Visar inlägg med etikett Liberalism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Liberalism. Visa alla inlägg
2010-09-25
Amanda spekulerar och spankulerar
Skäms över den låga nivån på politisk debatt, sörjer att demokratin just nu inte riktigt är hemma och trygg, börjar fundera igenom mitt framtida politiska liv. Lovar återkomma inom kort.
2010-07-19
Pensioner, välfärd, globalisering och rädslor
Det är litet intressant med vännerna inom media som ser och hör det få av oss andra hör och ser.
Snappade just upp det här på Facebook. Jag hoppas att ingen inblandad tar illa upp för att jag lägger ut det, men det är faktiskt rätt intressant.
Läs och känn efter vad det faktiskt innebär. Det handlar om Sahlins och Carlssons utspel angående pensionerna och pensionärernas levnadsstandard.
Enligt Sofia är alltså de pensionärer som ringer in fly förbannade över att Mona Sahlin och Ingvar Carlsson ljuger så det står härliga till. Det stämmer helt enkelt inte. Det är i alla fall vad folket säger som ringer in. Och nej, jag sitter inte här på Luf's valkontor och tvingar människor att ringa medelst hot om arkebusering heller. Jag är, i sådana fall, oftast aningen mer subtil. Fråga min chef. ;-)
Jag antar annars att det måste betyda att människor idag inte helt och hållet känner igen sig i den socialdemokratiska verklighetsbilden, nutidsberättelsen.
Möjligen är det så att det faktiskt är relativt få som fått det sämre under Alliansregeringen de sista fyra åren. Att de flesta faktiskt fått det bättre. Att det är vad de flesta ser.
Själv tänker jag på alla stora tv-apparater folk har köpt. Alla nya bilar. Alla iPhones som folk springer omkring med precis överallt, trots att det är en sjukt dyr telefon och trots att vi just gått igenom en kris som slagit mot världen som ingen kris sedan 1930-talets stora depression. I USA, till exempel, har folk fått flytta ut på gatorna och bor i fattigläger mitt i städerna. Och då pratar vi människor i tusental. Vi svenskar köper iPhones, netbooks och 50" tv-apparater. Och gnäller för att netbooken är långsam.
Här talar vi inte om huruvida vi har jobbtillväxt, utan om i vilken del av landet den är störst.
Sedan håller jag med om att det mycket väl kan vara på sin plats att se över pensionerna och pensionärernas skatter under kommande mandatperiod. Vilket också är utlovat av Alliansen sedan en tid innan valrörelsen, rent av. Snabbare hade det kanske gått om det nu inte varit så att vi alltså fått en enorm och fruktansvärt envis finanskris över oss. Den där som Socialdemokraterna för det mesta hävdar skapades av Allianspartierna för att vi skulle få en chans att straffa vanliga människor litet extra. Nu är det väl inte riktigt så det gick till. En stor del av världen har enorma problem ekonomiskt just nu. Och riktigt så stor makt har inte ens hundögat Reinfeldt.
Den socialdemokrat, miljöpartist eller vänsterpartist som hävdar att vi inte klarat oss bra igenom den här krisen och som inte har en aning om hur hårt resten av världen, utanför 50-skyltarna, drabbats har upplevt alldeles för få verkliga kriser. Jag själv är uppväxt i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Under 1980-talet. Ni vet... Kommunistisk diktatur, inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och det numera självständiga Eritrea och så förstås den där ökända förbannade torkan. Ni vet... nakna barn med uppsvälda magar under stekande sol och med flugor springandes in och ut genom deras ögon. Vandrande skelett som söker en liten gnutta skugga och som inte längre klarar av att dricka vatten. Där föddes min önskan om att förändra världen. Där fostrades jag av alla fält- och biståndsarbetare att alltid sätta människorätt och hela jordens bästa i fokus. Jag såg det. Jag var där. Minns ni den tiden? Live Aid (den första - originalet) med ledmotivet Do They Know It's Christmas och USA For Africa med ledmotivet We Are the World.
Under ett fåtal år var vi alla medmänniskor och vi var alla globala. Vi tog alla ett globalt ansvar. En kort stund. Idag anses det fult och idag är det hippaste vi har att se ner på muslimer och att skita på oss av rädsla för något som kallas islam. Och som en femtedel av jordens befolkning är en del av. Utan att jorden för den skull har sprängts i bitar. Konstigt, det. Och för alla de där människorna som inte är som vi måste vi alltså skydda oss. Men vem skyddar oss från oss själva...? Vem skyddar världen från oss...?
...
Konstigt nog slog inte den där finanskrisen lika hårt mot vissa länder i Asien. Även Australien klarade sig någorlunda, förhållandevis. De vet att producera och att satsa på teknik och kunnande. Och har producerat och exporterat sig ur krisen på ett sätt vi inte mäktat med i stora delar av västvärlden. Självklart smällde vissa länder även i Asien. Liksom i Europa. Det är en global kris som även byggts upp till stora delar globalt, även om den amerikanska bolånebubblan blev den utlösande faktorn.
Men Sverige tillhör samtidigt, i det stora hela, vinnarna. Det ska vi tacka våra lyckliga stjärnor för, för det var inte alls självklart egentligen. Skickligt styrd ekonomi höll oss flytande då resten av världen råkade ut för en ruff omgång av hela havet stormar. Att hävda att Alliansen misskött finanserna och att en något ökad arbetslöshet är Alliansens fel blir bara sorgligt missvisande. Att vi inte har en massarbetslöshet på gränsen till absurdum är snarare en stark regerings förtjänst. Även om också vi inom Alliansen vet med oss att utan kris hade det sett väldigt mycket bättre ut. Konstigt, det. När tiderna vänder kommer där också finnas mer pengar att använda för framtida investeringar och även för att stärka exempelvis pensionärernas ekonomier. Vilka tydligen inte raserats så illa, trots allt, som Sahlin och Carlsson nu hävdar. Inte ens enligt den berörda gruppen själva, om man nu ska tro journalisterna på Aftonbladet.
Men som sagt, det finns de länder som klarat sig hyfsat igenom detta. Och det är dem vi ska konkurrera med i framtiden. Så det gäller nog att vi fortsätter ta ansvar för ekonomin i landet, trots allt. Och för folkhälsan, och för utbildningen och för en framtidsoptimistisk globalism. Vi står bra rustade idag och det måste vi fortsätta vara även i framtiden. Vi lever trots allt i en global värld. Vilket egentligen inte är mycket annat än ett konstaterande om att vi alla människor sitter i samma båt, oavsett om vi bor i Kina, Australien, Chile eller Sverige. Tänk att det ska vara så fult att prata om global gemenskap och i förlängningen om globala marknader. Tänk att andra folk och andra nationer kan vara något som anses vara så fult.
Globala marknader, förresten. Har vi inte sett nog av strafftullar på afrikanska grödor och sydamerikanska grönsaker? Ni vet de där som gör att jordbruken inte klarar sig i stora delar av världen. Är det inte dags att vi slutar bestraffa resten av världen för att gynna våra franska bönder snart och avskaffa strafftullar och dylikt? Frihandel for the win. Jag ser gärna ett stopp för den vansinniga jordbruksprotektionismen, oavsett nationalseparatistiska eller gröna skäl. Det funkar helt enkelt inte och det skadar många. Adam Cwejman skriver exempelvis om grön jordbruksprotektionism här. Minns ni förresten för ett år sedan hur det lät med kris överallt. Australien fann en väg att slippa den värsta smällen även om de förstås inte var opåverkade. Hur gjorde de?
Hur som helst. Dags att slipa av naiviteten och inse att vi är en del av världen. Att vi är en pytteliten del av dessa miljarder människor som befolkar detta jordklot och att vi måste arbeta för att dels kunna få en plats i en värld som ständigt förändras och att vi dessutom måste arbeta hårt för att se till att andra inte tar skada av hur vi beter oss. Vi måste förstå att vi har det rätt jäkla bra ändå och att de där orättvishetskvädena som sossarna staplar på våra axlar faktiskt inte är sanna, men att om vi ska fortsätta ha det bra, så får vi banne mig lägga manken till en aning. Liberalism enligt Amanda.
Helt enkelt.
Ps.
Tobias Cuthbert skriver för övrigt uppfriskande om att komma ut som liberal i ett väldigt antiliberalt Sverige. Litet grann kan jag allt känna igen mig i det. Var bara tvungen att nämna det. Ds.
Intressant.
Snappade just upp det här på Facebook. Jag hoppas att ingen inblandad tar illa upp för att jag lägger ut det, men det är faktiskt rätt intressant.
Läs och känn efter vad det faktiskt innebär. Det handlar om Sahlins och Carlssons utspel angående pensionerna och pensionärernas levnadsstandard.
Enligt Sofia är alltså de pensionärer som ringer in fly förbannade över att Mona Sahlin och Ingvar Carlsson ljuger så det står härliga till. Det stämmer helt enkelt inte. Det är i alla fall vad folket säger som ringer in. Och nej, jag sitter inte här på Luf's valkontor och tvingar människor att ringa medelst hot om arkebusering heller. Jag är, i sådana fall, oftast aningen mer subtil. Fråga min chef. ;-)
Jag antar annars att det måste betyda att människor idag inte helt och hållet känner igen sig i den socialdemokratiska verklighetsbilden, nutidsberättelsen.
Möjligen är det så att det faktiskt är relativt få som fått det sämre under Alliansregeringen de sista fyra åren. Att de flesta faktiskt fått det bättre. Att det är vad de flesta ser.
Själv tänker jag på alla stora tv-apparater folk har köpt. Alla nya bilar. Alla iPhones som folk springer omkring med precis överallt, trots att det är en sjukt dyr telefon och trots att vi just gått igenom en kris som slagit mot världen som ingen kris sedan 1930-talets stora depression. I USA, till exempel, har folk fått flytta ut på gatorna och bor i fattigläger mitt i städerna. Och då pratar vi människor i tusental. Vi svenskar köper iPhones, netbooks och 50" tv-apparater. Och gnäller för att netbooken är långsam.
Här talar vi inte om huruvida vi har jobbtillväxt, utan om i vilken del av landet den är störst.
Sedan håller jag med om att det mycket väl kan vara på sin plats att se över pensionerna och pensionärernas skatter under kommande mandatperiod. Vilket också är utlovat av Alliansen sedan en tid innan valrörelsen, rent av. Snabbare hade det kanske gått om det nu inte varit så att vi alltså fått en enorm och fruktansvärt envis finanskris över oss. Den där som Socialdemokraterna för det mesta hävdar skapades av Allianspartierna för att vi skulle få en chans att straffa vanliga människor litet extra. Nu är det väl inte riktigt så det gick till. En stor del av världen har enorma problem ekonomiskt just nu. Och riktigt så stor makt har inte ens hundögat Reinfeldt.
Den socialdemokrat, miljöpartist eller vänsterpartist som hävdar att vi inte klarat oss bra igenom den här krisen och som inte har en aning om hur hårt resten av världen, utanför 50-skyltarna, drabbats har upplevt alldeles för få verkliga kriser. Jag själv är uppväxt i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Under 1980-talet. Ni vet... Kommunistisk diktatur, inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och det numera självständiga Eritrea och så förstås den där ökända förbannade torkan. Ni vet... nakna barn med uppsvälda magar under stekande sol och med flugor springandes in och ut genom deras ögon. Vandrande skelett som söker en liten gnutta skugga och som inte längre klarar av att dricka vatten. Där föddes min önskan om att förändra världen. Där fostrades jag av alla fält- och biståndsarbetare att alltid sätta människorätt och hela jordens bästa i fokus. Jag såg det. Jag var där. Minns ni den tiden? Live Aid (den första - originalet) med ledmotivet Do They Know It's Christmas och USA For Africa med ledmotivet We Are the World.
Under ett fåtal år var vi alla medmänniskor och vi var alla globala. Vi tog alla ett globalt ansvar. En kort stund. Idag anses det fult och idag är det hippaste vi har att se ner på muslimer och att skita på oss av rädsla för något som kallas islam. Och som en femtedel av jordens befolkning är en del av. Utan att jorden för den skull har sprängts i bitar. Konstigt, det. Och för alla de där människorna som inte är som vi måste vi alltså skydda oss. Men vem skyddar oss från oss själva...? Vem skyddar världen från oss...?
...
Konstigt nog slog inte den där finanskrisen lika hårt mot vissa länder i Asien. Även Australien klarade sig någorlunda, förhållandevis. De vet att producera och att satsa på teknik och kunnande. Och har producerat och exporterat sig ur krisen på ett sätt vi inte mäktat med i stora delar av västvärlden. Självklart smällde vissa länder även i Asien. Liksom i Europa. Det är en global kris som även byggts upp till stora delar globalt, även om den amerikanska bolånebubblan blev den utlösande faktorn.
Men Sverige tillhör samtidigt, i det stora hela, vinnarna. Det ska vi tacka våra lyckliga stjärnor för, för det var inte alls självklart egentligen. Skickligt styrd ekonomi höll oss flytande då resten av världen råkade ut för en ruff omgång av hela havet stormar. Att hävda att Alliansen misskött finanserna och att en något ökad arbetslöshet är Alliansens fel blir bara sorgligt missvisande. Att vi inte har en massarbetslöshet på gränsen till absurdum är snarare en stark regerings förtjänst. Även om också vi inom Alliansen vet med oss att utan kris hade det sett väldigt mycket bättre ut. Konstigt, det. När tiderna vänder kommer där också finnas mer pengar att använda för framtida investeringar och även för att stärka exempelvis pensionärernas ekonomier. Vilka tydligen inte raserats så illa, trots allt, som Sahlin och Carlsson nu hävdar. Inte ens enligt den berörda gruppen själva, om man nu ska tro journalisterna på Aftonbladet.
Men som sagt, det finns de länder som klarat sig hyfsat igenom detta. Och det är dem vi ska konkurrera med i framtiden. Så det gäller nog att vi fortsätter ta ansvar för ekonomin i landet, trots allt. Och för folkhälsan, och för utbildningen och för en framtidsoptimistisk globalism. Vi står bra rustade idag och det måste vi fortsätta vara även i framtiden. Vi lever trots allt i en global värld. Vilket egentligen inte är mycket annat än ett konstaterande om att vi alla människor sitter i samma båt, oavsett om vi bor i Kina, Australien, Chile eller Sverige. Tänk att det ska vara så fult att prata om global gemenskap och i förlängningen om globala marknader. Tänk att andra folk och andra nationer kan vara något som anses vara så fult.
Globala marknader, förresten. Har vi inte sett nog av strafftullar på afrikanska grödor och sydamerikanska grönsaker? Ni vet de där som gör att jordbruken inte klarar sig i stora delar av världen. Är det inte dags att vi slutar bestraffa resten av världen för att gynna våra franska bönder snart och avskaffa strafftullar och dylikt? Frihandel for the win. Jag ser gärna ett stopp för den vansinniga jordbruksprotektionismen, oavsett nationalseparatistiska eller gröna skäl. Det funkar helt enkelt inte och det skadar många. Adam Cwejman skriver exempelvis om grön jordbruksprotektionism här. Minns ni förresten för ett år sedan hur det lät med kris överallt. Australien fann en väg att slippa den värsta smällen även om de förstås inte var opåverkade. Hur gjorde de?
Hur som helst. Dags att slipa av naiviteten och inse att vi är en del av världen. Att vi är en pytteliten del av dessa miljarder människor som befolkar detta jordklot och att vi måste arbeta för att dels kunna få en plats i en värld som ständigt förändras och att vi dessutom måste arbeta hårt för att se till att andra inte tar skada av hur vi beter oss. Vi måste förstå att vi har det rätt jäkla bra ändå och att de där orättvishetskvädena som sossarna staplar på våra axlar faktiskt inte är sanna, men att om vi ska fortsätta ha det bra, så får vi banne mig lägga manken till en aning. Liberalism enligt Amanda.
Helt enkelt.
Ps.
Tobias Cuthbert skriver för övrigt uppfriskande om att komma ut som liberal i ett väldigt antiliberalt Sverige. Litet grann kan jag allt känna igen mig i det. Var bara tvungen att nämna det. Ds.
Intressant.
2010-04-16
100-manifestationen en jätteframgång för Liberala Ungdomsförbundet
Igår skrevs det inte mycket här. Kan bero på att jag var ute med Luf Storstockholm och kampanjade med målet att tillsammans med de övriga distrikten i landet samla ytterligare minst 100 nya medlemmar till förbundet. Nationell kampanjdag med massor av, kan ni tänka er, riktigt vassa Luf'are som stormade in på skolor, universitet och så vidare.
Vilket visade sig gå kanon. Ungdomar förstår uppenbarligen att liberalismen är framtidens ideologi och framtidens melodi. Det klingade vackert i medlemsrullorna när dagen var över och resultatet dånade. Vi slog målet på 100 medlemmar med råge. 128 nya medlemmar nådde vi upp till igår. Varav 58 stycken i Stockholm. Vi nådde ut med vårt budskap till betydligt fler.
Den aktuella SKOP-mätningen visar dessutom på att stödet för Alliansen ökar. Vilket är nice.
