Kvinnans rätt inte självklar i Sverige

Det finns så mycket som gör ont i mig så som samhället ser ut idag. Det är så mycket som jag anser vara så väldigt fel. Cynismer som skadar människor allvarlig på så många vis. Insortering i första, andra, tredje och tjugofjärde klassens medborgare. Första, andra, tredje och trehundranittionde klassens människa. Avståndstaganden, övergrepp, administrativa spärrar skapade för att stänga människor ute och visa dem att de inte duger som de är, att de inte är bra nog, fina nog. Inte hör hemma. Inte har rätten till rättigheter. Utanförskapsvurmen. Insortering och utsortering. Legal, illegal. Människa, undermänniska. Äkta, falsk, fel ond, farlig... Det gör ont att se.

Därför har kampen för gömdas och papperslösas rätt varit viktig för mig och varit en av de kampanjer jag varit med att driva inom Luf och Folkpartiet som känts hela vägen rakt igenom min kropp på många vis.

Kanske för att jag själv råkar veta vad det innebär att inte ha fulla rättigheter i ett samhälle som slår sig för bröstet i sin strävan att hävda att inga orättvisor och skillnader mellan människor existerar. Men det gör de.

Som den gången jag själv blev överfallen och sönderskuren så pass att en enda läkare i landet kunde hävdas ha kompetensen att laga och sy ihop på rätt vis. Hon sade att hon visst kunde, men sade också att... "jag gör inte trans". Varför jag tvingades att under stora risker resa över halva världen för att låta mig bli sammansydd av en läkare i ett annat land. Helt och hållet på egen bekostnad. Skadorna jag fick och bär på kommer jag aldrig bli av med. Och flera av dem hade inte varit nödvändiga om jag inte nekats vård.

Som den gången jag insåg att mina drömmar om ett litet liv att se växa upp i min närhet tog slut på grund av fruktan och avsky inför den människa jag är och som jag mot min egen önskan och förskyllan alltid har varit. Det var den dagen jag insåg att hela mitt liv, hela min existens, allt jag är och varit och någonsin kommer att bli, allt jag står för, är politiskt på ett sätt som de flesta av er därute inte ens kan drömma om.

Och på samma vis som jag inte på något vis kan styra över vad i mitt liv som är offentligt eller privat, vad som är jag och vad som är något slags politiskt slagträ, finns där många andra grupper som hamnat i samma situation men av många olika skäl. Sexsäljare, drogbrukare, invandrade svenskar, och inte minst de papperslösa. De gömda. De så kallat illegala. De som inte har rätten att existera. De som ska svältas och straffas och kastas ut till vilket pris som helst och som nekas de grundläggande rättigheter världssamfundet enats om och som nekas rätten att bli behandlade som de människor de faktiskt är.

Människovärde är faktiskt någonting som inte på något vis är en självklarhet i Sverige idag. Människovärde är en bonus som bara förunnas somliga.

När blev världen så kall? När blev den så omänsklig och så uteslutande? När blev världen sådan att den liksom började skära i mig som infekterade törnen och ståltråd om mitt hjärta? Jo, precis så. För att det är olidligt att höra om hur människor behandlas av vårt stolta samhälle idag. Varje dag.

Bland dagens papperslösa och gömda i Sverige är många kvinnor. Kvinnor utan rättigheter. De har ingen rätt till vård i många fall. De har ingen möjlighet att söka hjälp om deras tillvaro rasar och de utsätts för hot, övergrepp, våldtäkter eller bara ett vardagligt helvete som straff för något så naturligt grundläggande som att ha haft ett sexuellt samliv som lett till graviditet.

En papperslös kvinna som misshandlats eller våldtagits vågar ofta inte söka hjälp. Hon vågar sällan begära hjälp om hon lever under hot och hon har ofta få möjligheter att vända sig någonstans överhuvudtaget för hjälp, stöd eller någon som helst möjlighet till vård. Hon har inte rätt till preventivmedelsrådgivning eller annan relaterad vård, annat än rent faktisk mödravård. Och även den rätten varierar runtom i landet. Hon har inte rätt till abort. Hon kan inte hämta ut p-piller även om hon skulle få dem utskrivna, då hon ju saknar legitimation och personnummer. Och skulle oturen vara framme och hon ändå blir gravid, finns risken att det lilla livet i magen riskerar avslöja henne. Avslöja hennes dolda tillvaro i Sverige. Något de flesta helt enkelt inte har råd med. Inte sällan på grund av risken att förvisas tillbaka till ett samhälle där enorm fattigdom, hot, övergrepp, miserabla förhållanden och i värsta fall fara för livet väntar.

För dessa kvinnor finns sällan något annat alternativ vid sidan av en abort. En abort som utan subventioner kostar 20 000 kronor. En ofattbar summa för de allra flesta. Återstår gör endast en medicinsk abort i en lägenhet eller ett hyrt hotellrum och som riskerar leda till omfattande blödningar, skador och i värsta fall dödsfall.

