Det var juldagen 2009 och jag var på besök hos min förhoppningsvis blivande svärmor för att äta julmiddag. Förstås var han där också. Mannen i mitt liv. Min trygghet och inspiration och en av de starkast vägande orsakerna till att jag alls orkat fortsätta leva mitt liv under de sista åren sedan jag gav mig in i politiken, FRA-kampen och allt vad det nu har varit sedan dess.
Under hela tiden jag har ägnat mig åt politiken har jag ägnat mig mycket åt integritet, demokrati, folkrätt, mänskliga fri- och rättigheter. En stor del av det har handlat om massövervakning och åsiktsregistrering. Andra bitar har handlat om demokrati i exempelvis Iran. Ytterligare annat har handlat om HBT-relaterade frågor, feminism och rätten till sin egen kropp. Vårdfrågor, likabehandlingsfrågor, främlingsfientlighet, attityder och fördomar.
Och vad jag hela tiden lär mig är att jag hela tiden har mer att lära. Mer att ta in och mer att förhålla mig till. Igår satt jag i flera långa timmar och diskuterade valkampanjer med en partifrände från Folkpartiet som absolut inte hade någon som helst aning om vad trans- eller intersexualism överhuvudtaget innebär. Det tog nog ett par timmar bara att för att få honom att förstå att jag inte riktigt kan relatera till att bli kallad för "han", att jag inte har en snopp utan en fitta och att jag överhuvudtaget inte tänder på att bära trosor. Att trans- och intersexualism överhuvudtaget inte handlar om läggning, val, lyxproblem eller perversioner. Kanske lyckades jag nå fram. Kanske inte.
Men det jag lärt mig sedan den där hemska dagen under sommaren 2008 då en Metrojournalist slängde upp en 250-sidors hög med sökutskrifter innehållande hela mitt liv från fem års ålder och framåt och med ett vargflin ville få mig att förstå att jag var "busted" och att jag härmed var tvångsoutad (artikeln publicerades i Metro samma dag som Svart Måndags numera legendariska "Hoppets Demonstration" den 16 september 2008) är att jag alltid kommer att behöva förhålla mig till mitt förflutna.
Jag kommer aldrig att bli fri. Oavsett hur mycket jag själv känner mig klar med min medicinska historik, så kommer resten av världen aldrig att göra det. Min enda chans är att byta namn (igen) och lämna landet. Att i praktiken gå i politisk asyl. Och jag har ofta tänkt tanken. Om inte annat så för att skydda de människor jag älskar. För att sluta vara en black om foten för dem. För att få sluta vara den där jobbiga bördan för min familj, mina vänner, eventuella kollegor eller för mitt parti.
Jag insåg för länge sedan att det lilla pseudokändisskap jag haft och som renderat fler mordhot riktade mot mig än jag kan minnas eller förmodligen vill eller har möjlighet att räkna till på rak arm kan komma att bli betydligt mycket mer omfattande då jag nu gått med på att ställa upp som riksdagskandidat för Folkpartiet i Stockholms län. Visserligen bara från 42:a plats på länslistan, men dock. En sådan udda kandidatur kan mycket väl vara den första i landets historia som genomdrivs av en transsexuell kvinna (mig veterligen). Jag antar att det gör mig historisk och att jag borde jubla. Men mest oroas jag över vad det kommer att innebära för min omgivning. För dem jag tycker om, dem jag älskar och som jag vill skydda till varje pris.
På juldagen var det dags att förbereda min blivande svärmor. Över julbordet blev jag tvungen att berätta det som hon alls inte kunnat misstänka och inte överhuvudtaget hade kunnat undra över på något som helst vis: att jag inte var född i den kropp hon ser framför sig varje gång jag kommer över och hälsar på. Hon hade inte kunnat ana.
