Jag behöver nog en ny laptop, uppenbarligen.

"Mandy is just a little bit nervous. Fiddling her collar, redoing her lipstick and lighting her twelwth marlboro since breakfast. Sharp eyes with overdone, goth girlicious, shamanistic sparks looking back at her from the poorly lit mirror in the hallway. Dark clad, curvacious, trying to look dangerous with a grim smile on her face as she turns her back and walks back to the desk. She's always had a fling drama. Pink metallic laptop ready to send the note she's been writing all morning. It will all be over soon. The adventure is about to begin."

Fan att man hittills inte fått för sig att bli författare. Skulle kunna mäta mig i prettoism med Don DeLillo när jag är som värst. Underworld är fortfarande en sjukt bra bok, för övrigt. Läs den. Eller ska man försöka undvika det hela litet. Med ett par decenniers träning och alltför mycket portvin kunde jag åtminstone bli nästa Jeff Noon. Och det vore ju inte helt illa pinkat. Måste bara byta kön tillbaka då, först.

Hur som helst tycks det som om jag inte kan undgå tjatet om att jag ska börja skriva. Många har försökt övertyga mig länge nu och som det ser ut kan det faktiskt komma att bli av. Inväntar första mötet med förläggaren och håller tummarna för att det inte går totalt åt skogen. Ja, ni kommer slippa se sådana där fåniga små verser som ovan om det väl blir något allvar av det här. Men litet kul måste man få ha och... josåatteh... Där satt den.

Det är väl snart dags att presentera nobelpristagaren i litteratur. Tänker inte ropa äntligen, men lägger mina varmaste gratulationer åt vem det nu blir och förvarnar alltså själv alla som kan tänkas bli gröna i ansiktet att jag snart kan komma att finnas hos en bokhandlare nära er. För att undvika gör ni bäst i att fly fältet.

När livet hinner ikapp och tankar och känslor hopas

Livet hann ikapp mig fastän jag inte tänkt mig det. Det fick ju inte hända förrän tidigast efter den 19:e september. Den magiska söndagen. Men livet fanns där och det nöjde sig inte med att bli undanskuffat, undanskaffat, bortrövat, bortskjutet.

Livet hann ikapp och min privata sfär är återigen i häftig och kalabalistisk gungning. Jag kan just nu inte tänka klart, andas ordentligt, fokusera eller glädjas. Livet känns tungt igen. Det privata. Det som gör så ont och som man så gärna vill blunda för.

Börjar fundera mer på vad som är viktigt i livet. Vad som betyder något för mig. Vad som får mig att gå igång och vad som faktiskt överhuvudtaget rubbar mina cirklar. Jag har goda skäl att börja undra.

Jag kanske förstås hade velat att livet tagit en paus under ett par veckor till. Att jag kunnat glömma bort det och prioritera ner det en tid till. Det hade varit praktiskt. Jag säger inget annat. Men verkligheten är sällan praktisk. Den bara är. Och ibland är den glad och lycklig och solig. Ibland gör den bara ont och känns så infernaliskt becksvart. Den kan göra verkligt ont. På riktigt. Bortom allt det där som är jag utåt. Bortom allt jag arbetar med. Bortom precis allt som normalt är min tillvaro.

Av miljarder skäl stannar jag upp och tänker och minns och funderar över vad jag gjort under de senaste åren, vad jag vill, vart jag vill. Inser att jag just nu mest av allt saknar människovärde, människorätt, tunga djupa värden och allt det där som är viktigt i livet. Det vill jag ju se så mycket mer av. Vart tog det vägen? Är det någon som fortfarande bryr sig? För att... jag bryr mig.

Det där som är livet och brinnet och kärleken och kallet. Det där som är hela min tillvaro normalt sett. Det jag står för, är och andas. Det vill jag se mer av i årets valrörelse. Men framför allt se mer av i vardagen. Vart tog exempelvis Iran och hela eländet där vägen? Vem bryr sig om att folk avrättas och förföljs än idag? Vem bryr sig om varför vi finns i Afghanistan och vilken roll vi vill eller inte vill spela där? Vem bryr sig om kampen för rättigheter och demokrati i Ukraina, Vitryssland, Kuba? Vart tog hela djupet vägen? Vart tog världen vägen? Allt det där viktiga som jag inte kan släppa om jag alls ska kunna sova om nätterna... Jag bara undrar.

Ska jag kunna sova inatt, så måste jag börja fundera över allt det här. För att det är vad som blivit luften jag andats ändå. Och just nu har jag glömt hur man gör. Jag måste lära mig andas igen.

Med ens är det viktiga i livet så mycket mer dyrbart, så mycket mer sällsamt, så mycket starkare. Med ens kan jag inte längre prioritera smutsen som är en valrörelse. För att idag känns den bara meningslös. Jag längtar upp på barrikaderna. Jag vill få bygga en ny värld. En bättre värld. För mig och för andra. För att jag återigen påmints om hur skört livet är. Hur ont livet gör. Hur värdefull tillvaron är. Och om vad som verkligen är viktigt när allting kokat ner till inget annat än rena essenser.

