Bland det tuffaste som finns. Hemlösheten och alla fördömanden.

Det har blossat upp en del diskussioner på sistone, inte minst i Stockholm, rörande hemlösa som inte har tak över huvudet under vintern. Kallt som fasen är det, vilket inte gör situationen ett dugg bättre. Stockholms Stad har på olika vis lyckats lösa boende för människor skrivna i stan (säger man, men det verkar inte riktigt som om alla drabbade håller med), men för andra som är skrivna i andra kommuner är situationen värre.

Det har pratats en del om att där finns gott om människor som fått avslag på asylansökningar, papperslösa och andra som tar upp plats på de boenden som finns, vilket innebär att många står utanför och utan en rimlig chans att få tak över huvudet. Det är möjligt att det är så. Själv väljer jag dock inte att ställa upp mig i kören och kräva än hårdare tag mot papperslösa av ett eller annat skäl. Jag hävdar fortfarande att papperslösa ska ha rätt till vård och rätt till en möjlighet att överleva även här. Därför att de är människor. Och därför att de inte har något att återvända till någon annanstans i vilket fall. Det handlar ofta om hård fattigdom, svält, sjukdomar, konfliktzoner och liknande som tvingar människor att lämna sina tidigare liv hals över huvud. Jag kan inte direkt anklaga dem för att de valt att komma hit i sitt sökande efter en bättre framtid.

Problematiken rörande för få platser att bo ligger inte i att någon, så att säga, stjäl en boplats från någon annan. Det hänger snarare ihop med att kommuner som den jag själv är bosatt i (Huddinge Kommun) väljer att vräka människor ifrån läger där man byggt sig tillfälliga hem och boplatser. Det handlar om att där inte finns resurser nog för att skapa en tillräckligt många sängplatser till att börja med. Frågan om hemlösa är så underprioriterad att den knappt existerar överhuvudtaget. Om vi har cirka 3000 hemlösa i Stockholmstrakten och jublar över att vi färdigställt sängplatser för 20 av dem - är det inte så att det finns ett par platser som fortfarande saknas oss?

Lösningen på bristen rörande sängplatser är inte att kasta ut folk och börja sortera efter etnicitet eller förmåga att ta strid för sin nattplats. Snarare är lösningen att skapa de där extra sovplatserna på ett eller annat vis och se till att folk faktiskt får tak över huvudet och omvårdnad om de behöver det. En viss investering. Visst. Men det är det absolut enda rimliga. Och som redan konstaterats så många gånger rörande vård till papperslösa, så vet vi att det är något som lönar sig i längden. Behandlar man sjukdomar och skador i ett tidigare skede finns mycket större möjlighet att bota och att förhindra att situationen blir värre. En allvarlig sjukdom eller skada som gått obehandlad en längre tid blir oerhört kostsam att behandla och det är inte heller säkert att individen som drabbats klarar sig alls. Alltså sjunker kostnaderna för vården drastiskt, den vård vi ändå i praktiken måste ge förr eller senare, om man ger relevant vård i tid.

Självklart är det så att vi skulle vinna på att ge såväl papperslösa som andra hemlösa möjligheter att sova inomhus inte minst under kalla vintrar. Självklart är det så att våra politiker egentligen vet det. Men detta är helt enkelt inte en prioriterad fråga. Jag skulle önska att det vore det. Jag vill be fler att skriva om det. För att det behövs. För att det är viktigt. Och för att vi inte är mänskliga om vi inte gör det.

Det här problemet handlar nämligen inte så mycket om att upprioritera migranter av olika slag som om ett akut och skriande behov av att upprioritera alla människors lika rätt och lika värde.

Idag handlar det inte minst om att berörda politiker väljer att prioritera bort, se åt ett annat håll eller kort och gott se ner på människor man betraktar som bottenskrap. Det måste få ett slut. Ett abrupt och permanent slut. En överväldigande majoritet av de människor som faktiskt hamnat på gatan och inte lyckas ta sig upp är människor som man anser att man inte vill hjälpa. Skyll dig själv-mentaliteten är otäck, men oerhört starkt förankrad.

Det är ju så att gruppen hemlösa inkluderar bland andra människor som brukat eller missbrukat narkotika och som vräks i pedagogiskt syfte. Man vräker för att lära dem att bo. Logiskt, eller hur? Eller kanske bara fruktansvärt dumt, naivt på gränsen till brottsligt och ett tecken på samhällets växande galenskap. Där finns sexsäljare som kastas ut på gatan för att deras hyresvärd annars döms som hallick enligt kopplerilagen. Man får inte erbjuda tak åt någon som säljer sin kropp, för då är man själv alltså delaktig i brottet som sexsäljaren inte begått. Så kan man också komma åt människor man ser ner på.

