Wikileaks, Assange, överklaganden och det öppna samhällets sista skälvande månader

Ja, vad ska man säga. Det finns många som är trötta på hela hysterin nu. Varför ska Wikileaks sammankopplas med Assange och den rättshysteri som blåser upp ikring honom?

Jag börjar få lätt ont i magen då något så otroligt viktigt som yttrandefrihet, källskydd, demokrati och ett fritt internet ligger i vågskålen och det samtidigt blir en sådan personhysteri, en massa konspirationsteorier och en massa fokus på något som alls inte borde påverka själva Wikileaks som organisation och den enorma frågan som kan påverka hela världen under oerhört lång tid framöver. Det är så oerhört snaskigt och så oerhört... onödigt. Ovärdigt ett rättssamhälle, trots allt. Ovärdigt en demokrati. Och i än högre grad rättssamhällen och demokratier. Det är många inblandade nu. Jag undrar om någon av dem vet det allra minsta om vad demokrati är för något till att börja med. Oavsett vilket fall man kikar på i detta. 

Jag orkar inte överhuvudtaget med fler turer kring Assange just nu. Försöker fokusera på allt det andra. Jag tänker inte döma eller fria utan bara undrar om man inte borde försöka göra allt man kan för att oavsett läget göra detta till en så rättssäker process som möjligt. Jag är böjd att hålla med om att det är svårt att undvika konspirationsteorier rörande hanteringen av det här eländet till historia, även om man vill och verkligen anstränger sig. Men är det vi härute som ska döma och fria, eller är det domstolarna?

Och vad med hela den här totalsmetiga biten med borgen eller inte borgen, överklaganden och allt vad det är? Jag blir bara inte klok på det. Jag blir inte klok. 

Oavsett vad, så vet jag att jag inte har en aning om huruvida Assange är skyldig eller inte. Jag kan inte nog om det. Det ser tunt ut utifrån, men jag har inte alla fakta. Och jag tänker inte döma eller fria. Det är inte upp till mig att göra och jag är glad att jag inte har det ansvaret på mina axlar. Men jag efterlyser mer sans mitt i allting. Och jag vill se starkare försök att skydda någon form av rättssäkerhet för alla inblandade. 

När det gäller vad som händer kring Wikileaks och yttrandefriheten, pressfriheten och allt som hänger samman där är jag säkrare. Faller vi i den striden är det över med det öppna samhället och demokratin och den frihetliga västern för en mycket lång tid framöver. Det har vi inte råd med. Det får inte hända. Jag kan bara hoppas. Jag kan bara be. Och fortsätta kämpa för att allt det jag tror på inte ska ta slut redan under det kommande året. Är det slutet på det öppna samhället vi ser nu? Vad vet jag... Men det ser inte bättre ut.

Johanna Nylander skriver, tycker jag, rätt så klokt idag. Torbjörn Jerlerup har gjort det tidigare. Hax är rätt mycket inne på ett liknande spår. Det kan vara värt att ta sig en funderare. Wikileaks och Julian Assange är inte samma sak. Jag är bekymrad över hur en möjlig rättssäkerhet eventuellt sätts ur spel just nu med den hysteri som blåst upp. Och jag är lika frustrerad över hur illa det här kan komma att bli rörande Wikileaks och hela soppan som kan komma att slå hål på internet som vi känner det och ställa till en oändlig oreda för tryckfrihet, pressfrihet, källskydd och det öppna och transparenta samhället som verkligen är grunden för all demokrati av idag. 

Hur i helvete kunde det gå så illa...?

DN, Mary, Vakare, Vardagskrig, Blogge, Svensson, Rudberg, Ann-Mari, Guardian, 

Amerikansk domare vill införa korrektiv våldtäkt av lesbiska i armén

Jo, ni läste rätt. I en artikel som publicerades i måndags på den konservativa nyhetssiten The Daily Caller skrev den amerikanska domaren Joe Rehyansky att han inte ville ha en massa bögar i armén. Men lesbiska kunde man gått släppa in, för att då fanns det ju gott om utrymme för deras manliga kollegor att konvertera dem och hjälpa dem att bli mer "mainstream" igen.

Jag har skrivit en del tidigare om den amerikanska vidrigheten vi är vana att kalla Don't Ask Don't Tell som hittills styrt över huruvida hbt-personer har fått tjänstgöra i de amerikanska väpnade styrkorna. Diskussionerna har gått heta den sista tiden, men detta måste nog vara ett av de totala lågvattenmärkena. Det kan vara värt att nämna att nyhetssiten tillslut fick skämmas litet grann och nu har redigerat den ursprungliga artikeln så att den inte framstår som riktigt lika way out:

The conservative news site The Daily Caller has removed part of an article that suggested lesbians be allowed into the US military so that their male colleagues can "convert" them.

Critics say the article went as far as to suggest corrective rape for lesbians.

"Lesbians should be allowed to serve, gay men should not," declared Joe Rehyansky in an article published Monday. Rehyansky, an Army veteran who served in Vietnam, is a part-time magistrate in Hamilton County, Tennessee, and a former assistant district attorney.

In the original article, Rehyansky concluded that his lesbians-only policy "would get the distaff part of our homosexual population off our collective ‘Broke Back,’ thus giving straight male GIs a fair shot at converting lesbians and bringing them into the mainstream."

Ett par av er som läser det här nu tror jag säkert har en vag aning om hur otroligt förbannad jag blir då jag hör om sånt här. För många av er kanske det räcker med att säga att... ni har ingen aning och det kanske är lika bra. Nu ska jag gå och koka sönder en stund, så hörs vi sen.

Läs mer här.

Obligatorium: Läs också Amanda Hess!

Intressant.

Ett par gäss oplockade rörande våld mot kvinnor och hedersvåld

Jag tror att få som kikat i tidningarna missat att F! tagit sig an Sd och diskuterat våld mot kvinnor sista stunden. Har hur som helst en eller ett par oplockade med Sd just nu i vilket fall, efter alla invasioner i mina kommentarsfält här och på andra håll, så jag kan gott lägga mig i.

