Liberatis saga är slut

Nu är det då sagt. Liberati finns inte mer. Under slutet på kvällen den 26 september meddelade Liberati att projektet läggs ner efter två mycket intensiva och framgångsrika år.

Vi har åstadkommit mycket och vi har skapat ett starkt och tydligt arv inom den svenska politiken och inom den liberala rörelsen.

Efter valet för en vecka sedan har det spekulerats i vad det kanske litet tragiska resultatet kommer att leda till. Sverigedemokraterna in, regeringen kvar men i minoritetsställning (jag tänker inte ens börja gå in på allt fusk och allt slarv i samband med valet - det kommer bara göra mig ledsen) och med tre små partier som blir mindre till fördel för det stora. Vi har nu tre följepartier som alla går mot en mer konservativ hållning, samt ett starkt moderaterna. En alliansregering är förstås strålande. Jag måste säga det ändå, att alternativet hade jag inte velat ha, trots allt. Kanske mest med tanke på hur sossarna har tappat all ideologi och alla visioner, miljöpartisterna tappat sin linje helt och vänstern helt sopat banan med valprogrammet. Men en regeringsroll för Alliansen räcker tyvärr inte. Risken finns att detta blir Moderaterna show nu. Att småpartierna får mindre att säga till om, färre statsrådsposter och så vidare. Och att de bara blir utfyllnad i politiken. Vilket vore väldigt sorgligt. Jag är inte säker på att det är något jag känner mig helt och hållet bekväm med.

Själv tror jag att hur det än går med Alliansen och den kommande mandatperioden, så finns det mycket positivt i politiken också. Det finns möjligheter och det finns en framtid därute. Det finns en möjlighet att saker och ting ändå blir bra. Frågan är bara vilken väg jag själv vill ta.

Jag vet vilken framtid jag vill ha, men inte helt säkert hur jag ska uppnå den eller bidra till att vi tillsammans kan uppnå den.

Det är ingen hemlighet att jag kritiserat de repressiva tendenserna hos bägge blocken genom de sista åren. FRA, IPRED, datalagringen, tvångskissningar, övriga övervakningslagar, högre murar vid gränserna, von oben-perspektiv på integrationen, vansinnigt svårt att hantera de problem som uppstått i samband med omarbetningen av socialförsäkringssystemen. Och så vidare.

Jag stannar kvar där. I det. Och funderar på om det kommer att bli bättring under de kommande åren. Jag är inte helt säker. Jag är inte ett dugg säker på att något av de nuvarande blocken kan åstadkomma den skillnaden jag vill ha och faktiskt rent ut sagt kräver. Definitivt inte sedan flera av de människor jag satt allra störst hopp till och som jag arbetat allra mest med under de sista åren inte fått förnyat förtroende av svenska folket och alltså blir tvungna att lämna riksdagen. Jag är inte helt säker på att de förlusterna och bristen på nya vettiga röster kommer att räcka för att väga upp en alltmer konservativ linje, ett hårdare samhällsklimat och en hel drös rasister i riksdagen. Jag är alls inte säker.

Dessutom har jag funderat mycket på huruvida jag alls vill fortsätta i politiken för egen del. De sista åren har tagit hårt på mig. Och under valrörelsen har jag drabbats av väldigt tunga besked på det privata planet. Det innebär att det just nu inte enbart handlar om Folkpartiet eller Liberaldemokraterna för min del. Utan snarare i än högre grad handlar om huruvida jag vill fortsätta inom politiken alls. Överhuvudtaget.

Så mycket har hänt. Tvångsoutning av min medicinska historik, hot, förtal, stalkers, förföljelser, sexuella trakasserier från såväl okända som människor som verkligen borde veta bättre och som finns inom den politiska sfären, liksom en hel del flaming, har varit min vardag. Varje dag. Mycket positivt har hänt också. Men väger det verkligen upp alla gånger? Jag har varit stressad under de här åren på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag har haft väldigt ont om tid att faktiskt bara vila, vara med min familj, fundera över livet och skapa någon slags fungerande tillvaro.

För stunden tänker jag inte ta ställning till om jag stannar i Folkpartiet eller går över till Liberaldemokraterna. Många har frågat och det får ni gärna göra. Men förvänta er ännu inga svar. I den mån jag alls kunnat välja, så får det vara min ensak en liten stund till. Jag vill hinna landa först. Känna efter. Avsluta min anställning på Luf, vars kontraktstid går ut i veckan och hitta ett nytt jobb.

Jag tänker njuta av hösten, spendera tid med familj, vänner och andra jag tycker om. Ta långa bad och promenader. Känna efter om det blir ett race till överhuvudtaget och i så fall var. Eller om jag helt enkelt köper en gård nånstans ute på landet eller flyttar tillbaka till Bangkok eller Nebraska. Det får vi helt enkelt se.

Någon gång i oktober eller november antar jag att jag vet mer ordentligt hur jag gör med mitt liv och mitt politiska engagemang. Jag ber er respektera det faktum att jag just nu funderar och tar tid att andas och varva ner efter en intensiv valrörelse och så ses vi och hörs här och annorstädes allra senast då och förmodligen även innan.

Intressant.

Idag: Hedra Pela Atroshi på Sergels Torg!

Jag räknar med att närvara på Sergels Torg ikväll. Demonstrationen ikväll sker för att hedra Pela Atroshi 11 år efter hennes död. Jag hoppas få se många av er andra på plats också. Snälla! Kom! Kom!