Många gånger har jag försökt få svar från sexköpslagsförespråkarna rörande detta. Hur de kan köpa att gruppen den hävdar sig skydda och vilja rädda och ta hand om i så många fall far otroligt illa på grund av den lagstiftning man nu vill exportera över hela världen. På vilket sätt skyddar och hjälper du en person som säljer sex genom att vräka dem, tvinga deras arbetsgivare att säga upp dem, genom att ta deras barn ifrån dem? Logiken däri är otäck. Återigen handlar det om synen på människovärde. Den råfeministiska sexköpslagsligan visar sig gång efter gång efter gång inte bry sig ett skit om gruppen de säger sig värna. Eller är det inte så att den man älskar agar man?

Och så den enormt stora gruppen av människor som lider av depressioner, ångest, posttraumatisk stress av en eller annan orsak, en hel uppsjö av andra psykiska problem som har gjort det svårt att klara sig i samhället utan stöd och en del extra vård och support. Även neuropsykiatriska funktionshinder (add, adhd, autism, asperger osv) leder inte sällan till att människor hamnar på gatorna och riskerar att frysa ihjäl under vintrarna. Såna kan man tydligen inte stötta från samhället och väljer för det mesta att skita i. Många får inte ens en diagnos och sitter då än värre åt. Och så skiter sig livet och de hamnar på gatan. Mitt i smällkalla vintern också, förstås.

Det finns fler grupper. Det finns de som bara haft sjuk otur. Det finns de som utförsäkrats ur socialförsäkringssystemen, de som spenderat för mycket och helt enkelt inte fått ihop ekonomin nog för att kunna amortera av på sina lån eller betala sin hyra. Var finns hjälpen och möjligheten till en andra chans då? Det finns de som flytt hemifrån på grund av misshandel, hot och övergrepp. Det finns de som inte vågar vara hemma på grund av reaktioner på att man är hbt-person. Det finns de som av massor av andra skäl haft en sjuk otur och som helt enkelt inte klarat av att få livet att gå ihop och som därför förlorat sitt hem.

Vi är många som under perioder haft det väldigt svårt med boende. En tid för rätt många år sedan nu gällde det även mig. Då det var som bäst i den situationen jag befann mig kunde jag bo någon månad ute för att sedan spendera långa perioder av att surfa mellan medmänniskors soffor, inneboenden, andrahandsuthyrningar på en eller två månader åt gången. Ibland täcktes glappet däremellan upp. Ibland inte. Men jag hade turen att ha en omgivning som ställde upp förmodligen mer än jag förtjänade. Det var inte alltid jag behövde sova ute eller försöka finna skydd där ingen vettig människa behöver finna skydd för natten, för vinden, för vädret och kylan. Eller från andra människor. Jag fick hur som helst tillslut en andra chans. Jag fick en möjlighet att ta mig upp. Och under den här tiden hade jag periodvis också människor som lät mig in. Jag tillhör också de, antar jag, få som även då och då givit plats åt hemlösa att sova i mitt eget hem då jag haft bättre lycka än de. Nej, jag tänker inte här och nu dra några snyftare om hur mitt liv har sett ut. Det har jag gjort nog ändå och det hjälper inte detta inlägget nämnvärt. Det finns andra som beskrivit hur jävligt det kan se ut. Läs och begrunda. Min största oro är annars att jag ska hamna där igen en dag. Att jag av en eller annan orsak inte ska kunna lösa livspusslet och hamna därute ytterligare en gång. För fan vet om jag överlever det en gång till.

Läs även detta som delvis kan vara förklaringen på att vi har för få platser på våra boenden. Brist på natthärbärgen kan helt enkelt vara en bra affärsidé.

Och detta är förstås ett måste att läsa.

Det alla dessa har gemensamt, konstaterar jag, är att de tillhör en större grupp människor som samhället idag har bestämt sig för har spelat ut sin roll och förlorat alla sina givna chanser. Vilket är sjukt cyniskt och raktigenom omänskligt. Det här har alltså kort och gott med samhällets syn på människor att göra. Och synen på människor som fallit av hästen av någon anledning. Vi lever i ett samhälle som sällan ger en andra chans och som absurt nog tycker att är man inte ekonomiskt säkrad, är man sjuk eller har man kraschat mentalt eller på något annat vis, så får man skylla sig själv. Det är vidrigt utan dess like, men det är till stor del så det ligger till.

