Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
2010-11-25
Vi behöver fortfarande fler Graeme Taylors!
Jag har tidigare skrivit om att vi behöver fler Graeme Taylors i den här världen. Kika på den här intervjun och se det själv också. Vad mer kan man säga. I'm awestruck!
2010-11-04
2010-11-03
welcome home
På ett tips från alltid beundransvärda Åsiktstorpeden. Tack, Micke, det här är verkligen superbra! Viral marknadsföring när det är som bäst. Tänk att få bli mött såhär då man kommer hem ändå. Så mycket finhet.
Kärlek till er alla därute.
2010-10-20
FCKH8
OBS! Är du överdrivet känslig för vissa ord, så kanske du ska välja den pipiga versionen av den här videon istället. Just a thought. Jag är väldigt snäll och finkänslig ibland, på gränsen till det smärtsamma. Men ändå.
2010-09-25
Minnen, kärlek och en hälsning till pappsen
Drömmar och längtan. Minnen av en tillvaro i mellanvästern och den vackra tillvaron i Omaha, Nebraska. Kan inte och vill inte glömma. Glad att jag är en medborgare i en väldigt stor och sällsamt vacker värld.
Och till pappa... tänker på dig. Bara så du vet.
2010-09-22
2010-09-21
Tid för tankar
Det har varit ganska lamslaget här en stund nu. Jag har varit rätt sliten på sluttampen i valrörelsen. Det har varit motigt inte minst på grund av att det hänt väldigt mycket också på det privata planet. Allt är inte bara skoj med valrörelser, speciellt inte då det där som kallas livet lyckas med att hinna ikapp. Familjen har haft det tungt en stund och det gick väl helt enkelt inte att ignorera längre. Så jag tog en paus härifrån och andades litet. Jobbade mest, på slutet, med att svara på frågor och debattera på diverse olika communities och så vidare. Bloggen fick så lov att ligga nere.
Visst har där funnits mycket fint också. Stödet och tryggheten jag fått från de närmaste. En hel massa kärlek. En hel massa skratt, men också tårar. Där har funnits mycket som hänt och som jag inte riktigt ids med att slänga ur mig just här och just nu, men som faktiskt har till stora delar förändrat mitt liv, vem jag är och vad jag är. Det känns som om ett frö är fött till något helt och hållet nytt nu. Men det är också så att efter att jag blivit utfläkt och utdragen i det offentliga så till den milda grad att jag känt mig som en offentligt uthängd spread eagle inför hela mänskligheten, så känner jag att jag verkligen vill skydda det lilla verkligt privata som faktiskt är jag. Det där lilla jag har som inte är offentligt. Det där sista som inte blivit en medial snyftare eller en skvallerföljetång. Jag vill värna det som är inuti och som jag hittills inte förlorat helt till det offentliga.
Nu är väl valrörelsen över, kan man tänka (och därför borde det vara lättare att vara privat och att lägga ifrån sig all den där jakten och allt adrenalin på högvarv som jagat och jagat mig dag som natt). Och likförbannat har en ny valrörelse egentligen på sätt och vis redan börjat. Bara för att göra livet litet extra surt för oss som arbetat så hårt och som nu verkligen bara vill få vila och börja om. Vara någon annanstans för en liten stund, så att vi hinner vila ut en gnutta. För att nu står vi inför något på sätt och vis helt och hållet nytt och det är rätt tungt att inse att vi befinner oss i skiten ganska rejält. Vi måste börja prata, börja jobba, dra skitlasset och verkligen kämpa för att inte bara få ihop ett fungerande styre i det här landet, utan också att göra det utan att tumma på demokrati, värderingar, människovärde och budskap.
Mitt budskap är enkelt. Skulle Alliansen få för sig att arbeta med Sverigedemokraterna, så kan jag inte stödja det och kommer att lämna. Vänder de rödgröna partierna demokratin ryggen och lämnar ideologi, värderingar, demokrati och samhälle i sticket, så förlorar de mitt förtroende totalt. Sd är ett ickedemokratiskt parti med ickedemokratiska planer för landet. Sd är ett parti som inte har vidare mycket till övers för människor som jag, som min familj, mina vänner, min omgivning. Jag kan helt enkelt inte. Att skydda demokratin innebär att även ta beslut som gynnar demokratin långsiktigt. Ett demokratiskt arbete kan även betyda att man värnar grupper som av en eller annan orsak är hotade, riskerar skada eller inte har nog makt att föra sin egen talan.