Vi vet att detta försiggår i Sverige idag. Vi vet att där finns en marknad. Samtidigt vet vi från exempelvis Region Skåne att kostnaderna inte behöver bli enorma för att inkludera även papperslösas rätt till vård i landstingens verksamheter. Det är förhållandevis små pengar det rör sig om, men det är resurser som kan rädda liv, som kan förebygga allvarliga skador och sjukdomar. Som vi borde kunna erbjuda av den simpla anledningen att vi alla faktiskt är medmänniskor. Och för att om oturen varit framme hade det kunnat vara vi.

På samma vis som kvinnor nekas aborter, preventivmedel och annan vård, nekas de också grundläggande undersökningar i form av exempelvis cellprover. Därför att ett resultat från en cellprovsundersökning alltid skickas hem till folkbokföringsadressen. Något som papperslösa och gömda mycket sällan kan eller vågar tillhandahålla.

Synen på de här potentiellt rätt makabra problemen varierar kraftigt mellan olika vårdinrättningar. Det förvånar inte. Det är olika kulturer mellan olika avdelningar, där finns olika lösningar och personalen är inte densamma. Ofta sprids ryktet om välvilligt inställd vårdpersonal inom slutna nätverk och där finns den enda lindringen, den enda mildringen av problemet. Men det räcker inte.

Vi måste verkligen se över rätten till vård för papperslösa nu. Inte minst för de kvinnor som far så oändligt illa idag och som verkligen behöver samhällets stöd på så otroligt många vis.

Vi har en skyldighet som medmänniskor. Vi har inte rätten att slappna av, släppa, blunda, förneka och sedan slå oss för bröstet i vår självgoda övertygelse om svensk jämställdhets enorma förträfflighet förrän sådana här vansinnigheter sopats upp på historiens soptipp där de hör hemma.

Intressant.

Vem är papperslös?
En papperslös person är någon som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om tillstånd, eller efter att ha ansökt om tillstånd men fått avslag. Hur många personer som lever som papperslösa i Sverige går inte att säga, men det rör sig antagligen om 10 000 - 30 000.

Papperslösa personer delas in i två grupper: 1) De som blivit avvisade eller utvisade och håller sig undan i Sverige för att de inte kan eller vill återvända till landet de kommer ifrån, de som ”gömmer sig”. Och 2) Personer som befinner sig i Sverige men aldrig har ansökt om något tillstånd för att vistas i här.

Vad säger lagen om vård för asylsökande och papperslösa?
Papperslösa vuxna, samt papperslösa barn som aldrig varit inne i asylprocessen, har endast rätt till omedelbar hälso- och sjukvård, men ingen subventionering utgår.

Asylsökande vuxna har rätt till vård som ”inte kan anstå” – som om den uteblir innebär en risk för patientens hälsa. Den bedömningen görs av läkaren i varje enskild situation. En helt klar definition för vad ”vård som inte kan anstå” är finns inte. Asylsökande vuxna har dessutom rätt till mödravård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning.

Asylsökande och gömda barn under 18 år har samma rättigheter till hälso- och sjukvård som svenska barn.

Lagen måste skrivas om - papperslösa ska ha rätt till vård!

Den 10/8 2010 skrev folkpartisterna Birgitta Rydberg och Christoffer Fagerberg på DN Debatt om Folkpartiets och Liberala Ungdomsförbundets långvariga kamp för att Stockholms Läns Landsting borde öppna upp för att ge vård åt papperslösa. Jag har skrivit om det förr och i samband med det förstås blivit överöst av snåla, livrädda sverigedemokratiska sympatisörer. Det kan inte hjälpas. Nu är jag igång igen.

Eftersom det här är en fråga som skulle kunna vara så lätt att fixa. Dels lokalt genom enklare ändringar i praxis och dels genom att bara ta fram en ny lag som stöder sig på FN's deklaration om mänskliga rättigheter, så skulle det vara möjligt att göra stor skillnad. Uppenbarligen fungerar det i Region Skåne, där den astronomiska siffran för denna vård varje år är en hel miljon. Med tanke på den hjälp denna vård innebär och med tanke på hur många som berörs och det faktum att vi människor faktiskt borde vara litet, litet mer medmänskliga i grunden så är det verkligen småpengar. Det är faktiskt inte mycket alls. Motsvarande en enda läkarlön, i praktiken. Kanske ett par läkarlöner för Stockholms del då. Med tanke på att vi ju ändå är något litet större som region än Skåneregionen befolkningsmässigt.

Rydberg och Fagerberg skrev såhär i DN:

Att Sverige i dag placerar sig i botten tillsammans med Österrike i rankningen av vilka länder som är bäst på vård till papperslösa är ett enormt underbetyg för oss och det visar hur dåligt den svenska självbilden ibland stämmer överens med verkligheten. Det är ett fattigdomsbevis att vi inte kan ge denna ganska lilla grupp människor del av vår högkvalitativa vård.