En stor anledning till att jag bestämt mig för att inte lämna politiken (än) är för att jag känner att jag fortfarande behövs. Typ. För att jag inte köper sånt. Vet inte vad i hela friden jag kan göra i det stora hela, men jag försöker i alla fall. Och jag önskar att fler faktiskt ville göra det. Att fler faktiskt gjorde något på fullt allvar. Vi har inte råd med den mänskliga katastrofen vi skapar genom att år efter år ignorera de människor vi lämnat åt deras egna öden. Hur är det med våra samveten? Hur länge har de råd?

Det finns en del som undrar över mina livsval. Över att jag arbetar så infernaliskt hårt med saker, att jag brinner som jag gör för politik men framförallt för människor, mänskliga rättigheter, mänskligt värde, rätten till själslig och kroppslig integritet. Det finns en del som undrar varför jag dagligen umgås över hela spektrat från höger till vänster, från den feministiska lilla innekretsen och vidare ut till de stenhårt rättrogna libertarianerna. Varför jag tar mig tid åt att agera stödperson för hbt-personer och många andra sedan jag själv var tonåring. Varför det för mig är så viktigt att jag inte viftas iväg som ytterligare bara en av alla dessa drogliberaler och prostitutionsivrare utan faktiskt menar på allvar att ska vi hjälpa människor, så måste vi sluta jaga och fördöma dem först. Fundera gärna över varför jag envisas med att spendera tid med drogare, sexsäljare och kåkfarare. Fundera en stund, läs raderna en liten bit ovanför det här igen. Släpp loss fantasin en stund. Ta in. Dra en ny slutsats. Och kanske kommer du att förstå en liten gnutta till av var jag och många andra kommer ifrån och varför jag anser det så oerhört viktigt att just du lyssnar och vaknar upp. Innan alltför många fler har råkat åt helvete illa ut.

God Jul, vänner.

Intressant.

Skummis!

Jag behöver väl inte säga så himla mycket mer än så angående varken debatten om burkor eller den fruktansvärda reklamfilm Sverigedemokraterna slängde upp för några dagar sedan? Jag tror att ni fattar min pik ändå. Men... nu kan jag ju faktiskt inte låta bli i alla fall.

Själv funderar jag ju på att söka en distansutbildning till nästa termin (...).

Nej, jag stöder alltså inte "partilinjen" riktigt här heller. Och tar mig dessutom friheten att mucka gräl med alla de där icke pålästa kalhyggena också.

Det är litet kul att ingen sverigedemokrat resonerar i banor som att det kan finnas skäl att tro att många pensionärer är rätt glada för alla de människor som har en utländsk bakgrund och som hjälper till att hålla Sveriges ekonomiska motor igång. Eller för den delen hjälper till att skapa en bra tillvaro för dem också på nära håll. Som i vården, till exempel. Som ju faktiskt inte riktigt skulle funka utan alla de människor som arbetar där idag och är en del av vårdapparaten lika självklart som den luft vi andas. Och också ska vara det. Liksom de självklart ska vara en del av hela samhället. Ett samhälle utan nya influenser och utan nytt blod tynar bort. Och Sverige är inte stort nog att leka mittens rike direkt.

För min egen del är jag betydligt mer orolig för att hamna i händerna på en fascistisk och främlingsfientlig bitterkrita då jag söker vård eller blir äldre än jag är för särskilt mycket annat idag. Jag kan inte köpa den människosynen. Jag kan inte köpa den världsbilden. Jag kan inte köpa den attityden. Men det finns väl inget vidare nytt i det. Jag vet ju hur människor med mitt ursprung historiskt har blivit sedda och har behandlats av den sortens människor. Och jag kan inte tolerera eller acceptera det. Aldrig någonsin. Därför att... det har jag inte råd med. Där fascistiska idéer frodas kommer människor alltid att sorteras ut och råka illa ut.

Jag tror inte vi behöver varken nödbroms för pensionärer eller utländskt härstammande människor. Själv är jag fullt upptagen med att leta efter gaspedalen istället. Lösningen är förstås mer utbildning, fler nya företagare, fler jobb och större intäkter för staten. Snarare än en massa idiotiska besparingar och stängda gränser.

