Trollhare äntligen en man, men bara nästan

Idag har min fina vän och valdabror Immanuel varit på besök hos Socialstyrelsen i Stockholm. Det obligatoriska besöket hos Rättsliga Rådet för att få besked om huruvida han är duglig nog som man eller inte. Inte för att någon i omgivningen överhuvudtaget tvivlar, utan för att samhället liksom bara bestämt sig för att det är så det ska vara. Skitsamma vad du känner dig som eller ser ut som, du ska fanimej inte inbilla dig att du är något om du inte får godkänt av juntan att känna så. Punkt.

Men nu har han i alla fall varit där. En lång väntan, en lång strävan, en massa blod, svett och tårar.

Mycket förväntat, kanske, så går det utan några större problem att ta sig igenom denna sista kontrollen. Immanuel får reda på att han är man och att beslutet alltså är ett positivt besked. Lättnad snarare än glädje. Det finns nämligen ett litet aber.

Immanuel har fått beslutet om att han är en man, men det kommer inte att verkställas förrän den dagen han blivit kastrerad med tvång. För att ska man byta, så måste man först bli avkönad. Avidentifierad. Avförd från de hela människornas leende skara. För att få bli man måste han alltså skiljas från äggstockar och livmoder, varken han vill eller inte. En operation som gör det omöjligt för Immanuel att någonsin bli förälder. Något som, även om det möjligen inte är aktuellt för alla, ändå är en oerhörd kränkning. Det är också en operation som medför direkt livsfara och som kan sluta väldigt illa. Det är inte direkt tandläkarbesök vi pratar om.

För att det redan fastställda beslutet ska verkställas, vill det alltså till att Immanuel lägger sig på operationsbordet och tar bort en del av sin kropp som straff för att han valt att vara man. Eller som en slags avgift? Det ultimata mandomsprovet som det nu anstår en precivilisation på barbarnivå.

Så nu är det upp till min valdabror att, liksom jag en gång, se till att få allt reproduktivt i kroppen att försvinna för att han ska få kvittera ut det egentligen redan fattade beslutet. Ingenting får sparas, ingenting får frysas ned. Nu är det slut på reproduktion hos den queera djävulshunden (Trollharen). Utan kastrering inget beslut. Utan kastrering ingen framtid. Det är bara att välja. Det är ju bara en människas liv vi pratar om här. Det är ju så det brukar vara. Och Immanuel är bara en i mängden som råkar ut för detta. En av många. Vi får alla samma sjuka ultimatum. Välj att göra detta "frivilligt" så får du ditt redan beslutade personnummer sedan. Annars inte. Vi håller din reproduktion och delar av din kropp som gisslan. Minns någon berättelsen om Abraham som skulle offra sin son Isaac till Gud för att visa sin gudstro och kärlek till mannen på molnet? Gud krävde av Abraham att Isaac skulle offras för att Abraham därigenom skulle kunna visa sin sanna gudstro.

Idag offras transpersoners hälsa, välmående och förmåga att bilda familj på samma principer som i uppenbarelseboken. Tror du på Staten av Guds nåde? Tror du på vårt dekret om vår odöende kärlek? För att få fortsätta leva, så är du tvungen att offra en stor del av dig själv, nämligen dina framtida barn och möjligen även din fortsatta framtida hälsa.

Vem av er därute vill hävda att detta har i en modern lagstiftning att göra? Vem av er kan hävda att detta är vad den svenska staten ska hävda?

Uppenbarelseboken är inte direkt tidernas mest vänliga och gulliga lilla godnattsaga. Vi hävdar ständigt att vi ska vara mer moderna än de många tusen år gamla texterna i gamla testamentet. Ändå kunde vi inte komma närmre den primitiva människosyn och lagstiftning som det gamla testamentet nu ändå representerar idag. Hur i helvete är detta möjligt?

Rembrandt. Sacrifice of Isaac (1635). Hermitage (Vinterpalatset), St Petersburg.

Avraham stretched out his hand,



he took the knife to slay his son.


But YHWH’s messenger called to him from Heaven and said:


Avraham! Avraham!


He said:


Here I am.