I grunden borde vi egentligen tala om det faktum att vi ju ändå har lagar till skydd för kvinnor idag, men att de sällan används eller inte används fullt ut. Vi har en lagstiftning för att förhindra dels våld i hemmet och dels för att stoppa och, i de fall det förekommer, kraftfullt bestraffa sexuellt våld. Men det lagrum som finns används alltför sällan. Att bara skrika efter fler och hårdare lagar hjälper inte. Det som är fel är ofta snarare kunnandet om genus och våld inom rättsväsendet, hos polisen och andra berörda myndigheter. Man använder inte möjligheten att ge besöksförbud och liknande. Man använder inte det fulla lagrummet att döma. Och det är ett jätteproblem. Det är svårt att på något som helst vis skydda sig mot såväl anhöriga som stalkers idag och det är svårt att ens få någon att lyssna på de problem som finns. Det ser jag själv efter att också för egen del ha råkat ut för övergrepp, stalkers och överfall vid ett flertal tillfällen under de sensaste åtminstone 15-20 åren.

Våldtäkter och våld mot kvinnor är ju något Nyamko brinner mycket för, vilket Helene Odenjung skriver om också. En del har gjorts för att förbättra situationen inte minst för kvinnor i Sverige som råkar illa ut idag. Men mycket återstår att göra. Jag hoppas att vi får en möjlighet att göra det under kommande mandatperiod.

Det som betecknas som lägenhetsbråk, familjeangelägenhet och övrig orsak är ofta rent våld mot kvinnor och/eller barn och ungdom. På samma vis döljer man också statistiskt att hedersvåld också förekommer i svenska hem och bygger därmed en felaktig och farlig grund för exempelvis Sd att hävda att hedersvåld enbart förekommer bland invandrare. Vilket inte på något vis överensstämmer med verkligheten. Svenskar är, även om det inte är populärt att höra det, precis lika goda kålsupare.

Inte minst kvinnor och HBT-personer kan ofta intyga att i väldigt många fall är hedersrelaterat våld mycket vanligt även i svenska hem. Svartsjukerelaterat våld är också mycket vanligt förekommande och tyvärr även rena våldtäkter och andra övergrepp på kvinnor och barn. Föräldrar, syskon och andra har samma motiv för att bete sig på samma vis gentemot även svenska kvinnor och HBT-personer. Och i vissa fall även mot pojkar/män. Senast i slutet av förra veckan kunde jag påbörja en stöttningsprocess för en transsexuell tjej som hotas till livet av sina syskon och sin far på grund sin vilja att byta juridiskt kön. Det är varken första eller sista gången. Efter drygt ett och ett halvt decennium som stödperson inom HBT-världen har jag fått en rätt klar bild av läget inom den gruppen och tyvärr måste jag säga att svenskar är mycket tydligt representerade i gruppen som slår, hotar och begår övergrepp mot HBT-personer. Det pratas tyst om det, men det borde inte behöva vara tabu idag. Det är dags att lyfta det.

När det gäller våld mot kvinnor i hemmet, våldtäkter och andra övergrepp kan jag även där se en tydlig bild av att det är gott om svenska män som slår, hotar och våldtar. Även i fall då en svensk kvinna börjar dejta en utländsk man eller kvinna och dylikt. I de fallen skulle det vara intressant att se vilka partisympatier föräldrar, släktingar och syskon har och om det är så att det kan röra sig om en vurm för samma ideal som genomsyrar exempelvis Sd och andra liknande partier.

Jag håller med Gudrun då hon kritiserar Sd för att vara dåligt insatta och fördomsfulla. Det blir lätt väldigt genant och löjligt då man diskuterar med argument som knappt ens gick hem på 1930-talet. Och framför allt gör man kvinnor och andra grupper en väldig otjänst genom att man därmed osynliggör en stor del av den problematik som faktiskt finns i ett försök att gynna sina egna intressen. Det är knappast de utsatta kvinnorna som vinner på det.

Man kan prata om utvisningar hur mycket man vill, men ska vi då även utvisa svenska våldtäktsmän? Man kan prata om fler kameror, men det enda det leder till är ytterligare övervakningshysteri och tyvärr väldigt ofta en falsk känsla av trygghet. Kameror förhindrar inte brott och upptagningarna är sällan bra nog för att duga som bevis vid en rättegång. Att där finns en kamera innebär inte att ett ingripande från polisens sida sker särdeles mycket snabbare, då polisens fysiska närhet till brottet ändå alltid är det avgörande. Tydliga rapporter finns från Storbritannien som är världens mest tv-övervakade nation. Där har brottsligheten inte minskat överhuvudtaget på grund av kamerorna. Däremot lever befolkningen med falska förhoppningar om en trygghet som inte finns. Och jag förstår att somliga av de unga män som röstar på Sd säkert skulle älska att även montera in kameror i vartenda sovrum i landet i jakt på människor som begår övergrepp mot kvinnor och barn? Det vore verkligen en syn för gudarna, känner jag.

Samma sak gäller den angiverilag som finns idag och som säger att en person är skyldig att ingripa direkt vid åsyn av våld. Plötsligt har en hel befolkning blivit såväl blind som döv och stum. Av rädsla för att ingripa väljer man att blunda. Ingen vill ju bli dömd för att inte ha gjort tillräckligt och därmed försvann även de vittnen som tidigare funnits. Vilket säkerligen inte var grundtanken då lagen infördes.

Där finns andra möjligheter att agera. Exempelvis genom att se över hur våld i hemmet bemöts i vården, i rättsväsendet och på andra håll. Förmodligen behöver man se över möjligheter till skydd och stöd en hel del. Mer utbildning behövs absolut för att bryta mönster som är så fastlagda i samhället som dessa.

Vi behöver också sluta inbilla oss att exempelvis alla våldtäkter sker i hemmen. Det har varit litet grann den linje man drivit från stödgrupper under en tid, vilket säkert varit bra just för att uppmärksamma att våld i hemmet varit vanligare än man tidigare velat erkänna. Men det har gjorts till priset av att man slutat diskutera utomhusvåldtäkter och stalkerfenomen istället. Än idag är arbetet för att skapa tryggare utomhusmiljöer och fungerande miljöer i hemmets närmiljö väldigt eftersatt.

Det behövs en mer sammanhållen och konsekvent satsning för att komma tillrätta med den här problematiken. Det behövs mer kunskap om övergrepp och våldsproblematik i skolorna, på arbetsplatser och överallt i samhället. Det behövs en översyn rörande myndigheters och rättsväsendets roll i att hantera och beivra våldet och förmodligen en ny praxis vid rättsliga prövningar. För att förändra denna trenden måste vi se till att betacka oss fördomsfullt predikande om att en eller annan specifik grupp ligger bakom detta. Vi måste se att detta är ett genomgripande mönster i hela samhället och att det måste tas itu med som ett sådant. Inga andra vägar duger. Inga andra vägar är tillräckliga.

