Ja, vad ska man säga? Jag håller väl inte med Östros, helt enkelt. Jag är övertygad om att regeringen har skött detta förträffligt bra. Att inte erkänna det hårda arbete regeringen lagt ner under krisen för att hålla Sverige så skadeslöst som möjligt vore naivt. Det är ingen slump att Sverige är den största tillväxtmotorn i Europa idag och även slår USA på fingrarna. 3,0% snarare än beräknade 0,8% är inte en lustig ödets nyck. Det är hårt arbete. Borg har för övrigt rätt i att den stora frågan vi måste oroa oss för nu är att vi ser till att leda denna tillväxt in i en positiv spiral även arbetsmarknadsmässigt. Större sysselsättning motarbetar även ökade klyftor, vilket många fortfarande oroar sig för. Även jag.
Sedan kan man tycka vad man vill om coacher, exempelvis. Jag tror inte det hjälper mig vidare mycket med någon som tar reda på mina olika chakran och energier för att jag ska komma ut i arbete. Jag behöver inte i första hand hjälp med självförtroendet. Och det gäller nog många andra också. Jag kanske snarare vill ha aktiv hjälp att finna rätt arbetsgivare och hjälp att presentera en bra bild av mig själv, ett bra cv och för att göra en bra intervju. Vilket ju känns som en självklar inriktning för arbetsmarknadscoacher om vi nu ska vara sådana.
Vad jag hoppas på annars är kanske inte större satsningar på coacherna, i och för sig. Även om jag tror att det kunde fungera bra om vi bara sorterar ut de där humdrumdoktorerna det var så mycket tal om för ett tag sedan. Vi behöver inte humdrum. Vi behöver akivitet och ett starkt fokus för att sätta folk i arbete och för att de ska komma till sin rätt.
Vi behöver förmodligen också skapa privata alternativ till Arbetsförmedlingen och avreglera hela den marknaden, anser jag. Arbetsförmedlingen är ineffektiv, har bevisat sin oförmåga att hjälpa svagare grupper på arbetsmarknaden och har inte levererat i närheten av tillräckligt i förhållande till sina kostnader. Men ska vi nu avreglera arbetsförmedlingsbiten, så ska det inte för den skull vara fritt fram för en massa bemanningsföretag i första hand. De har bevisat sig vara extremt dåliga på att se människor och att ta sig förbi fördomar av alla möjliga slag. Diskrimineringen vid rekrytering och anställning hos bemanningsföretagen avskräcker.
Dock kan seriösa företag inom arbetsförmedling mycket väl vara en nyckelfaktor på framtidens arbetsmarknad. Det vill jag gärna se hända inom en mycket snar framtid, förutsatt att jag fick bestämma.
Intressant.
Mer här:
Sörliden, Basse, Lindgren, Kent P, Mary, Tokmoderaten, Axelsson, Anders S, Hökmark, Moderata perspektiv,
Visar inlägg med etikett Arbetslöshet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arbetslöshet. Visa alla inlägg
2010-05-27
Folkpartiet vill förstatliga a-kassan
Folkpartiet ser ut att under helgens partiråd stödja idén om att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en statlig försäkring och inte förlagd till facket som den varit tidigare.
Jag kan bara hålla med. Av flera skäl. Dels för att den idag mest används av facken för att ragga medlemmar. Vilket visserligen är fint så. Facket ska egentligen vara en viktig arbetsmarknadspart och ett skyddsnät för sina medlemmar och har under lång tid också varit det. Medlemskap ser jag inte något problem i. Och jo, jag är själv ansluten. Men är det gott skäl nog för att lägga just hela arbetslöshetsförsäkringen och tillhörande ersättning i fackliga händer? Jag tycker inte det.
Dessutom kanske facket skulle må bra av att börja leva på sina egna meriter istället för att få en stor del av sin verksamhet och sina inkomster betalade av staten. För så är det ju ändå idag. En del av arbetarrörelsen som är statligt finansierad och ändå står delvis på sina egna ben, förknippar sig mest med en enda sida av det politiska spektrat, et c. Och också i sin tur fördelar stora summor pengar till denna ena sidan av det politiska spektrat. Vilket jag kan se som ett demokratiskt problem, och förmodligen hade gjort oavsett vilken sida jag själv gjort till min hemvist.
Jag kan dessutom av egen erfarenhet konstatera att delar av den fackliga rörelsen litet grann spelat ut sin roll. Då stora fackliga organisationer väljer att helt och hållet ställa sig på arbetsgivarpartens sida uppstår problem för de arbetare man finns där för att skydda. Numera talar man om den goda relationen till arbetsgivarparten. Man talar inte längre om fackliga processer, arbetsrätt, rätten att inte bli diskriminerad eller lurad på sin lön. Nu talar man om "lärandeprocesser". Vilket i praktiken innebär att arbetstagaren ska lära sig att hålla tyst och vara snäll och lära sig at säga ja och amen till vad som helst som droppar ur en arbetsgivares mun. Oavsett hur kränkande eller problematiskt detta kan vara. Det man värnar idag är relationen till arbetsgivaren och inte arbetstagaren i många fall. Varför jag anser att facket till sist har spelat ut sin roll.
Jag menar på att om en arbetsgivare och arbetstagare hamnar i konflikt och den fackliga organisationen arbetar aktivt för att få en anställd uppsagd och till så låga skadestånd eller avgångsvederlag de möjligen alls kan åstadkomma och tillslut blir utskällda av arbetsgivarorganisationens representanter för att vara omänskliga, elaka och diskriminerande så väljer jag hellre att bli representerad av arbetsgivarorganisationen ( ! ).
På något vis tycks ansvarskänslan mellan dessa två parter ha vänt sina poler, vilket är en väldigt märklig situation. Och min spontana tanke är att då kanske man faktiskt inte behöver lämna över något så viktigt till fackliga organisationer som en arbetslöshetsföräkring heller. Utan göra den de facto statlig liksom alla andra socialförsäkringar.
I förlängningen anser jag rentav att man bör avveckla hela den fackliga rörelsen. Bryta ner den i dess beståndsdelar och med en helt ny grupp anställda och ansvariga, med en helt ny målsättning för ett modernt samhälle sätta samman en helt ny facklig sfär som inte består av företagskorrumperade fackpampar utan av andra arbetare och tjänstemän som ännu inte hunnit falla för frestelsen att konstant ställa sig antingen på den röda rörelsens eller arbetsgivarens sida i alla lägen. Kanske är det dags för en förnyelse av hela den fackliga rörelsen? Kanske är det dags att facket även i Sverige handlar om att ta ansvar för de människor de en gång i tiden kom till för att värna?
En facklig rörelse är viktig och ska finnas i ett fungerande modernt samhälle, anser jag, men då ska den också göra det den är till för och den ska vara anpassad efter ett modernt samhälle och efter sina medlemmars behov av idag.
Kanske är en avskillnad från arbetslöshetskassorna ett första steg i att de fackliga organisationerna får mer tid och större möjligheter att fundera på sitt uppdrag och sin egen roll. Kanske kan de då gå tillbaka till att ägna sig åt sin kärnverksamhet - det vill säga att värna sina medlemmar i alla lägen och ta tillvara deras intressen snarare än arbetsgivarpartens.
Intressant.
Share your links easily.
Jag kan bara hålla med. Av flera skäl. Dels för att den idag mest används av facken för att ragga medlemmar. Vilket visserligen är fint så. Facket ska egentligen vara en viktig arbetsmarknadspart och ett skyddsnät för sina medlemmar och har under lång tid också varit det. Medlemskap ser jag inte något problem i. Och jo, jag är själv ansluten. Men är det gott skäl nog för att lägga just hela arbetslöshetsförsäkringen och tillhörande ersättning i fackliga händer? Jag tycker inte det.
Dessutom kanske facket skulle må bra av att börja leva på sina egna meriter istället för att få en stor del av sin verksamhet och sina inkomster betalade av staten. För så är det ju ändå idag. En del av arbetarrörelsen som är statligt finansierad och ändå står delvis på sina egna ben, förknippar sig mest med en enda sida av det politiska spektrat, et c. Och också i sin tur fördelar stora summor pengar till denna ena sidan av det politiska spektrat. Vilket jag kan se som ett demokratiskt problem, och förmodligen hade gjort oavsett vilken sida jag själv gjort till min hemvist.
Jag kan dessutom av egen erfarenhet konstatera att delar av den fackliga rörelsen litet grann spelat ut sin roll. Då stora fackliga organisationer väljer att helt och hållet ställa sig på arbetsgivarpartens sida uppstår problem för de arbetare man finns där för att skydda. Numera talar man om den goda relationen till arbetsgivarparten. Man talar inte längre om fackliga processer, arbetsrätt, rätten att inte bli diskriminerad eller lurad på sin lön. Nu talar man om "lärandeprocesser". Vilket i praktiken innebär att arbetstagaren ska lära sig att hålla tyst och vara snäll och lära sig at säga ja och amen till vad som helst som droppar ur en arbetsgivares mun. Oavsett hur kränkande eller problematiskt detta kan vara. Det man värnar idag är relationen till arbetsgivaren och inte arbetstagaren i många fall. Varför jag anser att facket till sist har spelat ut sin roll.
Jag menar på att om en arbetsgivare och arbetstagare hamnar i konflikt och den fackliga organisationen arbetar aktivt för att få en anställd uppsagd och till så låga skadestånd eller avgångsvederlag de möjligen alls kan åstadkomma och tillslut blir utskällda av arbetsgivarorganisationens representanter för att vara omänskliga, elaka och diskriminerande så väljer jag hellre att bli representerad av arbetsgivarorganisationen ( ! ).
På något vis tycks ansvarskänslan mellan dessa två parter ha vänt sina poler, vilket är en väldigt märklig situation. Och min spontana tanke är att då kanske man faktiskt inte behöver lämna över något så viktigt till fackliga organisationer som en arbetslöshetsföräkring heller. Utan göra den de facto statlig liksom alla andra socialförsäkringar.
I förlängningen anser jag rentav att man bör avveckla hela den fackliga rörelsen. Bryta ner den i dess beståndsdelar och med en helt ny grupp anställda och ansvariga, med en helt ny målsättning för ett modernt samhälle sätta samman en helt ny facklig sfär som inte består av företagskorrumperade fackpampar utan av andra arbetare och tjänstemän som ännu inte hunnit falla för frestelsen att konstant ställa sig antingen på den röda rörelsens eller arbetsgivarens sida i alla lägen. Kanske är det dags för en förnyelse av hela den fackliga rörelsen? Kanske är det dags att facket även i Sverige handlar om att ta ansvar för de människor de en gång i tiden kom till för att värna?
En facklig rörelse är viktig och ska finnas i ett fungerande modernt samhälle, anser jag, men då ska den också göra det den är till för och den ska vara anpassad efter ett modernt samhälle och efter sina medlemmars behov av idag.
Kanske är en avskillnad från arbetslöshetskassorna ett första steg i att de fackliga organisationerna får mer tid och större möjligheter att fundera på sitt uppdrag och sin egen roll. Kanske kan de då gå tillbaka till att ägna sig åt sin kärnverksamhet - det vill säga att värna sina medlemmar i alla lägen och ta tillvara deras intressen snarare än arbetsgivarpartens.
Intressant.
Share your links easily.
2010-05-17
Den förbryllande gröna världsfrånvändheten
Bara funderar litet grann löst sådär...
Hur har Miljöpartiet tänkt sig - ALLS - att de ska kunna hålla Sverige vid liv med 35 timmars arbetsvecka på bibehållen lön?
Just nu kanske vi har arbetslöshet. Granted - givetvis. Det kallas lågkonjunktur, även om det är ett okänt fenomen hos många av de rödgröna drömmare jag twittrat och argumenterat med på sistone. Men problemet i det här landet är inte att vi jobbar för mycket utan för litet.
Om bara något decennium har alla 40- och 50-talister gått i pension. Har Miljöpartiet och Vänstern någon som helst aning om hur många det är? Och hur tungt det kommer bli att försöka se till att de får ut sina pensioner och har rätt till en välfungerande vård samtidigt som inte hela landet fullständigt går i konkurs. Jag tänker inte vräka ur mig något i allmänhet korkat kring detta (det brukar annars gammsossarna sköta alldeles utmärkt på egen hand), men det är ett faktum att vi har en enorm pensionsavgång att se fram emot och som just satt igång under de sista åren.