He said:


Do not stretch out your hand against the lad,


do not do anything to him

- Genesis 22, verses 10-12 (1 Moseboken, 22 kap)

Enligt Bibeln hindrades Abraham i sista sekunden av en Guds ängel. Finns det några änglar som hindrar att den svenska statens urtida blodsofferriter fortsätter och att min valdabror Immanuel drabbas innan tiden är ute? Det är bråttom nu! Finns det en enda ängel kvar i riksdagen efter det sista valet? Någon som förstår hur illa det är då svensk lagstiftning fortsätter verka på samma blodiga och bronsåldersmässiga nivå som det gamla testamentet?

(Länk: Förlåt mig Fader, ty jag har syndat).

Om han nu väljer att inte genomföra operationen (inte för att han verkligen har något val i realiteten), så får han alltså inte sitt nya personnummer och får alltså inte rätten till rätt bokstav i pass och på id-kort och så vidare. Trots att beslutet alltså egentligen redan är fattat! För att om han inte finner sig i att utsätta sig för livshotande kirurgier med endast rent symbolvärde, så tas rätten till den egna identiteten ifrån honom. Visst är världen fantastisk?

Dagens utpressarsystem mot transsexuella i vården och i den så kallade rättsstaten Sverige MÅSTE upphöra!!

Kroppsbestraffning och tvångssterilisering som villkor för vård och för rent administrativa juridiska beslut är alltså inte på något vis ett avslutat kapitel i det här landet. Den diaboliska blodstörsten härskar ännu inom svensk offentlig administration. De gamla offerriterna sedan tiden långt innan Romarriket pågår fortfarande i det gudsfruktiga Sverige; vi har lagstiftning som skulle kunna vara hämtad bokstav för bokstav ur gamla testamentet och det skrämmer mig. Och det gör ont i mig. Ännu, flera år efteråt. Det gör ont i många av oss. Väldigt ont. Men vi har ingen talan, vi undermänniskor. Vi overklighetens folk. Vi lamm som förs till altaret för att slaktas och offras till den allvetande svenska überstaten.




Like lambs to the slaughter


Kommer regeringen tillåta sig att uppfylla de löften partiledarna gav i samband med sommarens intensiva transdebatt och under Stockholm Prides partiledardebatt? Är det dags för en förändring av lagen nu snart? Kommer det vara försent för Immanuel, liksom det idag redan är för sent för mig?

Har regeringen överhuvudtaget ryggrad nog att ta beslut om något så självklart som alla människors lika värde, alla medborgares rätt till skydd mot övergrepp? Med tanke på att det inte ens tog veckor innan den känsliga datalagringslagen kom upp på bordet, så borde väl en så självklar fråga som alla människors lika värde och likhet inför lagen vara en enkel match? Det förvånar mig att ingenting hänt redan. Det lät ju på nu nyblivne ministern Ullenhag som att detta var något som självklart skulle vara löst redan under år 2011. Om så är det verkligen dags att börja spotta upp realistiska förslag för en avveckling av dessa urtida barbarier nu omgående!

VI HAR INTE RÅD ATT VÄNTA LÄNGRE!!! 

NI HAR INGEN RÄTT!!!

Om regeringen behöver hjälp av sakkunnig som överhuvudtaget vet vad transsexualism är, så ställer jag fortfarande gärna upp. Inte för att intresset någonsin varit särdeles omfattande förstås. Vi pratar ju bara 50.000 svenskar och deras liv eller icke liv. Vi pratar ju bara urtida offerriter i svensk statlig regi. Men jag menar... litet förstånd i de här frågorna vore ju faktiskt synnerligen lämpligt. Även i närheten av Rosenbad!

Intressant.

Och så tillsist ett stort grattis till min fina valdabror Immanuel som dock äntligen nästan fått bli man på riktigt enligt staten Sverige. Även om han förstås enbart får beslutet verkställt om han finner sig i att vara halv och lovar att aldrig någonsin fortplanta sig, bilda familj eller försöka vara en hel människa någonsin igen. Likväl grattis! Måhända är det en pyrrhusseger då man kommit så långt, men det är ändock en seger. Och ett stort steg mot att få bli betydligt mycket helare än systemet och samhället alls egentligen har förmågan att förstå.

Immanuel! Jag är oändligt stolt över dig och jag gläds med dig, samtidigt som jag återigen laddar för en strid utmed barrikaderna för att vi en dag ska ha samma rättigheter som de riktiga människorna och det verklighetens folk som än så länge styr våra liv.

