Visar inlägg med etikett RFSL. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett RFSL. Visa alla inlägg
2012-12-21
Tvångssterilisering: Socialstyrelsen väljer att INTE överklaga Kammarrättens beslut.
Socialstyrelsen väljer alltså att inte överklaga Kammarrättens dom, varför vi nu kan konstatera att domen ligger fast. Det är därmed tämligen olagligt och stridande mot såväl regeringsformen (så nära vi nu kommer en grundlag) som mot EU's konventioner att tvinga någon till sterilisering som krav för könskorrigering.
Det känns väldigt skönt och som en verklig befrielse. Inte minst för dem som levt under hotet om tvångssterilisering utan även för oss som redan tvingats genomgå ingreppet.
För mig handlar det till stor del om upprättelse. Om min rätt att kallas människa. Om min rätt att få stå upp för mig själv, mina rättigheter, min rätt till min egen kropp och min plats i samhället.
Detta leder också till att vi kommer få en snabbare resa till dess en grupptalan mot staten för utfördra övergrepp kan bli verklighet.
Under våren kommer processen att påbörjas. Där finns såväl män som kvinnor som utsatts för dessa ingrepp i syfte att påtvinga oss sterilitet och i praktiken förhindra våra möjligheter att bilda familj och reproducera oss. Ett sjuttiotal personer kommer att delta i processen. Somliga öppet. Somliga kommer att värna om sin anonymitet.
Jag vill be er alla att respektera och värna anonymiteten hos alla dem som kommer att delta i den här kommande processen. Vill ni tala med någon som deltar i processen, välj då att kontakta någon av oss som är öppna med vårt deltagande i processen. Lämna de övriga ifred. De har lidit nog som det är och kan verkligen behöva sin frihet att slippa vara i fokus för detta.
Vill ni veta mer om den kommande processen och hur den kommer att gå till rent praktiskt, förväntad tidsrymd osv, så vill jag be er att kontakta i första hand RFSL eller vår jurist Kerstin Burman.
2010-11-21
Transpersoners situation i USA (och förmodligen i Sverige) värre än man trott
En ny undersökning har nyligen genomförts genom cirka 7000 amerikaner med någon form av transidentitet eller uttryck. Utredningen visar på oerhört skrämmande siffror!
Nu kan vi konstatera att av hela gruppen transpersoner (även bland de som sökt och fått vård, till skillnad från tidigare siffror där man fokuserat på den grupp som inte fått vård) har 41% försökt avsluta sitt eget liv som en direkt följd av sin situation som transpersoner. Vilket är cirka 25 gånger oftare än gruppen amerikaner i gemen.
Detta gäller den allmäna gruppen transpersoner, varför man kan konstatera att gruppen transsexuella dessutom lär vara överrepresenterad inom gruppen. Det innebär att statistiskt sett lär situationen bland unga transsexuella vara betydligt mycket högre då denna gruppen konsekvent är överrepresenterad bland dessa berörda grupper.
Då de enda uppskattningar som gjorts i Sverige tyder på att vi som bäst statistiskt följer och för det mesta befinner oss i en än värre situation än USA, Storbritannien, Tyskland, Australien och andra länder med stora likheter till vårt eget land, kan vi förmodligen dra den preliminära slutsatsen att situationen för transpersoner även i Sverige också är på väg att försämras! Från en redan katastrofal nivå till en situation som är fullständigt vansinnig!
Var femte person (19%) som tillfrågats har vid något tillfälle blivit nekad sjukhusvård på grund av transfobi!
Man konstaterar också att arbetslösheten är dubbelt så hög som hos den generella befolkningen samt att 90% (!!!!!!!!) av alla tillfrågade berättar om trakasserier, våld och diskriminering på sina arbetsplatser. Det är nära nog varenda jävel med någon form av transidentitet eller uttryck som överhuvudtaget har eller har haft ett arbete!
Av dessa 97% säger sig cirka 25% ha fastnat i någon form av missbruksproblem rörande droger och alkohol som ett sätt att hantera en ohållbar situation.
Om ni då betänker att antalet transsexuella i varje given nationell befolkning beräknas uppgå till 1/500 i den generella befolkningen, att nästan lika många dessutom lider av någon form av intersexualism och att antalet personer med Kleinfelters syndrom (tidigare uppskattat till 1/500) troligen är väldigt mycket underdiagnosticerat enligt intresseorganisationen INIS, så ser det här jävligt illa ut!
Och då har vi inte ens gått in på transvestiter, drugor, kings, queens, intergenders, transgenders, agenders, nongenders, genderqueers, genderfucks och allt vad det är.
Någon mer än jag som ser ett enormt jäkla problem här???
Igår var det Transgender Day of Remembrance. Den uppmärksammas årligen över hela världen och exempelvis har jag spenderat en stor del av dagen igår med RFSL i Stockholm till åminne för för de som avslutat sina liv, misshandlats, eller mördats på grund av transfobi, diskriminering och hatbrott.
Jag har arbetat som stödperson internationellt och inom Sverige för transpersoner sedan cirka 16-17 år. Under den tiden har jag förlorat vänner och andra som helt enkelt inte gått att rädda eller som mist sina liv på grund av hatbrott så många gånger att jag tappat räkningen. Men det är oändligt många, är jag rädd. Oändligt många som förlorat sina liv väldigt mycket i förtid. Och jag har själv varit nära att hamna i den statistiken vid ett par tillfällen.
Det här är ingen marginell fråga. Det är inte ens en marginell grupp. Jag blir så rasande och så ledsen då jag ser detta!!! Jag blir så förtvivlad! Jag vill verkligen be er att tänka över dessa siffror angivna ovan och fundera på om ni inte kan och rentav borde engagera er i kampen för att något av detta verkligen ska kunna ändras. Snart. Nu. Igår.
Vill ni kika upp resultaten själva? Den finns att tillgå via de två organisationer som utfört undersökningen (PDF-varning!). Organisationerna är National Centre for Transgender Equality och National Gay and Lesbian Task Force.
Denna utredning är den största som hittills genomförts någonstans i världen och har berört bland annat frågor som vård, arbetsliv och ekonomisk situation hos de intervjuade.
Visst känns det mycket bättre nu, såhär söndag kväll? Jag var bara tvungen att dela med mig!
Just nu känner jag mig oändligt sorgsen och förbannad, sådär så det gör riktigt jäkla ont.
Världens navel, Trollhare, FumikoFem, Kalles kyrkliga kommentarer, Zettermark, Held, Karin,
Världens navel, Trollhare, FumikoFem, Kalles kyrkliga kommentarer, Zettermark, Held, Karin,
2010-11-20
The International Transgender Day of Remembrance
Midnight and Sweden has passed the hour onto November 20th. It is the Transgender Day of Remembrance. A full day. A busy day. A day of memories, sadness, of missing friends long gone, but also of a fighting spirit and pride that will never be forced aside. Today we will not only remember. Today we will also once more take a stand. Join us. You know you want to. Become part. Make it count.
2010-08-04
Rebecca, transsexualismen och barnen
Såg ni förresten denna?
Vännen, stöttepelaren under min egen transitionsprocess, föreläsaren, VD'n, vice ordföranden i RFSL Jönköping, HBT-liberalen och Folkpartisten Rebecca Stork. En hjältinna i TS-sammanhang. En verklig förebild för många.
Och här pratas det barn, förstår ni. Det där som är så jäkla otäckt. För att det är ju så himla farligt det där med barn. Inte sant? Det finns en oerhörd rädsla över det här med barn och hur barn ska reagera på att föräldrar har bytt eller kommer att byta. Konstigt nog är det inga större problem. Visst finns funderingar och allt, men vilket barn har inte funderingar kring sina föräldrar och deras liv i vilket fall som helst? Men det är sällan några gigantiska issues, eller för den delen särskilt mycket mobbing i skolan på grund av något sånt här. Liksom det visat sig att det inte är några större problem med homosexuella eller bisexuella föräldrar. Eller familjer med fler än två vårdnadshavare. Så vad är problemet?
Rädslan för att transsexuella ska vara så farliga eller så olämpliga som föräldrar eller överhuvudtaget som närvarande i barns liv bygger på en oresonlig rädsla för det som är annorlunda, men har ingen evidensbaserad grund överhuvudtaget. Vid sidan av att vilja leva sitt liv i en kropp man förstår sig på, så är transsexuella inte så otroligt annorlunda än vilken annan människa som helst. Glada ibland, ledsna ibland, arga ibland, fikar, går på restauranger, går till jobbet, åker på förkylningar, drömmer om semesterresor och längtar efter släkten och vännerna, vidareutbildar sig, har skafferiet fullt med te, lagar husmanskost och allt vad det kan vara. Till och med tittar på tv då och då, eller läser tidningen. Man kan till och med vara postkassör eller politiker. Det ni! Vi är inte så himla annorlunda. Egentligen. Och det är dags att lagstiftningen skildrar det. Transfobin har fått härska oinskränkt under allt för lång tid och det är dags att göra upp med det mörka medeltida förflutna den hör hemma i. En gång för alla.
Om det nu varit så himla farligt på riktigt att en transsexuell individ kom i närheten av barn i ena eller andra situationen, så borde kanske jämställdhetsministern Nyamko Sabuni tänkt till en extra gång innan hon satte sina barn i samma bilbaksäte som mig i Folkpartiets sektion av Prideparaden i Stockholm då den drog genom stan i förra veckan. Kan ett statsråd anförtro sina barn till en transsexuell kvinna, så borde det inte vara så jäkla farligt att tillåta transsexuella individer att bli föräldrar heller. Jag kan ha fel, men jag tror faktiskt inte det...
Intressant.
Vännen, stöttepelaren under min egen transitionsprocess, föreläsaren, VD'n, vice ordföranden i RFSL Jönköping, HBT-liberalen och Folkpartisten Rebecca Stork. En hjältinna i TS-sammanhang. En verklig förebild för många.
