2011-10-17

Öppet brev till Västtrafik, återpublicerat med tillstånd av Erik Ljungberg

Hej Västtrafik!



Ja, nu skriver jag till er igen. Jag förstår om ni redan nu tröttnat på detta mail - men jag tror inte riktigt att ni begripit vad det är jag försökt berätta de senaste 14 åren som jag skrivit. Om du inte jobbat så länge på Västtrafik så drar jag en kort resumé:



Resumé (hoppa gärna över om du kan din historia)

Sedan 1997 har jag kämpat för att få åka kollektivt som den Göteborgare och skattebetalare jag är. Dock verkar det som om att varje gång jag har påpekat era tillkortakommanden så har ni reagerat med ignorans och en tydlig ovilja till att rätta till era problem.



1979 kom en lag som sa att ni så snart som möjligt skulle anpassa kollektivtrafiken till alla. Lagen gör det klart och tydligt att även jag, som sitter i rullstol, ska kunna åka som alla andra.



1997 (18 år senare) skaffade ni låggolvsvagnar som möjliggjorde det för mig med en manuell rullstol, om jag hade hjälp att komma över tröskeln på ca 15 cm, att komma ombord. Dock hade ni, som enda kollektivtrafikföretag i Sverige, Europa och så vitt vi kunnat utröna, i världen, skrivit i era regler att man inte får åka sittandes i sin rullstol. Den självklara frågan är då naturligtvis: "Varför?". Jag ställde frågan otaliga gånger. Varje gång fick jag svaret: "Därför!".



2004 (23 år senare) hade jag tröttnat. Låggolvsfordonen som ni skyltade med en symbol av en rullstol fick jag fortfarande inte åka med. Alla era genanta svar samlade jag ihop på en hemsida som jag kallade Västtragik. Ni svarade med att stämma mig och byta ut klistermärkena med rullstolssymbolen till en symbol med gubbe och käpp. Jag fick gehör för min fråga i medierna och ni gav upp er stämning. Inget hände dessvärre med varken era fordon, era regler eller er attityd.



2007 (26 år senare) kom tillslut de efterlängtade ramperna på spårvagnarna. Genom att jag tryckte på en knapp kunde föraren trycka på en annan knapp som gjorde att en tredje knapp tändes som jag fick trycka på och en ramp kom ut. I teorin kunde jag åka själv! Visst fanns det barnsjukdomar med nymodigheterna - men de skulle väl snart avhjälpas?



Hur funkar det idag?

Jag upplevde att mina resor krånglade oftare än att de funkade. Jag ställde frågan till er vad ni gör för att få bukt med bekymren på vagnarna. Hugo Lepik, som är chef för trafiken i Göteborgsområdet, förklarade att det inte fanns några problem - tydlig statistik visade att endast 1% av turerna hade problem med rampen. Vad märkligt att mina upplevelser talade för att ca 3 av 4 turer inte funkade som det var tänkt. Hur kunde det vara så olika?



Vi (jag och Västtrafik) gjorde en undersökning tillsammans. Med vetenskapligt korrekt enkät och en vårdag 2011 åkte vi spårvagn och kryssade av vad som funkade resp. inte funkade. Nu fick vi svart på vitt att 25% av resorna fungerade och i 75% av fallen gick något fel. Felen kunde bestå i att man inte fick plats, att vi inte blev uppmärksammade då vi skulle stiga på eller att vi (pga ouppmärksamhet eller tekniskt fel) fick stiga av i en annan stadsdel än vad vi tänkt oss (ja, det låter kanske otroligt men det hände vid 2 av 7 resor). 75% fel är ändå ganska mycket.



Jag och min vän Tina (som också sitter i rullstol) skapade ett verktyg så att vi enkelt från våra telefoner kunde registrera exakt vad på alla bussar och spårvagnar som vi åkte som borde åtgärdas. Allt från en trasig fjäder som gör att fällstolen på rullstolsplatsen inte fäller upp sig automatiskt, till krånglande knapp och ramp.



Baserat på vår mycket detaljerade statistik anordnades ett möte med Västtrafik, Göteborgs Spårvägar och representant från ägarna. Jag höll en 2 timmars föreläsning om bristerna i deras statistik och i deras fordonspark. Jag pratade också om möjligheterna att åtgärda dessa, återupprätta goodwill och nyttan av att sätta upp mål och ha bra statistik. Jag erbjöd dem även vår detaljerade statistik och förklarade att denna direkt kunde användas av t.ex. reparatörerna i garaget och direkt åtgärda de upptäckta felen. Jag erbjöd dem vår statistik och vår lösning i utbyte mot att de lovade att ta frågan på allvar. De skulle tänka på saken. Det dröjde ett par månader innan jag återkom - var det inte av intresse? Nej, enligt Hugo Lepik så är tillgänglighet inte ett område som behöver prioriteras.



Jag frågade Hugo hur stor del fel som tolereras innan man på allvar tar itu med problemen. De hade ingen specifik siffra - men om t.ex. en linje drabbades av 0,5% fel så vidtogs ordentliga åtgärder för att fixa detta. Om 0,5% är en gräns för "vanliga fall" - var går då samma gräns för oss som är rullstolsanvändare? För det är väl inte så att ni behandlar folk och folk på olika vis (det vore ju isåfall diskriminering)!?



Det som är felet med kollektivtrafiken är inte de tekniska problem som ställer till det för mig. Nej, de verkliga problemet är det ointresse ni gång på gång visar. Ointresse för att lösa problem, följa lagen och för att ha oss som kunder.



Mitt försök att hjälpa till och jobba med er mottogs med ointresse. Ska jag använda min energi att jobba med blåslampan i ändan på er igen? Media har visat sig tämligen ineffektivt då er goodwill knappast kan bli sämre. Jag tror att det är dags att ta till den juridiska blåslampan. Ni har ju alla trots allt ignorerat lagen.



32 år är en lång tid.







Jag vill passa på att fråga politiker och påverkare inom diverse landsting och annorstädes, samt även inom funkpolrörelsen om detta är något vi helt enkelt ska acceptera? Ska det se ut såhär? Vad kan vi göra tillsammans för att få detta att förändras?


Pingar Frihetssmedjan, Funkpol, Helene Odenjung, Birgitta Rydberg, Anna Starbrink, Helena von Schantz, Maria Jern, Johan Sjölander, Maria Wallhager, Rosie Rothstein, Göteborgsliberalen, Max Andersson, Jonas Andersson, Roland Karlsson, Mikael Wendt, Åsa Puide, Christoffer Fagerberg, Adam Cwejman, Hanna Wagenius, Per Pettersson, Anna Troberg, Jens Odsvall, Beelzebjörn, Bonnie Peterson, New Renaissance

2011-10-10

Vem firar egentligen Columbus Day?

Ju mer jag lär mig om mitt ursprung och om de människor som gått före mig, vilkas fotspår jag fortfarande vandrar i så inser jag att det jag periodvis råkat och råkar ut för idag följer samma mönster och samma värderingsgrunder. Visst har mycket förändrats och visst blir vissa saker bättre. Men historien sätter spår. Och nutiden sätter spår. Inför imorgon.

Ju mer jag lär mig av vårt förflutna och vårt ursprung, så inser jag också att vi alla är väldigt mycket summan av en lång historia som på olika vis påverkat oss genom de människor som gått före oss. Ingen kan helt och hållet förhålla sig helt och hållet neutral till historien. Till vad som skett genom tiderna. Till det som sker idag. Det är samma historia som återupprepas. Gång på gång på gång. Det är samma värderingar som lever kvar. Och människan förundrar genom sin förmåga att lära och samtidigt sin oförmåga att göra just detsamma.

Efter alla dessa år av funderingar och tankar kring vad som varit och kring vem jag är, efter alla år av att kämpa för en förståelse för de vis jag är annorlunda på och ber om rättigheter på samma villkor som alla andra omkring mig har mycket av mitt sökande handlat om att ersätta förluster nära mig med någon form av basal plattform i det som fanns där innan. Att lära mig mer om min släkthistoria och de gamla traditioner som funnits bland mina förfäder har blivit ett sätt att hantera ett utanförskap idag. Och har samtidigt kommit att stärka mig på sätt jag inte någonsin hade kunnat föreställa mig.

Att känna till historien och sitt ursprung kan i många fall fungera på så vis att det stärker min nutida identitet och därmed tryggheten i att bara vara jag. Det finns ett lugn där numera som jag inte haft förr. Det finns en självklarhet och en känsla av att ändå höra hemma. Att vara en del i allting. Att vara en del av samma värld, samma samling möjligheter, samma plats och samma jord. Det finns en helhet där. Och att bära en börda blir alltid lättare då man delar den med fler.






Under det sista årets skapade andrum, då jag hållit mig borta från partipolitiken till stor del, har jag kommit att lära mig väldigt mycket mer om de människor i vilkas fotspår jag går än idag. Teton och Oglala Sioux, stäppfolket av den rödbrända jorden i den nuvarande amerikanska mellanvästern. Den judiska gemenskapen en del av min familj en gång tillhörde. Det muslimska arv som jag numera kommit att bli en del av. Det samiska som på många vis återbinder väldigt starkt till det nordamerikanska prekolonistiska arvet. En hel värld emellan, men ändå så nära knutna. De östafrikanska band jag har genom mina syskon idag och som jag när med odelad stolthet. Och flera andra bitar av det som idag skapar en komplex sammansättning som kommit att bli mitt jag.

