtid, rätten till den kärlek och de upplevelser som berövats mig och dagligen fortsätter att berövas mig.

Vågar jag hoppas på att den dagen någonsin kommer? Vågar jag hoppas att den dagen kommer, innan det för min del är alldeles för sent?