Intressant.

Av staten tvångssteriliserad och på riktigt

Det var juldagen 2009 och jag var på besök hos min förhoppningsvis blivande svärmor för att äta julmiddag. Förstås var han där också. Mannen i mitt liv. Min trygghet och inspiration och en av de starkast vägande orsakerna till att jag alls orkat fortsätta leva mitt liv under de sista åren sedan jag gav mig in i politiken, FRA-kampen och allt vad det nu har varit sedan dess.

Under hela tiden jag har ägnat mig åt politiken har jag ägnat mig mycket åt integritet, demokrati, folkrätt, mänskliga fri- och rättigheter. En stor del av det har handlat om massövervakning och åsiktsregistrering. Andra bitar har handlat om demokrati i exempelvis Iran. Ytterligare annat har handlat om HBT-relaterade frågor, feminism och rätten till sin egen kropp. Vårdfrågor, likabehandlingsfrågor, främlingsfientlighet, attityder och fördomar.

Och vad jag hela tiden lär mig är att jag hela tiden har mer att lära. Mer att ta in och mer att förhålla mig till. Igår satt jag i flera långa timmar och diskuterade valkampanjer med en partifrände från Folkpartiet som absolut inte hade någon som helst aning om vad trans- eller intersexualism överhuvudtaget innebär. Det tog nog ett par timmar bara att för att få honom att förstå att jag inte riktigt kan relatera till att bli kallad för "han", att jag inte har en snopp utan en fitta och att jag överhuvudtaget inte tänder på att bära trosor. Att trans- och intersexualism överhuvudtaget inte handlar om läggning, val, lyxproblem eller perversioner. Kanske lyckades jag nå fram. Kanske inte.

Men det jag lärt mig sedan den där hemska dagen under sommaren 2008 då en Metrojournalist slängde upp en 250-sidors hög med sökutskrifter innehållande hela mitt liv från fem års ålder och framåt och med ett vargflin ville få mig att förstå att jag var "busted" och att jag härmed var tvångsoutad (artikeln publicerades i Metro samma dag som Svart Måndags numera legendariska "Hoppets Demonstration" den 16 september 2008) är att jag alltid kommer att behöva förhålla mig till mitt förflutna.

Jag kommer aldrig att bli fri. Oavsett hur mycket jag själv känner mig klar med min medicinska historik, så kommer resten av världen aldrig att göra det. Min enda chans är att byta namn (igen) och lämna landet. Att i praktiken gå i politisk asyl. Och jag har ofta tänkt tanken. Om inte annat så för att skydda de människor jag älskar. För att sluta vara en black om foten för dem. För att få sluta vara den där jobbiga bördan för min familj, mina vänner, eventuella kollegor eller för mitt parti.

Jag insåg för länge sedan att det lilla pseudokändisskap jag haft och som renderat fler mordhot riktade mot mig än jag kan minnas eller förmodligen vill eller har möjlighet att räkna till på rak arm kan komma att bli betydligt mycket mer omfattande då jag nu gått med på att ställa upp som riksdagskandidat för Folkpartiet i Stockholms län. Visserligen bara från 42:a plats på länslistan, men dock. En sådan udda kandidatur kan mycket väl vara den första i landets historia som genomdrivs av en transsexuell kvinna (mig veterligen). Jag antar att det gör mig historisk och att jag borde jubla. Men mest oroas jag över vad det kommer att innebära för min omgivning. För dem jag tycker om, dem jag älskar och som jag vill skydda till varje pris.

På juldagen var det dags att förbereda min blivande svärmor. Över julbordet blev jag tvungen att berätta det som hon alls inte kunnat misstänka och inte överhuvudtaget hade kunnat undra över på något som helst vis: att jag inte var född i den kropp hon ser framför sig varje gång jag kommer över och hälsar på. Hon hade inte kunnat ana.

Det finns ingen som helst anledning i normala fall att berätta om en sådan här historik för någon som helst, men eftersom jag vet att det här kommer att bli "the talk of the town" inom ett par månader så hade jag ändå inget val. Hellre att det kommer från mig och i god tid än att grannarna börjar prata, eller att min mans syskon börjar prata, eller att hon hör det på radio eller ser det på tv vartefter. När skiten slår i fläkten vill jag att hon redan ska veta. För vad kan det leda till för situation annars? Hur skulle hon reagera på "sveket" att jag inte berättat? På att hon blivit lurad? För det är ju så det är. Det är inte min angelägenhet längre. Det är världens angelägenhet. Och mitt privatliv, min rätt till att hålla min medicinska historik hemlig, min rätt till integritet - den finns liksom inte. Jag har förbrukat den av den simpla anledningen att jag är transsexuell. Världen tar sig rätten att kräva, att fråga, att ställa till svars, att hata, att brutalt skämta om det och att till stor del se ner på mig.