När ska vi sluta se människor som invandrare och svenskar till att börja med? Människor är människor. Problemet ligger fortfarande inte i kultur, religion, gener eller dylika dumheter. Det handlar fortfarande inte om hudfärg. Vi borde lärt oss det vid det här laget.

Vi är alla människor. Vi äter, sover, skiter, knullar och dör. Det är liksom inte mycket mer mystik i det än så.

En som fattat är Eva Diesen, jurist och forskare på Stockholms Universitet, som deltagit i arbetet med en studie rörande 10000 förundersökningar av och 1200 domar rörande våldtäkter, sexuella övergrepp mot barn, barnmisshandel och kvinnomisshandel inom relation samt barnpornografibrott. Ett underlag som dels är betydligt mycket större än Sverigedemokraternas i samband med deras uppmärksammade rapport. Och dessutom inte utsatt för samma godtyckliga urval för att skapa ett visst önskat resultat på beställning.

Problem som finns i samhället idag ska rimligen inte knuffas åt sidan och gömmas undan. Men vi måste börja se till orsakerna snarare än söka efter godtyckliga syndabockar. Rimligen måste vi snarare börja gräva i sociala och ekonomiska missförhållanden för att råda bot på en ickefungerande situation i det ena eller andra området. Att påstå att det har att göra med etnicitet och religion är trams. Att däremot våga se att en taskig grundsituation skapar taskiga förutsättningar för ett fungerande liv och därmed också kan agera som en utlösande faktor för oroligheter, missnöje, dåligt mående och så vidare... det är att börja nysta i verkliga problem som måste lösas.

Enda sättet att lösa problemen som finns idag är att sluta dela in människor i en massa olika grupper och att rangordna dem på olika vis. En människa är en människa är en människa. Ingen seriös utredning påvisar att människor med en utländsk härkomst är överrepresenterade när det gäller brott av olika slag. Däremot tycks fler människor med utländsk härkomst bli dömda vid en rättegång. Men det tycks snarare bero på att för få svenskar blir dömda, aka det är lättare att komma undan om man är svensk. Vilket i sig är ett enormt demokratiproblem som borde ses över. Och överhuvudtaget måste vi börja arbeta mer förebyggande i samhället för att komma tillrätta med problematiken istället för att hamna i total panik över en massa påhittade fördomar eller för den delen lappa något som redan havererat.

Det havererade systemet beror dock snarare på utanförskap än på någon annan udda faktor som födelseort eller religiös övertygelse. Bättre och betydligt mer utbyggd psykiatri skulle förmodligen kunna innebära stora skillnader över tid rörande brottsligheten på många plan. 

Jag är övertygad om att ekonomiska problem, bristande utbildning, avsaknad av arbete, obehandlade psykiatriska problem och andra tuffa sociala förhållanden spelar in otroligt mycket mer än etnicitet, religion, kultur eller något annat. Hopplöshet, uppgivenhet och sjukt dålig framtidstro är en viktig faktor. Ska vi rensa upp i de problem samhället står inför idag, så är det där vi ska börja. Helt enkelt.

Kanske ska vi rentav börja med Sveridedemokraterna själva?

Diesen skriver:

”Kriminella personer döms oftare för våldtäkt. Jag skulle inte förvånas om just Sverigedemokrater också var överrepresenterade i våldtäktsmål. De passar in i profilen för vilka som har lättast för att bli dömda.”

Åter till burkadebatten. Om en kvinna tvingas att bära en heltäckande ansiktsbonad så ska hon få stöd och hjälp att kunna bryta mot det tvånget. Ingen ska tvingas att bära burka eller liknande i Sverige. En kvinna som blir diskriminerad, förnedrad, förhindrad att leva sitt liv eller ta del i undervisning och arbete ska få all hjälp, allt stöd och alla möjligheter att bryta med den situation hon befinner sig i.  
Att som kvinna bli diskriminerad, förminskad, nedvärderad och attackerad på grund av sitt kön är aldrig någonsin ok!

Men en kvinna som har gjort ett eget val ska inte tvingas att avstå sin rätt att själv välja och styra sitt eget liv.
Det behöver inte vara så mycket svårare än så. Egentligen.

Det enda skälet till att inte tillåta ett sådant plagg är om det inte fungerar rent praktiskt med en yrkesroll. Om det kan leda till skada, bristande hygien i en känslig miljö eller liknande. Det är ytterst, ytterst få yrken som egentligen skulle vara berörda. Och i de fall det verkligen behövs, så litar jag faktiskt på att marknaden och de berörda parterna ska kunna finna en fungerande lösning.