Vi måste ha råd att finansiera en växande skara pensionärer inte bara inkomstmässigt (gärna med mer pengar kvar på hundringen dessutom), utan också i vård och omsorg. Det är inte billigt. Och det tycker jag inte att det ska vara heller. Man har goda skäl att förvänta sig en värdefull och trygg ålderdom utan ekonomisk panik efter att ha arbetat rumpan av sig för det här landet och dess framtid under ett helt arbetsliv. Något annat vore löjligt att hävda.
Samtidigt sitter vi i skiten litet grann. Vi klarar inte detta om vi inte ser till att så många som möjligt kommer i arbete. Vi klarar det inte med begränsningar i arbetstiden liknande de tyvärr vansinniga idéerna hos Vänstern och Miljöpartiet.
Hur Mp kan hävda sig ta ansvar för den svenska ekonomin undgår mig synnerligen effektivt.
Jag skulle förmodligen uppskatta kortare arbetstid också, personligen, men det kan bero på att jag arbetar betydligt mycket mer än jag borde. 40 timmars arbetsvecka för min del känns för det mesta som en ren utopi. Samtidigt kan det vara nyttigt att behålla någon sorts förankring i verkligheten, trots allt. Jag tänker att vi har inte råd att gå medeltid på hela bygget oavsett hur gulligt och romantiskt det kan verka för delar av 2000-talets miljörörelse. Häst och vagn behåller inte arbeten och tillväxt kvar i landet.
Vi kommer förmodligen snarare att bli tvungna att fortsätta bygga ut våra städer och samhällen, producera el som aldrig förr och lära oss att inte bara acceptera utan också välkomna och försöka släpa hit utländsk arbetskraft nära på med våld. Det är det enda sättet att lösa situationen vi står inför. Utan tillväxten är vi körda. Därför är det skrämmande att Miljöpartiet på fullt allvar hävdar att det är ett uttalat mål att minska konsumtionen och att minska tillväxten. Man har verkligen inte tänkt till.
Och samtidigt bara drar Asien iväg som jag vet inte vad. Singapore kommer troligen att ligga på över 9% plus i sin tillväxt i år (+13% under Q1). Singapores handel ökade med 30,9% mellan april 2009 och 2010. Industriproduktionen ökade med 19,1% från februari till februari. De bara blixtrar fram!
Tror de rödgröna att detta är ett skämt? En dålig dröm? Seriöst!?
Vem är det som lever i en dröm egentligen? En nostalgisk och oerhört orealistisk dröm om att Sverige lever i sin egen lilla bubbla utan kontakt med resten av världen!
Och så har vi förstås Kina, Indien, Malaysia, Pakistan, Thailand (förutsatt att rödskjortor och gulskjortor slutar skjuta på varann förstås), osv osv osv. Och visste ni att en dansk datortillverkare som kursade för en kort tid sedan numera har återuppstått - I GHANA! Snacka om att det händer saker i världen när man sitter och rullar tummarna i gungstolen. Och bra är väl det. Men är det inte dags att vakna nu?
När Ghana börjar tillverka datorer ska vi gå tillbaka till häst och vagn och som bäst leva på kolkraft om vi ska ha någon el alls. För det ska inte skapas någon el i det gröna Sverige. Därmed kan vi inte driva de nya höghastighetstågen man samtidigt planerar. Valbluff så det står härliga till. Och vi ska inte ha bilar, flyg eller andra transportmedel heller. Därtill ska vi arbeta betydligt mindre än vi gör idag och fortfarande klara av att behålla Sverige konkurrenskraftigt.
Vad Miljöpartiet än vurmar om som mest, så inte bär det en tillstymmelse till likhet med ett modernt samhälle i alla fall. Vem satsar du på som vinnare i racet mellan Sverige och Ghana i framtiden? Jag håller på Ghana any day. Det är dem förmodligen mer än väl förunnat. En rödgrön valseger vore en katastrof helt enkelt på grund av just den naivitet de uppvisar i förhållande till den globala ekonomin.
Vi har inte råd att vara gullmysiga och lusekoftiga längre. Vi kan inte springa runt och leka amish (vilka jag visserligen tycker är rätt coola i sig själva på något vis - jag vill bara inte leva i ett sånt samhälle själv) om Sverige ska hänga med in i framtiden.
Mp borde ha sumpat ett stort antal röster på sina sista utspel. Detta sista, att de förespråkar 35-timmars arbetsvecka i sitt valmanifest efter festligheterna i helgen kan bara inte falla väl ut. Utan sysselsättning, utan el att driva industrierna, utan en fungerande ekonomi och en förmåga att slåss på den allt hårdare globala marknaden finns snart inga arbeten kvar att beskatta. Vem tar man ut de tunga skattehöjningarna på då? Skatter är ingen automatisk pengamaskin. Det enda jag ser som en lösning då arbetena och entreprenörskapet lämnar Sverige är en radda nya sedelpressar för att råda bot på underskottet i finanserna. Och det fungerade ju bra i mellankrigstidens Europa också? Så låt oss hjälpas åt att hjälpa dem falla.
För en liten chans att klara den svenska ekonomin och hindra Sverige från att falla efter i den globala ekonomin i framtiden måste det till en alliansseger. Det finns inget annat sätt.
Mats Sander, Anne-Marie Ekström, Rasmus Jonlund,
Intressant.
Hur har Miljöpartiet tänkt sig - ALLS - att de ska kunna hålla Sverige vid liv med 35 timmars arbetsvecka på bibehållen lön?
Just nu kanske vi har arbetslöshet. Granted - givetvis. Det kallas lågkonjunktur, även om det är ett okänt fenomen hos många av de rödgröna drömmare jag twittrat och argumenterat med på sistone. Men problemet i det här landet är inte att vi jobbar för mycket utan för litet.
Om bara något decennium har alla 40- och 50-talister gått i pension. Har Miljöpartiet och Vänstern någon som helst aning om hur många det är? Och hur tungt det kommer bli att försöka se till att de får ut sina pensioner och har rätt till en välfungerande vård samtidigt som inte hela landet fullständigt går i konkurs. Jag tänker inte vräka ur mig något i allmänhet korkat kring detta (det brukar annars gammsossarna sköta alldeles utmärkt på egen hand), men det är ett faktum att vi har en enorm pensionsavgång att se fram emot och som just satt igång under de sista åren.
Vi måste ha råd att finansiera en växande skara pensionärer inte bara inkomstmässigt (gärna med mer pengar kvar på hundringen dessutom), utan också i vård och omsorg. Det är inte billigt. Och det tycker jag inte att det ska vara heller. Man har goda skäl att förvänta sig en värdefull och trygg ålderdom utan ekonomisk panik efter att ha arbetat rumpan av sig för det här landet och dess framtid under ett helt arbetsliv. Något annat vore löjligt att hävda.
Samtidigt sitter vi i skiten litet grann. Vi klarar inte detta om vi inte ser till att så många som möjligt kommer i arbete. Vi klarar det inte med begränsningar i arbetstiden liknande de tyvärr vansinniga idéerna hos Vänstern och Miljöpartiet.
Hur Mp kan hävda sig ta ansvar för den svenska ekonomin undgår mig synnerligen effektivt.
Jag skulle förmodligen uppskatta kortare arbetstid också, personligen, men det kan bero på att jag arbetar betydligt mycket mer än jag borde. 40 timmars arbetsvecka för min del känns för det mesta som en ren utopi. Samtidigt kan det vara nyttigt att behålla någon sorts förankring i verkligheten, trots allt. Jag tänker att vi har inte råd att gå medeltid på hela bygget oavsett hur gulligt och romantiskt det kan verka för delar av 2000-talets miljörörelse. Häst och vagn behåller inte arbeten och tillväxt kvar i landet.
Vi kommer förmodligen snarare att bli tvungna att fortsätta bygga ut våra städer och samhällen, producera el som aldrig förr och lära oss att inte bara acceptera utan också välkomna och försöka släpa hit utländsk arbetskraft nära på med våld. Det är det enda sättet att lösa situationen vi står inför. Utan tillväxten är vi körda. Därför är det skrämmande att Miljöpartiet på fullt allvar hävdar att det är ett uttalat mål att minska konsumtionen och att minska tillväxten. Man har verkligen inte tänkt till.
Och samtidigt bara drar Asien iväg som jag vet inte vad. Singapore kommer troligen att ligga på över 9% plus i sin tillväxt i år (+13% under Q1). Singapores handel ökade med 30,9% mellan april 2009 och 2010. Industriproduktionen ökade med 19,1% från februari till februari. De bara blixtrar fram!
Tror de rödgröna att detta är ett skämt? En dålig dröm? Seriöst!?
Vem är det som lever i en dröm egentligen? En nostalgisk och oerhört orealistisk dröm om att Sverige lever i sin egen lilla bubbla utan kontakt med resten av världen!
Och så har vi förstås Kina, Indien, Malaysia, Pakistan, Thailand (förutsatt att rödskjortor och gulskjortor slutar skjuta på varann förstås), osv osv osv. Och visste ni att en dansk datortillverkare som kursade för en kort tid sedan numera har återuppstått - I GHANA! Snacka om att det händer saker i världen när man sitter och rullar tummarna i gungstolen. Och bra är väl det. Men är det inte dags att vakna nu?
När Ghana börjar tillverka datorer ska vi gå tillbaka till häst och vagn och som bäst leva på kolkraft om vi ska ha någon el alls. För det ska inte skapas någon el i det gröna Sverige. Därmed kan vi inte driva de nya höghastighetstågen man samtidigt planerar. Valbluff så det står härliga till. Och vi ska inte ha bilar, flyg eller andra transportmedel heller. Därtill ska vi arbeta betydligt mindre än vi gör idag och fortfarande klara av att behålla Sverige konkurrenskraftigt.
Vad Miljöpartiet än vurmar om som mest, så inte bär det en tillstymmelse till likhet med ett modernt samhälle i alla fall. Vem satsar du på som vinnare i racet mellan Sverige och Ghana i framtiden? Jag håller på Ghana any day. Det är dem förmodligen mer än väl förunnat. En rödgrön valseger vore en katastrof helt enkelt på grund av just den naivitet de uppvisar i förhållande till den globala ekonomin.
Vi har inte råd att vara gullmysiga och lusekoftiga längre. Vi kan inte springa runt och leka amish (vilka jag visserligen tycker är rätt coola i sig själva på något vis - jag vill bara inte leva i ett sånt samhälle själv) om Sverige ska hänga med in i framtiden.
Mp borde ha sumpat ett stort antal röster på sina sista utspel. Detta sista, att de förespråkar 35-timmars arbetsvecka i sitt valmanifest efter festligheterna i helgen kan bara inte falla väl ut. Utan sysselsättning, utan el att driva industrierna, utan en fungerande ekonomi och en förmåga att slåss på den allt hårdare globala marknaden finns snart inga arbeten kvar att beskatta. Vem tar man ut de tunga skattehöjningarna på då? Skatter är ingen automatisk pengamaskin. Det enda jag ser som en lösning då arbetena och entreprenörskapet lämnar Sverige är en radda nya sedelpressar för att råda bot på underskottet i finanserna. Och det fungerade ju bra i mellankrigstidens Europa också? Så låt oss hjälpas åt att hjälpa dem falla.
För en liten chans att klara den svenska ekonomin och hindra Sverige från att falla efter i den globala ekonomin i framtiden måste det till en alliansseger. Det finns inget annat sätt.
Mats Sander, Anne-Marie Ekström, Rasmus Jonlund,
Intressant.
2010-04-14
Vision(s)löst, Sahlin!
Hej,
Vi ska nysatsa. Vi ska göra rätt där vi tidigare gjort fel. Vi ska bli nya socialdemokrater. Vi ska tänka om och vi ska satsa på nya visioner som egentligen är gamla och få dem att låta nyare än vad de är. Problemet är bara att vi inte vet vad vi vill och därmed inte hur vi ska uppnå det. Men oroa er inte. För att lösa problemen tar vi hjälp av samma gäng som har stått för visionslösheten de senaste tolv åren eller så. De har rutinen, så nu rullar vi. Mer visionslöshet åt folket!
Med vänlig hälsning
Mona (S)ahlin
Mer här:
Tokmoderaten, Rolf Erikson, Mikael Wendt, Andreas Froby, VK-bloggen - Carl Larsson, Runo, Hans, Marcus Grundén, Pär Johnson, Benny Lindholm, fantastiske Sebastian, Seved, Maria Byström, Altenberg, Tegnvallius, Per Pettersson,
Vi ska nysatsa. Vi ska göra rätt där vi tidigare gjort fel. Vi ska bli nya socialdemokrater. Vi ska tänka om och vi ska satsa på nya visioner som egentligen är gamla och få dem att låta nyare än vad de är. Problemet är bara att vi inte vet vad vi vill och därmed inte hur vi ska uppnå det. Men oroa er inte. För att lösa problemen tar vi hjälp av samma gäng som har stått för visionslösheten de senaste tolv åren eller så. De har rutinen, så nu rullar vi. Mer visionslöshet åt folket!