Jag kan dock tacksamt konstatera att mötet med svärmor gick himla bra ändå och att min övertygelse sedan jag blev tvångsoutad i medierna har fungerat bra. Jag är fullkomligt öppen med min historik, men pratar likförbannat inte om hur jag ser ut, vem jag ligger med eller vad jag tänder på. Det är liksom min ensak. Även om det är en surköpt sanning för många därute. En väldigt dyrköpt sanning. Inte många vill acceptera att så är fallet.

Men varför ska mitt kön överhuvudtaget ha med saken att göra? Kan någon förklara det för mig? Kan någon förklara varför vi har ett samhälle som tvingar en människa som jag att behöva berätta om vad jag har eller har haft mellan mina ben för min svärmor på en julmiddag?

Kan någon förklara varför så gott som alla som någonsin nått över den där allra första tröskeln av relativt kändisskap har behövt flytta utomlands eller åtminstone mycket allvarligt har tänkt tanken?

Kan någon förklara för mig varför jag ska behöva göra en sådan sak för att skydda mig själv, den jag älskar och den familj jag trivs med och mår bra med, bara för att samhället inte kan tolerera mig?

Dokument från Socialstyrelsens Rättsliga Råd som tillstyrker

tvångssterilisering av mig personligen under 2008.

Kan någon förklara för mig varför jag var tvungen att tvångssteriliseras av den svenska staten den 20 mars 2008? Varför jag är diskvalificerad från alla former av adoptioner? Varför det är olagligt för mig och människor som jag att spara undan könsceller för framtida bruk? Varför det är så himla omöjligt för en människa i min situation att avla eller föda ett barn? Varför surrogatmödraskap ska förhindras till varje pris för människor som jag. Inte för att det finns några egentliga fysiska hinder. Inte för att vi anses vara sämre föräldrar. Utan kort och gott för att det sitter en massa livrädda medelålders karlar någonstans och konstaterar att... "hur skulle samhället se ut i så fall"? Det är skrämmande vilken rädsla inte minst heterosexuella män har för det här fenomenet. Men även andra, förstås. Hur kommer det sig att jag och så många med mig anses vara ett så vansinnigt farligt hot?

Vi måste ju vara ett otroligt hot eftersom beräkningar brukar fastslå att vi förmodligen motsvarar cirka 1 person på 500 i den generella befolkningen. Antalet intersexuella, oberoende av vilken diagnos de har, är förmodligen lika många. Och antalet som har Kleinfelters syndrom är troligen runt lika många också, men endast hälften av dem byter förstås könstillhörighet om tillfälle ges. Och då har vi inte ens börjat kika på alla de andra. De där queera typerna som crossdressers, intergenders och andra. Så visst har vi infesterat samhället. Visst är vi många. Dt känns mest litet grann som att... get used to it!

Det måste annars idag vara den första gången hittills som den här frågan alls har lyfts till någon som helst bloggtopp, hamnat på knufflistor eller twinglylistor överhuvudtaget. Det är mig veterligen första gången fler än en handfull människor alls velat ta i det här ämnet ens med tång. Eller för den delen läsa en hel artikel om det. Men ska vi nu prata verklighet, så är detta något som är otroligt viktigt och som vi faktiskt måste börja ta i på fullaste allvar. Därför vill jag å det varmaste tacka Johannes Forssberg på Expressens ledarredaktion för att han lyfter frågan så som han gör idag. Frågan om rätten att skaffa barn - trots en trans- eller intersexualism. En av grundpelarna i hela vårt väsen. Oavsett vilka vi är. Och förmodligen min egen allra största livssorg, rent privat. Om jag vågar gå så långt som att erkänna det offentligt.

Faktum är att... ska du byta kön så vill du för det mesta göra en genital rekonstruktion. Det är inte något som är vidare ovanligt. Men alla vill inte det. Mestadels för att de är rädda att operationen inte ska bli något vidare bra. Detta gäller inte minst transsexuella män som tyvärr inte kan få vidare bra hjälp idag. Det är svårt att skapa en fungerande penis där ingen tidigare funnits och det är svårt att utan risk för en människas liv helt och hållet rycka ut allt innanmäte som hänger ihop med en i övrigt kvinnlig kropp. Det är mycket enklare för transsexuella kvinnor, men risker finns och det är ett tungt beslut att ta.

Att staten tar sig rätten att bestämma över en sådan sak är skrämmande. Vad hände med feminismens grundläggande kamp för människans rätt till sin egen kropp, till sin egen sexualitet och till sin egen reproduktion? Något som för alla andra i vårt samhälle idag är självklara demokratiska rättigheter, men som inte ens är påkommet för mig och många andra i min situation.

Än mer skrämmande blir det då det faktiskt inte är så att staten kräver att man ska ha genomgått en fullkomlig kirurgisk rekonstruktion av könsorganen. Det är faktiskt inte alls nödvändigt. Staten skiter högaktningsfullt i om du har en penis eller en slida. Det viktiga är att de får skära. Det räcker utmärkt med att sterilisera eller kastrera, vilket däremot är det ultimata kravet. Och vilket även ofta innebär att en person som fått en juridisk fastställelse som kvinna, men som har fungerande testiklar och som också ser sig som man inte får byta till manligt kön juridiskt förrän de fullt fungerande testiklarna skurits bort och kastrerats. Kan någon vara så hemskt vänlig och förklara den logiken för mig. Den undflyr mig. I väldigt hög grad.