Christoffer Fagerberg, Seved Monke, Eric Wahlberg, Sebastian Bjernegård, Hannah Ström, Andreas Froby, Froby x2,
Vilket visade sig gå kanon. Ungdomar förstår uppenbarligen att liberalismen är framtidens ideologi och framtidens melodi. Det klingade vackert i medlemsrullorna när dagen var över och resultatet dånade. Vi slog målet på 100 medlemmar med råge. 128 nya medlemmar nådde vi upp till igår. Varav 58 stycken i Stockholm. Vi nådde ut med vårt budskap till betydligt fler.
Den aktuella SKOP-mätningen visar dessutom på att stödet för Alliansen ökar. Vilket är nice.
Christoffer Fagerberg, Seved Monke, Eric Wahlberg, Sebastian Bjernegård, Hannah Ström, Andreas Froby, Froby x2,
2010-04-14
Jag är frifräsare - hör mig ryta!
Under sista veckan har det varit väldigt mycket diskussion kring det här med frifräsare och lojalitetshysteri inom politiken. Det var väl rätt mycket så att diskussionen började på allvar när Camilla Lindberg och Mathias Sundin (båda Fp) presenterade sina väljarkontrakt den 18 mars i SvD. Ett kontrakt rörande hållningen till datalagringsdirektivet som jag har för avsikt att skriva under så snart jag får litet tid att faktiskt hämta hem dokumentet ordentligt. Camilla och Mathias är viktiga i den här kampen, känner jag. De är positiva förebilder för alla oss frifräsare, oavsett politisk hemvist.
Sedan har det förstås fortsatt, allt det här. Det handlar om bland annat Staffan Danielssons (c) utspel i SvD för någon vecka sedan nu. Vi frifräsare hotar tydligen alliansen.
I SVT's agenda gick Johan Pehrson (Fp) igång och vräkte ur sig att (tror jag fått citatet rätt)
"Ibland delar jag inte exakt åsikten om beslut som fattas men av lojalitetsskäl så är det så att jag måste finna mig i att jag inte alltid får min egen vilja igenom. Det vore en väldigt konstig riksdag om alla skulle hävda att de själva skulle få bestämma - då är det ingen demokrati - då är det någonting annat..."
Någonstans känner jag väl att jag kan acceptera och tolerera att de tror, tycker och tänker så. Jag är litet Voltaireistiskt avkopplad rörande de här människornas rätt att tycka som de vill. Men jag kan inte köpa att de ska tvinga sina partikamrater till tystnad till vilket pris som helst. Att de agerar som om deras syn på saken är den enda sanningen.
Jag förstår principen. Visa inga sprickor. Visa inte svaghet. Visa en enad front. Litet neanderthal över det (även om det säkert är elakt mot neanderthalarna, eftersom de visat sig vara klyftigare än vi tidigare trott), men ok då. Fine.
Det är bara det att... vi vet ju hur det fungerat i Katolska Kyrkan att undertrycka människors åsikter och förstås sexualitet och att snärja och binda dem. Vi vet hur det har sett ut med kraven om total tystnad. Vi vet hur det brukar låta i dysfunktionella familjer... visa inget utåt. Det som sker i familjen är vår eviga och mycket personliga hemlighet som aldrig får spillas utanför familjehemmets väggar. Misshandel, våldtäkter, psykiska övergrepp...
Vi har sett hur väljarna vänder politikerna ryggen och hur politikerföraktet dånar fram i tillvaron. Vem kan man lita på? Vem bryr sig om oss vanliga dödliga? Vem lyssnar på oss? Vem bryr sig överhuvudtaget om att stå för sitt ord?
Det är nog ingen slump att när det dyker upp små slagsmål och debatter inom ett parti så ökar, snarare än minskar, opinionen för partiet som berörs. Därför att väljarna vill ha debatten. De vill se människorna. De vill se känslorna. De vill se övertygelse och ideologiska principer. De vill se attityden.
Visst kan det vara besvärligt att med ett så litet antal personkryssade ledamöter i riksdagen ändå tillåta att ledamöter går utanför partilinjen i diverse olika frågor. Men vi har ändå principen om att vi ska ha 349 ledamöter i kammaren i Sverige. Hade det varit så att systemet skapats för total konformitet, så skulle vi inte behövt fler än 7 personer därinne idag. Sju personer med olika mandat och ett litet diagram på väggen som talar om hur många procent ja och nej som blev resultatet då de sju röstade enligt partilinjen. Kanske är det att föredra?
Annars är det så att vi alla som kandiderar gör det för en lokalförening som kan ha andra frågeställningar än partiledningen. Vi kan mycket väl ha blivit accepterade som toppkandidater av våra väljare för vad vi står för, även utan att vi blivit direkt inkryssade. Men våra kandidater har valt att stoppa en valsedel från just vårt parti i kuvertet för att de tror på de kandidater som står listade på den lilla lappen som agerar lista under valet.
Vi har inte rätten att svika våra principer, även om de ibland ingår att vi alltså bryter mot partiledningens vilja. Vi har skyldigheten att vara tydliga och att stå för våra åsikter, ideologier och värderingar. Gör vi inte det, så kommer svaret som ett brev på posten. Antingen genom att vi blir bortkryssade av väljarna eller genom ett ökat politikerförakt.
Men vi ska ALDRIG behöva oroa oss för att bli avaktualiserade för politiska uppdrag inom våra partier. Vi ska ALDRIG behöva oroa oss för att bli avlistade eller nedflyttade på listorna för att vi faktiskt tror på en grundläggande livsfilosofi eller ideologi. Det är INTE demokrati.
Demokrati ska utgå från folkets vilja. Inte från partiledningarnas. Väljarnas vilja ska representeras i riksdagen. Attityden att folket inte vet bättre och att de behöver mammas, hållas ovetande och helst i schack för att inte deras vilja ska höras måste slås tillbaka.
Att idiotförklara våra väljare och det svenska folket är inte och kommer aldrig att vara ok. Det är inte ok att springa runt i sin egen lilla broilervärld, utan erfarenhet från verkliga livet, och hävda att väljaren bara inte vet bättre och att det är bäst att man styr över huvudet.
FRA-lagen borde lärt oss bättre. Datalagringsdirektivet är en annan sådan sak. Diskussionerna kring sjukförsäkringssystem och många andra frågor kan också visa på samma problematik.
Batongpolitiken som Alliansen driver idag och Socialdemokraterna innan oss är inte en valvinnare längre. Att helt omyndigförklara föräldrar, barn, ungdomar, sociala myndigheter, polismyndigheter över hela landet... vad vinner vi på det? Kanske är det dags att vi politiker erkänner att vi inte vet precis allt. Att vi inte alltid vet bäst. Att det kan vara värt att lyssna på de där miljonerna människor därute som litar på att vi får deras liv att fungera genom den politik vi för.
Vi finns där för folket. Folket finns inte där för att vi ska befästa vår makt.
Lyssnar vi till folket, visar vi respekt för folket och skapar vi utrymme för folkets vilja, oro, funderingar och visioner så tar vi också steget över till en mer värdig demokrati.
Det är dags att hylla frifräsaren. Vi måste skapa en förståelse för varför vi agerar som vi gör. Vi måste stå upp för oss själva och för varann så att väljarna vet var vi finns och vad vi står för. Vi måste påvisa att det finns en annan väg. En demokratisk och respektfull väg där inte ett litet fåtal människor som aldrig levt i verkligheten styr över alla miljontals andra.
Härmed kommer jag ut som frifräsare. Jag står för att jag är frifräsare. Jag går till val som frifräsare.
För att jag är liberal och demokrat snarare än konformist. För att jag är liberal och demokrat i första hand och folkpartist i andra hand.
På samma sätt som jag kommit ut med sexuell läggning, identitet, et c. så kommer jag härmed ut även som ideologiskt styrd politiker med en koppling till folket och till de verkligheter vi inte alltid ser som politiker därute.
Jag har ryggrad. Jag har styrka. Jag har en ideologisk övertygelse och jag har ett demokratiskt sinne.
Om det ger resultat i valet vete tusan. Men det kan ju alltid vara värt att se.
Även på Svart Måndags blogg.
Intressant.
Sedan har det förstås fortsatt, allt det här. Det handlar om bland annat Staffan Danielssons (c) utspel i SvD för någon vecka sedan nu. Vi frifräsare hotar tydligen alliansen.
I SVT's agenda gick Johan Pehrson (Fp) igång och vräkte ur sig att (tror jag fått citatet rätt)
"Ibland delar jag inte exakt åsikten om beslut som fattas men av lojalitetsskäl så är det så att jag måste finna mig i att jag inte alltid får min egen vilja igenom. Det vore en väldigt konstig riksdag om alla skulle hävda att de själva skulle få bestämma - då är det ingen demokrati - då är det någonting annat..."
Någonstans känner jag väl att jag kan acceptera och tolerera att de tror, tycker och tänker så. Jag är litet Voltaireistiskt avkopplad rörande de här människornas rätt att tycka som de vill. Men jag kan inte köpa att de ska tvinga sina partikamrater till tystnad till vilket pris som helst. Att de agerar som om deras syn på saken är den enda sanningen.
Jag förstår principen. Visa inga sprickor. Visa inte svaghet. Visa en enad front. Litet neanderthal över det (även om det säkert är elakt mot neanderthalarna, eftersom de visat sig vara klyftigare än vi tidigare trott), men ok då. Fine.
Det är bara det att... vi vet ju hur det fungerat i Katolska Kyrkan att undertrycka människors åsikter och förstås sexualitet och att snärja och binda dem. Vi vet hur det har sett ut med kraven om total tystnad. Vi vet hur det brukar låta i dysfunktionella familjer... visa inget utåt. Det som sker i familjen är vår eviga och mycket personliga hemlighet som aldrig får spillas utanför familjehemmets väggar. Misshandel, våldtäkter, psykiska övergrepp...
Vi har sett hur väljarna vänder politikerna ryggen och hur politikerföraktet dånar fram i tillvaron. Vem kan man lita på? Vem bryr sig om oss vanliga dödliga? Vem lyssnar på oss? Vem bryr sig överhuvudtaget om att stå för sitt ord?
Det är nog ingen slump att när det dyker upp små slagsmål och debatter inom ett parti så ökar, snarare än minskar, opinionen för partiet som berörs. Därför att väljarna vill ha debatten. De vill se människorna. De vill se känslorna. De vill se övertygelse och ideologiska principer. De vill se attityden.
Visst kan det vara besvärligt att med ett så litet antal personkryssade ledamöter i riksdagen ändå tillåta att ledamöter går utanför partilinjen i diverse olika frågor. Men vi har ändå principen om att vi ska ha 349 ledamöter i kammaren i Sverige. Hade det varit så att systemet skapats för total konformitet, så skulle vi inte behövt fler än 7 personer därinne idag. Sju personer med olika mandat och ett litet diagram på väggen som talar om hur många procent ja och nej som blev resultatet då de sju röstade enligt partilinjen. Kanske är det att föredra?
Annars är det så att vi alla som kandiderar gör det för en lokalförening som kan ha andra frågeställningar än partiledningen. Vi kan mycket väl ha blivit accepterade som toppkandidater av våra väljare för vad vi står för, även utan att vi blivit direkt inkryssade. Men våra kandidater har valt att stoppa en valsedel från just vårt parti i kuvertet för att de tror på de kandidater som står listade på den lilla lappen som agerar lista under valet.
Vi har inte rätten att svika våra principer, även om de ibland ingår att vi alltså bryter mot partiledningens vilja. Vi har skyldigheten att vara tydliga och att stå för våra åsikter, ideologier och värderingar. Gör vi inte det, så kommer svaret som ett brev på posten. Antingen genom att vi blir bortkryssade av väljarna eller genom ett ökat politikerförakt.
Men vi ska ALDRIG behöva oroa oss för att bli avaktualiserade för politiska uppdrag inom våra partier. Vi ska ALDRIG behöva oroa oss för att bli avlistade eller nedflyttade på listorna för att vi faktiskt tror på en grundläggande livsfilosofi eller ideologi. Det är INTE demokrati.
Demokrati ska utgå från folkets vilja. Inte från partiledningarnas. Väljarnas vilja ska representeras i riksdagen. Attityden att folket inte vet bättre och att de behöver mammas, hållas ovetande och helst i schack för att inte deras vilja ska höras måste slås tillbaka.
Att idiotförklara våra väljare och det svenska folket är inte och kommer aldrig att vara ok. Det är inte ok att springa runt i sin egen lilla broilervärld, utan erfarenhet från verkliga livet, och hävda att väljaren bara inte vet bättre och att det är bäst att man styr över huvudet.
FRA-lagen borde lärt oss bättre. Datalagringsdirektivet är en annan sådan sak. Diskussionerna kring sjukförsäkringssystem och många andra frågor kan också visa på samma problematik.
Batongpolitiken som Alliansen driver idag och Socialdemokraterna innan oss är inte en valvinnare längre. Att helt omyndigförklara föräldrar, barn, ungdomar, sociala myndigheter, polismyndigheter över hela landet... vad vinner vi på det? Kanske är det dags att vi politiker erkänner att vi inte vet precis allt. Att vi inte alltid vet bäst. Att det kan vara värt att lyssna på de där miljonerna människor därute som litar på att vi får deras liv att fungera genom den politik vi för.
Vi finns där för folket. Folket finns inte där för att vi ska befästa vår makt.
Lyssnar vi till folket, visar vi respekt för folket och skapar vi utrymme för folkets vilja, oro, funderingar och visioner så tar vi också steget över till en mer värdig demokrati.
Det är dags att hylla frifräsaren. Vi måste skapa en förståelse för varför vi agerar som vi gör. Vi måste stå upp för oss själva och för varann så att väljarna vet var vi finns och vad vi står för. Vi måste påvisa att det finns en annan väg. En demokratisk och respektfull väg där inte ett litet fåtal människor som aldrig levt i verkligheten styr över alla miljontals andra.
Härmed kommer jag ut som frifräsare. Jag står för att jag är frifräsare. Jag går till val som frifräsare.
För att jag är liberal och demokrat snarare än konformist. För att jag är liberal och demokrat i första hand och folkpartist i andra hand.
På samma sätt som jag kommit ut med sexuell läggning, identitet, et c. så kommer jag härmed ut även som ideologiskt styrd politiker med en koppling till folket och till de verkligheter vi inte alltid ser som politiker därute.
Jag har ryggrad. Jag har styrka. Jag har en ideologisk övertygelse och jag har ett demokratiskt sinne.
Om det ger resultat i valet vete tusan. Men det kan ju alltid vara värt att se.
Även på Svart Måndags blogg.
Intressant.
2010-03-30
Malmström till strid för tuffare tag mot trafficking!
Det är skönt med politiker som har en genuin liberal kompass och som förstår hur saker och ting hänger ihop. En sådan politiker är Cecilia Malmström.
Gillade skarpt hur Cecilia till stor del lyckades driva hela valkampanjen inför EU-valet genom framtidsoptimism, EU-positivism och en förståelse för hur Sverige och omvärlden är connectade med varann.
Nu har Cecilia lämnat den lokala politiken och börjat arbeta en liten bit hemifrån som bekant. Men hon ligger knappast på latsidan.
Tack vara Cecilia kommer nu EU att börja ta betydligt hårdare tag rörande trafficking och alla de enorma problem som vi har att slåss mot på grund av den ökande människohandeln. Ett enormt steg framåt på många vis.
Liberatis Alexander Bard skriver:
Tuffare tag mot människohandel - så kallad trafficking - står högst på agendan och det är alldeles utmärkt. På frågan om den kontroversiella svenska sexköpslagen ska ingå i det paktetet svarar Malmström lakoniskt att det är “politiskt omöjligt” att exportera den svenska sexköpslagen till resten av EU.
För att komma åt trafficking bör man satsa på sociala insatser i mycket högre grad än idag. Man bör ägna mer tid åt socialt arbete, samt förebyggande och vårdande insatser. Och man bör förstås öka insatserna och skapa en mycket skarpare lagstiftning gällande just trafficking. Något alla seriösa sociologer och forskare är eniga om.
Det vore fantastiskt om EU kan ta upp ledarflaggan i kampen mot människohandeln och driva den striden med full kraft en lång tid framöver. Det hoppas jag se mer av i framtiden och därför blir jag överlycklig av beskedet från EU och Malmström.
Cecilia! Du rockar!
2010-03-29
En rak feministisk och allmänmänsklig essä om Sveriges tillstånd
Den svenska jämställdheten är illa ute. Jag har skrivit om det förr vid ett antal tillfällen, men kan ändå inte upprepa det nog många gånger. Vi har problem. Stora problem.
Det är märkligt. Politik tycks idag handla om att alla ska tänka som och känna som alla andra. Individualism, frihet och människovärde har gått och blivit något fult. Likriktning är ordet som beskriver det hela bäst. Oändliga krav på likriktning och därtill en allestädes närvarande populism som med bestämda och tämligen långa fingrar söker fösa oss alla in i ett litet fåtal bekvämt indelade fack och därefter sälja till oss färdiga paketlösningar av ofta tvivelaktig kvalitet. Ändå var det länge sedan vi lämnade det socialdemokratiska folkhemsbygget bakom oss. Den samhällsbyggnad som allra mest annars kan förknippas med just likriktning, utrensning av normbrytare och ett perfekt samhälle för de få som bäst passar in. Och tur är väl det. Att vi lämnat folkhemsåren bakom oss, alltså.