Med vänlig hälsning
Mona (S)ahlin
Mer här:
Tokmoderaten, Rolf Erikson, Mikael Wendt, Andreas Froby, VK-bloggen - Carl Larsson, Runo, Hans, Marcus Grundén, Pär Johnson, Benny Lindholm, fantastiske Sebastian, Seved, Maria Byström, Altenberg, Tegnvallius, Per Pettersson,
2010-04-13
Socialdemokratin ingen frihetsrörelse utan en likriktningsrörelse
Ibland kan jag bli så full i skratt ändå. Det är inte mycket annat att göra än att skratta åt vissa saker som man liksom springer in i eller blir insprungen i. Socialdemokraternas nya fyrapunktsprogram för framtiden är en sådan sak.
Socialdemokratin är en frihetsrörelse, säger Mona Sahlin glatt på DN idag. Och jag kan inte låta bli att litet mer än le.
Är det någonting socialdemokratin INTE är, så är det väl just en frihetsrörelse. Vilket kanske är en bra grej, vad vet jag? Men hymla inte med det.
Socialdemokrati står för låga löner över hela linjen, höga skatter, bidragsberoende, arbetslöshet, selektivitet, jantelag, folkhem och diskriminering och utrensning av minoriteter. Den står för offerskap, martyrskap, likriktning, och fördömanden av människor som inte har nog fina arbeten. Tänk RUT-avdraget, exempelvis. Eller synen på kvinnor, arbetare, invandrare och andra som viljelösa offer och våp som inte förstår sitt eget bästa och som man konstant ska tycka synd om.
När Sahlin säger att man genom hela sin historia kämpat för den enskilda människans möjlighet att välja sitt eget liv, så undrar jag litet diskret om det även gäller för transpersoner, exempelvis. Med tanke på att sossarna är hela grunden till att jag blev tvångssteriliserad för två år sedan. Tänker på alla unga kvinnor som blev tvångssteriliserade för att de var för promiskuösa, tänker på alla psykiskt och fysiskt handikappade som for illa på grund av socialdemokratins gömmande av alla som inte passade in i den stiliserade och schabloniserade idealbilden som socialisterna ville visa upp en gång i tiden.
Granted, de har ju gott sällskap i alla kristdemokrater nu för tiden, men jag kan ha litet svårt att uppskatta kristdemokratisk allmän välvilja också.
Det är inte tack vare sossarna som vi har haft en enastående efterkrigstid fram till för något decennium sedan. Det hänger snarare ihop med den eftergifts- och neutralitetstaktik vi ägnade oss åt under andra världskriget och som gjorde att vi klarade oss undan bomber och stora mänskliga förluster på grund av kriget. Vi var visserligen tvungna att smickra tysken på köpet, men det var inte så noga. Vi hade en infrastruktur efter kriget som våra grannländer inte hade. Det gav oss möjligheten att exportera och däri ligger vår framgång under de kommande decennierna efter att kriget tog slut.
Idag ser det väldigt annorlunda ut. Vi har sämre infrastruktur än de flesta andra europeiska länder, vi har dåligt med spetskompetens och våra industrier producerar för dyra produkter som är alldeles för generiska för att vi ska kunna sälja i de volymer vi behöver göra.
Mot bakgrund av detta blir det lätt udda att läsa om hur Sahlin och Socialdemokraterna vill lösa dagens och framtidens problem genom högre skatter, fler bidrag och en väldigt vagt definierad välvilja gentemot precis alla. Det klingar floskler och brist på visioner. Det låter som valpropaganda utan egentlig grund. Det låter som det alltid gjort då man hävdat att allmänheten borde rösta rött för då kommer alla att få det så himla bra. Är det inte så att det fortfarande bara handlar om att "rätt" människor ska ha det bra? Är det inte så att minoriteter även fortsättningsvis kommer att gömmas undan, förbises, sättas på undantag och bli påmålade en offermask de verkligen inte vill bära?
S står för socialistisk kollektivism. Men det i sin tur står för selektivism. Ett litet kollektiv av perfekta människor ska få tillgång till hela kakan. Resten göms undan på hem, sätts på socialbidrag i betongförorter eller rensas ut. Monica Green skriver att det handlar om människosyn. Och det stämmer nog. Jag vill bara inte ha något med socialisternas människosyn att göra.
Jag som redan tvångssteriliserad (det har jag inte minst makarna Myrdal, men även många andra socialistiska ideologer att tacka för) transperson med en fast förankring i hbt-världen och med rötter litet varstans i världen känner mig inte ett dugg lugnad av att Mona Sahlin börjar prata om att de kanske gjort fel här och där och samtidigt på sätt och vis låter som om hon förringar det. Nu ska det bli bättring, hävdar hon. Men jag har svårt att se bättringen.
Så länge det är likvärdigt med total brist på status att vara transperson, bög, flata, invandrare, handikappad eller bara lågavlönad arbetare, så ser jag inga som helst chanser för socialdemokratin att kunna hantera det här landets politik i framtiden. Så länge man måste skämmas för att man inte har råd att leva som en socialdemokratisk fackpamp, så ser jag inte överhuvudtaget hur socialdemokratin ska kunna göra upp med sitt mörka förflutna och börja skapa verkliga visioner och framtid för alla. Även för oss som inte passar in i de stereotypa propagandabilderna som socialisterna så gärna öser över oss. Även för oss som lever utanför normerna. Även för oss som kanske inte har det så sjukt jäkla bra ställt.
När kommer socialdemokratin att börja lyssna på riktigt? Än har de då inte gjort det.
Politik spelar roll, säger Sahlin vidare. Och ja, jag kan hålla med. Det kan nog varenda människa i det här landet göra. Och det är anledningen till att jag aldrig kommer kunna bli socialist. Jag har växt upp i en marxist-leninistisk diktatur. Jag har genomlevt arvet av den svenska socialismen. Och jag kommer aldrig att förlåta det lidande och det utanförskap jag sett och upplevt och som jag relaterar direkt till den socialistiska ideologin.
Politik spelar roll. Och för mig är en bra politik en politik som handlar om att alla människor ska ha samma status, samma värde, samma livschanser, samma rätt till sin egen kropp, sexualitet, fortplantning och sin egen rätt till egenbestämmande. Alla människor ska ha rätt till ett arbete. Alla människor ska ha rätt till en vettig inkomst. Alla människor ska ha rätt till bra vård. Alla ska vi också ha rätten att slippa leva på bidrag. Och vi ska alla slippa få en icke önskvärd offerstämpel tryckt i vår panna och slippa diskriminering från samhället oavsett vilka vi är.
Det står jag för. Det går jag till val på. Det är något jag kommer kämpa resten av mitt liv för att leva upp till.
Har sossarna tänkt om? Nej, de har från första början tänkt helt och hållet fel och jag ser inga tendenser på att det skulle vara något som är på väg att förändras i brådrasket.
Att Mona Sahlin dessutom misslyckas med att minnas att Sverige just genomgått den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 30-talet och att det faktiskt är ett smärre mirakel att Alliansen klarat att hålla nere arbetslösheten så mycket som vi ändå gjort är bara skrattretande. Jag vågar inte ens tänka på hur arbetslöshetssiffrorna hade sett ut om de rödgröna fått styra då krisen slog till.
Ännu har sossarna en mycket mörk bakgrund att göra upp med. Och ännu har de inte specificerat varken hur, när eller med vilka medel de ska uppnå sina nya mål. Det är fyra väldigt generaliserade floskler utan backning och utan några som helst egentliga visioner om hur det ska gå till. Det verkar som om S flirtar med liberalismen men är fullständigt medvetna om att de inte kan leva upp till det och därför bara släpper bollen och låter den fara iväg utan riktning. Det hela känns faktiskt mest bara unket.
Det är dags att de rödgröna tar den utmaningen på allvar.
Intressant.
Sebastian Bjernegård, Linander, Åberg, Per Pettersson, Linnéa Darell, Makthavare, Karl Henriksson, Vägskäl, Annarkia, Gulan, Maria Byström, Raymond Svensson, Broman, Marcus Grundén, Norah4you, Maria Abrahamsson, Magnus Andersson, Trollhare, Monke, Gerdau, Kent Persson, Moderata Perspektiv, Krassman, Helle Klein, Hofvander, Ex-Blogge, Kildén, Johan Pettersson, Runo, Emil Broberg, Motpol, Pär Johnson, Lindholm, Ted Ekeroth, André Assarsson, Andersson på Kungsholmen, Altenberg, Christian Tegnvallius, Rasmus Jonlund, Linander, Åberg, Opassande, Sörliden,
Socialdemokratin är en frihetsrörelse, säger Mona Sahlin glatt på DN idag. Och jag kan inte låta bli att litet mer än le.
Är det någonting socialdemokratin INTE är, så är det väl just en frihetsrörelse. Vilket kanske är en bra grej, vad vet jag? Men hymla inte med det.
Socialdemokrati står för låga löner över hela linjen, höga skatter, bidragsberoende, arbetslöshet, selektivitet, jantelag, folkhem och diskriminering och utrensning av minoriteter. Den står för offerskap, martyrskap, likriktning, och fördömanden av människor som inte har nog fina arbeten. Tänk RUT-avdraget, exempelvis. Eller synen på kvinnor, arbetare, invandrare och andra som viljelösa offer och våp som inte förstår sitt eget bästa och som man konstant ska tycka synd om.
När Sahlin säger att man genom hela sin historia kämpat för den enskilda människans möjlighet att välja sitt eget liv, så undrar jag litet diskret om det även gäller för transpersoner, exempelvis. Med tanke på att sossarna är hela grunden till att jag blev tvångssteriliserad för två år sedan. Tänker på alla unga kvinnor som blev tvångssteriliserade för att de var för promiskuösa, tänker på alla psykiskt och fysiskt handikappade som for illa på grund av socialdemokratins gömmande av alla som inte passade in i den stiliserade och schabloniserade idealbilden som socialisterna ville visa upp en gång i tiden.
Granted, de har ju gott sällskap i alla kristdemokrater nu för tiden, men jag kan ha litet svårt att uppskatta kristdemokratisk allmän välvilja också.
Det är inte tack vare sossarna som vi har haft en enastående efterkrigstid fram till för något decennium sedan. Det hänger snarare ihop med den eftergifts- och neutralitetstaktik vi ägnade oss åt under andra världskriget och som gjorde att vi klarade oss undan bomber och stora mänskliga förluster på grund av kriget. Vi var visserligen tvungna att smickra tysken på köpet, men det var inte så noga. Vi hade en infrastruktur efter kriget som våra grannländer inte hade. Det gav oss möjligheten att exportera och däri ligger vår framgång under de kommande decennierna efter att kriget tog slut.
Idag ser det väldigt annorlunda ut. Vi har sämre infrastruktur än de flesta andra europeiska länder, vi har dåligt med spetskompetens och våra industrier producerar för dyra produkter som är alldeles för generiska för att vi ska kunna sälja i de volymer vi behöver göra.
Mot bakgrund av detta blir det lätt udda att läsa om hur Sahlin och Socialdemokraterna vill lösa dagens och framtidens problem genom högre skatter, fler bidrag och en väldigt vagt definierad välvilja gentemot precis alla. Det klingar floskler och brist på visioner. Det låter som valpropaganda utan egentlig grund. Det låter som det alltid gjort då man hävdat att allmänheten borde rösta rött för då kommer alla att få det så himla bra. Är det inte så att det fortfarande bara handlar om att "rätt" människor ska ha det bra? Är det inte så att minoriteter även fortsättningsvis kommer att gömmas undan, förbises, sättas på undantag och bli påmålade en offermask de verkligen inte vill bära?
S står för socialistisk kollektivism. Men det i sin tur står för selektivism. Ett litet kollektiv av perfekta människor ska få tillgång till hela kakan. Resten göms undan på hem, sätts på socialbidrag i betongförorter eller rensas ut. Monica Green skriver att det handlar om människosyn. Och det stämmer nog. Jag vill bara inte ha något med socialisternas människosyn att göra.
Jag som redan tvångssteriliserad (det har jag inte minst makarna Myrdal, men även många andra socialistiska ideologer att tacka för) transperson med en fast förankring i hbt-världen och med rötter litet varstans i världen känner mig inte ett dugg lugnad av att Mona Sahlin börjar prata om att de kanske gjort fel här och där och samtidigt på sätt och vis låter som om hon förringar det. Nu ska det bli bättring, hävdar hon. Men jag har svårt att se bättringen.