Det finns ingen som helst anledning i normala fall att berätta om en sådan här historik för någon som helst, men eftersom jag vet att det här kommer att bli "the talk of the town" inom ett par månader så hade jag ändå inget val. Hellre att det kommer från mig och i god tid än att grannarna börjar prata, eller att min mans syskon börjar prata, eller att hon hör det på radio eller ser det på tv vartefter. När skiten slår i fläkten vill jag att hon redan ska veta. För vad kan det leda till för situation annars? Hur skulle hon reagera på "sveket" att jag inte berättat? På att hon blivit lurad? För det är ju så det är. Det är inte min angelägenhet längre. Det är världens angelägenhet. Och mitt privatliv, min rätt till att hålla min medicinska historik hemlig, min rätt till integritet - den finns liksom inte. Jag har förbrukat den av den simpla anledningen att jag är transsexuell. Världen tar sig rätten att kräva, att fråga, att ställa till svars, att hata, att brutalt skämta om det och att till stor del se ner på mig.
Jag kan dock tacksamt konstatera att mötet med svärmor gick himla bra ändå och att min övertygelse sedan jag blev tvångsoutad i medierna har fungerat bra. Jag är fullkomligt öppen med min historik, men pratar likförbannat inte om hur jag ser ut, vem jag ligger med eller vad jag tänder på. Det är liksom min ensak. Även om det är en surköpt sanning för många därute. En väldigt dyrköpt sanning. Inte många vill acceptera att så är fallet.
Men varför ska mitt kön överhuvudtaget ha med saken att göra? Kan någon förklara det för mig? Kan någon förklara varför vi har ett samhälle som tvingar en människa som jag att behöva berätta om vad jag har eller har haft mellan mina ben för min svärmor på en julmiddag?
Kan någon förklara varför så gott som alla som någonsin nått över den där allra första tröskeln av relativt kändisskap har behövt flytta utomlands eller åtminstone mycket allvarligt har tänkt tanken?
Kan någon förklara för mig varför jag ska behöva göra en sådan sak för att skydda mig själv, den jag älskar och den familj jag trivs med och mår bra med, bara för att samhället inte kan tolerera mig?
Dokument från Socialstyrelsens Rättsliga Råd som tillstyrker
tvångssterilisering av mig personligen under 2008.
Kan någon förklara för mig varför jag var tvungen att tvångssteriliseras av den svenska staten den 20 mars 2008? Varför jag är diskvalificerad från alla former av adoptioner? Varför det är olagligt för mig och människor som jag att spara undan könsceller för framtida bruk? Varför det är så himla omöjligt för en människa i min situation att avla eller föda ett barn? Varför surrogatmödraskap ska förhindras till varje pris för människor som jag. Inte för att det finns några egentliga fysiska hinder. Inte för att vi anses vara sämre föräldrar. Utan kort och gott för att det sitter en massa livrädda medelålders karlar någonstans och konstaterar att... "hur skulle samhället se ut i så fall"? Det är skrämmande vilken rädsla inte minst heterosexuella män har för det här fenomenet. Men även andra, förstås. Hur kommer det sig att jag och så många med mig anses vara ett så vansinnigt farligt hot?
Vi måste ju vara ett otroligt hot eftersom beräkningar brukar fastslå att vi förmodligen motsvarar cirka 1 person på 500 i den generella befolkningen. Antalet intersexuella, oberoende av vilken diagnos de har, är förmodligen lika många. Och antalet som har Kleinfelters syndrom är troligen runt lika många också, men endast hälften av dem byter förstås könstillhörighet om tillfälle ges. Och då har vi inte ens börjat kika på alla de andra. De där queera typerna som crossdressers, intergenders och andra. Så visst har vi infesterat samhället. Visst är vi många. Dt känns mest litet grann som att... get used to it!
Det måste annars idag vara den första gången hittills som den här frågan alls har lyfts till någon som helst bloggtopp, hamnat på knufflistor eller twinglylistor överhuvudtaget. Det är mig veterligen första gången fler än en handfull människor alls velat ta i det här ämnet ens med tång. Eller för den delen läsa en hel artikel om det. Men ska vi nu prata verklighet, så är detta något som är otroligt viktigt och som vi faktiskt måste börja ta i på fullaste allvar. Därför vill jag å det varmaste tacka Johannes Forssberg på Expressens ledarredaktion för att han lyfter frågan så som han gör idag. Frågan om rätten att skaffa barn - trots en trans- eller intersexualism. En av grundpelarna i hela vårt väsen. Oavsett vilka vi är. Och förmodligen min egen allra största livssorg, rent privat. Om jag vågar gå så långt som att erkänna det offentligt.