Om vi ska vara helt och hållet ärliga så var Folkhemmet en avart inom vårt samhälle som vi inte har råd att försöka oss på igen. Ett exkluderande, rasistiskt, homofobt, antifeministiskt troll som band och bestal oss till den milda grad och som vi halvt om halvt bara lyckades ta oss ur händerna på i blotta förskräckelsen. Bilbo och trollen, drar jag mig till minnes. Trollen som grälade så länge om på vilket vis de skulle tillaga sitt byte att de tillslut överraskades av solen och därmed förvandlades till sten. Jag uppmuntrar den som inte läst Tolkiens bok om hobbiten att göra det, eller att åtminstone springa på bio så snart den nya filmen släpps om något år.
Folkhemsbygget var ju visserligen en hemskt vacker fasad, ett perfekt sceniskt tillrättalagt Pleasantville för de bäst anpassade och mest anpassningsbara normativisterna i samhället. Det viktiga var att vi alla skulle stämma i bäcken, hylla Jante som en kombinerad Gud och Konung och göra precis vad pappa staten sa åt oss att göra. Kuggar i det socialistiska maskineriet, utan namn och enbart tilltalade som nummer. Personnumret blev inte, som i resten av världen, en personlig angelägenhet utan offentlig egendom. Förstås skulle personnumret även spegla kön och allra helst också utländskt ursprung.
Vi medborgare skulle förstås noga se till att dölja eventuella utstickande färdigheter eller för den delen ögonstickande säregenheter. Problem uppstod redan tidigt då det tillrättalagda gärna kolliderade med full kraft in i en verklighet som snarare mer skulle kunna liknas vid ett Wonder Boys för de mindre knäsvaga. Kaskaderna av damm och betong då dessa världar möttes fick ofta enorma proportioner, men det hela sopades snabbt under mattan med en aningen stel mun och en stramt bister blick syftandes att säga oss alla att detta har vi nu inte sett (oavsett hur högt mattan sedan buktade och hotade att anfalla oss så snart de vakande blickarna vändes bort).
Att i folkhemssverige ha ett annorlunda etniskt eller religiöst ursprung än de flesta var en närmast onämnbar hemskhet och måste till vilket pris döljas. Förutsatt det nu alls gick. Statskyrka, ordet lagom och perfekta små vitbleka barn i normativt rättfärgade kläder som leker normativt stereotypa lekar. En bild för gudarna. För guden Jante.
Att ha en annan läggning eller könsidentitet var, förstås, aningen etter värre. För all del, bara att sitta i rullstol var och är illa nog. Vi vet ju hur det brukar se ut än idag - sitter du i rullstol idag så får du i regel finna dig i att aldrig ens bli tilltalad eller tillfrågad. Huvudet kortare på grund av sittande ställning jämställs än idag med att vara huvudet kortare medelst dekapitation.
Frågan och tilltalet går automatiskt till personen bakom rullstolen - den enda som kan svara; har du ingen kontroll över benen har du även givit upp ditt egenberättigande som tänkande individ. Kopplingen mellan fungerande/lydande kropp och själslig förmåga vill liksom inte ge sig. Även kopplingen mellan snopp och tankeförmåga tycks idag leva kvar i hög grad, liksom en sorts märklig övertygelse om att sexuell läggning och könsidentitet också påverkar förmågan att tänka, känna, resonera, leva och älska.
Dekanhuset i Uppsala
Idag har vi annars inte kvar det Rasbiologiska Institutet i Uppsala och vi mäter inte längre skallar och frontallober för att avgöra vad människor har för ursprung och därmed för eventuellt relaterad intelligens. Institutet döptes år 1958 om till Institutionen för Medicinsk Genetik och lades organisatoriskt under Uppsala Universitet. Man kunde ju tro och hoppas att åtminstone något hade hänt sedan dess. Förmodligen har mer hänt innanför institutionens väggar än ute i samhället.
Själv har jag börjat misströsta. Än idag omyndigförklaras och tvångssteriliseras sexuella minoriteter, psykiskt sjuka och andra av staten Sverige. Än idag går drevet med jämna mellanrum gentemot inte minst muslimer, men även mot judar och andra grupper. Än idag mobbas unga flickor ut av hela samhällen på grund av att de begått det fruktansvärda brottet att ha blivit våldtagna i skolan.
Till skogs, kvinna! Du har dragit vanära över hela bygden!
Ibland räcker det inte att hävda att man blir mörkrädd. Orden räcker liksom inte riktigt till.
Det är i år 89 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Och 88 år sedan liberalen Kerstin Hesselgren valdes in i riksdagens förstakammare som den första kvinnan i riksdagen. Det är många idag som har glömt bort att det är så pass nyligen. Det är, trots allt, tämligen nyligen ur historisk synvinkel.
Jag satt idag vid morgonens planeringsmöte på Luf Storstockholm och diskuterade det faktum att många i de litet äldre generationerna fortfarande klär upp sig för att gå och rösta på valdagen. Det är en tradition som uppbär en känsla av att göra något fint. Något viktigt. Något stort. Förmodligen har det sitt ursprung i just känslan av att det faktiskt inte var så nedrans länge sedan vi saknade allmän rösträtt i detta landet och att det därför är något att värna och fira. Det vi unga idag tar för givet är inte något våra föräldrar eller farföräldrar egentligen någonsin sett som givet och självklart. Kanske borde vi anstränga oss mer för att komma ihåg det?
Men vad har hänt sedan dess? Det är ju ändå snart ett sekel sedan. Förhållandevis litet, faktiskt. Det är det som är så infernaliskt skrämmande.
Vi har fortfarande rätt duktiga könsskillnader lönemässigt i detta landet. Och klyftorna ser inte ut att bli så särdeles mycket mindre över tid. Enligt somliga mätningar är den totala löneskillnaden en bit över 20%. Och detta är alltså år 2010.
Det är märkligt hur mycket kön faktiskt spelar in i samhället än idag. Kön och normer. Enligt den länkade kortfattade presentationen ovan kan en stor del av löneskillnaderna bero på att kvinnor helt enkelt inte arbetar lika mycket och länge exempelvis på grund av barnafödande. Men är det ett giltigt skäl till att kvinnor ska ha lägre löner än män för samma arbete? Och med tanke på att så kallade feminister springer runt och havererar över sig själva i ivern att skrika ut sin åsikt att kvinnor inte har rätten till arbete om de också ska föda barn, och så vidare... hur kunde det bli så fel?
Nu var ju Sternberg ute i Expressen igen häromdagen. Denna gången inte ett dugg bättre påläst än sist, för övrigt, då hon hävdade att pappor skulle vara farliga för sina barn. Det viktiga är inte att ha rätt eller att ha torrt på fötterna, utan att se till att ingen annan får för sig att ha rätt.
Framför allt inte andra kvinnor om du har turen att vara en själv. Vilket också, för övrigt, fått andra uttryck på sistone. En relativt obemärkt liten Luf-relaterad klubb för unga tjejer och vid namn Radikala Kvinnofronten, RKF, har fått finna sig i att ta emot ett flertal hotfulla mail från den mer traditionellt socialistiska rörelsen Kvinnofronten, vilka hävdar att de tänker stämma de uppkäftiga tonåringarna i RKF för namnstöld. Kvinnofronten ska börja stämma 14-åriga tjejer för namnstöld! Fantastiskt! Ser ni något kapitalt fel i den här bilden?
För Gud och Jante hjälpe oss om vi på något vis skulle bli förknippade med varann. Vi feminister vill absolut inte bli ihopkopplade med er feminister och vår feminism handlar enbart om att så split nog inom den inhemska rörelsen för att vi ska kunna stå ovanför er. Min pappa är mycket större och starkare än din pappa! Det känns väldigt mycket "Peoples Front of Judea" över det. Killarna i Monty Python-gänget skulle jubla.
Det blir lätt litet märkligt annars, men också tämligen intressant, när de mer rabiata socialistiska och ofta särartsvurmande feministerna går i toppspinn och nästan gråter på sig i sin längtan att trycka ner sig själva och andra.
Den märkliga förskjutningen mellan könen och mellan grupper som vägrar kommunicera med varann visar sina fula trynen överallt i samhället idag och ser inte ut att mildras i någon högre grad. Historien om den unga tjej som blivit våldtagen i Bjästa för ett år sedan visar på samma bristande förståelse, även den.
För min egen del har jag märkt en hel del märkliga saker sedan jag för ett par år sedan gick igenom ett juridiskt könsbyte från man (nåja) till kvinna.
För det första det som jag så ofta har tjajat om tidigare - tvångssteriliseringen. Som idag finns kvar på grund av samma normativitet i tänkandet som låg till grund för det tidigare nämnda rasbiologiska institutet. Än idag finns patologiseringen och steriliseringskravet kvar just på grund av någon sorts behov att rensa bort vissa gener från den allmäna folkliga genpoolen för att kunna bevara rasens renhet.
Och än idag är det så kontroversiellt att överhuvudtaget försöka angripa problemet att Kd måste tydliggöra sina föga förvånande mörkblå åsikter genom extra pressmeddelanden och att Göran Hägglund inte ens vågar titta på den gamla utredningen (SOU 2007:16) som legat och samlat damm längst in i kassavalvet på kontoret i över tre år. Än idag är ämnet så kontroversiellt att det alltså inte går att få en enda svensk riksdagsledamot att ta steget upp i talarstolen i riksdagen och börja ställa frågor avseende tvångssteriliseringarna. Det är skamligt!
För det andra vet jag inte hur många gånger jag fått klappar på huvudet av drygt tio år yngre män som organisatoriskt varit underordnade mig. Jag vet inte hur många politiker "högre upp i rang" än jag som tagit mig i baken eller rent av försökt pressa ner sina stora labbar i mina trosor utan någon som helst inbjudan. I allmänhet verkar jag liksom få så lov att tycka att det är värt besväret eftersom jag dessutom valt att välja bort mitt priviligerade liv som man alldeles på egen hand. Och som kvinna hör det liksom till, på något vis. Det är visst så det ska vara?
För ett år sedan, ungefär, berättade jag för en ursprungligen väldigt liten krets människor om att jag råkat ut för ett tämligen våldsamt övergrepp som höll på att kosta mig mitt liv och att jag blivit tvungen att resa till ett annat land för att genomgå traumakirurgiska ingrepp som stod utanför den svenska vårdens kompetens och förmåga att utföra, samt att jag nu mot alla odds var på väg tillbaka och kände mig riktigt pepp igen inför framtiden. Jag berättade att jag kände att jag nära nog kunde likna det hela vid att ha överlevt en flygkrasch och nu ville jag utnyttja min andra chans och verkligen tillåta mig att leva och ta tillvara på livet. Av ett flertal feministiska vänner och bekanta med en bakgrund inom den socialistiska genusvetarfåran, fick jag höra att jag minsann inte hade rätten att gå vidare.
Jag skulle göra det enda klädsamma och påkläda mig en offerroll jag inte ville ha. Orsaken var att annars skulle jag vara osolidarisk mot alla andra kvinnor i världen och jag skulle också bevisa att jag var historielös och respektlös mot kvinnligheten.
Hur som helst var det ju ändå mitt eget fel. Det där med historielös kunde möjligen, enligt somliga, vara kopplat till min medicinska historik. Man kunde ju inte vänta sig något annat av en manlig spion i den kvinnliga världen.
Trans- och intersexualism som historik är annars något som många genusvetare inte uppskattar i vilket fall, med tanke på att de flesta inte hunnit plugga mycket mer än baksidorna på Judith Butlers böcker och alltså har fått hela idén om queerteorin och könens vara eller inte vara om bakfoten. Jag medger att det kan vara en svår diskurs att förstå och sätta sig in i, men ändå. Det är ibland svårt för väldigt många att förstå vad teoretikerna säger och det är också svårt för många att förstå var teori börjar och slutar i förhållande till praktik. Ett visst överseende får man väl unna dem ändå, men någonstans under den efterföljande perioden kom jag ändå fram till att en stor del av min respekt för den socialistiska feminist- och genusvetarrörelsen gick och dog. Tiina Rosenbergs tal under kvinnodagen gjorde inte välviljan större, är jag rädd. Jag och många med mig lär ha goda skäl att återkomma till det vartefter.
Jag undrar ibland hur lång tid det kommer ta innan de queera feministerna inser att det blir hemskt fel att dels hävda att kön inte finns för att de läst Butler och dels att kön tydligen är så otroligt viktigt att man måste se ner på hela sin omgivning på grund av det. För nog är man oerhört duktiga på att såga människor som jag på grund av genomförda könskorrigeringar alltid. Förmodligen för att vi bryter mot normen som säger att könen inte finns. Och ändå ska kvinnor sättas på plats för att de är just kvinnor och särartsfeminismen och den pseudofeministiska rörelse som helt bortser från allt sunt förnuft vad gäller den mångåriga kampen för rätten till våra egna kroppar, vår egen sexualitet och vårt eget tolkningsföreträde är klädsamt omvandlad till statsfeminism. Det övergår mitt förstånd.
Idag, när överfallet i sig börjat läggas bakom mig, drabbas jag annars mest av påpekanden inte minst inifrån mitt eget parti om att jag borde tona ner mig själv, ta mindre plats, sluta ifrågasätta normer och värderingar, sluta attackera männen som sitter ovanför mig då de uttalat sig totaltokigt och så vidare.
På sistone har jag mötts av relativt raka tydliggöranden om att jag kan glömma bort att jag saknar framtid i det här landet.
Inte för att det jag säger och gör i sig är så himla kontroversiellt, utan för att min medicinska bakgrund är det. Och att det liksom inte syftar något till att försöka placera mig på det ena eller anda uppdraget, för det skulle inte se riktigt bra ut. Detta av människor som är tämligen medvetna om att jag aldrig någonsin bett om att vara påtänkt för kommunala uppdrag i styrelser och nämnder. I praktiken på grund av att jag redan idag har svårt att få min tid att gå ihop ordentligt. Min kalender lider ingen brist på uppbokade pass varken morgon, dag eller kväll och det är snarare regel än undantag att jag på daglig basis får försöka lirka mig ur dubbelbokningar och dylikt. Jag har helt enkelt inte tid och har därmed inte bekymrat mig över att be om litet extra utrymme eller förtur till de politiska uppdragen.
Ändå är det alltså viktigt för mina partikamrater att tydliggöra att jag inte kan räkna med att bli påtänkt för dessa uppdragen inom rimlig tid. Och min förvirrade reaktion talar mest om en förundran över hur viktigt det är att på något vis tydliggöra det här för mig, att hävda att det inte skulle röra sig om diskriminering om jag väljs bort från någon post jag är kompetent att inneha på grund av min könsidentitet eller för den delen sexuella läggning utan att det egentligen mest bara handlar om mitt eget bästa. För det måste jag ju förstå att detta gör man förstås bara för min egen skull. Och kanske litet grann för att man själv inte kan stå för att tillsätta en untermensch som jag på en sådan plats. Hur skulle det se ut?
Jag är visserligen klok nog att inse att jag nog är aningen kontroversiell dels på grund av att jag faktiskt idag är en ung kvinna som tar plats och tillåter mig att höras, vilket i sig är normbrytande så det förslår. Jag har också vid något tillfälle gått emot en eller två partilinjer, inte minst rörande FRA. Men jag är troligen mycket mer kontroversiell på grund av de vänner jag har, de människor jag arbetar med, mitt engagemang för demokrati, integritet och mänskliga rättigheter och många andra hjärtefrågor jag driver starkt. Samtidigt skulle alltså detta inte vara skäl nog att ställa mig vid sidan, tycks det. Förmodligen för att mina åsikter inte är så himla märkvärdiga i sig utan i stort sett delas av lejonparten av Liberala Ungdomsförbundet, vilka jag förstås är en del av och även arbetar för.
Att jag öppet vågar stå för mitt könsbyte för ett par år sedan och att jag hävdar min rätt att ändå bli behandlad som en människa och att få statens rätt att tvångssterilisera mig prövad i efterhand gör mig dock oerhört kontroversiell. Det är här krutdurken gömmer sig. Det är här det blir riktigt, riktigt farligt för gemene man. Hur ska de hantera mig då de inte egentligen vet hur jag ser ut mellan benen? Eller om de nu inte kan sluta tänka på att jag sett annorlunda ut en gång i tiden. Det är förmodligen periodvis så att det finns en viss rättshaveriststämpel på mig, rent av, för att jag påpekar det här. Samtidigt är det viktigt att få det sagt.
Diskriminering på grund av kön eller könsidentitet är inte tillåten i svensk lag.
Så nu var det sagt. Jag kommer inte bli populär för det, men det må så vara. Jag tänker inte stillatigande acceptera det spel som pågår och jag väljer därför att berätta.
Det är lika bra att göra en total utrensning i garderoben. Jag kan även berätta att jag är öppet bisexuell, periodvis lever i polyamorösa förhållanden och i allmänhet propagerar för så otroligt svårsmälta frågor som rätten till min egen kropp, rätten till mitt eget liv, rätten till min egen tolkning av vem jag är och vad jag är, rätten till min egen sexualitet, fortplantning och rätten att slippa bli diskriminerad på arbetsmarknaden och inom politiken. Jag köper inte Jante och jag köper inte den statsfeminism som förespråkar att jag ska böja rygg. Varken i socialistisk tappning eller borgerlig.