Vi välkomnar regeringens utredning kring vård till papperslösa, men som liberaler ser vi det redan som självklart att vi ska erbjuda papperslösa vård. Mänskliga rättigheter ska inte vara kopplade till medborgarskap.

Jag kan bara instämma.

I en replik av Raymond Wigg och Helene Sigfridsson (MP) den 14/8 2010 välkomnar man en förändring och vill att Stockholms Läns Landsting föregår ett eventuellt riksdagsbeslut och alltså ger alla gömda rätt till vård enligt FN's konvention. Man hävdar också att mycket av problemet ligger i att reglerna är aningen suddiga. Fint så. 

Men det är inte hela sanningen. Faktum är att man helt och hållet från Miljöpartiets sida missar det faktum att vi enligt lag idag inte får ge vård till papperslösa, oavsett om vi vill eller inte. Det är inte praxis eller lokala regelverk som är otydliga. De luckras snarare upp av de få läkare som vågar bryta mot lagen för att kunna stå för den ed de en gång svor för att få kalla sig läkare. Det är inte acceptabelt.

Man ska inte behöva bryta mot lagen för att kunna stå för sin läkared. Man ska inte behöva bryta sin läkared för att kunna följa lagen.

Detta tydliggör nu Christoffer Fagerberg och Birgitta Rydberg i sin slutreplik på DN Debatt igår 17/8 2010.

Vi hoppas nu på att Miljöpartiet, som ändå är rätt ute i grunden, ställer sig bakom vår önskan att skriva om lagen så att den ger utrymme för att erbjuda vård av papperslösa och gömda i Sverige inom en snar framtid. Visst är detta något vi kan enas om är fullständigt rimligt och väldigt lätt att komma överens om?

Intressant.

Så mycket gnäll om "illegala" människor

Jag har fått en del kommentarer på mitt sista blogginlägg rörande artikeln om att Folkpartiet och Luf vill se vård även för papperslösa. Stämningen har varit rå men hjärtlös och principen är att om man är en sådan där illegal figur, så ska man ut ur landet. För att man ska fasen inte komma och tro att man är någon. Jante har så många skepnader och han är alltid lika osöt. Svarar litet grann på tilltalet här nedanför.

Grejen är den att... till att börja med så jobbar de allra flesta av de berörda personerna. Sliter häcken av sig för det mesta. Men de får ju inte PUT heller, för att kunna arbeta. Och därmed är de tvingade att arbeta svart. Alltså inga skattepengar.

Min lösning på det problemet är att eftersom dessa människor ändå är en livsviktig del av den svenska ekonomin och har varit det sedan någonstans på den tiden Gustav Vasa styrde landet, så kanske det är på tiden att vi visar att vi uppskattar dem.

Fri arbetskraftsinvandring, fungerande arbetstillstånd, mer skattepengar och därmed råd att betala deras vård. Simpelt.

Problemet löst och alla glada. Eller hur? ;-)

För övrigt lutar det starkt åt att vi kommer kunna sänka pensionärernas skatter en del under den kommande mandatperioden, vilket är rätt trevligt för deras inkomster och plånböcker. Vi har från Alliansens sida pumpat in flera miljarder i vården under de sista åren och vi har minskat köerna på många områden. Vi är inte klara än, men det börjar se bra ut. Nu ska vi också införa fritt vårdval i hela landet och för alla vårdformer, så kan det här bli riktigt bra.

Gillart!

Fagerberg, Rydberg, Froby, Isabel Sommerfeld, Kristina Palmgren, Unga Folkpartiet, Grimmefalk,

Intressant.

Vården ingen migrationsmyndighet!

Idag skriver Christoffer Fagerberg (ordförande, Liberala Ungdomsförbundet i Storstockholm) och Birgitta Rydberg (sjukvårdslandstingsråd i Stockholms Läns Landsting, Fp) på DN Debatt om att i deras värld, i deras samhälle, ska ingen behöva riskera att nekas vård på grund av att papper saknas. Byråkrati ska inte inskränka en människas rättigheter till vård och därmed heller inte kunna inskränka på en människas värde.

Idag har vi en situation där människor som lever utan dokumentation inte har rätt till vård. Det leder till att de ofta nekas för att lagen ska följas, men med resultatet att berörd vårdpersonal blir tvungna att bryta mot den ed de avlagt om att hjälpa alla människor som är i behov av hjälp och vård. Eller så följer de sin ed, sin övertygelse och sitt kall, vilket får till följd att de bryter mot lagen. Det är fullständigt orimligt!

De papperslösa må sakna dokumentation, men de är fortfarande människor och jag känner väldigt starkt att ska jag som medmänniska kunna se mig själv i spegeln eller för den delen möta en papperslös människas blick, så måste jag stå för en grundläggande och simpel empati och omvårdnadstanke som talar om för mig att varje människa har rätten att må bra, få hjälp och få vård. Ingen människa ska lida. Ingen människa ska gå så länge med sjukdom eller skada att denna förvärras och personens hälsa eller liv allvarligt riskeras.


I min värld finns ingen åtskillnad mellan människa och människa. Vi har alla samma värde. Vi ska alla ha samma möjligheter. Vi ska alla ha samma förutsättningar. Hur ska vi annars kunna uppfylla våra drömmar?

En människa i behov av vård ska självklart ha vård. Något Liberala Ungdomsförbundet har uppmärksammat under lång tid. Det gör även Folkpartiet. Det gläder mig. För att medmänsklighet har inget pris, det är inte förhandlingsbart och det är ingenting vi någonsin har rätten att glömma bort.

Sverige är idag världens sämsta land rörande vård till papperslösa, tillsammans med Österrike. Det är skrämmande, oförsvarbart, kränkande och rent ut sagt förjävligt. Det är dags för Sverige att skärpa till sig en smula och inse att vi lever på 2010-talet. Det är dags att inse att vi inte har några ursäkter som är bra nog för att spela det omänskliga spel vi spelar med människors liv. Det är dags för oss att skaffa oss ett samvete och börja bete oss som de människor vi ändå är. Det är dags att vi gör skäl för devisen "världens mest jämställda land". För att det är vi uppenbarligen inte idag.

Låt mig och andra som bryr oss om mänskliga fri- och rättigheter slippa skämmas över Sverige. Gör gemensam sak med Folkpartiet och med Liberala Ungdomsförbundet och kräv vård för alla behövande.

Det är det minsta vi kan begära av en demokratisk och jämställd rättstat under 2000-talet.

Intressant.

Fagerberg, Rydberg, Froby, Isabel Sommerfeld.

Christine Sahlström - Öppet brev till ärkebiskop Anders Wejryd

Här ett öppet brev från Christine Sahlström (transaktivist, ledamot i Svart Måndag och aktiv i Regnbågsmässan i Stockholm). Ger kanske en eller annan sak att fundera över för Svenska Kyrkan (pdf-varning) och de övriga kyrkliga grupperna i landet inför att nu Socialstyrelsens nya utredning rörande transpersoners hälsa och vård ska ut på remiss. Tydligen litet känsligt och kusligt, har jag hört, från somliga håll inom kyrkan. Men det åtminstone jag leva med. Det är dags att göra upp med omänskligheten i kyrkligheten och inse att det är dags att gå tillbaka till grundkonceptet för kristendomen.

- Medmänsklighet är A och O. Skulle Jesus Kristus dissa transsexuella eller förhindra dem att få bilda familj? När jag läser om alla mirakel i Bibeln, så har jag svårt att tro det. Vi transsexuella lär knappast vara mindre värda än de andra människor som Kristus hjälpte? Ge synen tillbaka, bota spetälska, värna den svage. Det var så det var tänkt, har jag för mig. Men hur gick det nu sedan?

- Skapelsen är helig enligt kristendomen. Om jag inte minns helt fel är det en stor anledning till tveksamheten i att tillåta aborter. Och för den delen preventivmedel. Men en av dessa svaga grupper som jag tror att kyrkligheten, åtminstone enligt Jesus Kristus själv, skulle värnat och skyddat ska alltså tvångskastreras (inte ens bara steriliseras) och förhindras att spara undan könsceller? Det saknar fullkomligt logik, är totalt oacceptabelt och under all värdighet! För mig som troende är det en ren skam!

Vilka möjligheter finns det att kyrkan kan mötas åtminstone en bit på vägen? Måste det till att bryta mot hela kyrkans värdegrund för att skydda sig mot något man uppenbarligen inte förstår och uppenbarligen inte har kunskap nog att påstå att man satt sig in i?

Jag hoppas att Anders Wejryd och vännerna i Svenska Kyrkan tar sitt förnuft till fånga när nu Socialstyrelsens utredning går ut på remiss. Det är dags att visa att Svenska Kyrkan inte helt och hållet förlorat sin medmänsklighet, sin värdegrund, sin aktualitet och sitt existensberättigande.

Är det möjligt?

Intressant

Får jag tillåta mig att bli litet privat en stund?

Jag har väldigt ofta funderat på att sluta blogga. På att sluta engagera mig politiskt. På att sluta vara politisk. Med betoning på att verkligen just VARA politisk och inte bara ägna mig åt politik. Jag insåg för länge sedan att hur jag än bär mig åt, så är jag väldigt ofta inte bara någon som arbetar med politik. Min varelse och min historik har ofta varit ren politik - i sig. Något jag inte riktigt menade skulle hända. Och något jag kanske inte var beredd på och inte riktigt alltid har klarat av.

Det kanske ni har märkt, att jag varit borta från bloggosfären väldigt mycket under en förhållandevis lång tid. Jag har inte riktigt orkat med att ständigt per definition vara politisk, inte hunnit med eller orkat med att ständigt sköta min "plikt" och blogga. Många bitar har varit viktiga i mitt liv för att det skulle bli såhär. Det finns många bakomliggande faktorer


En bit är förstås att jag arbetat väldigt mycket politiskt men på andra plan. Mycket lobbying, långa rader mail i inboxen, möten på riksdagen, kanslier, byråer och allt vad det varit. Demonstrationer, resor, telefonsamtal.
Det har varit mycket.

Jag har arbetat mycket med integritetsfrågan också. Förstås. Det känner många av er till, och det är säkerligen för många av er orsaken till att ni överhuvudtaget läst eller läser mig. Men jag har även arbetat mycket aktivt som hbt- och transaktivist. Jag har arbetat mycket med folkrätt. Jag har ägnat mycket tid åt att agera stödperson för andra som sitter i min situation och som behövt vägledning på sin resa till sig själva. Jag har även arbetat för att läsa upp kring klimat och energi, integration och mycket annat.

Det har funnits mycket annat också. En tung transitionsprocess med målet att byta juridiskt kön. Inklusive hormonbehandlingar, eviga samtal med vårdgivare, smärtsamma epileringar, en tvångssterilisering. Tre tunga kirurgier på ett och ett halvt år har jag avverkat. En på grund av omfattande skador efter en överfallsvåldtäkt för ganska snart ett år sedan. Genus- och identitetsrelaterade konflikter inom arbete, familj, vänkrets och på många andra håll har också spelat in i hög grad. Övergrepp. Stalkers. Hot av olika slag riktade mot min privata person som droppat in i rent löjliga mängder. Där har som bekant funnits en eller två väldigt kraftfulla konflikter på det politiska planet som tog väldigt mycket kraft från mig och som jag är glad har somnat in nu. De var helt och hållet onödiga, men de skadade mig på ett vis som jag har svårt att helt och fullt beskriva och uttala.

Faktum är att... jag har inte riktigt orkat med pressen. Det har varit litet mycket nu under en stund. Jag har fallit. Jag har ramlat och på många vis slagit mig. Fysiskt, psykiskt, känslomässigt.
Ofta har jag undrat om jag alls är redo för det jag givit mig in i. Jag har undrat om jag är skapt för det. Om jag är stark nog. Om jag klarar det. Oftast har svaret varit nej. Jag är inte så stark. I alla fall inte för det mesta. Det finns alldeles för många delar av mig som är alldeles för mjuka, alldeles för sköra, alldeles för lätta att klippa till och skära i så att de faller i tusen och åter tusen bitar. En mosaik av rester från ett liv jag inte alltid längre känner att jag har och som jag till stor del sörjer.

Jag har lyckats komma tillbaka till bloggandet en stund nu på sistone.
Det känns skönt. Jag behöver det. Varje morgon då jag vaknat, har jag tänkt mig att jag ska börja blogga igen. Att jag ska skriva om vad jag tänker och tycker.
Men också till viss del om vad som händer i mitt liv. Det har sällan blivit så, och därför har jag också haft en oerhört tung känsla av otillräcklighet och dåligt samvete också. För att jag inte orkat. För att en stor del av min tid på sistone gått åt till läkarbesök, behandlingar, samtal med psykologer och så himla mycket annat.
För att jag även försökt att periodvis vara privat. Egen. Fri.

Den sista tiden har jag insett att just det där med att få vara privat och skyddad är oerhört
viktigt för mig. Det har att göra med så många fler bitar än att driva en blogg. Det har att göra
med att vara just sådär kontroversiell, just sådär omänsklig som man blir då man skapat sig någon sorts offentligt namn och någon sorts bas. Med offentligheten dör den privata människan bakom. Jag har känt mig som om jag periodvis har slutat att existera. Åtminstone på det privata planet. Jag tappade bort mig själv, min identitet, mitt liv, min framtid och det som var allra mest privat. Jag är just nu på jakt efter att återvinna den delen av mitt liv. Eller att skapa den på nytt om jag nu måste det. Det innebär att jag längtat efter att inte bli stoppad på gatan, jagad på gatan av människor som inte uppskattar sexuella minoriteter, att slippa bli stalkad av grannar och liknande. Att slippa att alltid ha rättsprocesser liggande i pipeline mot olika människor som inte vill mig väl.

Ofta har jag funderat på att lägga ner. Att bara sluta med allt det här. Att byta namn - igen - och att bara sjunka ner under jorden och försvinna från alltihop. Jag har drömt om en total anonymitet någonstans långt, långt borta. Jag har velat flytta någonstans, försöka än hårdare än jag redan gör för att finna ett nytt arbete och sedan nöja mig om jag har råd att betala mina räkningar, ha mat på bordet och kanske med litet tur fylla mitt liv med kärlek.

Och under tiden hittade jag faktiskt kärleken. Den finns där nu, tillslut. Men jag är orolig att min stress ska hindra mig att förvalta och uppskatta den så som jag borde.

Problemet är att jag inte riktigt har de möjligheterna jag behöver för att skapa mig ett fungerande liv idag. Har just kikat på en debatt på tv som handlade om arbetsmarknaden. Mycket av debatten handlade om utanförskapet. Det där hemska ordet som alla tydligen slåss om att göra till sitt numera. Jag trodde aldrig att jag skulle tillhöra det utanförskapet. Jag slogs gärna för de som var drabbade, därför att det är viktigt för mig och för många av mina nära vänner och även delar av min egen familj. Men jag trodde inte att jag skulle hamna där själv. Att jag skulle bli diskvalificerad på arbetsmarknaden på grund av den jag är och det jag är. Det
har varit ett uppvaknande. Ett mycket bryskt uppvaknande. Jag tänker inte hymla med det. De gjorde väldigt ont.

Så även om jag idag känner mer och mer att jag måste ta mitt behov av att vara privat och fri och ledig på fullt allvar, så kan jag inte det. Jag tillåts inte. Och därför måste jag slåss för min rätt att kunna göra det. Inte förrän jag har återvunnit den rätten för mig själv och för andra i min situation kan jag vila.




Inte förrän dess jag vunnit rätten för människor som jag att:

• Skaffa sig och behålla ett arbete

• Få tillgång till en fungerande vård i rätt tid (Av troligen upp till 50000 individer i den nuvarande populationen får f.n. upp till 50-60 personer en ny fastställd könsidentitet varje år. Totalt har inte ens 1000 individer fått den möjligheten i Sverige sedan 1960-talet)

• Få skapa en familj (det inbegriper ett stopp för tvångssteriliseringar och en möjlighet att adoptera eller att bli godkänd som fosterfamilj, få rätten att spara undan könsceller i samband med ett könsbyte, få hjälp via surrogatmödraskap och liknande)

• Få delta i det politiska livet utan att bli klappade på huvudet

• Kunna gå på svenska gator utan risk för att bli nedslagen, våldtagen eller mördad

• Få möjligheten att få hjälp inom psykiatri och annan vård för att undvika att fler försöker ta sitt liv (enligt den internationella statistiken kan så många som 50% av de människor som står i skor liknande mina ha tagit livet av sig innan de fyllt 30 år om de inte fått adekvat hjälp - enligt en rätt begränsad rapport från svenska FHI har åtminstone 52% verkligen försökt och mörkertalet är som alltid enormt)

• Jag kan heller inte med att se hur vi fortsätter att förneka de problem vi skapat klimatmässigt.
• Jag kan inte med att acceptera den intolerans som genomsyrar samhället.
• Jag kan inte med att se hur kvinnor förtrycks och hur jag själv gått från att vara en vuxen människa till att bara vara kvinna i samhällets ögon. Skillnaden är tyvärr än idag väldigt påtaglig, är jag rädd.
• Jag kan inte med att se människor lida för att de inte får tillgång till rätt vård, oavsett sjukdom och oavsett skäl.
• Jag kan inte med att se att människor far illa för att de inte anses passa in i samhället och kanske har råkat falla utanför normen, utanför arbete, utanför det normala radhuslivet.
• Jag kan inte med att se hur våra friheter och vår rätt till en egen identitet och ett eget privatliv mer och mer inskränks.
• Jag kan inte tillåta att vår demokrati slås i spillror av människor som är rädda för sin egen skugga.
• Jag kan inte tillåta att vi idag på fullt allvar tycker att det är bäst att stifta morallagar vars enda syfte går ut på att stigmatisera de människor som idag anses stå allra längst ner i den samhälleliga pyramiden och där vi inte bryr oss ett skit om att faktiskt hjälpa transpersoner, sexsäljare, narkomaner, invandrarungdomar eller vad det nu kan handla om för grupp. Min inställning är att vi alla är människor. Då ska vi inte stigmatiseras och då ska vi inte ställas utanför samhället. Särdeles viktigt är det att vi inte påstår att vi hjälper dem genom att fortsätta att trycka ned dem än mer.
• Jag vill inte tillåta ett svenskt apartheidsystem. Jag vill inte tillåta ett Fort Europa. Jag vill inte tillåta att vi pratar om människor utanför Sveriges gränser som mindre vetande eller mindre värda.
• Jag vill inte tillåta att Sverige och Västvärlden går in i en ny medeltid för att vi sticker huvudet i sanden och vägrar inse att vi blir teknologiskt och kulturellt omsprungna av omvärlden. Vi lever i en global värld. Vi måste lära oss att vara en del av den.

Det finns mycket annat jag vill kunna påverka och jag har insett att jag har en unik position att göra det. Jag har en unik position att göra skillnad för andra könsöverskridare, för stora delar av den mindre kända sidan av hbt-världen, men också för många liberaler, demokratikämpar, folkrättskämpar, feminister och andra. Just för att jag är den jag är. Just för min ovanliga bakgrund. Just för att jag tar mig uttryck och tar mig utrymme som många andra inte har tagit eller kanske har turen att kunna ta sig.

Därför är det viktigt för mig att inte försvinna. Inte just nu. Jag kommer att stanna kvar en stund, men jag måste göra det i än högre grad på mina egna villkor.

Jag kandiderar till riksdagen för Folkpartiet i Stockholms Län.

Jag kandiderar från plats 42 på länslistan, vilket innebär ytterligare en lång resa. Med all sannolikhet ingen riksdagsplats, men dock en möjlighet att föra fram min kamp för ett mänskligare och varmare samhälle och min kamp för en framtid och en värld som jag och många med mig vill se och hoppas på. Fortfarande hoppas på. Och det tänker jag göra. Jag tänker vara där och kampanja med alla mina vänner inom Folkpartiet. Och jag kommer även att fortsätta driva många av mina hjärtefrågor även partipolitiskt obundet och blocköverskridande. Jag arbetar så. Jag ser människor. Inte politiska färger.

Jag hoppas på en möjlighet att fortsätta driva mina frågor en stund till. Så länge jag känner att jag orkar det. Men om jag även i fortsättningen försvinner understundom, så ber jag om ert överseende och er förståelse. Jag finns här ute i skuggorna även om jag behöver tid att andas och samla mig ibland.

Jag har valt att inte återkandidera till ordförandeposten i Nätverket Svart Måndag i samband med årsmötet 2010. Dels för att jag inte hinner och orkar. Dels för att Svart Måndag är partipolitiskt obundet och kanske rimligen inte borde styras av någon som kandiderar till en plats i riksdagen för ett politiskt parti. Jag lämnar alltså över till nya krafter, lämnar presidiet och känner efter vilken roll jag kommer att vilja och kunna ha i ledningen för Svart Måndag därefter.

Jag får se hur jag känner att mitt engagemang i Liberati fungerar. Jag är inte säker på att jag har den kraft och energi som behövs för att verkligen hinna och samtidigt må bra. Det innebär dock ingen konflikt med Liberati att jag inte skrivit på Liberatis blogg på ett tag. Jag bara omprioriterar i mitt liv och skapar utrymme för mig själv i första hand, mina nära och kära i andra hand och resten av mitt liv i tredje till sjuttiotionde plats i en inbördes lämplig ordning.

Jag kommer att i högre grad fokusera på att finna en fungerande tillvaro som får mig att må bra. Det innebär sysselsättning, en ekonomi som fungerar, ett schema som inte gör min (smarta)telefon förvirrad nog för att kasta bort hälften av alla appointments jag skriver in i den. Jag har börjat undra om den faktiskt inte är smartare än jag och helt enkelt har börjat prioritera åt mig istället för att lita på min egen förmåga att hålla ordning på mig själv och mitt liv...

Jag kommer helt enkelt att i högre grad lyssna på mig själv.

Nu har jag rensat ut litet grann och delat med mig av mitt liv. Varför jag egentligen gör det vet jag kanske inte säkert. Mest för alla de frågor jag har fått. Mest för att så många undrar vad som händer och var jag varit. Hur jag mår och vart jag egentligen tog vägen då jag försvann i så hög grad. Jag inbillar mig att ni förtjänar att veta det.

Jag har haft ett väldigt snurrigt och stressigt liv under de sista åren. Det har varit väldigt känslomässigt och psykiskt påfrestande. Det har varit för mycket periodvis. Och jag var aldrig egentligen tänkt att vara den där offentliga personen. Jag var inte redo för vad det skulle innebära. Jag var inte redo att möta den press från omgivningen och omvärlden som helt plötsligt omgärdade mig. Jag är inte byggd för att vara den offentliga Amanda som jag nu blivit. Jag var inte redo eller stark nog att klara av det. Det var inte jag. Och den bilden av mig som ofta skapats hos mina politiska motståndare, i media och på andra håll har ofta kanske inte riktigt motsvarat verkligheten i någon högre grad.

Eller så har den det. Det kanske är så att det finns två av mig. En offentlig Amanda och en privat Amanda. Problemet är att samtidigt som den offentliga Amanda blivit väldigt upphaussad här och var och väldigt ifrågasatt här och var, så har den privata Amanda dels blivit väldigt undanskuffad. Dels har hon blivit väldigt mycket blygare, mer försiktig och kanske även till stor del alltmer rädd. Tillbakadragen.

Det är skönt att veta att människor runtomkring mig ändå har till viss del uppskattat det jag gjort. Det jag har stått för. Det är viktigt för mig att det jag gör inte enbart ses som väldigt kontroversiellt eller att jag blir stämplad som en total foliehatt. Jag anser att jag har en väl grundmurad ideologi och en världsbild som jag kan stå för. Att jag har något att säga och något att tillföra. Även om jag inte alltid har kraften och den känslomässiga orken att stå upp och faktiskt göra just det - att tillföra något vettigt.

Det är skönt att veta att jag faktiskt inte alltid har varit ute och cyklat ändå. Det är tufft nog ibland som det är.

Därför blev jag också så himla glad när min vän och folkpartikollega Jessica skrev ner ett par rader åt mig på Facebook efter mitt senaste utbrott här på bloggen. Hon skrev att:

"Ditt engagemang är helt underbart och ditt sätt att skriva väcker engagemang
hos andra. Det får mig att le, skratta, fnysa och hoppa högt och att kunna
skriva så att andra reagerar är en en otroligt värdefull kompetens för vem vill
lämna sin omgivning oberörd. Jag håller inte alltid med dig (det hade både varit
orealistiskt och tråkigt) men tycker alltid att det är givande att läsa det du
skrivit eftersom det ibland vidgar mitt eget sätt att se på omgivningen. Stor
kram!"

Det kom verkligen precis i rätt tid. Jag vet att jag får många att hoppa högt ibland då jag skriver. Men jag är väl helt enkelt en väldigt känslomässig människa och jag skriver från hjärta, mage och skrev till stor del.

Jag antar att jag är såväl barfotabarn, estet, gothjävel och hippie i samma person. Ganska mycket av en övervintrad hippie är jag nog innerst inne. Och inte alls gjord för de fina sociala rummen, även om jag ständigt skapar mycket uppmärksamhet och tumult när jag väl är där - till nytta eller till last för många och inte minst mig själv.

Och det är ju förstås på gott och ont. Så är det. Men att jag berör och att jag faktiskt säger saker på ett sätt som människor kan ta till sig och om saker som faktiskt spelar roll... det är viktigt. När jag tappar den förmågan eller för den delen min motivation att göra det, så finns en risk att jag lämnar och lägger av. Så länge jag fortfarande kan beröra och göra skillnad, så väljer jag att fortsätta. Om än i en något liten annan takt. Förstås. Det är ändå livsviktigt för mig att vila en aning nu. Att ta det litet lugnare.

Men all cred till Jessica som verkligen är en bidragande orsak till att jag orkar fortsätta. Dina ord gav mig orken att fortsätta en stund till när jag funderade på att stänga av och lägga av. De gav mig också mer motivation att fortsätta arbeta för en valseger 2010 och för ett varmare och mer värdigt Folkparti inför framiden.

Tack! Och tack till er andra som också stöttat en tid. Ni är ovärderliga och ni är otroliga. Jag är oerhört glad att ni finns, allihopa.

All min värme! Vi ses på de politiska barrikaderna. Åtminstone en stund till.

Mycket glad över förslaget om parboendegaranti

Hey!

Nu händer det grejer. Jag blev så himla glad då Folkpartiledningen gick ut med sin debattartikel i DN rörande ett förslag om parboendegaranti för äldre. Det känns som om det är dags nu. Det känns som om det är många som väntat alldeles för länge.

Visst kan det komma att kosta en slant här och var, men det är en välkommen och nödvändig kostnad och jag ser det som en solklar rättighet att äldre inte ska behöva skiljas åt om den ena parten är tvungen att flytta till ett äldreboende.

Jag har sagt det så himla ofta att jag nästan blivit andfådd sista tiden. Vi behöver mer mänsklighet och mer omtanke i samhället idag. Vi behöver mer hänsyn till individen och till människors fysiska och psykiska hälsa. Det är viktigt att vi ser över vården och det är viktigt att tillgänglighet, rörlighet och flexibilitet ökar. Folkpartiets förslag om parboendegaranti är ett mycket bra första steg i den riktningen

Nu får vi hoppas att det ligger till grund för en färd mot en ny och bättre vårdpolitik inom alliansen inför den nya mandatperioden efter valet 2010.

Det är dags nu. Vi behöver mer medmänsklighet i Sverige idag. Det här var precis det jag behövde för att rädda en annars ganska kackig dag idag. Idag har Folkpartiet gjort mig stolt.

Och förstås cred till Barbro Westerholm som driver sådana här frågor som ingen annan i riksdagen.


AB, AB 2, DN Tema, Aurora, Millans Memoarer, Maria Byström, Peter Andersson, HD, Fufluns, Majalisas

AB's Johanna Melén sammanfattar litet snabbt en del annat från Folkpartiets landsmöte, så jag slänger vidare en snabb länkning dit också. Kan tyvärr inte delta själv. Ägnar istället kvällen åt gruppmöte med partigruppen i Huddinge.

Det pratas även om giftermål mellan C och Fp, vilket jag trivs med rätt bra i tanken. Vore finhet att verkligen ta tag i det projektet snart. Gillar.

Läser också om Peter Englunds apell för Dawit Isaak som jag tycker är fantastiskt bra. Det är på tok för få som engagerar sig i Isaaks öde, känner jag. Vi måste värna rätten till demokrati, yttrandefrihet, pressfrihet och möjligheten att kritisera en regim som inte tror på mänskliga fri- och rättigheter. Och vi måste stödja våra egna medborgare. Jag undrar fortfarande om inte våra senaste regeringar gjort mer om Dawit haft ett mer svenssonbetonat namn, en litet ljusare hy och ett slätare hår. Vet inte, men det skulle förvåna mig om en svensk regering agerat så slapphänt om detta hänt Bengt Magnusson. Just sayin'.

In the arms of an angel

Två underbara röster. Två människor som för en stund lyckas inbilla mig att det är värt att tro på en bättre värld därute.

Kan inte annat än att bli tårögd. Fortfarande...