Och här pratas det barn, förstår ni. Det där som är så jäkla otäckt. För att det är ju så himla farligt det där med barn. Inte sant? Det finns en oerhörd rädsla över det här med barn och hur barn ska reagera på att föräldrar har bytt eller kommer att byta. Konstigt nog är det inga större problem. Visst finns funderingar och allt, men vilket barn har inte funderingar kring sina föräldrar och deras liv i vilket fall som helst? Men det är sällan några gigantiska issues, eller för den delen särskilt mycket mobbing i skolan på grund av något sånt här. Liksom det visat sig att det inte är några större problem med homosexuella eller bisexuella föräldrar. Eller familjer med fler än två vårdnadshavare. Så vad är problemet?
Rädslan för att transsexuella ska vara så farliga eller så olämpliga som föräldrar eller överhuvudtaget som närvarande i barns liv bygger på en oresonlig rädsla för det som är annorlunda, men har ingen evidensbaserad grund överhuvudtaget. Vid sidan av att vilja leva sitt liv i en kropp man förstår sig på, så är transsexuella inte så otroligt annorlunda än vilken annan människa som helst. Glada ibland, ledsna ibland, arga ibland, fikar, går på restauranger, går till jobbet, åker på förkylningar, drömmer om semesterresor och längtar efter släkten och vännerna, vidareutbildar sig, har skafferiet fullt med te, lagar husmanskost och allt vad det kan vara. Till och med tittar på tv då och då, eller läser tidningen. Man kan till och med vara postkassör eller politiker. Det ni! Vi är inte så himla annorlunda. Egentligen. Och det är dags att lagstiftningen skildrar det. Transfobin har fått härska oinskränkt under allt för lång tid och det är dags att göra upp med det mörka medeltida förflutna den hör hemma i. En gång för alla.
Om det nu varit så himla farligt på riktigt att en transsexuell individ kom i närheten av barn i ena eller andra situationen, så borde kanske jämställdhetsministern Nyamko Sabuni tänkt till en extra gång innan hon satte sina barn i samma bilbaksäte som mig i Folkpartiets sektion av Prideparaden i Stockholm då den drog genom stan i förra veckan. Kan ett statsråd anförtro sina barn till en transsexuell kvinna, så borde det inte vara så jäkla farligt att tillåta transsexuella individer att bli föräldrar heller. Jag kan ha fel, men jag tror faktiskt inte det...
Intressant.
2010-07-29
Stolta och väldigt känslodrypande tankar
Vet ni att då jag stod och lyssnade på invigningstalet som hölls av Lars-Erik Holm (Generaldirektör på Socialstyrelsen) i Pride Park igår, så började jag faktiskt gråta.
Det var en djävulsk massa känslor som bubblade upp i mig på en och samma gång. Lättnad, glädje, jubel, sorg, vemod, ångest, ilska...
Jag tycker Lars-Erik är fantastisk! Det bara kändes så jäkligt starkt inombords då han talade och då han fördömde behandlingen av transsexuella i dagens samhälle, hatbrotten och allt det där som liksom är min vardag idag. Att någon bara vill lyssna. Att någon vill förändra. Det betyder så otroligt mycket för mig i min egen lilla personliga sfär. Det betyder en hel värld.
Liksom förra generaldirektören Barbro Westerholms arbete betytt massor. Och även så många andras. Agneta Berliner, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson, Camilla Lindberg i egna partiet.
Och så Luf, förstås. Inte minst mina ordföranden Adam Cwejman och Christoffer Fagerberg som gått loss hårt nu på tvångssteriliseringarna. Och så Catrine, Christoffer och Rebecca som speciellt värmer mitt hjärta bland alla de fantastiska människorna i HBT-liberalerna. Och alla kollegorna på Luf fattar inte ett smack av vad de ställer till med genom sina kampanjer, plakat och banderoller som får mig att vilja gråta varje gång jag ser dem, för att åsynen av tvångssteriliseringskampanjen fortfarande får min mage att vända sig ut och in av smärta. Men också av glädje för att de uppmärksammar. Per, Andreas, Karl, Victor... Alla! För att de säger ifrån. För att de tar ställning. Och därigenom visar mig ett sådant starkt stöd, dels i min kamp för förändring, men också för vem jag är och vad jag är. Att de inte bara vågar stå upp för mig och de som lider av transsexualismen tillsammans med mig, utan också slåss för mig och oss är något som jag knappt klarar av att hantera. Det är faktiskt helt sanslöst!
Jag har också fått ett helt otroligt stöd från RFSL, med människor som Ulrika Westerlund (förbundsordförande) och Felix König (ordförande, RFSL Ungdom) i spetsen. Skönt!
Just nu känns det som om RFSL faktiskt gör allt rätt. Inklusive det att man bjuder in till samtal i någon slags framtidsspanaranda för att ta reda på vad som funkar bra och dåligt, vad som behöver göras och vart världen nära och bortom dem vill och är på väg. Ett sätt att börja staka ut en färdriktning för de kommande decenniernas arbete, kan man säga. Om Ulrika är riktigt smart, så ser hon till att göra det till en återkommande och tidsmässigt omfattande punkt på varje Pride hädanefter. För att det behövs. För att vi som satt i panelen tyckte det var så värt att vara där, börja nysta, börja ta diskussionerna och verkligen sitta ner och prata om det. Verkligen värt!
Men vi hann ju verkligen knappt ens börja prata. Vi hade kunnat fortsätta i all evighets evighet! Därför att det finns så mycket att tala om. Är HBT-rörelsen mätt? Har vi uppnått våra mål? Har vi blivit klara och färdiga? Nej, knappast. Det skulle kunna skrivas hyllkilometer om det, men det skulle förmodligen ändå inte räcka. Och därför behövs RFSL. Därför behövs Pride. Därför behövs också den liberala HBT-rörelsen och därför behövs även människor som jag, säger folk, ännu ett tag till. Jag antar jag får stanna kvar i det egentligen rätt hatade rampljuset en stund till, även om det är obehagligt också. Det har i alla fall blivit betydligt enklare idag. När jag får det stöd jag får, när jag får så mycket positiva knuffar i ryggen i medierna. Då jag får så mycket uppskattning, kramar och varma och uppskattande kommentarer. Jag är bara ett ägg och kan knappast flyga så vidare bra än. Men jag jobbar på det. Och jag är förundrad över att allt bara har exploderat så dant och att jag lyckats hamna mitt i den berömda smeten bara helt plötsligt.
Att mediebevakningen varit i stort sett odelat positivt inställd är verkligen också helt fenomenalt. Det är verkligen något drastiskt som hänt på sistone.Något helt otroligt annorlunda mot tidigare har inträffat. Jag vet inte vad det är, egentligen. Men det är en känsla i luften. Helt plötsligt är det ok att vara trans, för att nu kan vi prata om det, nu finns en känsla av att samhället för första gången inte enbart stigmatiserar, tabubelägger, skuld- och skambelägger och försöker att lägga någon slags perverterande freakshowstämpel över oss.
Det är anmärkningsvärt. På så otroligt många vis är det anmärkningsvärt. Jag är skakad. Helt enkelt för att jag inte trodde jag skulle få uppleva det under min livstid. Men något har faktiskt hänt. Något har börjat förändras. Det verkar som att ett litet blogginlägg på mors dag, och som jag trodde kanske skulle få max ett tiotal ointresserade läsare, har lyckats med att sätta en gigantisk boll i rullning. Med hjälp av att dessutom rapporten från Socialstyrelsen dök upp har detta blivit inte bara något litet uppmärksammat, utan rentav en valfråga. Hur i hela friden gick det till? Lars-Erik Holm, Karin Lindell och Linda Almqvist på Socialstyrelsen har gjort ett jättejobb. Inte bara i sina efterforskningar och sammanställningar. Utan genom modet att så tydligt bryta med gällande praxis, lagar, tabun och stigmatiseringsprocesser. Att överhuvudtaget våga göra något sådant är stort och det ska stora människor till för att göra en sådan sak. Verkligen.
Jag torkade tillslut tårarna efter det där talet, skrattade med Magdalena Ribbing och de många många andra som lyssnade på henne. Sög in de varma leendena från människorna omkring mig och de positiva ord jag fick från jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som jag just talat med innan och som kikade på invigningstalet bara någon meter bort. Fick ett par mycket positiva antydningar under det samtalet, och det gladde mig mycket. Det kan hända saker under nästa mandatperiod. Där i kvällsljuset stannade jag upp och blundade. Grävde mig in i min mans famn och bara andades. Det var magiskt. Det var obeskrivligt. Det var Pride!
Det var Pride!
(och i år var till och med jag inkluderad)
intressant
Det var en djävulsk massa känslor som bubblade upp i mig på en och samma gång. Lättnad, glädje, jubel, sorg, vemod, ångest, ilska...
Jag tycker Lars-Erik är fantastisk! Det bara kändes så jäkligt starkt inombords då han talade och då han fördömde behandlingen av transsexuella i dagens samhälle, hatbrotten och allt det där som liksom är min vardag idag. Att någon bara vill lyssna. Att någon vill förändra. Det betyder så otroligt mycket för mig i min egen lilla personliga sfär. Det betyder en hel värld.
Liksom förra generaldirektören Barbro Westerholms arbete betytt massor. Och även så många andras. Agneta Berliner, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson, Camilla Lindberg i egna partiet.
Och så Luf, förstås. Inte minst mina ordföranden Adam Cwejman och Christoffer Fagerberg som gått loss hårt nu på tvångssteriliseringarna. Och så Catrine, Christoffer och Rebecca som speciellt värmer mitt hjärta bland alla de fantastiska människorna i HBT-liberalerna. Och alla kollegorna på Luf fattar inte ett smack av vad de ställer till med genom sina kampanjer, plakat och banderoller som får mig att vilja gråta varje gång jag ser dem, för att åsynen av tvångssteriliseringskampanjen fortfarande får min mage att vända sig ut och in av smärta. Men också av glädje för att de uppmärksammar. Per, Andreas, Karl, Victor... Alla! För att de säger ifrån. För att de tar ställning. Och därigenom visar mig ett sådant starkt stöd, dels i min kamp för förändring, men också för vem jag är och vad jag är. Att de inte bara vågar stå upp för mig och de som lider av transsexualismen tillsammans med mig, utan också slåss för mig och oss är något som jag knappt klarar av att hantera. Det är faktiskt helt sanslöst!
Jag har också fått ett helt otroligt stöd från RFSL, med människor som Ulrika Westerlund (förbundsordförande) och Felix König (ordförande, RFSL Ungdom) i spetsen. Skönt!
Just nu känns det som om RFSL faktiskt gör allt rätt. Inklusive det att man bjuder in till samtal i någon slags framtidsspanaranda för att ta reda på vad som funkar bra och dåligt, vad som behöver göras och vart världen nära och bortom dem vill och är på väg. Ett sätt att börja staka ut en färdriktning för de kommande decenniernas arbete, kan man säga. Om Ulrika är riktigt smart, så ser hon till att göra det till en återkommande och tidsmässigt omfattande punkt på varje Pride hädanefter. För att det behövs. För att vi som satt i panelen tyckte det var så värt att vara där, börja nysta, börja ta diskussionerna och verkligen sitta ner och prata om det. Verkligen värt!
Men vi hann ju verkligen knappt ens börja prata. Vi hade kunnat fortsätta i all evighets evighet! Därför att det finns så mycket att tala om. Är HBT-rörelsen mätt? Har vi uppnått våra mål? Har vi blivit klara och färdiga? Nej, knappast. Det skulle kunna skrivas hyllkilometer om det, men det skulle förmodligen ändå inte räcka. Och därför behövs RFSL. Därför behövs Pride. Därför behövs också den liberala HBT-rörelsen och därför behövs även människor som jag, säger folk, ännu ett tag till. Jag antar jag får stanna kvar i det egentligen rätt hatade rampljuset en stund till, även om det är obehagligt också. Det har i alla fall blivit betydligt enklare idag. När jag får det stöd jag får, när jag får så mycket positiva knuffar i ryggen i medierna. Då jag får så mycket uppskattning, kramar och varma och uppskattande kommentarer. Jag är bara ett ägg och kan knappast flyga så vidare bra än. Men jag jobbar på det. Och jag är förundrad över att allt bara har exploderat så dant och att jag lyckats hamna mitt i den berömda smeten bara helt plötsligt.
Att mediebevakningen varit i stort sett odelat positivt inställd är verkligen också helt fenomenalt. Det är verkligen något drastiskt som hänt på sistone.Något helt otroligt annorlunda mot tidigare har inträffat. Jag vet inte vad det är, egentligen. Men det är en känsla i luften. Helt plötsligt är det ok att vara trans, för att nu kan vi prata om det, nu finns en känsla av att samhället för första gången inte enbart stigmatiserar, tabubelägger, skuld- och skambelägger och försöker att lägga någon slags perverterande freakshowstämpel över oss.
Det är anmärkningsvärt. På så otroligt många vis är det anmärkningsvärt. Jag är skakad. Helt enkelt för att jag inte trodde jag skulle få uppleva det under min livstid. Men något har faktiskt hänt. Något har börjat förändras. Det verkar som att ett litet blogginlägg på mors dag, och som jag trodde kanske skulle få max ett tiotal ointresserade läsare, har lyckats med att sätta en gigantisk boll i rullning. Med hjälp av att dessutom rapporten från Socialstyrelsen dök upp har detta blivit inte bara något litet uppmärksammat, utan rentav en valfråga. Hur i hela friden gick det till? Lars-Erik Holm, Karin Lindell och Linda Almqvist på Socialstyrelsen har gjort ett jättejobb. Inte bara i sina efterforskningar och sammanställningar. Utan genom modet att så tydligt bryta med gällande praxis, lagar, tabun och stigmatiseringsprocesser. Att överhuvudtaget våga göra något sådant är stort och det ska stora människor till för att göra en sådan sak. Verkligen.
Jag torkade tillslut tårarna efter det där talet, skrattade med Magdalena Ribbing och de många många andra som lyssnade på henne. Sög in de varma leendena från människorna omkring mig och de positiva ord jag fick från jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som jag just talat med innan och som kikade på invigningstalet bara någon meter bort. Fick ett par mycket positiva antydningar under det samtalet, och det gladde mig mycket. Det kan hända saker under nästa mandatperiod. Där i kvällsljuset stannade jag upp och blundade. Grävde mig in i min mans famn och bara andades. Det var magiskt. Det var obeskrivligt. Det var Pride!
Det var Pride!
(och i år var till och med jag inkluderad)
intressant
2010-07-23
Nya materialet om transpersoner från DO och RFSL ute nu
Och nu har då, lagom till Stockholm Pride, den omarbetade och aktualiserade versionen av Diskrimineringsombudsmannens och RFSL's broschyr om transpersoner lanserats. Litet extra kul för mig personligen att jag fått äran att agera litet grann poster girl tillsammans med ett antal andra fantastiska människor jag tycker väldigt mycket om. Det har varit ett jättefint och roligt arbete att få delta, diskutera, fotograferas och allt vad som nu hör till. De övriga ansvariga har gjort ett hästjobb, verkligen!
Kika gärna igenom materialet och säg vad du tycker. Du kan beställa pappersmaterialet, förstås, men kan även ladda ner det som pdf.
2010-07-15
Intervju med Malmö Gay Radio - nu streamad (och litet annat)
Min ganska elaka och ocensurerade drapa i Malmö Gay Radio ligger nu uppe och kan streamas. Jag tror Claes Gylling och de andra i studion hickade till litet grann nånstans under sändningen. Men det var ett väldigt bra samtal ändå, tycker jag. Tacksam för inbjudan att medverka och tacksam över de positiva ord jag fått från Claes i samband med intervjun. Jag arbetar gärna med Gayradion igen. Jag fick mersmak.
Diskuterar runt Socialstyrelsens nya rapport rörande transsexuella och vår situation i Sverige idag, tvångssteriliseringarnas historia och den svenska feministiska rörelsen. Kommer in även litet grann på Svart Måndag och en del annat. Det här kan vara intressant att lyssna på för den som känner sig sugen på att höra mer. Riktiga samtal blir ofta mer personliga och mer kompletta än skriven text.
Intressant.
Kopplat förstås till mitt inlägg på mors dag igen, samt artiklarna på Aftonbladet och DN.
Närmsta tiden kommer jag även att synas i Aftonbladet TV i en litet längre intervju, samt kommer att agera litet mer som en slags poster girl för RFSL i deras arbete för transsexuellas rättigheter. Känns kul att de vill lyfta fram mig och det arbete jag gör och jag ser mycket fram emot att få arbeta mer med dem i framtiden.
Ytterligare ett par artiklar ligger i pipeline, bland annat lagom till invigningen av Stockholm Pride, där förstås Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm invigningstalar.
På annat håll:
Nu ska den första skönhetstävlingen för transsexuella tjejer hållas i samband med Pride. Det är väl på sätt och vis på tiden att det händer något även här i Sverige. Om inte annat för att det behövs offentliga förebilder och människor att identifiera sig med. Inte minst hos landets alla transsexuella själva. Men det är också viktigt att visa att vi alla ser ut som och är rätt så vanliga människor. Det är ju annars något som "folk i allmänhet" gärna inte riktigt vill fatta. Verklighetens folk tror jag de kallas. Nidbilderna av vad en transsexuell människa är ska ju tjurskalligt bibehållas i all evighet, men det är dags att hela människosynen och förståelsen kring hela transspektrat uppdateras väldigt kraftigt i det här landet. Vi kan ju inte fortsätta leva på medeltiden för evigt i världens modernaste land. Det finns ju somliga som vill motsatsen och som inte ens vågar ta en diskussion under Pride för att belysa frågan och försöka finna lösningar. Men vem är egentligen förvånad?
Det här med skönhetstävlingar... Nu ska ju sägas att jag inte tillhör den gruppen av feminister som hävdar att man inte får bry sig om sitt utseende eller bli uppmärksammad för det om man vill. I min värld är allt som ger en boost för självförtroendet och en extra sträckning i ryggraden något positivt. Jag har aldrig varit för likriktning, förtryck, jantelagar och nedvärdering som en väg att stärka någon. Även om jag litet då och då får en gnutta skit för det här och var ifrån. Inte minst från radikalfeministiskt håll. Ni vet... alla de där som hävdar att sex är fult, och då speciellt kvinnlig sexualitet och njutning, som hävdar att varje penetration är ett övergrepp, att sexförsäljare ska kallas horor och stigmatiseras så mycket som möjligt och att transsexuella inte ska ha rätt till könsbyte för att kön inte existerar. Jösses, har den svenska feminismen mycket att göra upp med för att på något som helst vis bli aktuell igen.
Vi har sett litet grann hur det drevet gått nu på sistone. Inte sant? Jag tror inte riktigt på det arbetssättet. Vilket också innebär att jag är glad över att få se transsexuella ta mer plats i samhället och över att få se dem skapa en ny våg av förebilder tillslut. Även genom skönhetstävlingar som Miss Transsexuell.
Nu vill jag gärna se en Mr Transsexuell komma till världen snart också. Och när i hela friden ska QX få upp ögonen för att HBT består av mer än H och B och tillslut tillerkänna transvärlden sina förebilder. Vill se årets TS/TV/IG/IS. Varför inte? Vill se årets Cis-person också för den delen. Vill flytta in även trans i finrummet. Men kommer Jon Voss och de andra ansvariga för QX att våga ta det steget? När blir gaygalan en verklig HBT-gala? Det är min fråga. Hoppas på svar.