Beelzebjörn gillade inte riktigt upplägget på Sd/F!-debatten. F! Västra Götaland skriver, inte helt otippat. Vargek talar om knock-out. Mikael Andersson skriver om det pinsamma kunskapsföraktet samtidigt som Peter Andersson är kritisk mot att Sd får mediautrymme för att trumma ut sina fördomar. Fantastiska Trollhare har ett sätt att uttrycka sig som verkligen förundrar. Som vanligt träffande.

Intressant.

Kvinnans rätt inte självklar i Sverige

Det finns så mycket som gör ont i mig så som samhället ser ut idag. Det är så mycket som jag anser vara så väldigt fel. Cynismer som skadar människor allvarlig på så många vis. Insortering i första, andra, tredje och tjugofjärde klassens medborgare. Första, andra, tredje och trehundranittionde klassens människa. Avståndstaganden, övergrepp, administrativa spärrar skapade för att stänga människor ute och visa dem att de inte duger som de är, att de inte är bra nog, fina nog. Inte hör hemma. Inte har rätten till rättigheter. Utanförskapsvurmen. Insortering och utsortering. Legal, illegal. Människa, undermänniska. Äkta, falsk, fel ond, farlig... Det gör ont att se.

Därför har kampen för gömdas och papperslösas rätt varit viktig för mig och varit en av de kampanjer jag varit med att driva inom Luf och Folkpartiet som känts hela vägen rakt igenom min kropp på många vis.

Kanske för att jag själv råkar veta vad det innebär att inte ha fulla rättigheter i ett samhälle som slår sig för bröstet i sin strävan att hävda att inga orättvisor och skillnader mellan människor existerar. Men det gör de.

Som den gången jag själv blev överfallen och sönderskuren så pass att en enda läkare i landet kunde hävdas ha kompetensen att laga och sy ihop på rätt vis. Hon sade att hon visst kunde, men sade också att... "jag gör inte trans". Varför jag tvingades att under stora risker resa över halva världen för att låta mig bli sammansydd av en läkare i ett annat land. Helt och hållet på egen bekostnad. Skadorna jag fick och bär på kommer jag aldrig bli av med. Och flera av dem hade inte varit nödvändiga om jag inte nekats vård.

Som den gången jag insåg att mina drömmar om ett litet liv att se växa upp i min närhet tog slut på grund av fruktan och avsky inför den människa jag är och som jag mot min egen önskan och förskyllan alltid har varit. Det var den dagen jag insåg att hela mitt liv, hela min existens, allt jag är och varit och någonsin kommer att bli, allt jag står för, är politiskt på ett sätt som de flesta av er därute inte ens kan drömma om.

Och på samma vis som jag inte på något vis kan styra över vad i mitt liv som är offentligt eller privat, vad som är jag och vad som är något slags politiskt slagträ, finns där många andra grupper som hamnat i samma situation men av många olika skäl. Sexsäljare, drogbrukare, invandrade svenskar, och inte minst de papperslösa. De gömda. De så kallat illegala. De som inte har rätten att existera. De som ska svältas och straffas och kastas ut till vilket pris som helst och som nekas de grundläggande rättigheter världssamfundet enats om och som nekas rätten att bli behandlade som de människor de faktiskt är.

Människovärde är faktiskt någonting som inte på något vis är en självklarhet i Sverige idag. Människovärde är en bonus som bara förunnas somliga.

När blev världen så kall? När blev den så omänsklig och så uteslutande? När blev världen sådan att den liksom började skära i mig som infekterade törnen och ståltråd om mitt hjärta? Jo, precis så. För att det är olidligt att höra om hur människor behandlas av vårt stolta samhälle idag. Varje dag.

Bland dagens papperslösa och gömda i Sverige är många kvinnor. Kvinnor utan rättigheter. De har ingen rätt till vård i många fall. De har ingen möjlighet att söka hjälp om deras tillvaro rasar och de utsätts för hot, övergrepp, våldtäkter eller bara ett vardagligt helvete som straff för något så naturligt grundläggande som att ha haft ett sexuellt samliv som lett till graviditet.

En papperslös kvinna som misshandlats eller våldtagits vågar ofta inte söka hjälp. Hon vågar sällan begära hjälp om hon lever under hot och hon har ofta få möjligheter att vända sig någonstans överhuvudtaget för hjälp, stöd eller någon som helst möjlighet till vård. Hon har inte rätt till preventivmedelsrådgivning eller annan relaterad vård, annat än rent faktisk mödravård. Och även den rätten varierar runtom i landet. Hon har inte rätt till abort. Hon kan inte hämta ut p-piller även om hon skulle få dem utskrivna, då hon ju saknar legitimation och personnummer. Och skulle oturen vara framme och hon ändå blir gravid, finns risken att det lilla livet i magen riskerar avslöja henne. Avslöja hennes dolda tillvaro i Sverige. Något de flesta helt enkelt inte har råd med. Inte sällan på grund av risken att förvisas tillbaka till ett samhälle där enorm fattigdom, hot, övergrepp, miserabla förhållanden och i värsta fall fara för livet väntar.

För dessa kvinnor finns sällan något annat alternativ vid sidan av en abort. En abort som utan subventioner kostar 20 000 kronor. En ofattbar summa för de allra flesta. Återstår gör endast en medicinsk abort i en lägenhet eller ett hyrt hotellrum och som riskerar leda till omfattande blödningar, skador och i värsta fall dödsfall.

Vi vet att detta försiggår i Sverige idag. Vi vet att där finns en marknad. Samtidigt vet vi från exempelvis Region Skåne att kostnaderna inte behöver bli enorma för att inkludera även papperslösas rätt till vård i landstingens verksamheter. Det är förhållandevis små pengar det rör sig om, men det är resurser som kan rädda liv, som kan förebygga allvarliga skador och sjukdomar. Som vi borde kunna erbjuda av den simpla anledningen att vi alla faktiskt är medmänniskor. Och för att om oturen varit framme hade det kunnat vara vi.

På samma vis som kvinnor nekas aborter, preventivmedel och annan vård, nekas de också grundläggande undersökningar i form av exempelvis cellprover. Därför att ett resultat från en cellprovsundersökning alltid skickas hem till folkbokföringsadressen. Något som papperslösa och gömda mycket sällan kan eller vågar tillhandahålla.