Skärandet är alltså det viktiga. Kastrering och sterilisering är nyckeln. Och går vi inte med på en sådan sak, så blir det heller inget byte. Det är raktigenom villkorat. "Visst kan vi hjälpa dig, lilla vän, men då ska vi fanimej slita dig i stycken och förhindra att du din perversa fan får några barn i framtiden - för hur i hela friden skulle det se ut?"

Ytterligare en intressant sak som stör mig oerhört är den situation som flera av mina vänner befinner sig i idag. Då numera äktenskap är könsneutrala och gamla partnerskap kan förvandlas till äktenskap i ett nafs, mer eller mindre, så ska fortfarande par som varit gifta i årtionden behöva skilja sig för att sedan gifta om sig efter en eventuell ny fastställelse i ett nytt kön - även om de väljer att stanna med varann genom ena partens könskorrigering. Varför denna snedvridna särbehandling? Hur tänkte våra lagstiftare då de valde att införa det undantaget i sin nya, fina och moderna lagstiftning?

DETTA ÄR SÅ SJUKT OCH SÅ DJUPT SKAMLIGT ATT DET INTE ENS HÖR HEMMA PÅ 30-TALET!!!

Med risk för att rättshaverista mig magnifikt hävdar jag att vi i Sverige idag lever under ett statligt sanktionerat KÖNSAPARTHEID som det är dags att omgående avveckla. Minnenas vindar från 30-talets sjuka ideal, makarnas Myrdal vansinniga fascistbetonade folkhem endast för de perfekta, det rasbiologiska institutet i Uppsala och alla de där tvångssteriliseringarna av "promiskuösa kvinnor", "mindre begåvade" och "tattare" lever kvar. Än idag.

Vi har fortfarande inte gjort upp med vårt fascistiska arv i Sverige och det är fanimej på tiden att vi gör det! Nu!

Sverige tvångssteriliserar måhända inte i samma omfattning som vi en gång gjorde. Men vi gör det fortfarande i rätt hyfsad omfattning. Tillräckligt stor omfattning för att det ska räknas. Men numera enbart på en grupp som inte i regel får föra någon talan eller som helt enkelt inte vågar. Tabun och skambeläggning är omfattande. Det är dags att ta bladet från munnen nu.

Jag kräver ett omedelbart stopp för den här ordningen i det svenska samhället. Vi är ett knappt tusental som drabbats sedan början av 1970-talet. Vi ska ha upprättelse för detta. Vi ska ha en kraftig upprättelse.

Det minsta jag anser att jag har rätten att kräva är en omfattande ekonomisk kompensation från den svenska statens sida, samt en möjlighet att med statens hjälp och subventioner få rätten att skaffa mig det eller de barn som jag på grund av nuvarande lagstiftning har blivit aktivt, fysiskt och mekaniskt berövad.

Sådan kompensation har betalats ut förr. Inklusive, förmodligen inte så djupt menade, ursäkter från statens sida till andra grupper som drabbats. Det vore... rimligt... om jag och alla de andra som drabbats fick åtminstone samma ynnest från våra plågoandar efter alla år. Det är, trots allt, inte mer än rätt.

Min biologiska klocka tickar. Jag är fast i ett tabu, i ett förbudssystem, i ett Apartheid jag aldrig bad om och jag tänker inte längre tolerera det.

Vem i riksdagen idag är beredd att lyssna på mig? Säkerligen inte herrarna inom Kristdemokraterna, förstås. Och säkerligen inte de hårdföra Moderaterna. Finns det någon annan som är beredd att lyssna? Finns det någon annan som är beredd att ta denna frågan på allvar utan att måla på mig en sjukdomsstämpel, ett pariaskap och en sjukt snedvriden ironisk offerskapsstämpel jag inte vill ha?

Jag har inga som helst problem med mig själv, min identitet eller min medicinska historik. Det är resten av världen som har problem med mig. Och jag är trött på att behöva bli attackerad, diskriminerad, hotad och sedd ned på till den milda grad att jag är beredd att kraschlanda vilken dag som helst.

Det är välkänt inom forskningen idag att över 50% av alla transsexuella har försökt att ta sitt liv eller rent av lyckats innan trettio års ålder. Det är en av de vanligaste dödsorsakerna bland unga vuxna idag. Ändå kan exempelvis inte SPES och andra suicidpreventionsorganisationer ens tänka tanken att försöka mäta eller bokföra den statistiken.

Hur många som jag är inte registrerade i självmordsstatistiken som "annan orsak", "familjetragedi", "depression" eller något annat flummigt och inte alls sant bara för att skydda anhöriga och för att slippa ta tag i problemet? Är det inte dags att vi börjar ta problemen på allvar och inser att detta inte handlar om perversioner, sexuell läggning, frivilliga val eller något annat humdrum som verklighetens kristdemokrater och alla stockkonservativa moderater kan må bra av i sin egen lilla perfekta värld?