Mina rättigheter är ingenting som kan ses som självklart idag, när socialisterna moraliserar över våra kroppar och våra liv nära nog lika mycket som de en gång gjorde och när de nya moderaterna visat sig egentligen vara de nya socialisterna i fårakläder och har övergivit hela sitt frihetliga och libertarianska arv. Mitt uppe i den härliga, förtryckande smeten hänger sig det kristdemokratiska verklighetens folk med ogudaktiga riter av hat och förakt mot allt som alls sticker ut - så till den milda grad att jag undrar om inte hela hopern helt plötsligt bestämt sig för att skolka från skolan under hela sin uppväxt. Läsa Bibeln är de definitivt inte förmögna till - det är uppenbart. Jesus Kristus skulle vända sig i sin grav om han såg vad som försiggår i dessa kretsar.
Samtidigt har jag inte rätten att gå vidare efter något för mig riktigt otäckt och traumatiskt som rent av höll på att ta mitt liv och jag får heller inte hänge mig åt att arbeta och vara bra på något. För nu är jag alltså minsann kvinna och jag ska anpassa mig till att vara litet lagom. Jag får inte synas, för då riskerar jag att bli för känd och är därmed ett hot emot andra kvinnor i min omgivning (och hånas förstås för att jag inte är riktigt "äkta vara" - jag hade ju faktiskt något som påminde om en snopp en gång i tiden och det faktum att jag idag har ett kvinnligt underliv förändrar ju inte det). Jag får inte ha för starka åsikter och jag får framför allt inte delge världen dem, för då riskerar jag min eventuella politiska karriär. Jag får inte vara för duktig för då finns risken att jag återigen bränner ut mig själv. Och då känner sig förstås världen runtikring tvingad att sätta sig och hånle litet grann och säga att - det var ju det vi sa och nu får du faktiskt skylla dig själv!
Men vad händer egentligen om jag nu väljer att gå min egen väg? Vad händer om jag litet lagom envetet fortsätter trotsa samhällets vilja, normer och värderingar? Om jag vill fortsätta hävda att jag är en kvinna såsom vem annars som helst (min nära omgivning tvivlar inte ett ögonblick på det, även om jag måhända har just en liten plump i det medicinska protokollet fortfarande). Och att jag dessutom faktiskt har rätten att ta plats i rollen som kvinna. Som feminist. Som hbt-aktivist. Som människorättsaktivist och som integritetsdebattör. Kanske rent av som politiker.
Tänk om jag väljer att fortsätta hävda att ingen annan än jag har med min kropp att göra, att ingen har med min sexualitet eller identitet att göra vid sidan av mig och min närmaste familj. Tänk om jag hävdar rätten att ha ett arbete och att få göra en politisk karriär på samma villkor som alla andra och faktiskt på samma villkor (gu'bevars) som de mytiska och sägenomspunna männen.
Tänk om jag hävdar att jag har rätten att sätta ner foten mot en rättspolitisk talesperson och en justitieminister som hävdar sig ha rätten att bryta mot FN's barnkonvention och även mot svensk grundlag för att kunna trakassera barn och ungdomar eller sätta sig över presumtionsprincipen som hela den demokratiska rättsstaten bygger på för att kunna jaga sexköpare. Tänk om jag inte ens tänker be om ursäkt för det.
Vad händer då?
Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om jag gått fullständigt över styr på sistone genom att jag hävdat hemskt tydligt var jag står i förhållande till lagrådet, den svenska grundlagen och FN's barnkonvention.
Jag vet inte om jag fullkomligt förstört mina möjligheter till en karriär inom det politiska Sverige då jag hävdat för mig själv samma grundläggande rättigheter som en gång kvinnorörelsen, homo- och bisexuella, handikapporganisationer och otaliga etniska och religiösa grupper har slagits för.
När inga andra grupper idag tillsynes behöver slåss så vidare hårt för grundläggande rättigheter och erkännande är det bara på ytan vi inbillar oss att kampen inte pågår för fullt än idag. Och det vore naivt att inbilla sig att då andra grupper på pappret (men enbart på pappret) har fått sina rättigheter till hands, så slår förstås ingen på den sista grupp i samhället idag som fortfarande ses som rena untermenschen.
Jag som transsexuell ung kvinna av idag kräver härmed samma rättigheter som alla andra medborgare i rättsstaten Sverige. Jag vill härmed hävda min rätt till samma behandling och samma möjligheter som alla andra.
Jag önskar då och då att jag enkelt kunde betacka mig fler påhopp på min person, på min medicinska bakgrund, på min kvinnlighet och på mina politiska åsikter (som tydligen dock inte är alls så kontroversiella som min bakgrund) och allt annat trams. Jag önskar jag kunde på något smidigt vis sätta ett kryss och en underskrift på ett papper och skicka in till någon sorts nix-register eller liknande och därmed slippa dummerjönsiga kommentarer om att jag nog borde lugna ner mig och vara mindre profilerad för att det riskerar bli så jobbigt för omgivningen om det är just jag som säger ditten eller datten. Jag är trött på att höra dumheterna nu.
Vi har jätteproblem med jämställdheten i det här landet idag.
Vi slåss fortfarande mot en kvinnlig underordning idag.
Vi slåss fortfarande mot en skenande homofobi.
Vi slåss fortfarande mot ett samhälle som tar parti för våldtäktsmän, men inte våldtagna.
Vi slåss mot en totalt skenande och förarlös pseudofeminism som totalt saknar allt som påminner om en feministisk kompass.
Vi slåss än idag mot resterna av folkhemmet och det arv det lämnat efter sig.
Vi slåss mot en transfobi som inte är ett dugg bättre idag än homofobin var under början och mitten av det förra seklet.
Vi slåss mot en naivitet som är så dum och så hejdlöst inavlad att jag börjar oroa mig för huruvida somliga av oss har våra huvuden ordentligt påskruvade egentligen.
Vi slåss mot ett systematiskt förakt mot normbrytande inom samhället som vida överstiger allt vi egentligen vill kännas vid.
Och vi blundar.
Det är dags att öppna ögonen. Bägge ögonen.
Det är dags att börja se och tänka.
Sverige lever kvar på medeltiden och det börjar bli dags att göra något åt det.
Intressant.
Westerholm, Moberg, Alliansfritt, Liv, Politikerbloggen, PB: Beatrice Ask, Makt & Media, Anders Pihlblad, SvD, HBT-sossen, Svart Måndag, Svart Måndag, Psychebella, Svensk Myndighetskontroll, Gunnar Strömmer, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll, Scabbe, JensO, Scabbe, Farmor Gun, Liberati, Liberati, Isobel, Mårten Schultz, Klamberg, AB, Per Pettersson, Per Pettersson,
Det är märkligt. Politik tycks idag handla om att alla ska tänka som och känna som alla andra. Individualism, frihet och människovärde har gått och blivit något fult. Likriktning är ordet som beskriver det hela bäst. Oändliga krav på likriktning och därtill en allestädes närvarande populism som med bestämda och tämligen långa fingrar söker fösa oss alla in i ett litet fåtal bekvämt indelade fack och därefter sälja till oss färdiga paketlösningar av ofta tvivelaktig kvalitet. Ändå var det länge sedan vi lämnade det socialdemokratiska folkhemsbygget bakom oss. Den samhällsbyggnad som allra mest annars kan förknippas med just likriktning, utrensning av normbrytare och ett perfekt samhälle för de få som bäst passar in. Och tur är väl det. Att vi lämnat folkhemsåren bakom oss, alltså.
Om vi ska vara helt och hållet ärliga så var Folkhemmet en avart inom vårt samhälle som vi inte har råd att försöka oss på igen. Ett exkluderande, rasistiskt, homofobt, antifeministiskt troll som band och bestal oss till den milda grad och som vi halvt om halvt bara lyckades ta oss ur händerna på i blotta förskräckelsen. Bilbo och trollen, drar jag mig till minnes. Trollen som grälade så länge om på vilket vis de skulle tillaga sitt byte att de tillslut överraskades av solen och därmed förvandlades till sten. Jag uppmuntrar den som inte läst Tolkiens bok om hobbiten att göra det, eller att åtminstone springa på bio så snart den nya filmen släpps om något år.
Folkhemsbygget var ju visserligen en hemskt vacker fasad, ett perfekt sceniskt tillrättalagt Pleasantville för de bäst anpassade och mest anpassningsbara normativisterna i samhället. Det viktiga var att vi alla skulle stämma i bäcken, hylla Jante som en kombinerad Gud och Konung och göra precis vad pappa staten sa åt oss att göra. Kuggar i det socialistiska maskineriet, utan namn och enbart tilltalade som nummer. Personnumret blev inte, som i resten av världen, en personlig angelägenhet utan offentlig egendom. Förstås skulle personnumret även spegla kön och allra helst också utländskt ursprung.Vi medborgare skulle förstås noga se till att dölja eventuella utstickande färdigheter eller för den delen ögonstickande säregenheter. Problem uppstod redan tidigt då det tillrättalagda gärna kolliderade med full kraft in i en verklighet som snarare mer skulle kunna liknas vid ett Wonder Boys för de mindre knäsvaga. Kaskaderna av damm och betong då dessa världar möttes fick ofta enorma proportioner, men det hela sopades snabbt under mattan med en aningen stel mun och en stramt bister blick syftandes att säga oss alla att detta har vi nu inte sett (oavsett hur högt mattan sedan buktade och hotade att anfalla oss så snart de vakande blickarna vändes bort).
Att i folkhemssverige ha ett annorlunda etniskt eller religiöst ursprung än de flesta var en närmast onämnbar hemskhet och måste till vilket pris döljas. Förutsatt det nu alls gick. Statskyrka, ordet lagom och perfekta små vitbleka barn i normativt rättfärgade kläder som leker normativt stereotypa lekar. En bild för gudarna. För guden Jante.Att ha en annan läggning eller könsidentitet var, förstås, aningen etter värre. För all del, bara att sitta i rullstol var och är illa nog. Vi vet ju hur det brukar se ut än idag - sitter du i rullstol idag så får du i regel finna dig i att aldrig ens bli tilltalad eller tillfrågad. Huvudet kortare på grund av sittande ställning jämställs än idag med att vara huvudet kortare medelst dekapitation.
Frågan och tilltalet går automatiskt till personen bakom rullstolen - den enda som kan svara; har du ingen kontroll över benen har du även givit upp ditt egenberättigande som tänkande individ. Kopplingen mellan fungerande/lydande kropp och själslig förmåga vill liksom inte ge sig. Även kopplingen mellan snopp och tankeförmåga tycks idag leva kvar i hög grad, liksom en sorts märklig övertygelse om att sexuell läggning och könsidentitet också påverkar förmågan att tänka, känna, resonera, leva och älska.
Dekanhuset i UppsalaIdag har vi annars inte kvar det Rasbiologiska Institutet i Uppsala och vi mäter inte längre skallar och frontallober för att avgöra vad människor har för ursprung och därmed för eventuellt relaterad intelligens. Institutet döptes år 1958 om till Institutionen för Medicinsk Genetik och lades organisatoriskt under Uppsala Universitet. Man kunde ju tro och hoppas att åtminstone något hade hänt sedan dess. Förmodligen har mer hänt innanför institutionens väggar än ute i samhället.
Själv har jag börjat misströsta. Än idag omyndigförklaras och tvångssteriliseras sexuella minoriteter, psykiskt sjuka och andra av staten Sverige. Än idag går drevet med jämna mellanrum gentemot inte minst muslimer, men även mot judar och andra grupper. Än idag mobbas unga flickor ut av hela samhällen på grund av att de begått det fruktansvärda brottet att ha blivit våldtagna i skolan.
Till skogs, kvinna! Du har dragit vanära över hela bygden!
Ibland räcker det inte att hävda att man blir mörkrädd. Orden räcker liksom inte riktigt till.
Det är i år 89 år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Och 88 år sedan liberalen Kerstin Hesselgren valdes in i riksdagens förstakammare som den första kvinnan i riksdagen. Det är många idag som har glömt bort att det är så pass nyligen. Det är, trots allt, tämligen nyligen ur historisk synvinkel.
Jag satt idag vid morgonens planeringsmöte på Luf Storstockholm och diskuterade det faktum att många i de litet äldre generationerna fortfarande klär upp sig för att gå och rösta på valdagen. Det är en tradition som uppbär en känsla av att göra något fint. Något viktigt. Något stort. Förmodligen har det sitt ursprung i just känslan av att det faktiskt inte var så nedrans länge sedan vi saknade allmän rösträtt i detta landet och att det därför är något att värna och fira. Det vi unga idag tar för givet är inte något våra föräldrar eller farföräldrar egentligen någonsin sett som givet och självklart. Kanske borde vi anstränga oss mer för att komma ihåg det?
Men vad har hänt sedan dess? Det är ju ändå snart ett sekel sedan. Förhållandevis litet, faktiskt. Det är det som är så infernaliskt skrämmande.
Vi har fortfarande rätt duktiga könsskillnader lönemässigt i detta landet. Och klyftorna ser inte ut att bli så särdeles mycket mindre över tid. Enligt somliga mätningar är den totala löneskillnaden en bit över 20%. Och detta är alltså år 2010.
Det är märkligt hur mycket kön faktiskt spelar in i samhället än idag. Kön och normer. Enligt den länkade kortfattade presentationen ovan kan en stor del av löneskillnaderna bero på att kvinnor helt enkelt inte arbetar lika mycket och länge exempelvis på grund av barnafödande. Men är det ett giltigt skäl till att kvinnor ska ha lägre löner än män för samma arbete? Och med tanke på att så kallade feminister springer runt och havererar över sig själva i ivern att skrika ut sin åsikt att kvinnor inte har rätten till arbete om de också ska föda barn, och så vidare... hur kunde det bli så fel?
Nu var ju Sternberg ute i Expressen igen häromdagen. Denna gången inte ett dugg bättre påläst än sist, för övrigt, då hon hävdade att pappor skulle vara farliga för sina barn. Det viktiga är inte att ha rätt eller att ha torrt på fötterna, utan att se till att ingen annan får för sig att ha rätt.
Framför allt inte andra kvinnor om du har turen att vara en själv. Vilket också, för övrigt, fått andra uttryck på sistone. En relativt obemärkt liten Luf-relaterad klubb för unga tjejer och vid namn Radikala Kvinnofronten, RKF, har fått finna sig i att ta emot ett flertal hotfulla mail från den mer traditionellt socialistiska rörelsen Kvinnofronten, vilka hävdar att de tänker stämma de uppkäftiga tonåringarna i RKF för namnstöld. Kvinnofronten ska börja stämma 14-åriga tjejer för namnstöld! Fantastiskt! Ser ni något kapitalt fel i den här bilden?
För Gud och Jante hjälpe oss om vi på något vis skulle bli förknippade med varann. Vi feminister vill absolut inte bli ihopkopplade med er feminister och vår feminism handlar enbart om att så split nog inom den inhemska rörelsen för att vi ska kunna stå ovanför er. Min pappa är mycket större och starkare än din pappa! Det känns väldigt mycket "Peoples Front of Judea" över det. Killarna i Monty Python-gänget skulle jubla.
Det blir lätt litet märkligt annars, men också tämligen intressant, när de mer rabiata socialistiska och ofta särartsvurmande feministerna går i toppspinn och nästan gråter på sig i sin längtan att trycka ner sig själva och andra.
Den märkliga förskjutningen mellan könen och mellan grupper som vägrar kommunicera med varann visar sina fula trynen överallt i samhället idag och ser inte ut att mildras i någon högre grad. Historien om den unga tjej som blivit våldtagen i Bjästa för ett år sedan visar på samma bristande förståelse, även den.
För min egen del har jag märkt en hel del märkliga saker sedan jag för ett par år sedan gick igenom ett juridiskt könsbyte från man (nåja) till kvinna.
För det första det som jag så ofta har tjajat om tidigare - tvångssteriliseringen. Som idag finns kvar på grund av samma normativitet i tänkandet som låg till grund för det tidigare nämnda rasbiologiska institutet. Än idag finns patologiseringen och steriliseringskravet kvar just på grund av någon sorts behov att rensa bort vissa gener från den allmäna folkliga genpoolen för att kunna bevara rasens renhet.Och än idag är det så kontroversiellt att överhuvudtaget försöka angripa problemet att Kd måste tydliggöra sina föga förvånande mörkblå åsikter genom extra pressmeddelanden och att Göran Hägglund inte ens vågar titta på den gamla utredningen (SOU 2007:16) som legat och samlat damm längst in i kassavalvet på kontoret i över tre år. Än idag är ämnet så kontroversiellt att det alltså inte går att få en enda svensk riksdagsledamot att ta steget upp i talarstolen i riksdagen och börja ställa frågor avseende tvångssteriliseringarna. Det är skamligt!
För det andra vet jag inte hur många gånger jag fått klappar på huvudet av drygt tio år yngre män som organisatoriskt varit underordnade mig. Jag vet inte hur många politiker "högre upp i rang" än jag som tagit mig i baken eller rent av försökt pressa ner sina stora labbar i mina trosor utan någon som helst inbjudan. I allmänhet verkar jag liksom få så lov att tycka att det är värt besväret eftersom jag dessutom valt att välja bort mitt priviligerade liv som man alldeles på egen hand. Och som kvinna hör det liksom till, på något vis. Det är visst så det ska vara?