Synen på de här potentiellt rätt makabra problemen varierar kraftigt mellan olika vårdinrättningar. Det förvånar inte. Det är olika kulturer mellan olika avdelningar, där finns olika lösningar och personalen är inte densamma. Ofta sprids ryktet om välvilligt inställd vårdpersonal inom slutna nätverk och där finns den enda lindringen, den enda mildringen av problemet. Men det räcker inte.

Vi måste verkligen se över rätten till vård för papperslösa nu. Inte minst för de kvinnor som far så oändligt illa idag och som verkligen behöver samhällets stöd på så otroligt många vis.

Vi har en skyldighet som medmänniskor. Vi har inte rätten att slappna av, släppa, blunda, förneka och sedan slå oss för bröstet i vår självgoda övertygelse om svensk jämställdhets enorma förträfflighet förrän sådana här vansinnigheter sopats upp på historiens soptipp där de hör hemma.

Intressant.

Vem är papperslös?
En papperslös person är någon som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om tillstånd, eller efter att ha ansökt om tillstånd men fått avslag. Hur många personer som lever som papperslösa i Sverige går inte att säga, men det rör sig antagligen om 10 000 - 30 000.

Papperslösa personer delas in i två grupper: 1) De som blivit avvisade eller utvisade och håller sig undan i Sverige för att de inte kan eller vill återvända till landet de kommer ifrån, de som ”gömmer sig”. Och 2) Personer som befinner sig i Sverige men aldrig har ansökt om något tillstånd för att vistas i här.

Vad säger lagen om vård för asylsökande och papperslösa?
Papperslösa vuxna, samt papperslösa barn som aldrig varit inne i asylprocessen, har endast rätt till omedelbar hälso- och sjukvård, men ingen subventionering utgår.

Asylsökande vuxna har rätt till vård som ”inte kan anstå” – som om den uteblir innebär en risk för patientens hälsa. Den bedömningen görs av läkaren i varje enskild situation. En helt klar definition för vad ”vård som inte kan anstå” är finns inte. Asylsökande vuxna har dessutom rätt till mödravård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning.

Asylsökande och gömda barn under 18 år har samma rättigheter till hälso- och sjukvård som svenska barn.

Har vi människor ryggrad nog att stoppa detta?

Snappar upp hos Jens Odsvall en text som verkligen, verkligen berör mig. Jag låter den gå till er. Oförändrad, i sin helhet, precis som den är.

Anledningen till att jag blir så förbannad på påhopp under en politisk valrörelse i Sverige är att jag tycker att den därmed förringas och håller sådan ohygglig sandlådenivå!

Jag har smädat litet grann av ren ilska. Jag har surat. Jag har dragit igång en kampanj för att prata visioner istället. Åtminstone det sista är åtminstone något som är litet kreativt och positivt laddat mitt i allting. Jag hoppas att ett par av er vill följa efter och hjälpa till att lyfta den linjen i valrörelsen istället, hädanefter.

Så varför blir jag så in i helvete förbannad för jämnan då? Det har inte bara att göra med att jag sitter här och råkar vara känslomänniska. Det har att göra med att saker sker därute i världen som vi fullständigt ignorerar. Skiter i. Så länge vi kan kasta skit på varann och sedan glada i hågen gå ut och köpa oss ytterligare en ny iPhone.

Men ta gärna del av vad livet därute innebär. Utanför femtioskyltarna. Jag vill be er att läsa och verkligen känna efter. Ni kan förresten gärna läsa detta också. Bara för att.

Kan vi sluta med dumheterna nu och börja jobba för en framtid som är värd att stå för nu? Vi alla?

För att ingen del av världen är bättre än den värsta skadan någon av oss åsamkar en annan individ. Ingen är värd det öde ni kan läsa om nedtill. Inte heller det öde ni kan läsa om via länken strax här ovanför. Vi skulle vara politiker, vad? Inte clowner? Väx upp! Ta ett ansvar för världen! Börja jobba för förändring!

"Hur känns det hos kvinnan som ska amputeras i ögonen för att försvarat sig?

Kan vi kalla oss kvinnor med medmänsklighet så länge sådana fruktansvärda verkligheten händer någonstans i världen? Räcker det bara att benämna en dag för kvinnorna i världen nämligen 8 mars kvinnodagen, när vi läser och hör om föraktet mot kvinnor och flickor varje dag? Vi får en tillfällig empati och dagen efter glömmer vi det. Nej, bakom dessa namn och siffror och hemska händelser finns människor med känslor som har hamnat i Djävulens händer. Men vi människor…

Nu läser vi om Azam ,inte bara om hennes hemska öde utom om hennes känslor och upplevelse.

Azam, gift, 21år bodde med sin svärmor. En dag när hon är ensam hemma kommer någon och vill våldta henne. I Försvar kastar hon lutet på förövaren. Mannen förlorar ett öga och hon dömdes till att bli blind (att hennes båda ögon tas ut enligt mulornas lag 269 och 270). Hade hon varit en man skulle hon då ha straffats med ett öga men hon är en kvinna. (Mans ett öga mot kvinnas två ögon)

Domen fastställdes enligt iranska tidningar på ett offentligt ställe.

Har Du någon gång tänkt hur de sista stunderna kan gå för dessa kvinnor. När jag tänkte lite djupare kände jag mig precis bredvid henne. Rum och tid spelade ingen roll, bara känslor, gråt, förakt, hämnd…

”Gårdagens skymning är min sista gång, sista gång att se solens nedgång. Gryningen också blir, solens sista uppgång. Det var värt att vara vaken och se de sista gudomliga skeendena. Solen kommer och går men grymheten i detta land är kvar. Den sista upplevelsen att …”, det bankar i hennes hjärta … Hon suckar, ”det kan inte vara sant”. Hon sätter sin hand på hjärtat och fortsätter neråt. Med skakade hand känner hon på magen och sina långa ben för att bli säker att detta är sant och ingen dröm. Tyvärr hennes röra på den fuktiga kalla fängelsehålan bekräftar hennes tvekan.

Har Du någon gång tänkt på hur gryningen och skymningen är vackra.

Afsaneh"

Jag vet inte hur det är med er, men jag är så jävla förbannad att jag inte kan låta bli att gråta och skrika just nu. Jag tål det tamejfan inte!

Om ni någonsin undrat varför jag gav mig in i politiken, så behöver ni inte undra så himla mycket mer. Välkomna till verkligheten.

