Visar inlägg med etikett Visioner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Visioner. Visa alla inlägg
2010-11-25
Den sköna ironin
Från gänget som gjorde mig till gamernerd, gänget som fick mig att bygga mina egna datorer, gänget som lärde mig att man kan vara gamer OCH ägare av en "vayayay", gänget som fick mig att skriva mina allra första riktigt elaka politiska satirer och debattartiklar (riktade mot en gammal amerikansk president vid namn George W Bush), gänget som lärde mig spela Halo "wit da butt", gänget som lärde mig allt om Final Fantasy och som absolut är en av grundorsakerna till att jag vässat mitt språk, min penna och mitt tangentbord så mycket att jag konstant skär mig på mig själv eller på shifttangenten kommer nu en av de sötaste små ironierna jag sett på länge. Det är skönt med sarkastiska framtidsvisioner i parodiform ibland och det är kul att leka med ord och bild på ett sätt som bara ett fåtal kan. Lågmäld parodi. Högmäld fnisshysteri. Det är vackert. IGN, jag vet att jag varit otrogen och frånvarande på sistone, men ni vet väl att jag alltid älskar er?
Oh yeah, he said we'll all kinect. Dammit. The world is over...
2010-10-20
FCKH8
OBS! Är du överdrivet känslig för vissa ord, så kanske du ska välja den pipiga versionen av den här videon istället. Just a thought. Jag är väldigt snäll och finkänslig ibland, på gränsen till det smärtsamma. Men ändå.
2010-09-21
Tid för tankar
Det har varit ganska lamslaget här en stund nu. Jag har varit rätt sliten på sluttampen i valrörelsen. Det har varit motigt inte minst på grund av att det hänt väldigt mycket också på det privata planet. Allt är inte bara skoj med valrörelser, speciellt inte då det där som kallas livet lyckas med att hinna ikapp. Familjen har haft det tungt en stund och det gick väl helt enkelt inte att ignorera längre. Så jag tog en paus härifrån och andades litet. Jobbade mest, på slutet, med att svara på frågor och debattera på diverse olika communities och så vidare. Bloggen fick så lov att ligga nere.
Visst har där funnits mycket fint också. Stödet och tryggheten jag fått från de närmaste. En hel massa kärlek. En hel massa skratt, men också tårar. Där har funnits mycket som hänt och som jag inte riktigt ids med att slänga ur mig just här och just nu, men som faktiskt har till stora delar förändrat mitt liv, vem jag är och vad jag är. Det känns som om ett frö är fött till något helt och hållet nytt nu. Men det är också så att efter att jag blivit utfläkt och utdragen i det offentliga så till den milda grad att jag känt mig som en offentligt uthängd spread eagle inför hela mänskligheten, så känner jag att jag verkligen vill skydda det lilla verkligt privata som faktiskt är jag. Det där lilla jag har som inte är offentligt. Det där sista som inte blivit en medial snyftare eller en skvallerföljetång. Jag vill värna det som är inuti och som jag hittills inte förlorat helt till det offentliga.
Nu är väl valrörelsen över, kan man tänka (och därför borde det vara lättare att vara privat och att lägga ifrån sig all den där jakten och allt adrenalin på högvarv som jagat och jagat mig dag som natt). Och likförbannat har en ny valrörelse egentligen på sätt och vis redan börjat. Bara för att göra livet litet extra surt för oss som arbetat så hårt och som nu verkligen bara vill få vila och börja om. Vara någon annanstans för en liten stund, så att vi hinner vila ut en gnutta. För att nu står vi inför något på sätt och vis helt och hållet nytt och det är rätt tungt att inse att vi befinner oss i skiten ganska rejält. Vi måste börja prata, börja jobba, dra skitlasset och verkligen kämpa för att inte bara få ihop ett fungerande styre i det här landet, utan också att göra det utan att tumma på demokrati, värderingar, människovärde och budskap.
Mitt budskap är enkelt. Skulle Alliansen få för sig att arbeta med Sverigedemokraterna, så kan jag inte stödja det och kommer att lämna. Vänder de rödgröna partierna demokratin ryggen och lämnar ideologi, värderingar, demokrati och samhälle i sticket, så förlorar de mitt förtroende totalt. Sd är ett ickedemokratiskt parti med ickedemokratiska planer för landet. Sd är ett parti som inte har vidare mycket till övers för människor som jag, som min familj, mina vänner, min omgivning. Jag kan helt enkelt inte. Att skydda demokratin innebär att även ta beslut som gynnar demokratin långsiktigt. Ett demokratiskt arbete kan även betyda att man värnar grupper som av en eller annan orsak är hotade, riskerar skada eller inte har nog makt att föra sin egen talan.
Hela mitt politiska liv handlar om mänskliga rättigheter, ett öppnare och varmare samhälle, samarbete över gränser för en bättre framtid, trygghet, omtanke, möjligheter och personlig frihet. Sverigedemokraterna står inte för ens tillstymmelsen av en likhet till det och därför kan jag inte. Det är ren självbevarelsedrift, helt enkelt. De får självklart tycka och de får självklart arbeta för sin linje, men den linjen är bara inte min. Den är så absolut och totalt inte min.
Att jag sedan absolut känner att jag måste och vill respektera de väljare som röstat på Sd är en annan sak. Uppenbarligen finns ett budskap de vill föra fram. Uppenbart finns där något de vill säga. Och jag tror inte att det egentligen handlar om främlingsfientlighet, utan om att de etablerade partierna sumpat alla tillfällen att föra en seriös, konstruktiv debatt rörande mänskliga värden, integrationsfrågor, synen på samhälle och människor, problematik med våld och otrygghet inte minst i städernas förorter, ekonomiska baksteg, svåra förhållanden av miljoner olika skäl, en bristande värdighet i människors liv och allt vad det varit. Det är förmodligen så att det är bra att vi nu inte längre kan ducka. Vi måste ta den fighten. Och vinna den. Visa på nya drömmar, visioner, verklighetsbeskrivningar, mål och idéer inför framtiden. Vi måste sätta ord på våra motbilder, lyfta dem och se till att också förverkliga något nytt och bättre än det vi har idag och det som riskerar ske med ett främlingsfientligt parti rotat i riksdagen.
Vad jag hoppas på är att samtliga övriga partier i riksdagen tar sitt förnuft till fånga och börjar prata med varann. Börjar samtala. Börjar samarbeta. Vi har verkligen inte råd med något annat. Oppositionen är inte längre röd eller blå. Den är brun och jävligt otäck i sitt ursprung, i sina målsättningar och i sin syn på människor. Men den är aktuell och tydligen vass nog för att kunna hyvla till sig de där 20 mandaten och kan därför inte ignoreras. Såväl politiken som det mediala landskapet har varit väldigt kalt i brist på initiativ för att motsäga den verklighetsbild som byggt grunden för de främlingsfientligas intåg i riksdagen. Och det kalla samhälle som möter oss idag måste vi gemensamt hjälpas åt för att återskapa som något bättre, värdigare, starkare och varmare.
Det är dags att bygga strategier. Inte mot Sd (de hackerdumheter som varit är vidriga, oavsett vem det drabbar - ändamålen helgar aldrig medlen), utan mot själva sjukdomen underliggande symptomen. Vi måste reda upp vad som gått fel, vi måste börja prata, vi måste skapa ett samhälle där behovet av missnöjesröster till partier som Sd helt enkelt inte är starkt nog. Till dess vi nått dit, måste vi förmodligen leva med att det som sker - det sker.
Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ytterligare populistiska flirtar med den människofientliga brunhögern. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ett gigantiskt teparty. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, mer övervakning, fler batonger och fler tvångskissningar. Svaret är inte ett hårdare samhälle, högre murar, krav för att skapa lydnad och tystnad, rädsla för allt och alla och ett spirande hat mot det som sticker iväg från våra egna normer. Svaret måste vara mer öppenhet, mer frihet, bättre levnadsförhållanden, bättre lyhördhet gentemot hela samhället, ett stopp för diskriminering, utanförskap och uppgivna livsdrömmar. Svaret är en nyskapad tilltro till samhället, till varandra och till morgondagen.
Jag är fortfarande idag skakad. Jag visste, förstås. Jag såg det förmodligen tidigare än de flesta ville medge det. Att det var på väg. Att det skulle bli såhär. Men jag ville inte riktigt tro på det och jag ville inte riktigt förlika mig med det. Jag visste, men jag hoppades på att det skulle bli annorlunda. Jag hade fel. Sedan dess är jag stum. Sedan dess är jag chockad, likförbannat. Sedan dess har jag gråtit. Känt mig sorgsen, tillbakadragen, uppgiven och förtvivlad. Det skulle inte få hända här. Det skulle inte få ske i mitt land, i min värld. Men så skedde det. Det kom nära och det gör ont. I ett land som ännu inte medger att jag har rättigheter som alla andra är det tungt att inse att utvecklingen går bakåt och inte framåt, att hatet äger och att fruktan växer sig starkare. Det är skrämmande. Det är en kall värld vi vaknat till. Det vi kan göra är att resa oss, känna doften av kaffet, börja skyffla och börja bygga för en bättre värld.
Det är dags nu att börja skapa en framtid vi verkligen vill ha och som vi verkligen känner att vi kan drömma om. Inte bara vrida oss i mardrömmar för.
Till skillnad från vissa av er därute, så tror jag att upplysning, opinionsbildning och ökad kunskap hjälper. Jag tror att ett varmt samhälle föder ett varmt samhällsklimat. Jag tror att en fungerande tillvaro föder trygghet. Gör upp med det förflutna. Vädra ut dammet och spökena. Ta tag i problematiken som uppstått. Fyll igen klyftorna mellan "vi och dom" och börja prata om och arbeta med människor. Gör upp med åratal av destruktiv och förnedrande invandringspolitik som skapat hat, misstänksamhet, utslagning, utanförskap och i grunden en djävulsk massa förvirring. Värna kärleken. Värna medmänskligheten. Värna finheten. Skapa drömmarna. Ge plats för visionerna. Låt oss skapa framtid. Tillsammans.
Beelzebjörn, Gajditza, Helin,
Intressant.
Visst har där funnits mycket fint också. Stödet och tryggheten jag fått från de närmaste. En hel massa kärlek. En hel massa skratt, men också tårar. Där har funnits mycket som hänt och som jag inte riktigt ids med att slänga ur mig just här och just nu, men som faktiskt har till stora delar förändrat mitt liv, vem jag är och vad jag är. Det känns som om ett frö är fött till något helt och hållet nytt nu. Men det är också så att efter att jag blivit utfläkt och utdragen i det offentliga så till den milda grad att jag känt mig som en offentligt uthängd spread eagle inför hela mänskligheten, så känner jag att jag verkligen vill skydda det lilla verkligt privata som faktiskt är jag. Det där lilla jag har som inte är offentligt. Det där sista som inte blivit en medial snyftare eller en skvallerföljetång. Jag vill värna det som är inuti och som jag hittills inte förlorat helt till det offentliga.
Nu är väl valrörelsen över, kan man tänka (och därför borde det vara lättare att vara privat och att lägga ifrån sig all den där jakten och allt adrenalin på högvarv som jagat och jagat mig dag som natt). Och likförbannat har en ny valrörelse egentligen på sätt och vis redan börjat. Bara för att göra livet litet extra surt för oss som arbetat så hårt och som nu verkligen bara vill få vila och börja om. Vara någon annanstans för en liten stund, så att vi hinner vila ut en gnutta. För att nu står vi inför något på sätt och vis helt och hållet nytt och det är rätt tungt att inse att vi befinner oss i skiten ganska rejält. Vi måste börja prata, börja jobba, dra skitlasset och verkligen kämpa för att inte bara få ihop ett fungerande styre i det här landet, utan också att göra det utan att tumma på demokrati, värderingar, människovärde och budskap.
Mitt budskap är enkelt. Skulle Alliansen få för sig att arbeta med Sverigedemokraterna, så kan jag inte stödja det och kommer att lämna. Vänder de rödgröna partierna demokratin ryggen och lämnar ideologi, värderingar, demokrati och samhälle i sticket, så förlorar de mitt förtroende totalt. Sd är ett ickedemokratiskt parti med ickedemokratiska planer för landet. Sd är ett parti som inte har vidare mycket till övers för människor som jag, som min familj, mina vänner, min omgivning. Jag kan helt enkelt inte. Att skydda demokratin innebär att även ta beslut som gynnar demokratin långsiktigt. Ett demokratiskt arbete kan även betyda att man värnar grupper som av en eller annan orsak är hotade, riskerar skada eller inte har nog makt att föra sin egen talan.
Hela mitt politiska liv handlar om mänskliga rättigheter, ett öppnare och varmare samhälle, samarbete över gränser för en bättre framtid, trygghet, omtanke, möjligheter och personlig frihet. Sverigedemokraterna står inte för ens tillstymmelsen av en likhet till det och därför kan jag inte. Det är ren självbevarelsedrift, helt enkelt. De får självklart tycka och de får självklart arbeta för sin linje, men den linjen är bara inte min. Den är så absolut och totalt inte min.
Att jag sedan absolut känner att jag måste och vill respektera de väljare som röstat på Sd är en annan sak. Uppenbarligen finns ett budskap de vill föra fram. Uppenbart finns där något de vill säga. Och jag tror inte att det egentligen handlar om främlingsfientlighet, utan om att de etablerade partierna sumpat alla tillfällen att föra en seriös, konstruktiv debatt rörande mänskliga värden, integrationsfrågor, synen på samhälle och människor, problematik med våld och otrygghet inte minst i städernas förorter, ekonomiska baksteg, svåra förhållanden av miljoner olika skäl, en bristande värdighet i människors liv och allt vad det varit. Det är förmodligen så att det är bra att vi nu inte längre kan ducka. Vi måste ta den fighten. Och vinna den. Visa på nya drömmar, visioner, verklighetsbeskrivningar, mål och idéer inför framtiden. Vi måste sätta ord på våra motbilder, lyfta dem och se till att också förverkliga något nytt och bättre än det vi har idag och det som riskerar ske med ett främlingsfientligt parti rotat i riksdagen.
Vad jag hoppas på är att samtliga övriga partier i riksdagen tar sitt förnuft till fånga och börjar prata med varann. Börjar samtala. Börjar samarbeta. Vi har verkligen inte råd med något annat. Oppositionen är inte längre röd eller blå. Den är brun och jävligt otäck i sitt ursprung, i sina målsättningar och i sin syn på människor. Men den är aktuell och tydligen vass nog för att kunna hyvla till sig de där 20 mandaten och kan därför inte ignoreras. Såväl politiken som det mediala landskapet har varit väldigt kalt i brist på initiativ för att motsäga den verklighetsbild som byggt grunden för de främlingsfientligas intåg i riksdagen. Och det kalla samhälle som möter oss idag måste vi gemensamt hjälpas åt för att återskapa som något bättre, värdigare, starkare och varmare.
Det är dags att bygga strategier. Inte mot Sd (de hackerdumheter som varit är vidriga, oavsett vem det drabbar - ändamålen helgar aldrig medlen), utan mot själva sjukdomen underliggande symptomen. Vi måste reda upp vad som gått fel, vi måste börja prata, vi måste skapa ett samhälle där behovet av missnöjesröster till partier som Sd helt enkelt inte är starkt nog. Till dess vi nått dit, måste vi förmodligen leva med att det som sker - det sker.
Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ytterligare populistiska flirtar med den människofientliga brunhögern. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ett gigantiskt teparty. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, mer övervakning, fler batonger och fler tvångskissningar. Svaret är inte ett hårdare samhälle, högre murar, krav för att skapa lydnad och tystnad, rädsla för allt och alla och ett spirande hat mot det som sticker iväg från våra egna normer. Svaret måste vara mer öppenhet, mer frihet, bättre levnadsförhållanden, bättre lyhördhet gentemot hela samhället, ett stopp för diskriminering, utanförskap och uppgivna livsdrömmar. Svaret är en nyskapad tilltro till samhället, till varandra och till morgondagen.
Jag är fortfarande idag skakad. Jag visste, förstås. Jag såg det förmodligen tidigare än de flesta ville medge det. Att det var på väg. Att det skulle bli såhär. Men jag ville inte riktigt tro på det och jag ville inte riktigt förlika mig med det. Jag visste, men jag hoppades på att det skulle bli annorlunda. Jag hade fel. Sedan dess är jag stum. Sedan dess är jag chockad, likförbannat. Sedan dess har jag gråtit. Känt mig sorgsen, tillbakadragen, uppgiven och förtvivlad. Det skulle inte få hända här. Det skulle inte få ske i mitt land, i min värld. Men så skedde det. Det kom nära och det gör ont. I ett land som ännu inte medger att jag har rättigheter som alla andra är det tungt att inse att utvecklingen går bakåt och inte framåt, att hatet äger och att fruktan växer sig starkare. Det är skrämmande. Det är en kall värld vi vaknat till. Det vi kan göra är att resa oss, känna doften av kaffet, börja skyffla och börja bygga för en bättre värld.
Det är dags nu att börja skapa en framtid vi verkligen vill ha och som vi verkligen känner att vi kan drömma om. Inte bara vrida oss i mardrömmar för.