Kom inte bara för att fördöma vad som skett och sker. Kom också för att hylla friheten, livet, drömmarna och hoppet.

Det är otroligt viktigt att vi tar ansvar för att visa att hedersvåld och hedersmord aldrig är ok. Det är viktigt att förstå att detta inte enbart är något som berör en liten grupp människor som vi eventuellt inte kommer i kontakt med till vardags. Vi på Lugna gatan 10. Detta är något som händer i hela samhället. Varje dag. Det är ett problem som drabbat Pela och som drabbat Fadime med döden. Det har drabbat även många andra. Idag lever mängder av människor i rädsla såväl i Sverige som utomlands.

Problemet är inte bara någon annans. Problemet finns även i den så kallade svenska kulturen. Det drabbar även här unga tjejer, kvinnor, barn, hbt-personer och andra. Oavsett hudfärg, oavsett religion, kultur och etnicitet. Därför är det också allas ansvar. Vi är alla delaktiga. Vi är alla berörda. Det är allas vår skyldighet att säga stopp!

Det är vår förbannade skyldighet att ställa oss bredbenta och med gemensam röst tala om att vi inte accepterar och aldrig någonsin kommer acceptera den sortens våld som föds ur kontrollbehov, fördomar och maktstrukturer. Det är viktigt att vi visar att alla har rätten att själva bestämma över sitt liv, sin kropp, sin sexualitet och sina egna val. Det är nödvändigt att vi aldrig glömmer för att vi aldrig ska kunna svika nästa medmänniska som utsätts och som lever i rädsla och med fara för sitt liv. Vi måste finnas där. Vi måste ta ställning. Vi måste våga se. Och vi ska banne mig förändra!

Arrangerar gör Glöm Aldrig Pela och Fadime Riksföreningen (GAPF). Inbjuden är förstås DU. Och du kommer få sällskap av ett flertal politiska partier, organisationer och enskilda.
Tid: kl. 18:00-19:00






Facebookevent här.

Talarlistan:
Inger Stark, Styrelseledamot i Riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime.
Birgitta Ohlsson, EU minister (FP)
Sedika Mohammadi, Iranska kvinnors kamp för frihet.
Bibbi Steinertz, Kvinnor för fred.
Veronica Palm, Riksdagsledamot (S)
Désirée Pethrus Engström, Riksdagsledamot (KD)
Amineh Kakabawa, Riksdagsledamot (V)
Hillevi Engström, riksdagsledamot (M)
Live musik och sång av sångaren och styrelseledamoten i GAPF Jan Hammarlund under manifestationen.
Confrencie för manifestationen är Bayan Nasih.

Kontaktperson: Inger Stark,
Tele: 0706194124
E-mail: inger.stark@stockholm.se

Arrangör:
Glöm Aldrig Pela och Fadime Riksföreningen.
Medarrangörer: Barnen Först, Kvinnor för fred, Alma Europa, Kulturella föreningen för kurder i Sverige, Varken hora eller Kuvad, Iranska flyktingars riksorganisation och Iranska kvinnors kamp för frihet
För mer information, ringa gärna Inger Stark på 0706-19 41 24, eller gå in på www.pelafadime.se

ALLA är hjärtligt välkomna på manifestationen kl 18:00 den 23 juni, 2010!

Glöm aldrig Pela och Fadime Riksföreningen.
www.pelafadime.se

GAPF Riksföreningen.
Köp! Pela & Fadime-bandet och bär det! Markera kampen mot hedersmord och rätten att bestämma över våra liv!
Bli medlem redan idag!
Tel: 070-441 10 75
Plusgiro: 400 92 96- 7

Intressant.

Heja tant GredDelin!

Beatrice Ask föreslår nu att vi ska införa greddelina kuvert för att skicka underrättelser, domar och liknande till sexköpare för att skapa en skamfaktor kring dem. Det är viktigt att grannarna får veta och att familjen får veta. För det ska samhället ta på sig att bestämma och utföra.

Det är nog en jättebra idé.

När vi ändå är igång - kan vi inte utöka tvångssteriliseringarna till att inte bara omfatta sexuella minoriteter som trans- och intersexuella samt psykiskt sjuka till att även inkludera alla andra som har ett omoraliskt leverne? Jag tycker det skulle vara helt och hållet strålande.

Och så kan vi kanske stämpla deras pass med ett O för Omoralisk. Och varför inte en färgglad stjärna som de tvingas bära på bröstet när vi ändå är igång?

Varför har ingen tänkt på det förut? Varför är det inte redan infört? Jag tycker det känns skönt att vi äntligen är helt och hållet på rätt väg nu och ser till att ställa moralskåpet och skamskänken där de ska stå.

Ja, men egentligen... borde vi inte spärra in dem allihopa på livstid och låta dem göra rätt för sig på ett eller annat vis?

Det här har vi väl sett förr?

Michael Gajditza fortsätter att briljera på bloggen Svensk Myndighetskontroll och Niklas Starow och Zac skriver vidare om Beatrice Ask och hennes tvångslagar. Nu ska vi visuellt brännmärka omoraliska människor i Sverige. Igen, höll jag på att säga. Det här har vi ju sett förr.

Börjar det inte likna ett totalt psykiskt och känslomässigt sammanbrott snarare än balanserad rättspolitik nu? Det kan liksom inte vara på riktigt...