Intressant. 

Transfobi, hat, våld och tvångsvård

Jo, så nu ska man inte få byta kön ens om man är myndig (någon som hört mig ropa om det faktum att vi transsexuella redan är omyndigförklarade och exempelvis inte får välja läkare själva, och dylikt?) enligt någon dammig psykolog som Expressen lyckats fiska upp. Bra, förmodligen. De behöver komma upp till ytan, dammas av och bli uppmärksammade på vilket sekel de lever i. Och Svenska Kyrkan anser visst (pdf), återigen, att tvångssteriliseringarna är ett bra sätt att hålla människor i schack och förhindra dem att bryta den heterosexuella tvåsamhetsnormen med mamma-pappa-barn. Så ohyggligt charmigt. Läs dagens artikel i Expressen. Det känns som om SM i icke-medmänsklighet snart borde vara avgjort.

Mjo... det beror ju på hur man lägger betoningen, inte sant?

Jo, men de har nog rätt. Jag föredrar också tusentals självmord, en massa Kissies och Metro-journalister som springer och tvångsoutar folk till höger och vänster och ett samhälle som bygger på total oförståelse för psykologi, medicinsk forskning och människors rätt till sin egen kropp, sexualitet och fortplantning. Morfologisk frihet har ju aldrig varit viktig. Fråga feministerna. Det låter jättecharmigt att vi borde ta HÅRDARE tag mot alla dessa jäkla normbrytare. Vi borde nog spärra in dem riktigt ordentligt också. För säkerhets skull.


Så hette det ju om hiv-positiva på 80-talet och så har det hetat om och skett med så många andra grupper tidigare också. Både här och utomlands. Tryggast så kanske? Det kunde varit ironi, men å andra sidan... det är i stort sett verklighet idag. 

Vi har ju nu faktiskt ett fall där en ung transkille, exempelvis, blivit hämtad av en hel armada poliser under lektionstid i skolan och med våld förts till ett låst ungdomshem på obestämd tid för att han inte ville gå med på att leva som flicka. Du ska fanimej assimileras, ungdjävul!!! Detta mot föräldrarnas vilja och utan någon tillstymmelse till förståelse från omgivningen. Mamman orkar inte ens besöka sonen på boendet, för att det blir för smärtsamt och för att hon rasar totalt då hon måste gå därifrån ensam.


Polisen i Malmö har gjort sig berömd för att sitta och håna transsexuella självmördare på sina frukostmöten. Mer här. Och här.

Jag själv nekades vård efter en grov våldtäkt (hatbrottsrelaterad) för ett drygt år sedan på grund av att den läkaren som faktiskt hade kunnandet att ta hand om de svåra skadorna (bland annat uppskuren inifrån med en vass och hyfsat lång kniv) tyckte att "visst kunde jag fixa dig, men jag gör inte trans". Vilket lämnade mig med andra läkare som visserligen är duktiga och som är vana att göra könskorrigerande kirurgier, men som fick erkänna att just så duktiga var de inte att de klarade av att reparera denna typen av skador. Resultatet blev skador på urinrör, svällkroppar, slidvägg och urinblåsa som jag aldrig kommer bli av med. Istället fick jag på egen kostnad resa till Thailand för att söka upp min gamla kirurg med risk för att förblöda på planet om det gick riktigt illa. 


På annat håll har vi sociala myndigheter som slåss hårt i domstol för att ta ifrån en accepterande, omtänksam och otroligt stark mamma sin dotter för att dottern ta mig fan inte ska få vara pojke. För det strider mot socialkontorets uppfattning om vad som är rätt och riktigt. 


I Lund nekas studerande på psykologprogrammet rätten att ta emot patienter som en del av utbildningen på grund av sin transsexualism. Också mycket charmigt. För det är ju så att vi alla transsexuella är lobotomerade och inte klarar av att arbeta eller studera överhuvudtaget, var det vad? Nej, just det... lobotomerat har vi nog inte gjort sedan 30-70-talet. Då var exempelvis Thorazine vanligt för att göra transsexuella till medgörliga kollin så att de skulle sluta tänka på att byta kön. Thorazine kallas idag i många fall för kemisk lobotomi.


Jag har själv skrivit om hur Arbetsförmedlingen i Huddinge har ägnat sig åt att tala om för mina potentiella arbetsgivare att de inte borde anställa ett sådant monster som jag. Och att de, enligt sina interna register, ansett att jag behöver en arbetsgivare som tillåter mig att ägna mig åt sexuella aktiviteter hela dagarna på arbetstid. Det lär ska vara ändrat numera, men jag litar ju helt och fullt på att jag kommer få en sjysst hjälp att finna jobb igen nästa gång jag hamnar där.


I andra fall har personer blivit outade på jobbet här och där och fått lämna sina arbetsplatser samma dag. Andra blir hotade till livet av sina arbetsgivare och arbetskamrater och glastaket är så lågt att det knappt går att krypa under det. Baktalerier och mobbning på arbetsplatser idag är ett enormt problem. Vård för transsexuella i alla möjliga situationer ska vi inte prata om.  


En kvinna jag känner bodde för något år sedan inneboende hos en manlig bekant och hade just påbörjat sin transitionsprocess. En natt vaknade hon av att den manliga bekanta och hans vän med grovt våld överföll och våldtog henne. Sent omsider lyckas hon fly lägenheten och tillkallar ambulans. Ambulansen lämnar henne på gatan med orden att ser man ut sådär, så får man faktiskt skylla sig själv. Efter att tillslut ha fått vård söker kvinnan upp socialkontoret för att få stöd och hjälp och möjlighet till ett tillfälligt boende. Hon har svårt att återvända hem av uppenbara skäl. Men socialkontoret svarar då att sådana som hon kan ju inte bo i vanliga bostadsområden eller på vanliga skyddade boenden för vanliga människor. Det måste hon ju förstå? Så hon hänvisas helt enkelt till den lokala flyktingförläggningen istället. Hon har nu inte ens utländsk bakgrund (även om det i sig också vore ett fullständigt absurt skäl till en sådan hantering i mina ögon), så vad har hon att skaffa på en flyktingförläggning, menar de sociala myndigheterna?