Så länge det är likvärdigt med total brist på status att vara transperson, bög, flata, invandrare, handikappad eller bara lågavlönad arbetare, så ser jag inga som helst chanser för socialdemokratin att kunna hantera det här landets politik i framtiden. Så länge man måste skämmas för att man inte har råd att leva som en socialdemokratisk fackpamp, så ser jag inte överhuvudtaget hur socialdemokratin ska kunna göra upp med sitt mörka förflutna och börja skapa verkliga visioner och framtid för alla. Även för oss som inte passar in i de stereotypa propagandabilderna som socialisterna så gärna öser över oss. Även för oss som lever utanför normerna. Även för oss som kanske inte har det så sjukt jäkla bra ställt.
När kommer socialdemokratin att börja lyssna på riktigt? Än har de då inte gjort det.
Politik spelar roll, säger Sahlin vidare. Och ja, jag kan hålla med. Det kan nog varenda människa i det här landet göra. Och det är anledningen till att jag aldrig kommer kunna bli socialist. Jag har växt upp i en marxist-leninistisk diktatur. Jag har genomlevt arvet av den svenska socialismen. Och jag kommer aldrig att förlåta det lidande och det utanförskap jag sett och upplevt och som jag relaterar direkt till den socialistiska ideologin.
Politik spelar roll. Och för mig är en bra politik en politik som handlar om att alla människor ska ha samma status, samma värde, samma livschanser, samma rätt till sin egen kropp, sexualitet, fortplantning och sin egen rätt till egenbestämmande. Alla människor ska ha rätt till ett arbete. Alla människor ska ha rätt till en vettig inkomst. Alla människor ska ha rätt till bra vård. Alla ska vi också ha rätten att slippa leva på bidrag. Och vi ska alla slippa få en icke önskvärd offerstämpel tryckt i vår panna och slippa diskriminering från samhället oavsett vilka vi är.
Det står jag för. Det går jag till val på. Det är något jag kommer kämpa resten av mitt liv för att leva upp till.
Har sossarna tänkt om? Nej, de har från första början tänkt helt och hållet fel och jag ser inga tendenser på att det skulle vara något som är på väg att förändras i brådrasket.
Att Mona Sahlin dessutom misslyckas med att minnas att Sverige just genomgått den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen på 30-talet och att det faktiskt är ett smärre mirakel att Alliansen klarat att hålla nere arbetslösheten så mycket som vi ändå gjort är bara skrattretande. Jag vågar inte ens tänka på hur arbetslöshetssiffrorna hade sett ut om de rödgröna fått styra då krisen slog till.
Ännu har sossarna en mycket mörk bakgrund att göra upp med. Och ännu har de inte specificerat varken hur, när eller med vilka medel de ska uppnå sina nya mål. Det är fyra väldigt generaliserade floskler utan backning och utan några som helst egentliga visioner om hur det ska gå till. Det verkar som om S flirtar med liberalismen men är fullständigt medvetna om att de inte kan leva upp till det och därför bara släpper bollen och låter den fara iväg utan riktning. Det hela känns faktiskt mest bara unket.
Det är dags att de rödgröna tar den utmaningen på allvar.
Intressant.
Sebastian Bjernegård, Linander, Åberg, Per Pettersson, Linnéa Darell, Makthavare, Karl Henriksson, Vägskäl, Annarkia, Gulan, Maria Byström, Raymond Svensson, Broman, Marcus Grundén, Norah4you, Maria Abrahamsson, Magnus Andersson, Trollhare, Monke, Gerdau, Kent Persson, Moderata Perspektiv, Krassman, Helle Klein, Hofvander, Ex-Blogge, Kildén, Johan Pettersson, Runo, Emil Broberg, Motpol, Pär Johnson, Lindholm, Ted Ekeroth, André Assarsson, Andersson på Kungsholmen, Altenberg, Christian Tegnvallius, Rasmus Jonlund, Linander, Åberg, Opassande, Sörliden,
2009-12-02
Mitt uppdrag till regeringen - rensa upp i arbetslinjen
Ett uppdrag jag vill ge till regeringen är att börja reda upp i det systemskifte som i förlängningen kallas arbetslinjen.
Jag har tänkt mig att skriva om de senaste turerna en stund nu. En bra stund, eller faktiskt hela dagen. Men jag har inte kunnat. Det har varit litet tungt, faktiskt, för när man börjar gräva i eländet så känns det faktiskt inget kul. Det här ser verkligen inte bra ut.
Och det vet jag ju för att jag själv suttit och gjort just sådana där saker själv i viss omfattning för något år sedan. Det är tungt att sitta med den sortens ansvar som Försäkringskassans handläggare sitter med. Och faktum är att så som regelverken idag ser ut så kan de egentligen inte tolka lagen på något annat vis. Vad än Axén eller Husmark Pehrsson säger i TV. Många inom Försäkringskassan och arbetsförmedlingarna gör ett fantastiskt bra jobb och arbetar verkligen häcken av sig för att det ska bli så bra som möjligt, men många känner sig stressade, bakbundna och tämligen olyckliga då de själva vet att det de gör inte räcker till. Gränsdragningarna och regelverken är ibland helt enkelt för snäva.
Jag köper absolut arbetslinjen. Där finns enorma fördelar med att prioritera arbete framför sjukskrivningar och arbetslöshet. Det finns stora fördelar i att ta ansvar för att människor som egentligen skulle kunna arbeta också får chansen att göra det. Att de får chansen att komma tillbaka. Helt eller delvis efter sin egen förmåga. Därför att det handlar om livskvalitet och självkänsla, inte minst, och att det i sig kan påverka en människa till att må så mycket bättre.
Men då systemet mer börjar handla om rent repressiva åtgärder för att sätta åt människor, skuldbelägga, marginalisera och slå på de som redan ligger - då är det något som är så fruktansvärt fel att det gör rent fysiskt ont i mig. Det är inte och ska aldrig någonsin vara ok.
Det har gått för långt nu. Det är dags att reda upp i den här skiten och se till att få ordning på systemet så att de som kan hjälpas tillbaka får den hjälpen och att de som verkligen inte klarar att arbeta ändå har en fullt fungerande och människovärdig trygghet att falla tillbaka på.
Då du inte längre kan arbeta och då du mår för dåligt för att kunna komma tillbaka (av det ena eller det andra skälet), så ska samhället finnas där. Du ska kunna känna trygghet. Du ska kunna lita på att du har en ekonomisk trygghet och en samhällelig trygghet som helt enkelt kickar in.
Oppositionen har faktiskt rätt här. Det här fungerar helt enkelt inte. Det är fanimej inte värdigt!
Det börjar bli dags att se över systemet som innebär att tjänstemän överprövar intyg lämnade av högt kompetenta läkare och experter. Det är dags att inse att om en människa inte kan arbeta heltid, så är det bättre att låta henne arbeta deltid i den mån det faktiskt fungerar för den individen. Det är dags att förenkla istället för att försvåra. Att försvåra och att se varenda kotte i samhället som en potentiell fuskare kanske inte är en hållbar linje? Det tycker i alla fall inte jag.
Jag tror inte på det system vi lämnat bakom oss och där ingen togs på allvar som en tillgång i samhället och många bara slussades ut och förkastades av samhället utan chans att någonsin komma tillbaka, ens om de ville. Men någon jäkla måtta måste det faktiskt vara. Vi kan inte fortsätta behandla människor så sunkigt som vi gör idag. Det hävdar jag av hela mitt hjärta.
Det är helt enkelt dags att sluta se sjuka och arbetslösa som parasiter och istället se dem som tillgångar i samhället. Även om de inte längre producerar, så har de förmodligen varit en stor tillgång för samhället för inte så länge sedan och då ska de även behandlas därefter. Är det inte så att det är dags för en renässans för människovärdet och respekten för människoliv tillslut? Det var väl en stund sedan nu?
Intressant.
2009-11-30
För övrigt anser jag...
...att det kan ha gått litet väl långt nu i den där kravpopulistiska jakten på fuskare och snikare som jag hävdar är långt färre än M för det mesta vill tro och gå med på.
2009-11-23
Är ditt system verkligen bättre, Helle Klein?
Helle Klein skriver idag på Aftonbladet om det hon kallar Alliansregeringens nedmontering av den generella välfärden.
Jag måste tillstå att det trots allt finns vissa poänger där. Det har funnits problem i det nya system som skapats för att ge utrymme för alliansens arbetslinje. Men att det skulle ha varit så jäkla mycket bättre förr vet jag faktiskt inte.
Kanske är jag litet färgad av alla år då jag själv mått väldigt dåligt eller haft problem på olika vis. Det kan säkert spela in, men jag kan inte riktigt hjälpa att undra hur generell den forna välfärden egentligen var.
Går man tillbaka till den tiden då makarna Myrdal skapade sitt drömsamhälle med Sverige som målarduk, så tycks det på avstånd som något väldigt vackert och fint och idylliskt. Men att det här makalösa folkhemmet bara gällde somliga är det fortfarande få som verkligen vill kännas vid. Det var ju väldigt mycket flirtar med fascismen på den tiden. Det var fortfarande väldigt mycket dumheter rörande rasbiologi, diskriminering mot "tattare", fattiga, funktionshindrade och mentalsjuka. Ett förakt gentemot HBT-personer fanns ständigt där. Och så alla dessa tvångssteriliseringar. En företeelse som fortfarande lever kvar idag och som jag själv förra året blev ett levande minne av. Det är få som tvångssteriliseras idag, men jag är en av dem. Detta skedde år 2008 och jag är bara en av alla de som idag tvångssteriliseras på grund av att jag tillhör en sexuell minoritet som fortfarande inte är önskvärd i landet Sverige. Ett kallslaget minne av en tid som borde ha flytt för länge sedan.
Det folkhem som Helle Klein pratar om och som handlar om att alla ska ha samma rättigheter och samma tryggheter - det var aldrig någonsin riktat till mig. Jag och mina medsystrar, medbröder och andra var aldrig någonsin välkomna. Vi hörde aldrig dit. Därför kan jag ibland bli stött då människor omkring mig skriker om det fördelaktiga med den vänsterpolitik som låg till grund för folkhemmet. Det gör ont. Än idag. Och kommer fortsätta att göra det under resten av mitt liv.
Att man idag inte längre talar om tvångssterilisering och halvt om halvt undangömdhet eller deportation av de misslyckade i samhället utan gärna vill hjälpa rätt många fler än förr är visserligen säkert sant. Till viss del i alla fall. Men jag funderar fortfarande kring på vilket sätt man vill hjälpa dessa människor än idag.
Är det inte så att den som är arbetslös och den som är sjuk ska in i skyddade system där de bara blir apatiska och avställda som ytterligare en del i det socialistiska maskineriet? Att man ska in i bidragssystem och sättas på någon sorts bänk vid sidan av avbytarbänken om man en gång fallit istället för att fortfarande ha rätten att ses som en resurs. Någon som är värd något. Någon som fortfarande har en tillstymmelse till verkligt värde och en möjlighet till en framtid. Jag tycker ofta att de där eviga bidragssystemen i min värld blir väldigt kvävande. Åtminstone för den som inte vill dit. Och det har jag aldrig köpt.
Jag vågar mig på att säga så eftersom jag själv av olika skäl räknas som just en sådan där defekt kugge. Jag har mina handikapp som gör att jag inte klarar av vad som helst. Jag har också efter många år av fackligt sanktionerad diskriminering gått ner mig rätt hårt inte minst psykiskt och jag är idag arbetslös och mår riktigt dåligt för det mesta. Nu är jag outad. Nu vet ni.
Men är det något jag vill idag, till vilket pris som helst, så är det att kunna komma tillbaka i arbete igen. Jag behöver få komma igång med ett riktigt och seriöst arbete igen. Som en av landets mest kända transpersoner, som en minst sagt kontroversiell politisk bråkstake av rang och som redan orsakat parlamentarisk kris är jag inte direkt het på den ordinarie arbetsmarknaden. Vi behöver ju inte hymla om att så är fallet ändå?
Men jag tänker inte ge upp. Det må hända att jag inte kommer kunna få ett arbete någonsin igen som arbetsledare, butiksansvarig eller projektledare, men det skiter jag högaktningsfullt i. Jag ska ha ett arbete till vilket pris som helst. Jag har motivationen, längtan, drömmen och visionerna.