Faktum är att... ska du byta kön så vill du för det mesta göra en genital rekonstruktion. Det är inte något som är vidare ovanligt. Men alla vill inte det. Mestadels för att de är rädda att operationen inte ska bli något vidare bra. Detta gäller inte minst transsexuella män som tyvärr inte kan få vidare bra hjälp idag. Det är svårt att skapa en fungerande penis där ingen tidigare funnits och det är svårt att utan risk för en människas liv helt och hållet rycka ut allt innanmäte som hänger ihop med en i övrigt kvinnlig kropp. Det är mycket enklare för transsexuella kvinnor, men risker finns och det är ett tungt beslut att ta.
Att staten tar sig rätten att bestämma över en sådan sak är skrämmande. Vad hände med feminismens grundläggande kamp för människans rätt till sin egen kropp, till sin egen sexualitet och till sin egen reproduktion? Något som för alla andra i vårt samhälle idag är självklara demokratiska rättigheter, men som inte ens är påkommet för mig och många andra i min situation.
Än mer skrämmande blir det då det faktiskt inte är så att staten kräver att man ska ha genomgått en fullkomlig kirurgisk rekonstruktion av könsorganen. Det är faktiskt inte alls nödvändigt. Staten skiter högaktningsfullt i om du har en penis eller en slida. Det viktiga är att de får skära. Det räcker utmärkt med att sterilisera eller kastrera, vilket däremot är det ultimata kravet. Och vilket även ofta innebär att en person som fått en juridisk fastställelse som kvinna, men som har fungerande testiklar och som också ser sig som man inte får byta till manligt kön juridiskt förrän de fullt fungerande testiklarna skurits bort och kastrerats. Kan någon vara så hemskt vänlig och förklara den logiken för mig. Den undflyr mig. I väldigt hög grad.
Skärandet är alltså det viktiga. Kastrering och sterilisering är nyckeln. Och går vi inte med på en sådan sak, så blir det heller inget byte. Det är raktigenom villkorat. "Visst kan vi hjälpa dig, lilla vän, men då ska vi fanimej slita dig i stycken och förhindra att du din perversa fan får några barn i framtiden - för hur i hela friden skulle det se ut?"
Ytterligare en intressant sak som stör mig oerhört är den situation som flera av mina vänner befinner sig i idag. Då numera äktenskap är könsneutrala och gamla partnerskap kan förvandlas till äktenskap i ett nafs, mer eller mindre, så ska fortfarande par som varit gifta i årtionden behöva skilja sig för att sedan gifta om sig efter en eventuell ny fastställelse i ett nytt kön - även om de väljer att stanna med varann genom ena partens könskorrigering. Varför denna snedvridna särbehandling? Hur tänkte våra lagstiftare då de valde att införa det undantaget i sin nya, fina och moderna lagstiftning?
DETTA ÄR SÅ SJUKT OCH SÅ DJUPT SKAMLIGT ATT DET INTE ENS HÖR HEMMA PÅ 30-TALET!!!
Med risk för att rättshaverista mig magnifikt hävdar jag att vi i Sverige idag lever under ett statligt sanktionerat KÖNSAPARTHEID som det är dags att omgående avveckla. Minnenas vindar från 30-talets sjuka ideal, makarnas Myrdal vansinniga fascistbetonade folkhem endast för de perfekta, det rasbiologiska institutet i Uppsala och alla de där tvångssteriliseringarna av "promiskuösa kvinnor", "mindre begåvade" och "tattare" lever kvar. Än idag.
Vi har fortfarande inte gjort upp med vårt fascistiska arv i Sverige och det är fanimej på tiden att vi gör det! Nu!
Sverige tvångssteriliserar måhända inte i samma omfattning som vi en gång gjorde. Men vi gör det fortfarande i rätt hyfsad omfattning. Tillräckligt stor omfattning för att det ska räknas. Men numera enbart på en grupp som inte i regel får föra någon talan eller som helt enkelt inte vågar. Tabun och skambeläggning är omfattande. Det är dags att ta bladet från munnen nu.
Jag kräver ett omedelbart stopp för den här ordningen i det svenska samhället. Vi är ett knappt tusental som drabbats sedan början av 1970-talet. Vi ska ha upprättelse för detta. Vi ska ha en kraftig upprättelse.