När ska Trollhare få vård?

Trollhare skriver...  och jag kan inte låta bli att lyfta detta för ytterligare ett par av er.

30 månader i utredning för att få rätten till en könskorrigering. Därefter nästan 14 månader på hormonbehandling, en inskickad ansökan till Socialstyrelsens rättsliga råd om ändring av juridiskt kön, tvångssterilisering och allt annat som hör till. Då kunde man tyckt att Immanuel åtminstone skulle ha hunnit få bli av med sina bröst. Som ju inte alls hör hemma där längre. Det är tio månader nu sedan remissen skrevs. Mer än så. Och ännu har ingenting hänt. På grund av postslarv, på grund av besynnerligt långa väntetider. På grund av att det uppenbarligen inte är vidare prioriterat? Alls?

Fortfarande ingen aning om när det ska ske. Fortfarande ingen som vill ge några besked. Inte ens en uppskattning...

Var det någon som hörde mig eller någon annan gnälla nyligen över att vi verkligen har behov av att se över lagen om ändrad könstillhörighet nu nyligen?

Herregud, vad jag hoppas att den regering som sitter där om en dryg månad och börjar planera den kommande tiden ser till att hålla alla fina löften och verkligen inför Lex Amanda så inibomben fort som det alls är möjligt. För det här är verkligen tidernas skämt.

Anropar könsbytesteamen! Vart är ni någonstans?


EDIT: Nu verkar det som om det kanske skulle kunna bli oktober. Men det vet vi inte helt säkert än. Vi vet alltså bara att det blir TIDIGAST i oktober... Jag trodde att rätten att välja vård och slippa vårdköer gällde alla. Det gör den inte. Det insåg jag så snart jag började kämpa för min rätt till vård själv. Hoppas verkligen att Immanuel slipper vänta längre än så nu. Det har gått på tok för länge... Och jag hoppas fortfarande att en ordentlig förändring blir av väldigt, väldigt snart. Det här är faktiskt inte ok nånstans.

Ja till kärleken i Argentina!

Och så är det då dags för nästa land att äntligen ta steget mot könsneutrala äktenskap. Glad över att höra att Argentina nu accepterar samkönade äktenskap efter ett beslut i senaten. Det känns skönt att kärleken vunnit ytterligare en stor seger i världen, men ännu finns mycket kvar att göra.


Trollhare skriver bra om det här och på Wikipedia finns mer information i allmänhet.

Gammal karta och ny karta som visar förhållningssättet till könsneutrala äktenskap och samkönade relationer runtom i världen. Sedan kan man ju invända mot att Sverige borde platsa på den kartan om man inte bara ska räkna H- och B-personer. Förstås. Eftersom trans- och intersexuella fortfarande måste skilja sig och genomgå boskillnad som krav för att överhuvudtaget få ha rätt att göra en könskorrigering. Sverige älskar traditionellt särlagstiftningar för att kunna komma åt utsatta grupper litet extra och jag för min del ser inte att vi förtjänar att se så vackra ut förrän den dagen då vi gjort upp med vårt transfoba arv på allvar.

Litet föråldrad karta

CC - Silje m.fl.

Uppdaterad karta

    No information

Homosexuality legal      Same-sex marriage      Other type of partnership (or unregistered cohabitation)      Foreign same-sex marriages recognized      No recognition of same-sex couples

Homosexuality illegal      Minimal penalty      Large penalty      Life in prison      Death penalty

Människor som lär mig andas

Förlåt mig fader, ty jag har syndat.

För att jag är så himla förtvivlad och uppgiven. Igen.

Det finns de som verkligen sticker ut litet mer än andra och som gör litet extra intryck på mig då och då. De där som liksom tar sig tid att stanna till. De som tar sig tid att se och känna och lyfta sig över den stora gruppen människor litet extra. De som då och då sträcker ut hakan och talar om att... jag finns.

Och människor som aktivt knuffar på mig för att visa att de finns är ofta människor som på något vis faktiskt, i min erfarenhet, gör det därför att de verkligen har något att säga.

Så kan man säga att det är med Maloki. Som litet då och då nuddar vid min tillvaro litet grann extra och liksom sprider... värme, bara. Det är skönt med sådana människor i ens liv. Inte minst då man känner att man verkligen behöver mer av det där med fina människor som sprider lugn och välmående och agerar en sorts kylande balsam i tillvaron..