I det gamla socialistiska systemet jag växt upp i har man försökt övertyga mig om att det bästa för mig är att sjukpensionera mig och sätta mig på någon sorts dekistillvaro där jag kan sitta och tugga chips i soffan dagarna i ända. Långa rader av företrädare för det svenska socialförsäkringssystemet och vården har slagits om att försöka förklara det fantastiska i den så kallade drömmen. Jag borde väl ändå se fördelarna i det? Jag skulle ju trots allt bli omhändertagen av staten och behövde inte oroa mig för att behöva arbeta längre. Det var inte svårt att få en permanent förtidspension på den tiden. Som 17 år gammal slogs jag redan för att få ha rätten att INTE bli uträknad.
För mig var det den värsta sortens dystopi. Den övertalningskampanjen påbörjades inom vården redan under grundskoleåren och den pågår fortfarande. Tack och lov har jag nu funnit ett par vettiga kontakter inom vården, kommunen och hos arbetsförmedlingen som försöker möjliggöra en vettig rehabilitering för min del. Som kämpar för att bryta upp dödläget och hjälpa mig till en fast anställning igen.
Jag gick in i detta med samma syn som så många andra har haft omkring mig. Jag har aldrig någonsin varit arbetslös tidigare och detta är första gången i mitt liv som jag är tvungen att ha med exempelvis Arbetsförmedlingen att göra. Jag trodde också att jag skulle bli utkastad, dömd, utlämnad och glömd. Det är ju det man ofta hör och det är den enda bilden som någonsin alls visas utåt. Den enda som tilltalar medierna.
Därför är det lustigt att jag så snabbt blivit inkluderad i omfattande sociala skyddsnät som plockar upp mig, bär mig och verkligen anstränger sig för att finna en lösning som fungerar för just mig.
Varför lyfts aldrig den sidan upp? Att det faktiskt finns de som vill någonstans. Att det finns de som verkligen känt sig instängda och som verkligen känt sig avpolletterade och som inget annat önskar än att komma vidare, ha ett fullvärdigt liv och en framtid?
Jag vet att det finns många som absolut inte kan och som absolut inte klarar av att arbeta på grund av exempelvis fysiska skador eller funktionshinder, eller kanske väldigt allvarliga problem rent mentalt eller känslomässigt som inte alltid är så himla enkla att reda ut. Jag har legat och balanserat på den gränsen personligen under många år nu. Försök genomföra en transition i ett samhälle som det svenska och det framstår som tämligen naturligt. Där finns många skäl till att jag varit nära att falla ner på fel sida av den tunna linjen.
Jag hoppas innerligt att vi ska kunna skapa en grundtrygghet även för den som absolut inte kan återrehabiliteras också. Inte bara för människor som jag som kanske kan och som ger sig fasen på att göra och vilja även om det så är det sista vi gör. Bokstavligt talat. Det finns de som inte har min tur och de människorna måste förstås plockas upp.
Därför driver jag så gott jag kan också aktivt en linje som innebär att vi ska ta hand om de som inte fungerar i ett normalt yrkesliv igen. Om det innebär hel eller delvis arbetsoförmåga beror ju på från fall till fall. Jag hoppas att vi ska kunna skapa ett system där individen själv ska kunna styra över detta i någon mån för att kunna behålla en aktiv bas i sitt liv i den mån det nu är möjligt. Men det ska vara ett system som också ger tryggheten att kunna stå vid sidan då det verkligen är nödvändigt. Utan att individens liv fullständigt faller samman.
Det viktiga är dock att vi som samhälle i så hög grad som möjligt arbetar för att skapa en trygg och fungerande tillvaro för så många vi alls kan. Det innebär också att vi måste skapa utrymmet att kunna komma tillbaka. Att faktiskt arbeta. Att kunna ha tryggheten i rutinerna i ett arbete eller studier. Att kunna ha tryggheten i det sociala nätverk det faktiskt innebär. Den stolthet det innebär att kunna gå till arbetet och göra något man är stolt och glad över. Det har med människovärde att göra.
Att bli systematiskt avpolletterad och placerad utanför samhället ger inte mycket människovärde, trots allt. Det ger inte mycket självkänsla åt särskilt många. Det är ett problem vi måste lösa. Rimligen genom att skapa möjligheter att återgå till ett arbete om möjligt. Det är den viktigaste biten i arbetslinjen i mina ögon. Och förstås att den ska gälla alla. Inte bara de välskapta ariskt blonda muskelknytena som avbildades på de där affischerna under den glada mitten av nittonhundratalet. Inte bara för de som passar in i normen och de som inte sticker ut och som inte på något vis är annorlunda.
För att... jag vill kunna arbeta. Fastän att jag är annorlunda. Fastän jag sticker ut. Fastän jag är otroligt kontroversiell och bryter mot alla de där förväntningarna om vad en människa, man eller kvinna ska vara. Fastän jag har problem med såväl kropp som psyke. Jag vill. Och det hade jag aldrig kunnat under den tiden då Helle Kleins älskade folkhem var den svenska modellen. På den tiden stod jag och många med mig vid sidan. På den tiden var jag och vi inte inkluderade.
Min dröm är att vi ska kunna skapa ett samhälle där alla har en möjlighet att skapa en tillvaro och en framtid. Där alla är lika mycket värda. Där alla har samma utgångsläge. Där arbete förstås belönas, liksom studier, liksom kunskap. Men där den som faller också kan lita på att där finns en hjälpande hand. En hand som hjälper oss upp då vi behöver hjälp. En famn som styrker och när oss och en hand som kan ge oss en knuff i ryggen då vi verkligen behöver den som bäst.
Det förutsätter också att den som verkligen inte kan resa sig har en uttalad och grundmurad trygghet som innebär att livet inte tar slut den dagen vi inte längre klarar att stå upp själva, inte klarar att gå, inte klarar att springa.
Där ska finnas ett system som tar hand om den som inte kan. Den som inte mår bra nog. Absolut. Men det ska vara ett system för alla. Där ingen längre blir exkluderad. Och där samhället och de sociala försäkringssystemen inte tar för givet att den som en gång fallit för alltid är ute ur leken.
Jag är inte ute ur leken (än) och jag är tacksam över att Alliansregeringen har börjat bygga ett system som ger mig möjligheten att komma tillbaka. På riktigt.
Om jag sedan faller permanent, så hoppas jag att vi ska ha hunnit bygga ett system som även då skyddar mig och hjälper mig om jag inte längre klarar att arbeta. Förstås. Men även om systemet är långt ifrån perfekt och även om jag inte köper den stenhårda linje som moderaterna gärna driver så vill jag ändå hävda att vi är på väg åt rätt håll. Det finns tusen saker kvar att se över och slipa på. Det finns mycket som behöver fixas och åtgärdas. Men grunden i det nya systemet är bra. Nu ska vi bara se till att föra det till nästa nivå och se till att vi har en trygg grund i detta system som verkligen når ut till alla som behöver det och som idag fortfarande hamnar mellan stolarna.
Intressant.
Fredrik Segerfeldt, jj.n
Jag måste tillstå att det trots allt finns vissa poänger där. Det har funnits problem i det nya system som skapats för att ge utrymme för alliansens arbetslinje. Men att det skulle ha varit så jäkla mycket bättre förr vet jag faktiskt inte.
Kanske är jag litet färgad av alla år då jag själv mått väldigt dåligt eller haft problem på olika vis. Det kan säkert spela in, men jag kan inte riktigt hjälpa att undra hur generell den forna välfärden egentligen var.
Går man tillbaka till den tiden då makarna Myrdal skapade sitt drömsamhälle med Sverige som målarduk, så tycks det på avstånd som något väldigt vackert och fint och idylliskt. Men att det här makalösa folkhemmet bara gällde somliga är det fortfarande få som verkligen vill kännas vid. Det var ju väldigt mycket flirtar med fascismen på den tiden. Det var fortfarande väldigt mycket dumheter rörande rasbiologi, diskriminering mot "tattare", fattiga, funktionshindrade och mentalsjuka. Ett förakt gentemot HBT-personer fanns ständigt där. Och så alla dessa tvångssteriliseringar. En företeelse som fortfarande lever kvar idag och som jag själv förra året blev ett levande minne av. Det är få som tvångssteriliseras idag, men jag är en av dem. Detta skedde år 2008 och jag är bara en av alla de som idag tvångssteriliseras på grund av att jag tillhör en sexuell minoritet som fortfarande inte är önskvärd i landet Sverige. Ett kallslaget minne av en tid som borde ha flytt för länge sedan.
Det folkhem som Helle Klein pratar om och som handlar om att alla ska ha samma rättigheter och samma tryggheter - det var aldrig någonsin riktat till mig. Jag och mina medsystrar, medbröder och andra var aldrig någonsin välkomna. Vi hörde aldrig dit. Därför kan jag ibland bli stött då människor omkring mig skriker om det fördelaktiga med den vänsterpolitik som låg till grund för folkhemmet. Det gör ont. Än idag. Och kommer fortsätta att göra det under resten av mitt liv.
Att man idag inte längre talar om tvångssterilisering och halvt om halvt undangömdhet eller deportation av de misslyckade i samhället utan gärna vill hjälpa rätt många fler än förr är visserligen säkert sant. Till viss del i alla fall. Men jag funderar fortfarande kring på vilket sätt man vill hjälpa dessa människor än idag.
Är det inte så att den som är arbetslös och den som är sjuk ska in i skyddade system där de bara blir apatiska och avställda som ytterligare en del i det socialistiska maskineriet? Att man ska in i bidragssystem och sättas på någon sorts bänk vid sidan av avbytarbänken om man en gång fallit istället för att fortfarande ha rätten att ses som en resurs. Någon som är värd något. Någon som fortfarande har en tillstymmelse till verkligt värde och en möjlighet till en framtid. Jag tycker ofta att de där eviga bidragssystemen i min värld blir väldigt kvävande. Åtminstone för den som inte vill dit. Och det har jag aldrig köpt.
Jag vågar mig på att säga så eftersom jag själv av olika skäl räknas som just en sådan där defekt kugge. Jag har mina handikapp som gör att jag inte klarar av vad som helst. Jag har också efter många år av fackligt sanktionerad diskriminering gått ner mig rätt hårt inte minst psykiskt och jag är idag arbetslös och mår riktigt dåligt för det mesta. Nu är jag outad. Nu vet ni.
Men är det något jag vill idag, till vilket pris som helst, så är det att kunna komma tillbaka i arbete igen. Jag behöver få komma igång med ett riktigt och seriöst arbete igen. Som en av landets mest kända transpersoner, som en minst sagt kontroversiell politisk bråkstake av rang och som redan orsakat parlamentarisk kris är jag inte direkt het på den ordinarie arbetsmarknaden. Vi behöver ju inte hymla om att så är fallet ändå?
Men jag tänker inte ge upp. Det må hända att jag inte kommer kunna få ett arbete någonsin igen som arbetsledare, butiksansvarig eller projektledare, men det skiter jag högaktningsfullt i. Jag ska ha ett arbete till vilket pris som helst. Jag har motivationen, längtan, drömmen och visionerna.
I det gamla socialistiska systemet jag växt upp i har man försökt övertyga mig om att det bästa för mig är att sjukpensionera mig och sätta mig på någon sorts dekistillvaro där jag kan sitta och tugga chips i soffan dagarna i ända. Långa rader av företrädare för det svenska socialförsäkringssystemet och vården har slagits om att försöka förklara det fantastiska i den så kallade drömmen. Jag borde väl ändå se fördelarna i det? Jag skulle ju trots allt bli omhändertagen av staten och behövde inte oroa mig för att behöva arbeta längre. Det var inte svårt att få en permanent förtidspension på den tiden. Som 17 år gammal slogs jag redan för att få ha rätten att INTE bli uträknad.
För mig var det den värsta sortens dystopi. Den övertalningskampanjen påbörjades inom vården redan under grundskoleåren och den pågår fortfarande. Tack och lov har jag nu funnit ett par vettiga kontakter inom vården, kommunen och hos arbetsförmedlingen som försöker möjliggöra en vettig rehabilitering för min del. Som kämpar för att bryta upp dödläget och hjälpa mig till en fast anställning igen.
Jag gick in i detta med samma syn som så många andra har haft omkring mig. Jag har aldrig någonsin varit arbetslös tidigare och detta är första gången i mitt liv som jag är tvungen att ha med exempelvis Arbetsförmedlingen att göra. Jag trodde också att jag skulle bli utkastad, dömd, utlämnad och glömd. Det är ju det man ofta hör och det är den enda bilden som någonsin alls visas utåt. Den enda som tilltalar medierna.
