Kan inte låta bli att tänka på vad som hänt här under de senaste månaderna. Attacker mot kvinnan som bar hijab i Fagersjö, där jag delvis vuxit upp, detta med registreringen av romer och resande. Vad det, återigen, sätter min tvångssterilisering 2008 i för sken, och det fortsatta familjebildningsförbudet som kvarstår och som fortfarande förhindrar mig att bilda familj.
Tänker på Ungern, Grekland, Ryssland, rörelser i Baltikum, Storbritannien och på många andra håll, stålrör på gatorna i Stockholm.
Tänker på nynazister som intar en liten småstad i North Carolina, samtidigt som hela USA i tysthet ser på, bara för att ett bortglömt folk i ursinne ska ta saken i egna händer och vägra se hur dessa hakkorsbärande människor ska utropa en egen liten nation med början i den lilla staden utan att någon reagerar. Det bortglömda folket som ingen vill kännas vid, men som finns där än och som har mer rätt till landet än någon annan av alla dem som står där tysta och ser på.
Men tystnaden ekar när vi låter detta ske igen. Och ska jag vara helt ärlig, så knyter sig rädslan i magen och i bröstet på mig och obehaget krälar längsmed ryggraden när jag ser vad som händer med världen omkring oss.
Det här är inte en enda människas problem. Det här är inte en konstapels verk. Det är inte en avdelnings tystnad. Det är inte en ministers sak att uttala sig om. Det är inte en nyhetsredaktions sak att skriva om. En människas sak att facebooka, gilla eller äcklas av.
Det är var och en av oss som måste ställa sig upp nu. För att gör vi inte det, så vet vi inte var samhället slutar om fem eller tio år.
Detta är inte en persons sak. Detta är inte en persons kamp.
Detta är tio miljoner svenskars kamp. Detta är hela Europas kamp. Detta är miljarder människors gemensamma kamp.
En världs överlevnad. En världs gemensamma mänsklighet. En världs gemensamma värdighet.
Gör vi ingenting nu, så förtjänar vi inte att kalla oss människor överhuvudtaget.
Då förtjänar vi inte den här Jorden idag.
Då förtjänar vi den än mindre imorgon.