Missa inte heller att coola Majsan fixar tjejfest i helgen. Jag tror faktiskt jag är sugen på att gå dit. Vi kanske ses i minglet.
Diskuterar runt Socialstyrelsens nya rapport rörande transsexuella och vår situation i Sverige idag, tvångssteriliseringarnas historia och den svenska feministiska rörelsen. Kommer in även litet grann på Svart Måndag och en del annat. Det här kan vara intressant att lyssna på för den som känner sig sugen på att höra mer. Riktiga samtal blir ofta mer personliga och mer kompletta än skriven text.
Intressant.
Kopplat förstås till mitt inlägg på mors dag igen, samt artiklarna på Aftonbladet och DN.
Närmsta tiden kommer jag även att synas i Aftonbladet TV i en litet längre intervju, samt kommer att agera litet mer som en slags poster girl för RFSL i deras arbete för transsexuellas rättigheter. Känns kul att de vill lyfta fram mig och det arbete jag gör och jag ser mycket fram emot att få arbeta mer med dem i framtiden.
Ytterligare ett par artiklar ligger i pipeline, bland annat lagom till invigningen av Stockholm Pride, där förstås Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm invigningstalar.
På annat håll:
Nu ska den första skönhetstävlingen för transsexuella tjejer hållas i samband med Pride. Det är väl på sätt och vis på tiden att det händer något även här i Sverige. Om inte annat för att det behövs offentliga förebilder och människor att identifiera sig med. Inte minst hos landets alla transsexuella själva. Men det är också viktigt att visa att vi alla ser ut som och är rätt så vanliga människor. Det är ju annars något som "folk i allmänhet" gärna inte riktigt vill fatta. Verklighetens folk tror jag de kallas. Nidbilderna av vad en transsexuell människa är ska ju tjurskalligt bibehållas i all evighet, men det är dags att hela människosynen och förståelsen kring hela transspektrat uppdateras väldigt kraftigt i det här landet. Vi kan ju inte fortsätta leva på medeltiden för evigt i världens modernaste land. Det finns ju somliga som vill motsatsen och som inte ens vågar ta en diskussion under Pride för att belysa frågan och försöka finna lösningar. Men vem är egentligen förvånad?
Det här med skönhetstävlingar... Nu ska ju sägas att jag inte tillhör den gruppen av feminister som hävdar att man inte får bry sig om sitt utseende eller bli uppmärksammad för det om man vill. I min värld är allt som ger en boost för självförtroendet och en extra sträckning i ryggraden något positivt. Jag har aldrig varit för likriktning, förtryck, jantelagar och nedvärdering som en väg att stärka någon. Även om jag litet då och då får en gnutta skit för det här och var ifrån. Inte minst från radikalfeministiskt håll. Ni vet... alla de där som hävdar att sex är fult, och då speciellt kvinnlig sexualitet och njutning, som hävdar att varje penetration är ett övergrepp, att sexförsäljare ska kallas horor och stigmatiseras så mycket som möjligt och att transsexuella inte ska ha rätt till könsbyte för att kön inte existerar. Jösses, har den svenska feminismen mycket att göra upp med för att på något som helst vis bli aktuell igen.
Vi har sett litet grann hur det drevet gått nu på sistone. Inte sant? Jag tror inte riktigt på det arbetssättet. Vilket också innebär att jag är glad över att få se transsexuella ta mer plats i samhället och över att få se dem skapa en ny våg av förebilder tillslut. Även genom skönhetstävlingar som Miss Transsexuell.
Nu vill jag gärna se en Mr Transsexuell komma till världen snart också. Och när i hela friden ska QX få upp ögonen för att HBT består av mer än H och B och tillslut tillerkänna transvärlden sina förebilder. Vill se årets TS/TV/IG/IS. Varför inte? Vill se årets Cis-person också för den delen. Vill flytta in även trans i finrummet. Men kommer Jon Voss och de andra ansvariga för QX att våga ta det steget? När blir gaygalan en verklig HBT-gala? Det är min fråga. Hoppas på svar.
Missa inte heller att coola Majsan fixar tjejfest i helgen. Jag tror faktiskt jag är sugen på att gå dit. Vi kanske ses i minglet.
2010-07-01
Historisk dag för Sveriges alla transpersoner
Här är så den nya rapporten från Socialstyrelsen som släpptes idag och som belyser transpersoners och inte minst transsexuellas situation, brist på kompetent vård och så mycket mer. Det är helt otroligt att det blivit så ohyggligt tryck kring detta idag. Hade den här rapporten verkligen uppmärksammats om jag inte rivit upp himmel och jord sista månaden eller så? Eller hade den kanske bara begravts i total tystnad som liknande rapporter alltid gjort förr? Det vet jag verkligen inte, men jag hoppas någonstans att allt slit och alla tårar under de sista veckorna verkligen kanske har gjort någon liten nytta.
Socialstyrelsens rapport är besk medicin för det politiska Sverige av idag. Det är en saftig känga gentemot det tabu och den ohyggliga tystnad som omgärdat dessa frågor och en tydlig markering om att detta inte under några som helst omständigheter får fortsätta. Jag har ännu inte hunnit läsa rapporten helt och hållet från början till slut, men kan konstatera att den är relativt heltäckande. Periodvis är den bra och periodvis är den riktigt lysande. Socialstyrelsens utredare har på helt egen hand lyckats lyfta Sverige från u-landsnivå till något på gränsen till radikalt. Det var mer än man kunnat hoppas på. Det finns alltid flera bitar man vill lyfta eller områden man vill ska prioriteras starkare i sammanfattningen, men det är ett stort steg på helt rätt väg och därmed är den 30 juni 2010 en historisk dag för sveriges transpersoner. Början på en ny värld har äntligen kommit.
När får vi, dock, se slopad 18-årsgräns för byten, en förstärkt rätt att uppdatera och sammanfatta arbetsgivarintyg, yrkesbevis och liknande? När får vi en avpatologisering utan risk för att bli av med rätten till livsnödvändig vård? Sådana saker borde kunna gå att lösa, känner jag. Och jag ser fram emot att även intersexuella får en ordentlig utredning gjord, förstås. Det känns som om det är otroligt viktigt att även gruppen intersexuella får uppleva ett samhälle med lagar och vårdgång som är så föråldrad och i många fall otillräcklig som den är idag. Finns den politiska viljan att förverkliga detta? I så fall kanske jag kan känna att även jag hör hemma i detta landet någon gång i framtiden.
_____________________________________________
Det har varit en sjukt stressig dag för min del idag. Intervju med Dagens Nyheter, en hel del diskussioner med Aftonbladet om både det ena och det andra. Nu finns min slutreplik på Aftonbladet Debatt online och jag hoppas verkligen att socialminister Göran Hägglund läser det.
Det hoppas jag också att HBT-sossarna gör. Jag svarar tillslut på deras osakliga, osmakliga och otroligt låga påhopp mot mig som de publicerade i samband med min artikel på Aftonbladet Debatt rörande min sorg över att ha blivit tvångssteriliserad och ofrivilligt barnlös.
Det jag publicerade var en artikel som överhuvudtaget inte var en partipolitisk appell, utan något som handlade om en oerhörd personlig och inre smärta jag känner på grund av vad som tvingas på mig. Jag tycker artikeln förtjänade något mer empati och ett något värdigare bemötande än så. Det här var bara så väldigt, väldigt billigt. Men. Jag antar att är man bara intresserad av att flama, så ser det ut på det viset. Det är bara så inte okej!
Dreamstime.com
Jag ser inga skäl till att tolerera den sortens personangrepp och hånfulla påhopp med idéer om att jag på grund av mina politiska åsikter får skylla mig själv för en tvångssterilisering jag utsatts för. Nu kan jag säga det utan att helt och hållet explodera (bara nästan): Ni borde ta mig fan skämmas sönder er!
Så var det sagt.
Kan vi nu försöka fokusera på att försöka riva ner det förtryck och den diskriminering vi alla drabbas av, oavsett partitillhörighet? Kan vi försöka arbeta för transpersoners bästa och sluta driva dessa alldeles för viktiga frågor i graven alldeles på egen hand inom den berörda gruppen? Klarar HBT-S överhuvudtaget att hantera detta på ett vuxet och moget vis och bry sig om individerna som far illa mer än de bryr sig om att ägna sig åt löjliga angrepp? Jag skulle tacksamt ta emot det.
Väldigt mycket händer just nu, så jag hoppas på att om vi gemensamt drar vårt strå till stacken, så kanske vi faktiskt kan riva upp de föråldrade lagar som binder oss, förbättra vården, skapa en dräglig tillvaro för alla transpersoner och därmed skriva historia.
Det spelar så ohyggligt mycket större roll för mig än vilket parti någon av oss tillhör. Mänskliga rättigheter har ingen färg, Lukas Romson... vi sitter i samma båt. Är det inte dags att börja hugga tag och hjälpa till att ro nu?
Held skriver om dagens händelser och en granskning av partier, ungdomsförbund och intresseorganisationer. Helena von Schantz har varit en stark röst på sistone och jag verkligen avgudar människan, liksom jag inte har ord för att beskriva Lisa Olsson, Trollhare och Per Pettersson exempelvis. Kloke Rasmus skriver, liksom förstås Nätverket Svart Måndag som jag är otroligt tacksam för faktiskt stöttar mig även om det kommer rätt nära på något vis. På Transsexualism.se en sammanfattning och även Feministiskt Initiativ som är väldigt nära vänner till stor del och Reclaim skriver mer.
Alva-art.com
RFSL har krävt bättre insatser för transpersoner inom EU samt driver att HBT ska vara giltigt asylskäl i Sverige. Något jag bara kan instämma otroligt helhjärtat i. Och det är kanhända värt att lyfta Göthner igen, bland annat för att belysa varför.
Institutet för Framtidsstudier har skrivit en rapport om arvet efter Folkhemmet och tar där bland annat upp tvångssteriliseringar. Man har även kikat på hur barns hälsa och uppväxt ter sig med HBT-föräldrar.