Till skillnad från vissa av er därute, så tror jag att upplysning, opinionsbildning och ökad kunskap hjälper. Jag tror att ett varmt samhälle föder ett varmt samhällsklimat. Jag tror att en fungerande tillvaro föder trygghet. Gör upp med det förflutna. Vädra ut dammet och spökena. Ta tag i problematiken som uppstått. Fyll igen klyftorna mellan "vi och dom" och börja prata om och arbeta med människor. Gör upp med åratal av destruktiv och förnedrande invandringspolitik som skapat hat, misstänksamhet, utslagning, utanförskap och i grunden en djävulsk massa förvirring. Värna kärleken. Värna medmänskligheten. Värna finheten. Skapa drömmarna. Ge plats för visionerna. Låt oss skapa framtid. Tillsammans.
Beelzebjörn, Gajditza, Helin,
Intressant.
2010-08-24
Visioner om arbete även för unga! Unga Folkpartiets valfilm.
Unga Folkpartiet släpper idag en film kopplad till vad vi verkligen bryr oss om i valrörelsen. Ungdomar, arbete och framtid. I ett och i kluster. I ett och var för sig.
En hoppfull film som handlar om att det går att lösa de problem som ungdomar ställs inför. Samtidigt konstaterar vi att det inte alltid är mer politik som är lösningen utan att det kanske snarare är det som varit problemet.
- Vår film handlar om hur en vanlig ung människa ställs inför onödigt krångel, byråkrati och överheten. Hur mycket välvilliga byråkrater än vill så går vissa problem inte att lösa med mer byråkrati och politik – ofta kan det till och med förvärra problemet, säger Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman.
Filmen fokuserar på de tre problem som ungdomar ställs inför. Långsamma asylprocesser som håller människor utanför samhället och arbetsmarknaden, bostadsmarknaden som är genomsyrad av besvärliga regler och långa köer, samt arbetsmarknaden som utestänger ungdomar idag. Detta är alla områden där Folkpartiet har trovärdiga idéer för att förbättra Sverige.
- Budskapet är solklart: Det är inget konstigt med friheten – och världen behöver mer frihet, säger Adam Cwejman.
Intressant.
2010-08-18
En Visionär Allians
Så har vi då fått ta del av den hysteri och valdepp som speglar sig från så många håll och vinklar inför valet nu. Den desperation som skiner precis överallt där ideologi och drömmar rasat och sammansatta visioner och idéer lyser med sin frånvaro på ett så högst markant vis att man faktiskt blir riktigt mörkrädd.
Som när man stirrar in i de rätt smaklösa affischerna som LO klistrar landet med för att brännmärka Alliansens partiledare som inte så fräscha. Som när överhuvudtaget en facklig organisation så ogenerat tar sina medlemmars pengar för att stödja en specifik sida i valet. Inte så att det skulle vara något nytt. Det är bara väldigt oetiskt. Jag har väldigt svårt att se att alla medlemmar i LO per definition är rödgröna och att de alla uppskattar att deras fackförbund tar politisk ställning och dessutom på ett så omoget vis skändar fyra partiledare, tillika statsråd och i ett fall en statsminister. Det framstår gärna i ett löjets skimmer. Eller betydligt värre.
När det inte räcker och opinionen ändå sticker iväg saknas fortfarande förslag för att vinna väljarna tillbaka. Inga drömmar finns där. Inga visioner finns där. Den stolta oppositionen springer på efterkälken och saknar dessutom riktning. Det blir mest till att springa i cirklar. Liksom det lilla modelltåget föreställande X2000 i de rödgrönas reklamfilm. Illustrativt nog, kanske man kan säga, just ett X2000. Som de flesta av oss annars förknippar med brutna löften, förseningar, inställda avgångar, tiotals timmar inlåsta i bastuvarma vagnar utan luft, vatten, mat eller fungerande toaletter. Och likheten är faktiskt uppenbar. Utan drömmar, visioner och riktning stannar landet. Eller världen, beroende på hur spridd sjukan är.
Svaret från oppositionen har inte blivit en storm av idéer för att visa och berätta vad man faktiskt vill. Utan snarare en häxjakt på artister som någon gång röstat borgerligt, på retorikexperter och andra som faktiskt trots allt bara sköter sitt arbete på diverse nyhetsredaktioner. Människor som ju aldrig någonsin stuckit under stol med sina politiska åsikter eller åtaganden. Och jag bara undrar över det här med att man då inte har några som helst problem med att anställa en person som verkligen är tokvänster, som Lena Sundström, exempelvis. Det är tydligen skillnad på folk och folk. Men nu ska de borgerliga medarbetarna alltså offras och hängas till allmänhetens löjets beskådande. På samma vis som man utmålar en av landets mest aktiva feminister på ett så taffligt vis som någon som inte står för den hon är. Därför att hon är ett hot. En gång i tiden var det tänkt att kvinnor skulle ställa upp på varann och stötta varann, alla delta i kampen. Det gäller uppenbarligen inte längre. På samma vis som gravida och/eller våldtagna kvinnor en gång paraderades genom kyrkgångarna för att lida samhällets skam. En typ av normativ skammens kyrkogång som tack och lov inte förekommer så ofta i dagens Sverige ändå. Men det var inte många decennier sedan som detta var vanligt och idag är den istället ersatt av så många andra normativ och jantelagar att det egentligen kvittar fullt. Vänsterrörelsen har blivit en hatfylld rörelse. En rörelse där få människor idag kan känna igen sig. Men vi vet ju att socialism alltså är genetiskt och att alla andra former av ideologisk övertygelse egentligen är genetiska defekter, resultat av mutor eller hjärntvätt? Har vi hört den förut?
Tänk att en valrörelse kan bli så fylld med hat, fördomar, censur och polarisering att människor alltså mister sina jobb och blir så häftigt baktalade. Bara för att argumenten för att kunna driva en clean valrörelse helt enkelt inte existerar. Jag tycker det är skamligt. Det är barnsligt och jag vill inte spela det spelet mer. Jag är väl förbannad, antar jag. Negative campaigning har nått en helt ny nivå i år och måste snart definieras om. Det är läskigt vad man är villig att göra för att få sno åt sig en valseger ändå. Speciellt då argumenten i sig uppenbarligen tryter.
Just kvinno- och människosynen kan jag känna blir väldigt skrämmande periodvis.
1, 2, 3, 4, 5, 6,
Vi har alltså en vänsterrörelse som inte klarar av att se att de blivit omsprungna av andra. Som inte vill minnas den feministiska kampens historia, som inte vill minnas vilka som faktiskt tagit ställning för hbt-personers rättigheter och lika värde. Som inte vill kännas vid det faktum att folkhemsåren är över och att det kollektivistiska förtrycket inte längre gäller. Och som därmed är låsta, blinda, förvirrade och mållösa. Vad ska man göra nu?
Det är intressant att jämföra hur socialistiska feminister och rättighetsaktivister låter i olika sammanhang. Det kan lätt bli schizofrent.
Och denna opposition skulle vi vilja ledde landet? En opposition som inte kan lämna ett enda positivt besked som inte är en övertrumfning av ett redan befintligt alliansbesked. Som inte förstår hur det sticker i ögonen på folk då hjälp i hemmet via RUT helt plötsligt blir en manlig butler i tunnelbanan, enbart för Stockholmare.
Jag förstår, och många med mig, hur det irriterar. I ärlighetens namn har inte Alliansen heller skött sig exemplariskt alla gånger, men dessa sista veckor nu har varit låga. På en sådan nivå att det blivit rakt igenom smärtsamt.
Därför vill vi nu ge en motbild. Vi vill visa er vår framtidsbild. Våra drömmar. Våra orsaker till att vi hamnade i politiken. Vi vill visa vart vi är på väg.
Vi kommer att under en månads tid tala om en Visionär Allians, #vallians.
För att vi när visioner, drömmar, målsättningar, idéer och framtidsanda. För att vi vill bygga ett fungerande samhälle för framtiden. Som tål att mäta sig med den resterande globala världen därute och inte bara med byn ett par kilometer från egna gården.
Vi har inom Alliansen länge varit dåliga på att berätta vår historia. Vi har varit dåliga på att berätta om vad de borgerliga faktiskt åstadkommit rörande demokrati, jämlikhet, hbt-rättigheter och ekonomisk utveckling. Vi har varit ännu sämre på att berätta varför vi gör som vi gör och vad vi faktiskt vill.
Därför gör vi en kraftansträngning nu och börjar så ta bladet från munnen. Vi lämnar teknokratin bakom oss och berättar vad vi faktiskt tror på. Vad vi faktiskt vill. Och hur vi tänkt oss att uppnå det.
Det kan bli en spännande resa.
Intressant.
Först ut var faktiskt Daniel Rhodin (ordförande, Folkpartiet i Eslöv), på Liberati.se för ett par månader sedan. Läs gärna och inspireras. Det är en bra början, tycker jag. Nu vill vi höra era drömmar.
Victor, Andreas, .
Som när man stirrar in i de rätt smaklösa affischerna som LO klistrar landet med för att brännmärka Alliansens partiledare som inte så fräscha. Som när överhuvudtaget en facklig organisation så ogenerat tar sina medlemmars pengar för att stödja en specifik sida i valet. Inte så att det skulle vara något nytt. Det är bara väldigt oetiskt. Jag har väldigt svårt att se att alla medlemmar i LO per definition är rödgröna och att de alla uppskattar att deras fackförbund tar politisk ställning och dessutom på ett så omoget vis skändar fyra partiledare, tillika statsråd och i ett fall en statsminister. Det framstår gärna i ett löjets skimmer. Eller betydligt värre.
När det inte räcker och opinionen ändå sticker iväg saknas fortfarande förslag för att vinna väljarna tillbaka. Inga drömmar finns där. Inga visioner finns där. Den stolta oppositionen springer på efterkälken och saknar dessutom riktning. Det blir mest till att springa i cirklar. Liksom det lilla modelltåget föreställande X2000 i de rödgrönas reklamfilm. Illustrativt nog, kanske man kan säga, just ett X2000. Som de flesta av oss annars förknippar med brutna löften, förseningar, inställda avgångar, tiotals timmar inlåsta i bastuvarma vagnar utan luft, vatten, mat eller fungerande toaletter. Och likheten är faktiskt uppenbar. Utan drömmar, visioner och riktning stannar landet. Eller världen, beroende på hur spridd sjukan är.
Svaret från oppositionen har inte blivit en storm av idéer för att visa och berätta vad man faktiskt vill. Utan snarare en häxjakt på artister som någon gång röstat borgerligt, på retorikexperter och andra som faktiskt trots allt bara sköter sitt arbete på diverse nyhetsredaktioner. Människor som ju aldrig någonsin stuckit under stol med sina politiska åsikter eller åtaganden. Och jag bara undrar över det här med att man då inte har några som helst problem med att anställa en person som verkligen är tokvänster, som Lena Sundström, exempelvis. Det är tydligen skillnad på folk och folk. Men nu ska de borgerliga medarbetarna alltså offras och hängas till allmänhetens löjets beskådande. På samma vis som man utmålar en av landets mest aktiva feminister på ett så taffligt vis som någon som inte står för den hon är. Därför att hon är ett hot. En gång i tiden var det tänkt att kvinnor skulle ställa upp på varann och stötta varann, alla delta i kampen. Det gäller uppenbarligen inte längre. På samma vis som gravida och/eller våldtagna kvinnor en gång paraderades genom kyrkgångarna för att lida samhällets skam. En typ av normativ skammens kyrkogång som tack och lov inte förekommer så ofta i dagens Sverige ändå. Men det var inte många decennier sedan som detta var vanligt och idag är den istället ersatt av så många andra normativ och jantelagar att det egentligen kvittar fullt. Vänsterrörelsen har blivit en hatfylld rörelse. En rörelse där få människor idag kan känna igen sig. Men vi vet ju att socialism alltså är genetiskt och att alla andra former av ideologisk övertygelse egentligen är genetiska defekter, resultat av mutor eller hjärntvätt? Har vi hört den förut?
Tänk att en valrörelse kan bli så fylld med hat, fördomar, censur och polarisering att människor alltså mister sina jobb och blir så häftigt baktalade. Bara för att argumenten för att kunna driva en clean valrörelse helt enkelt inte existerar. Jag tycker det är skamligt. Det är barnsligt och jag vill inte spela det spelet mer. Jag är väl förbannad, antar jag. Negative campaigning har nått en helt ny nivå i år och måste snart definieras om. Det är läskigt vad man är villig att göra för att få sno åt sig en valseger ändå. Speciellt då argumenten i sig uppenbarligen tryter.
Just kvinno- och människosynen kan jag känna blir väldigt skrämmande periodvis.
1, 2, 3, 4, 5, 6,
Vi har alltså en vänsterrörelse som inte klarar av att se att de blivit omsprungna av andra. Som inte vill minnas den feministiska kampens historia, som inte vill minnas vilka som faktiskt tagit ställning för hbt-personers rättigheter och lika värde. Som inte vill kännas vid det faktum att folkhemsåren är över och att det kollektivistiska förtrycket inte längre gäller. Och som därmed är låsta, blinda, förvirrade och mållösa. Vad ska man göra nu?
Det är intressant att jämföra hur socialistiska feminister och rättighetsaktivister låter i olika sammanhang. Det kan lätt bli schizofrent.
Och denna opposition skulle vi vilja ledde landet? En opposition som inte kan lämna ett enda positivt besked som inte är en övertrumfning av ett redan befintligt alliansbesked. Som inte förstår hur det sticker i ögonen på folk då hjälp i hemmet via RUT helt plötsligt blir en manlig butler i tunnelbanan, enbart för Stockholmare.
Jag förstår, och många med mig, hur det irriterar. I ärlighetens namn har inte Alliansen heller skött sig exemplariskt alla gånger, men dessa sista veckor nu har varit låga. På en sådan nivå att det blivit rakt igenom smärtsamt.
Därför vill vi nu ge en motbild. Vi vill visa er vår framtidsbild. Våra drömmar. Våra orsaker till att vi hamnade i politiken. Vi vill visa vart vi är på väg.
Vi kommer att under en månads tid tala om en Visionär Allians, #vallians.
För att vi när visioner, drömmar, målsättningar, idéer och framtidsanda. För att vi vill bygga ett fungerande samhälle för framtiden. Som tål att mäta sig med den resterande globala världen därute och inte bara med byn ett par kilometer från egna gården.
Vi har inom Alliansen länge varit dåliga på att berätta vår historia. Vi har varit dåliga på att berätta om vad de borgerliga faktiskt åstadkommit rörande demokrati, jämlikhet, hbt-rättigheter och ekonomisk utveckling. Vi har varit ännu sämre på att berätta varför vi gör som vi gör och vad vi faktiskt vill.
Därför gör vi en kraftansträngning nu och börjar så ta bladet från munnen. Vi lämnar teknokratin bakom oss och berättar vad vi faktiskt tror på. Vad vi faktiskt vill. Och hur vi tänkt oss att uppnå det.
Det kan bli en spännande resa.
Intressant.
Först ut var faktiskt Daniel Rhodin (ordförande, Folkpartiet i Eslöv), på Liberati.se för ett par månader sedan. Läs gärna och inspireras. Det är en bra början, tycker jag. Nu vill vi höra era drömmar.
Victor, Andreas, .
2010-08-08
Diversity = beauty and strength
RT @Hammarstrand "It is time for parents to teach young people early on that in diversity there is beauty and there is strength." #quote: Maya Angelou
2010-07-02
Folkpartiet, transpersonerna, aktivismen och någonting kallat Lex Amanda
Det är egentligen helt och hållet ofattbart. Det som inte kunde hända och som satt så hårt inne att ingen egentligen trodde att det någonsin skulle kunna hända har hänt. Transsexuellas rättigheter och människovärde har blivit en snackis. Rätten att bilda familj, att få leva med vem man vill utan att behöva skilja sig som krav för ett administrativt beslut, rätten till sin egen kropp och sin egen identitet. Och så himla mycket mer...
Nu börjar frågor lyftas, som rätten att få använda korrekta betyg och arbetsgivarintyg även efter ett byte. Rätten att få en bra vård som är likvärdig över hela landet, med anpassning för olika grupper, samt för unga och barn. Rätten att själv få bestämma vilka ingrepp som ska göras och rätten att bli behandlad som en hel människa.
Vi trodde nog att det skulle ta ett par decennier till. Jag gjorde det, till alldeles nyligen. Och sedan bara exploderade hela landet i någon slags hysterisk transfeber. Kan man kalla det så? Helt plötsligt förstod omgivningen vad detta handlade om. Alla de som inte upplevt själva. Alla de som kanske inte varit så insatta, eller som inte haft en aning. Och det var ett oerhört mått av indignation som stormade fram där, mitt i allting. Tyvärr har det varit få partier som följt upp hittills. Få partiers bloggar har vaknat. Och då somliga har vaknat har det varit viktigare att ägna sig åt personangrepp och billiga politiska poänger istället för att driva sakfrågan. Men nu har någonting stort verkligen hänt.
Rapporten som nu publicerats av Socialstyrelsen är ett magnifikt exempel på hur det ser ut då väldigt kloka och skarpa människor slår sina huvuden ihop för att skapa något bra och verkligen, verkligen ger sig fasen på att de ska lyssna på den gruppen det hela faktiskt berör. Vi har sett det hända alldeles för sällan, historiskt. Och det gäller inte enbart i Sverige.
Jag tänker inte på något som helst vis påstå, vilket somliga gör, att detta enbart skulle vara mitt verk. Många har jobbat väldigt länge. Jag känner ett flertal som strukit med genom åren och jag vill tillägna denna enorma delsegern som Socialstyrelsens utredning, och även Folkpartiets utspel igår, ändå innebär, till dem.
Och till alla de där människorna som är totalt sänkta och utarbetade, deprimerade och ångestfyllda för att de kämpat i så många år att de inte längre kan separera svart från vitt och numera inte vet hur de ska göra för att sluta gråta.
Jag vill tillägna denna segern alla underbara människor som arbetat med frågan i organisationer som KIM, RFSL, RFSL Ungdom, RFSU, FPE-S och andra. Jag är inte säker på att den tämligen konservativnormativa Patientföreningen Benjamin i sin nuvarande konstellation förtjänar så mycket av det, men många individer som passerat genom Benjamins hägn har åstadkommit mycket på vägen.
Alla de där som föreläst har betytt mycket. Alla de som skrivit på bloggar och hemsidor. Alla de som deltagit i remissvar för den tidigare utredningen och även de som varit inblandade i Socialstyrelsens arbete under det senaste året. Läkare, psykologer, transaktivister, människorättsaktivister, jurister och andra specialister, men även helt vanliga dödliga människor.
Vi har alla bidragit. Vi har alla kämpat som slagna djur, fallit, rest oss, kämpat vidare. Och nu har något verkligen hänt. Vinden har vänt. Något nytt har fötts. Framtiden ser för första gången ljus ut, även för oss som fötts med någon form av köndysfori på ett eller annat vis.
Jag vill också särskilt tacka inte minst alla fantastiska vänner inom den folkpartistiska sfären och förstås inom LUF. Liberala Ungdomsförbundet är för mig en plats där jag hittat hem och där jag funnit ett mer naturligt stöd för den jag är och den kamp jag drivit än någonstans annars. Utan er insats för att lyfta detta och er rättmätiga indignation över vad som försiggår i dag, så hade förstås inte denna uppmärksamhet på sluttampen varit möjlig. Den liberala sfären har min fulla respekt, min tacksamhet och min enorma kärlek. Även för de gånger då jag fullkomligen rasat samman och då jag funnit stöd, kraft, armar som burit mig, händer som hjälpt att torka mina tårar och stöttning som gjort att jag orkat resa mig igen och fortsätta.
Somliga anser att jag skulle vara otroligt märkvärdig i det som skett. Jag har till och med eventuellt en nominering som årets lobbyist i Almedalen. Det vore ju litet lustigt, förstås. Men fint. Att få den uppskattningen känns skönt, eftersom resan hit har gjort verkligt ont på så många vis. På ett sätt kanske jag varit det. Jag har varit väldigt offentlig, jag har drivit frågan hårt, jag har vågat öppna mig på ett sätt som många inte gör eller inte vågar. Jag har talat rakt inifrån hjärtat och från den enorma smärtan jag burit. Men att jag lyckats skapa så mycket uppmärksamhet genom vad jag skrivit under de sista månaderna och i förlängningen under det sista året eller två är jag mest hedrad över. Jag har svårt att se att jag skulle vara en källa till så mycket magi. Jag har bara vågat och lyckades denna gången skapa något bra. Något bra som är fortsättningen på 40 års kamp, tusentals människors kamp, många människors livsverken. Jag tillhör de som hyllas för att det stora råkade hända just runt mig. Just idag. Resten borde hyllats igår och rimligen också imorgon.
Jag är stolt. Jag är sprudlande glad. Samtidigt är jag människa. Liksom alla de som drivit denna kampen med mig.
Och vi ska komma ihåg att kampen för transpersoners rättigheter i Sverige (och i Världen) är långt ifrån över! Vi har mycket långt kvar att gå än idag. Lagrummet som stympar oss och skadar oss lever vidare än idag. Människor i vår omgivning berörs än idag. Människor far illa.
Låt oss nu bara arbeta gemensamt över alla gränser för att tillsammans ta nästa steg. Att se till att nu inte detta glöms och göms undan. Att se till att vi verkligen tillsammans ser till att genomföra en lagändring så snart det alls är möjligt.
Då Riksdagen återigen öppnar efter valet i höst behövs vi alla i kampen för att förändra. För att se till att detta inte glöms bort. Inte stoppas undan i en skrivbordslåda igen. Inte vänds till något vi inte kan leva med och inte kan förstå.
Det tydligen redan etablerade namnet Lex Amanda i all ära. Jag kan säkert bära det med stolthet om det är vad ni vill kalla den. Jag är ohyggligt smickrad, enormt generad och vill helst gömma mig under ett bord och försvinna en stund. Men jag kan bära det. För att jag är stolt över att ha fått det myntat av de människor runtom som drivit kampen tillsammans med mig. För att jag är lika stolt över er och glad för er skull och lika gärna vill se alla andra kämpande människors namn som namn på den nya lagen.
Vi har ingen Lex Amanda än. Men kanske, kanske har vi det väldigt snart. OM vi kan jobba hårt tillsammans och verkligen bry oss om frågan i sig och människorna runtomkring oss. Alla de som kommer efter oss. Att vi bryr oss mer om dem än vi bryr oss om prestige, partitillhörigheter och andra eventuella intressen.
Andra som skriver: Agneta Berliner skriver. Den tunga och pådrivande kraften bakom arbetet med det utspel Folkpartiet gjorde igår. Det finns många som vill, och sedan finns det superstjärnorna bland eldsjälar som verkligen åstadkommer så ohyggligt mycket bara på grund av råstyrka.
Helena von Schantz... Att beskriva Helenas pathos i frågan är verkligen ingenting jag gör sådär med lätthet i en handvändning. Det finns helt enkelt inga ord. Du rockar, Helena! Och utan dig hade detta förmodligen aldrig gått i lås.
Rasmus är också en fantastisk kraft som driver på inte bara utåt utan även inåt på många vis.
Min superidol Immanuel Brändemo som verkligen är en oerhört stark del i den rörelse som skapats på sistone. Utan Immanuel hade jag varit noll och ingenting. Och det vet han, hoppas jag.
Min ordförande i HBT-liberalerna skriver, förstås. Fantastiska Catrine Norrgård och hennes företrädare, tillika nuvarande utredaren av den nya namnlagen Martin Andreasson. De har bägge jobbat hårt med detta också. Och Catrine har, vet jag, fällt en eller annan tår både av ilska och sorg på vägen över vad som pågår idag och mycket annat. En av de där människorna som drivs av känsla och ett genuint gott hjärta. Beslutsam, urstark och en fantastisk människa som jag är sjukt stolt att arbeta med.
Min man skriver, förstås. Och för den karln finns det helt enkelt inga ord. Jag tror inte jag haft en möjlighet att alls genomföra detta utan honom. För att däri ligger en stor del av den styrka som håller mig samman, uppe och ger mig riktning. Och så förstås Christine, som varit aktiv under så många år. Inget skrivet än, men all min kärlek. Även på Människorättsnätverket Svart Måndags blogg förstås.
Vännen Seved i Liberati som också modererade en prata på förra årets Pride och som berörde detta temat skriver också. Liksom värdefulla, sanslösa Annika Beijbom som är en nära vän, sann liberatist och även ledamot i Svart Måndag. En människa som verkligen ställt upp i vått och torrt för denna kampen.
Carina Boberg skriver. Liksom Karin Långström Vinge som också varit ett magnifikt stöd periodvis. Per Pettersson skriver på Newsmill och jag rodnar. Lanserar begreppet Lex Amanda, som jag tror myntades av Maria Jern, om jag inte misstar mig helt.
På bloggen Tianmi är det den gamla klassiska ordningen. Niklas är som vanligt vass.
Det finns så många jag vill nämna utöver. Alla dessa fantastiska aktivister. Alla de där som kämpat så hårt och som jag inte får plats att nämna utan att påbörja en hel wikipedia. En som förtjänar en helt egen wiki är förmodligen Lisa Olsson, förstås.
Även Svart Måndags tidigare ordförande har varit aktiv och är kunnigare än många tror. Och även Niklas har varit ett starkt stöd väldigt ofta. Micke Gajditza har också varit ett stöd på vägen.
Så himla många andra. Tänk om jag kunde lista er allihop...
Barbro Westerholm, Agneta Berliner och partisekreterare Erik Ullenhag - ni alla äger!! Liksom fina vännen och förebilden Birgitta Ohlsson som alltid finns där och hackar och hackar på glastaken och de förlegade betonghäckarna. Tack för att ni tagit det där första steget. Tack för att ni stakar ut riktningen. Jag hoppas att jag får en chans att se detta hända nu. Jag och många med mig. Om så blir fallet, hoppas jag innerligt att omvärlden minns ert och Folkpartiets ställningstagande och lyfter er för det ni gjort. Nu hoppas jag på att de andra partierna kan och vill följa efter.
Intressant.
Nu börjar frågor lyftas, som rätten att få använda korrekta betyg och arbetsgivarintyg även efter ett byte. Rätten att få en bra vård som är likvärdig över hela landet, med anpassning för olika grupper, samt för unga och barn. Rätten att själv få bestämma vilka ingrepp som ska göras och rätten att bli behandlad som en hel människa.
Vi trodde nog att det skulle ta ett par decennier till. Jag gjorde det, till alldeles nyligen. Och sedan bara exploderade hela landet i någon slags hysterisk transfeber. Kan man kalla det så? Helt plötsligt förstod omgivningen vad detta handlade om. Alla de som inte upplevt själva. Alla de som kanske inte varit så insatta, eller som inte haft en aning. Och det var ett oerhört mått av indignation som stormade fram där, mitt i allting. Tyvärr har det varit få partier som följt upp hittills. Få partiers bloggar har vaknat. Och då somliga har vaknat har det varit viktigare att ägna sig åt personangrepp och billiga politiska poänger istället för att driva sakfrågan. Men nu har någonting stort verkligen hänt.
Rapporten som nu publicerats av Socialstyrelsen är ett magnifikt exempel på hur det ser ut då väldigt kloka och skarpa människor slår sina huvuden ihop för att skapa något bra och verkligen, verkligen ger sig fasen på att de ska lyssna på den gruppen det hela faktiskt berör. Vi har sett det hända alldeles för sällan, historiskt. Och det gäller inte enbart i Sverige.
Jag tänker inte på något som helst vis påstå, vilket somliga gör, att detta enbart skulle vara mitt verk. Många har jobbat väldigt länge. Jag känner ett flertal som strukit med genom åren och jag vill tillägna denna enorma delsegern som Socialstyrelsens utredning, och även Folkpartiets utspel igår, ändå innebär, till dem.
Och till alla de där människorna som är totalt sänkta och utarbetade, deprimerade och ångestfyllda för att de kämpat i så många år att de inte längre kan separera svart från vitt och numera inte vet hur de ska göra för att sluta gråta.
Jag vill tillägna denna segern alla underbara människor som arbetat med frågan i organisationer som KIM, RFSL, RFSL Ungdom, RFSU, FPE-S och andra. Jag är inte säker på att den tämligen konservativnormativa Patientföreningen Benjamin i sin nuvarande konstellation förtjänar så mycket av det, men många individer som passerat genom Benjamins hägn har åstadkommit mycket på vägen.
Alla de där som föreläst har betytt mycket. Alla de som skrivit på bloggar och hemsidor. Alla de som deltagit i remissvar för den tidigare utredningen och även de som varit inblandade i Socialstyrelsens arbete under det senaste året. Läkare, psykologer, transaktivister, människorättsaktivister, jurister och andra specialister, men även helt vanliga dödliga människor.
Vi har alla bidragit. Vi har alla kämpat som slagna djur, fallit, rest oss, kämpat vidare. Och nu har något verkligen hänt. Vinden har vänt. Något nytt har fötts. Framtiden ser för första gången ljus ut, även för oss som fötts med någon form av köndysfori på ett eller annat vis.
Jag vill också särskilt tacka inte minst alla fantastiska vänner inom den folkpartistiska sfären och förstås inom LUF. Liberala Ungdomsförbundet är för mig en plats där jag hittat hem och där jag funnit ett mer naturligt stöd för den jag är och den kamp jag drivit än någonstans annars. Utan er insats för att lyfta detta och er rättmätiga indignation över vad som försiggår i dag, så hade förstås inte denna uppmärksamhet på sluttampen varit möjlig. Den liberala sfären har min fulla respekt, min tacksamhet och min enorma kärlek. Även för de gånger då jag fullkomligen rasat samman och då jag funnit stöd, kraft, armar som burit mig, händer som hjälpt att torka mina tårar och stöttning som gjort att jag orkat resa mig igen och fortsätta.
Somliga anser att jag skulle vara otroligt märkvärdig i det som skett. Jag har till och med eventuellt en nominering som årets lobbyist i Almedalen. Det vore ju litet lustigt, förstås. Men fint. Att få den uppskattningen känns skönt, eftersom resan hit har gjort verkligt ont på så många vis. På ett sätt kanske jag varit det. Jag har varit väldigt offentlig, jag har drivit frågan hårt, jag har vågat öppna mig på ett sätt som många inte gör eller inte vågar. Jag har talat rakt inifrån hjärtat och från den enorma smärtan jag burit. Men att jag lyckats skapa så mycket uppmärksamhet genom vad jag skrivit under de sista månaderna och i förlängningen under det sista året eller två är jag mest hedrad över. Jag har svårt att se att jag skulle vara en källa till så mycket magi. Jag har bara vågat och lyckades denna gången skapa något bra. Något bra som är fortsättningen på 40 års kamp, tusentals människors kamp, många människors livsverken. Jag tillhör de som hyllas för att det stora råkade hända just runt mig. Just idag. Resten borde hyllats igår och rimligen också imorgon.
Jag är stolt. Jag är sprudlande glad. Samtidigt är jag människa. Liksom alla de som drivit denna kampen med mig.
Och vi ska komma ihåg att kampen för transpersoners rättigheter i Sverige (och i Världen) är långt ifrån över! Vi har mycket långt kvar att gå än idag. Lagrummet som stympar oss och skadar oss lever vidare än idag. Människor i vår omgivning berörs än idag. Människor far illa.
Låt oss nu bara arbeta gemensamt över alla gränser för att tillsammans ta nästa steg. Att se till att nu inte detta glöms och göms undan. Att se till att vi verkligen tillsammans ser till att genomföra en lagändring så snart det alls är möjligt.
Då Riksdagen återigen öppnar efter valet i höst behövs vi alla i kampen för att förändra. För att se till att detta inte glöms bort. Inte stoppas undan i en skrivbordslåda igen. Inte vänds till något vi inte kan leva med och inte kan förstå.
Det tydligen redan etablerade namnet Lex Amanda i all ära. Jag kan säkert bära det med stolthet om det är vad ni vill kalla den. Jag är ohyggligt smickrad, enormt generad och vill helst gömma mig under ett bord och försvinna en stund. Men jag kan bära det. För att jag är stolt över att ha fått det myntat av de människor runtom som drivit kampen tillsammans med mig. För att jag är lika stolt över er och glad för er skull och lika gärna vill se alla andra kämpande människors namn som namn på den nya lagen.
Vi har ingen Lex Amanda än. Men kanske, kanske har vi det väldigt snart. OM vi kan jobba hårt tillsammans och verkligen bry oss om frågan i sig och människorna runtomkring oss. Alla de som kommer efter oss. Att vi bryr oss mer om dem än vi bryr oss om prestige, partitillhörigheter och andra eventuella intressen.
Andra som skriver: Agneta Berliner skriver. Den tunga och pådrivande kraften bakom arbetet med det utspel Folkpartiet gjorde igår. Det finns många som vill, och sedan finns det superstjärnorna bland eldsjälar som verkligen åstadkommer så ohyggligt mycket bara på grund av råstyrka.
Helena von Schantz... Att beskriva Helenas pathos i frågan är verkligen ingenting jag gör sådär med lätthet i en handvändning. Det finns helt enkelt inga ord. Du rockar, Helena! Och utan dig hade detta förmodligen aldrig gått i lås.
Rasmus är också en fantastisk kraft som driver på inte bara utåt utan även inåt på många vis.
Min superidol Immanuel Brändemo som verkligen är en oerhört stark del i den rörelse som skapats på sistone. Utan Immanuel hade jag varit noll och ingenting. Och det vet han, hoppas jag.
Min ordförande i HBT-liberalerna skriver, förstås. Fantastiska Catrine Norrgård och hennes företrädare, tillika nuvarande utredaren av den nya namnlagen Martin Andreasson. De har bägge jobbat hårt med detta också. Och Catrine har, vet jag, fällt en eller annan tår både av ilska och sorg på vägen över vad som pågår idag och mycket annat. En av de där människorna som drivs av känsla och ett genuint gott hjärta. Beslutsam, urstark och en fantastisk människa som jag är sjukt stolt att arbeta med.
Min man skriver, förstås. Och för den karln finns det helt enkelt inga ord. Jag tror inte jag haft en möjlighet att alls genomföra detta utan honom. För att däri ligger en stor del av den styrka som håller mig samman, uppe och ger mig riktning. Och så förstås Christine, som varit aktiv under så många år. Inget skrivet än, men all min kärlek. Även på Människorättsnätverket Svart Måndags blogg förstås.
Vännen Seved i Liberati som också modererade en prata på förra årets Pride och som berörde detta temat skriver också. Liksom värdefulla, sanslösa Annika Beijbom som är en nära vän, sann liberatist och även ledamot i Svart Måndag. En människa som verkligen ställt upp i vått och torrt för denna kampen.
Carina Boberg skriver. Liksom Karin Långström Vinge som också varit ett magnifikt stöd periodvis. Per Pettersson skriver på Newsmill och jag rodnar. Lanserar begreppet Lex Amanda, som jag tror myntades av Maria Jern, om jag inte misstar mig helt.
På bloggen Tianmi är det den gamla klassiska ordningen. Niklas är som vanligt vass.
Det finns så många jag vill nämna utöver. Alla dessa fantastiska aktivister. Alla de där som kämpat så hårt och som jag inte får plats att nämna utan att påbörja en hel wikipedia. En som förtjänar en helt egen wiki är förmodligen Lisa Olsson, förstås.
Även Svart Måndags tidigare ordförande har varit aktiv och är kunnigare än många tror. Och även Niklas har varit ett starkt stöd väldigt ofta. Micke Gajditza har också varit ett stöd på vägen.
Så himla många andra. Tänk om jag kunde lista er allihop...
Barbro Westerholm, Agneta Berliner och partisekreterare Erik Ullenhag - ni alla äger!! Liksom fina vännen och förebilden Birgitta Ohlsson som alltid finns där och hackar och hackar på glastaken och de förlegade betonghäckarna. Tack för att ni tagit det där första steget. Tack för att ni stakar ut riktningen. Jag hoppas att jag får en chans att se detta hända nu. Jag och många med mig. Om så blir fallet, hoppas jag innerligt att omvärlden minns ert och Folkpartiets ställningstagande och lyfter er för det ni gjort. Nu hoppas jag på att de andra partierna kan och vill följa efter.
Intressant.
2010-06-18
FRA - har ni glömt? Ett slags manifest.
Idag är det två år sedan den sista omröstningen skedde i riksdagen rörande FRA. Jag är fortfarande inte alls glad över vad som hände då. Att eländet gick igenom, även med de få uppdateringarna i lagtexterna. Eller för den delen att det var det riktigt allvarliga startskottet för något som kommer ta mycket lång tid att mota och som vi fortsatt måste vara mycket vaksamma gentemot. Det är också trist på ett helt annat vis. På något vis tycks politiken i Sverige ha förändrats rätt mycket sedan dess. Det var så hårda strider och så mycket fulspel bakom alltihop att människor och relationer förändrats, och jag tror inte att det enbart beror på valet. Det är illa för att det också när ett misstänkliggörande och väldigt starka aversioner mellan människor. Och det är knappast en bra grund för att bygga vidare på ett bra samhälle. Ett samhälle som kan leva upp till de drömmar vi har, de önskningar vi hoppas ska gå i uppfyllelse.
Jag tycker det är sorgligt. Det gör ont i mig och jag vill så hemskt gärna se något annat, men inser att jag själv knappast har makt nog att styra över det. Jag behöver er hjälp.
Jag gav mig in i politiken från människorättshållet. Från aktivismen. Utifrån viljan att förändra och skapa något nytt. Något bättre. Jag hoppas på att jag en dag ska kunna leva upp till det. För det behöver jag dock en möjlighet att faktiskt ta mig dit där besluten fattas. Det är därför jag drömmer om att under en tid få låna en plats i riksdagen. För att jag tror på något. Brinner för något. Vill åstadkomma något utifrån den jag är och det jag känner inom är otvetydigt rätt.
Om vi kikar på den våg av övervakningshysteri som drabbat världen, så är det lätt att inse att vi västliga stater som demokratier i en så kallad modern värld verkligen är illa ute. Det kan inte sägas på något annat vis. Vi är sånär som på en hårsmån körda om vi inte fortsätter att kämpa för friheten från övervakning, censur och massregistreringar i proaktivt syfte.
FRA-lagstiftningen, Datalagringsinitiativet, ACTA, IPRED, Stockholmsprogrammet (med allt vad det innebär av federaliseringar av underrättelsetjänster till risken att Frontex spårar ur i sin jakt på "illegala människor"). Vad som nu skulle göra en människa illegal till att börja med. Och det finns massor av andra exempel. Registrering av information då du reser, nakenscanningar på flygplatser och snart på mängder av andra offentliga platser i samhället. I Italien är det halvt om halvt på väg att dyka upp nakenscanning i varje gathörn, sägs det. Helt enkelt strålande. Det vill säga... det strålar som en obeskrivlig smärta inom mig snarare. Jag vill motverka. Åstadkomma motbilder. Visa på en bättre väg. Mitt arbete Svart Måndag är ingen slump. Jag skiter i vilken färg människor omkring mig går och bär på, så länge jag kan arbeta med dem för en bättre värld.
Jag börjar bli trött på de politiska striderna. Jag börjar ge upp på det smutsiga valkriget. Jag är för trött och ledsen på omvärlden för att orka ta in det längre. Jag vill inte spela det spelet.
Det som är viktigt för mig är en värld som är värd att lämna efter sig till våra barn, en värld där vi bryr oss om varann och där frihet övervinner rädsla och kärlek övervinner hat. Det kan låta klatschigt, men jag bjuder på det. Med efterrätt. Bara jag får min vilja igenom och vi vinner tillbaka förnuftet och bara vi kan skapa liv och värld och finhet tillsmmans igen.
När man börjar tala om att frihetsberöva barn och ungdomar i proaktivt syfte, eventuellt utan misstanke och tvinga dem att kissa i burk inför publik, sära och genomgå tämligen intima kroppsundersökningar - då sitter man verkligen skört till på alltför många plan. Och detta hade till nyligen kunnat riskera bli en framtida verklighet, något som skulle kunnat ske utan att föräldrar och sociala myndigheter haft en chans att känna till vad som hänt barnen ifråga. Barn och ungdomar som mår dåligt, växer upp i stökiga hem eller på andra vis far illa råkar dessutom idag ännu mer illa ut då de tvingas bo på ungdomsvårdhem där de har sämre förhållanden och betydligt färre rättigheter än tunga brottslingar. Men barn och ungdomar som far illa är inte boskap och inte heller mördare eller monster. De är inga utomjordingar och vi ska inte behandla dem som om de vore det. Att vi vägrar ta hand om barn och ungdomar som far illa i vårt samhälle på ett vettigt sätt får mig att känna mig så sjukt förtvivlad.
Jag förstår inte vad det handlar om och jag tycker det känns förjävligt. När slutade vi vara ansvarskännande medmänniskor? När slutade vi bry oss om varann? När dog omtanken och kärleken och när dog tron på framtiden och på det myckna positiva som ändå finns och inte minst fanns i vårt samhälle till nyligen? Trots att de ofta inte är brottslingar överhuvudtaget utan snarare behöver omtanke, stöd och omvårdnad för att kunna få en chans att fungera så behandlar vi dessa barn och ungdomar som om de vore djävulens avfällingar. Vi stampar på dem som vore de kackerlackor. Vi har slutat tro på människans inneboende godhet och vi har slutat tro på en framtid för våra unga. Människovärdet har så kraftigt devalverats att jag undrar ibland om vi alls kan resa detta samhället igen. Det är absurt. Det är sjukligt. Och den sjukan i samhället måste vi tillsammans försöka bota.
Det vore förmodligen mindre strålande, milt uttryckt, också om vi avrättade rättssäkerheten och skickade gredelina kuvert till misstänkta brottslingar innan de prövats i domstol, bara för att "sätta åt de jävlarna" och för att de "fick skylla sig själva". Skit samma om de faktiskt är skyldiga eller inte. Misstanken räcker för att förstöra ett liv? Inte i min värld! Aldrig i min värld. Sjuka ska straffas? Inte i min värld.
Jag hjälper hellre än straffar. Jag knuffar hellre än håller tillbaka. Jag lyssnar hellre än hävdar att jag kan allt och vet allt.
Och hur som helst vore det katastrofalt om man började resonera som att det vore mycket enklare om vi kunde döma människor hejvilt ute på gatorna utan någon som helst rättslig prövning och process, för att det tar för lång tid och är för komplicerat att döma folk i domstol. Att bry sig om lagboken och andra petitesser... Rättsväsendet måste stärkas. På många plan. Inte genom hårdare straff eller genom dumheter om att montera ner rättssäkerheten. Utan genom att stärka rättssäkerheten, bygga ut vården och ta tag i de grundläggande problemen rent praktiskt innan man hunnit nå så långt att saker och ting spårar ur. Jag tror benhårt på förebyggande arbete och på att skapa ett varmt och tryggt samhälle där man ställer upp för varann och bryr sig om varann. Där den som faller alltid har en stabil hand att greppa och en trygg famn att styrka upp sig med för att kunna komma tillbaka. Jag tror på att en människa behöver få känna sig önskvärd, viktig, värdefull. Önskad i samhället, helt enkelt. Och rättvist behandlad med samma möjligheter som alla andra och med en möjlighet att välja själv vilken väg livet ska få färdas för var och en.
Låt oss i framtiden slippa stigmatisera sexsäljare, tvångsvräka barnfamiljer i terapeutiskt syfte (jodå, sånt gör vi också idag) och flirta med invandringsfientliga populistpartier. Censur, stopp för yttrandefriheten, internationella jakter för att komma åt medborgarjournalister och whistle blowers, ett blockerat internet och...
Anhyow. Put it all together and we go down SWIFT-ly if we do not act.
Jo, det är ett vackert samhälle vi håller på att skapa åt oss själva. Men om vi inte agerar kanske vi å andra sidan kan sägas förtjäna det. Inte minst med tanke på att tystnaden är så markant än idag. Två år efter FRA och tystnaden är precis så kompakt som den någonsin varit. Detta alltså, som jag så ofta skrivit om på sistone, i ett land som fortfarande inte grämer sig en sekund över att tvångssterilisera sexuella minoriteter och ägna sig åt genetisk rensning inom den egna befolkningen. Jag tycker nog det finns många därute som verkligen borde skämmas!
Det skrämmer mig. Detta samhället skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.
Är det inte dags att vakna nu, känna doften av kaffet och sommarmorgonen och försöka inse att det är ett annat liv vi verkligen vill ha. Och att om vi nu vill ha det annorlunda, så måste vi alla hjälpas åt. För detta går tamejfan inte längre.
Det är snart val. Det finns vettiga alternativ att rösta på. Det finns människor som faktiskt bryr sig. På riktigt. Bara gör ett aktivt val och rösta på en människa som står för vettiga värderingar och som verkligen inte låter sig ledas in i något vi alla kommer ångra. Jag skulle inte gråta om jag fick förtroendet. Jag är för envist och tröttsamt naiv i mitt sätt att inte förstå fulspelet i tillvaron för att alls kunna svika och fulspela själv. Jag är för envist fast i mina värderingar för att någonsin kunna göra annat än hålla de löften jag ger.
Men oavsett vem du röstar på eller vilket parti du röstar på, så glöm inte att rösta på en person som inte bara bryr sig om fildelare, utan som också ser det stora hela och som har en förståelse för hur världen därute fungerar. Utanför 50-skyltarna. Rösta inte av slentrian på någon bara för att. Rösta inte i ilska på någon du senare skulle kunna ångra att du givit ditt stöd och förtroende. Välj framtiden. Aktivt. Använd din rätt att kryssa.
Oavsett vem du röstar på i höstens val... se för guds skull till att rösta på en kandidat som verkligen vet, som förstår, som kan. Och som har tillräckligt mycket ryggrad för att stå upp för vad som är rätt och vad som är demokratiskt och folkrättsligt försvarbart. Rösta för mänsklighet och en morgondagens värld som vi alla kan stå för.
För allas vår skull.
Vakna, människor! Detta är mitt upprop till er alla. För att jag har inte glömt. Och det borde verkligen inte ni heller göra!
Intressant.
Troberg, Troberg, Livbåten, Futuriteter, Troberg, Tianmi, Sundin, Opassande, Mary, Mary, Alliansfritt, Scaber Nestor, Scaber Nestor, Människorättsnätverket Svart Måndag, Svart Måndag, JensO, Anders S. Lindbäck, P2, Klamberg, Klamberg, Svensk Myndighetskontroll,
Jag tycker det är sorgligt. Det gör ont i mig och jag vill så hemskt gärna se något annat, men inser att jag själv knappast har makt nog att styra över det. Jag behöver er hjälp.
Jag gav mig in i politiken från människorättshållet. Från aktivismen. Utifrån viljan att förändra och skapa något nytt. Något bättre. Jag hoppas på att jag en dag ska kunna leva upp till det. För det behöver jag dock en möjlighet att faktiskt ta mig dit där besluten fattas. Det är därför jag drömmer om att under en tid få låna en plats i riksdagen. För att jag tror på något. Brinner för något. Vill åstadkomma något utifrån den jag är och det jag känner inom är otvetydigt rätt.
Om vi kikar på den våg av övervakningshysteri som drabbat världen, så är det lätt att inse att vi västliga stater som demokratier i en så kallad modern värld verkligen är illa ute. Det kan inte sägas på något annat vis. Vi är sånär som på en hårsmån körda om vi inte fortsätter att kämpa för friheten från övervakning, censur och massregistreringar i proaktivt syfte.
FRA-lagstiftningen, Datalagringsinitiativet, ACTA, IPRED, Stockholmsprogrammet (med allt vad det innebär av federaliseringar av underrättelsetjänster till risken att Frontex spårar ur i sin jakt på "illegala människor"). Vad som nu skulle göra en människa illegal till att börja med. Och det finns massor av andra exempel. Registrering av information då du reser, nakenscanningar på flygplatser och snart på mängder av andra offentliga platser i samhället. I Italien är det halvt om halvt på väg att dyka upp nakenscanning i varje gathörn, sägs det. Helt enkelt strålande. Det vill säga... det strålar som en obeskrivlig smärta inom mig snarare. Jag vill motverka. Åstadkomma motbilder. Visa på en bättre väg. Mitt arbete Svart Måndag är ingen slump. Jag skiter i vilken färg människor omkring mig går och bär på, så länge jag kan arbeta med dem för en bättre värld.
Jag börjar bli trött på de politiska striderna. Jag börjar ge upp på det smutsiga valkriget. Jag är för trött och ledsen på omvärlden för att orka ta in det längre. Jag vill inte spela det spelet.
Det som är viktigt för mig är en värld som är värd att lämna efter sig till våra barn, en värld där vi bryr oss om varann och där frihet övervinner rädsla och kärlek övervinner hat. Det kan låta klatschigt, men jag bjuder på det. Med efterrätt. Bara jag får min vilja igenom och vi vinner tillbaka förnuftet och bara vi kan skapa liv och värld och finhet tillsmmans igen.
När man börjar tala om att frihetsberöva barn och ungdomar i proaktivt syfte, eventuellt utan misstanke och tvinga dem att kissa i burk inför publik, sära och genomgå tämligen intima kroppsundersökningar - då sitter man verkligen skört till på alltför många plan. Och detta hade till nyligen kunnat riskera bli en framtida verklighet, något som skulle kunnat ske utan att föräldrar och sociala myndigheter haft en chans att känna till vad som hänt barnen ifråga. Barn och ungdomar som mår dåligt, växer upp i stökiga hem eller på andra vis far illa råkar dessutom idag ännu mer illa ut då de tvingas bo på ungdomsvårdhem där de har sämre förhållanden och betydligt färre rättigheter än tunga brottslingar. Men barn och ungdomar som far illa är inte boskap och inte heller mördare eller monster. De är inga utomjordingar och vi ska inte behandla dem som om de vore det. Att vi vägrar ta hand om barn och ungdomar som far illa i vårt samhälle på ett vettigt sätt får mig att känna mig så sjukt förtvivlad.
Jag förstår inte vad det handlar om och jag tycker det känns förjävligt. När slutade vi vara ansvarskännande medmänniskor? När slutade vi bry oss om varann? När dog omtanken och kärleken och när dog tron på framtiden och på det myckna positiva som ändå finns och inte minst fanns i vårt samhälle till nyligen? Trots att de ofta inte är brottslingar överhuvudtaget utan snarare behöver omtanke, stöd och omvårdnad för att kunna få en chans att fungera så behandlar vi dessa barn och ungdomar som om de vore djävulens avfällingar. Vi stampar på dem som vore de kackerlackor. Vi har slutat tro på människans inneboende godhet och vi har slutat tro på en framtid för våra unga. Människovärdet har så kraftigt devalverats att jag undrar ibland om vi alls kan resa detta samhället igen. Det är absurt. Det är sjukligt. Och den sjukan i samhället måste vi tillsammans försöka bota.
Det vore förmodligen mindre strålande, milt uttryckt, också om vi avrättade rättssäkerheten och skickade gredelina kuvert till misstänkta brottslingar innan de prövats i domstol, bara för att "sätta åt de jävlarna" och för att de "fick skylla sig själva". Skit samma om de faktiskt är skyldiga eller inte. Misstanken räcker för att förstöra ett liv? Inte i min värld! Aldrig i min värld. Sjuka ska straffas? Inte i min värld.
Jag hjälper hellre än straffar. Jag knuffar hellre än håller tillbaka. Jag lyssnar hellre än hävdar att jag kan allt och vet allt.
Och hur som helst vore det katastrofalt om man började resonera som att det vore mycket enklare om vi kunde döma människor hejvilt ute på gatorna utan någon som helst rättslig prövning och process, för att det tar för lång tid och är för komplicerat att döma folk i domstol. Att bry sig om lagboken och andra petitesser... Rättsväsendet måste stärkas. På många plan. Inte genom hårdare straff eller genom dumheter om att montera ner rättssäkerheten. Utan genom att stärka rättssäkerheten, bygga ut vården och ta tag i de grundläggande problemen rent praktiskt innan man hunnit nå så långt att saker och ting spårar ur. Jag tror benhårt på förebyggande arbete och på att skapa ett varmt och tryggt samhälle där man ställer upp för varann och bryr sig om varann. Där den som faller alltid har en stabil hand att greppa och en trygg famn att styrka upp sig med för att kunna komma tillbaka. Jag tror på att en människa behöver få känna sig önskvärd, viktig, värdefull. Önskad i samhället, helt enkelt. Och rättvist behandlad med samma möjligheter som alla andra och med en möjlighet att välja själv vilken väg livet ska få färdas för var och en.
Låt oss i framtiden slippa stigmatisera sexsäljare, tvångsvräka barnfamiljer i terapeutiskt syfte (jodå, sånt gör vi också idag) och flirta med invandringsfientliga populistpartier. Censur, stopp för yttrandefriheten, internationella jakter för att komma åt medborgarjournalister och whistle blowers, ett blockerat internet och...
Anhyow. Put it all together and we go down SWIFT-ly if we do not act.
Jo, det är ett vackert samhälle vi håller på att skapa åt oss själva. Men om vi inte agerar kanske vi å andra sidan kan sägas förtjäna det. Inte minst med tanke på att tystnaden är så markant än idag. Två år efter FRA och tystnaden är precis så kompakt som den någonsin varit. Detta alltså, som jag så ofta skrivit om på sistone, i ett land som fortfarande inte grämer sig en sekund över att tvångssterilisera sexuella minoriteter och ägna sig åt genetisk rensning inom den egna befolkningen. Jag tycker nog det finns många därute som verkligen borde skämmas!
Det skrämmer mig. Detta samhället skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.
Är det inte dags att vakna nu, känna doften av kaffet och sommarmorgonen och försöka inse att det är ett annat liv vi verkligen vill ha. Och att om vi nu vill ha det annorlunda, så måste vi alla hjälpas åt. För detta går tamejfan inte längre.
Det är snart val. Det finns vettiga alternativ att rösta på. Det finns människor som faktiskt bryr sig. På riktigt. Bara gör ett aktivt val och rösta på en människa som står för vettiga värderingar och som verkligen inte låter sig ledas in i något vi alla kommer ångra. Jag skulle inte gråta om jag fick förtroendet. Jag är för envist och tröttsamt naiv i mitt sätt att inte förstå fulspelet i tillvaron för att alls kunna svika och fulspela själv. Jag är för envist fast i mina värderingar för att någonsin kunna göra annat än hålla de löften jag ger.
Men oavsett vem du röstar på eller vilket parti du röstar på, så glöm inte att rösta på en person som inte bara bryr sig om fildelare, utan som också ser det stora hela och som har en förståelse för hur världen därute fungerar. Utanför 50-skyltarna. Rösta inte av slentrian på någon bara för att. Rösta inte i ilska på någon du senare skulle kunna ångra att du givit ditt stöd och förtroende. Välj framtiden. Aktivt. Använd din rätt att kryssa.
Oavsett vem du röstar på i höstens val... se för guds skull till att rösta på en kandidat som verkligen vet, som förstår, som kan. Och som har tillräckligt mycket ryggrad för att stå upp för vad som är rätt och vad som är demokratiskt och folkrättsligt försvarbart. Rösta för mänsklighet och en morgondagens värld som vi alla kan stå för.
För allas vår skull.
Vakna, människor! Detta är mitt upprop till er alla. För att jag har inte glömt. Och det borde verkligen inte ni heller göra!
Intressant.
Troberg, Troberg, Livbåten, Futuriteter, Troberg, Tianmi, Sundin, Opassande, Mary, Mary, Alliansfritt, Scaber Nestor, Scaber Nestor, Människorättsnätverket Svart Måndag, Svart Måndag, JensO, Anders S. Lindbäck, P2, Klamberg, Klamberg, Svensk Myndighetskontroll,
2010-05-06
Alliansen siktar mot stjärnorna
Det är ju traditionellt så att vi i alliansen/de borgerliga partierna har kämpat hårt för att försöka behålla regeringsmakten och i regel misslyckats då vi suttit en mandatperiod. Man kan ju spekulera i varför.
Det kan ha att göra med att vi historiskt sett varit fruktansvärt dåliga på att förklara vår egen politik för våra väljare. Vi har kunnat tala om att vi ska göra något, men vi har alltid glömt bort det där med att tala om varför. Varför har alltid varit väldigt viktigt för de allra flesta, men vi har varit litet för dåliga på att förstå det. Vi har grävt ner oss i siffror och ambitiösa men torra presentationer av olika slag. Men vi har glömt bort att tala känslor. Vi har glömt bort att tala om vad som driver oss och vad vi faktiskt vill.
Det gör oss med jämna mellanrum till väldigt bekväma offer för skottsalvor från den rödgröna delen av den politiska sfären. Vi har kunnat utmålas som enbart teknologiska robotar som inte bryr oss om vanliga familjer, arbetare och så vidare. Vilket ju förstås inte är sant, men det har kunnat utmålas så därför att vi tyvärr varit alldeles för dåliga på att föra fram vad vår politik egentligen handlar om.
Nu, i samband med den sista Demoskopundersökningen börjar jag förstå att något alldeles helt nytt har hänt. Vi har gått om de rödgröna i opinionen. Vi har lyckats erbjuda något som tilltalar mer än den sverigedemokratiska hatpolitiken. Vi har lyckats, förmodar jag, med att föra fram vårt eget budskap.
Dels har ju förstås de socialistiska partierna alltid förlorat på att faktiskt föra fram sin egen politik. Det är lätt och tacksamt att kritisera, men då det är upp till bevis brukar det liksom inte hålla. Och litet grann ser det likadant ut för de gröna också. Då man blir tvungen att redogöra för en egen linje brukar linjen vara litet lagom illa uppskattad. Paradexemplet i en aktuell tidsrymd är förstås den rödgröna satsningen på klimatskatt på vattenkraft, höga bensinskatter som slår hårt mot landsbygden, extrema skatteökningar, nedläggning av kärnkraften, det extrema mångmiljardslöseriet på höghastighetståg på sträckor som inte medför någon särskilt omfattande vinst varken ekonomiskt eller klimatmässigt. Åtminstone inte innan man bygger ihop dessa separata linjer. Vilket i sig skulle medföra enorma ingrepp i skyddade naturreservat och även märkliga sträckningar som innebär att tågen inte klarar av att svänga ordentligt för att kunna passera inne i de orter som är aktuella för framtida stationsstopp.
Och mitt i allt detta märkte jag något ytterst märkligt när jag spenderade tid på Allianståget nu under de sista dagarna. Det har börjat talas känslor. Regeringens fyra partiledare har börjat prata känslor! De har börjat prata så att folk förstår. De har börjat föra fram sina visioner. De har börjat tala om vad de vill, men också varför. Hur det påverkar människor. Du vet... dig och mig. That's somewhat a world first, tänkte jag för mig själv inte minst under gårdagens stopp i Skövde och Örebro. Då var det verkligen något som hände!
Helt plötsligt förstår jag bättre än på länge hur det kommer sig att jag är liberal. För att helt plötsligt har jag en grund för det jag själv tror på som jag kan höra i de resonemangen som Alliansens ledare uttalar. Borta är kravpolitik och batonger. Borta är hårdaretagismen. Och istället pratar man ekonomiska realiteter, människor, inkomster, arbete, vård, skola, omsorg, men också om vad en ökad globalisering innebär för Sverige och vad vi är så illa tvungna att lära oss och att anpassa oss till för att Sverige ska kunna överleva som en betydelsefull och fungerande nation även på 2000-talet.
Och vad händer? Alliansen går alltså om de rödgröna i Demoskopmätningen som är gjord direkt efter presentationen av oppositionens skuggbudget och infrastruktursatsningar. Och till svar på att Alliansen för en gångs skull faktiskt visar konkret var de rödgröna brister och vad skillnaderna faktiskt innebär går väljarna tillbaka till de borgerliga och liberala partierna.
Det handlar mycket om att ge människor en fungerande bild som går ihop med vad de själva tror på och upplever. Ett bättre alternativ som bygger på att man berättar vad man vill och på vilka sätt den egna politiken är bättre för människor kan betyda så mycket för hur människor röstar... Ett annat sätt att uttrycka sig kan vinna ett helt val.
Att vara ansvarsfull rörande ekonomin, att låta staten ägna sig åt det den är bra på, att satsa betydande belopp på kommuner och landsting och att samtidigt ge människan bättre vardagsekonomi och större möjligheter att själv välja sin väg är oerhört viktigt. Att satsa på utbildning, forskning och entreprenörskap är något vi inte kommer ifrån i en värld där Sverige mer och mer glidit efter omvärlden under det socialistiska styret. För att Sverige ska kunna konkurrera och vara en viktig part på framtidens globala marknad måste vi agera för att Sverige ska ha något att föra till bordet. Helt enkelt. Det är faktiskt inte svårare än så. Men varför har det varit så svårt att nå fram? Jag förstår verkligen inte det.
Idag är jag glad över att Alliansen förstått vad det innebär att kommunicera på riktigt med sina väljare, att föra fram budskapet och att lämna teknokratin för att faktiskt prata liv och vardag och vad politiken faktiskt innebär för människorna som lever i Sverige. Det har vi vunnit på. På samma vis som oppositionen förlorat på att göra samma sak. Ordningen är som ordningen borde vara och för en gångs skull hänger världen ihop i mina ögon. Det känns litet grann som att... att komma hem.
Intressant.
Det kan ha att göra med att vi historiskt sett varit fruktansvärt dåliga på att förklara vår egen politik för våra väljare. Vi har kunnat tala om att vi ska göra något, men vi har alltid glömt bort det där med att tala om varför. Varför har alltid varit väldigt viktigt för de allra flesta, men vi har varit litet för dåliga på att förstå det. Vi har grävt ner oss i siffror och ambitiösa men torra presentationer av olika slag. Men vi har glömt bort att tala känslor. Vi har glömt bort att tala om vad som driver oss och vad vi faktiskt vill.
Det gör oss med jämna mellanrum till väldigt bekväma offer för skottsalvor från den rödgröna delen av den politiska sfären. Vi har kunnat utmålas som enbart teknologiska robotar som inte bryr oss om vanliga familjer, arbetare och så vidare. Vilket ju förstås inte är sant, men det har kunnat utmålas så därför att vi tyvärr varit alldeles för dåliga på att föra fram vad vår politik egentligen handlar om.
Nu, i samband med den sista Demoskopundersökningen börjar jag förstå att något alldeles helt nytt har hänt. Vi har gått om de rödgröna i opinionen. Vi har lyckats erbjuda något som tilltalar mer än den sverigedemokratiska hatpolitiken. Vi har lyckats, förmodar jag, med att föra fram vårt eget budskap.
Dels har ju förstås de socialistiska partierna alltid förlorat på att faktiskt föra fram sin egen politik. Det är lätt och tacksamt att kritisera, men då det är upp till bevis brukar det liksom inte hålla. Och litet grann ser det likadant ut för de gröna också. Då man blir tvungen att redogöra för en egen linje brukar linjen vara litet lagom illa uppskattad. Paradexemplet i en aktuell tidsrymd är förstås den rödgröna satsningen på klimatskatt på vattenkraft, höga bensinskatter som slår hårt mot landsbygden, extrema skatteökningar, nedläggning av kärnkraften, det extrema mångmiljardslöseriet på höghastighetståg på sträckor som inte medför någon särskilt omfattande vinst varken ekonomiskt eller klimatmässigt. Åtminstone inte innan man bygger ihop dessa separata linjer. Vilket i sig skulle medföra enorma ingrepp i skyddade naturreservat och även märkliga sträckningar som innebär att tågen inte klarar av att svänga ordentligt för att kunna passera inne i de orter som är aktuella för framtida stationsstopp.
Och mitt i allt detta märkte jag något ytterst märkligt när jag spenderade tid på Allianståget nu under de sista dagarna. Det har börjat talas känslor. Regeringens fyra partiledare har börjat prata känslor! De har börjat prata så att folk förstår. De har börjat föra fram sina visioner. De har börjat tala om vad de vill, men också varför. Hur det påverkar människor. Du vet... dig och mig. That's somewhat a world first, tänkte jag för mig själv inte minst under gårdagens stopp i Skövde och Örebro. Då var det verkligen något som hände!
Helt plötsligt förstår jag bättre än på länge hur det kommer sig att jag är liberal. För att helt plötsligt har jag en grund för det jag själv tror på som jag kan höra i de resonemangen som Alliansens ledare uttalar. Borta är kravpolitik och batonger. Borta är hårdaretagismen. Och istället pratar man ekonomiska realiteter, människor, inkomster, arbete, vård, skola, omsorg, men också om vad en ökad globalisering innebär för Sverige och vad vi är så illa tvungna att lära oss och att anpassa oss till för att Sverige ska kunna överleva som en betydelsefull och fungerande nation även på 2000-talet.
Och vad händer? Alliansen går alltså om de rödgröna i Demoskopmätningen som är gjord direkt efter presentationen av oppositionens skuggbudget och infrastruktursatsningar. Och till svar på att Alliansen för en gångs skull faktiskt visar konkret var de rödgröna brister och vad skillnaderna faktiskt innebär går väljarna tillbaka till de borgerliga och liberala partierna.
Det handlar mycket om att ge människor en fungerande bild som går ihop med vad de själva tror på och upplever. Ett bättre alternativ som bygger på att man berättar vad man vill och på vilka sätt den egna politiken är bättre för människor kan betyda så mycket för hur människor röstar... Ett annat sätt att uttrycka sig kan vinna ett helt val.
Att vara ansvarsfull rörande ekonomin, att låta staten ägna sig åt det den är bra på, att satsa betydande belopp på kommuner och landsting och att samtidigt ge människan bättre vardagsekonomi och större möjligheter att själv välja sin väg är oerhört viktigt. Att satsa på utbildning, forskning och entreprenörskap är något vi inte kommer ifrån i en värld där Sverige mer och mer glidit efter omvärlden under det socialistiska styret. För att Sverige ska kunna konkurrera och vara en viktig part på framtidens globala marknad måste vi agera för att Sverige ska ha något att föra till bordet. Helt enkelt. Det är faktiskt inte svårare än så. Men varför har det varit så svårt att nå fram? Jag förstår verkligen inte det.
Idag är jag glad över att Alliansen förstått vad det innebär att kommunicera på riktigt med sina väljare, att föra fram budskapet och att lämna teknokratin för att faktiskt prata liv och vardag och vad politiken faktiskt innebär för människorna som lever i Sverige. Det har vi vunnit på. På samma vis som oppositionen förlorat på att göra samma sak. Ordningen är som ordningen borde vara och för en gångs skull hänger världen ihop i mina ögon. Det känns litet grann som att... att komma hem.
Intressant.
2010-05-04
Allianståget snart framme i Göteborg
Vi är snart framme i Göteborg efter en intensiv dag av kampanjande. Vi har fått rapporter om att stämningen är hög i hemmat. Längtar till dess vi kommer fram. Blir torgmöte i Brunnsparken och därefter mingel på Dubliners. Känns kul.
De fyra fria bloggarna på Allianståget har beslutat sig för att sätta sig i förhandlingar rörande ett eget program rörande nio punkter vi själva tagit fram. De är nu klara och vi kommer att publicera dem inom kort. Ska bli intressant att se vilket bemötande de får.
Har också varit kul att se att vi ägt så fullkomligt inom media idag. Och att det mest är surmulna generiska påhopp utan grund som möter oss från oppositionen. Inget egentligt konkret som svar, vilket visserligen inte förvånar mig.
Det är en sjukt bra stämning ombord, vilket nästan är det bästa med alltihop. Just nu är livet en fest. Klockan 8.45 imorgon bitti lämnar vi Göteborg igen. Beräknas nå Stockholm igen runt klockan 15.20.
De fyra fria bloggarna på Allianståget har beslutat sig för att sätta sig i förhandlingar rörande ett eget program rörande nio punkter vi själva tagit fram. De är nu klara och vi kommer att publicera dem inom kort. Ska bli intressant att se vilket bemötande de får.
Har också varit kul att se att vi ägt så fullkomligt inom media idag. Och att det mest är surmulna generiska påhopp utan grund som möter oss från oppositionen. Inget egentligt konkret som svar, vilket visserligen inte förvånar mig.
Det är en sjukt bra stämning ombord, vilket nästan är det bästa med alltihop. Just nu är livet en fest. Klockan 8.45 imorgon bitti lämnar vi Göteborg igen. Beräknas nå Stockholm igen runt klockan 15.20.
2010-04-14
Vision(s)löst, Sahlin!
Hej,
Vi ska nysatsa. Vi ska göra rätt där vi tidigare gjort fel. Vi ska bli nya socialdemokrater. Vi ska tänka om och vi ska satsa på nya visioner som egentligen är gamla och få dem att låta nyare än vad de är. Problemet är bara att vi inte vet vad vi vill och därmed inte hur vi ska uppnå det. Men oroa er inte. För att lösa problemen tar vi hjälp av samma gäng som har stått för visionslösheten de senaste tolv åren eller så. De har rutinen, så nu rullar vi. Mer visionslöshet åt folket!
Med vänlig hälsning
Mona (S)ahlin
Mer här:
Tokmoderaten, Rolf Erikson, Mikael Wendt, Andreas Froby, VK-bloggen - Carl Larsson, Runo, Hans, Marcus Grundén, Pär Johnson, Benny Lindholm, fantastiske Sebastian, Seved, Maria Byström, Altenberg, Tegnvallius, Per Pettersson,
Vi ska nysatsa. Vi ska göra rätt där vi tidigare gjort fel. Vi ska bli nya socialdemokrater. Vi ska tänka om och vi ska satsa på nya visioner som egentligen är gamla och få dem att låta nyare än vad de är. Problemet är bara att vi inte vet vad vi vill och därmed inte hur vi ska uppnå det. Men oroa er inte. För att lösa problemen tar vi hjälp av samma gäng som har stått för visionslösheten de senaste tolv åren eller så. De har rutinen, så nu rullar vi. Mer visionslöshet åt folket!
Med vänlig hälsning
Mona (S)ahlin
Mer här:
Tokmoderaten, Rolf Erikson, Mikael Wendt, Andreas Froby, VK-bloggen - Carl Larsson, Runo, Hans, Marcus Grundén, Pär Johnson, Benny Lindholm, fantastiske Sebastian, Seved, Maria Byström, Altenberg, Tegnvallius, Per Pettersson,
2009-11-24
Får jag tillåta mig att bli litet privat en stund?
Jag har väldigt ofta funderat på att sluta blogga. På att sluta engagera mig politiskt. På att sluta vara politisk. Med betoning på att verkligen just VARA politisk och inte bara ägna mig åt politik. Jag insåg för länge sedan att hur jag än bär mig åt, så är jag väldigt ofta inte bara någon som arbetar med politik. Min varelse och min historik har ofta varit ren politik - i sig. Något jag inte riktigt menade skulle hända. Och något jag kanske inte var beredd på och inte riktigt alltid har klarat av.
Det kanske ni har märkt, att jag varit borta från bloggosfären väldigt mycket under en förhållandevis lång tid. Jag har inte riktigt orkat med att ständigt per definition vara politisk, inte hunnit med eller orkat med att ständigt sköta min "plikt" och blogga. Många bitar har varit viktiga i mitt liv för att det skulle bli såhär. Det finns många bakomliggande faktorer
En bit är förstås att jag arbetat väldigt mycket politiskt men på andra plan. Mycket lobbying, långa rader mail i inboxen, möten på riksdagen, kanslier, byråer och allt vad det varit. Demonstrationer, resor, telefonsamtal.
Det har varit mycket.
Jag har arbetat mycket med integritetsfrågan också. Förstås. Det känner många av er till, och det är säkerligen för många av er orsaken till att ni överhuvudtaget läst eller läser mig. Men jag har även arbetat mycket aktivt som hbt- och transaktivist. Jag har arbetat mycket med folkrätt. Jag har ägnat mycket tid åt att agera stödperson för andra som sitter i min situation och som behövt vägledning på sin resa till sig själva. Jag har även arbetat för att läsa upp kring klimat och energi, integration och mycket annat.
Det har funnits mycket annat också. En tung transitionsprocess med målet att byta juridiskt kön. Inklusive hormonbehandlingar, eviga samtal med vårdgivare, smärtsamma epileringar, en tvångssterilisering. Tre tunga kirurgier på ett och ett halvt år har jag avverkat. En på grund av omfattande skador efter en överfallsvåldtäkt för ganska snart ett år sedan. Genus- och identitetsrelaterade konflikter inom arbete, familj, vänkrets och på många andra håll har också spelat in i hög grad. Övergrepp. Stalkers. Hot av olika slag riktade mot min privata person som droppat in i rent löjliga mängder. Där har som bekant funnits en eller två väldigt kraftfulla konflikter på det politiska planet som tog väldigt mycket kraft från mig och som jag är glad har somnat in nu. De var helt och hållet onödiga, men de skadade mig på ett vis som jag har svårt att helt och fullt beskriva och uttala.
Faktum är att... jag har inte riktigt orkat med pressen. Det har varit litet mycket nu under en stund. Jag har fallit. Jag har ramlat och på många vis slagit mig. Fysiskt, psykiskt, känslomässigt.
Ofta har jag undrat om jag alls är redo för det jag givit mig in i. Jag har undrat om jag är skapt för det. Om jag är stark nog. Om jag klarar det. Oftast har svaret varit nej. Jag är inte så stark. I alla fall inte för det mesta. Det finns alldeles för många delar av mig som är alldeles för mjuka, alldeles för sköra, alldeles för lätta att klippa till och skära i så att de faller i tusen och åter tusen bitar. En mosaik av rester från ett liv jag inte alltid längre känner att jag har och som jag till stor del sörjer.
Jag har lyckats komma tillbaka till bloggandet en stund nu på sistone.
Det känns skönt. Jag behöver det. Varje morgon då jag vaknat, har jag tänkt mig att jag ska börja blogga igen. Att jag ska skriva om vad jag tänker och tycker.
Men också till viss del om vad som händer i mitt liv. Det har sällan blivit så, och därför har jag också haft en oerhört tung känsla av otillräcklighet och dåligt samvete också. För att jag inte orkat. För att en stor del av min tid på sistone gått åt till läkarbesök, behandlingar, samtal med psykologer och så himla mycket annat.
För att jag även försökt att periodvis vara privat. Egen. Fri.
Den sista tiden har jag insett att just det där med att få vara privat och skyddad är oerhört
viktigt för mig. Det har att göra med så många fler bitar än att driva en blogg. Det har att göra
med att vara just sådär kontroversiell, just sådär omänsklig som man blir då man skapat sig någon sorts offentligt namn och någon sorts bas. Med offentligheten dör den privata människan bakom. Jag har känt mig som om jag periodvis har slutat att existera. Åtminstone på det privata planet. Jag tappade bort mig själv, min identitet, mitt liv, min framtid och det som var allra mest privat. Jag är just nu på jakt efter att återvinna den delen av mitt liv. Eller att skapa den på nytt om jag nu måste det. Det innebär att jag längtat efter att inte bli stoppad på gatan, jagad på gatan av människor som inte uppskattar sexuella minoriteter, att slippa bli stalkad av grannar och liknande. Att slippa att alltid ha rättsprocesser liggande i pipeline mot olika människor som inte vill mig väl.
Ofta har jag funderat på att lägga ner. Att bara sluta med allt det här. Att byta namn - igen - och att bara sjunka ner under jorden och försvinna från alltihop. Jag har drömt om en total anonymitet någonstans långt, långt borta. Jag har velat flytta någonstans, försöka än hårdare än jag redan gör för att finna ett nytt arbete och sedan nöja mig om jag har råd att betala mina räkningar, ha mat på bordet och kanske med litet tur fylla mitt liv med kärlek.
Och under tiden hittade jag faktiskt kärleken. Den finns där nu, tillslut. Men jag är orolig att min stress ska hindra mig att förvalta och uppskatta den så som jag borde.
Problemet är att jag inte riktigt har de möjligheterna jag behöver för att skapa mig ett fungerande liv idag. Har just kikat på en debatt på tv som handlade om arbetsmarknaden. Mycket av debatten handlade om utanförskapet. Det där hemska ordet som alla tydligen slåss om att göra till sitt numera. Jag trodde aldrig att jag skulle tillhöra det utanförskapet. Jag slogs gärna för de som var drabbade, därför att det är viktigt för mig och för många av mina nära vänner och även delar av min egen familj. Men jag trodde inte att jag skulle hamna där själv. Att jag skulle bli diskvalificerad på arbetsmarknaden på grund av den jag är och det jag är. Det
har varit ett uppvaknande. Ett mycket bryskt uppvaknande. Jag tänker inte hymla med det. De gjorde väldigt ont.
Så även om jag idag känner mer och mer att jag måste ta mitt behov av att vara privat och fri och ledig på fullt allvar, så kan jag inte det. Jag tillåts inte. Och därför måste jag slåss för min rätt att kunna göra det. Inte förrän jag har återvunnit den rätten för mig själv och för andra i min situation kan jag vila.
Inte förrän dess jag vunnit rätten för människor som jag att:
Det kanske ni har märkt, att jag varit borta från bloggosfären väldigt mycket under en förhållandevis lång tid. Jag har inte riktigt orkat med att ständigt per definition vara politisk, inte hunnit med eller orkat med att ständigt sköta min "plikt" och blogga. Många bitar har varit viktiga i mitt liv för att det skulle bli såhär. Det finns många bakomliggande faktorer
En bit är förstås att jag arbetat väldigt mycket politiskt men på andra plan. Mycket lobbying, långa rader mail i inboxen, möten på riksdagen, kanslier, byråer och allt vad det varit. Demonstrationer, resor, telefonsamtal.
Det har varit mycket.
Jag har arbetat mycket med integritetsfrågan också. Förstås. Det känner många av er till, och det är säkerligen för många av er orsaken till att ni överhuvudtaget läst eller läser mig. Men jag har även arbetat mycket aktivt som hbt- och transaktivist. Jag har arbetat mycket med folkrätt. Jag har ägnat mycket tid åt att agera stödperson för andra som sitter i min situation och som behövt vägledning på sin resa till sig själva. Jag har även arbetat för att läsa upp kring klimat och energi, integration och mycket annat.
Det har funnits mycket annat också. En tung transitionsprocess med målet att byta juridiskt kön. Inklusive hormonbehandlingar, eviga samtal med vårdgivare, smärtsamma epileringar, en tvångssterilisering. Tre tunga kirurgier på ett och ett halvt år har jag avverkat. En på grund av omfattande skador efter en överfallsvåldtäkt för ganska snart ett år sedan. Genus- och identitetsrelaterade konflikter inom arbete, familj, vänkrets och på många andra håll har också spelat in i hög grad. Övergrepp. Stalkers. Hot av olika slag riktade mot min privata person som droppat in i rent löjliga mängder. Där har som bekant funnits en eller två väldigt kraftfulla konflikter på det politiska planet som tog väldigt mycket kraft från mig och som jag är glad har somnat in nu. De var helt och hållet onödiga, men de skadade mig på ett vis som jag har svårt att helt och fullt beskriva och uttala.
Faktum är att... jag har inte riktigt orkat med pressen. Det har varit litet mycket nu under en stund. Jag har fallit. Jag har ramlat och på många vis slagit mig. Fysiskt, psykiskt, känslomässigt.
Ofta har jag undrat om jag alls är redo för det jag givit mig in i. Jag har undrat om jag är skapt för det. Om jag är stark nog. Om jag klarar det. Oftast har svaret varit nej. Jag är inte så stark. I alla fall inte för det mesta. Det finns alldeles för många delar av mig som är alldeles för mjuka, alldeles för sköra, alldeles för lätta att klippa till och skära i så att de faller i tusen och åter tusen bitar. En mosaik av rester från ett liv jag inte alltid längre känner att jag har och som jag till stor del sörjer.
Jag har lyckats komma tillbaka till bloggandet en stund nu på sistone.
Det känns skönt. Jag behöver det. Varje morgon då jag vaknat, har jag tänkt mig att jag ska börja blogga igen. Att jag ska skriva om vad jag tänker och tycker.
Men också till viss del om vad som händer i mitt liv. Det har sällan blivit så, och därför har jag också haft en oerhört tung känsla av otillräcklighet och dåligt samvete också. För att jag inte orkat. För att en stor del av min tid på sistone gått åt till läkarbesök, behandlingar, samtal med psykologer och så himla mycket annat.
För att jag även försökt att periodvis vara privat. Egen. Fri.
Den sista tiden har jag insett att just det där med att få vara privat och skyddad är oerhört
viktigt för mig. Det har att göra med så många fler bitar än att driva en blogg. Det har att göra
med att vara just sådär kontroversiell, just sådär omänsklig som man blir då man skapat sig någon sorts offentligt namn och någon sorts bas. Med offentligheten dör den privata människan bakom. Jag har känt mig som om jag periodvis har slutat att existera. Åtminstone på det privata planet. Jag tappade bort mig själv, min identitet, mitt liv, min framtid och det som var allra mest privat. Jag är just nu på jakt efter att återvinna den delen av mitt liv. Eller att skapa den på nytt om jag nu måste det. Det innebär att jag längtat efter att inte bli stoppad på gatan, jagad på gatan av människor som inte uppskattar sexuella minoriteter, att slippa bli stalkad av grannar och liknande. Att slippa att alltid ha rättsprocesser liggande i pipeline mot olika människor som inte vill mig väl.
Ofta har jag funderat på att lägga ner. Att bara sluta med allt det här. Att byta namn - igen - och att bara sjunka ner under jorden och försvinna från alltihop. Jag har drömt om en total anonymitet någonstans långt, långt borta. Jag har velat flytta någonstans, försöka än hårdare än jag redan gör för att finna ett nytt arbete och sedan nöja mig om jag har råd att betala mina räkningar, ha mat på bordet och kanske med litet tur fylla mitt liv med kärlek.
Och under tiden hittade jag faktiskt kärleken. Den finns där nu, tillslut. Men jag är orolig att min stress ska hindra mig att förvalta och uppskatta den så som jag borde.
Problemet är att jag inte riktigt har de möjligheterna jag behöver för att skapa mig ett fungerande liv idag. Har just kikat på en debatt på tv som handlade om arbetsmarknaden. Mycket av debatten handlade om utanförskapet. Det där hemska ordet som alla tydligen slåss om att göra till sitt numera. Jag trodde aldrig att jag skulle tillhöra det utanförskapet. Jag slogs gärna för de som var drabbade, därför att det är viktigt för mig och för många av mina nära vänner och även delar av min egen familj. Men jag trodde inte att jag skulle hamna där själv. Att jag skulle bli diskvalificerad på arbetsmarknaden på grund av den jag är och det jag är. Det
har varit ett uppvaknande. Ett mycket bryskt uppvaknande. Jag tänker inte hymla med det. De gjorde väldigt ont.
Så även om jag idag känner mer och mer att jag måste ta mitt behov av att vara privat och fri och ledig på fullt allvar, så kan jag inte det. Jag tillåts inte. Och därför måste jag slåss för min rätt att kunna göra det. Inte förrän jag har återvunnit den rätten för mig själv och för andra i min situation kan jag vila.
Inte förrän dess jag vunnit rätten för människor som jag att:
- Skaffa sig och behålla ett arbete
- Få tillgång till en fungerande vård i rätt tid (Av troligen upp till 50000 individer i den nuvarande populationen får f.n. upp till 50-60 personer en ny fastställd könsidentitet varje år. Totalt har inte ens 1000 individer fått den möjligheten i Sverige sedan 1960-talet)
- Få skapa en familj (det inbegriper ett stopp för tvångssteriliseringar och en möjlighet att adoptera eller att bli godkänd som fosterfamilj, få rätten att spara undan könsceller i samband med ett könsbyte, få hjälp via surrogatmödraskap och liknande)
- Få delta i det politiska livet utan att bli klappade på huvudet
- Kunna gå på svenska gator utan risk för att bli nedslagen, våldtagen eller mördad
- Få möjligheten att få hjälp inom psykiatri och annan vård för att undvika att fler försöker ta sitt liv (enligt den internationella statistiken kan så många som 50% av de människor som står i skor liknande mina ha tagit livet av sig innan de fyllt 30 år om de inte fått adekvat hjälp - enligt en rätt begränsad rapport från svenska FHI har åtminstone 52% verkligen försökt och mörkertalet är som alltid enormt)
- Jag kan heller inte med att se hur vi fortsätter att förneka de problem vi skapat klimatmässigt.
- Jag kan inte med att acceptera den intolerans som genomsyrar samhället.
- Jag kan inte med att se hur kvinnor förtrycks och hur jag själv gått från att vara en vuxen människa till att bara vara kvinna i samhällets ögon. Skillnaden är tyvärr än idag väldigt påtaglig, är jag rädd.
- Jag kan inte med att se människor lida för att de inte får tillgång till rätt vård, oavsett sjukdom och oavsett skäl.
- Jag kan inte med att se att människor far illa för att de inte anses passa in i samhället och kanske har råkat falla utanför normen, utanför arbete, utanför det normala radhuslivet.
- Jag kan inte med att se hur våra friheter och vår rätt till en egen identitet och ett eget privatliv mer och mer inskränks.
- Jag kan inte tillåta att vår demokrati slås i spillror av människor som är rädda för sin egen skugga.
- Jag kan inte tillåta att vi idag på fullt allvar tycker att det är bäst att stifta morallagar vars enda syfte går ut på att stigmatisera de människor som idag anses stå allra längst ner i den samhälleliga pyramiden och där vi inte bryr oss ett skit om att faktiskt hjälpa transpersoner, sexsäljare, narkomaner, invandrarungdomar eller vad det nu kan handla om för grupp. Min inställning är att vi alla är människor. Då ska vi inte stigmatiseras och då ska vi inte ställas utanför samhället. Särdeles viktigt är det att vi inte påstår att vi hjälper dem genom att fortsätta att trycka ned dem än mer.
- Jag vill inte tillåta ett svenskt apartheidsystem. Jag vill inte tillåta ett Fort Europa. Jag vill inte tillåta att vi pratar om människor utanför Sveriges gränser som mindre vetande eller mindre värda.
- Jag vill inte tillåta att Sverige och Västvärlden går in i en ny medeltid för att vi sticker huvudet i sanden och vägrar inse att vi blir teknologiskt och kulturellt omsprungna av omvärlden. Vi lever i en global värld. Vi måste lära oss att vara en del av den.
Det finns mycket annat jag vill kunna påverka och jag har insett att jag har en unik position att göra det. Jag har en unik position att göra skillnad för andra könsöverskridare, för stora delar av den mindre kända sidan av hbt-världen, men också för många liberaler, demokratikämpar, folkrättskämpar, feminister och andra. Just för att jag är den jag är. Just för min ovanliga bakgrund. Just för att jag tar mig uttryck och tar mig utrymme som många andra inte har tagit eller kanske har turen att kunna ta sig.
Därför är det viktigt för mig att inte försvinna. Inte just nu. Jag kommer att stanna kvar en stund, men jag måste göra det i än högre grad på mina egna villkor.
Jag kandiderar till riksdagen för Folkpartiet i Stockholms Län.
Jag kandiderar från plats 42 på länslistan, vilket innebär ytterligare en lång resa. Med all sannolikhet ingen riksdagsplats, men dock en möjlighet att föra fram min kamp för ett mänskligare och varmare samhälle och min kamp för en framtid och en värld som jag och många med mig vill se och hoppas på. Fortfarande hoppas på. Och det tänker jag göra. Jag tänker vara där och kampanja med alla mina vänner inom Folkpartiet. Och jag kommer även att fortsätta driva många av mina hjärtefrågor även partipolitiskt obundet och blocköverskridande. Jag arbetar så. Jag ser människor. Inte politiska färger.
Jag hoppas på en möjlighet att fortsätta driva mina frågor en stund till. Så länge jag känner att jag orkar det. Men om jag även i fortsättningen försvinner understundom, så ber jag om ert överseende och er förståelse. Jag finns här ute i skuggorna även om jag behöver tid att andas och samla mig ibland.
Jag har valt att inte återkandidera till ordförandeposten i Nätverket Svart Måndag i samband med årsmötet 2010. Dels för att jag inte hinner och orkar. Dels för att Svart Måndag är partipolitiskt obundet och kanske rimligen inte borde styras av någon som kandiderar till en plats i riksdagen för ett politiskt parti. Jag lämnar alltså över till nya krafter, lämnar presidiet och känner efter vilken roll jag kommer att vilja och kunna ha i ledningen för Svart Måndag därefter.
Jag får se hur jag känner att mitt engagemang i Liberati fungerar. Jag är inte säker på att jag har den kraft och energi som behövs för att verkligen hinna och samtidigt må bra. Det innebär dock ingen konflikt med Liberati att jag inte skrivit på Liberatis blogg på ett tag. Jag bara omprioriterar i mitt liv och skapar utrymme för mig själv i första hand, mina nära och kära i andra hand och resten av mitt liv i tredje till sjuttiotionde plats i en inbördes lämplig ordning.
Jag kommer att i högre grad fokusera på att finna en fungerande tillvaro som får mig att må bra. Det innebär sysselsättning, en ekonomi som fungerar, ett schema som inte gör min (smarta)telefon förvirrad nog för att kasta bort hälften av alla appointments jag skriver in i den. Jag har börjat undra om den faktiskt inte är smartare än jag och helt enkelt har börjat prioritera åt mig istället för att lita på min egen förmåga att hålla ordning på mig själv och mitt liv...
Jag kommer helt enkelt att i högre grad lyssna på mig själv.
Nu har jag rensat ut litet grann och delat med mig av mitt liv. Varför jag egentligen gör det vet jag kanske inte säkert. Mest för alla de frågor jag har fått. Mest för att så många undrar vad som händer och var jag varit. Hur jag mår och vart jag egentligen tog vägen då jag försvann i så hög grad. Jag inbillar mig att ni förtjänar att veta det.
Jag har haft ett väldigt snurrigt och stressigt liv under de sista åren. Det har varit väldigt känslomässigt och psykiskt påfrestande. Det har varit för mycket periodvis. Och jag var aldrig egentligen tänkt att vara den där offentliga personen. Jag var inte redo för vad det skulle innebära. Jag var inte redo att möta den press från omgivningen och omvärlden som helt plötsligt omgärdade mig. Jag är inte byggd för att vara den offentliga Amanda som jag nu blivit. Jag var inte redo eller stark nog att klara av det. Det var inte jag. Och den bilden av mig som ofta skapats hos mina politiska motståndare, i media och på andra håll har ofta kanske inte riktigt motsvarat verkligheten i någon högre grad.
Eller så har den det. Det kanske är så att det finns två av mig. En offentlig Amanda och en privat Amanda. Problemet är att samtidigt som den offentliga Amanda blivit väldigt upphaussad här och var och väldigt ifrågasatt här och var, så har den privata Amanda dels blivit väldigt undanskuffad. Dels har hon blivit väldigt mycket blygare, mer försiktig och kanske även till stor del alltmer rädd. Tillbakadragen.
Det är skönt att veta att människor runtomkring mig ändå har till viss del uppskattat det jag gjort. Det jag har stått för. Det är viktigt för mig att det jag gör inte enbart ses som väldigt kontroversiellt eller att jag blir stämplad som en total foliehatt. Jag anser att jag har en väl grundmurad ideologi och en världsbild som jag kan stå för. Att jag har något att säga och något att tillföra. Även om jag inte alltid har kraften och den känslomässiga orken att stå upp och faktiskt göra just det - att tillföra något vettigt.
Det är skönt att veta att jag faktiskt inte alltid har varit ute och cyklat ändå. Det är tufft nog ibland som det är.
Därför blev jag också så himla glad när min vän och folkpartikollega Jessica skrev ner ett par rader åt mig på Facebook efter mitt senaste utbrott här på bloggen. Hon skrev att:"Ditt engagemang är helt underbart och ditt sätt att skriva väcker engagemang
hos andra. Det får mig att le, skratta, fnysa och hoppa högt och att kunna
skriva så att andra reagerar är en en otroligt värdefull kompetens för vem vill
lämna sin omgivning oberörd. Jag håller inte alltid med dig (det hade både varit
orealistiskt och tråkigt) men tycker alltid att det är givande att läsa det du
skrivit eftersom det ibland vidgar mitt eget sätt att se på omgivningen. Stor
kram!"
Det kom verkligen precis i rätt tid. Jag vet att jag får många att hoppa högt ibland då jag skriver. Men jag är väl helt enkelt en väldigt känslomässig människa och jag skriver från hjärta, mage och skrev till stor del.
Jag antar att jag är såväl barfotabarn, estet, gothjävel och hippie i samma person. Ganska mycket av en övervintrad hippie är jag nog innerst inne. Och inte alls gjord för de fina sociala rummen, även om jag ständigt skapar mycket uppmärksamhet och tumult när jag väl är där - till nytta eller till last för många och inte minst mig själv.
Och det är ju förstås på gott och ont. Så är det. Men att jag berör och att jag faktiskt säger saker på ett sätt som människor kan ta till sig och om saker som faktiskt spelar roll... det är viktigt. När jag tappar den förmågan eller för den delen min motivation att göra det, så finns en risk att jag lämnar och lägger av. Så länge jag fortfarande kan beröra och göra skillnad, så väljer jag att fortsätta. Om än i en något liten annan takt. Förstås. Det är ändå livsviktigt för mig att vila en aning nu. Att ta det litet lugnare.
Men all cred till Jessica som verkligen är en bidragande orsak till att jag orkar fortsätta. Dina ord gav mig orken att fortsätta en stund till när jag funderade på att stänga av och lägga av. De gav mig också mer motivation att fortsätta arbeta för en valseger 2010 och för ett varmare och mer värdigt Folkparti inför framiden.
Tack! Och tack till er andra som också stöttat en tid. Ni är ovärderliga och ni är otroliga. Jag är oerhört glad att ni finns, allihopa.
All min värme! Vi ses på de politiska barrikaderna. Åtminstone en stund till.
2009-11-20
Landsmötet: Innovationskraft och utbildning
I korthet från Folkpartiets Landsmöte:
Äntligen pratar partiet om innovationskraft och kunskap som en väg ut ur den nya västliga medeltiden och för att skapa en väg in i den globala gemenskapen igen.
Tack!
2009-11-17
Malmström (Fp) ny EU-kommisionär
Regeringen har nominerat Cecilia Malmström (Fp) som ny svensk EU-kommisionär. Ett bra val, då jag tycker att Cecilia utstrålar precis den optimism inför framtiden, EU och världen som jag tycker att inte Fp, utan regeringen, Sverige och Europa behöver så mycket mer av.
Jag är glad att även moderaterna som regeringsledande och som största parti inom alliansen kan tänka sig att stötta en kandidat som inte kommer från de egna leden.
Jag ser det som stort för Sverige, men också för Europa med Cecilia vald som den nya svenska EU-kommisionären. Jag håller nu tummarna och hoppas på att det blir precis så bra som jag hoppas att det ska och kan bli.
SR, SvD, Klamberg, DN, DN 2, AB, Ex, GP, Sydsvenskan, SVT, Beijbom, Liberati, Bawars Värld, Jonas Sjöstedt, Dick Erixon, Mikael Wendt, Svensk Historia, Edvin Alam, Mathias Sundin, Fredrik Malm, Frykman, Runo, Mats Engström, Högbergs tankar, Khroniskt, Nattis 2.0, Per Altenberg, Johan Westerholm, Magnus Andersson, Ulf Bjereld, HD,
Jag är glad att även moderaterna som regeringsledande och som största parti inom alliansen kan tänka sig att stötta en kandidat som inte kommer från de egna leden.
Jag ser det som stort för Sverige, men också för Europa med Cecilia vald som den nya svenska EU-kommisionären. Jag håller nu tummarna och hoppas på att det blir precis så bra som jag hoppas att det ska och kan bli.
SR, SvD, Klamberg, DN, DN 2, AB, Ex, GP, Sydsvenskan, SVT, Beijbom, Liberati, Bawars Värld, Jonas Sjöstedt, Dick Erixon, Mikael Wendt, Svensk Historia, Edvin Alam, Mathias Sundin, Fredrik Malm, Frykman, Runo, Mats Engström, Högbergs tankar, Khroniskt, Nattis 2.0, Per Altenberg, Johan Westerholm, Magnus Andersson, Ulf Bjereld, HD,
2009-11-15
Drömmar om egen-el
Eftersom jag blev så kritiserad för att leva i fablernas värld då jag pratade om egen-el härom sistens tänkte jag att jag skulle strö litet salt i såren på mina belackare och visa på att det finns möjligheter att skapa något bättre. Något större.
Om viljan finns, och en liten gnutta finansieringshjälp från staten, så finns rätt mycket vi faktiskt kan göra för att komma en bit på vägen.
E24 skrev för ett par veckor sedan om entreprenörerna Lennart Carlsson och Karin Adalberth som ägnar sig just åt privat vindkraft och hus som producerar mer el än de faktiskt gör av med.
Och inte måste de där sakerna till hus se ut som igloos eller Darth Vaders badkar heller.
Tekniken finns redan och det kan se riktigt sådär himla bra ut dessutom. Vad som är problematiskt här är att det är så förbaskat dyrt att installera. Och så krångligt med tillstånd. Men om det går att lösa i Italien, Danmark, Tyskland, Holland... varför skulle det inte gå i Sverige?
Nog är det väl dags att verkligen börja fundera på det där med grönt boende på allvar nu snart?
Kanske ett tips till min egen partiledning nu när vi går kräftgång i Sifo-mätningarna och verkligen behöver se till att plocka in unga, urbana och gärna kvinnliga väljare i väljarlägret... Jag kan tänka mig att jag själv skulle bli mycket gladare på partiet om vi faktiskt verkligen började tala energipolitik, klimat och visioner. Det var länge sen sist.
Folkpartiet borde vara mer gröna än grå, kanske. Det är dags nu. När kommer de vassa förslagen och de stora drömmarna från partiledningen? Kanske på landsmötet nu alldeles snart?
Förlåt mig fader, ty jag har syndat (en hälsning från overklighetens folk)
Bilden hämtad från MyOwnSelf.com
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Jag har undlåtit att läsa fader vår var morgon och var kväll.
Likväl är jag troende. Om inte på en treenig Gud, så på något som värmer mitt hjärta om kvällarna och skänker mig tröst.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Jag har undlåtit att stanna hemma och valde att tro på karriären. Nu vet jag att karriär inte är något för mig. Jag inser mitt misstag och undrar hur jag kan försona. Vill fader hjälpa mig åter till den rättfärdiga vägen?
Jag trodde mig fri att tala, såsom människor är fria att tala. Jag inser nu mitt misstag och ska som en god kvinna tiga i församlingen. Jag ska tiga i riksdagen och jag ska tiga i sängen då du slår mig och håller mig och straffar mig. Jag vet det är för mitt eget bästa.
Förlåt mig Fader, ty jag blev sjuk av min kärlek. Jag är illa ute nu och jag behöver din hjälp. Vänder du då din kind till, eller din rygg?
Förlåt mig Fader för att jag inte var redo att behålla mitt barn. Jag är ensam nu. Så ensam. Och det smärtar, men mest av allt smärtar min avsky. Mot mig själv för min svaghet. Min avsky mot mig själv smärtar mer nära nog mer än din.
Jag trodde mig vara fri att arbeta, men hade fel. Jag förstår nu varför jag inte fick stanna. Varför jag inte fick fortsätta arbeta för dig. Du skämdes över mitt leverne och jag vill be dig om ursäkt. Det ter sig självklart nu att jag borde och ska skämmas för att hedra dig. O Herre. O Fader. O Omvärld... Jag ska inte synda igen. För mig är arbetet hemmet. Jag ska anpassa mig.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Jag kunde inte skänka min man en son. Jag föddes steril och kan inte skapa liv. Jag vet att det är syndernas straff och jag ber dig ändock om syndernas förlåtelse. Jag ber om ursäkt för mitt misslyckande. Jag ber dig om nåd och önskar att jag kunde åstadkommit bättre.
Jag är ledsen, O Fader. Jag har syndat och legat med en annan kvinna. Jag är besviken på mig själv för min svaghet och för köttets lusta. Jag ber dig om förlåtelse och din välsignelse. Jag ber om att bli frisk och sann mot dig återigen.
Förlåt mig Fader. Jag kastade mig ut från Västerbron. Jag ville inte göra det, men ditt fördömande blev mig övermäktigt. Jag orkade inte längre stå emot. Jag är ledsen att jag svek dig och jag faller nu till min död och hoppas att slippa mer lidande då ditt fördömande kännes mig straff nog för mina synder.
Förlåt mig, Fader, ty jag har levt med flera. Vi var alla lyckliga och vi mådde bra ihop. Det var värme och kärlek och lycka, men vi insåg att vi gick emot din vilja och vi lever inte längre ihop. Vi vill be dig om ursäkt och vi söker syndernas förlåtelse. Vi kan be fader vår och vi kan be Ave Maria, men blir vi någonsin renade för vårt syndiga leverne?
Förlåt mig Fader, ty jag hoppas än att få slippa din skärseld. Jag hoppas slippa dina törnen, ditt spjut i min sida. Jag hoppas få slippa ditt kors, ditt spott och ditt spe. Jag hoppas få bli förlåten en dag för mina synder och för mina syndiga tankar.
Förlåt mig Fader, ty jag sålde mig själv. Det var igår och penningarna mina var slut. Jag hade inget val, förstår du. Och du har talat om för mig att jag måste tiga och att jag måste tåla. Du talte om för mig att jag intet var värd. Men se jag var värd den slant jag fick för att jag särade igår, Fader. Och det fick mig att känna mig bra. Jag skäms nu och känner mig tom, ty jag vet att du fördömer mig och att jag aldrig kan stå rak i ryggen i din närvaro igen. Jag skäms, men då. Just då. Då mådde jag bra. Jag bör skämmas, jag vet.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Jag ville hjälpa världens alla människor till kärlek och värme och omtänksamhet. Jag ville vara så mycket mer. Jag ber om ursäkt för en svag kvinnas syndiga tankar. Jag förstår nu att det inte var min plats. Jag ber dig om förlåtelse.
Förlåt mig Fader, ty jag önskar dig fortfarande väl. Trots att du hatar mig så och trots att du trotsigt bjuder mig att hata dig så önskar jag dig väl. Jag är en svag människa - icke kapabel till hat. Jag ber dig om förlåtelse för min svaghet och önskar att jag ska bättra mig.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Jag bytte kön och blev man. Jag sökte att bli lika stark som du och jag kände mig inte inombords som en kvinna. Har jag syndat nog och räcker ditt fördömande för att stoppa skärselden att bränna mig?
Ty jag är rädd, Fader. Jag är rädd för ditt hat. Jag är rädd för din syn på mig. Jag är rädd för dina skrämmande ord och din ondska. Jag ber dig att inte hata mig. Jag ber dig om din acceptans och din kärlek. Så som jag ock älskar dig.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Du ser, jag föddes i fel land och ser inte riktigt ut som du. Mitt hår är annorlunda och min hud likaså. Jag har mörkare ögon och jag talar annorlunda än du. Min Gud är densamma, men bär för mig ett annat namn. Gör det mig ond? Gör det mig syndig, Fader?
Jag har en väl rundad mage, Fader. Jag är inte vacker nog. Borde jag svälta mig mer? Jag kan säkert om du vill. Vill du förlåta min lättja?
Jag tycker om söta underkläder, Fader, Jag tycker att det är vackert och det får mig att må bra. Jag vet jag borde skämmas. Jag som bara är en gammal nucka! Be för mig fader och för mina synders förlåtelse.
Förlåt mig, Fader, för att jag tycker människor är vackra och för att jag förälskar mig så lätt. Jag är på tok för billig och jag kan inte alltid hålla på mig, Fader. Jag vet att jag syndar och jag vet hur hemsk jag är. Be för mig, Fader. Och välsigna mig och min jakt på syndernas förlåtlse.
Jag är ingen kulturelit. Jag är en vanlig människa. En sådan som inte finns, säger du. Och du har nog rätt, för under din blick känner jag att jag inte finns. Att jag inte är värdig nog. Jag har spelat min teater och jag har dansat mina danser och jag har skrivit mina dikter, men jag är aldrig fin nog i dina ögon och jag vet det nu. Pina mig. Jag har säkerligen förtjänat det.
Förlåt mig Fader, ty jag är inte rik som du. Jag är fattig och jag har inga summor på banken. Jag är belånad och jag lever snålt. Men jag har funnit kärlek i mina vänner och i min familj. Inte minst den valda. Det är mig rikedom nog. Jag ber dig Fader att förlåta mig.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Min man lever med en omskapt kvinna. Jag var inte född sådan och jag vet att jag inte borde, men jag kunde inte låta bli. Jag sökte helhet och frihet och frälsning. Jag ville få vara jag. Nu lever han med mig och han älskar mig trots att jag är en omgjord kvinna. Jag ber dig, för oss båda, om syndernas förlåtelse.
Be för mig, Fader. Ty jag behöver dina böner. Jag behöver dina drömmar och visioner. Jag behöver din tilltro till mig, Fader. Men varför hatar du mig så?
Är det för att jag är född i ett annat land som du hånar mig så? Är det därför jag inte får leva här? Därför jag inte får arbeta fastän jag själv vill det? Förmodligen har du rätt och jag ber dig att förlåta mig mitt felstag. Jag önskar jag kunde göra det ogjort.
Är det för att jag levt med en annan man som du hatar mig så? För mitt underbett eller för min onda ryggs skull? Är det för mina svaga ögon du avskyr mig så innerligt, eller för kärleken till mitt barn?
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat. Jag förlovade mig med en Dotter av Judéen. Jag ber om din förlåtelse, ty det jag gjorde var fruktansvärt. Jag vet. Jag mår illa och jag känner din blick emot mig. Jag borde vetat bättre, och jag ber dig om ursäkt, Fader. Men jag älskade henne och hon var så vacker. Hon fick mitt hjärta att brinna.
Jag vet, endast ditt hjärta ska få mig att brinna och endast den rätta tron är god nog. Jag kan kasta mig ut från Västerbron återigen. Jag kan hoppas att försvinna. Att sluta. Att därigenom glädja dig.
Ty jag är overklighetens barn i den värld som endast har plats för verklighet. En verklighet. Din verklighet. Jag ber dig om förlåtelse för min svaghet.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Jag är i dåligt skick för att arbeta. Mitt inre kokar och jag skakar och gråter. Jag har ont och jag har klia i själen. Förstår du hur jag menar? Jag har ont och jag lider och jag orkar inte längre andas. Jag är slut, jag är trött, men jag kan inte somna. Jag vill få sova nu, men jag mår så dåligt av dina ord och din stämma. Jag mår så dåligt av ditt hat och mina tankar och alla känslor... de kan inte lämna mig ifred. Jag ber dig att lindra min smärta. Kan du lindra den, så jag kan arbeta igen.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Jag var hungrig, förstår du. Jag har inte ätit på fem dagar och pengarna är slut. Jag är sjuk och kan inte längre arbeta. Jag visste intet annat och det smärtade mitt inre så, då jag stal den frukt som nu skapar mig sådant lidande. Jag hade mått bättre av att svälta och jag hade bättre utan ditt förakt. Jag vet. Jag borde lärt mig nu. Förlåt mig att jag gick över dina gränser.
Jag föddes utan kön, Fader. Jag vet inte varför jag straffats så, Fader. Snälla Fader, förlåt mig.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Min verklighet rämnar och min identitet vacklar. Jag är ond, jag vet. Jag är värd intet och noll och jag borde skämmas över att jag inte vet vem eller vad jag är. Jag ber om din förlåtelse, ty jag tappar fotfästet. Jag vet inte vart jag hör hemma längre.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Jag föddes till ett ovanligt namn.
Jag har sparat bilder på min älskade och jag vet att du tycker illa vara. Jag skäms.
Jag föddes med en märklig irrande blick och en känsla av otillräcklighet. Jag var inte stark nog.
Jag föddes rastlös och utan förmåga att koncentrera mina tankar och min blick. Jag har svårt att lära, Fader. Straffa mig för det, för det har jag sannerligen förtjänat. Jag kan ha ärvt mina svårigheter för mina synder. Låt mig lida. Kasta mig på dina blickars bål. Tysta mig och lär mig att tiga.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Jag förstår inte samhällets regler riktigt. Jag föstår inte vem som är stark eller svag. Jag förstår inte vem som sitter med all makten. Jag föddes sådan, förstår du. Jag är inte som andra. Jag kan inte riktigt tänka klart och jag försvinner ibland. Men jag kommer alltid tillbaka. Jag kommer tillbaka till dig, Fader. Varför kan det inte få duga?
Jag föddes ock med ett märkligt ben som förhindrar mig från att gå. Jag ber dig om ursäkt. Det var inte min mening. Jag ber om syndernas förlåtelse, Fader. Vill du se mig? Vill du skänka din blick för en stund åt mig?
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Jag är liten och inte gammal nog och jag är ensam i denna världen. Jag är i ditt land utan ditt lov och jag borde inte vara här. Jag vet, Fader. Kan du förlåta dig och förbarma dig, Fader?
Jag är liten och inte gammal nog och jag är ensam i denna världen. Jag är i ditt land utan ditt lov och jag borde inte vara här. Jag vet, Fader. Kan du förlåta dig och förbarma dig, Fader?
Jag blev våldtagen, Fader. Jag vet det förmodligen var mitt eget fel, Fader. Jag vet att jag borde straffas. Renas. Jag vet att jag är förbrukad nu, Fader. Och jag skäms. Jag skäms så illa. Jag lider. Det gör så ont. Jag vet du ser ned på mig och att jag har mig själv att skylla. Jag borde ta mig i kragen och fortsätta. Om än något mindre viktig. Om än mindre värd. Om än mindre ren. Om än utstött från samhället och förkastad av dig och dina likar.
Jag lärde mig att älska fastän jag inte fick. Jag lider av all denna värmen och den gör mig ont nu. Ty jag vet att den gör dig ont då du känner den ondska min kärlek skapar. Den ondska som slår emot dig och hotar dig så. Men varför hotar jag dig så? Varför hotar min kärlek?
Jag är overklighetens barn! Hur mycket ska jag lida för att bli helad? När är jag ren och när blir jag verklig?
Jag ville fly min ångest och alla hårda känslor som slår och slår som vågor inom mig. Jag tog mig en fix och jag förtjänar mitt straff. Ty jag är overklighetens barn och därför sökte jag mig till overkligheten. Ty i Din verklighet var jag ju aldrig välkommen. Du hånade och du slog mig och jag ville fly. Jag tog min fix och jag flög iväg. Fri för en stund. En liten stund av respit, en liten stund i en annan värld. Min värld. Den som inte finns. Den där jag trodde jag hörde hemma då jag inte fick tillhöra din. Nu står jag här ensam. Utan värld, utan verklighet. Jag vet jag borde skämmas, men jag kan inte längre.
Du får förlåta mig Fader, men jag tänker inte skämmas längre. Jag tänker stå rak.
Du får förlåta mig Fader, om du vill. Det är slut nu. Jag är klar med dig, O Fader. Jag är klar med ditt förakt. Jag tänker byta mitt kön. Jag tänker lägra en annan kvinna. Jag tänker inte skämmas för mitt kön. Jag tänker inte skämmas för min kropp. Jag tänker inte längre skämmas för mina synder. Jag tänker vara en hel människa med fel och brister och jag tänker älska dem alla lika väl och lika mycket.
Jag värnar min frihet och min kärlek och min tro. Jag värnar även min nästas tro. Jag värnar världen och Jorden och miljön. Jag värnar värme och omtanke.
Jag har fått nog av dig, Fader. Jag är overklighetens barn och jag utmanar dig.
Jag går emot dig, Fader. Jag inte så mycket faller som vandrar behagfullt nedåt till det fördärv där jag trivs allra bäst.
Jag tänker ta mig ton, Fader. Jag tänker uttrycka min vilja. Jag har ätit frukten från kunskapens träd, Fader och jag ser nu att du ljugit för mig.
Du är inte min religion, Fader. Du är inte den som har rätten att döma mig. Ty du har ingen kärlek kvar. Ingen tolerans, ingen omtanke, ingen värme. Du är stel, Fader. Som en skulptur, som en fresk. som en målning på betong. Den kalla betongen, den grå, i staden där jag bor.
Min GUD har allt det. Min GUD är god. Och varm och välsignande. Min GUD unnar mig frihet och lycka och kärlek. Min GUD unnar mig njutning och att få vara mig själv. Min GUD unnar mig min kärlek till den nästa jag själv väljer och som väljer mig. Min GUD dömer inte. Min GUD hånar inte. Min GUD gör ingen skillnad mellan verkligt och overkligt.
Min GUD skapte världen för mig och för mina systrar och bröder och vi är alla lika. Vi är alla bra. Vi är alla värdefulla och vi ärver denna Jorden tillsammans. Alla för alla och kärlek som kärlek. Vi är alla kroppar och vi är alla själar och vi trivs i det.
Du kan gå nu, Fader. Jag har fått nog av dig. Jag har fått nog av ditt förtryck. Till skogs, Fader. Dra inte mer vanära över min bygd. Gå nu, Fader. Verkligheten väntar och du vill inte missa tåget.
Gå nu, Fader, ty du har dragit vanära över GUD's ord. Du har dragit vanära över kärleken och värmen och budskapet om evig frid.
Gå nu, Fader, ty du har hatat för mycket och fördömt för ofta. Du har värnat dig själv snarare än din nästa och du har girigt styrt min värld för länge. Du har värnat din egen makt och du skall icke få göra det längre nu. Jag är klar med dig, Fader. Gå!
Gå nu, Fader. Ty DU har syndat.
Gå!
Detta är en hälsning och ett upprop. En vandring har börjat bland overklighetens folk. Låt oss vandra hand i hand och låt oss gå stärkta tillsammans och mota den verklighet vi inte vill leva i för en sekund. Låt oss slippa lida mer och låt oss styrka varann. Vi är många och vi kan så mycket mer. Vi är overklighetens folk och vi har kommit för att stanna.
ScaberNestor, Tianmi, Zaramis, Liberala Kvinnor på AB Debatt, SR, Ex, Ex 2, Ex 3, SvD, SvD 2, SvD 3, SvD 4, SvD 5, SvD 6, DN, DN 2, AB, AB 2, AB Debatt, HD, GP, Dagen, Röda Berget, Sydsvenskan, Sydsvenskan 2, Rickard Wendel, In Your Face, Stefans Konspirationer, Mary, Mary 2, Kent Persson, Kent Persson 2, Ekonomismen, Lenas Blogg, Vonkis, Louise P på Newsmill, Edvin Alam, Peter Andersson, Johan Ingerö, Ekot, jj.n, Ann-Sofie Wågström, Jöran Fagerlund, Liberati, Liberati 2, Liberati 3, Liberati 4, Liberati 5, Liberati 6, Liberati 7, Liberati 8, Klamberg, Klamberg 2, Klamberg 3, Klamberg 4, Fria, Seved Monke, Fredrik Frangeur, Liberal och Långsint, Beijbom, Beijbom 2, Skånskan, Roger Jönsson, Angie Roger, Elin Frid, Niklas Mattsson, Nils Erik Lindblom, Maria Ferm, Maria Ferm 2, Maria Ferm 3, Maria Ferm 4, Maria Ferm 5, Maria Ferm 6, Maria Ferm 7, Maria Ferm 8, Vellingebor på AB Debatt, Anders Wallner, Anders Wallner 2, Trollhare, Trollhare 2, Trollhare 3, Trollhare 4, Trollhare 5, Trollhare 6, Trolhare 7, Trollhare 8, Dagbladet, Times of India, BBC, Peter Sunde (Newsmill), Witchbitch, Opassande, Johanna Sjödin (Ex), ProjO, Per Pettersson, Fader Hägglund själv, Prästflickan, ArvidFalk, Axess, Karl Sigfrid, Rehbinder, Sylvia Plath (cred till Trollhare), Oscar Fredriksson, Rödgrön.se, Prylportalen, JensO, Lisa Magnusson, Expo, Rasmus Jonlund
ScaberNestor, Tianmi, Zaramis, Liberala Kvinnor på AB Debatt, SR, Ex, Ex 2, Ex 3, SvD, SvD 2, SvD 3, SvD 4, SvD 5, SvD 6, DN, DN 2, AB, AB 2, AB Debatt, HD, GP, Dagen, Röda Berget, Sydsvenskan, Sydsvenskan 2, Rickard Wendel, In Your Face, Stefans Konspirationer, Mary, Mary 2, Kent Persson, Kent Persson 2, Ekonomismen, Lenas Blogg, Vonkis, Louise P på Newsmill, Edvin Alam, Peter Andersson, Johan Ingerö, Ekot, jj.n, Ann-Sofie Wågström, Jöran Fagerlund, Liberati, Liberati 2, Liberati 3, Liberati 4, Liberati 5, Liberati 6, Liberati 7, Liberati 8, Klamberg, Klamberg 2, Klamberg 3, Klamberg 4, Fria, Seved Monke, Fredrik Frangeur, Liberal och Långsint, Beijbom, Beijbom 2, Skånskan, Roger Jönsson, Angie Roger, Elin Frid, Niklas Mattsson, Nils Erik Lindblom, Maria Ferm, Maria Ferm 2, Maria Ferm 3, Maria Ferm 4, Maria Ferm 5, Maria Ferm 6, Maria Ferm 7, Maria Ferm 8, Vellingebor på AB Debatt, Anders Wallner, Anders Wallner 2, Trollhare, Trollhare 2, Trollhare 3, Trollhare 4, Trollhare 5, Trollhare 6, Trolhare 7, Trollhare 8, Dagbladet, Times of India, BBC, Peter Sunde (Newsmill), Witchbitch, Opassande, Johanna Sjödin (Ex), ProjO, Per Pettersson, Fader Hägglund själv, Prästflickan, ArvidFalk, Axess, Karl Sigfrid, Rehbinder, Sylvia Plath (cred till Trollhare), Oscar Fredriksson, Rödgrön.se, Prylportalen, JensO, Lisa Magnusson, Expo, Rasmus Jonlund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