Därför är det lustigt att jag så snabbt blivit inkluderad i omfattande sociala skyddsnät som plockar upp mig, bär mig och verkligen anstränger sig för att finna en lösning som fungerar för just mig.
Varför lyfts aldrig den sidan upp? Att det faktiskt finns de som vill någonstans. Att det finns de som verkligen känt sig instängda och som verkligen känt sig avpolletterade och som inget annat önskar än att komma vidare, ha ett fullvärdigt liv och en framtid?
Jag vet att det finns många som absolut inte kan och som absolut inte klarar av att arbeta på grund av exempelvis fysiska skador eller funktionshinder, eller kanske väldigt allvarliga problem rent mentalt eller känslomässigt som inte alltid är så himla enkla att reda ut. Jag har legat och balanserat på den gränsen personligen under många år nu. Försök genomföra en transition i ett samhälle som det svenska och det framstår som tämligen naturligt. Där finns många skäl till att jag varit nära att falla ner på fel sida av den tunna linjen.
Jag hoppas innerligt att vi ska kunna skapa en grundtrygghet även för den som absolut inte kan återrehabiliteras också. Inte bara för människor som jag som kanske kan och som ger sig fasen på att göra och vilja även om det så är det sista vi gör. Bokstavligt talat. Det finns de som inte har min tur och de människorna måste förstås plockas upp.
Därför driver jag så gott jag kan också aktivt en linje som innebär att vi ska ta hand om de som inte fungerar i ett normalt yrkesliv igen. Om det innebär hel eller delvis arbetsoförmåga beror ju på från fall till fall. Jag hoppas att vi ska kunna skapa ett system där individen själv ska kunna styra över detta i någon mån för att kunna behålla en aktiv bas i sitt liv i den mån det nu är möjligt. Men det ska vara ett system som också ger tryggheten att kunna stå vid sidan då det verkligen är nödvändigt. Utan att individens liv fullständigt faller samman.
Det viktiga är dock att vi som samhälle i så hög grad som möjligt arbetar för att skapa en trygg och fungerande tillvaro för så många vi alls kan. Det innebär också att vi måste skapa utrymmet att kunna komma tillbaka. Att faktiskt arbeta. Att kunna ha tryggheten i rutinerna i ett arbete eller studier. Att kunna ha tryggheten i det sociala nätverk det faktiskt innebär. Den stolthet det innebär att kunna gå till arbetet och göra något man är stolt och glad över. Det har med människovärde att göra.
Att bli systematiskt avpolletterad och placerad utanför samhället ger inte mycket människovärde, trots allt. Det ger inte mycket självkänsla åt särskilt många. Det är ett problem vi måste lösa. Rimligen genom att skapa möjligheter att återgå till ett arbete om möjligt. Det är den viktigaste biten i arbetslinjen i mina ögon. Och förstås att den ska gälla alla. Inte bara de välskapta ariskt blonda muskelknytena som avbildades på de där affischerna under den glada mitten av nittonhundratalet. Inte bara för de som passar in i normen och de som inte sticker ut och som inte på något vis är annorlunda.
För att... jag vill kunna arbeta. Fastän att jag är annorlunda. Fastän jag sticker ut. Fastän jag är otroligt kontroversiell och bryter mot alla de där förväntningarna om vad en människa, man eller kvinna ska vara. Fastän jag har problem med såväl kropp som psyke. Jag vill. Och det hade jag aldrig kunnat under den tiden då Helle Kleins älskade folkhem var den svenska modellen. På den tiden stod jag och många med mig vid sidan. På den tiden var jag och vi inte inkluderade.
Min dröm är att vi ska kunna skapa ett samhälle där alla har en möjlighet att skapa en tillvaro och en framtid. Där alla är lika mycket värda. Där alla har samma utgångsläge. Där arbete förstås belönas, liksom studier, liksom kunskap. Men där den som faller också kan lita på att där finns en hjälpande hand. En hand som hjälper oss upp då vi behöver hjälp. En famn som styrker och när oss och en hand som kan ge oss en knuff i ryggen då vi verkligen behöver den som bäst.
Det förutsätter också att den som verkligen inte kan resa sig har en uttalad och grundmurad trygghet som innebär att livet inte tar slut den dagen vi inte längre klarar att stå upp själva, inte klarar att gå, inte klarar att springa.
Där ska finnas ett system som tar hand om den som inte kan. Den som inte mår bra nog. Absolut. Men det ska vara ett system för alla. Där ingen längre blir exkluderad. Och där samhället och de sociala försäkringssystemen inte tar för givet att den som en gång fallit för alltid är ute ur leken.
Jag är inte ute ur leken (än) och jag är tacksam över att Alliansregeringen har börjat bygga ett system som ger mig möjligheten att komma tillbaka. På riktigt.
Om jag sedan faller permanent, så hoppas jag att vi ska ha hunnit bygga ett system som även då skyddar mig och hjälper mig om jag inte längre klarar att arbeta. Förstås. Men även om systemet är långt ifrån perfekt och även om jag inte köper den stenhårda linje som moderaterna gärna driver så vill jag ändå hävda att vi är på väg åt rätt håll. Det finns tusen saker kvar att se över och slipa på. Det finns mycket som behöver fixas och åtgärdas. Men grunden i det nya systemet är bra. Nu ska vi bara se till att föra det till nästa nivå och se till att vi har en trygg grund i detta system som verkligen når ut till alla som behöver det och som idag fortfarande hamnar mellan stolarna.
Intressant.
Fredrik Segerfeldt, jj.n
2009-11-19
En ny väg för Sverige och Väst?
Och återigen visar det sig att mina olyckskorpsfunderingar kring Sverige och vår plats i den globaliserade världen får ytterligare vatten på sin kvarn. Ibland är jag rädd att jag framstår som en alldeles för dyster fågelskrämma för mitt eget bästa eller att jag helt enkelt bara är ytterligare en av alla dessa lustiga foliehattar med långtgående och rätt obskyra teorier om det ena och det andra.
Jag är dock tämligen övertygad om att min syn på västvärlden som frånåkt av resten av världen blir mer och mer sann för varje dag som går. Jag har tidigare hänvisat till bland andra Globaliseringsrådet, Hans Rosling och Fredrik Härén. Nu kan jag även lägga Lars Magnusson (professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet) till listan.
I Aftonbladet idag kan vi läsa om hur det svenska samhället mer och mer urbaniseras och att även medelstora städer och orter idag är för små och helt enkelt blir avfolkningsbygd när arbetena flyttar in till de riktigt stora städerna. Städer som Motala, Eskilstuna, Trollhättan och Motala krymper och får enorma balansproblem ekonomiskt när skatterna minskar och kostnaderna för försörjningsstöd ökar.
Men vad är då orsaken?
Orsaken är att vi har snöat in oss i en världsbild som är 60 år gammal och som är i desperat behov av att uppdateras. Vi inbillar oss idag att vi driver den teknologiska och kvalitetsmässiga utvecklingen - inte minst inom industrin. Det stämmer inte längre idag. Magnusson hävdar i AB att vi kanske inte blivit sämre, men att resten av världen blivit otroligt mycket bättre och därmed rusat förbi oss. Vi kan inte erbjuda samma kvalitet och tekniska spetskompetens som vi en gång klarade av att leverera - och dessutom producerar vi alldeles för många produkter som helt enkelt är alldeles för dyra.
Vem betalar många hundra kronor i timmen för en KTH-utbildad ingenjör när samma kunskap kostar 17 kronor i Indien, Thailand eller Kina?
Att Saab, Volvo och många andra tunga industriföretag går på knäna idag är faktiskt inte alls konstigt. Det är en effekt av den globala ekonomin.
Men samtidigt hävdar jag att det inte skulle behöva vara så. Vad är då boten?
Jag hävdar bestämt att vi i Sverige och i Västvärlden måste börja diskutera vår syn på omvärlden idag och aktivt arbeta för att uppdatera vår syn på hur resten av världen ser ut.
Vi är inte herrar på täppan längre. Vi är inte de som kan bäst och vet allt. Faktum är att vi ligger fasligt mycket efter för att kunna ta så mycket betalt som vi vill för det vi producerar.
Vi kan inte gärna gå ner i lön i Sverige till en nivå där vi kunde förväntas ligga om vi ska konkurrera på samma villkor som Kina. Vi vill heller inte ta de enorma steg bakåt inom arbetsrätt, arbetstid, förmåner, trygghetssystem och likande som skulle bli tvungna om vi ska konkurrera på samma villkor. Självklart vill vi inte det.
Ska vi då kunna konkurrera i framtiden och fortsätta ta ett globalt sett högt pris för våra produkter, måste vi öka kostnaderna för forskning och utveckling enormt i Sverige och i Europa nu. Det behövs omgående och rekordhöga satsningar för att verkligen skapa det extra försprång som vår prisbild trots allt motiverar.
Vi måste fundera på huruvida vi har råd med enorma prishöjningar inom produktionen idag.
Vi måste skapa utrymme för ett mer tjänsteinriktat samhälle när industrin sviker.
Vi måste skapa MYCKET bättre förutsättningar för nyföretagande och småföretagande för att se till att vi kan konkurrera med idéer, tankar, drömmar och visioner snarare än med teknik som ofta ligger flera år efter våra främsta industriella konkurrenter.
Vi måste satsa än mer på nya marknader där vi idag är långt framme eller på god väg. Musik-, medie- och spelindustrin exempelvis. Där handlar marknaden om en viss individuell produkt och vi har ett enormt kunnande för att skapa produkter som håller en mycket hög klass internationellt. Vi måste bygga vidare på detta.
Internetbaserad medieindustri på många plan kan ge fler möjligheter till en ekonomisk expansion. För att kunna åstadkomma en tillväxt inom denna sfären måste dock regeringen sluta straffa och förfölja den unga generationen datoranvändare.
Vi lever våra liv mer och mer på nätet idag. Vi sparar våra semesterbilder där. Vi betalar våra räkningar, spelar spel, diskuterar privatliv, hälsa och relationer. Stora delar av vårt arbetsliv flyttar varje dag ut på nätet idag. Liksom våra kortköp, kollektivtrafikresor och liknande.
Vi måste förstås utvidga samhällets regler och lagar till att gälla även i den virtuella fortsättningen på samhället, men den repressiva och moralistiska politik som förs idag gentemot den virtuella verkligheten skapar rädslor och aversioner mot användande av internet. Att FRA nu ska få nya arbetsuppgifter och få än större makt över oss och all information över våra liv bara förstärker bilden av att vi är på väg riktigt otroligt mycket ner i skiten. Ändamålsglidningen som inte skulle ske? Snacka om att bygga sitt eget fördärv...!
Då resten av världen mer och mer ser internet som ett verktyg för framtiden, som en kanal för högre utbildning på distans och som en möjlighet att styrka sitt arbete för demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och kunskapsinsamling, samt som en bas för ett nätverksinriktat inspirationsarbete lyckas Europa, USA och deras övriga västliga allianspartners att totalt stoppa hela den nätbaserade utvecklingen. Ska vi kunna bryta den ekonomiska trenden i Europa, ta oss ur den nuvarande krisen och den ökade arbetslösheten behöver vi ett fritt internet. Vi behöver en värld fri från förföljelser, åsiktsregistrering, censur och statligt sanktionerad moralism.
Lyckas vi inte bryta denna trenden, så kommer vi att fortsätta befinna oss enormt långt efter resten av världen. Vi måste bryta denna trenden nu!
Ett annat område där vi verkligen har möjlighet att konkurrera är den gröna sektorn. Elbilar, miljövänliga bränslen, en fortsatt satsning på elbesparingar, återvinning och andra redan påbörjade projekt är livsviktigt.
Idag är det dyrt att satsa på egenproducerad el. Bor du i lägenhet är det i praktiken omöjligt eftersom de boende inte har rätten att sätta upp solcellspaneler på exempelvis balkonger och terasser. Detta är avhängigt den numera antika debatten om parabolantenner inte minst i förorterna, där allmännyttan vägrade tillåta diskar på balkongerna av periodvis rätt fåniga och udda skäl.
Vi har också enorma problem med nätleverantörer som fortfarande vägrar tillåta inleverans från privata källor i sina nät, vilket också förstås ställer till problem. Vad orsaken till det motståndet skulle vara, annat än rent formellt motstånd av typen "så har vi aldrig gjort förr" och en eventuellt ökad administrativ apparat vet jag inte, men detta måste lösas nu.