Har ni förresten läst RFSL här? Det är vasst. Och bra! Även RFSU ger sig på sätt och vis in i debatten genom att kräva en sexminister. Vilket ju faktiskt inte är en helt korkad tanke, med tanke på att det om och om igen bevisas för oss att även om vi helst vill blunda och tabubelägga, så är ju sexualitet och kön utan tvekan något oerhört politiskt laddat och det handlar i allra högsta grad om hälsa, jämställdhet och juridik. Precis som Åsa också påpekar.
Annan media: UNT, SvD, Dagen, GP, SVT, Rapport, Rapport, SRINT, P3, Studio1, TV4,
Hell of Hannastacia, Petra, Petra igen, Yami och Pandorna, Scabbe, Froby, Zetterman, Rebecca, Beijbom, JensO, Unga Folkpartiet, Unga Folkpartiet, JensO,
Intressant.
2010-06-23
Aktivista för RFSL under valrörelsen?
Jag vidarebefordrar för att se om intresset kanske finns hos er läsare här att delta. Man vet ju aldrig. Låter hemskt kul och väldigt viktigt i alla fall. Hoppa på om du kan.
Under Almedalsveckan lanserar RFSL sin valrörelsekampanj, ”Verklighetens folk”. Kampanjen syftar till att lyfta fram ”5 verkliga krav” som ska ge en bättre lagstiftning och bättre levnadsvillkor för hbt-personer i Sverige. För att vi ska få uppmärksamhet kring våra krav för ett bättre hbt –Sverige behöver vi din hjälp!
Två veckor innan valdagen (19 september) kommer RFSL:s kontor att göras om till en ordentlig ”Boot Camp” för organisationens aktiviteter under valrörelsen. Vi behöver dig som stödjer våra krav och som på kort tid kan ställa upp på olika aktiviteter, så som manifestationer, utdelning av flyers, affischer och liknande i RFSL:s regi runt om i Sverige.
Vi kommer också att smygstarta kampanjen lite under Politikerveckan i Almedalen och Stockholm Pride.
RFSL kommer att lyfta följande fem sakområden under valrörelsen:
• Familjepolitik
• Asyl och migration
• Vård för transpersoner
• Smittskyddslagen
• Hbt-kompetens inom vård och skola
Mer detaljerad information om sakområdena är under utveckling och lanseras inom kort.
I den här facebookgruppen kommer vi att uppdatera med löpande information om valrörelsekampanjen, inriktning, pressmeddelanden och tillfällen där vi behöver hjälp av aktivister med att genomföra aktiviteter som vi vill arrangera under valrörelsen.
Vill du vara aktivist? Skicka ett mejl med dina kontaktuppgifter till: ulrika.westerlund@rfsl.se och christian.antoni.mollerop@rfsl.se.
Hälsningar från RFSL
Ulrika Westerlund
Förbundsordförande
Christian A. Möllerop
Vice förbundsordförande
Under Almedalsveckan lanserar RFSL sin valrörelsekampanj, ”Verklighetens folk”. Kampanjen syftar till att lyfta fram ”5 verkliga krav” som ska ge en bättre lagstiftning och bättre levnadsvillkor för hbt-personer i Sverige. För att vi ska få uppmärksamhet kring våra krav för ett bättre hbt –Sverige behöver vi din hjälp!
Två veckor innan valdagen (19 september) kommer RFSL:s kontor att göras om till en ordentlig ”Boot Camp” för organisationens aktiviteter under valrörelsen. Vi behöver dig som stödjer våra krav och som på kort tid kan ställa upp på olika aktiviteter, så som manifestationer, utdelning av flyers, affischer och liknande i RFSL:s regi runt om i Sverige.
Vi kommer också att smygstarta kampanjen lite under Politikerveckan i Almedalen och Stockholm Pride.
RFSL kommer att lyfta följande fem sakområden under valrörelsen:
• Familjepolitik
• Asyl och migration
• Vård för transpersoner
• Smittskyddslagen
• Hbt-kompetens inom vård och skola
Mer detaljerad information om sakområdena är under utveckling och lanseras inom kort.
I den här facebookgruppen kommer vi att uppdatera med löpande information om valrörelsekampanjen, inriktning, pressmeddelanden och tillfällen där vi behöver hjälp av aktivister med att genomföra aktiviteter som vi vill arrangera under valrörelsen.
Vill du vara aktivist? Skicka ett mejl med dina kontaktuppgifter till: ulrika.westerlund@rfsl.se och christian.antoni.mollerop@rfsl.se.
Hälsningar från RFSL
Ulrika Westerlund
Förbundsordförande
Christian A. Möllerop
Vice förbundsordförande
2010-05-10
Cis People for Transgender Rights
Såg ni förresten den fantastiska artikeln som det nya nätverket Cis People for Transgender Rights (C4T) publicerade på Politikerbloggen härom sistens? Jag har försökt få tid att skriva om det en stund, men har haft litet för mycket i schemat och även i halsen, tyvärr. Är man risig och ändå har ett schema som lämpar sig för tre-fyra personer snarare än en, så kommer saker ibland på efterkälken. Men har ni inte läst detta, så beordrar jag er att faktiskt ta er tid att göra det. Så mycket för liberalism och frihetlighet här... ni SKA läsa detta!
Det är nämligen inte bara därute i stora världen som hbt-personer diskrimineras, berövas sina mänskliga rättigheter, steriliseras och utsätts för grova övergrepp - även från statligt håll. Det sker ju också i Sverige. Även om det uppmärksammas rent ut sagt skrämmande dåligt här och var.
Tack till Catrine, Per och Jens som skrev om detta. Och till mitt fina gamla nätverk Svart Måndag som lyfte det också. Finhet till er alla!
Även Gajditza uppmärksammade.
Det är nämligen inte bara därute i stora världen som hbt-personer diskrimineras, berövas sina mänskliga rättigheter, steriliseras och utsätts för grova övergrepp - även från statligt håll. Det sker ju också i Sverige. Även om det uppmärksammas rent ut sagt skrämmande dåligt här och var.
Tack till Catrine, Per och Jens som skrev om detta. Och till mitt fina gamla nätverk Svart Måndag som lyfte det också. Finhet till er alla!
Även Gajditza uppmärksammade.
2010-04-16
Day of Silence - Break the Silence!
Idag manifesterar RFSL Ungdom på Spelbomskans Torg, intill Stadsbiblioteket vid Odenplan i Stockholm.
Bryt tystnaden med RFSL Ungdom och gör din röst hörd för alla de som inte kan!
Manifestationen pågår från klockan 17-19. Du hinner kanske dit efter jobbet? Hoppa på. Din röst räknas.
Bryt tystnaden med RFSL Ungdom och gör din röst hörd för alla de som inte kan!
Manifestationen pågår från klockan 17-19. Du hinner kanske dit efter jobbet? Hoppa på. Din röst räknas.
2010-04-14
Läsvärt om bisexualitet
I jakten på svar från overklighetens folk till alla er övriga ytterligare ett lästips. Ytterligare ett statement, ett rakryggat konstaterande, ett utropstecken.
På Aftonbladet skrev igår Suzann Larsdotter, sexualupplysare på RFSL, personligt om sin bisexualitet och om hur vi bin ofta blir osynliggjorda från såväl den övriga homovärlden som den heterosexuella världen.
Kan inte låta bli att känna igen mig litet grann. Det är ju så det är, känner jag rätt ofta då jag läser. Kan vara tänkvärt för den som inte funderat så mycket på det tidigare. För oss bin som levt mellan världarna en stund är det dock knappast rocket science. Vi vet precis och vi känner igen oss och tycker förmodligen, varenda en av oss, att det är totalt självklart. Men det är viktigt att knuffa upp på agendan och ut i ljuset därför att det är något som ändå inte lyckas fastna i omgivningens medvetanden hur mycket vi än ber och skriker och bönar och gapar om att få bli sedda och accepterade för precis de vi är.
Att det ställer till det för oss på så vis att vi alltid blir placerade efter vilken eventuell partner vi har för tillfället är en tydlig sak som är svår att tampas med. Att dejtar vi en människa av andra könet så är vi automatiskt straighta. Dejtar vi en person av samma kön så är vi allra helst gay. Men att vi faktiskt inte vill bli inplacerade och att vi känner oss fångna är något som ofta inte nämns eller tolereras att det nämns. Hur ofta får jag inte höra att jag borde bestämma mig, att jag inte är riktig eller hel om jag inte väljer sida, att jag bara är på låtsas eller bara låtsas. Att det inte är ok att jag lever på det sätt jag själv vill leva. Det ska ju vara antingen eller...
Själv har jag valt att ta det där steget till att stå för exakt och precis den jag är. Att vara offentlig med min identitet, min läggning, min lösning på mitt eget personliga livspussel. Må så vara att jag inte blir poppis för det, men det behövs fler som vågar gå ut och stå för att de är bi, för att de kanske är trans- eller intersexuella, för att de är polygama eller polyamorösa.
Själv ser jag mig som polygam, bisexuell och med en tidigare historik kopplad till trans- och intersexualism. Kontroversiellt. Något jag kanske inte borde prata så högt om. Men som jag anser att jag bör prata högt om precis just därför. För att vi behöver vara fler som syns. Fler so har en ryggrad. Fler som står upp för precis de vi är. För att ändra attityderna, för att skapa en samling människor som kan agera positiva förebilder för alla andra som inte ser det som lika självklart att våga vara precis som de är.
Se mig. Jag är här. Jag är queer. Jag är stolt. Och jag tänker inte ändra på mig.
Tack, Suzann, för att du orkar driva på. Tack för att du orkar vara en förebild. Tack för att du är så cool och så rak. Det behövs fler av dig därute.