Och om vi nu inte kan undervisa på grund av att någon i klassrummet bär burka, så borde vi fort som tusan förbjuda alla distansutbildningar också. Litet mer konsekvens, tack.
Helst innan jag hunnit skriva in mig på någon sådan själv. För min egen skull hoppas jag det. Så att jag inte i onödan ger mig in i en omöjlig undervisningssituation där jag absolut inte kan lära mig något på grund av att jag måste läsa böcker snarare än att begrunda mina medmänniskors vackra ansikten. Snälla samhälle... rädda mig från mitt dumma och ogenomtänkta beslut att plugga utan att se mina kursledares och kurskamraters ansikten. Jag förstår inte bättre och måste nog förlita mig på omvärldens kollektiva beslut om hur jag ska göra. För säkerhets skull...



Intressant.

Ett par gäss oplockade rörande våld mot kvinnor och hedersvåld

Jag tror att få som kikat i tidningarna missat att F! tagit sig an Sd och diskuterat våld mot kvinnor sista stunden. Har hur som helst en eller ett par oplockade med Sd just nu i vilket fall, efter alla invasioner i mina kommentarsfält här och på andra håll, så jag kan gott lägga mig i.

I grunden borde vi egentligen tala om det faktum att vi ju ändå har lagar till skydd för kvinnor idag, men att de sällan används eller inte används fullt ut. Vi har en lagstiftning för att förhindra dels våld i hemmet och dels för att stoppa och, i de fall det förekommer, kraftfullt bestraffa sexuellt våld. Men det lagrum som finns används alltför sällan. Att bara skrika efter fler och hårdare lagar hjälper inte. Det som är fel är ofta snarare kunnandet om genus och våld inom rättsväsendet, hos polisen och andra berörda myndigheter. Man använder inte möjligheten att ge besöksförbud och liknande. Man använder inte det fulla lagrummet att döma. Och det är ett jätteproblem. Det är svårt att på något som helst vis skydda sig mot såväl anhöriga som stalkers idag och det är svårt att ens få någon att lyssna på de problem som finns. Det ser jag själv efter att också för egen del ha råkat ut för övergrepp, stalkers och överfall vid ett flertal tillfällen under de sensaste åtminstone 15-20 åren.

Våldtäkter och våld mot kvinnor är ju något Nyamko brinner mycket för, vilket Helene Odenjung skriver om också. En del har gjorts för att förbättra situationen inte minst för kvinnor i Sverige som råkar illa ut idag. Men mycket återstår att göra. Jag hoppas att vi får en möjlighet att göra det under kommande mandatperiod.

Det som betecknas som lägenhetsbråk, familjeangelägenhet och övrig orsak är ofta rent våld mot kvinnor och/eller barn och ungdom. På samma vis döljer man också statistiskt att hedersvåld också förekommer i svenska hem och bygger därmed en felaktig och farlig grund för exempelvis Sd att hävda att hedersvåld enbart förekommer bland invandrare. Vilket inte på något vis överensstämmer med verkligheten. Svenskar är, även om det inte är populärt att höra det, precis lika goda kålsupare.

Inte minst kvinnor och HBT-personer kan ofta intyga att i väldigt många fall är hedersrelaterat våld mycket vanligt även i svenska hem. Svartsjukerelaterat våld är också mycket vanligt förekommande och tyvärr även rena våldtäkter och andra övergrepp på kvinnor och barn. Föräldrar, syskon och andra har samma motiv för att bete sig på samma vis gentemot även svenska kvinnor och HBT-personer. Och i vissa fall även mot pojkar/män. Senast i slutet av förra veckan kunde jag påbörja en stöttningsprocess för en transsexuell tjej som hotas till livet av sina syskon och sin far på grund sin vilja att byta juridiskt kön. Det är varken första eller sista gången. Efter drygt ett och ett halvt decennium som stödperson inom HBT-världen har jag fått en rätt klar bild av läget inom den gruppen och tyvärr måste jag säga att svenskar är mycket tydligt representerade i gruppen som slår, hotar och begår övergrepp mot HBT-personer. Det pratas tyst om det, men det borde inte behöva vara tabu idag. Det är dags att lyfta det.