Vaknade i morse av att det sken till i läsaren här hemma. Jag är på väg bort en stund. Tagit ledigt, vilket är likt mig, för att jobba ännu mera. Förbereder mig på att lämna över liv, hem och verklighet åt mannen en stund. Men innan jag kommit igång med alltihop sprakade det alltså till. Och jag läser Malokis senaste inlägg. Nyligen postat, uppenbarligen, och med en kraft att hugga tag i mig och sända skälvningar upp och ner och fram och tillbaka innan alltihop stannar en bit bakom ögonen och börjar pressa fram tårar. Igen.

Amanda som ett flipperspel klockan halv sex på morgonen.

Det har varit mycket gråt sista dagarna. Jag skrev mitt inlägg om Mors dag och gjorde det mest för att få ur mig. Det skedde per automatik. Det gjorde ont. Jag bölade som en barnunge på slutet. Och sedan, när jag tryckte på skickaknappen, bröt halva helvetet löst. Jag förväntade mig 70 läsare och total tystnad. Det var inget världspolitiskt utspel, inget tungt angrepp på någondera sidan i höstens val. Det var bara en osminkad väg in i allt det som är jag.

Det har varit väldigt mycket nu sista dagarna. Sista knappa veckan eller så. Hysteri, stormar, massor med människor och tidningar och allt vad det är som hört av sig. Människor som skriker om att de vill vara den som lyfter detta. De vill vara den som stöttar. De vill vara den som driver igenom förändringen. Och jag som är van vid att det alltid är komplett kav lugnt.

Det här är ju något jag skrivit om i flera år. Det här är en av de stora orsakerna till att jag gav mig in i politiken till att börja med. För att det var, för mig, enda sättet att göra ogjort det som i så hög grad har sabbat mitt liv. Men tystnaden har alltid varit kompakt. Försöken att intyga mig att det är ok ändå och att det visserligen är förjävligt men att jag måste förstå att det ju faktiskt inte går att driva igenom den typen av förändringar och att man nog inte vinner något på att försöka och så vidare. Eller att man som ledamot i riksdagen måste prioritera sådant som faktiskt är viktigt. Och till viktigt hör inte jag. Hör inte tvångssteriliseringar. Hör inte något som kan bli jobbigt och tabubelagt och smärtsamt och som partiet inte ställer sig bakom att man börjar bråka om. Oavsett vilket parti man nu tillhör. Och man har ju faktiskt skrivit ihop ett flygblad för fem år sedan som aldrig delades ut för att det ansågs för kontroversiellt. Så man har ju faktiskt gjort något.

Jag har hört dem alla.  Det har hetat att... jag tycker synd om dig, men jag tänker inte utnyttja min plats i riksdagen till att ta upp det här. Du vet ju att... jag vinner ju inte på det själv och det är på tok alldeles för känsligt... Det förstår du väl?

Men så kom nu de sista dagarna. Jag och Immanuel har gjort en räd och verkligen jobbat upp ämnet nu efter att bollen helt plötsligt började rulla i söndags och det där jag skrev då tog tydligen skruv utan dess like. Helt plötsligt är det som om himlens alla portar har öppnats samtidigt. När kan det ha hänt senast?

Kanske är det dags nu Kanske har den här frågan uppnått någon slags momentum som är tillräckligt för att sätta detta på kartan. Kanhända finns faktiskt möjligheten nu.

Och samtidigt faller jag som en sten. Skakar, gråter, försöker lära mig att andas igen. Plötsligt kom allting för nära. Alldeles för nära. Plötsligt slog det emot mig med en sådan kraft att jag omöjligt kan hålla emot. Plötsligen tog det fart på ett sätt jag inte alls förberett mig på och jag känner att inte klarar av pressen. Det här är ju så privat. Har alltid varit. Den innersta av alla mina smärtor. Och så är den plötsligt fritt flygande därute som en fågel som kretsar kring mig. Och som bara växer och växer och växer till dess att dess vingslag är starka nog att liksom skaka hela fundamentet för min existens. Det är storm därute och marken skakar. Och i centrum ligger mitt mest privata. Det gör ont. Så ont.

Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd. 