Exemplen efter 16 år som stödperson, ett gäng år som öppet transsexuell är många. Och nu när jag får kontakt med människor jag inte känt tidigare i rollen som någon slags offentlig förebild för den här gruppen har jag hört så mycket att de flesta inte skulle tro att det är sant. Men tyvärr är det det. Och inför denna makabra människosyn är vi som transsexuella jäkligt små för det mesta. Det finns inte mycket att sätta emot, helt enkelt. Jag har fler vänner som dött för egen hand, ställda emot detta samhället, än jag kan räkna. Något hundratal nu. Ett tag vågade jag inte logga in på communities som Qruiser, Helgon och andra siter, för att jag bara kände på mig att idag kommer det finnas ytterligare ett namn som är markerat i grått på den här sidan. Idag är det ytterligare en gravsten. 


Om sedan bloggvärldens stjärna Kissie blir ledsen för att hon tvångsoutat en välanpassad och välfungerande transsexuell tjej till den här omvärlden och tvingas att stå till svars för det, så må det faktiskt vara hänt. Man kanske borde tänka sig för litet grann då och då och sluta vara så jäkla rädd själv. Dålig självkänsla övervinns inte genom att slå sönder andras liv. Tyvärr kan vi konstatera att Kissie kanske har bråkat med alldeles för många människor för ofta förr som inte varit starka nog att stå emot, och att hon lärt sig att hon kan komma undan med det. No more! Det finns alldeles för många därute som arbetar för de transsexuella idag för att något sådant ska passera obemärkt. Man slår inte på den som är svag, sägs det ju. Kissie har lärt sig att göra motsatsen. Det kanske kan vara en nyttig, fabelliknande berättelse, detta, att komma ihåg i framtiden. På något vis. Jag tycker fortfarande att Kissie borde skämmas häcken av sig. Och förhoppningsvis dra litet lärdom av detta.

Phelps: Fags die, God laughs

Eller kanske inte!

Och det borde även somliga otroligt transfoba psykologer och andra vårdgivare göra. Det borde Arbetsförmedlingen göra. Liksom alla arbetsplatser, föreningar, myndigheter, skolor och andra institutioner som känner med sig att det är på detta viset de behandlar sina medmänniskor. 


Eller ska vi fortsätta att lämna vårdsökande i sticket och placera transsexuella på flyktingförläggningar, slutna anstalter eller allra helst i koncentrationsläger igen?

Men hämta nu också mig till er kära förläggning i sådana fall. Det är jag och alla andra som inte passar in, förstår jag? Jag ser fram emot sällskap av bögar, flator, polyamorister, bdsm:are, rullstolsbundna, neuropsykfolket, epileptikerna, judarna, narkomanerna, sexsäljarna, muslimerna, romerna, resande och alla andra som inte passar in. Bunta ihop oss alla bara. Återinför det glada, ariska och cisheteronormativa folkhemmet utan tolerans för avvikelser. Vi kommer festa tillsammans som vore det år 1999. Jag anmäler mig härmed frivilligt. Kom och hämta mig hemma i Huddinge. Jag väntar på fångbussen ute på gården. Får jag bara packa matsäck först? Vill någon vattna mina blommor under tiden jag är borta?

Intervjuas alltså i Expressen om kravet på 18-årskrav för vård och allra mest kirurgi på transsexuella, samt dålig vård i allmänhet. Samt om kyrkans fortsatt benhårda krav på att sådana där jävlar som jag ta mig fan ska tvångssteriliseras till vilket jäkla pris som helst. För att ingen har rätten att sticka ut från några normer här inte. Inte i välordnade Sverige. Och så finns det länder som Nepal som redan infört rätten att registrera sig som tredje kön... Här väntar vi fortfarande på en fungerande namnlag. Eller för den delen möjligheter att få barn för oss som redan är sterila. Samma sak gäller förstås för många andra grupper idag. Homosexuella män, intersexuella och andra. Carina Hägg (S), vart är du?


Vad har hänt med Europa och med Sverige idag? Jag trodde någonstans att vi kanske, faktiskt, hade lärt oss någonting...




intressant.


Sydsvenskan, Guardian, Womanist Musings, Rasmus, Birgitta Ohlsson, P2, AB, DN, Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni, SR, SVT, TV4 Nyhetskanalen, Expressen Ledare, Peter Andersson påpekar att Sverigedemokraterna är igång igen. Vännen Akko skriver. Café Liberal, Linnéa Darell.




Och fantastiska Catrine Norrgård och Fannie Finnved skriver i UNT.

Rape games... ett nödvändigt ont?

Jo, jag har också uppmärksammat den där diskussionen som går just nu kring det japanska spelet som går ut på att man ska våldta unga tjejer.

Kan till att börja med konstatera att det inte är första gången jag springer på något sådant och att jag alltså på inget vis är förvånad. Det här är tydligen tämligen vanligt inte minst inom den japanska ungdomskulturen. Och förstås finns det miljoner saker man kan säga om det. Jag kan inte säga att jag fattar det och jag kan definitivt inte säga att jag gillar det. Mycket av det jag skulle kunna säga är allt annat än snällt.



Förstås är jag väl rätt mycket partisk med tanke på att jag bara för ett drygt år sedan själv råkade ut för ett övergrepp och fortfarande har jätteproblem såväl psykiskt som fysiskt till följd av det. Det var inte direkt rosa små moln som kretsade kring mig den gången och det är det fortfarande inte.

Fan vet vad de här spelen gör med en människas psyke och med kvinnosyn och andra värderingar hos de (förmodar jag) mestadels unga män som spelar skiten. Jag är inte hundra på att jag vill veta. Och jag är helt säker på att jag inte vill få reda på det vid fel tillfälle i framtiden heller om det skulle visa sig att det fanns ett direkt sammanhang. En gång räcker alldeles utmärkt.

Vad jag däremot vet är att jag är den sista som ska göra den kopplingen. Jag lämnar över det till de människor som faktiskt vet. Forskare, psykologer, läkare, statistiker. Därför att samtidigt som vi härsknar till på det här spelet och vad det uppenbarligen går ut på, så är det märkligt att Japan tydligen har en av de lägsta frekvenserna av våldtäkter i världen. Det kanske förvånar, men moralens högborgar här i västvärlden har ett betydligt högre antal våldtäkter per person än vad exempelvis spelets hemland Japan har. Vad beror det på?