När det gäller våld mot kvinnor i hemmet, våldtäkter och andra övergrepp kan jag även där se en tydlig bild av att det är gott om svenska män som slår, hotar och våldtar. Även i fall då en svensk kvinna börjar dejta en utländsk man eller kvinna och dylikt. I de fallen skulle det vara intressant att se vilka partisympatier föräldrar, släktingar och syskon har och om det är så att det kan röra sig om en vurm för samma ideal som genomsyrar exempelvis Sd och andra liknande partier.

Jag håller med Gudrun då hon kritiserar Sd för att vara dåligt insatta och fördomsfulla. Det blir lätt väldigt genant och löjligt då man diskuterar med argument som knappt ens gick hem på 1930-talet. Och framför allt gör man kvinnor och andra grupper en väldig otjänst genom att man därmed osynliggör en stor del av den problematik som faktiskt finns i ett försök att gynna sina egna intressen. Det är knappast de utsatta kvinnorna som vinner på det.

Man kan prata om utvisningar hur mycket man vill, men ska vi då även utvisa svenska våldtäktsmän? Man kan prata om fler kameror, men det enda det leder till är ytterligare övervakningshysteri och tyvärr väldigt ofta en falsk känsla av trygghet. Kameror förhindrar inte brott och upptagningarna är sällan bra nog för att duga som bevis vid en rättegång. Att där finns en kamera innebär inte att ett ingripande från polisens sida sker särdeles mycket snabbare, då polisens fysiska närhet till brottet ändå alltid är det avgörande. Tydliga rapporter finns från Storbritannien som är världens mest tv-övervakade nation. Där har brottsligheten inte minskat överhuvudtaget på grund av kamerorna. Däremot lever befolkningen med falska förhoppningar om en trygghet som inte finns. Och jag förstår att somliga av de unga män som röstar på Sd säkert skulle älska att även montera in kameror i vartenda sovrum i landet i jakt på människor som begår övergrepp mot kvinnor och barn? Det vore verkligen en syn för gudarna, känner jag.

Samma sak gäller den angiverilag som finns idag och som säger att en person är skyldig att ingripa direkt vid åsyn av våld. Plötsligt har en hel befolkning blivit såväl blind som döv och stum. Av rädsla för att ingripa väljer man att blunda. Ingen vill ju bli dömd för att inte ha gjort tillräckligt och därmed försvann även de vittnen som tidigare funnits. Vilket säkerligen inte var grundtanken då lagen infördes.

Där finns andra möjligheter att agera. Exempelvis genom att se över hur våld i hemmet bemöts i vården, i rättsväsendet och på andra håll. Förmodligen behöver man se över möjligheter till skydd och stöd en hel del. Mer utbildning behövs absolut för att bryta mönster som är så fastlagda i samhället som dessa.

Vi behöver också sluta inbilla oss att exempelvis alla våldtäkter sker i hemmen. Det har varit litet grann den linje man drivit från stödgrupper under en tid, vilket säkert varit bra just för att uppmärksamma att våld i hemmet varit vanligare än man tidigare velat erkänna. Men det har gjorts till priset av att man slutat diskutera utomhusvåldtäkter och stalkerfenomen istället. Än idag är arbetet för att skapa tryggare utomhusmiljöer och fungerande miljöer i hemmets närmiljö väldigt eftersatt.

Det behövs en mer sammanhållen och konsekvent satsning för att komma tillrätta med den här problematiken. Det behövs mer kunskap om övergrepp och våldsproblematik i skolorna, på arbetsplatser och överallt i samhället. Det behövs en översyn rörande myndigheters och rättsväsendets roll i att hantera och beivra våldet och förmodligen en ny praxis vid rättsliga prövningar. För att förändra denna trenden måste vi se till att betacka oss fördomsfullt predikande om att en eller annan specifik grupp ligger bakom detta. Vi måste se att detta är ett genomgripande mönster i hela samhället och att det måste tas itu med som ett sådant. Inga andra vägar duger. Inga andra vägar är tillräckliga.

Beelzebjörn gillade inte riktigt upplägget på Sd/F!-debatten. F! Västra Götaland skriver, inte helt otippat. Vargek talar om knock-out. Mikael Andersson skriver om det pinsamma kunskapsföraktet samtidigt som Peter Andersson är kritisk mot att Sd får mediautrymme för att trumma ut sina fördomar. Fantastiska Trollhare har ett sätt att uttrycka sig som verkligen förundrar. Som vanligt träffande.

Intressant.