Hela mitt politiska liv handlar om mänskliga rättigheter, ett öppnare och varmare samhälle, samarbete över gränser för en bättre framtid, trygghet, omtanke, möjligheter och personlig frihet. Sverigedemokraterna står inte för ens tillstymmelsen av en likhet till det och därför kan jag inte. Det är ren självbevarelsedrift, helt enkelt. De får självklart tycka och de får självklart arbeta för sin linje, men den linjen är bara inte min. Den är så absolut och totalt inte min.
Att jag sedan absolut känner att jag måste och vill respektera de väljare som röstat på Sd är en annan sak. Uppenbarligen finns ett budskap de vill föra fram. Uppenbart finns där något de vill säga. Och jag tror inte att det egentligen handlar om främlingsfientlighet, utan om att de etablerade partierna sumpat alla tillfällen att föra en seriös, konstruktiv debatt rörande mänskliga värden, integrationsfrågor, synen på samhälle och människor, problematik med våld och otrygghet inte minst i städernas förorter, ekonomiska baksteg, svåra förhållanden av miljoner olika skäl, en bristande värdighet i människors liv och allt vad det varit. Det är förmodligen så att det är bra att vi nu inte längre kan ducka. Vi måste ta den fighten. Och vinna den. Visa på nya drömmar, visioner, verklighetsbeskrivningar, mål och idéer inför framtiden. Vi måste sätta ord på våra motbilder, lyfta dem och se till att också förverkliga något nytt och bättre än det vi har idag och det som riskerar ske med ett främlingsfientligt parti rotat i riksdagen.
Vad jag hoppas på är att samtliga övriga partier i riksdagen tar sitt förnuft till fånga och börjar prata med varann. Börjar samtala. Börjar samarbeta. Vi har verkligen inte råd med något annat. Oppositionen är inte längre röd eller blå. Den är brun och jävligt otäck i sitt ursprung, i sina målsättningar och i sin syn på människor. Men den är aktuell och tydligen vass nog för att kunna hyvla till sig de där 20 mandaten och kan därför inte ignoreras. Såväl politiken som det mediala landskapet har varit väldigt kalt i brist på initiativ för att motsäga den verklighetsbild som byggt grunden för de främlingsfientligas intåg i riksdagen. Och det kalla samhälle som möter oss idag måste vi gemensamt hjälpas åt för att återskapa som något bättre, värdigare, starkare och varmare.
Det är dags att bygga strategier. Inte mot Sd (de hackerdumheter som varit är vidriga, oavsett vem det drabbar - ändamålen helgar aldrig medlen), utan mot själva sjukdomen underliggande symptomen. Vi måste reda upp vad som gått fel, vi måste börja prata, vi måste skapa ett samhälle där behovet av missnöjesröster till partier som Sd helt enkelt inte är starkt nog. Till dess vi nått dit, måste vi förmodligen leva med att det som sker - det sker.
Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ytterligare populistiska flirtar med den människofientliga brunhögern. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ett gigantiskt teparty. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, mer övervakning, fler batonger och fler tvångskissningar. Svaret är inte ett hårdare samhälle, högre murar, krav för att skapa lydnad och tystnad, rädsla för allt och alla och ett spirande hat mot det som sticker iväg från våra egna normer. Svaret måste vara mer öppenhet, mer frihet, bättre levnadsförhållanden, bättre lyhördhet gentemot hela samhället, ett stopp för diskriminering, utanförskap och uppgivna livsdrömmar. Svaret är en nyskapad tilltro till samhället, till varandra och till morgondagen.
Jag är fortfarande idag skakad. Jag visste, förstås. Jag såg det förmodligen tidigare än de flesta ville medge det. Att det var på väg. Att det skulle bli såhär. Men jag ville inte riktigt tro på det och jag ville inte riktigt förlika mig med det. Jag visste, men jag hoppades på att det skulle bli annorlunda. Jag hade fel. Sedan dess är jag stum. Sedan dess är jag chockad, likförbannat. Sedan dess har jag gråtit. Känt mig sorgsen, tillbakadragen, uppgiven och förtvivlad. Det skulle inte få hända här. Det skulle inte få ske i mitt land, i min värld. Men så skedde det. Det kom nära och det gör ont. I ett land som ännu inte medger att jag har rättigheter som alla andra är det tungt att inse att utvecklingen går bakåt och inte framåt, att hatet äger och att fruktan växer sig starkare. Det är skrämmande. Det är en kall värld vi vaknat till. Det vi kan göra är att resa oss, känna doften av kaffet, börja skyffla och börja bygga för en bättre värld.