Det får faktiskt räcka nu. Jag har fått nog. Vi är många som har fått nog. Nu ska vi börja ta det här på allvar. Ett första steg är att jag tänker kandidera till riksdagen till vilket pris som helst. Jag kanske inte har en suck till att komma in i riksdagen år 2010, men fan ska veta att jag tänker göra ett tappert försök. Därför att det kan komma att öppna upp dörrarna för fler som kan komma efter mig. Och det ska gudarna veta, att det behövs. Jag tänker inte längre glömmas, gömmas och förringas. Det ska ingen av oss behöva göra längre. Vår tid är snart kommen och jag tänker gå allra längst fram i den armén om det så ska bli min död!

Jag vill inte ha offerskapet. Jag vill inte ha martyrskapet. Men jag ska jävlarimig ha mitt liv tillbaka. Så som jag tydligen faktiskt också har rätt till, incidentally, enligt Europarådets kommisarie för mänskliga rättigheter. Och jag tänker kräva min rätt att bli mamma innan jag fyllt 75 och tiden hunnit ikapp även de mest seglivade medeltidsvurmarna inom den svenska politiken och den patetiskt snedvridna kristna högern.

Det är dags att Hägglund plockar fram den nu tre år gamla utredningen från allra längst bak i det stora kassaskåpet avsett för potentiellt pestsmittade dokument som helst aldrig bör se dagens ljus om de nu inte ska förvandlas till små gremlins.

Det är dags att börja ta ställning och börja se över lagarna som än idag förpassar Sverige till sällskapet av världens allra mest fascistiska och demokratimässigt allra mest bakåtsträvande religiösa u-länder. Hur stor är sannolikheten att någon på Socialdepartementet ens tar en kik på de här pappren innan nästa val är över?

Ja, må de skämmas!

Även här:

JensO

Intressant!

För övrigt anser jag...

...att det är för jäkligt att ingen vill sponsra mig så att jag kan åka till Dreamhack. =P

Får jag tillåta mig att bli litet privat en stund?

Jag har väldigt ofta funderat på att sluta blogga. På att sluta engagera mig politiskt. På att sluta vara politisk. Med betoning på att verkligen just VARA politisk och inte bara ägna mig åt politik. Jag insåg för länge sedan att hur jag än bär mig åt, så är jag väldigt ofta inte bara någon som arbetar med politik. Min varelse och min historik har ofta varit ren politik - i sig. Något jag inte riktigt menade skulle hända. Och något jag kanske inte var beredd på och inte riktigt alltid har klarat av.

Det kanske ni har märkt, att jag varit borta från bloggosfären väldigt mycket under en förhållandevis lång tid. Jag har inte riktigt orkat med att ständigt per definition vara politisk, inte hunnit med eller orkat med att ständigt sköta min "plikt" och blogga. Många bitar har varit viktiga i mitt liv för att det skulle bli såhär. Det finns många bakomliggande faktorer


En bit är förstås att jag arbetat väldigt mycket politiskt men på andra plan. Mycket lobbying, långa rader mail i inboxen, möten på riksdagen, kanslier, byråer och allt vad det varit. Demonstrationer, resor, telefonsamtal.
Det har varit mycket.

Jag har arbetat mycket med integritetsfrågan också. Förstås. Det känner många av er till, och det är säkerligen för många av er orsaken till att ni överhuvudtaget läst eller läser mig. Men jag har även arbetat mycket aktivt som hbt- och transaktivist. Jag har arbetat mycket med folkrätt. Jag har ägnat mycket tid åt att agera stödperson för andra som sitter i min situation och som behövt vägledning på sin resa till sig själva. Jag har även arbetat för att läsa upp kring klimat och energi, integration och mycket annat.

Det har funnits mycket annat också. En tung transitionsprocess med målet att byta juridiskt kön. Inklusive hormonbehandlingar, eviga samtal med vårdgivare, smärtsamma epileringar, en tvångssterilisering. Tre tunga kirurgier på ett och ett halvt år har jag avverkat. En på grund av omfattande skador efter en överfallsvåldtäkt för ganska snart ett år sedan. Genus- och identitetsrelaterade konflikter inom arbete, familj, vänkrets och på många andra håll har också spelat in i hög grad. Övergrepp. Stalkers. Hot av olika slag riktade mot min privata person som droppat in i rent löjliga mängder. Där har som bekant funnits en eller två väldigt kraftfulla konflikter på det politiska planet som tog väldigt mycket kraft från mig och som jag är glad har somnat in nu. De var helt och hållet onödiga, men de skadade mig på ett vis som jag har svårt att helt och fullt beskriva och uttala.