För ett år sedan, ungefär, berättade jag för en ursprungligen väldigt liten krets människor om att jag råkat ut för ett tämligen våldsamt övergrepp som höll på att kosta mig mitt liv och att jag blivit tvungen att resa till ett annat land för att genomgå traumakirurgiska ingrepp som stod utanför den svenska vårdens kompetens och förmåga att utföra, samt att jag nu mot alla odds var på väg tillbaka och kände mig riktigt pepp igen inför framtiden. Jag berättade att jag kände att jag nära nog kunde likna det hela vid att ha överlevt en flygkrasch och nu ville jag utnyttja min andra chans och verkligen tillåta mig att leva och ta tillvara på livet. Av ett flertal feministiska vänner och bekanta med en bakgrund inom den socialistiska genusvetarfåran, fick jag höra att jag minsann inte hade rätten att gå vidare.
Jag skulle göra det enda klädsamma och påkläda mig en offerroll jag inte ville ha. Orsaken var att annars skulle jag vara osolidarisk mot alla andra kvinnor i världen och jag skulle också bevisa att jag var historielös och respektlös mot kvinnligheten.Hur som helst var det ju ändå mitt eget fel. Det där med historielös kunde möjligen, enligt somliga, vara kopplat till min medicinska historik. Man kunde ju inte vänta sig något annat av en manlig spion i den kvinnliga världen.
Trans- och intersexualism som historik är annars något som många genusvetare inte uppskattar i vilket fall, med tanke på att de flesta inte hunnit plugga mycket mer än baksidorna på Judith Butlers böcker och alltså har fått hela idén om queerteorin och könens vara eller inte vara om bakfoten. Jag medger att det kan vara en svår diskurs att förstå och sätta sig in i, men ändå. Det är ibland svårt för väldigt många att förstå vad teoretikerna säger och det är också svårt för många att förstå var teori börjar och slutar i förhållande till praktik. Ett visst överseende får man väl unna dem ändå, men någonstans under den efterföljande perioden kom jag ändå fram till att en stor del av min respekt för den socialistiska feminist- och genusvetarrörelsen gick och dog. Tiina Rosenbergs tal under kvinnodagen gjorde inte välviljan större, är jag rädd. Jag och många med mig lär ha goda skäl att återkomma till det vartefter.
Jag undrar ibland hur lång tid det kommer ta innan de queera feministerna inser att det blir hemskt fel att dels hävda att kön inte finns för att de läst Butler och dels att kön tydligen är så otroligt viktigt att man måste se ner på hela sin omgivning på grund av det. För nog är man oerhört duktiga på att såga människor som jag på grund av genomförda könskorrigeringar alltid. Förmodligen för att vi bryter mot normen som säger att könen inte finns. Och ändå ska kvinnor sättas på plats för att de är just kvinnor och särartsfeminismen och den pseudofeministiska rörelse som helt bortser från allt sunt förnuft vad gäller den mångåriga kampen för rätten till våra egna kroppar, vår egen sexualitet och vårt eget tolkningsföreträde är klädsamt omvandlad till statsfeminism. Det övergår mitt förstånd.
Idag, när överfallet i sig börjat läggas bakom mig, drabbas jag annars mest av påpekanden inte minst inifrån mitt eget parti om att jag borde tona ner mig själv, ta mindre plats, sluta ifrågasätta normer och värderingar, sluta attackera männen som sitter ovanför mig då de uttalat sig totaltokigt och så vidare.
På sistone har jag mötts av relativt raka tydliggöranden om att jag kan glömma bort att jag saknar framtid i det här landet.
Inte för att det jag säger och gör i sig är så himla kontroversiellt, utan för att min medicinska bakgrund är det. Och att det liksom inte syftar något till att försöka placera mig på det ena eller anda uppdraget, för det skulle inte se riktigt bra ut. Detta av människor som är tämligen medvetna om att jag aldrig någonsin bett om att vara påtänkt för kommunala uppdrag i styrelser och nämnder. I praktiken på grund av att jag redan idag har svårt att få min tid att gå ihop ordentligt. Min kalender lider ingen brist på uppbokade pass varken morgon, dag eller kväll och det är snarare regel än undantag att jag på daglig basis får försöka lirka mig ur dubbelbokningar och dylikt. Jag har helt enkelt inte tid och har därmed inte bekymrat mig över att be om litet extra utrymme eller förtur till de politiska uppdragen.
Ändå är det alltså viktigt för mina partikamrater att tydliggöra att jag inte kan räkna med att bli påtänkt för dessa uppdragen inom rimlig tid. Och min förvirrade reaktion talar mest om en förundran över hur viktigt det är att på något vis tydliggöra det här för mig, att hävda att det inte skulle röra sig om diskriminering om jag väljs bort från någon post jag är kompetent att inneha på grund av min könsidentitet eller för den delen sexuella läggning utan att det egentligen mest bara handlar om mitt eget bästa. För det måste jag ju förstå att detta gör man förstås bara för min egen skull. Och kanske litet grann för att man själv inte kan stå för att tillsätta en untermensch som jag på en sådan plats. Hur skulle det se ut?
Jag är visserligen klok nog att inse att jag nog är aningen kontroversiell dels på grund av att jag faktiskt idag är en ung kvinna som tar plats och tillåter mig att höras, vilket i sig är normbrytande så det förslår. Jag har också vid något tillfälle gått emot en eller två partilinjer, inte minst rörande FRA. Men jag är troligen mycket mer kontroversiell på grund av de vänner jag har, de människor jag arbetar med, mitt engagemang för demokrati, integritet och mänskliga rättigheter och många andra hjärtefrågor jag driver starkt. Samtidigt skulle alltså detta inte vara skäl nog att ställa mig vid sidan, tycks det. Förmodligen för att mina åsikter inte är så himla märkvärdiga i sig utan i stort sett delas av lejonparten av Liberala Ungdomsförbundet, vilka jag förstås är en del av och även arbetar för.
Att jag öppet vågar stå för mitt könsbyte för ett par år sedan och att jag hävdar min rätt att ändå bli behandlad som en människa och att få statens rätt att tvångssterilisera mig prövad i efterhand gör mig dock oerhört kontroversiell. Det är här krutdurken gömmer sig. Det är här det blir riktigt, riktigt farligt för gemene man. Hur ska de hantera mig då de inte egentligen vet hur jag ser ut mellan benen? Eller om de nu inte kan sluta tänka på att jag sett annorlunda ut en gång i tiden. Det är förmodligen periodvis så att det finns en viss rättshaveriststämpel på mig, rent av, för att jag påpekar det här. Samtidigt är det viktigt att få det sagt.
Diskriminering på grund av kön eller könsidentitet är inte tillåten i svensk lag.
Så nu var det sagt. Jag kommer inte bli populär för det, men det må så vara. Jag tänker inte stillatigande acceptera det spel som pågår och jag väljer därför att berätta.
Det är lika bra att göra en total utrensning i garderoben. Jag kan även berätta att jag är öppet bisexuell, periodvis lever i polyamorösa förhållanden och i allmänhet propagerar för så otroligt svårsmälta frågor som rätten till min egen kropp, rätten till mitt eget liv, rätten till min egen tolkning av vem jag är och vad jag är, rätten till min egen sexualitet, fortplantning och rätten att slippa bli diskriminerad på arbetsmarknaden och inom politiken. Jag köper inte Jante och jag köper inte den statsfeminism som förespråkar att jag ska böja rygg. Varken i socialistisk tappning eller borgerlig.
Mina rättigheter är ingenting som kan ses som självklart idag, när socialisterna moraliserar över våra kroppar och våra liv nära nog lika mycket som de en gång gjorde och när de nya moderaterna visat sig egentligen vara de nya socialisterna i fårakläder och har övergivit hela sitt frihetliga och libertarianska arv. Mitt uppe i den härliga, förtryckande smeten hänger sig det kristdemokratiska verklighetens folk med ogudaktiga riter av hat och förakt mot allt som alls sticker ut - så till den milda grad att jag undrar om inte hela hopern helt plötsligt bestämt sig för att skolka från skolan under hela sin uppväxt. Läsa Bibeln är de definitivt inte förmögna till - det är uppenbart. Jesus Kristus skulle vända sig i sin grav om han såg vad som försiggår i dessa kretsar.
Samtidigt har jag inte rätten att gå vidare efter något för mig riktigt otäckt och traumatiskt som rent av höll på att ta mitt liv och jag får heller inte hänge mig åt att arbeta och vara bra på något. För nu är jag alltså minsann kvinna och jag ska anpassa mig till att vara litet lagom. Jag får inte synas, för då riskerar jag att bli för känd och är därmed ett hot emot andra kvinnor i min omgivning (och hånas förstås för att jag inte är riktigt "äkta vara" - jag hade ju faktiskt något som påminde om en snopp en gång i tiden och det faktum att jag idag har ett kvinnligt underliv förändrar ju inte det). Jag får inte ha för starka åsikter och jag får framför allt inte delge världen dem, för då riskerar jag min eventuella politiska karriär. Jag får inte vara för duktig för då finns risken att jag återigen bränner ut mig själv. Och då känner sig förstås världen runtikring tvingad att sätta sig och hånle litet grann och säga att - det var ju det vi sa och nu får du faktiskt skylla dig själv!
Men vad händer egentligen om jag nu väljer att gå min egen väg? Vad händer om jag litet lagom envetet fortsätter trotsa samhällets vilja, normer och värderingar? Om jag vill fortsätta hävda att jag är en kvinna såsom vem annars som helst (min nära omgivning tvivlar inte ett ögonblick på det, även om jag måhända har just en liten plump i det medicinska protokollet fortfarande). Och att jag dessutom faktiskt har rätten att ta plats i rollen som kvinna. Som feminist. Som hbt-aktivist. Som människorättsaktivist och som integritetsdebattör. Kanske rent av som politiker.
Tänk om jag väljer att fortsätta hävda att ingen annan än jag har med min kropp att göra, att ingen har med min sexualitet eller identitet att göra vid sidan av mig och min närmaste familj. Tänk om jag hävdar rätten att ha ett arbete och att få göra en politisk karriär på samma villkor som alla andra och faktiskt på samma villkor (gu'bevars) som de mytiska och sägenomspunna männen.
Tänk om jag hävdar att jag har rätten att sätta ner foten mot en rättspolitisk talesperson och en justitieminister som hävdar sig ha rätten att bryta mot FN's barnkonvention och även mot svensk grundlag för att kunna trakassera barn och ungdomar eller sätta sig över presumtionsprincipen som hela den demokratiska rättsstaten bygger på för att kunna jaga sexköpare. Tänk om jag inte ens tänker be om ursäkt för det.
Vad händer då?
Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om jag gått fullständigt över styr på sistone genom att jag hävdat hemskt tydligt var jag står i förhållande till lagrådet, den svenska grundlagen och FN's barnkonvention.
Jag vet inte om jag fullkomligt förstört mina möjligheter till en karriär inom det politiska Sverige då jag hävdat för mig själv samma grundläggande rättigheter som en gång kvinnorörelsen, homo- och bisexuella, handikapporganisationer och otaliga etniska och religiösa grupper har slagits för.
När inga andra grupper idag tillsynes behöver slåss så vidare hårt för grundläggande rättigheter och erkännande är det bara på ytan vi inbillar oss att kampen inte pågår för fullt än idag. Och det vore naivt att inbilla sig att då andra grupper på pappret (men enbart på pappret) har fått sina rättigheter till hands, så slår förstås ingen på den sista grupp i samhället idag som fortfarande ses som rena untermenschen.
Jag som transsexuell ung kvinna av idag kräver härmed samma rättigheter som alla andra medborgare i rättsstaten Sverige. Jag vill härmed hävda min rätt till samma behandling och samma möjligheter som alla andra.
Jag önskar då och då att jag enkelt kunde betacka mig fler påhopp på min person, på min medicinska bakgrund, på min kvinnlighet och på mina politiska åsikter (som tydligen dock inte är alls så kontroversiella som min bakgrund) och allt annat trams. Jag önskar jag kunde på något smidigt vis sätta ett kryss och en underskrift på ett papper och skicka in till någon sorts nix-register eller liknande och därmed slippa dummerjönsiga kommentarer om att jag nog borde lugna ner mig och vara mindre profilerad för att det riskerar bli så jobbigt för omgivningen om det är just jag som säger ditten eller datten. Jag är trött på att höra dumheterna nu.
Vi har jätteproblem med jämställdheten i det här landet idag.
Vi slåss fortfarande mot en kvinnlig underordning idag.
Vi slåss fortfarande mot en skenande homofobi.
Vi slåss fortfarande mot ett samhälle som tar parti för våldtäktsmän, men inte våldtagna.
Vi slåss mot en totalt skenande och förarlös pseudofeminism som totalt saknar allt som påminner om en feministisk kompass.
Vi slåss än idag mot resterna av folkhemmet och det arv det lämnat efter sig.
Vi slåss mot en transfobi som inte är ett dugg bättre idag än homofobin var under början och mitten av det förra seklet.
Vi slåss mot en naivitet som är så dum och så hejdlöst inavlad att jag börjar oroa mig för huruvida somliga av oss har våra huvuden ordentligt påskruvade egentligen.
Vi slåss mot ett systematiskt förakt mot normbrytande inom samhället som vida överstiger allt vi egentligen vill kännas vid.
Och vi blundar.
Det är dags att öppna ögonen. Bägge ögonen.
Det är dags att börja se och tänka.
Sverige lever kvar på medeltiden och det börjar bli dags att göra något åt det.
Intressant.
Westerholm, Moberg, Alliansfritt, Liv, Politikerbloggen, PB: Beatrice Ask, Makt & Media, Anders Pihlblad, SvD, HBT-sossen, Svart Måndag, Svart Måndag, Psychebella, Svensk Myndighetskontroll, Gunnar Strömmer, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll, Scabbe, JensO, Scabbe, Farmor Gun, Liberati, Liberati, Isobel, Mårten Schultz, Klamberg, AB, Per Pettersson, Per Pettersson,
2010-02-05
Liberati svarar Torkild Strandberg
Är litet grann "in a rush" och hinner inte skriva ett av alla mina många mastodontinlägg om det här idag, men jag vill i alla fall uppmuntra er att gå in och kika på vad Liberati svarar Torkild Strandberg (Fp) i Landskrona angående massdrogtester i skolan.
Denna gången är det liberatisterna Jens Karlsson, Malin Nävelsö, Alexander Bard och Jussi Karlgren som skriver. Även på Jens blogg finns mer intressant att läsa. Klokt utifrån perspektivet som yrkesaktiv socialarbetare.
Kort och gott. Det finns mycket man kan göra och än mer man kan säga rörande droger och ungdomar. Men drogtester i skolan? Mja.... nej!
Tidigare har det skrivits liet grann här:
Farmor Gun, Jardenberg, Gerdaus Skolblog, Viktor Tullgren, Lars-Erick, Fantastiska Camilla, Blågrön röra, Trollan, Yami och pandorna.
Denna gången är det liberatisterna Jens Karlsson, Malin Nävelsö, Alexander Bard och Jussi Karlgren som skriver. Även på Jens blogg finns mer intressant att läsa. Klokt utifrån perspektivet som yrkesaktiv socialarbetare.
Kort och gott. Det finns mycket man kan göra och än mer man kan säga rörande droger och ungdomar. Men drogtester i skolan? Mja.... nej!
Tidigare har det skrivits liet grann här:
Farmor Gun, Jardenberg, Gerdaus Skolblog, Viktor Tullgren, Lars-Erick, Fantastiska Camilla, Blågrön röra, Trollan, Yami och pandorna.
2009-11-20
Och det där med mörkret inom den kristna högern
Jag skrev om hur glad jag var över att Cecilia Malmström blivit utnämnd till EU-kommissionär. Och jag brinner verkligen för det. Jag tycker det är fantastiskt och jag är säker på att Cecilia kommer göra ett fantastiskt arbete.
I vanlig ordning reagerar trollen. I detta fall ett högerkristligt (misstänker jag) troll. De brukar dyka upp då och då när jag skriver och jag brukar ignorera eller klippa det.
Detta kände jag däremot att jag ville besvara. För att det går till roten på min egen tro, på min egen övertygelse och för att jag därmed inte kan låta bli att svara.
Cecilia Malmström är en kvinna utan respekt för olikheter. Trots att hon talar
varmt om frihet och mångfald.
Som riksdagskvinna deltog hon i
pride-paraden i Riga och uttalade sig kränkande om landets lagar och katolska
kultur.
Tänk om politiker från Polen skulle marchera i en anti-abort
parad i Stockholm och kräva att vi ska ändra vår abortlagstiftning. Det skulle
bli ett jäkla ramaskri.
Skönt att slippa se henne i Sverige men jag är
orolig för att hon får ett ökat inflytande som kommissionär.
--------------------------------------
Mitt svar (som alltid förmodligen litet för drygt och litet för elakt, men jag bjuder på det denna gången):
Jo, visst är det fruktansvärt med människor som pratar om lika rättigheter, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, hbt-rättigheter och om att vi ska leva i nutiden och inte på 1400-talet. Självklart. Absolut.
Då resten av världen utvecklas och fler och fler blir överens om att vi inte ska låta kristen moralism styra över varken oss eller någon annan och då fler och fler talar om lika rättigheter för alla människor känner jag att det är helt och hållet i linje med min egen tro. Kolonialism, korståg och häxbränningar tillhör det förflutna här. Tack och lov. Och jag arbetar aktivt för att förhindra att den tiden någonsin kommer igen!
För den som inte accepterar det finns det fortfarande alltför många platser i världen där vi inte kommit lika långt. Förhoppningsvis kan vi minska det antalet drastiskt, men till dess kanske du trivs bättre där? Jag hävdar inte att vi i ett demokratiskt samhälle ska be någon flytta, men kanske är det ett bra alternativ för dig? Själv har jag hävdat att jag förmodligen kan komma att flytta till exempelvis Thailand om jag inte kan leva i ett öppet och fritt samhälle som tar hänsyn till integritet och mänskliga fri- och rättigheter. Kanske skulle den anonyma skribenten fundera på att flytta någonstans där mänskliga fri- och rättigheter inte har den vikt den har för mig och andra här och i Europa. Jag förespråkar valfrihet. Du har också, liksom jag, valet att lämna om det inte passar.
Resten av oss människor arbetar enligt demokratiska principer för att skapa valfrihet för alla i samhället. För så många vi alls kan skapa en valfrihet för. För att vi tror på demokrati. För att vi tror på valfrihet. För att vi tror på mänskliga fri- och rättigheter. Mänskliga rättigheter kommer jag och Cecilia och alla andra liberaler fortsätta stå för.
Jag tycker själv att det blir väldigt fel när en person som inte förespråkar frihet, demokrati och mänskliga rättigheter själv kräver att få förtrycka andra för att kunna hävda sin frihet. Tror du inte på demokrati och mänskliga rättigheter har du devalverat din röst kraftigt i mina ögon. Ser du inte att andra har rättigheter, så blir ditt krav på dina rättigheter mindre viktigt för mig.
Jag tror inte det skulle bli så himla mycket liv om en abortförespråkare kom hit och propagerade. För att de som slåss för allas frihet är betydligt mer toleranta än de som bara ser till sitt eget och som är rädda för utveckling, frihet och allas rätt att få vara hela människor.
Skulle det bli något rabalder alls, så handlar det om att du talar för att den ideologin handlar om att du ska ha fler rättgheter än någon annan. Att den ideologin handlar om att låsa andra och att riskera andras hälsa, men inte din. Ett själviskt och cyniskt agerande som jag inte känner mig räddhågsen inför att kritisera. Det tänker jag göra om och om igen. Jag är stolt över att jag inte är ensam om det.
Jag hoppas verkligen att Cecilia får ett mycket ökat inflytande som kommissionär. Gud ska veta att hon behövs och att vi alla behöver det.
För till skillnad från dig så tror jag på bibelns kärleksbudskap. Att vi alla är lika och att vi ska värna de som är svaga och de som är annorlunda. Var det inte det Jesus sa?
Till skillnad från dig tror jag på bibelns sanna och rena budskap. Till skillnad från dig vill jag inte leva på stenåldern.
Jag är ledsen, men din rädsla för det som är annorlunda skrämmer mig mer än något annat och jag hoppas att Cecilia kan hjälpa till att lysa upp i det mörkret där vi befinner oss just nu. Vi behöver ljuset, öppenheten, toleransen och kärleken. Mer än något annat.
Det är det sant gudomliga. Inte dina fördomar och din mörkerpropaganda.
Mitt svar (som alltid förmodligen litet för drygt och litet för elakt, men jag bjuder på det denna gången):
Jo, visst är det fruktansvärt med människor som pratar om lika rättigheter, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, hbt-rättigheter och om att vi ska leva i nutiden och inte på 1400-talet. Självklart. Absolut.
Då resten av världen utvecklas och fler och fler blir överens om att vi inte ska låta kristen moralism styra över varken oss eller någon annan och då fler och fler talar om lika rättigheter för alla människor känner jag att det är helt och hållet i linje med min egen tro. Kolonialism, korståg och häxbränningar tillhör det förflutna här. Tack och lov. Och jag arbetar aktivt för att förhindra att den tiden någonsin kommer igen!
För den som inte accepterar det finns det fortfarande alltför många platser i världen där vi inte kommit lika långt. Förhoppningsvis kan vi minska det antalet drastiskt, men till dess kanske du trivs bättre där? Jag hävdar inte att vi i ett demokratiskt samhälle ska be någon flytta, men kanske är det ett bra alternativ för dig? Själv har jag hävdat att jag förmodligen kan komma att flytta till exempelvis Thailand om jag inte kan leva i ett öppet och fritt samhälle som tar hänsyn till integritet och mänskliga fri- och rättigheter. Kanske skulle den anonyma skribenten fundera på att flytta någonstans där mänskliga fri- och rättigheter inte har den vikt den har för mig och andra här och i Europa. Jag förespråkar valfrihet. Du har också, liksom jag, valet att lämna om det inte passar.
Resten av oss människor arbetar enligt demokratiska principer för att skapa valfrihet för alla i samhället. För så många vi alls kan skapa en valfrihet för. För att vi tror på demokrati. För att vi tror på valfrihet. För att vi tror på mänskliga fri- och rättigheter. Mänskliga rättigheter kommer jag och Cecilia och alla andra liberaler fortsätta stå för.
Jag tycker själv att det blir väldigt fel när en person som inte förespråkar frihet, demokrati och mänskliga rättigheter själv kräver att få förtrycka andra för att kunna hävda sin frihet. Tror du inte på demokrati och mänskliga rättigheter har du devalverat din röst kraftigt i mina ögon. Ser du inte att andra har rättigheter, så blir ditt krav på dina rättigheter mindre viktigt för mig.
Jag tror inte det skulle bli så himla mycket liv om en abortförespråkare kom hit och propagerade. För att de som slåss för allas frihet är betydligt mer toleranta än de som bara ser till sitt eget och som är rädda för utveckling, frihet och allas rätt att få vara hela människor.
Skulle det bli något rabalder alls, så handlar det om att du talar för att den ideologin handlar om att du ska ha fler rättgheter än någon annan. Att den ideologin handlar om att låsa andra och att riskera andras hälsa, men inte din. Ett själviskt och cyniskt agerande som jag inte känner mig räddhågsen inför att kritisera. Det tänker jag göra om och om igen. Jag är stolt över att jag inte är ensam om det.
Jag hoppas verkligen att Cecilia får ett mycket ökat inflytande som kommissionär. Gud ska veta att hon behövs och att vi alla behöver det.
För till skillnad från dig så tror jag på bibelns kärleksbudskap. Att vi alla är lika och att vi ska värna de som är svaga och de som är annorlunda. Var det inte det Jesus sa?
Till skillnad från dig tror jag på bibelns sanna och rena budskap. Till skillnad från dig vill jag inte leva på stenåldern.
Jag är ledsen, men din rädsla för det som är annorlunda skrämmer mig mer än något annat och jag hoppas att Cecilia kan hjälpa till att lysa upp i det mörkret där vi befinner oss just nu. Vi behöver ljuset, öppenheten, toleransen och kärleken. Mer än något annat.
Det är det sant gudomliga. Inte dina fördomar och din mörkerpropaganda.
2009-11-09
9 november - Ingen bättre dag finns för att fira vår frihet och de mänskliga rättigheterna
Nu när det är på högsta modet för Sverigedemokrater att ägna sig åt trollskap i mina kommentarsfält, Berlinmurens fall firas över stora delar av åtminstone västvärlden, samtidigt som många av oss ruskar på oss och i obehag tänker tillbaka till Kristallnatten 1938, sprängningen av den vita bron i Mostar och Sverige fått tydliga signaler från FN om att vi måste skärpa upp oss rörande vår syn på mänskliga rättigheter här i landet - vad passar väl bättre än det initiativ som anordnas av ett antal av mina goda vänner inom den liberala sfären.
PER ALTENBERG
Folkpartiets EU-nätverk
MARTIN ANDREASSON
HBT-liberalerna
ADAM CWEJMAN
Liberala ungdomsförbundet
PÄR GUSTAFSSON
Liberala studenter
BIRGITTA OHLSSON
utrikespolitisk talesman Folkpartiet
ANNA STEELE KARLSTRÖM
Liberal mångfald
En ljusmanifestation på Drottninggatan i Stockholm, intill bakre ingången till Stadsteatern. Manifestationen pågår mellan klockan 16.30-17.30 och jag hoppas att jag inte är den enda som har uppmärksammat detta idag.
Jag är visserligen fortfarande rätt hängig efter att ha ägnat större delen av helgen åt att i feberyror bråka med ljushuvuden från högerkanten och samtidigt "fendat av" en svininfluensa, så jag är nog inte i toppskick direkt. Men nog fasen måste jag dit. Jag känner inte att jag har så jäkla mycket val. Jag kan inte missa det, helt enkelt.
Förhoppningen är att denna dagen och natten med ljusmanifestationen i Stockholm ska bli en återkommande händelse som visar på att vi är många som kämpar för mänskliga rättigheter, förståelse, öppenhet, frihet och demokrati i landet idag.
Jag uppmanar alla som läser detta och som har en möjlighet att slänga sig iväg att komma dit.
PER ALTENBERG
Folkpartiets EU-nätverk
MARTIN ANDREASSON
HBT-liberalerna
ADAM CWEJMAN
Liberala ungdomsförbundet
PÄR GUSTAFSSON
Liberala studenter
BIRGITTA OHLSSON
utrikespolitisk talesman Folkpartiet
ANNA STEELE KARLSTRÖM
Liberal mångfald
Om detta skriver även:
Per Altenberg, Per Pettersson, Klamberg, Christoffer Fagerberg, Badlands Hyena, Annie Johansson, Oscar Fredriksson, Ankersjö, Helen Törnqvist, Opassande, Trollhare, Annarkia, Ett hjärta rött,
Så här firar regeringen Berlinmurens fall, Berlin festar som om det vore 1989, DN: Så skildrade vi murens fall, …och uppkomst, Aftonbladets ledarkrönika, Svd minns murens fall, Allt blev inte bra, Kommunismen som fabel.
2009-08-11
En berättelse inifrån missbruksvården
Jag kan bara inte låta bli att förmedla det här. En berättelse inifrån missbrukarvården i Stockholm. Jag blir alldeles mållös och låter Andreas tala för sig själv.
Om ni undrar hur man behandlar missbrukare i Stockholm idag och varför den nuvarande politiken inte fungerar, så läs för guds skull detta. Om det så är det enda ni läser idag, så bör ni läsa det här.
Detta i anknytning till den artikel jag, Alexander Bard, Erik Wassén och Seved Monke skrev på DN Debatt idag angående behovet av sprutbytesprogram i Stockholm och på nationell nivå.
Tänkvärt. Och smärtsamt. Väldigt smärtsamt.
Om ni undrar hur man behandlar missbrukare i Stockholm idag och varför den nuvarande politiken inte fungerar, så läs för guds skull detta. Om det så är det enda ni läser idag, så bör ni läsa det här.
Detta i anknytning till den artikel jag, Alexander Bard, Erik Wassén och Seved Monke skrev på DN Debatt idag angående behovet av sprutbytesprogram i Stockholm och på nationell nivå.
Tänkvärt. Och smärtsamt. Väldigt smärtsamt.
2009-05-13
Mp vill skydda rätten till fri abort
Sånt här tycker jag om. Nu vill Mp äntligen gå i försvar för rätten till fri abort. Skönt. Det händer saker. Och just nu, med de moralistiska tongångar som går i Europa idag och där inte minst Katolska Kyrkan spelat en väldigt stark och negativ roll, behövs det mer än någonsin.
Välkomna, miljöpartister. Ett stort steg mot liberalismens kärna är återigen taget.
2009-04-07
Och hur gick det här till?
Jag har litet svårt att acceptera den där prylen med inskränkta fri- och rättigheter, religionens makt över individen, övervakningssamhällen och statens rätt att styra befolkningens åsikter. Sedan må det vara Pakistan, USA eller Australien. Det spelar ingen roll... Det här är en utveckling vi gemensamt måste ta i och börja arbeta för att få bort. Det kan sluta illa för hela världssamfundet om något sådant här får fortgå.
Hur vi än vrider oss och inte vill ta i det, så måste vi inse att det här inte kan tolereras, därför att vi gör en hel värld en otjänst genom vår tystnad. Vi sviker både oss själva, våra tidigare generationer och våra efterföljande. Det är dags att börja ta ansvar för världsutvecklingen nu...
I ett annat hörn av världen kan vi konstatera att den katolska kyrkan är igång igen och nu har bestämt sig för att testa sina blivande präster för homosexualitet. Homosexuella betraktas tydligen som avvikande och duger alltså inte till präster. Fantastiskt! Tänk att vi kan vara så farliga. Tänk att vi kan skrämma så. Spännande. Mycket. Men också så fruktansvärt tragiskt. Och ytterligare ett bevis för att religionen har spelat ut sin roll som maktsfär i samhället.
Snart borde det vara dags att lämna medeltiden bakom oss, men kommer det någonsin kunna ske utan att vi helt och hållet avskaffar såväl de extrema grupperingarna inom islamismen som den Vatikanen själv?
Ibland skäms jag verkligen för att vara religiös. Ibland skäms jag ögonen ur mig. Men en sak ska jag säga er... jag kommer aldrig att skämmas över att jag är varken flata, post-op eller människovän. Jag kommer aldrig skämmas för min tilltro till alla människor och all mänsklighet. Oavsett var vi kommer ifrån och oavsett vad vi tror på. För mina liberala grundprinciper. Det börjar bara kännas väl ensamt härute i periferin ibland. Jag behöver litet sällskap härute... Världen börjar kännas litet otäck nu. Någon som vill kika in och ge mig en kram och hålla om mig en stund? Bara för att tala om att det nog kommer bli bra tillslut ändå...
Intressant.
Hur vi än vrider oss och inte vill ta i det, så måste vi inse att det här inte kan tolereras, därför att vi gör en hel värld en otjänst genom vår tystnad. Vi sviker både oss själva, våra tidigare generationer och våra efterföljande. Det är dags att börja ta ansvar för världsutvecklingen nu...
I ett annat hörn av världen kan vi konstatera att den katolska kyrkan är igång igen och nu har bestämt sig för att testa sina blivande präster för homosexualitet. Homosexuella betraktas tydligen som avvikande och duger alltså inte till präster. Fantastiskt! Tänk att vi kan vara så farliga. Tänk att vi kan skrämma så. Spännande. Mycket. Men också så fruktansvärt tragiskt. Och ytterligare ett bevis för att religionen har spelat ut sin roll som maktsfär i samhället.
Snart borde det vara dags att lämna medeltiden bakom oss, men kommer det någonsin kunna ske utan att vi helt och hållet avskaffar såväl de extrema grupperingarna inom islamismen som den Vatikanen själv?
Ibland skäms jag verkligen för att vara religiös. Ibland skäms jag ögonen ur mig. Men en sak ska jag säga er... jag kommer aldrig att skämmas över att jag är varken flata, post-op eller människovän. Jag kommer aldrig skämmas för min tilltro till alla människor och all mänsklighet. Oavsett var vi kommer ifrån och oavsett vad vi tror på. För mina liberala grundprinciper. Det börjar bara kännas väl ensamt härute i periferin ibland. Jag behöver litet sällskap härute... Världen börjar kännas litet otäck nu. Någon som vill kika in och ge mig en kram och hålla om mig en stund? Bara för att tala om att det nog kommer bli bra tillslut ändå...
Intressant.
2008-12-13
Liberati: Städa ut Gud ur lagboken!
Det är dags att rensa upp i vår gamla lagbok och införa liberal och demokratisk lagstiftning som inte bygger på kristen tro, utan som ger utrymme för alla religioner och kulturer, individuella livsval och en garanterad rätt för alla barn i Sverige att få tillgodogöra sig vetenskapligt baserad utbildning.
Lagom till jul vill Liberati städa ut Gud ur lagboken och införa ett sekulariserat och i sanning mångkulturellt Sverige. Det är dags att ge människan friheten att välja sin egen väg och att skapa sin egen tillvaro, utan pekpinnar och underliga krav som endast bygger på unkna, medeltida, värderingar.
Det får vara slut nu för språktest, medborgartest, enbart kristna högtider oavsett vad vi tror på, religiösa friskolor, kristligt unket moraliserande över namnlagar, giftermål, sexuallagstiftningar och allt vad det kan vara. Det är dags att öppna upp samhället och den svenska kulturen för omvärlden och för en sekulär och mångkulturell verklighet vi idag lever i men fortfarande inte juridiskt har givit vår acceptans.
2008-11-13
Makten över våra kroppar - rätten till våra liv (Transsexualism)
Det är rätt lustigt ändå. Spenderade en härlig kväll på bokhandeln Hallongrottan igår. Lyssnade på ett seminarium om transpersoners rättigheter, attityden gentemot transpersoer och kopplingen mellan sexualpolitik, sexsäljare och inte minst transsexuella runtom i världen. Det var transaktivisterna Belissa Andía Pérez (ILGA's transsekretariat i Peru) och Sass Allantroy Sasot som är en av Philippinernas främsta transaktivister som kom på besök till Stockholm. Ett oerhört intressant samtal om bland annat hur transpersoner tvingas leva i ghetton i de yttersta utkanterna av Lima för att de inte är välkomna bland vanliga människor, hur karriärvägar stängs och andra öppnas på grund av deras könsidentitet (vägarna som öppnas upp kanske inte är så svåra att lista ut ändå...). Det pratades också en del om hur man på Philippinerna har stora problem att skilja på homosexuella och transpersoner, på grund av att de alla buntas ihop under endast två liktydiga ord som sällan upplevs vara särskilt vältaliga.
Samtidigt som man förstås har ytterst svårt att se skillnaden i sak. Att könsidentitet inte har med sex att göra överhuvudtaget.
Hur som helst slutade det med en lång utekväll där vi diskuterade möjligheter att förändra synen på transsexuella, transpersoner och könsidentitet i stort runtom i världen. Vi diskuterade möjligheter att skapa en kunskapsbas som en gång för alla gör av med alla förlegade och vansinnigt tokiga gamla myter. Vi pratade om identitetsskapande, förebilder, hjältar för en kommande generation transpersoner att se upp till och identifiera sig med, och så mycket annat.
Kanske kan det leda till någonting. Vi var rörande eniga, i slutet av kvällen, om vad som behöver göras och jag tror att det finns utrymme för ett internationellt samarbete för en gångs skull. Något Sverige varit väldigt dåligt på.
Faktum är att Belissa och Sass även kommer att hålla ett seminarium nu på måndag i Riksdagen, vilket innebär att åtminstone ett par av er som läser den här bloggen borde ha tillgång till ett par av världens främsta läromästare när det kommer till transpersoners situation i världen. Passa på och utnyttja det tillfället - sådant inträffar inte vidare ofta.
Tyvärr missar jag själv seminariet på Riksdagen, då jag kommer att befinna mig på mitt dagjobb ett gäng kvarter bort. Jag får ta den smällen, men kommer att ha vänner där, förstås.
Hur som helst lutar jag åt att mer och mer driva ett par viktiga frågor som verkligen måste tas upp nu, för att det är dags:
1. Vi måste skapa och tillåta utrymmen för transpersoner i samhället idag. Transpersoner finns därute. Vi är många, förmodligen så många som upp till mellan 1/500 till 1/2500 beroende på vilken av de mest seriösa studierna man väljer att tro på. Och då ska man veta att mörkertalet är enormt.
2. Vi måste göra något åt det faktum att så många som en majoritet av unga transsexuella troligen förlorar sitt liv eller utför ett eller flera seriösa försök att ända sina liv för egen hand innan 30 års ålder (över 50% av alla transsexuella har gjort allvarliga försök att avsluta sitt liv innan sin 20-årsdag). Återigen är detta oberoende av uppskattningar av mörkertalet. Det är inte okej att samhällets fördomar ska förstöra för så många människor, att så många ska förlora sitt liv på grund av bristen på acceptans. Vi måste alla komma ihåg att personer som lever med någon form av könsidentitetsproblematik trots allt alltid är någons son eller dotter. Någons älskare, någons mamma eller pappa, någons vän, arbetskamrat, och så vidare. Det är dags att ge dem stöd, såsom vi ger så många andra stöd i tillvaron idag.
3. Vi måste göra något åt den sista tvångssteriliseringslagen i Sverige. Vi lever i år 2008 och vi har idag fortfarande en (1) enda tvångskasteringslag kvar. Den avser transsexuella. Vi tvingas till att förlora vår fortplantningsförmåga som en trade-off för att få bli hela människor. Orsaken är det där märkliga kyrkliga moraliserandet som fortfarande ligger kvar i landets politik i alldeles för hög grad. Det är inte okej för en såndär "sak" att skaffa sig ungar. Det är ju mot naturen. Men frågan är... sedan när då?
I Sverige idag får transsexuella inte ens rätten att lagligen spara undan könsceller för att de i framtiden ska kunna få barn med sin partner, eller via surrogatmamma. Det är i praktiken inte ens tillåtet att spara undan könsceller utomlands för framtida bruk. Vi ska helt enkelt inte reproducera oss. Jag antar att man vill undvika sådant här?
Men varför är det så himla farligt? Varför ska jag inte få ha rätten att bli förälder som vem som helst annars i samhället?
Själv tänker jag spara undan mitt besked från Socialstyrelsens Rättsliga Råd och hålla hårt i det inför framtiden.
Det är inte så himla länge sedan skadestånd betalades ut till personer som lidit av mentala problem, Downs Syndrom eller liknande och som utsatts för tvångssterilisering i det här landet. En dag är det vår tur. Jag hoppas att det inte ska ta för länge.
Ett direkt citat från mitt fastställelsebrev från Socialstyrelsen lyder:
"Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; gällande AAAAAAA BBBBBBB, YYMMDD-XXXX.
Socialstyrelsen fastställer att Du tillhör kvinnligt kön.
Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastrering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna."
Intressant.
Och detta sker alltså i rättsstaten Sverige år 2008. Västerns demokratiska och rättsmässiga skapelsens krona. Jag vet inte vad jag ska säga...
Kanske kunde man vänta sig att där skulle stå att de beslutade utifrån det faktum att jag numrea är stolt ägare till en uppsättning väl fungerande kvinnliga genitalier, eller till att det inkommit bevis om att jag levt som kvinna si eller så länge och att jag därför rimligen borde...
Men den svenska statens idé om vad en kvinna är utgår alltså ifrån att hon är tvångssteriliserad. En man som inte har fortplantningsförmåga är då alltså... vad? En kvinna by default? Eller en man blir en man för att han saknar äggstockar? Men det gör ju jag också, av uppenbara skäl.
Och ska vi komplicera det hela ytterligare, hur påverkar det faktum att jag föddes steril på grund av att min kropp inte utvecklades fullt ut till en manlig kropp min situation? Har jag då alltid, per automatik varit kvinna egentligen? Har jag varit det sedan puberteten, då mina tidigare könskörtlar uppenbart avvek från planen och vägrade färdigutvecklas?
Hur ska man tolka det? Vem är jag och hur resonerar egentligen svenska regeringen och riksdagen som beslutat om dessa lagar som styr över transsexuellas och intersexuellas livssituation, transitionsprocesser och hela liv?
Jag kan åtminstone konstatera en sak: Sverige ägnar sig åt förföljelse av och tvångskastrering av transsexuella och intersexuella år 2008 och kan rimligen inte sägas följa principerna om de mänskliga rättigheterna så vidare. Vi är dessutom det enda landet i världen som agerar på detta vis. I resten av världen sker inte detta. Du får behålla rätten att skaffa familj, du får behålla dina könskörtlar om du vill, även om det inte rekommenderas. På många håll i världen krävs inte ens en könskorrigerande kirurgi i underlivet. Du kan få fastställelse i ditt rätta kön ändå. Men inte i Sverige. Helt enkelt för att Sverige bryter mot alla internationella överenskommelser och riktlinjer för hur transpersoner ska behandlas.
Varför? Är det inte litet spännande? Vad är svenska staten så rädda för? Skakar riksdagen då jag kommer i närheten, nu när jag faktiskt spenderar en himla massa tid där litet då och då? Och skakar de mer för på grund av mitt arbete mot övervakningssamhället, eller för mitt engagemang i Liberati - eller för att jag kort och gott är en såndär fruktansvärd pervers varelse som kan smitta dem alla med "Gender Identity Dysphoria"? GID är alltså den medicinska termen för transsexualism i de flesta internationella manualer idag. En term som handlar om att beskriva transsexualism som en biologisk komplikation som lämnar en människa i en situation där hjärnan inte automatiskt kommer överens med kroppen om vad man är och hur man upplever sig själv. Hur man fungerar socialt och kulturellt.
Men nu är det ju så att vi tvångskastrerar inte kommunister idag. Inte heller liberaler eller kristdemokrater. Faktum är att vi inte kastrerar folk för deras åsikter, deras värderingar, deras religiösa övertygelse, för att de föds med sex tår på ena foten, för att de har en tendens att vara depressiva, för att de föds med Downs, någon form av autism eller vad det än må vara. Vi tvångssteriliserar inte bögar och flator. Vi tvångssteriliserar inte tunnhåriga män eller kurviga kvinnor. Eller journalister eller mediefolk eller frisörer eller någon annan grupp av människor i det här landet. Vi steriliserar inte folk för att de är gothare, synthare, punkare, mods, emos eller vad det än är... MEN VI TVÅNGSSTERILISERAR TRANS- OCH INTERSEXUELLA! ÅR 2008!
Det är dags att något händer. Att något händer nu. VILKET BLIR DET FÖRSTA PARTIET ATT TA I DEN HÄR FRÅGAN OCH LOVA MIG ATT AKTIVT ARBETA FÖR ATT GE TRANS- OCH INTERSEXUELLA VÅRA MÄNSKLIGA FRIHETER ÅTER?
Vilket parti är modigt nog att föra kampen för att den sista gruppen tvångssteriliserade ska få sina rättigheter och sina liv tillbaka? Ingen kan ge tillbaka en förlorad fortplantningsförmåga, men hur många generationer människor - hur många generationer systrar, bröder, barn, mammor, pappor, älskare och vänner - ska landet Sverige krossa innan Regeringen och Sveriges Riksdag vaknar? Hur lång tid tar det innan vi får rätten till våra egna kroppar, innan vi själva får uppbära rätten till våra egna kroppar?
Det är dags nu. Vem antar utmaningen?
4. För bara någon månad sedan antogs den nya namnlagen i Sveriges Riksdag som gör det mycket svårare att anta ett könsneutralt namn, då listan på tillgängliga namn ska minskas ner avsevärt. Observera att detta är listan som den ser ut idag, och att den snart kommer vara berövad på i stort sett alla normala namn som alls går att använda på ett könsneutralt vis. En ickesteriliserad kvinna får alltså inte heta Maria längre på grund av att det kan väcka anstöt därute bland er människor? Trots att var och varannan karl i länder som Italien och Spanien och i stora delar av resten av den latinska världen heter Maria och inte tycks lida nämnvärt av det.
Orsaken är att man alltså inte ska ha rätten att styra över sitt eget liv, anses vara såpass omyndigförklarad av samhället att man inte får bära ett namn man trivs med och säkerligen i många fall kallas dagligen i vilket fall - för att resten av världen inte ska bli förvirrad.
Men hur förvirrande är det inte när den otroligt snygga 20-åriga tjejen droppar in till kassan på H&M och ska betala för sin nya klänning, en uppsättning underkläder, en kjol och ett riktigt färgstarkt läppstift och med sina darrande händer blir tvungen att visa fram ett leg med namnet Per-Anders...
Förstå att behöva leva så. Att alltid bli misstrodd, alltid skapa förvirring, alltid bli tvingad att tvångsouta sig själv varenda gång legget måste fram. Försök ta dig in på SpyBar med ett sånt leg. Jag vet inte om jag skulle vågat på den tiden jag levde så.
Det är dags att modernisera namnlagen och ta efter i stort sett hela resten av världen. Vilket parti är beredda att anta utmaningen?
5. Rätten till vård. Idag finns någon form av princip som för en tid sedan uttalades av en företrädare för en av våra vårdavdelningar för transsexuella här i landet. Den bygger på att man egentligen har skapat ett monopol som syftar till att inskränka rätten till vård för transsexuella på flera plan. För det första gäller det att sortera ut de som inte är "äkta". Det är jättebra. Vi vill trots allt inte ha en massa ångerfall som kraschar på grund av att de följde ett vilt infall.
Inte för att risken är så vidare stor... Det tar minst två år att genomgå en utredning och för att få påbörja aktiv behandling för transsexualism i Sverige idag. Det är lång tid att stå fast vid övertygelsen i ett löst infall på fyllan. Det finns nog inte heller särskilt många riktiga kvinnor som kan föreställa sig att slita ut livmoder och äggstockar bara för skojs skull sådär? Eller för den delen... hur många har hört talas om machomannen som är så trött på sitt kön att han ber någon att skära av såväl den långa stoltheten som de viktiga kronjuvelerna? På ett infall?
Men tanken är att man helt enkelt inte anser sig ha råd att behandla alla som vill ha vård i det här landet. Många hålls på sträckbänken av den allmäna vården och av psykiatrins öppenvårdsavdelningar i åratal. I vissa fall i flera decennier. Andra hålls kvar i utredningsteamens rullor utan att få någon hjälp under i vissa fall nära på lika lång tid.
Orsaken ska alltså, enligt den där företrädaren för ett av landets utredningsteam, vara att man måste se till att hålla tillbaka efterfrågan på könskorrigeringar, eftersom Sverige helt enkelt inte har råd att behandla alla de som skulle söka vård om de trodde att de faktiskt hade en chans att få den. Idag genomgår årligen cirka 50-60 svenskar könskorrigering. Hela 50-60 personer. Självklart har vi inte råd.
Vem kan och vill anta utmaningen att ge vård till de som behöver den? Vem anser att Sverige idag ska ge vård till personer som behöver den, i förebyggande syfte för att undvika de astronomiska självmordstalen som finns idag i landet? Om jag inte misstar mig, borde trans- eller intersexualism vara en av landets vanligaste självmordsorsaker. Men endast 50-60 personer får genomgå ett juridiskt könsbyte i Sverige idag. Det tycks orimligt i mina ögon.
Vem vågar anta utmaningen.
6. Jag har själv fått vänta 13 år på en remiss till vårdteamet, varför jag tillslut såg till att nära nog kraschlanda min ekonomi för att betala för delar av min vård utomlands. Jag fick min fastställelse, hormonterapi, samt kirurgi utomlands och betalade riktigt häftiga summor för det. Idag har jag ett par småbitar som är kvar. De små bitarna som inte ännu är avklarade.
Men dem kan jag inte få hjälp med av Stockholms Läns Landsting. På grund av att jag "inte egentligen är inskriven på riktigt hos vårdteamet", fick jag nyligen höra från min behandlande läkare. De kan ju inte hjälpa mig då. Fastän jag är inskriven, fastän jag sökt hjälp, fastän jag bönat och bett under halva mitt liv för att få komma till just detta vårdteam för att få vård.
Exempelvis gäller detta att jag för en gångs skull skulle vilja vakna utan en skör och blödande ansiktshy som måste rakas om igen till priset av än mer blödande, än fler ärr och än mer lidande. Jag skulle önska att jag slapp gå upp klockan fyra för att hinna till jobbet vid 8 eller 9. Men så är alltså inte fallet. Orsaken är att Stockholms Läns Landsting hellre tvingar mig att gå med helskägg i tre-fyra år och erbjuder mig att få utskrivet en mycket kreativ cocktail av lugnande och psykofarmaka för att klara pressen av förlorat arbete och förlorad karriär istället. Under den tiden skulle jag behandlas med en uråldrig epileringsteknik kallad diatermi, som alltså kräver en utsparad skäggväxt för att fungera. Man sticker helt enkelt in en nål i varje hårsäck och följer hårets riktning en bra bit in, slår på en elström genom nålen och bränner bort varje hårsäck för sig. Det tar ofta upp till ett par hundra timmar, är oerhört smärtsamt, kostar upp till en kvarts miljon kronor i värsta fall, orsakar ofta nervskador, ärrbildningar och liknande.
Och ska ställas mot det alternativ alla andra landsting i landet rekommenderar idag, alltså IPL- eller laserbehandling. Som innebär att jag kan få rätten att leva som mig själv och presentera mig själv utifrån mitt utseende och min identitet på min legitimation. Jag kan behålla mitt arbete och slipper skrämma livet ur mina medarbetare och andra på grund av att jag springer runt med en alldeles inte vidare naturlig hårväxt i ansiktet. Jag skulle kunna få en färdig behandling utan ärrbildningar, utan skäggväxt under behandlingstiden, utan risk för nervskador och på bra mycket kortare och färre besök och vara helt klar på mindre än ett år. För en totalkostnad som inte skulle överskrida 20.000kr totalt för landstinget. Men det går alltså inte.
Orsaken? "Nej, så har vi aldrig gjort förr".
Ska det gå till så? Finns något parti som vågar driva en politik för att förenkla och individanpassa vården så att en kvinna kan få leva som kvinna idag, även om hon begått en så omoralisk handling som att födas med en från kroppen motsatt könsidentitet?
Det finns ytterligare säkert 20 likadana punkter som måste åtgärdas innan jag kan känna att jag tror på det svenska samhället och på vårt politiska system. Innan jag slutar att även utifrån denna grunden hävda att Sverige är på väg in i en kommande medeltid. Jag kan fortsätta räkna upp punkter i all oändlighet. Ska jag verkligen behöva göra det? Hallå därute, Sverige! Lyssnar ni?
Staten och Landstingen skapar tragedier och lägger grunden till enorma mängder självmord i landet idag. De står bakom en lagstiftning som innebär att Sverige fortfarande, år 2008, tvångssteriliserar människor på grund av deras könstillhörighet. De hindrar folk från att ta ett namn som kan vara det enda namnet i världen som fungerar för att beskriva och beröra dem, som är det enda som fungerar för den stora omgivningen. Hur går det till? Hur kan det få ske?
Är det inte dags nu?
Ska inte Sverige tillhöra västvärlden och agera på ett mänskligt sätt mot sina medborgare oavsett om de är män eller kvinnor? Ska inte Sverige agera för att sprida upplysta idéer och för att vara en ledstjärna för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i världen idag?
Jag har länge inbillat mig det. Jag utger utmaningen.
Vilket parti är beredda att plocka upp handsken...?
Samtidigt som man förstås har ytterst svårt att se skillnaden i sak. Att könsidentitet inte har med sex att göra överhuvudtaget.
Hur som helst slutade det med en lång utekväll där vi diskuterade möjligheter att förändra synen på transsexuella, transpersoner och könsidentitet i stort runtom i världen. Vi diskuterade möjligheter att skapa en kunskapsbas som en gång för alla gör av med alla förlegade och vansinnigt tokiga gamla myter. Vi pratade om identitetsskapande, förebilder, hjältar för en kommande generation transpersoner att se upp till och identifiera sig med, och så mycket annat.
Kanske kan det leda till någonting. Vi var rörande eniga, i slutet av kvällen, om vad som behöver göras och jag tror att det finns utrymme för ett internationellt samarbete för en gångs skull. Något Sverige varit väldigt dåligt på.
Faktum är att Belissa och Sass även kommer att hålla ett seminarium nu på måndag i Riksdagen, vilket innebär att åtminstone ett par av er som läser den här bloggen borde ha tillgång till ett par av världens främsta läromästare när det kommer till transpersoners situation i världen. Passa på och utnyttja det tillfället - sådant inträffar inte vidare ofta.
Tyvärr missar jag själv seminariet på Riksdagen, då jag kommer att befinna mig på mitt dagjobb ett gäng kvarter bort. Jag får ta den smällen, men kommer att ha vänner där, förstås.
Hur som helst lutar jag åt att mer och mer driva ett par viktiga frågor som verkligen måste tas upp nu, för att det är dags:
1. Vi måste skapa och tillåta utrymmen för transpersoner i samhället idag. Transpersoner finns därute. Vi är många, förmodligen så många som upp till mellan 1/500 till 1/2500 beroende på vilken av de mest seriösa studierna man väljer att tro på. Och då ska man veta att mörkertalet är enormt.
2. Vi måste göra något åt det faktum att så många som en majoritet av unga transsexuella troligen förlorar sitt liv eller utför ett eller flera seriösa försök att ända sina liv för egen hand innan 30 års ålder (över 50% av alla transsexuella har gjort allvarliga försök att avsluta sitt liv innan sin 20-årsdag). Återigen är detta oberoende av uppskattningar av mörkertalet. Det är inte okej att samhällets fördomar ska förstöra för så många människor, att så många ska förlora sitt liv på grund av bristen på acceptans. Vi måste alla komma ihåg att personer som lever med någon form av könsidentitetsproblematik trots allt alltid är någons son eller dotter. Någons älskare, någons mamma eller pappa, någons vän, arbetskamrat, och så vidare. Det är dags att ge dem stöd, såsom vi ger så många andra stöd i tillvaron idag.
3. Vi måste göra något åt den sista tvångssteriliseringslagen i Sverige. Vi lever i år 2008 och vi har idag fortfarande en (1) enda tvångskasteringslag kvar. Den avser transsexuella. Vi tvingas till att förlora vår fortplantningsförmåga som en trade-off för att få bli hela människor. Orsaken är det där märkliga kyrkliga moraliserandet som fortfarande ligger kvar i landets politik i alldeles för hög grad. Det är inte okej för en såndär "sak" att skaffa sig ungar. Det är ju mot naturen. Men frågan är... sedan när då?
I Sverige idag får transsexuella inte ens rätten att lagligen spara undan könsceller för att de i framtiden ska kunna få barn med sin partner, eller via surrogatmamma. Det är i praktiken inte ens tillåtet att spara undan könsceller utomlands för framtida bruk. Vi ska helt enkelt inte reproducera oss. Jag antar att man vill undvika sådant här?
Men varför är det så himla farligt? Varför ska jag inte få ha rätten att bli förälder som vem som helst annars i samhället?
Själv tänker jag spara undan mitt besked från Socialstyrelsens Rättsliga Råd och hålla hårt i det inför framtiden.
Det är inte så himla länge sedan skadestånd betalades ut till personer som lidit av mentala problem, Downs Syndrom eller liknande och som utsatts för tvångssterilisering i det här landet. En dag är det vår tur. Jag hoppas att det inte ska ta för länge.
Ett direkt citat från mitt fastställelsebrev från Socialstyrelsen lyder:
"Ansökan om fastställelse av ändrad könstillhörighet enligt lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall; gällande AAAAAAA BBBBBBB, YYMMDD-XXXX.
Socialstyrelsen fastställer att Du tillhör kvinnligt kön.
Då bevis inkommit avseende sterilisering/kastrering beslutar Socialstyrelsen om fastställelse av ändrad könstillhörighet som kvinna."
Intressant.
Och detta sker alltså i rättsstaten Sverige år 2008. Västerns demokratiska och rättsmässiga skapelsens krona. Jag vet inte vad jag ska säga...
Kanske kunde man vänta sig att där skulle stå att de beslutade utifrån det faktum att jag numrea är stolt ägare till en uppsättning väl fungerande kvinnliga genitalier, eller till att det inkommit bevis om att jag levt som kvinna si eller så länge och att jag därför rimligen borde...
Men den svenska statens idé om vad en kvinna är utgår alltså ifrån att hon är tvångssteriliserad. En man som inte har fortplantningsförmåga är då alltså... vad? En kvinna by default? Eller en man blir en man för att han saknar äggstockar? Men det gör ju jag också, av uppenbara skäl.
Och ska vi komplicera det hela ytterligare, hur påverkar det faktum att jag föddes steril på grund av att min kropp inte utvecklades fullt ut till en manlig kropp min situation? Har jag då alltid, per automatik varit kvinna egentligen? Har jag varit det sedan puberteten, då mina tidigare könskörtlar uppenbart avvek från planen och vägrade färdigutvecklas?
Hur ska man tolka det? Vem är jag och hur resonerar egentligen svenska regeringen och riksdagen som beslutat om dessa lagar som styr över transsexuellas och intersexuellas livssituation, transitionsprocesser och hela liv?
Jag kan åtminstone konstatera en sak: Sverige ägnar sig åt förföljelse av och tvångskastrering av transsexuella och intersexuella år 2008 och kan rimligen inte sägas följa principerna om de mänskliga rättigheterna så vidare. Vi är dessutom det enda landet i världen som agerar på detta vis. I resten av världen sker inte detta. Du får behålla rätten att skaffa familj, du får behålla dina könskörtlar om du vill, även om det inte rekommenderas. På många håll i världen krävs inte ens en könskorrigerande kirurgi i underlivet. Du kan få fastställelse i ditt rätta kön ändå. Men inte i Sverige. Helt enkelt för att Sverige bryter mot alla internationella överenskommelser och riktlinjer för hur transpersoner ska behandlas.
Varför? Är det inte litet spännande? Vad är svenska staten så rädda för? Skakar riksdagen då jag kommer i närheten, nu när jag faktiskt spenderar en himla massa tid där litet då och då? Och skakar de mer för på grund av mitt arbete mot övervakningssamhället, eller för mitt engagemang i Liberati - eller för att jag kort och gott är en såndär fruktansvärd pervers varelse som kan smitta dem alla med "Gender Identity Dysphoria"? GID är alltså den medicinska termen för transsexualism i de flesta internationella manualer idag. En term som handlar om att beskriva transsexualism som en biologisk komplikation som lämnar en människa i en situation där hjärnan inte automatiskt kommer överens med kroppen om vad man är och hur man upplever sig själv. Hur man fungerar socialt och kulturellt.
Men nu är det ju så att vi tvångskastrerar inte kommunister idag. Inte heller liberaler eller kristdemokrater. Faktum är att vi inte kastrerar folk för deras åsikter, deras värderingar, deras religiösa övertygelse, för att de föds med sex tår på ena foten, för att de har en tendens att vara depressiva, för att de föds med Downs, någon form av autism eller vad det än må vara. Vi tvångssteriliserar inte bögar och flator. Vi tvångssteriliserar inte tunnhåriga män eller kurviga kvinnor. Eller journalister eller mediefolk eller frisörer eller någon annan grupp av människor i det här landet. Vi steriliserar inte folk för att de är gothare, synthare, punkare, mods, emos eller vad det än är... MEN VI TVÅNGSSTERILISERAR TRANS- OCH INTERSEXUELLA! ÅR 2008!
Det är dags att något händer. Att något händer nu. VILKET BLIR DET FÖRSTA PARTIET ATT TA I DEN HÄR FRÅGAN OCH LOVA MIG ATT AKTIVT ARBETA FÖR ATT GE TRANS- OCH INTERSEXUELLA VÅRA MÄNSKLIGA FRIHETER ÅTER?
Vilket parti är modigt nog att föra kampen för att den sista gruppen tvångssteriliserade ska få sina rättigheter och sina liv tillbaka? Ingen kan ge tillbaka en förlorad fortplantningsförmåga, men hur många generationer människor - hur många generationer systrar, bröder, barn, mammor, pappor, älskare och vänner - ska landet Sverige krossa innan Regeringen och Sveriges Riksdag vaknar? Hur lång tid tar det innan vi får rätten till våra egna kroppar, innan vi själva får uppbära rätten till våra egna kroppar?
Det är dags nu. Vem antar utmaningen?
4. För bara någon månad sedan antogs den nya namnlagen i Sveriges Riksdag som gör det mycket svårare att anta ett könsneutralt namn, då listan på tillgängliga namn ska minskas ner avsevärt. Observera att detta är listan som den ser ut idag, och att den snart kommer vara berövad på i stort sett alla normala namn som alls går att använda på ett könsneutralt vis. En ickesteriliserad kvinna får alltså inte heta Maria längre på grund av att det kan väcka anstöt därute bland er människor? Trots att var och varannan karl i länder som Italien och Spanien och i stora delar av resten av den latinska världen heter Maria och inte tycks lida nämnvärt av det.
Orsaken är att man alltså inte ska ha rätten att styra över sitt eget liv, anses vara såpass omyndigförklarad av samhället att man inte får bära ett namn man trivs med och säkerligen i många fall kallas dagligen i vilket fall - för att resten av världen inte ska bli förvirrad.
Men hur förvirrande är det inte när den otroligt snygga 20-åriga tjejen droppar in till kassan på H&M och ska betala för sin nya klänning, en uppsättning underkläder, en kjol och ett riktigt färgstarkt läppstift och med sina darrande händer blir tvungen att visa fram ett leg med namnet Per-Anders...
Förstå att behöva leva så. Att alltid bli misstrodd, alltid skapa förvirring, alltid bli tvingad att tvångsouta sig själv varenda gång legget måste fram. Försök ta dig in på SpyBar med ett sånt leg. Jag vet inte om jag skulle vågat på den tiden jag levde så.
Det är dags att modernisera namnlagen och ta efter i stort sett hela resten av världen. Vilket parti är beredda att anta utmaningen?
5. Rätten till vård. Idag finns någon form av princip som för en tid sedan uttalades av en företrädare för en av våra vårdavdelningar för transsexuella här i landet. Den bygger på att man egentligen har skapat ett monopol som syftar till att inskränka rätten till vård för transsexuella på flera plan. För det första gäller det att sortera ut de som inte är "äkta". Det är jättebra. Vi vill trots allt inte ha en massa ångerfall som kraschar på grund av att de följde ett vilt infall.
Inte för att risken är så vidare stor... Det tar minst två år att genomgå en utredning och för att få påbörja aktiv behandling för transsexualism i Sverige idag. Det är lång tid att stå fast vid övertygelsen i ett löst infall på fyllan. Det finns nog inte heller särskilt många riktiga kvinnor som kan föreställa sig att slita ut livmoder och äggstockar bara för skojs skull sådär? Eller för den delen... hur många har hört talas om machomannen som är så trött på sitt kön att han ber någon att skära av såväl den långa stoltheten som de viktiga kronjuvelerna? På ett infall?
Men tanken är att man helt enkelt inte anser sig ha råd att behandla alla som vill ha vård i det här landet. Många hålls på sträckbänken av den allmäna vården och av psykiatrins öppenvårdsavdelningar i åratal. I vissa fall i flera decennier. Andra hålls kvar i utredningsteamens rullor utan att få någon hjälp under i vissa fall nära på lika lång tid.
Orsaken ska alltså, enligt den där företrädaren för ett av landets utredningsteam, vara att man måste se till att hålla tillbaka efterfrågan på könskorrigeringar, eftersom Sverige helt enkelt inte har råd att behandla alla de som skulle söka vård om de trodde att de faktiskt hade en chans att få den. Idag genomgår årligen cirka 50-60 svenskar könskorrigering. Hela 50-60 personer. Självklart har vi inte råd.
Vem kan och vill anta utmaningen att ge vård till de som behöver den? Vem anser att Sverige idag ska ge vård till personer som behöver den, i förebyggande syfte för att undvika de astronomiska självmordstalen som finns idag i landet? Om jag inte misstar mig, borde trans- eller intersexualism vara en av landets vanligaste självmordsorsaker. Men endast 50-60 personer får genomgå ett juridiskt könsbyte i Sverige idag. Det tycks orimligt i mina ögon.
Vem vågar anta utmaningen.
6. Jag har själv fått vänta 13 år på en remiss till vårdteamet, varför jag tillslut såg till att nära nog kraschlanda min ekonomi för att betala för delar av min vård utomlands. Jag fick min fastställelse, hormonterapi, samt kirurgi utomlands och betalade riktigt häftiga summor för det. Idag har jag ett par småbitar som är kvar. De små bitarna som inte ännu är avklarade.
Men dem kan jag inte få hjälp med av Stockholms Läns Landsting. På grund av att jag "inte egentligen är inskriven på riktigt hos vårdteamet", fick jag nyligen höra från min behandlande läkare. De kan ju inte hjälpa mig då. Fastän jag är inskriven, fastän jag sökt hjälp, fastän jag bönat och bett under halva mitt liv för att få komma till just detta vårdteam för att få vård.
Exempelvis gäller detta att jag för en gångs skull skulle vilja vakna utan en skör och blödande ansiktshy som måste rakas om igen till priset av än mer blödande, än fler ärr och än mer lidande. Jag skulle önska att jag slapp gå upp klockan fyra för att hinna till jobbet vid 8 eller 9. Men så är alltså inte fallet. Orsaken är att Stockholms Läns Landsting hellre tvingar mig att gå med helskägg i tre-fyra år och erbjuder mig att få utskrivet en mycket kreativ cocktail av lugnande och psykofarmaka för att klara pressen av förlorat arbete och förlorad karriär istället. Under den tiden skulle jag behandlas med en uråldrig epileringsteknik kallad diatermi, som alltså kräver en utsparad skäggväxt för att fungera. Man sticker helt enkelt in en nål i varje hårsäck och följer hårets riktning en bra bit in, slår på en elström genom nålen och bränner bort varje hårsäck för sig. Det tar ofta upp till ett par hundra timmar, är oerhört smärtsamt, kostar upp till en kvarts miljon kronor i värsta fall, orsakar ofta nervskador, ärrbildningar och liknande.
Och ska ställas mot det alternativ alla andra landsting i landet rekommenderar idag, alltså IPL- eller laserbehandling. Som innebär att jag kan få rätten att leva som mig själv och presentera mig själv utifrån mitt utseende och min identitet på min legitimation. Jag kan behålla mitt arbete och slipper skrämma livet ur mina medarbetare och andra på grund av att jag springer runt med en alldeles inte vidare naturlig hårväxt i ansiktet. Jag skulle kunna få en färdig behandling utan ärrbildningar, utan skäggväxt under behandlingstiden, utan risk för nervskador och på bra mycket kortare och färre besök och vara helt klar på mindre än ett år. För en totalkostnad som inte skulle överskrida 20.000kr totalt för landstinget. Men det går alltså inte.
Orsaken? "Nej, så har vi aldrig gjort förr".
Ska det gå till så? Finns något parti som vågar driva en politik för att förenkla och individanpassa vården så att en kvinna kan få leva som kvinna idag, även om hon begått en så omoralisk handling som att födas med en från kroppen motsatt könsidentitet?
Det finns ytterligare säkert 20 likadana punkter som måste åtgärdas innan jag kan känna att jag tror på det svenska samhället och på vårt politiska system. Innan jag slutar att även utifrån denna grunden hävda att Sverige är på väg in i en kommande medeltid. Jag kan fortsätta räkna upp punkter i all oändlighet. Ska jag verkligen behöva göra det? Hallå därute, Sverige! Lyssnar ni?
Staten och Landstingen skapar tragedier och lägger grunden till enorma mängder självmord i landet idag. De står bakom en lagstiftning som innebär att Sverige fortfarande, år 2008, tvångssteriliserar människor på grund av deras könstillhörighet. De hindrar folk från att ta ett namn som kan vara det enda namnet i världen som fungerar för att beskriva och beröra dem, som är det enda som fungerar för den stora omgivningen. Hur går det till? Hur kan det få ske?
Är det inte dags nu?
Ska inte Sverige tillhöra västvärlden och agera på ett mänskligt sätt mot sina medborgare oavsett om de är män eller kvinnor? Ska inte Sverige agera för att sprida upplysta idéer och för att vara en ledstjärna för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i världen idag?
Jag har länge inbillat mig det. Jag utger utmaningen.
Vilket parti är beredda att plocka upp handsken...?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