Det är dags nu att börja skapa en framtid vi verkligen vill ha och som vi verkligen känner att vi kan drömma om. Inte bara vrida oss i mardrömmar för.
Till skillnad från vissa av er därute, så tror jag att upplysning, opinionsbildning och ökad kunskap hjälper. Jag tror att ett varmt samhälle föder ett varmt samhällsklimat. Jag tror att en fungerande tillvaro föder trygghet. Gör upp med det förflutna. Vädra ut dammet och spökena. Ta tag i problematiken som uppstått. Fyll igen klyftorna mellan "vi och dom" och börja prata om och arbeta med människor. Gör upp med åratal av destruktiv och förnedrande invandringspolitik som skapat hat, misstänksamhet, utslagning, utanförskap och i grunden en djävulsk massa förvirring. Värna kärleken. Värna medmänskligheten. Värna finheten. Skapa drömmarna. Ge plats för visionerna. Låt oss skapa framtid. Tillsammans.
Beelzebjörn, Gajditza, Helin,
Intressant.
Visst har där funnits mycket fint också. Stödet och tryggheten jag fått från de närmaste. En hel massa kärlek. En hel massa skratt, men också tårar. Där har funnits mycket som hänt och som jag inte riktigt ids med att slänga ur mig just här och just nu, men som faktiskt har till stora delar förändrat mitt liv, vem jag är och vad jag är. Det känns som om ett frö är fött till något helt och hållet nytt nu. Men det är också så att efter att jag blivit utfläkt och utdragen i det offentliga så till den milda grad att jag känt mig som en offentligt uthängd spread eagle inför hela mänskligheten, så känner jag att jag verkligen vill skydda det lilla verkligt privata som faktiskt är jag. Det där lilla jag har som inte är offentligt. Det där sista som inte blivit en medial snyftare eller en skvallerföljetång. Jag vill värna det som är inuti och som jag hittills inte förlorat helt till det offentliga.
Nu är väl valrörelsen över, kan man tänka (och därför borde det vara lättare att vara privat och att lägga ifrån sig all den där jakten och allt adrenalin på högvarv som jagat och jagat mig dag som natt). Och likförbannat har en ny valrörelse egentligen på sätt och vis redan börjat. Bara för att göra livet litet extra surt för oss som arbetat så hårt och som nu verkligen bara vill få vila och börja om. Vara någon annanstans för en liten stund, så att vi hinner vila ut en gnutta. För att nu står vi inför något på sätt och vis helt och hållet nytt och det är rätt tungt att inse att vi befinner oss i skiten ganska rejält. Vi måste börja prata, börja jobba, dra skitlasset och verkligen kämpa för att inte bara få ihop ett fungerande styre i det här landet, utan också att göra det utan att tumma på demokrati, värderingar, människovärde och budskap.
Mitt budskap är enkelt. Skulle Alliansen få för sig att arbeta med Sverigedemokraterna, så kan jag inte stödja det och kommer att lämna. Vänder de rödgröna partierna demokratin ryggen och lämnar ideologi, värderingar, demokrati och samhälle i sticket, så förlorar de mitt förtroende totalt. Sd är ett ickedemokratiskt parti med ickedemokratiska planer för landet. Sd är ett parti som inte har vidare mycket till övers för människor som jag, som min familj, mina vänner, min omgivning. Jag kan helt enkelt inte. Att skydda demokratin innebär att även ta beslut som gynnar demokratin långsiktigt. Ett demokratiskt arbete kan även betyda att man värnar grupper som av en eller annan orsak är hotade, riskerar skada eller inte har nog makt att föra sin egen talan.
Hela mitt politiska liv handlar om mänskliga rättigheter, ett öppnare och varmare samhälle, samarbete över gränser för en bättre framtid, trygghet, omtanke, möjligheter och personlig frihet. Sverigedemokraterna står inte för ens tillstymmelsen av en likhet till det och därför kan jag inte. Det är ren självbevarelsedrift, helt enkelt. De får självklart tycka och de får självklart arbeta för sin linje, men den linjen är bara inte min. Den är så absolut och totalt inte min.
Att jag sedan absolut känner att jag måste och vill respektera de väljare som röstat på Sd är en annan sak. Uppenbarligen finns ett budskap de vill föra fram. Uppenbart finns där något de vill säga. Och jag tror inte att det egentligen handlar om främlingsfientlighet, utan om att de etablerade partierna sumpat alla tillfällen att föra en seriös, konstruktiv debatt rörande mänskliga värden, integrationsfrågor, synen på samhälle och människor, problematik med våld och otrygghet inte minst i städernas förorter, ekonomiska baksteg, svåra förhållanden av miljoner olika skäl, en bristande värdighet i människors liv och allt vad det varit. Det är förmodligen så att det är bra att vi nu inte längre kan ducka. Vi måste ta den fighten. Och vinna den. Visa på nya drömmar, visioner, verklighetsbeskrivningar, mål och idéer inför framtiden. Vi måste sätta ord på våra motbilder, lyfta dem och se till att också förverkliga något nytt och bättre än det vi har idag och det som riskerar ske med ett främlingsfientligt parti rotat i riksdagen.
Vad jag hoppas på är att samtliga övriga partier i riksdagen tar sitt förnuft till fånga och börjar prata med varann. Börjar samtala. Börjar samarbeta. Vi har verkligen inte råd med något annat. Oppositionen är inte längre röd eller blå. Den är brun och jävligt otäck i sitt ursprung, i sina målsättningar och i sin syn på människor. Men den är aktuell och tydligen vass nog för att kunna hyvla till sig de där 20 mandaten och kan därför inte ignoreras. Såväl politiken som det mediala landskapet har varit väldigt kalt i brist på initiativ för att motsäga den verklighetsbild som byggt grunden för de främlingsfientligas intåg i riksdagen. Och det kalla samhälle som möter oss idag måste vi gemensamt hjälpas åt för att återskapa som något bättre, värdigare, starkare och varmare.
Det är dags att bygga strategier. Inte mot Sd (de hackerdumheter som varit är vidriga, oavsett vem det drabbar - ändamålen helgar aldrig medlen), utan mot själva sjukdomen underliggande symptomen. Vi måste reda upp vad som gått fel, vi måste börja prata, vi måste skapa ett samhälle där behovet av missnöjesröster till partier som Sd helt enkelt inte är starkt nog. Till dess vi nått dit, måste vi förmodligen leva med att det som sker - det sker.
Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ytterligare populistiska flirtar med den människofientliga brunhögern. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ett gigantiskt teparty. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, mer övervakning, fler batonger och fler tvångskissningar. Svaret är inte ett hårdare samhälle, högre murar, krav för att skapa lydnad och tystnad, rädsla för allt och alla och ett spirande hat mot det som sticker iväg från våra egna normer. Svaret måste vara mer öppenhet, mer frihet, bättre levnadsförhållanden, bättre lyhördhet gentemot hela samhället, ett stopp för diskriminering, utanförskap och uppgivna livsdrömmar. Svaret är en nyskapad tilltro till samhället, till varandra och till morgondagen.
Jag är fortfarande idag skakad. Jag visste, förstås. Jag såg det förmodligen tidigare än de flesta ville medge det. Att det var på väg. Att det skulle bli såhär. Men jag ville inte riktigt tro på det och jag ville inte riktigt förlika mig med det. Jag visste, men jag hoppades på att det skulle bli annorlunda. Jag hade fel. Sedan dess är jag stum. Sedan dess är jag chockad, likförbannat. Sedan dess har jag gråtit. Känt mig sorgsen, tillbakadragen, uppgiven och förtvivlad. Det skulle inte få hända här. Det skulle inte få ske i mitt land, i min värld. Men så skedde det. Det kom nära och det gör ont. I ett land som ännu inte medger att jag har rättigheter som alla andra är det tungt att inse att utvecklingen går bakåt och inte framåt, att hatet äger och att fruktan växer sig starkare. Det är skrämmande. Det är en kall värld vi vaknat till. Det vi kan göra är att resa oss, känna doften av kaffet, börja skyffla och börja bygga för en bättre värld.
Det är dags nu att börja skapa en framtid vi verkligen vill ha och som vi verkligen känner att vi kan drömma om. Inte bara vrida oss i mardrömmar för.
Till skillnad från vissa av er därute, så tror jag att upplysning, opinionsbildning och ökad kunskap hjälper. Jag tror att ett varmt samhälle föder ett varmt samhällsklimat. Jag tror att en fungerande tillvaro föder trygghet. Gör upp med det förflutna. Vädra ut dammet och spökena. Ta tag i problematiken som uppstått. Fyll igen klyftorna mellan "vi och dom" och börja prata om och arbeta med människor. Gör upp med åratal av destruktiv och förnedrande invandringspolitik som skapat hat, misstänksamhet, utslagning, utanförskap och i grunden en djävulsk massa förvirring. Värna kärleken. Värna medmänskligheten. Värna finheten. Skapa drömmarna. Ge plats för visionerna. Låt oss skapa framtid. Tillsammans.
Beelzebjörn, Gajditza, Helin,
Intressant.
2010-07-15
Ja till kärleken i Argentina!
Och så är det då dags för nästa land att äntligen ta steget mot könsneutrala äktenskap. Glad över att höra att Argentina nu accepterar samkönade äktenskap efter ett beslut i senaten. Det känns skönt att kärleken vunnit ytterligare en stor seger i världen, men ännu finns mycket kvar att göra.
Trollhare skriver bra om det här och på Wikipedia finns mer information i allmänhet.
Gammal karta och ny karta som visar förhållningssättet till könsneutrala äktenskap och samkönade relationer runtom i världen. Sedan kan man ju invända mot att Sverige borde platsa på den kartan om man inte bara ska räkna H- och B-personer. Förstås. Eftersom trans- och intersexuella fortfarande måste skilja sig och genomgå boskillnad som krav för att överhuvudtaget få ha rätt att göra en könskorrigering. Sverige älskar traditionellt särlagstiftningar för att kunna komma åt utsatta grupper litet extra och jag för min del ser inte att vi förtjänar att se så vackra ut förrän den dagen då vi gjort upp med vårt transfoba arv på allvar.
No information
Trollhare skriver bra om det här och på Wikipedia finns mer information i allmänhet.
Gammal karta och ny karta som visar förhållningssättet till könsneutrala äktenskap och samkönade relationer runtom i världen. Sedan kan man ju invända mot att Sverige borde platsa på den kartan om man inte bara ska räkna H- och B-personer. Förstås. Eftersom trans- och intersexuella fortfarande måste skilja sig och genomgå boskillnad som krav för att överhuvudtaget få ha rätt att göra en könskorrigering. Sverige älskar traditionellt särlagstiftningar för att kunna komma åt utsatta grupper litet extra och jag för min del ser inte att vi förtjänar att se så vackra ut förrän den dagen då vi gjort upp med vårt transfoba arv på allvar.
Litet föråldrad karta
CC - Silje m.fl.
Uppdaterad karta
No information
| Homosexuality legal Same-sex marriage Other type of partnership (or unregistered cohabitation) Foreign same-sex marriages recognized No recognition of same-sex couples |
Homosexuality illegal Minimal penalty Large penalty Life in prison Death penalty
2010-06-03
Människor som lär mig andas
Förlåt mig fader, ty jag har syndat.
För att jag är så himla förtvivlad och uppgiven. Igen.
Det finns de som verkligen sticker ut litet mer än andra och som gör litet extra intryck på mig då och då. De där som liksom tar sig tid att stanna till. De som tar sig tid att se och känna och lyfta sig över den stora gruppen människor litet extra. De som då och då sträcker ut hakan och talar om att... jag finns.
Och människor som aktivt knuffar på mig för att visa att de finns är ofta människor som på något vis faktiskt, i min erfarenhet, gör det därför att de verkligen har något att säga.
Så kan man säga att det är med Maloki. Som litet då och då nuddar vid min tillvaro litet grann extra och liksom sprider... värme, bara. Det är skönt med sådana människor i ens liv. Inte minst då man känner att man verkligen behöver mer av det där med fina människor som sprider lugn och välmående och agerar en sorts kylande balsam i tillvaron..
Vaknade i morse av att det sken till i läsaren här hemma. Jag är på väg bort en stund. Tagit ledigt, vilket är likt mig, för att jobba ännu mera. Förbereder mig på att lämna över liv, hem och verklighet åt mannen en stund. Men innan jag kommit igång med alltihop sprakade det alltså till. Och jag läser Malokis senaste inlägg. Nyligen postat, uppenbarligen, och med en kraft att hugga tag i mig och sända skälvningar upp och ner och fram och tillbaka innan alltihop stannar en bit bakom ögonen och börjar pressa fram tårar. Igen.
Amanda som ett flipperspel klockan halv sex på morgonen.
Det har varit mycket gråt sista dagarna. Jag skrev mitt inlägg om Mors dag och gjorde det mest för att få ur mig. Det skedde per automatik. Det gjorde ont. Jag bölade som en barnunge på slutet. Och sedan, när jag tryckte på skickaknappen, bröt halva helvetet löst. Jag förväntade mig 70 läsare och total tystnad. Det var inget världspolitiskt utspel, inget tungt angrepp på någondera sidan i höstens val. Det var bara en osminkad väg in i allt det som är jag.
Det har varit väldigt mycket nu sista dagarna. Sista knappa veckan eller så. Hysteri, stormar, massor med människor och tidningar och allt vad det är som hört av sig. Människor som skriker om att de vill vara den som lyfter detta. De vill vara den som stöttar. De vill vara den som driver igenom förändringen. Och jag som är van vid att det alltid är komplett kav lugnt.
Det här är ju något jag skrivit om i flera år. Det här är en av de stora orsakerna till att jag gav mig in i politiken till att börja med. För att det var, för mig, enda sättet att göra ogjort det som i så hög grad har sabbat mitt liv. Men tystnaden har alltid varit kompakt. Försöken att intyga mig att det är ok ändå och att det visserligen är förjävligt men att jag måste förstå att det ju faktiskt inte går att driva igenom den typen av förändringar och att man nog inte vinner något på att försöka och så vidare. Eller att man som ledamot i riksdagen måste prioritera sådant som faktiskt är viktigt. Och till viktigt hör inte jag. Hör inte tvångssteriliseringar. Hör inte något som kan bli jobbigt och tabubelagt och smärtsamt och som partiet inte ställer sig bakom att man börjar bråka om. Oavsett vilket parti man nu tillhör. Och man har ju faktiskt skrivit ihop ett flygblad för fem år sedan som aldrig delades ut för att det ansågs för kontroversiellt. Så man har ju faktiskt gjort något.
Jag har hört dem alla. Det har hetat att... jag tycker synd om dig, men jag tänker inte utnyttja min plats i riksdagen till att ta upp det här. Du vet ju att... jag vinner ju inte på det själv och det är på tok alldeles för känsligt... Det förstår du väl?
Men så kom nu de sista dagarna. Jag och Immanuel har gjort en räd och verkligen jobbat upp ämnet nu efter att bollen helt plötsligt började rulla i söndags och det där jag skrev då tog tydligen skruv utan dess like. Helt plötsligt är det som om himlens alla portar har öppnats samtidigt. När kan det ha hänt senast?
Kanske är det dags nu Kanske har den här frågan uppnått någon slags momentum som är tillräckligt för att sätta detta på kartan. Kanhända finns faktiskt möjligheten nu.
Och samtidigt faller jag som en sten. Skakar, gråter, försöker lära mig att andas igen. Plötsligt kom allting för nära. Alldeles för nära. Plötsligt slog det emot mig med en sådan kraft att jag omöjligt kan hålla emot. Plötsligen tog det fart på ett sätt jag inte alls förberett mig på och jag känner att inte klarar av pressen. Det här är ju så privat. Har alltid varit. Den innersta av alla mina smärtor. Och så är den plötsligt fritt flygande därute som en fågel som kretsar kring mig. Och som bara växer och växer och växer till dess att dess vingslag är starka nog att liksom skaka hela fundamentet för min existens. Det är storm därute och marken skakar. Och i centrum ligger mitt mest privata. Det gör ont. Så ont.
Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd.
Jag vet helt enkelt inte vad jag släppt lös och vart detta kan leda. Men det är möjligen så att det är nödvändigt. Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här har helt övergått alla breddar av mitt förstånd. Men att något händer nu, att något rör på sig, det är tydligt. Kanske denna märkliga stormen kan få de som aldrig skriver och de som aldrig tar i det att göra det. Kanske är opinionen på väg att vakna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men jag ber.
Och mitt i allt detta kaoset är Malokis ord och Immanuels kamp och alla de andras stöd så infernaliskt viktigt.
Första försöket att börja sammanfatta alla de där ovärderliga människorna därute som betyder massor för mig. Det kommer mer av det.
Jag kommer fokusera mer på sådant en stund. För att jag behöver det. För att det är viktigt för mig. För att det är viktigt att också visa stöd för de fina, underbara människor som håller mig uppe och lär mig andas.
Det är så helt sjukt viktigt. Glöm inte det själva, ni. Att stötta era nära. Att stötta era vänner.
För vänner har jag uppenbarligen. Och det gör mig glad och stolt och nära på litet hoppfull ändå.
Och jodå, Maloki. Eftersom du ställde frågan; om du inte varit en vän tidigare, så är du det banne mig nu. Du har all min kärlek.
Intressant.
För att jag är så himla förtvivlad och uppgiven. Igen.
Det finns de som verkligen sticker ut litet mer än andra och som gör litet extra intryck på mig då och då. De där som liksom tar sig tid att stanna till. De som tar sig tid att se och känna och lyfta sig över den stora gruppen människor litet extra. De som då och då sträcker ut hakan och talar om att... jag finns.
Och människor som aktivt knuffar på mig för att visa att de finns är ofta människor som på något vis faktiskt, i min erfarenhet, gör det därför att de verkligen har något att säga.
Så kan man säga att det är med Maloki. Som litet då och då nuddar vid min tillvaro litet grann extra och liksom sprider... värme, bara. Det är skönt med sådana människor i ens liv. Inte minst då man känner att man verkligen behöver mer av det där med fina människor som sprider lugn och välmående och agerar en sorts kylande balsam i tillvaron..
Vaknade i morse av att det sken till i läsaren här hemma. Jag är på väg bort en stund. Tagit ledigt, vilket är likt mig, för att jobba ännu mera. Förbereder mig på att lämna över liv, hem och verklighet åt mannen en stund. Men innan jag kommit igång med alltihop sprakade det alltså till. Och jag läser Malokis senaste inlägg. Nyligen postat, uppenbarligen, och med en kraft att hugga tag i mig och sända skälvningar upp och ner och fram och tillbaka innan alltihop stannar en bit bakom ögonen och börjar pressa fram tårar. Igen.
Amanda som ett flipperspel klockan halv sex på morgonen.
Det har varit mycket gråt sista dagarna. Jag skrev mitt inlägg om Mors dag och gjorde det mest för att få ur mig. Det skedde per automatik. Det gjorde ont. Jag bölade som en barnunge på slutet. Och sedan, när jag tryckte på skickaknappen, bröt halva helvetet löst. Jag förväntade mig 70 läsare och total tystnad. Det var inget världspolitiskt utspel, inget tungt angrepp på någondera sidan i höstens val. Det var bara en osminkad väg in i allt det som är jag.
Det har varit väldigt mycket nu sista dagarna. Sista knappa veckan eller så. Hysteri, stormar, massor med människor och tidningar och allt vad det är som hört av sig. Människor som skriker om att de vill vara den som lyfter detta. De vill vara den som stöttar. De vill vara den som driver igenom förändringen. Och jag som är van vid att det alltid är komplett kav lugnt.
Det här är ju något jag skrivit om i flera år. Det här är en av de stora orsakerna till att jag gav mig in i politiken till att börja med. För att det var, för mig, enda sättet att göra ogjort det som i så hög grad har sabbat mitt liv. Men tystnaden har alltid varit kompakt. Försöken att intyga mig att det är ok ändå och att det visserligen är förjävligt men att jag måste förstå att det ju faktiskt inte går att driva igenom den typen av förändringar och att man nog inte vinner något på att försöka och så vidare. Eller att man som ledamot i riksdagen måste prioritera sådant som faktiskt är viktigt. Och till viktigt hör inte jag. Hör inte tvångssteriliseringar. Hör inte något som kan bli jobbigt och tabubelagt och smärtsamt och som partiet inte ställer sig bakom att man börjar bråka om. Oavsett vilket parti man nu tillhör. Och man har ju faktiskt skrivit ihop ett flygblad för fem år sedan som aldrig delades ut för att det ansågs för kontroversiellt. Så man har ju faktiskt gjort något.
Jag har hört dem alla. Det har hetat att... jag tycker synd om dig, men jag tänker inte utnyttja min plats i riksdagen till att ta upp det här. Du vet ju att... jag vinner ju inte på det själv och det är på tok alldeles för känsligt... Det förstår du väl?
Men så kom nu de sista dagarna. Jag och Immanuel har gjort en räd och verkligen jobbat upp ämnet nu efter att bollen helt plötsligt började rulla i söndags och det där jag skrev då tog tydligen skruv utan dess like. Helt plötsligt är det som om himlens alla portar har öppnats samtidigt. När kan det ha hänt senast?
Kanske är det dags nu Kanske har den här frågan uppnått någon slags momentum som är tillräckligt för att sätta detta på kartan. Kanhända finns faktiskt möjligheten nu.
Och samtidigt faller jag som en sten. Skakar, gråter, försöker lära mig att andas igen. Plötsligt kom allting för nära. Alldeles för nära. Plötsligt slog det emot mig med en sådan kraft att jag omöjligt kan hålla emot. Plötsligen tog det fart på ett sätt jag inte alls förberett mig på och jag känner att inte klarar av pressen. Det här är ju så privat. Har alltid varit. Den innersta av alla mina smärtor. Och så är den plötsligt fritt flygande därute som en fågel som kretsar kring mig. Och som bara växer och växer och växer till dess att dess vingslag är starka nog att liksom skaka hela fundamentet för min existens. Det är storm därute och marken skakar. Och i centrum ligger mitt mest privata. Det gör ont. Så ont.
Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd.
Jag vet helt enkelt inte vad jag släppt lös och vart detta kan leda. Men det är möjligen så att det är nödvändigt. Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här har helt övergått alla breddar av mitt förstånd. Men att något händer nu, att något rör på sig, det är tydligt. Kanske denna märkliga stormen kan få de som aldrig skriver och de som aldrig tar i det att göra det. Kanske är opinionen på väg att vakna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men jag ber.
Och mitt i allt detta kaoset är Malokis ord och Immanuels kamp och alla de andras stöd så infernaliskt viktigt.
Första försöket att börja sammanfatta alla de där ovärderliga människorna därute som betyder massor för mig. Det kommer mer av det.
Jag kommer fokusera mer på sådant en stund. För att jag behöver det. För att det är viktigt för mig. För att det är viktigt att också visa stöd för de fina, underbara människor som håller mig uppe och lär mig andas.
Det är så helt sjukt viktigt. Glöm inte det själva, ni. Att stötta era nära. Att stötta era vänner.
För vänner har jag uppenbarligen. Och det gör mig glad och stolt och nära på litet hoppfull ändå.
Och jodå, Maloki. Eftersom du ställde frågan; om du inte varit en vän tidigare, så är du det banne mig nu. Du har all min kärlek.
Intressant.
2010-04-01
Hur känner man igen en transkille?
Bara för att jag måste...
Trollhare ställer frågan om hur man känner igen en transkille. Och konstaterar att det gör man för att de allra flesta av dem är så sjukt snygga. Och det stämmer. Det var bara det jag ville säga.
Tänk på det, ni killar, tjejer och andra därute. Det är värt att satsa trans då och då.
Trollhare ställer frågan om hur man känner igen en transkille. Och konstaterar att det gör man för att de allra flesta av dem är så sjukt snygga. Och det stämmer. Det var bara det jag ville säga.
Tänk på det, ni killar, tjejer och andra därute. Det är värt att satsa trans då och då.
2009-07-22
Tiarafeministen Linnéa
För den som undrar huruvida det är ok i världen för HBT-personer idag och för den som undrar om vi verkligen behöver problematisera heteronormen och kyrklig moralism i lagböckerna här och utomlands egentligen. För den som tror att Sveriges införande av könsneutral lagstiftning innebar ett slut för den envetna kampen för HBT-personers rättigheter.
Nu skulle väl allting vara bra? Nu skulle kampen vara över? Nu skulle heterosamhället kunna vila och bara koppla av - inget mer behov av hysteriska parader och festivaler och en massa demonstrativt kyssande på stan som skär så i ögonen. För ingen vill väl ha det där homosamhället uppkört i ansiktet hela tiden?
Reflektera litet grann och läs vad Linnéa skriver om hur det är att semestra i ett av Sveriges närmsta grannland.
Tiarafeministen Linnéa om HBT-semester i Baltikum
Intressant
Nu skulle väl allting vara bra? Nu skulle kampen vara över? Nu skulle heterosamhället kunna vila och bara koppla av - inget mer behov av hysteriska parader och festivaler och en massa demonstrativt kyssande på stan som skär så i ögonen. För ingen vill väl ha det där homosamhället uppkört i ansiktet hela tiden?
Reflektera litet grann och läs vad Linnéa skriver om hur det är att semestra i ett av Sveriges närmsta grannland.
Tiarafeministen Linnéa om HBT-semester i Baltikum
Intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