Jag har helt ogenerat lånat statistiksammanställningen här nedan från Skivad Lime (Källa FN):

Land	Våldtäkter per 100 000 invånare
Kanada	78,08
Australien	77,79
USA	32,05
Sverige	24,47
Storbritannien	16,23
Sydkorea	12,98
Taiwan	4,08
Japan	1,78

Är det så att vi mestadels bara ägnar oss åt moralpanik här hemma i trygga lilla Sverige? För här händer ju inte sånt på riktigt? Vi som inte har såna spel drabbas ju inte? Jag är rädd att så inte är fallet. Det händer därute. Men inte på grund av ett datorspel utan på grund av betydligt djupare fel i värderingarna och i samhället än så.

Kanske måste vi trots allt skilja på fantasier och verklighet? Kanske måste vi inse att spelet i sig är relativt ofarligt även om det strider mot våra principer att tycka det?

Samtidigt som jag blir oerhört förbannad rent personligen blir jag ändå väldigt oroad över att det första alla gör är att börja skrika sig sönder och samman om censur och förbud. Inte för att det inte är den magkänslan jag får själv av att se skiten. Jag mådde rätt illa då jag såg Aftonbladets klipp imorse.

Samtidigt måste vi vara medvetna om vad vi riskerar ställa till med om vi verkligen börjar förbjuda och censurera allt vi inte gillar. Det funkar inte vidare bra att förbjuda allt i omgivningen som inte passar in i våra normer för dagen. Inte bara för att.

Om vi börjar här, så har vi sedan satt igång en händelseutveckling som vi mycket snabbt riskerar tappa kontrollen över. Det är inte acceptabelt att ge upp yttrande- och åsiktsfrihet bara för att vi är många som tycker det här är otroligt motbjudande. Det är inte acceptabelt att ge upp på demokratins grundvärden och grundpelare i ett försök att rädda desamma. Det har inte fungerat tidigare och kommer inte göra det denna gången heller.

Att vi sedan litet här och var anser att vi måste ta i detta är något helt annat. Men gör det då genom diskussioner och genom att tydligt visa på vart vi tycker gränsen går. Det här handlar om att sätta ned foten och tydliggöra sina värderingar snarare än om en himla massa illa genomtänkta förbud sprungna ur ryggradsreaktioner. Birgitta Ohlsson var inne på samma sak då hon intervjuades av Aftonbladet rörande detta. (Se klippet ovan).

Vill du skrika, så gör det. Men ägna dig inte åt att riva sönder grundpelarna för vårt demokratiska samhälle på kuppen.

Inte för ett datorspels skull. Oavsett hur mycket vi ogillar det. Det gäller även mig. Fastän jag mår sjukt illa av att veta om och att se eländet. Det är inte värt det.

Intressant.

Niklas, Gester... med ord, Sigurdhsson, AB, Malin Wollin - AB, Malin Wollin, Perspektiv, Callisto,

En Follow Tuesday för sakens skull

Ibland när jag springer förbi vänner och bekanta kan jag bara spontant fastna för ett uttryck, en känsla, ett sätt att uttrycka sig som är så spontant rätt.

Ibland behövs det inte något superlångt, välformulerat och tungt inlägg för att jag bara ska falla för det stenhårt och känna att här går det inte att andas förrän jag fått utlopp för vad det väcker inom mig.

Sara har den förmågan.

Min motsvarighet till twittrarnas #followfriday får väl bli den här länkningen. Bara för att det berörde mig. För att Sara lyfter ämnet övergrepp på ett sådär självklart och kortfattat sätt som jag själv kanske inte alltid kan, hur välformulerad jag än är.

Vänner, jag ger er StellabyStarlight.

Kvinnan som offer börjar bli fruktansvärt tröttsam som bild

Jag kan bara instämma i vad Witchbitch skriver och tillsammans med henne och ett par andra hylla Aftonbladets Lisa Magnusson då hon ger sin syn på feminismen, den eviga kvinnliga offerrollen, den otäcka kopplingen mellan vad vi har mellan våra ben och den automatiska stigmatiseringen och förväntningarna att vi inte kan styra över våra egna liv.

Varför vet inte jag hur jag vill ha mina knull bara för att jag är kvinna? Innan jag transitionerade var det ingen som tog det för givet att jag var ett offer och därmed inte kunde bestämma själv. Förstås. Efteråt får jag ofta höra just det. Om och om igen. Och gissa om jag fått höra det efter att jag själv blivit utsatt för en överfallsvåldtäkt i början av året... Oj, herregud!

Hur många har inte också undrat om jag inte "ångrat mitt val"? Som om jag kunde styra över det själv. Som om jag skulle backa och säga att nu vet jag bättre...

Jag har sett den mörkaste sidan av att vara kvinna, på sätt och vis. Från att ha levt med alla de där privilegierna man har som man har jag kastats in i en helt ny värld av förtryck och ondska och våldtäkter. Men det enda jag kan se är förtrycket från andra kvinnor som talar om för mig att jag per automatik valt den svaga sidan, att jag måste in i och tänka med och för kollektivet, att jag ska klä på mig en offerkostym och tycka såååå himla synd om mig.

Jag vägrar!!!

Det är så man inte tror att det är sant! För helt plötsligt får jag höra, även från min närmsta omgivning, att nu får jag se hur det faktiskt är. Nu ska jag litet grann få skylla mig själv. Nu är jag välkommen på riktigt in i den feministiska guggelimojen. Nu förstår jag. Eller nåt...

Men jag har aldrig sett mig som ett offer. Jag har aldrig tänkt att den där snubben ska få vinna. Jag har mått dåligt. Självklart! Jag blev tvungen att åka till Thailand för att laga vad han sabbat, för att inga svenska kirurger kunde göra arbetet fullt ut. Och jag kom hem först nu till helgen. Lagad. Det kostade en himla massa. Men det är grejat nu. Jag har inte alls lika ont längre. Och därmed - förlåt att jag säger det - men därmed försvann även en stor del av min inre och själsliga smärta. När det fysiska ontet tog slut, tog också en stor del av det övriga ontet slut. För då kunde jag tänka, sätta upp mål och ge mig fasen på att nu skulle jag gå vidare.

Jag säger inte att det kommer vara hur enkelt som helst. Jag har fått en ordentlig chock, jag behöver fortfarande tid att skapa trygghet och finhet i mina relationer och även då jag är ute och går på stan. Men jag har satt upp målet att jag ska övervinna detta. Och då kommer jag också att göra det. Om ingen fäller krokben för mig på vägen, förstås.

Är jag svagare för det som hänt mig? Har jag suttit och ojat mig över att det kvinnliga projektet nu är slut? Knappast!