En solcellsanläggning inköpt idag räknar man med håller i minst 30 år. Den kan i stora delar av landet producera nog med el för att kunna producera ett litet överskott vid sidan av att driva all den el som går åt under tiden vi befinner oss på arbetet. Inklusive kylskåp, tv och liknande. Besparingarna vid satsningar på sådana lösningar skulle kunna vara enorma.
Om vi dessutom tillät oss att klä in tak och fasader på våra byggnader runtom i landet (nej, det behöver varken vara fult, farligt eller absurt dyrt), skulle enorma mängder fossil och kärnkraftsproducerad el kunna sparas in.
Det skulle också vara en otrolig kick för den inhemska miljö- och energiindustrin som faktiskt är relativt välutvecklad inom Sverige och vårt närområde. En framtidsbransch som har svårt att växa sig tillräckligt stark utan inhemskt stöd och med en helt tilltäppt och uråldrig hemmamarknad.
Vi behöver idéer. Vi behöver tänka nytt. Vi behöver lära oss att tänka "outside of the box". En samhälleligt och idémässigt väldigt trång låda vars inre väggar drar sig allt närmre varann och som riskerar att fullkomligt implodera om vi inte agerar aktivt, kraftfullt, smart och snabbt.
En annan märklig sak med Sverige och den berömda lådan är att vi fortfarande inte har lärt oss att använda de resurser vi faktiskt har tillgång till. Iranska forskare, ingenjörer, läkare och liknande som på sin höjd tillåts köra taxi här i landet, men som många andra länder har lärt sig att uppskatta dessto mer. Många av våra mest kompetenta yrkesmänniskor flyttar idag utomlands för att få arbeta med det de är utbildade till. De är inte välkomna i Sverige idag.
Ett pseudoundantag är att Ericsson sedan många år flyger hit utländska ingenjörer och supporttekniker från Asien för att utbilda dem i företagets teknik, så att de kan arbeta på plats i Asien.
De som redan lever här är dock inte intressanta. Och så undrar vi över varför klyftorna ser ut som de gör och den svenska integrationspolitiken inte fungerar. I många kommuner är ju förstås inte ensamkommande barn välkomna. Xenofobi eller bara förbannad jäkla snålhet?
De senaste opinionsmätningarna har varit allt annat än kul. SD når hela 7,2% och det till stor del på sossarnas bekostnad. I en konjunktursituation och i opposition - något som borde vara en stund då Socialdemokraterna verkligen står i sitt esse. Vad hände? Mona, vad hände?
Själv hoppas jag på att det fortsatta strulet kan stärka Piratpartiet igen och att de lyckas med alla omstruktureringar som de verkligen är i stort behov av så att de är starka nog att konkurrera ut SD nästa år. Det känns så sjukt annars på sååå himla många vis.
Och jag hoppas förstås på en Vellinge-effekt efter allt strul kring de ensamkommande flyktingbarnen sista veckan. Det är dags för svenska folket att vakna upp, känna doften av kaffet och inse att vi är på väg åt helt fel håll. Dags att öppna bägge ögonen!
I exempelvis USA har även många företag, inte minst inom den högteknologiska världen, börjat headhunta personer med exempelvis en könsöverskridande identitet eller uttryck. Varför då?
Jo, för att de ofta - i likhet med många utlandsfödda - i vissa fall kan ha förvärvat ett annat sätt att se på saker och ting, har andra kulturella tillgångar och helt enkelt kan tänka utanför lådan.
Idag betalar inte företagen för ett statiskt kunnande från en teknologisk högskola. Det köper den smarta företagsledaren på den globala marknaden till reapris per rutin idag. Men idag premierar företagsledarna snarare idéer och skapande. En administratör eller förvaltare kostar 17 kronor i stora delar av Asien, Afrika eller Sydamerika idag. För en människa med idéer, nyskapande och visioner är företagen berädda att betala hur mycket som helst.
Samtidigt visar nu nya röd att låg utbildning ofta är direkt kopplad till risken att dö i exempelvis hjärt- och kärlsjukdom. Kan vi göra något drastiskt för att öka utbildningsnivån i landet och vinna dubbelt på att faktiskt genomföra satsningen?
I SvD läser jag om att det är alldeles för få kvinnor i bolagsstyrelser - fortfarande. Inget skämt längre. Detta är allvarligt. Det är farligt därför att det även riskerar att snedvrida företagens satsningar på nya produkter och tjänster om kvinnor inte kan vara med och styra utveckling, inriktning och satsningar till att även inkludera slutprodukter som är skapade för kvinnor. Och kvinnorna är fortfarande halva marknaden. Är det inte dags för oss att lära oss det snart?
Och så återigen det här med LAS och dess förmåga att slå mot de som är svagast i samhället. Det var väl ändå inte riktigt meningen? Är det inte dags att på fullt allvar kika på detta och skapa en förutsättningslös diskussion om hur vi faktiskt vill och ska göra med LAS i framtiden?
När ska vi börja ta tillvara nyskapande, kreativitet, spetskunskaper och visioner i detta landet? När ska vi börja se våra kvinnor, utlandsfödda svenskar, vår hbt-community, våra arbetslösa och våra sjukskrivna som en verklig tillgång snarare än en black om foten? När ska vi börja tänka grönt på allvar? När ska vi börja flirta med resten av världen? När ska vi börja drömma, tänka och skapa igen? När ska vi börja satsa på framtiden?
Tidigare inlägg:
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15
AB, DN, DN 2, DN 3, SvD, SvD 2, Under den lugna korkeken, Claes Krantz, Scaber Nestor, Scaber Nestor 2, Scaber Nestor 3, Stefans Konspirationer, Länstidningen i Östersund, In Your Face, Dexion, Kent Persson, Ingerö, Peace, Love and Capitalism, Axess, Dick Erixon, Svensk Historia, Jonas Morian, Johan Westerholm, jj.n, Polispatrullen, Morgonsur, Peter Karlberg, Per Pettersson, ADL, Mohammed Svensson, Bloggarna.se, Tokmoderaten, Bjerke, Lilli Severin, Röda Malmö, Angie Roger, P-O Kjellberg, Åsikter om allt, Mårtensson, Opassande, Opassande 2, Techrisk, Copyriot, Mattias Bjärnemalm, Anders S Lindbäck, Harald Åberg, Locutus, JMW, Webbstrategi.se, Reklam 2.0, Hax, Sossar mot Storebror, Tankar från Rooten, Mary, Tvivlar, Integritet och frihet, Isak Gerson, Ett hjärta rött, Röda Berget, Alliansfritt Sverige, Maria Byström, Rabiatfeminism, Marknadsliberalen, Peter Andersson, Högerkonspiration, Kvinnor i Karriären, Zaramis, Zaramis 2, Badlands Hyena, Kent Persson, Kommunledningen, Christermagister, Leffe45, Malin-Trygg.
Intressant.
Jag är dock tämligen övertygad om att min syn på västvärlden som frånåkt av resten av världen blir mer och mer sann för varje dag som går. Jag har tidigare hänvisat till bland andra Globaliseringsrådet, Hans Rosling och Fredrik Härén. Nu kan jag även lägga Lars Magnusson (professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet) till listan.
I Aftonbladet idag kan vi läsa om hur det svenska samhället mer och mer urbaniseras och att även medelstora städer och orter idag är för små och helt enkelt blir avfolkningsbygd när arbetena flyttar in till de riktigt stora städerna. Städer som Motala, Eskilstuna, Trollhättan och Motala krymper och får enorma balansproblem ekonomiskt när skatterna minskar och kostnaderna för försörjningsstöd ökar.
Men vad är då orsaken?
Orsaken är att vi har snöat in oss i en världsbild som är 60 år gammal och som är i desperat behov av att uppdateras. Vi inbillar oss idag att vi driver den teknologiska och kvalitetsmässiga utvecklingen - inte minst inom industrin. Det stämmer inte längre idag. Magnusson hävdar i AB att vi kanske inte blivit sämre, men att resten av världen blivit otroligt mycket bättre och därmed rusat förbi oss. Vi kan inte erbjuda samma kvalitet och tekniska spetskompetens som vi en gång klarade av att leverera - och dessutom producerar vi alldeles för många produkter som helt enkelt är alldeles för dyra.
Vem betalar många hundra kronor i timmen för en KTH-utbildad ingenjör när samma kunskap kostar 17 kronor i Indien, Thailand eller Kina?
Att Saab, Volvo och många andra tunga industriföretag går på knäna idag är faktiskt inte alls konstigt. Det är en effekt av den globala ekonomin.
Men samtidigt hävdar jag att det inte skulle behöva vara så. Vad är då boten?
Jag hävdar bestämt att vi i Sverige och i Västvärlden måste börja diskutera vår syn på omvärlden idag och aktivt arbeta för att uppdatera vår syn på hur resten av världen ser ut.
Vi är inte herrar på täppan längre. Vi är inte de som kan bäst och vet allt. Faktum är att vi ligger fasligt mycket efter för att kunna ta så mycket betalt som vi vill för det vi producerar.
Vi kan inte gärna gå ner i lön i Sverige till en nivå där vi kunde förväntas ligga om vi ska konkurrera på samma villkor som Kina. Vi vill heller inte ta de enorma steg bakåt inom arbetsrätt, arbetstid, förmåner, trygghetssystem och likande som skulle bli tvungna om vi ska konkurrera på samma villkor. Självklart vill vi inte det.
Ska vi då kunna konkurrera i framtiden och fortsätta ta ett globalt sett högt pris för våra produkter, måste vi öka kostnaderna för forskning och utveckling enormt i Sverige och i Europa nu. Det behövs omgående och rekordhöga satsningar för att verkligen skapa det extra försprång som vår prisbild trots allt motiverar.
Vi måste fundera på huruvida vi har råd med enorma prishöjningar inom produktionen idag.
Vi måste skapa utrymme för ett mer tjänsteinriktat samhälle när industrin sviker.
Vi måste skapa MYCKET bättre förutsättningar för nyföretagande och småföretagande för att se till att vi kan konkurrera med idéer, tankar, drömmar och visioner snarare än med teknik som ofta ligger flera år efter våra främsta industriella konkurrenter.
Vi måste satsa än mer på nya marknader där vi idag är långt framme eller på god väg. Musik-, medie- och spelindustrin exempelvis. Där handlar marknaden om en viss individuell produkt och vi har ett enormt kunnande för att skapa produkter som håller en mycket hög klass internationellt. Vi måste bygga vidare på detta.
Internetbaserad medieindustri på många plan kan ge fler möjligheter till en ekonomisk expansion. För att kunna åstadkomma en tillväxt inom denna sfären måste dock regeringen sluta straffa och förfölja den unga generationen datoranvändare.
Vi lever våra liv mer och mer på nätet idag. Vi sparar våra semesterbilder där. Vi betalar våra räkningar, spelar spel, diskuterar privatliv, hälsa och relationer. Stora delar av vårt arbetsliv flyttar varje dag ut på nätet idag. Liksom våra kortköp, kollektivtrafikresor och liknande.
Vi måste förstås utvidga samhällets regler och lagar till att gälla även i den virtuella fortsättningen på samhället, men den repressiva och moralistiska politik som förs idag gentemot den virtuella verkligheten skapar rädslor och aversioner mot användande av internet. Att FRA nu ska få nya arbetsuppgifter och få än större makt över oss och all information över våra liv bara förstärker bilden av att vi är på väg riktigt otroligt mycket ner i skiten. Ändamålsglidningen som inte skulle ske? Snacka om att bygga sitt eget fördärv...!
Då resten av världen mer och mer ser internet som ett verktyg för framtiden, som en kanal för högre utbildning på distans och som en möjlighet att styrka sitt arbete för demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och kunskapsinsamling, samt som en bas för ett nätverksinriktat inspirationsarbete lyckas Europa, USA och deras övriga västliga allianspartners att totalt stoppa hela den nätbaserade utvecklingen. Ska vi kunna bryta den ekonomiska trenden i Europa, ta oss ur den nuvarande krisen och den ökade arbetslösheten behöver vi ett fritt internet. Vi behöver en värld fri från förföljelser, åsiktsregistrering, censur och statligt sanktionerad moralism.
Lyckas vi inte bryta denna trenden, så kommer vi att fortsätta befinna oss enormt långt efter resten av världen. Vi måste bryta denna trenden nu!
Ett annat område där vi verkligen har möjlighet att konkurrera är den gröna sektorn. Elbilar, miljövänliga bränslen, en fortsatt satsning på elbesparingar, återvinning och andra redan påbörjade projekt är livsviktigt.