Faktum är att... jag har inte riktigt orkat med pressen. Det har varit litet mycket nu under en stund. Jag har fallit. Jag har ramlat och på många vis slagit mig. Fysiskt, psykiskt, känslomässigt.
Ofta har jag undrat om jag alls är redo för det jag givit mig in i. Jag har undrat om jag är skapt för det. Om jag är stark nog. Om jag klarar det. Oftast har svaret varit nej. Jag är inte så stark. I alla fall inte för det mesta. Det finns alldeles för många delar av mig som är alldeles för mjuka, alldeles för sköra, alldeles för lätta att klippa till och skära i så att de faller i tusen och åter tusen bitar. En mosaik av rester från ett liv jag inte alltid längre känner att jag har och som jag till stor del sörjer.

Jag har lyckats komma tillbaka till bloggandet en stund nu på sistone.
Det känns skönt. Jag behöver det. Varje morgon då jag vaknat, har jag tänkt mig att jag ska börja blogga igen. Att jag ska skriva om vad jag tänker och tycker.
Men också till viss del om vad som händer i mitt liv. Det har sällan blivit så, och därför har jag också haft en oerhört tung känsla av otillräcklighet och dåligt samvete också. För att jag inte orkat. För att en stor del av min tid på sistone gått åt till läkarbesök, behandlingar, samtal med psykologer och så himla mycket annat.
För att jag även försökt att periodvis vara privat. Egen. Fri.

Den sista tiden har jag insett att just det där med att få vara privat och skyddad är oerhört
viktigt för mig. Det har att göra med så många fler bitar än att driva en blogg. Det har att göra
med att vara just sådär kontroversiell, just sådär omänsklig som man blir då man skapat sig någon sorts offentligt namn och någon sorts bas. Med offentligheten dör den privata människan bakom. Jag har känt mig som om jag periodvis har slutat att existera. Åtminstone på det privata planet. Jag tappade bort mig själv, min identitet, mitt liv, min framtid och det som var allra mest privat. Jag är just nu på jakt efter att återvinna den delen av mitt liv. Eller att skapa den på nytt om jag nu måste det. Det innebär att jag längtat efter att inte bli stoppad på gatan, jagad på gatan av människor som inte uppskattar sexuella minoriteter, att slippa bli stalkad av grannar och liknande. Att slippa att alltid ha rättsprocesser liggande i pipeline mot olika människor som inte vill mig väl.

Ofta har jag funderat på att lägga ner. Att bara sluta med allt det här. Att byta namn - igen - och att bara sjunka ner under jorden och försvinna från alltihop. Jag har drömt om en total anonymitet någonstans långt, långt borta. Jag har velat flytta någonstans, försöka än hårdare än jag redan gör för att finna ett nytt arbete och sedan nöja mig om jag har råd att betala mina räkningar, ha mat på bordet och kanske med litet tur fylla mitt liv med kärlek.

Och under tiden hittade jag faktiskt kärleken. Den finns där nu, tillslut. Men jag är orolig att min stress ska hindra mig att förvalta och uppskatta den så som jag borde.

Problemet är att jag inte riktigt har de möjligheterna jag behöver för att skapa mig ett fungerande liv idag. Har just kikat på en debatt på tv som handlade om arbetsmarknaden. Mycket av debatten handlade om utanförskapet. Det där hemska ordet som alla tydligen slåss om att göra till sitt numera. Jag trodde aldrig att jag skulle tillhöra det utanförskapet. Jag slogs gärna för de som var drabbade, därför att det är viktigt för mig och för många av mina nära vänner och även delar av min egen familj. Men jag trodde inte att jag skulle hamna där själv. Att jag skulle bli diskvalificerad på arbetsmarknaden på grund av den jag är och det jag är. Det
har varit ett uppvaknande. Ett mycket bryskt uppvaknande. Jag tänker inte hymla med det. De gjorde väldigt ont.

Så även om jag idag känner mer och mer att jag måste ta mitt behov av att vara privat och fri och ledig på fullt allvar, så kan jag inte det. Jag tillåts inte. Och därför måste jag slåss för min rätt att kunna göra det. Inte förrän jag har återvunnit den rätten för mig själv och för andra i min situation kan jag vila.




Inte förrän dess jag vunnit rätten för människor som jag att:

• Skaffa sig och behålla ett arbete

• Få tillgång till en fungerande vård i rätt tid (Av troligen upp till 50000 individer i den nuvarande populationen får f.n. upp till 50-60 personer en ny fastställd könsidentitet varje år. Totalt har inte ens 1000 individer fått den möjligheten i Sverige sedan 1960-talet)

• Få skapa en familj (det inbegriper ett stopp för tvångssteriliseringar och en möjlighet att adoptera eller att bli godkänd som fosterfamilj, få rätten att spara undan könsceller i samband med ett könsbyte, få hjälp via surrogatmödraskap och liknande)

• Få delta i det politiska livet utan att bli klappade på huvudet

• Kunna gå på svenska gator utan risk för att bli nedslagen, våldtagen eller mördad

• Få möjligheten att få hjälp inom psykiatri och annan vård för att undvika att fler försöker ta sitt liv (enligt den internationella statistiken kan så många som 50% av de människor som står i skor liknande mina ha tagit livet av sig innan de fyllt 30 år om de inte fått adekvat hjälp - enligt en rätt begränsad rapport från svenska FHI har åtminstone 52% verkligen försökt och mörkertalet är som alltid enormt)

• Jag kan heller inte med att se hur vi fortsätter att förneka de problem vi skapat klimatmässigt.
• Jag kan inte med att acceptera den intolerans som genomsyrar samhället.
• Jag kan inte med att se hur kvinnor förtrycks och hur jag själv gått från att vara en vuxen människa till att bara vara kvinna i samhällets ögon. Skillnaden är tyvärr än idag väldigt påtaglig, är jag rädd.
• Jag kan inte med att se människor lida för att de inte får tillgång till rätt vård, oavsett sjukdom och oavsett skäl.
• Jag kan inte med att se att människor far illa för att de inte anses passa in i samhället och kanske har råkat falla utanför normen, utanför arbete, utanför det normala radhuslivet.
• Jag kan inte med att se hur våra friheter och vår rätt till en egen identitet och ett eget privatliv mer och mer inskränks.
• Jag kan inte tillåta att vår demokrati slås i spillror av människor som är rädda för sin egen skugga.
• Jag kan inte tillåta att vi idag på fullt allvar tycker att det är bäst att stifta morallagar vars enda syfte går ut på att stigmatisera de människor som idag anses stå allra längst ner i den samhälleliga pyramiden och där vi inte bryr oss ett skit om att faktiskt hjälpa transpersoner, sexsäljare, narkomaner, invandrarungdomar eller vad det nu kan handla om för grupp. Min inställning är att vi alla är människor. Då ska vi inte stigmatiseras och då ska vi inte ställas utanför samhället. Särdeles viktigt är det att vi inte påstår att vi hjälper dem genom att fortsätta att trycka ned dem än mer.
• Jag vill inte tillåta ett svenskt apartheidsystem. Jag vill inte tillåta ett Fort Europa. Jag vill inte tillåta att vi pratar om människor utanför Sveriges gränser som mindre vetande eller mindre värda.
• Jag vill inte tillåta att Sverige och Västvärlden går in i en ny medeltid för att vi sticker huvudet i sanden och vägrar inse att vi blir teknologiskt och kulturellt omsprungna av omvärlden. Vi lever i en global värld. Vi måste lära oss att vara en del av den.

Det finns mycket annat jag vill kunna påverka och jag har insett att jag har en unik position att göra det. Jag har en unik position att göra skillnad för andra könsöverskridare, för stora delar av den mindre kända sidan av hbt-världen, men också för många liberaler, demokratikämpar, folkrättskämpar, feminister och andra. Just för att jag är den jag är. Just för min ovanliga bakgrund. Just för att jag tar mig uttryck och tar mig utrymme som många andra inte har tagit eller kanske har turen att kunna ta sig.

Därför är det viktigt för mig att inte försvinna. Inte just nu. Jag kommer att stanna kvar en stund, men jag måste göra det i än högre grad på mina egna villkor.

Jag kandiderar till riksdagen för Folkpartiet i Stockholms Län.

Jag kandiderar från plats 42 på länslistan, vilket innebär ytterligare en lång resa. Med all sannolikhet ingen riksdagsplats, men dock en möjlighet att föra fram min kamp för ett mänskligare och varmare samhälle och min kamp för en framtid och en värld som jag och många med mig vill se och hoppas på. Fortfarande hoppas på. Och det tänker jag göra. Jag tänker vara där och kampanja med alla mina vänner inom Folkpartiet. Och jag kommer även att fortsätta driva många av mina hjärtefrågor även partipolitiskt obundet och blocköverskridande. Jag arbetar så. Jag ser människor. Inte politiska färger.

Jag hoppas på en möjlighet att fortsätta driva mina frågor en stund till. Så länge jag känner att jag orkar det. Men om jag även i fortsättningen försvinner understundom, så ber jag om ert överseende och er förståelse. Jag finns här ute i skuggorna även om jag behöver tid att andas och samla mig ibland.

Jag har valt att inte återkandidera till ordförandeposten i Nätverket Svart Måndag i samband med årsmötet 2010. Dels för att jag inte hinner och orkar. Dels för att Svart Måndag är partipolitiskt obundet och kanske rimligen inte borde styras av någon som kandiderar till en plats i riksdagen för ett politiskt parti. Jag lämnar alltså över till nya krafter, lämnar presidiet och känner efter vilken roll jag kommer att vilja och kunna ha i ledningen för Svart Måndag därefter.

Jag får se hur jag känner att mitt engagemang i Liberati fungerar. Jag är inte säker på att jag har den kraft och energi som behövs för att verkligen hinna och samtidigt må bra. Det innebär dock ingen konflikt med Liberati att jag inte skrivit på Liberatis blogg på ett tag. Jag bara omprioriterar i mitt liv och skapar utrymme för mig själv i första hand, mina nära och kära i andra hand och resten av mitt liv i tredje till sjuttiotionde plats i en inbördes lämplig ordning.

Jag kommer att i högre grad fokusera på att finna en fungerande tillvaro som får mig att må bra. Det innebär sysselsättning, en ekonomi som fungerar, ett schema som inte gör min (smarta)telefon förvirrad nog för att kasta bort hälften av alla appointments jag skriver in i den. Jag har börjat undra om den faktiskt inte är smartare än jag och helt enkelt har börjat prioritera åt mig istället för att lita på min egen förmåga att hålla ordning på mig själv och mitt liv...

Jag kommer helt enkelt att i högre grad lyssna på mig själv.

Nu har jag rensat ut litet grann och delat med mig av mitt liv. Varför jag egentligen gör det vet jag kanske inte säkert. Mest för alla de frågor jag har fått. Mest för att så många undrar vad som händer och var jag varit. Hur jag mår och vart jag egentligen tog vägen då jag försvann i så hög grad. Jag inbillar mig att ni förtjänar att veta det.

Jag har haft ett väldigt snurrigt och stressigt liv under de sista åren. Det har varit väldigt känslomässigt och psykiskt påfrestande. Det har varit för mycket periodvis. Och jag var aldrig egentligen tänkt att vara den där offentliga personen. Jag var inte redo för vad det skulle innebära. Jag var inte redo att möta den press från omgivningen och omvärlden som helt plötsligt omgärdade mig. Jag är inte byggd för att vara den offentliga Amanda som jag nu blivit. Jag var inte redo eller stark nog att klara av det. Det var inte jag. Och den bilden av mig som ofta skapats hos mina politiska motståndare, i media och på andra håll har ofta kanske inte riktigt motsvarat verkligheten i någon högre grad.

Eller så har den det. Det kanske är så att det finns två av mig. En offentlig Amanda och en privat Amanda. Problemet är att samtidigt som den offentliga Amanda blivit väldigt upphaussad här och var och väldigt ifrågasatt här och var, så har den privata Amanda dels blivit väldigt undanskuffad. Dels har hon blivit väldigt mycket blygare, mer försiktig och kanske även till stor del alltmer rädd. Tillbakadragen.

Det är skönt att veta att människor runtomkring mig ändå har till viss del uppskattat det jag gjort. Det jag har stått för. Det är viktigt för mig att det jag gör inte enbart ses som väldigt kontroversiellt eller att jag blir stämplad som en total foliehatt. Jag anser att jag har en väl grundmurad ideologi och en världsbild som jag kan stå för. Att jag har något att säga och något att tillföra. Även om jag inte alltid har kraften och den känslomässiga orken att stå upp och faktiskt göra just det - att tillföra något vettigt.

Det är skönt att veta att jag faktiskt inte alltid har varit ute och cyklat ändå. Det är tufft nog ibland som det är.

Därför blev jag också så himla glad när min vän och folkpartikollega Jessica skrev ner ett par rader åt mig på Facebook efter mitt senaste utbrott här på bloggen. Hon skrev att:

"Ditt engagemang är helt underbart och ditt sätt att skriva väcker engagemang
hos andra. Det får mig att le, skratta, fnysa och hoppa högt och att kunna
skriva så att andra reagerar är en en otroligt värdefull kompetens för vem vill
lämna sin omgivning oberörd. Jag håller inte alltid med dig (det hade både varit
orealistiskt och tråkigt) men tycker alltid att det är givande att läsa det du
skrivit eftersom det ibland vidgar mitt eget sätt att se på omgivningen. Stor
kram!"

Det kom verkligen precis i rätt tid. Jag vet att jag får många att hoppa högt ibland då jag skriver. Men jag är väl helt enkelt en väldigt känslomässig människa och jag skriver från hjärta, mage och skrev till stor del.

Jag antar att jag är såväl barfotabarn, estet, gothjävel och hippie i samma person. Ganska mycket av en övervintrad hippie är jag nog innerst inne. Och inte alls gjord för de fina sociala rummen, även om jag ständigt skapar mycket uppmärksamhet och tumult när jag väl är där - till nytta eller till last för många och inte minst mig själv.

Och det är ju förstås på gott och ont. Så är det. Men att jag berör och att jag faktiskt säger saker på ett sätt som människor kan ta till sig och om saker som faktiskt spelar roll... det är viktigt. När jag tappar den förmågan eller för den delen min motivation att göra det, så finns en risk att jag lämnar och lägger av. Så länge jag fortfarande kan beröra och göra skillnad, så väljer jag att fortsätta. Om än i en något liten annan takt. Förstås. Det är ändå livsviktigt för mig att vila en aning nu. Att ta det litet lugnare.

Men all cred till Jessica som verkligen är en bidragande orsak till att jag orkar fortsätta. Dina ord gav mig orken att fortsätta en stund till när jag funderade på att stänga av och lägga av. De gav mig också mer motivation att fortsätta arbeta för en valseger 2010 och för ett varmare och mer värdigt Folkparti inför framiden.

Tack! Och tack till er andra som också stöttat en tid. Ni är ovärderliga och ni är otroliga. Jag är oerhört glad att ni finns, allihopa.

All min värme! Vi ses på de politiska barrikaderna. Åtminstone en stund till.