På Aftonbladet skrev igår Suzann Larsdotter, sexualupplysare på RFSL, personligt om sin bisexualitet och om hur vi bin ofta blir osynliggjorda från såväl den övriga homovärlden som den heterosexuella världen.
Kan inte låta bli att känna igen mig litet grann. Det är ju så det är, känner jag rätt ofta då jag läser. Kan vara tänkvärt för den som inte funderat så mycket på det tidigare. För oss bin som levt mellan världarna en stund är det dock knappast rocket science. Vi vet precis och vi känner igen oss och tycker förmodligen, varenda en av oss, att det är totalt självklart. Men det är viktigt att knuffa upp på agendan och ut i ljuset därför att det är något som ändå inte lyckas fastna i omgivningens medvetanden hur mycket vi än ber och skriker och bönar och gapar om att få bli sedda och accepterade för precis de vi är.
Att det ställer till det för oss på så vis att vi alltid blir placerade efter vilken eventuell partner vi har för tillfället är en tydlig sak som är svår att tampas med. Att dejtar vi en människa av andra könet så är vi automatiskt straighta. Dejtar vi en person av samma kön så är vi allra helst gay. Men att vi faktiskt inte vill bli inplacerade och att vi känner oss fångna är något som ofta inte nämns eller tolereras att det nämns. Hur ofta får jag inte höra att jag borde bestämma mig, att jag inte är riktig eller hel om jag inte väljer sida, att jag bara är på låtsas eller bara låtsas. Att det inte är ok att jag lever på det sätt jag själv vill leva. Det ska ju vara antingen eller...
Själv har jag valt att ta det där steget till att stå för exakt och precis den jag är. Att vara offentlig med min identitet, min läggning, min lösning på mitt eget personliga livspussel. Må så vara att jag inte blir poppis för det, men det behövs fler som vågar gå ut och stå för att de är bi, för att de kanske är trans- eller intersexuella, för att de är polygama eller polyamorösa.
Själv ser jag mig som polygam, bisexuell och med en tidigare historik kopplad till trans- och intersexualism. Kontroversiellt. Något jag kanske inte borde prata så högt om. Men som jag anser att jag bör prata högt om precis just därför. För att vi behöver vara fler som syns. Fler so har en ryggrad. Fler som står upp för precis de vi är. För att ändra attityderna, för att skapa en samling människor som kan agera positiva förebilder för alla andra som inte ser det som lika självklart att våga vara precis som de är.
Se mig. Jag är här. Jag är queer. Jag är stolt. Och jag tänker inte ändra på mig.
Tack, Suzann, för att du orkar driva på. Tack för att du orkar vara en förebild. Tack för att du är så cool och så rak. Det behövs fler av dig därute.
2010-02-12
Låt tvångssterilisering vara "a thing of the past"
Idag skriver jag tillsammans med RFSL's ordförande Sören Juvas på Newsmill till svar gentemot Catharina Carlsson (M) och hennes utspel i Dagens Samhälle för en knapp vecka sedan.
Carlsson hävdar att det finns skäl att ifrågasätta människors värde och framförallt deras rätt till en sexualitet och fortplantningsförmåga på grund av mentala funktionshinder och andra former av "underutveckling". Självklart andas hennes utspel rent fascistisk folkhemsanda och hör möjligen hemma någonstans runt det mindre charmiga 30-talet. Vi kunde helt enkelt inte hålla klaffen utan blev tvungna att stoppa en socka i munnen på henne.
Idag kan man förvänta sig mer av folkvalda politiker än en längtan tillbaka till rasbiologiska institut, tvångssteriliseringar, normstyrda fördomar och etik som kanske, bara kanske, skulle fått till och med makarna Myrdal att backa. Läs gärna artikeln och gå in och kommentera. Det finns goda skäl att verkligen sätta ned foten idag och visa att detta inte är en utveckling vi alla kan stå för. Oavsett politisk inriktning vågar jag tro att det finns gott om stöd för en mer human samhällsutveckling än den moderaterna visat sig stå för på sistone.
Ropa! Skrik! Blogga! Debattera! Twittra! Sätt ned foten och kräv ett jämställt och varmt samhälle som ger alla samma mänskliga rättigheter i Sverige idag, imorgon och i framtiden.
Mymlan skriver att veckans bloggtema är - kärlek. Med tanke på att det är alla hjärtans dag på söndag finns gott om skäl att slå ett slag för alla människors rätt att känna och leva ut sin kärlek med någon de älskar. Utan statliga pekpinnar, risk för tvångssteriliseringar på grund av att man tillhör fel samhällsgrupp eller minoritet. Kärleken ska vara fri och gränslös så länge den inte skadar någon annan.
Finns sedan skäl att hävda att exempelvis barn far illa, ska det vara en sak för landets domstolar att ta ställning till och kräva in bevis om. Först då ska samhället agera. Vi har ingen rätt att sätta oss till doms över människor och deras kärlek, sexualitet eller reproduktion. Vi har alla skyldighet att värna alla människors rätt till integritet, frihet, sina egna kroppar och sin egen sexualitet och fortplantning. Staten ska ge själva F*N i våra liv och i att styra över vad vi gör med den vi älskar.
Intressant.
Andra skriver:
Liberati, Alliansfritt, HBT-sossen, Badlands Hyena, Johan Westerholm, Peter Andersson, JensO.
Carlsson hävdar att det finns skäl att ifrågasätta människors värde och framförallt deras rätt till en sexualitet och fortplantningsförmåga på grund av mentala funktionshinder och andra former av "underutveckling". Självklart andas hennes utspel rent fascistisk folkhemsanda och hör möjligen hemma någonstans runt det mindre charmiga 30-talet. Vi kunde helt enkelt inte hålla klaffen utan blev tvungna att stoppa en socka i munnen på henne.
Idag kan man förvänta sig mer av folkvalda politiker än en längtan tillbaka till rasbiologiska institut, tvångssteriliseringar, normstyrda fördomar och etik som kanske, bara kanske, skulle fått till och med makarna Myrdal att backa. Läs gärna artikeln och gå in och kommentera. Det finns goda skäl att verkligen sätta ned foten idag och visa att detta inte är en utveckling vi alla kan stå för. Oavsett politisk inriktning vågar jag tro att det finns gott om stöd för en mer human samhällsutveckling än den moderaterna visat sig stå för på sistone.
Ropa! Skrik! Blogga! Debattera! Twittra! Sätt ned foten och kräv ett jämställt och varmt samhälle som ger alla samma mänskliga rättigheter i Sverige idag, imorgon och i framtiden.
Mymlan skriver att veckans bloggtema är - kärlek. Med tanke på att det är alla hjärtans dag på söndag finns gott om skäl att slå ett slag för alla människors rätt att känna och leva ut sin kärlek med någon de älskar. Utan statliga pekpinnar, risk för tvångssteriliseringar på grund av att man tillhör fel samhällsgrupp eller minoritet. Kärleken ska vara fri och gränslös så länge den inte skadar någon annan.
Finns sedan skäl att hävda att exempelvis barn far illa, ska det vara en sak för landets domstolar att ta ställning till och kräva in bevis om. Först då ska samhället agera. Vi har ingen rätt att sätta oss till doms över människor och deras kärlek, sexualitet eller reproduktion. Vi har alla skyldighet att värna alla människors rätt till integritet, frihet, sina egna kroppar och sin egen sexualitet och fortplantning. Staten ska ge själva F*N i våra liv och i att styra över vad vi gör med den vi älskar.
Intressant.
Andra skriver:
Liberati, Alliansfritt, HBT-sossen, Badlands Hyena, Johan Westerholm, Peter Andersson, JensO.
2009-11-19
Program för transtemadagen på Huset - RFSL Ungdom/Stockholm
På lördag är det alltså dags för årets temadag på ämnet Trans.
Om du vill lära dig mer, om du vill söka kontakter eller bara hänga med oss coola transpersoner i Stockholm (samt en eller annan tillresande), så tycker jag att du ska komma förbi.
Temadagen kommer att hållas i RFSL's lokaler på Sveavägen 59 i Stockholm, även kallat Huset.
Man slår upp dörrarna kl 10.30 för den som vill mingla lite och kanske dricka en kopp kaffe innan den första programpunkten drar igång.
Klockan 11.00 hälsar Peter Tai Christensen (vice ordförande, RFSL Stockholm) och Linus Hedlund (ordförande, RFSL Ungdom Stockholm) välkomna och informerar om vad som kommer att hända under dagen.
Inträde: Gratis för medlemmar, 20 kr för dig som inte är medlem. Bli gärna medlem på plats och gå in gratis! 100 kr för dig upp till 26 och 300 kr för dig över 26.
Kom ihåg att anmäla dig så att RFSL har koll och vet hur mycket lunch som behövs (Anmälan på facebook räknas).
Välkommen!
/ RFSL Stockholm och RFSL Stockholm Ungdom
PROGRAM
11.15-12.45
Namnlagen – vad innebär regeringsrättens dom?
På förra årets transtemadag diskuterades namnlagen av riksdagsledamöterna Barbro Westerholm (FP) och Anti Avsan (M) under ledning av Kerstin Burman. Sedan dess har mycket hänt. Regeringsrätten har nyligen i en dom slagit fast att en myndig persons juridiska könstillhörighet inte ska påverka möjligheten att lägga till ett förnamn. Jan-Olov Madeleine Ågren och Kerstin Burman berättar om processen som ledde fram till regeringsrättens dom och samtalar om vad regeringsrättens dom kommer att få för konsekvenser samt vilka transrelaterade namnlagsfrågor som återstår.
Medverkande: Jan-Olov Madeleine Ågren och Kerstin Burman
Moderator: Peter Tai Christensen
12.45-14.00
Lunch
Det bjuds på lunch från Café Copacabana.
14.00-15.00
Identitetsstärkande arbete med transungdomar - hur, vad, varför?