Idag är det dyrt att satsa på egenproducerad el. Bor du i lägenhet är det i praktiken omöjligt eftersom de boende inte har rätten att sätta upp solcellspaneler på exempelvis balkonger och terasser. Detta är avhängigt den numera antika debatten om parabolantenner inte minst i förorterna, där allmännyttan vägrade tillåta diskar på balkongerna av periodvis rätt fåniga och udda skäl.
Vi har också enorma problem med nätleverantörer som fortfarande vägrar tillåta inleverans från privata källor i sina nät, vilket också förstås ställer till problem. Vad orsaken till det motståndet skulle vara, annat än rent formellt motstånd av typen "så har vi aldrig gjort förr" och en eventuellt ökad administrativ apparat vet jag inte, men detta måste lösas nu.
En solcellsanläggning inköpt idag räknar man med håller i minst 30 år. Den kan i stora delar av landet producera nog med el för att kunna producera ett litet överskott vid sidan av att driva all den el som går åt under tiden vi befinner oss på arbetet. Inklusive kylskåp, tv och liknande. Besparingarna vid satsningar på sådana lösningar skulle kunna vara enorma.
Om vi dessutom tillät oss att klä in tak och fasader på våra byggnader runtom i landet (nej, det behöver varken vara fult, farligt eller absurt dyrt), skulle enorma mängder fossil och kärnkraftsproducerad el kunna sparas in.
Det skulle också vara en otrolig kick för den inhemska miljö- och energiindustrin som faktiskt är relativt välutvecklad inom Sverige och vårt närområde. En framtidsbransch som har svårt att växa sig tillräckligt stark utan inhemskt stöd och med en helt tilltäppt och uråldrig hemmamarknad.
Vi behöver idéer. Vi behöver tänka nytt. Vi behöver lära oss att tänka "outside of the box". En samhälleligt och idémässigt väldigt trång låda vars inre väggar drar sig allt närmre varann och som riskerar att fullkomligt implodera om vi inte agerar aktivt, kraftfullt, smart och snabbt.
En annan märklig sak med Sverige och den berömda lådan är att vi fortfarande inte har lärt oss att använda de resurser vi faktiskt har tillgång till. Iranska forskare, ingenjörer, läkare och liknande som på sin höjd tillåts köra taxi här i landet, men som många andra länder har lärt sig att uppskatta dessto mer. Många av våra mest kompetenta yrkesmänniskor flyttar idag utomlands för att få arbeta med det de är utbildade till. De är inte välkomna i Sverige idag.
Ett pseudoundantag är att Ericsson sedan många år flyger hit utländska ingenjörer och supporttekniker från Asien för att utbilda dem i företagets teknik, så att de kan arbeta på plats i Asien.
De som redan lever här är dock inte intressanta. Och så undrar vi över varför klyftorna ser ut som de gör och den svenska integrationspolitiken inte fungerar. I många kommuner är ju förstås inte ensamkommande barn välkomna. Xenofobi eller bara förbannad jäkla snålhet?
De senaste opinionsmätningarna har varit allt annat än kul. SD når hela 7,2% och det till stor del på sossarnas bekostnad. I en konjunktursituation och i opposition - något som borde vara en stund då Socialdemokraterna verkligen står i sitt esse. Vad hände? Mona, vad hände?
Själv hoppas jag på att det fortsatta strulet kan stärka Piratpartiet igen och att de lyckas med alla omstruktureringar som de verkligen är i stort behov av så att de är starka nog att konkurrera ut SD nästa år. Det känns så sjukt annars på sååå himla många vis.
Och jag hoppas förstås på en Vellinge-effekt efter allt strul kring de ensamkommande flyktingbarnen sista veckan. Det är dags för svenska folket att vakna upp, känna doften av kaffet och inse att vi är på väg åt helt fel håll. Dags att öppna bägge ögonen!
I exempelvis USA har även många företag, inte minst inom den högteknologiska världen, börjat headhunta personer med exempelvis en könsöverskridande identitet eller uttryck. Varför då?
Jo, för att de ofta - i likhet med många utlandsfödda - i vissa fall kan ha förvärvat ett annat sätt att se på saker och ting, har andra kulturella tillgångar och helt enkelt kan tänka utanför lådan.
Idag betalar inte företagen för ett statiskt kunnande från en teknologisk högskola. Det köper den smarta företagsledaren på den globala marknaden till reapris per rutin idag. Men idag premierar företagsledarna snarare idéer och skapande. En administratör eller förvaltare kostar 17 kronor i stora delar av Asien, Afrika eller Sydamerika idag. För en människa med idéer, nyskapande och visioner är företagen berädda att betala hur mycket som helst.
Samtidigt visar nu nya röd att låg utbildning ofta är direkt kopplad till risken att dö i exempelvis hjärt- och kärlsjukdom. Kan vi göra något drastiskt för att öka utbildningsnivån i landet och vinna dubbelt på att faktiskt genomföra satsningen?
I SvD läser jag om att det är alldeles för få kvinnor i bolagsstyrelser - fortfarande. Inget skämt längre. Detta är allvarligt. Det är farligt därför att det även riskerar att snedvrida företagens satsningar på nya produkter och tjänster om kvinnor inte kan vara med och styra utveckling, inriktning och satsningar till att även inkludera slutprodukter som är skapade för kvinnor. Och kvinnorna är fortfarande halva marknaden. Är det inte dags för oss att lära oss det snart?
Och så återigen det här med LAS och dess förmåga att slå mot de som är svagast i samhället. Det var väl ändå inte riktigt meningen? Är det inte dags att på fullt allvar kika på detta och skapa en förutsättningslös diskussion om hur vi faktiskt vill och ska göra med LAS i framtiden?
När ska vi börja ta tillvara nyskapande, kreativitet, spetskunskaper och visioner i detta landet? När ska vi börja se våra kvinnor, utlandsfödda svenskar, vår hbt-community, våra arbetslösa och våra sjukskrivna som en verklig tillgång snarare än en black om foten? När ska vi börja tänka grönt på allvar? När ska vi börja flirta med resten av världen? När ska vi börja drömma, tänka och skapa igen? När ska vi börja satsa på framtiden?
Tidigare inlägg:
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15
AB, DN, DN 2, DN 3, SvD, SvD 2, Under den lugna korkeken, Claes Krantz, Scaber Nestor, Scaber Nestor 2, Scaber Nestor 3, Stefans Konspirationer, Länstidningen i Östersund, In Your Face, Dexion, Kent Persson, Ingerö, Peace, Love and Capitalism, Axess, Dick Erixon, Svensk Historia, Jonas Morian, Johan Westerholm, jj.n, Polispatrullen, Morgonsur, Peter Karlberg, Per Pettersson, ADL, Mohammed Svensson, Bloggarna.se, Tokmoderaten, Bjerke, Lilli Severin, Röda Malmö, Angie Roger, P-O Kjellberg, Åsikter om allt, Mårtensson, Opassande, Opassande 2, Techrisk, Copyriot, Mattias Bjärnemalm, Anders S Lindbäck, Harald Åberg, Locutus, JMW, Webbstrategi.se, Reklam 2.0, Hax, Sossar mot Storebror, Tankar från Rooten, Mary, Tvivlar, Integritet och frihet, Isak Gerson, Ett hjärta rött, Röda Berget, Alliansfritt Sverige, Maria Byström, Rabiatfeminism, Marknadsliberalen, Peter Andersson, Högerkonspiration, Kvinnor i Karriären, Zaramis, Zaramis 2, Badlands Hyena, Kent Persson, Kommunledningen, Christermagister, Leffe45, Malin-Trygg.
Intressant.
2009-11-08
Affordable Health Care for America Act gick igenom 220-215
Med 220 röster mot 215 röstades Obama-administrationens nya reformativa hälsolag igenom i representanthuset. En republiban, Joseph Cao (R-LA), röstade för förslaget och detta, förmodligen till stor förtret för den republikanske gruppledaren Eric Cantor (R-VA) som tidigare i veckan hävdat att "Ni kan vara så säkra på att inte en enda republikan kommer att rösta för det här förslaget".
Det är intressant att se hur medlemmarna i representanthuset nervöst och samtidigt förväntansfullt "räknar ned" då slutresultatet av omröstningen närmar sig och den magiska gränsen (218 ja-röster) närmar sig. Då det står klart att förslaget gått igenom utbryter allmänt jubel framför allt hos demokraterna. Även amerikaner ska ha tillgång till grundläggande sjukvårdsskydd till en rimlig kostnad. Det satt hårt åt och inte självaste Bill Clinton lyckades riktigt med att införa något liknande.
Med litet tur innebär detta att Obama-administrationen inte är fullt så vingklippt idag som många har fruktat och att det fortfarande finns möjligheter att agera. Obama har ju dessutom, numera, ett fredspris att leva upp till och många av oss miljövänner hoppas trots allt fortfarande på att USA ska vakna - vilket det sannolikt aldrig kommer att göra om det inte sker under Obamas ledning.
På Firedoglake kan man läsa att den här reformen kommer innebära bland annat:
36 million more people will be insured or become eligible for Medicaid
There will be a trillion dollars raised to help subsidize this.
There will be multiple measures to help control the costs of Medicare
We will stop subsidizing private insurers in Medicare Advantage
Closes the donut hole
Allows Medicare negotiation for drugs
Includes the seeds of a public option
Prohibits denials based on prior conditions; ends rescissions except for fraud
funds more education for doctors/nurses
Begins dozens of health prevention programs, pilots, surveys
Creates entities to evaluate and recommend better treatment, cost saving
And on and on.
There will be a trillion dollars raised to help subsidize this.
There will be multiple measures to help control the costs of Medicare
We will stop subsidizing private insurers in Medicare Advantage
Closes the donut hole
Allows Medicare negotiation for drugs
Includes the seeds of a public option
Prohibits denials based on prior conditions; ends rescissions except for fraud
funds more education for doctors/nurses
Begins dozens of health prevention programs, pilots, surveys
Creates entities to evaluate and recommend better treatment, cost saving
And on and on.
Vilket är bra, enligt många, men att det tydligen finns oro för att inte minst kvinnor kommer att betala ett högt pris för detta. Nu vet inte jag, men med tanke på hur många kvinnor i USA som fortfarande går hemma eller lever på väldigt små löner, et c, så känns det som om de borde gynnas av ett sjukvårdssystem som innebär subventionerad vård, omfattande nya forskningsstudier, ett mer allmänt försäkringssystem som inte bygger på att de måste ingå i sin mans sjukvårdsförsäkring (som ofta är kopplad till makens eventuella arbetsplats), billigare mediciner, och så vidare. Men jag erkänner att jag kan ha missförstått detta helt.>Samtidigt röstades dock också "The Stupak Amendment" igenom (240-194), vilken riskerar kvinnors rätt till integritet och diskretion i och även till viss del rätt till mödravård (läs ex. aborträtten, statlig eller federal kostnadstäckning för mödravård, et c.). Något som många demokrater arbetat länge för att man ska behålla, men som nu alltså är ett minne blott. Detta med hjälp av 64 demokratiska röster, vilket innebär en smärre folkstorm i den amerikanska bloggosfären och det politiska livet, men också på många andra håll.
Många känner sig oerhört svikna av det demokratiska partiet på grund av detta och det går att här och där snappa upp så bittra känslor att det talas om att helt enkelt överge partiet inför framtiden. För att vara USA är det en oerhört stark reaktion.
Samtidigt säger nya siffror att antalet helt eller delvis arbetslösa i USA nu nått upp till 17,5%. Det är de högsta siffrorna i mannaminne. Det förra moderna rekordet uppnåddes i december 1982 då siffrorna nådde 17,1%. Den officiella heltidsarbetslösheten ligger på 10,2%, vilket inte riktigt toppar de 10,8% som fick USA att darra i början av 1980-talet.
Läs mer:
2009-11-07
Miljardfiasko kring arbetscoacher
Ja, inte verkar det så vidare lysande om det är så som Aftonbladet hävdar rörande arbetscoacherna som numera ska ta hand om och vägleda arbetssökande i Sverige. Tydligen har regeringen nu lagt 3 miljarder kronor på detta och det känns som om det är rena spektaklet.
Illa i så fall.
Det finns betydligt bättre saker att lägga de där pengarna på. Tidigare har det visat sig att dessa coacher kan tjäna oerhörda summor på att göra absolut ingenting och det här känns som om vi får den kritiken litet grann bekräftad.
Hoppas verkligen slippa hamna i händerna på en massa kvackare i framtiden och ber Littorin att se över vad pengarna används till och hur coachmarknaden ska regleras och styras upp så att den blir värd namnet i framtiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