Jag vet helt enkelt inte vad jag släppt lös och vart detta kan leda. Men det är möjligen så att det är nödvändigt. Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här har helt övergått alla breddar av mitt förstånd. Men att något händer nu, att något rör på sig, det är tydligt. Kanske denna märkliga stormen kan få de som aldrig skriver och de som aldrig tar i det att göra det. Kanske är opinionen på väg att vakna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men jag ber.

Och mitt i allt detta kaoset är Malokis ord och Immanuels kamp och alla de andras stöd så infernaliskt viktigt.

Första försöket att börja sammanfatta alla de där ovärderliga människorna därute som betyder massor för mig. Det kommer mer av det.
Jag kommer fokusera mer på sådant en stund. För att jag behöver det. För att det är viktigt för mig. För att det är viktigt att också visa stöd för de fina, underbara människor som håller mig uppe och lär mig andas.

Det är så helt sjukt viktigt. Glöm inte det själva, ni. Att stötta era nära. Att stötta era vänner.

För vänner har jag uppenbarligen. Och det gör mig glad och stolt och nära på litet hoppfull ändå.

Och jodå, Maloki. Eftersom du ställde frågan; om du inte varit en vän tidigare, så är du det banne mig nu. Du har all min kärlek.


Intressant.

Hur känner man igen en transkille?

Bara för att jag måste...

Trollhare ställer frågan om hur man känner igen en transkille. Och konstaterar att det gör man för att de allra flesta av dem är så sjukt snygga. Och det stämmer. Det var bara det jag ville säga.

Tänk på det, ni killar, tjejer och andra därute. Det är värt att satsa trans då och då.

Det där med Sverige och tvångssteriliseringarna

Alltid fantastiske Trollhare skriver fantastiskt om det här.

Utdrag:

"Jag minns också att han sa att Socialstyrelsen kräver att man tar bort äggstockarna för att få nytt juridiskt kön. När jag invände att den nya lagen inte är införd än, och att jag har hört talas om ett fall där en person ganska nyligen fått godkänt med bara sterilisering skruvade både han och sköterskan på sig lite. De började förklara att det visserligen var sant, men att Socialstyrelsen inte ens själva riktigt vet vad som gäller och vad som borde gälla, och att hur man egentligen ska tolka lagen är under utredning, och att man tar stora risker om man behåller livmoder och kanske äggstockar. Det kan bli problem med hormonbalansen, med att gå till en gynekolog om man lever som man, med att ingen läkare vill skriva ut testosteron till en person som har livmoder och äggstockar och planerar att behålla dem, och så vidare.

Jag förstod att de tänker mycket på cancerrisken, men det blev inte bättre av att kirurgen plötsligt sa något i stil med ”Jag tycker ju att om det vore jag, så skulle jag ju tänka att om jag är man i huvudet så skulle jag vilja vara man i hela kroppen också”. Det är hans åsikt som privatperson, och inte hans professionella bedömning som läkare. Det är hans tolkning av sin egen könsidentitet, och den är inte automatiskt överförbar på alla som identifierar sig som män."

För mig ger det bara fruktansvärda vibbar. Och jag blir lätt illamående. En massa moraliserande och en massa normer som säger hur man borde vara och vilka människor som passar in i samhället och vilka som inte gör det.

En massa fördomar som säger att somliga människor inte får förorena den svenska genpoolen. En massa föråldrade lagar från tiden innan mina föräldrar ens var födda och som styr vem som får reproducera sig och vem som inte får det. Vem som är människa och vem som inte är det!

En dag ska vi ha vunnit striden. En dag ska vi ha ersättning av svenska staten för vad vi genomlidit och för vad som stulits ifrån oss. En dag ska även trans- och intersexuella få upprättelse.

En dag ska även jag få upprättelse. Jag hoppas att Trollhare inte ska behöva uppleva den dagen alls. Men då behöver vi er...

En dag ska även transpersoner i det post-folkhemska Sverige slippa bli tvångssteriliserade och en dag ska vi också stå upp stolta och kräva våra rättigheter tillbaka!

MARK MY BITTER FUCKING WORDS!!!

Transsexualismen, Expressen och Trollhare

Trollhare skriver en hyllning efter min artikel på Expressen idag och jag kan inte låta bli att bli fruktansvärt generad. Men tack, fina du!

Jens Odsvall skriver också, liksom en del andra.