Det som är intressant i detta grävande efter en grogrund att växa i är kanske inte minst, för min egen del, de historier jag möter om människor som liksom jag utmanat könsbaserade normer på olika vis. Hur man inom Sioux, liksom på många andra håll, haft en helt annan öppenhet och förståelse för variationer kopplade till genus och identiteter. Hur det tycks vara något som går tillbaka genom årtusendena inom alla kulturer, etniska och religiösa grupper. Hur missförhållanden, förföljelser och oförståelse för könsrelaterade variationer är något historiskt förhållandevis nytt och allt annat än konsekvent.

Allt hänger ihop. Om vi bara vill lära oss av historien. Om vi bara vill lära oss av det förflutna.

Vi kan börja med att erkänna de oförrätter som varit och kanske sluta fira dem. Vi kan börja med att hylla de grenar av vår historia som vi själva utgör ett bladverk uppå. Och inse att ingen av oss är en ö. Vi är alla del av något mycket större. Vi har alla ett mycket bredare ursprung än vi ibland vill och vågar se. Vi är alla ett. Ett folk. En jord. En uppsjö av möjligheter.

Ibland kan det krävas återblickar för att förstå att vi behöver börja blicka framåt. Ibland behöver vi revidera och faktakolla vår historia för att kunna bygga en framtid. Ibland behövs en bas för att vi ska känna fast mark nog under fötterna för att våga ta sats mot stjärnorna.

Vi har alla sådana ursprung. Vi har alla de där märkliga kopplingarna som vi kanske inte alltid vet så mycket om. Men ingen människa en ö. Inget öde utan historia. Ingen framtid utan tillbakablick. Låt oss lära av historien. Och ta sats mot en annan och bättre framtid som skapar utrymme för oss alla.

Allra helst redan idag och imorgon.


KIM - Kön, Identitet, Mångfald

Kul.

Det verkar som om Föreningen KIM - Kön, Identitet, Mångfald, börjar få stadigare ben igen. Årsmöte igår och ny styrelse med stora ambitioner. Genuskamp, normkritik och transpolitik med tradition, hjärta och litet lagom mycket galenskap. 
Då känns det extra hedrande att ha blivit betrodd som del av den alldeles nya valberedningen som ska arbeta för att fortsätta skapa förutsättningar att ta KIM in i framtiden. Mycket smickrande. Otroligt hedrande. Och faktiskt riktigt häftigt.
Sverige behöver en stark förening som arbetar för transpersoners rättigheter, samt för alla som på ett eller annat vis avviker från köns-, cis- och heteronormer. KIM kom till för nu ett halvt decennium sedan med just det målet i åtanke. Det har varit litet småstökigt, som så ofta med nya organisationer i en väldigt brokig och diversifierad grupp som verkligen är allt annat än homogen. Men nu verkar det som att något är på väg att hända. En gnutta ny livskraft har ingjutits föreningen och nu verkar mer vilja och motivation finnas än någonsin tidigare. Det är verkligen jättekul att få chansen att låna ut min tid och mitt engagemang till förmån för något jag tycker är så viktigt och värdefullt och som jag tror faktiskt kan bli väldigt bra.

Vill du för övrigt bli medlem, så vill jag verkligen uppmuntra dig att bli det. Det spelar ingen roll om du själv är berörd på så vis att du bryter mot någon slags norm som är kopplad till cis, hetero eller annat. Det viktiga är att du tycker att det är viktigt att stödja människors rätt att vara sig själva, uttrycka sig och identifiera sig som de själva vill, behöver och mår bra av.

Det är oförskämt billigt att vara medlem i KIM. Faktiskt kostar det bara 50 kronor per år. Så gå med, vet jag! Du får hänga med väldigt coola människor och förmodligen lära dig miljoner saker som du aldrig skulle få chansen att veta annars. Även om du trodde att du kunde allt, allt, allt!

Såhär gör du:
Föreningens plusgironummer är: 311018-6IBAN-nr (kontonummer för internationella betalningar): SE50 9500 0099 6042 0311 0186

Maila sedan till föreningen på medlem@kim.nu och berätta att du betalat in medlemsavgiften, så blir det enklare att ha koll. 
(Du bestämmer själv om du anser att vissa personuppgifter känns litet känsliga för att dela med dig av och kan således välja bort det, men det är bra att ha någon hum om att du finns och att du vill vara medlem, förstås).

Statistik