Eddie Summanen, projektledare på RFSL Ungdom, föreläser utifrån RFSL Ungdoms pågående projekt Transformering. Projektet syftar till att höja kunskapen kring transfrågor samt att motverka ohälsan bland unga
transpersoner. Inom ramen för projektet anordnas identitetsstärkande verksamheter för transpersoner i åldern 13-30 år. Eddie Summanen berättar om vad som genomförts hittills och vad som planeras i framtiden.
Medverkande: Eddie Summanen
15.00-15.15
Paus
15.15 - 16.15
Trans på film
Louise Wallenberg, fil.dr i filmvetenskap och föreståndare för Centrum för modevetenskap, föreläser om representationen av transpersoner inom såväl mainstreamfilm som alternativfilm, fiktion och dokumentärfilm.
16.15-16.45
Paus
16.45-17.45
Infestus – Trans inom och utom teatern
Aleksa Lundberg tog examen från scenskolan i Göteborg som den första transsexuella eleven någonsin. Här bjuder hon in till ett samtal om trans både inom och utom teatern, baserat på sina egna erfarenheter. Dessutom spelar hon en scen från sin föreställning Infestus.
Medverkande: Aleksa Lundberg, Linus Hedlund
17.45-18.00
Avslutning
2009-08-18
Iragi LGBT - this is worthy of its own posting
If you want to practically help send some $$$ the way of ‘Iraqi LGBT’ http://iraqilgbtuk.blogspot.com
They run safe houses inside Iraq as well as supporting refugees in the rest of the middle east.
Whilst the HRW report is good news for raising the profile of the pogrom, only Iraqi LGBT is actually supporting people (saving them from murder) inside the country. But funds are scarce and they consequently have to turn people away.
To find out more, read their annual report which is published on their website.
They run safe houses inside Iraq as well as supporting refugees in the rest of the middle east.
Whilst the HRW report is good news for raising the profile of the pogrom, only Iraqi LGBT is actually supporting people (saving them from murder) inside the country. But funds are scarce and they consequently have to turn people away.
To find out more, read their annual report which is published on their website.
2009-08-17
RFSL demands, the Swedish goverment to act! Let the people who will be killed in Iraq come Sweden
RFSL demands the Swedish goverment, also by virtue of the presidency of the EU, to act vigorously against the ongoing persecution of LGBT people in Iraq.
The human rights organization Human Rights Watch (HRW) presented on Monday a report in which it clearly appears that militia groups are guilty of systematic murder, where it is primarily men who are not heterosexual or are not perceived to be heterosexual or male enough, who are the victims. Amnesty International has previously reported the same thing.
- It is not enough to condemn the ongoing cleansing. We call on Sweden to explore the possibility of evacuating homosexuals, bisexuals and transgender people who are at risk of "sexual cleansing" says Soren Juvas, president of RFSL.
HRW's report called "They Want Us Exterminated - Murder, Torture, Sexual Orientation and Gender in Iraq" can be downloaded at www.hrw.org. According to the report, based on studies carried out on site in April this year by HRW, hundreds of LGBT people have been killed in Iraq over the past five years, not infrequently in a bestial way. Murders are carried out by various Islamist militias while the police and the judiciary in Iraq choose to ignore.
- We also demand the Swedish government to stop all deportations to Iraq of people who have sought asylum based on sexual orientation and genderidentity, or at risk of this campaign of murder Soren Juvas continues.
In the report HRW recommends that countries outside Iraq and its proximity, as Iraqi LGBT people are fleeing, to recognize that these people are in legal danger and give them the right to stay and also to the outside world in various ways to strongly support efforts for improvement of human rights in Iraq.
For additional information, contact: Soren Juvas +46 709 52 51 32
The human rights organization Human Rights Watch (HRW) presented on Monday a report in which it clearly appears that militia groups are guilty of systematic murder, where it is primarily men who are not heterosexual or are not perceived to be heterosexual or male enough, who are the victims. Amnesty International has previously reported the same thing.
- It is not enough to condemn the ongoing cleansing. We call on Sweden to explore the possibility of evacuating homosexuals, bisexuals and transgender people who are at risk of "sexual cleansing" says Soren Juvas, president of RFSL.
HRW's report called "They Want Us Exterminated - Murder, Torture, Sexual Orientation and Gender in Iraq" can be downloaded at www.hrw.org. According to the report, based on studies carried out on site in April this year by HRW, hundreds of LGBT people have been killed in Iraq over the past five years, not infrequently in a bestial way. Murders are carried out by various Islamist militias while the police and the judiciary in Iraq choose to ignore.
- We also demand the Swedish government to stop all deportations to Iraq of people who have sought asylum based on sexual orientation and genderidentity, or at risk of this campaign of murder Soren Juvas continues.
In the report HRW recommends that countries outside Iraq and its proximity, as Iraqi LGBT people are fleeing, to recognize that these people are in legal danger and give them the right to stay and also to the outside world in various ways to strongly support efforts for improvement of human rights in Iraq.
For additional information, contact: Soren Juvas +46 709 52 51 32
2008-10-13
Transgender Day of Remembrance, samt Transdag på Huset
Efter att Europride 2008 lagt ett starkt fokus på transfrågor, inte minst på Pride House, och det varit en markant ökning av utrymmet för transfrågor i medierna de sista få åren börjar det bli dags att ta det en aning längre.
Förstås uppmärksammas Transgender Day of Remembrance även i år. Hur planerna ser ut konkret vet jag inte än, men att jag kommer att engagera mig på ett eller annat vis är uppenbart. Det gör jag för att uppmärksamma transpersoners situation i Sverige och i Världen idag. Jag gör det för att hedra minnet av de som fallit offer för transfobi och för de (ofta unga) människor som inte orkat med att hantera de problem och de fördomar de mött på grund av den situation de fötts in i.
Jag själv har inte haft en enkel tillvaro heller under åren. Det tog 13 år för mig att alls få en remiss till vårdteamet för transsexuella i Stockholm. Jag har fått tipset av psykologer att hoppa från Västerbron i Stockholm med hänsyn till mänsklighetens bästa (inkluderat ett erbjudande om hjälp). Jag och många med mig har utsatts för exempelvis diverse problem i skolor, på arbetsmarknaden och i den nuvarande och tidigare vänkretsen och familjen. Jag har levt under hot, sprungit gatlopp för nazister och upplevt en hel del som de flesta av er inte ens kan drömma om.
På tisdag är en stor del av min personliga kamp över. Då ska jag förhoppningsvis få det officiella beslutet från Socialstyrelsens Rättsliga Råd om att jag äntligen accepteras av staten som den kvinna jag alltid upplevt mig som. Det har varit tungt, smärtsamt, sällsamt och underbart på en och samma gång att gå igenom vad jag gått igenom. Men att jag skulle behöva vänta så länge på hjälp från det svenska vårdsystemet som jag gjorde är fullkomligt orimligt.
Än idag skadas många för livet av samhällets fördomar. Än idag saknas verkliga förebilder för unga transpersoner. Än idag avslutar mer än hälften av alla transsexuella unga sitt liv för sin egen hand utan att ha uppnått sin 30-årsdag.
Det är inte ovanligt idag att arbetsgivare hotar anställda transpersoner, eller att människor med någon form av transidentitet har svårt att få någon form av arbete. Än idag diskrimineras den här gruppen av olika skäl och på många olika vis inom vården.
Samtidigt händer mycket nu. Vi har sett att människor med den här typen av identitetshistorik kan arbeta på mycket hög nivå inom näringslivet, kan åstadkomma fantastiska saker på det politiska planet, kan agera som mycket kompetenta kirurger, konstnärer, musiker osv. Det händer något. Men det går för långsamt. Vi har långt kvar innan transidentiteter blir lika accepterade som exempelvis sexuell läggning gentemot det egna könet.
Detta hoppas jag på inför framtiden:
Jag vill förstås även att Stockholms Läns Landsting ändrar sin inställning till exempelvis epilering av hår för transkvinnor i samband med könskorrigering.
Att man idag tvingar kvinnor att, trots att de lever som kvinnor sedan länge, acceptera att gå med helskägg under 3-4 års tid, riskera nervskador, ärrbildningar och dylikt på grund av att man använder föråldrad epileringsteknik är inte ok.
Kvinnorna ska alltså använda sig av en oerhört smärtsam teknik som innebär att de dessutom tvingas gå med helskägg i många år, trots att de i övrigt lever i sin verkliga könspresentation sedan länge. Detta trots att tekniken är dyr - oftast i storleksordningen flera hundratusen kronor. Den kräver också flera behandlingar i veckan, vilket omöjliggör ett normalt arbetsliv och i vissa fall även studier. Vi pratar hundratals och åter hundratals behandlingar.
Alternativet, IPL, kostar inte ens en tiondel (cirka 10-20.000kr) av den ovan nämnda summan (100.000-300.000kr), kräver 10-12 behandlingar a 15 minuter under oftast mindre än ett års tid. Kvinnan kan under tiden leva som vilken annan kvinna som helst - det vill säga "slätrakad" och utan större risk för några som helst skador. Behandlingen är ung och anses av SLL vara oprövad, men samtliga studier och resultat hittills idag visar på gott och väl lika goda resultat ur epileringssynpunkt som för den äldre elektrolystekniken.
Samtliga övriga landsting använder idag IPL på ett eller annat vis, visserligen i skiftande omfattning, för att behandla transsexuella kvinnor. Inom Stockholms Läns Landsting säger man kort och gott nej - för så har man aldrig gjort förr...
En bra förklaring? Finns det någon rimlig logik i den förklaringen, så får någon gärna skriva hem och berätta om det.
Själv blev jag erbjuden att få diverse antidepressiva och lugnande medel utskrivna för att kunna hantera 3-4 år av konstant smärta, svullnader, diskriminering, hotfulla situationer på stan, en förstörd karriär, en förstörd politisk karriär osv. På grund av att man ville kasta pengar i sjön och använda en uråldrig teknik enbart av hävd.
Så det finns mycket att göra för transsexuella och för andra transidentifierade personer inom landet idag. Vi ligger efter resten av världen idag. Det är dags att ta ett steg framåt.
Missförstå mig rätt nu. Det finns stora delar av den svenska vården som fungerar riktigt, riktigt bra, men ingen kedja är bättre än dess svagaste länk och det finns saker som verkligen måste fungera om vi någonsin ska kunna slå oss för bröstet och hävda att vi alls har en vård av transsexuella i det här landet som är värd namnet och som inte diskriminerar, skadar och skapar grogrund för allvarlig depression, utslagning, självmordsförsök och liknande. Vi har varit en underprioriterad grupp alltför länge. Att jag är en av väldigt få transpersoner som någonsin varit stark nog att slå mig in i politiken och göra det på ett vis som fortfarande härrör till kompetens snarare än till någon form av freakshowföreställning i omvärldens ögon är verkligen ingen slump. Än idag lever sådana fördomar kvar och som transperson måste jag alltid bevisa mig själv minst tjugo gånger mer än någon annan.
Helt enkelt: Det sista tabut måste falla och vi behöver och kräver vår rätt till vård, utbildning, arbete, respekt, integritet och värdighet på samma villkor som alla andra.
Själv har jag drivit de här frågorna ett tag nu. Jag kommer fortsätta göra det, vid sidan av mitt engagemang i Svart Måndag, och på andra håll. Jag börjar med att uppmärksamma Transgender Day of Remembrance.
Och jag kommer självklart även att delta, förmodligen bland annat som föreläsare, under transdagen på RFSL i Stockholm den 22 november. Dagens aktiviteter pågår mellan klockan 11.00-18.00.
Välkommen!
Pingat på intressant.se.
Förstås uppmärksammas Transgender Day of Remembrance även i år. Hur planerna ser ut konkret vet jag inte än, men att jag kommer att engagera mig på ett eller annat vis är uppenbart. Det gör jag för att uppmärksamma transpersoners situation i Sverige och i Världen idag. Jag gör det för att hedra minnet av de som fallit offer för transfobi och för de (ofta unga) människor som inte orkat med att hantera de problem och de fördomar de mött på grund av den situation de fötts in i.
Jag själv har inte haft en enkel tillvaro heller under åren. Det tog 13 år för mig att alls få en remiss till vårdteamet för transsexuella i Stockholm. Jag har fått tipset av psykologer att hoppa från Västerbron i Stockholm med hänsyn till mänsklighetens bästa (inkluderat ett erbjudande om hjälp). Jag och många med mig har utsatts för exempelvis diverse problem i skolor, på arbetsmarknaden och i den nuvarande och tidigare vänkretsen och familjen. Jag har levt under hot, sprungit gatlopp för nazister och upplevt en hel del som de flesta av er inte ens kan drömma om.
På tisdag är en stor del av min personliga kamp över. Då ska jag förhoppningsvis få det officiella beslutet från Socialstyrelsens Rättsliga Råd om att jag äntligen accepteras av staten som den kvinna jag alltid upplevt mig som. Det har varit tungt, smärtsamt, sällsamt och underbart på en och samma gång att gå igenom vad jag gått igenom. Men att jag skulle behöva vänta så länge på hjälp från det svenska vårdsystemet som jag gjorde är fullkomligt orimligt.
Än idag skadas många för livet av samhällets fördomar. Än idag saknas verkliga förebilder för unga transpersoner. Än idag avslutar mer än hälften av alla transsexuella unga sitt liv för sin egen hand utan att ha uppnått sin 30-årsdag.
Det är inte ovanligt idag att arbetsgivare hotar anställda transpersoner, eller att människor med någon form av transidentitet har svårt att få någon form av arbete. Än idag diskrimineras den här gruppen av olika skäl och på många olika vis inom vården.
Samtidigt händer mycket nu. Vi har sett att människor med den här typen av identitetshistorik kan arbeta på mycket hög nivå inom näringslivet, kan åstadkomma fantastiska saker på det politiska planet, kan agera som mycket kompetenta kirurger, konstnärer, musiker osv. Det händer något. Men det går för långsamt. Vi har långt kvar innan transidentiteter blir lika accepterade som exempelvis sexuell läggning gentemot det egna könet.
Detta hoppas jag på inför framtiden:
- En snabbare och smidigare (lättare) väg till kompetent vård i Sverige och utomlands - vi har en lagstiftning som garanterar utredning och vård av transpersoner inom landet och garanterar remiss till vårdteam för behandling av transsexuella, men de flesta får arbeta i många år för att ta sig förbi den allmäna vården och öppenvården innan de kommer fram till behörig och utbildad vård
- Ett stopp för diskriminering inom vården, skolan och näringslivet (inkluderande en skärpning av lagstiftningen gällande samtliga diskrimineringsbrott mot samtliga transkategorier)
- En anpassning av svensk lag och vårdgång till de regler som gäller i övriga världen för vård av transsexuella och intersexuella (enligt Harry Benjamin Standards of Care och de rekommendationer som WPATH har fastslagit)
- En förbättrad vårdgång som är bättre anpassad till individuella förutsättningar och önskemål från patientens sida
- En könsneutral namnlagstiftning
- En könsneutral äktenskapslagstiftning
- Ett stopp för tvångssterilisering och kastrering av transsexuella och intersexuella inom landet (jodå, vi har fortfarande en lagstiftning som kräver tvångssterilisering av just den här gruppen i Sverige år 2008)
- Ytterligare ekonomiska satsningar på att förbättra kirurgi och annan vård för transpersoner (inte minst för att åstadkomma vettiga kirurgiska resultat för transsexuella killar, vilka idag har oerhörda problem att kunna fungera intimt, sexuellt och i vardagen på grund av att teknologin för att skapa nya manliga genitalier inte hunnit långt nog)
- Ett upphörande av alla normativa fördomar som säger att man inte har rätt att vara en framgångsrik, offentlig eller lycklig människa som lever sitt eget liv utan att gå med på att skambeläggas eller gömmas undan på ett eller annat vis
Jag vill förstås även att Stockholms Läns Landsting ändrar sin inställning till exempelvis epilering av hår för transkvinnor i samband med könskorrigering.
Att man idag tvingar kvinnor att, trots att de lever som kvinnor sedan länge, acceptera att gå med helskägg under 3-4 års tid, riskera nervskador, ärrbildningar och dylikt på grund av att man använder föråldrad epileringsteknik är inte ok.
Kvinnorna ska alltså använda sig av en oerhört smärtsam teknik som innebär att de dessutom tvingas gå med helskägg i många år, trots att de i övrigt lever i sin verkliga könspresentation sedan länge. Detta trots att tekniken är dyr - oftast i storleksordningen flera hundratusen kronor. Den kräver också flera behandlingar i veckan, vilket omöjliggör ett normalt arbetsliv och i vissa fall även studier. Vi pratar hundratals och åter hundratals behandlingar.
Alternativet, IPL, kostar inte ens en tiondel (cirka 10-20.000kr) av den ovan nämnda summan (100.000-300.000kr), kräver 10-12 behandlingar a 15 minuter under oftast mindre än ett års tid. Kvinnan kan under tiden leva som vilken annan kvinna som helst - det vill säga "slätrakad" och utan större risk för några som helst skador. Behandlingen är ung och anses av SLL vara oprövad, men samtliga studier och resultat hittills idag visar på gott och väl lika goda resultat ur epileringssynpunkt som för den äldre elektrolystekniken.
Samtliga övriga landsting använder idag IPL på ett eller annat vis, visserligen i skiftande omfattning, för att behandla transsexuella kvinnor. Inom Stockholms Läns Landsting säger man kort och gott nej - för så har man aldrig gjort förr...
En bra förklaring? Finns det någon rimlig logik i den förklaringen, så får någon gärna skriva hem och berätta om det.
Själv blev jag erbjuden att få diverse antidepressiva och lugnande medel utskrivna för att kunna hantera 3-4 år av konstant smärta, svullnader, diskriminering, hotfulla situationer på stan, en förstörd karriär, en förstörd politisk karriär osv. På grund av att man ville kasta pengar i sjön och använda en uråldrig teknik enbart av hävd.
Så det finns mycket att göra för transsexuella och för andra transidentifierade personer inom landet idag. Vi ligger efter resten av världen idag. Det är dags att ta ett steg framåt.
Missförstå mig rätt nu. Det finns stora delar av den svenska vården som fungerar riktigt, riktigt bra, men ingen kedja är bättre än dess svagaste länk och det finns saker som verkligen måste fungera om vi någonsin ska kunna slå oss för bröstet och hävda att vi alls har en vård av transsexuella i det här landet som är värd namnet och som inte diskriminerar, skadar och skapar grogrund för allvarlig depression, utslagning, självmordsförsök och liknande. Vi har varit en underprioriterad grupp alltför länge. Att jag är en av väldigt få transpersoner som någonsin varit stark nog att slå mig in i politiken och göra det på ett vis som fortfarande härrör till kompetens snarare än till någon form av freakshowföreställning i omvärldens ögon är verkligen ingen slump. Än idag lever sådana fördomar kvar och som transperson måste jag alltid bevisa mig själv minst tjugo gånger mer än någon annan.
Helt enkelt: Det sista tabut måste falla och vi behöver och kräver vår rätt till vård, utbildning, arbete, respekt, integritet och värdighet på samma villkor som alla andra.
Själv har jag drivit de här frågorna ett tag nu. Jag kommer fortsätta göra det, vid sidan av mitt engagemang i Svart Måndag, och på andra håll. Jag börjar med att uppmärksamma Transgender Day of Remembrance.
Och jag kommer självklart även att delta, förmodligen bland annat som föreläsare, under transdagen på RFSL i Stockholm den 22 november. Dagens aktiviteter pågår mellan klockan 11.00-18.00.
Välkommen!
Pingat på intressant.se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