Trollhare fortsätter även på temat transfobi och berättar om en sketch på temat Amanda Simpson på Letterman nyligen.

Det är inte så litet skrämmande att detta inte är något som bara dyker upp på Letterman. Det är så det ser ut i samhället i stort till vardags, är jag rädd. Det om något ska vi nog känna oss riktigt rädda för. Trollhare beskriver sketchen ur ett annat perspektiv för att.... ge just perspektiv. Det låter då såhär:

President Obama har gett en utnämning till en person med arabiskt ursprung. Hon heter Amanda Simpson, och är rådgivare i handelsfrågor. Vi har en bild på henne. Ja, här är hon: Amanda Simpson, och hon är ara… Va?! (förvirrad) Amanda? A-amanda!? Är Amanda blatte?!(uppenbart i chock) Herreguuud! (blir upprörd, och rusar ut)

Förstås är det inte riktigt så det låter, men det är så det går till mellan David Letterman och hans sidekick. Ett sånt skämt skulle aldrig fungera om det handlade om en riktig grupp människor - det vore ju fruktansvärt rasistiskt. Publiken skulle inte skratta hjärtligt, utan kräva en ursäkt, säger Trollhare. Och vet ni, jag tror bannemig att han har rätt.

Trollhare:

Inte skulle skämtet fungera ordentligt heller, eftersom det första folk tänker på när de hör ordet ”arab” inte är ”sex”. Dessutom finns det inte någon slags allmän föreställning om att icke-vita som passerar* som vita utnyttjar det för att ha sex med vita, och att det beteendet är attlura de vita personerna som tror att de har sex med en annan vit person. Likaså när en person som outats som icke-vit blir mördad av sin partner i vredesmod över den avslöjade ”lögnen”: Då fylls inte forumtrådar av kommentarer om att hen fick skylla sig själv, för att man faktiskt måste respektera att inte alla tänder på blattar. Inte annat än i dåligt modererade forum och på högerextremistiska communities, i alla fall.

Men Amanda Simpson är nu inte en kvinna med arabiskt ursprung, utan alltså en kvinna med transsexuell bakgrund. Liksom jag och liksom så många andra. Hon är, vilket såväl Letterman som Trollhare påpekar, den första öppna transpersonen på en hög politisk post i USA, och som hon redan sagt själv: ”Att vara den första suger”.

Jag kan bara fullständigt intyga att det stämmer. Visst finns det andra som gått före mig. Men de har antingen avslutat sina liv på grund av pressen de utsatts för, mår fruktansvärt dåligt, gått i landsflykt eller på ett eller annat vis sett till att gå stealth. Alltså att helt fly alla former av uppmärksamhet, byta namn och gå under jorden fullkomligt för att dölja sitt förflutna. Ingen klarar pressen särdeles länge som samhället ser ut idag.

Idag är jag ofta rädd att jag faktiskt är den första svenska transperson som på allvar lyckats skapa plattformar, ett liv och en politisk karriär EFTER ett könsbyte och inte innan för att sedan bli nedtryckt, utsparkad och förstörd på kuppen. Jag tycks vara den första som inte fått sitt liv totalt förstört utan som faktiskt har kunnat göra något positivt av det. Den pressen kan kännas mer än tillräckligt enorm under stundom. Att arbetsmarknaden sedan tycks ha diskvalificerat mig efter bytet är nog tyvärr sant, däremot. Den som har vettiga tips får gärna höra av sig.

Det en sådan utsatt föregångarposition medför är annars otäckt på många plan. Kravet att fortsätta då man börjat öppna dörrarna. Risken att man blir för farlig för somliga grupper därute. En tyvärr rätt omfattande avundsjuka i de egna leden. Tillsammans med rädslan för offentligheten som tär och tär och aldrig någonsin tar slut.

Om jag nu inte hade en tämligen väl utvecklad social fobi och agorafobi innan jag transitionerade och råkade bli den jag är idag, så har jag det definitivt nu. Det är inte bara glamour på andra sidan. Det ska alla gudar veta. Men liksom Amanda Simpson är först på sin position, så antar jag att jag på vissa vis också är först. Och det är ingen lätt sak att vara. Jag lovar...

Sedan finns där förstås gott om förebilder även för mig. Jag har ägnat många år åt att finna dem. Många av dem är inte helt lätta att finna, tyvärr. Men visst har jag flera föregångare på olika plan som jag sett upp till under en längre tid. Trollhare är en av dem. En av mina förebilder och även till viss del stöttepelare. Det finns många fler. På olika plan är vi bägge föregångare, tillsammans med många andra. Men just den offentligheten jag fått kan vara förödande periodvis. Jag är litet orolig för vad den här valkampanjen kommer att göra med mig. Jag tänker vara öppen och erkänna det. Men jag känner ett tvång att fortsätta och en känsla av att det är viktigt att jag gör det. Jag hoppas att det ska vara värt det, men det får nog framtiden utvisa.


Fotnot likaledes hämtad från Trollhare:
*) Ordet passera används inom transvärlden om att uppfattas som det kön man föredrar att uppfattas som av personer man inte känner; till exempel passerar Amanda Simpson som kvinna. Ordet kommer från just att passera som vit, det vill säga att vara ättling till slavar men ha så ljus hy att man behandlas som vit.


Intressant.

Jag säger nej!

Bara för att jag måste... för att jag inte kan låta bli och aldrig skulle kunna drömma om att låta bli.



Jag tydliggör härmed min inställning rörande ett samarbete med det främlingsfientliga Sverigedemokraterna om de mot all förmodan tar sig in i riksdagen 2010 eller i framtiden.

Jag blev uppmanad av Trollhare att ställa upp i Fredrik Petterssons bloggkampanj som samlar alla som är beredda att sätta ner foten mot de där galningarna som springer runt och förkunnar rädsla som den nya tidens statsreligion.

Det gör jag därför att:

1. Jag står inte ut med den ökande islamofobin i världen idag. Varken inom SD, inom mitt eget parti (som traditionellt varit inne på den vägen rätt länge också) eller någon annanstans.

2. Jag vägrar stödja ett parti som propagerar för att sådana som jag inte ska få existera.

3. Jag gör det för att jag verkligen tror på kärleksbudskapet och för att det budskapet utsträcks till mina vänner, min familj, mina bekanta, mina kollegor, mina grannar och alla andra.

4. Jag gör det för att jag tror på demokrati.

5. Jag gör det för att jag vägrar glömma. För att vi inte har råd att glömma. Trettiotalet ska aldrig någonsin få komma tillbaka.

6. Jag gör det för att jag på denna punkten gärna följer min f.d. partiledare och reser mig ur soffan om jag på något vis blir förknippad med de där mentala kalhyggena - oavsett om de bär bomberjackor, brunskjortor, nationaldräkter, sunkiga kinesiska träningsbyxor med hål i eller kostymer gjorda av Hugo Boss eller för den delen något struntmärke sålt på Dressmann.


Som ett led i mitt ställningstagande och som ett led i Petterssons bloggkampanj sänder jag uppropet vidare. Jag uppmanar därför JensO, Tiarafeministen, Scaber Nestor, Liz Morseby och Annika Beijbom att ta upp handsken. Och som en bonus ber jag även Seved Monke och OlofB att göra detsamma.

Vill ni också ta ställning?

Säger du också nej till att vara beroende av Sverigedemokraterna?

Gör så här:
1. Publicera ett inlägg där du förkunnar att (och gärna varför) du aldrig, någonstans, någonsin, någon gång kommer att göra dig beroende av stöd från Sverigedemokraterna.

2. Sätt etiketten JAG SÄGER NEJ på bloggen och länka till andra bloggare som gjort samma sak.

3. Lägg in knappen ”JAG SÄGER NEJ” på ett väl synligt ställe på din blogg.
Antingen genom att högerklicka på bilden och spara ner den på din egen dator eller genom att använda bildkoden:

4. Skicka vidare uppmaningen till fem andra bloggare.

Ett stort grattis till vännen Trollhare

Det har tagit lång tid för mig. Det har tagit lång tid för många andra. Men en av de som verkligen fått kämpa för att få sin diagnos avseende transsexualismen och som lidit alldeles för mycket under för lång tid är Trollhare.

Fina Trollis som verkligen är en underbar vän och som jag önskar allt väl. Nu har diagnosen satts och behandlingen kan äntligen börja. Den som kämpar kan verkligen nå hur långt som helst. Trollhare är ytterligare ett bevis för det.

Grattis, mannen. Du är så bra!