Jag kommer aldrig låta karln få göra det mot eller med mig. Jag har haft fruktansvärt ont i perioder. Jag har mått skitdåligt av det. Och jag har haft en himla röra med att reda upp saker omkring mig därefter. Men jag har ALLTID vetat att jag kommer vinna den här kampen. Jag kommer att stå med båda fötterna stadigt på jorden i slutändan - och med tårna skrapande i gruset och redo att fortsätta skutta vidare i mitt liv. För att jag har mål. Jag har starka värderingar som måste ut och som jag behöver utrymme för. Jag tänker fortsätta ta plats. Jag tänker återerövra gatorna. Jag tänker arbeta för att sådant inte ska behöva hända igen.

Så varför vill omgivningen nu sätta offerstämpeln på mig? Förmodligen beror det på samma styvnackade normer som gör att jag bara något år efter transitionen får leva med att mina vänner och bekanta slutat komma till mig då de får datorbekymmer. Det gjorde de alltid förr, men det är få som gör det idag. Trots att jag är lika mycket pc-tekniker med fitta som med kuk. Nu är jag tjej ju, så jag förstår mig inte på sånt längre, väl? Och detta kommer i allra högsta grad från kvinnor. Gärna feministidentifierade kvinnor.

Fattar ni inte att ni kväver mig!?

Tack, förresten till de fina tjejer som funnits där och som stöttat och hjälpt mig upp då jag precis fallit. Det finns fler. Och ingen av er är glömd. Ni har ju faktiskt varit ovärderliga då ni lyft mig och givit mig mina vingar tillbaka! Förstås. Tjejkompisar när de är som bäst! Och bland dem som faktiskt fanns där och stöttade mig fanns också just de som inte bangar för att fortsätta komma till mig med sina trasiga laptops då de behöver en gnutta hjälp, oavsett vad jag har mellan benen. Tjejer som fattar. Tjejer som verkligen förstår. Och som liksom jag inte tror på offerrollen. Det finns såna. Jag lovar.

Jag mådde skitdåligt en kort stund efter övergreppet jag blev utsatt för - över det faktum att jag inte råkat ut för det i hemmet. För det är ju så det ska gå till. Jag förstår målsättningen många feminister har idag av att plocka fram just våld i hemmiljö och i relationer som en mycket vanligare förekomst än det våld och de våldtäkter som sker utanför hemmet. Jag förstår det.

Men är det någonting jag märkt med feminismen idag, så är det DEN TOTALA OFÖRMÅGAN att tänka i fler banor än en på samma gång! Det är ju faktiskt så!

Om man ska fördöma våld i hemmet, så måste man förringa våld utanför hemmet. Om man ska göra kvinnor till offer, så förtar man också kvinnans rätt att vara stark och att INTE se sig som sådant.

Om man anser att det inte finns något sådant (urfånigt) som "den glada horan", så måste all den skiten bort helt. Att man egentligen bara vill få bort "snusket" man upplever är något annat. Det hndlar kort och gott om moralism och föråldrade kristna värdegrunder. Men ingen vill egentligen göra så mycket för den olyckliga manliga industriarbetaren, fastän många av de män jag känner som arbetar i industrin mår ohyggligt mycket sämre än de killar och tjejer jag känner som lever sina liv inom sexköpsindustrin. Man kan inte tänka i två och två. Man kan inte tänka i fler än en väg åt gången, överhuvudtaget. Och det tror jag är livsfarligt!

Vi måste kunna göra det, så feminister vi nu är. För att ingenting i livet någonsin är bara svart eller vitt. För att så himla mycket av vår värld kretsar kring mycket mer komplicerade och avancerade frågeställningar än vad vi gör dem till.

Jag ser inte ner på mina medmänniskor varken för sexköp, sexförsäljning, våldtäkter eller misshandel. Jag anser inte att mina vänner och systrar är mindre värda eller mindre duktiga på att ta beslut som rör dem själva. Definitivt inte på grund av vad de har mellan benen. Det vore ju löjligt!

Jag valde att ge mig själv chansen att bli hel och bytte helt enkelt juridiskt och anatomiskt kön till kvinna för att jag INTE var ett offer. För att jag inte kunde se mig som ett sådant. För att jag INTE såg mig som misslyckad. För att det gjorde mig STARKARE. För att det gav mig FRIHET. För att jag först då kunde ANDAS. För att jag först då fick KONTROLL ÖVER MITT LIV. För att jag först då blev tagen PÅ ALLVAR. För att jag först då kände mig HEL. För att jag inte gått på MYTEN om den ICKEKOMPETENTA KVINNAN som måste låta någon annan (det kvinnliga matriarkatet och den normativa kollektiva spöket) ta alla beslut åt mig.

Jag behöver ingen som talar om för mig att det är synd om mig. Jag behöver ingen som talar om för mig hur ondsinta alla män är (de allra flesta jag känner är så himla underbara - så what's the deal here?!?). Jag behöver ingen som talar om för mig att det är mer rätt om jag knullar på det viset eller det viset. Jag behöver ingen som talar om för mig att jag inte kan (och därmed helst inte FÅR!) resa mig upp efter att jag blivit våldtagen. Det avgör jag tamejtusan själv!!!

Jag är lika fin idag som jag var innan övergreppet. Punkt. Eller... faktum är att jag nog är finare. Jag har fått uppdateringar nu. Rent fysiskt. Jag är ännu vackrare idag än jag var innan.

Det räcker väl annars med att jag fick underlivet fullkomligt sönderslitet av det här? Det är fixat nu, by the way. Det räcker väl med att jag fick jättesåren Berit på armarna och benen? Det har läkt nu.

Jag är ingen själlös docka som inte kan bestämma själv. Jag är inget offer som inte vet hur synd det är om mig. Jag kan avgöra det själv. Tack så himla mycket!

Det är klart att det känns. Det är klart att jag ännu måste arbeta för att bli trygg på gatorna i Stockholm igen. Det är klart att jag är mer noga idag med hur jag rör mig och med att skydda mig så gott det går.

Men tala för guds skull inte om mig vad jag har rätt att känna och inte känna! Tala inte om för mig att jag är ett offer om jag inte ser mig som ett själv!

Oavsett om jag blivit våldtagen eller sålt en stund av min tid, så ska det vara mitt eget beslut. Jag vägrar tolerera att ni sitter där och tycker synd om mig, stigmatiserar mig och ser ner på mig för det. Det ska ni helt enkelt ge f*n i!