Det minsta jag anser att jag har rätten att kräva är en omfattande ekonomisk kompensation från den svenska statens sida, samt en möjlighet att med statens hjälp och subventioner få rätten att skaffa mig det eller de barn som jag på grund av nuvarande lagstiftning har blivit aktivt, fysiskt och mekaniskt berövad.
Sådan kompensation har betalats ut förr. Inklusive, förmodligen inte så djupt menade, ursäkter från statens sida till andra grupper som drabbats. Det vore... rimligt... om jag och alla de andra som drabbats fick åtminstone samma ynnest från våra plågoandar efter alla år. Det är, trots allt, inte mer än rätt.
Min biologiska klocka tickar. Jag är fast i ett tabu, i ett förbudssystem, i ett Apartheid jag aldrig bad om och jag tänker inte längre tolerera det.
Vem i riksdagen idag är beredd att lyssna på mig? Säkerligen inte herrarna inom Kristdemokraterna, förstås. Och säkerligen inte de hårdföra Moderaterna. Finns det någon annan som är beredd att lyssna? Finns det någon annan som är beredd att ta denna frågan på allvar utan att måla på mig en sjukdomsstämpel, ett pariaskap och en sjukt snedvriden ironisk offerskapsstämpel jag inte vill ha?
Jag har inga som helst problem med mig själv, min identitet eller min medicinska historik. Det är resten av världen som har problem med mig. Och jag är trött på att behöva bli attackerad, diskriminerad, hotad och sedd ned på till den milda grad att jag är beredd att kraschlanda vilken dag som helst.
Det är välkänt inom forskningen idag att över 50% av alla transsexuella har försökt att ta sitt liv eller rent av lyckats innan trettio års ålder. Det är en av de vanligaste dödsorsakerna bland unga vuxna idag. Ändå kan exempelvis inte SPES och andra suicidpreventionsorganisationer ens tänka tanken att försöka mäta eller bokföra den statistiken.
Hur många som jag är inte registrerade i självmordsstatistiken som "annan orsak", "familjetragedi", "depression" eller något annat flummigt och inte alls sant bara för att skydda anhöriga och för att slippa ta tag i problemet? Är det inte dags att vi börjar ta problemen på allvar och inser att detta inte handlar om perversioner, sexuell läggning, frivilliga val eller något annat humdrum som verklighetens kristdemokrater och alla stockkonservativa moderater kan må bra av i sin egen lilla perfekta värld?
Det får faktiskt räcka nu. Jag har fått nog. Vi är många som har fått nog. Nu ska vi börja ta det här på allvar. Ett första steg är att jag tänker kandidera till riksdagen till vilket pris som helst. Jag kanske inte har en suck till att komma in i riksdagen år 2010, men fan ska veta att jag tänker göra ett tappert försök. Därför att det kan komma att öppna upp dörrarna för fler som kan komma efter mig. Och det ska gudarna veta, att det behövs. Jag tänker inte längre glömmas, gömmas och förringas. Det ska ingen av oss behöva göra längre. Vår tid är snart kommen och jag tänker gå allra längst fram i den armén om det så ska bli min död!
Jag vill inte ha offerskapet. Jag vill inte ha martyrskapet. Men jag ska jävlarimig ha mitt liv tillbaka. Så som jag tydligen faktiskt också har rätt till, incidentally, enligt Europarådets kommisarie för mänskliga rättigheter. Och jag tänker kräva min rätt att bli mamma innan jag fyllt 75 och tiden hunnit ikapp även de mest seglivade medeltidsvurmarna inom den svenska politiken och den patetiskt snedvridna kristna högern.
Det är dags att Hägglund plockar fram den nu tre år gamla utredningen från allra längst bak i det stora kassaskåpet avsett för potentiellt pestsmittade dokument som helst aldrig bör se dagens ljus om de nu inte ska förvandlas till små gremlins.
Det är dags att börja ta ställning och börja se över lagarna som än idag förpassar Sverige till sällskapet av världens allra mest fascistiska och demokratimässigt allra mest bakåtsträvande religiösa u-länder. Hur stor är sannolikheten att någon på Socialdepartementet ens tar en kik på de här pappren innan nästa val är över?
Ja, må de skämmas!
Även här:
